Tre skäl till varför övriga partier inte borde närma sig SD

Flera opinionsmätningar, men inte alla, visar att Sverigedemokraterna växer i opinionen. I några av dessa mätningar är avståndet mellan Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna så litet att det inte med säkerhet går att säga vilket av dessa båda partier som för tillfället har starkast stöd i opinionen.

Varför växer Sverigedemokraterna? Ja, det är inte precis första gången som den frågan ställs. I en artikel i Sydsvenskan ger Anders Hellström, docent i statsvetenskap och forskare vid det migrationspolitiska forskningscentret MIM vid Malmö universitet, sitt svar på frågan.

I en studie om polarisering och olika former av mobilisering i flera europeiska länder, The refugee reception crisis: Polarized opinions and mobilizations, visar Pieter Bevelander och Anders Hellström hur mottagningskrisen 2015 i Sverige innebar en katalysator; en mobiliseringsgrund för både anti- och pro-invandringsrörelser i samhället.

I artikeln i Sydsvenskan formulerar Anders Hellström tre slutsatser som varnar övriga partier för att köpa Sverigedemokraternas verklighetsbild och att försöka kopiera eller på olika sätt närma sig Sverigedemokraternas politik. Slutsatserna lyder:

1.) När traditionella partier rycks med i en oro över att tappa kontrollen och köper bilden av att landet har drabbats av en systemkollaps vädrar extrema aktörer morgonluft och får ökat självförtroende för sina aktioner.

2.)  Väljare röstar hellre på originalet än på kopian. Socialdemokrater som tror att vägen framåt är att föreslå nya skärpningar på det migrationspolitiska området är inte nödvändigtvis rätt ute.

3.) Om andra politiska partier fortsätter bedriva politik på Sverigedemokraternas planhalva leder det till minskat väljarstöd för det egna partiet.

Anders Hellström betonar att det vid sidan av den flyktingnegativa opinionen också finns ett engagemang och solidaritet för att hjälpa till och forma ett mer humant samhälle, gestaltat genom ett nätverk av rörelser som till exempel Refugees Welcome, Svenska kyrkan, Röda Korset eller i ett språkkafé. (För en bok om dessa rörelser och de individer som befolkar dem rekommenderar jag varmt Thord Erikssons bok "Dom som stod kvar", Natur & Kultur, 2019. Jag recenserade den nyligen i Opulens.

Jag bär gärna med mig Anders Hellströms avslutande uppmaning: Mitt budskap till företrädare för de traditionella partierna är: Det är fullt möjligt att formulera egna visioner. Haka inte upp er på vad Sverigedemokraterna skulle säga.

Bekämpa antisemitismen!

Protestera gärna mot Israels olagliga ockupationspolitik. Men hat eller hot mot judar är aldrig, aldrig acceptabelt. Alla uttryck för den vidriga antisemitismen ska bekämpas.

USA:s erkännande av Jerusalem som staten Israels huvudstad har mött stark kritik från en överväldigande del av omvärlden, inklusive FN, EU och Sverige. Det är en väntad reaktion, eftersom erkännandet allvarligt försvårar den tvåstatslösning som är nödvändig för att skapa varaktig fred mellan israeler och palestinier. Erkännandet gynnar också extremism på båda sidor i konflikten och ökar risken för våldsutbrott. De senaste dygnen i Israel och i Palestina har också präglats av protester och våldsanvändning.

Men en välbefogad vrede över USA:s och Donald Trumps agerande och över Israels ockupationspolitik får aldrig legitimera antisemitiska uttalanden eller våld och hot mot judar. Sveriges Radio har rapporterat att det i samband med demonstrationer i Malmö i protest mot USA:s och Israels politik ropats ramsor som "Vi vill ha vår frihet tillbaka, och vi ska skjuta judarna." Om rapporteringen stämmer - och jag har inga skäl att ifrågasätta den - är händelsen avskyvärd och de som ropat måste efterspanas och lagföras om de kan identifieras. 

Antisemitism är en vidrig företeelse, oavsett om det kommer till uttryck i nazisterna i Nordiska Motståndsrörelsens propaganda eller i samband med demonstrationer mot staten Israels agerande eller i andra sammanhang. 

Det pågår många goda insatser för att skapa samarbete och förståelse mellan judar och muslimer i Malmö. – Det är oacceptabelt att hota döda judar. Vår konflikt handlar inte om religion utan om politik och mark, säger Muhammed Abdul Karim till Sydsvenskan vid en palestinsk demonstration i Landskrona. Dessa insatser är värt allt stöd.

I dag har jag väldigt lätt att instämma med Margot Wallström och Morgan Johansson. Bekämpa antisemitismen - bekämpa den nu!

 

Socialdemokratisk enpartiregering - är det verkligen möjligt?

I dag är det bara 44 dagar kvar till valet. Till helgen drar valrörelsen igång lite försiktigt genom att partiledarna börjar hålla sina sommartal - Jimmie Åkesson i Sölvesborg på lördag och Jan Björklund i Göteborg på söndag. Sedan rullar det på - hela listan hittar du här.

Sommartalen fyller åtminstone två funktioner inför årets valrörelse. För det första fyller de en mobiliserande funktion för medlemmar och sympatisörer som nu får en signal om att valrörelsen är på gång och att det är dags att öppna de politiska luckorna efter semestern. För det andra får partiledaren en möjlighet att i medieljuset påverka den politiska dagordningen och lyfta fram de frågor partiet vill att valrörelsen skall kretsa kring. Särskilt för de små borgerliga allianspartierna är det viktigt att profilera sig inför de allmänborgerliga väljarna och nu driva sina hjärtefrågor.

Mycket av valrörelsen kommer förstås att kretsa kring regeringsfrågan. Alltfler utgår nu i sina bedömningar att Alliansen kommer att förlora valet. Regeringsfrågan handlar därför inte om det blir Fredrik Reinfeldt eller Stefan Löfven som får bilda regering utan i stället om med vem Stefan Löfven kommer att bilda regering.

I en intressant artikel i Sydsvenskan skriver den liberale politiske krönikören och författaren Per T Ohlsson att "det vore en formlig sensation" ifall Alliansen vinner valet i höst. I stället tror Per T Ohlsson att de rödgröna partierna tillsammans kommer att bli större än Alliansen men att Sverigedemokraterna får en vågmästarställning. Med vem skall Stefan Löfven i ett sådant läge bilda regering? Med sig själv, blir Per T Ohlssons kanske något överraskande svar. Per T Ohlsson menar att en socialdemokratisk enpartiregering är realpolitiskt möjlig och att en sådan har flera fördelar i förhållande till en blocköverskridande regering eller en rödgrön regering.

Per T Ohlsson viktigaste argument är att "ett förhandlingsmoment försvinner: det inom en koalition. Kraften kan koncentreras på kompromisser i riksdagen". Socialdemokraterna slipper således först kompromissa ihop sig inom en regeringskoalition med Miljöpartiet och/eller Vänsterpartiet och Folkpartiet och kan i stället sköta förhandlingarna i en sammanhållen process.

Per T Ohlssons idé har mycket för sig. Jag tror ändå inte att det kommer att bli så. När Socialdemokraterna tidigare regerat ensamt har partiet haft uppemot 40 procent av rösterna att luta sig mot. Efter valet i september kommer partiet i stället sannolikt att ha drygt 30 procent - legitimiteten för att regera ensamt blir därigenom lägre. Stefan Löfven har också markerat att han gärna ser en koalitionsregering, även om han förstås inte explicit har uteslutit en socialdemokratisk enpartiregering. Viktigast tror jag ändå är att Miljöpartiet är oerhört motiverat att ta regeringsansvar och Stefan Löfven har i sina uttalanden näranog bundit sig att bjuda in dem till regeringssamtal. Det skall nog till att Miljöpartiet i princip straffar ut sig ur dessa förhandlingar genom att vägra kompromissa i frågor där avståndet till Socialdemokraterna är ganska stort (t ex i kärnkraftsfrågan). Men jag ser inte riktigt att så kommer att ske.

Mitt bud är fortfarande en rödgrön minoritetsregering med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och kanske Vänsterpartiet som under mandatperioden eventuellt breddas till en blocköverskridande regering, om så skulle behövas. Men till det scenariot skall jag återkomma i en senare post.

Om svenska elevers simkunnighet och Tobias Billströms mytbildning

Uppdatering måndag 21 juli kl 18.55 finns längst ned i posten.

Tidigare i veckan föreslog Socialdemokraternas utbildningspolitiske talesperson Ibrahim Baylan att det borde bli obligatoriskt för alla kommuner att erbjuda högstadieelever kurser i simning i samband med att vårterminen tar slut. Bakgrunden till förslaget är att många elever i Sverige inte kan simma när de går ut högstadiet.

I Svenska Dagbladet i dag utnyttjar tidningens politiska chefredaktör Tove Lifvendahl lite oväntat Ibrahim Baylans förslag till att försöka ärerädda alliansregeringens migrationsminister Tobias Billström. I mars i år påstod nämligen Tobias Billström att det fanns skolklasser i Malmö där upp till 25 procent av eleverna var "undantagna" från simundervisning av religiösa eller kulturella skäl. Billström menade att skolan måste bli bättre på att "orka ta konflikten" med utlandsfödda föräldrar. Problemet var bara att Billström inte hade några belägg för sina påståenden. I en kritisk granskning kunde tidningen Sydsvenskan endast identifiera två elever som var undantagna från simundervisningen av religiösa eller kulturella skäl. Två flickor i hela Malmö blev i Billströms värld att "så många som 25 procent av eleverna" i en del klasser i Malmö var undantagna från simundervisningen. Billström fick efter Sydsvenskans avslöjande ta emot hård kritik från flera håll för att han spred felaktiga myter om att svenska skolor särbehandlade barn utifrån religiös tillhörighet.


Nu menar Lifvendahl att Ibrahim Baylans förslag om obligatorisk simundervisning på något sätt skulle ge Tobias Billström rätt och att Billströms kritiker (däribland undertecknad) nu borde ha "dåligt samvete" och fundera över vilka drivkrafter som legat bakom "de överdrivna reaktionerna".

Men debatten i mars i år handlade ju inte alls om svenska högstadieelevers simkunnighet. Debatten handlade om att Tobias Billström felaktigt påstod att svenska skolor gjorde särskilda undantag och särbehandlade barn till utlandsfödda föräldrar, utifrån religiös tillhörighet. Tobias Billström gjorde sig till tolk för en identitetspolitik, där religiös identitet blev en förklaring till bristande simkunnighet och där frågan om simundervisning blev ett argument i integrationspolitiken.

Ibrahim Baylans förslag utgår inte från en identitetspolitik utan från en generell jämlikhetspolitik. Simkunnighet blir då inte en integrationsfråga utan en rättvisefråga, eftersom simkunnigheten är lägst i socioekonomiskt svaga områden.

Billströms uttalanden spred en felaktig bild av att svensk skola genom medvetna särskilda "undantag" särbehandlade barn till utlandsfödda föräldrar och därigenom undandrog dessa barn möjligheten att lära sig simma. För spridandet av denna felaktiga bild fick Billström välförtjänt kritik, och den kritiken kvarstår. Baylans förslag utgår i stället från behovet att stärka simkunnigheten överhuvudtaget, och särkskilt i områden som är ekonomiskt svaga. Det är ett förslag som förtjänar uppskattning.

*

Uppdaterat måndag 21 juli kl 18.55. I ett svar till min text ovan tillstår Tove Lifvendahl att Tobias Billströms uttalande var "olyckligt", men att alla vi som kritiserade Billström borde ha varit mer överseende. I stället för att kritisera Billströms felaktiga påstående borde vi ha uppskattat att ministern bekymrade sig över elevernas bristande simkunnighet.

Det är bra att Tove Lifvendahl anser att Billströms uttalande var olyckligt. Men i sin strävan att försvara Billström ger Lifvendahl en rosenskimrande, och därmed också vilseledande, bild av den intervju i Svenska Dagbladet där han framförde sitt felaktiga påstående. Det var inte så att Billström i största allmänhet konstaterat att simkunnigheten bland unga på sina håll var oroväckande låg och diskuterade olika sätt att göra något åt det. I stället var det så att Billström använde sitt felaktiga påstående som ett argument för att skollagstiftningen borde bli "ännu tuffare", han efterlyste en ”mycket, mycket restriktiv” hållning samt argumenterade för att skolorna borde "skärpa tonen" gentemot föräldrarna. Genom att på felaktig grund anklaga skolledningar i Malmö för att särbehandla elever utifrån religiös tillhörighet blev Billström - medvetet eller omedvetet - en del av en grumlig diskurs på ett sätt som han borde ha hållit sig för god för. Därav kritiken.

Tove Lifvendahl vill nu att vi "går vidare från debatten om ministerns ordval" och i stället "väger de olika politiska förslag som framkommer kring detta på ett nyktert sätt". Gärna det. Men det var ju faktiskt Tove Lifvendahl själv som återupptog denna debatt om Tobias Billströms ordval genom att ägna hela sin söndagskrönika i Svenska Dagbladet i söndags åt just debatten om Tobias Billström och hans uttalande i mars månad och inte åt Ibrahim Baylans just framförda politiska förslag om förbättrad simundervisning.

Tobias Billström tveksamma uttalande om simundervisningen i svenska skolor

Jag vet inte hur många elever i svenska skolor som är undantagna från simundervisning. Men jag vet att om jag skulle uttala mig om saken skulle jag vara extremt noga med att se till att faktauppgifterna stämde och att jag hade ett gediget källmaterial att utgå ifrån. Annars är risken stor att jag genom att ge en felaktig bild bidrog till att förstärka fördomar som florerar om att muslimska barn av föräldrar och skola förvägras rätten till simundervisning.

Därför är det utomordentligt allvarligt om migrationsminister Tobias Billström spridit felaktiga uppgifter om att muslimska barn i massomfattning undantas från simundervisningen i svenska skolor. I en intervju i Svenska Dagbladet den 26 mars i år påstod Billström att det finns klasser i Malmö där så många som 25 procent av eleverna är undantagna från simundervisning. Men i dag kan Sydsvenskan i Malmö visa att Billströms påstående inte stämmer. Tidningen skickade ut en enkät till alla rektorer i Malmö och frågade om någon av deras elever var undantagna från simundervisningen och i så fall varför. Samtliga skolor utom en besvarade enkäten och av alla dessa skolor var det endast en (1) som angav att de hade elever - två flickor - som var undantagna från simundervisningen av religiösa eller kulturella skäl. Två flickor i hela Malmö. Det blir i Billströms värld att "så många som 25 procent av eleverna" i en del klasser i Malmö är undantagna från simundervisningen.

Visst kan det vara så att en del rektorer mörkade och valde att inte svara sanningsenligt på frågorna i enkäten. Det kan också vara så att en del gymnastiklärare låter en del elever "slippa" simundervisningen utan att informera skolans rektor. Men i så fall kvarstår frågan vad Billström har för belägg för sina påståenden.

Det verkar inte som att Billström har några belägg alls. I ett brev till Svenska Dagbladet medger han att uppgiften om att 25 procent är undantagna från simundervisning inte bygger på någon officiell statistik. I stället hänvisar han svepande till en arbetsgrupp inom Moderaterna som "under ett år gjort studiebesök på skolor, arrangerat kunskapsseminarier och lyssnat till sakkunniga”.

Miljöpartiets talesperson i migrationspolitiska frågor Mehmet Kaplan påminner om en undersökning av Skolinspektionen från 2010 som visade att på 172 skolor var det endast två procent av eleverna som helt eller delvis var befriade från simundervisningen. Kaplan tillägger att på på Rosengårdskolan i Malmö och Rinkebyskolan i Stockholm har inga elever beviljats undantag och han ser därför Billströms uttalanden som "ett hån mot alla de lärare och skolledare som arbetar framgångsrikt med integration".

Det är inte första gången som Tobias Billström uttalar sig på ett sätt som är vanhedrande för en migrationsminister. Han har till exempel tecknat människor som flyr från krig och förtryck i termer av "volymer" och han har försökt göra en poäng av flyktinggömmares hårfärg och färg på ögonen.

Tobias Billström måste antingen be om ursäkt eller presentera belägg för sina påståenden. I annat fall har hans trovärdighet som migrationsminister urholkats så grovt att han nu definitivt blir en belastning för regeringen.