Utrikesdeklarationen 2025 - om konsten att tala om Trump utan att nämna hans namn

Idag presenterade utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) regeringens utrikesdeklaration 2025. Jag hade inte möjlighet att höra hela debatten, utan främst den inledande delen. Här är några saker som stack ut, främst i avsnitten om Israel och kriget i Gaza.

Utrikesministern var tydlig i sin kritik av det israeliska bosättarvåldet på Västbanken och bygget av nya olagliga bosättningar. Hon betonade också tvåstatslösningen som enda vägen till en varaktig fred: Regeringen ser också med stor oro på bosättarvåldet på Västbanken och expansionen av de illegala bosättningarna. På sikt behövs en framförhandlad tvåstatslösning baserad på folkrätten. Det är den enda hållbara lösningen där israeler och palestinier kan leva sida vid sida i fred, frihet och demokrati.  

Malmer Stenergard betonade också Israels skyldighet att skydda civilbefolkningen i Gaza: Israel har en skyldighet att skydda civilbefolkningen i Gaza och säkerställa tillgången till humanitärt stöd. Folkrätten, inklusive den humanitära rätten, måste respekteras. Självklart kritiserade hon också Hamas attack mot Israel och hon såg ingen framtid för ett Hamas-styre i Gaza.

Formuleringarna är snarlika tidigare års formuleringar. Jag tycker ändå att folkrätten sammantaget har en starkare ställning i år, inte minst genom betoningen på att värna de internationella domstolarnas integritet: Folkrätten, inklusive FN-stadgan, är en hörnsten i Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik. Sverige står bakom Internationella domstolens och Internationella brottmålsdomstolens oberoende och integritet. 

I debatten gjorde Morgan Johansson (S) en poäng av att hur fel det blev när regeringen dragit in stödet till FN:s hjälporganisation för Palestinaflyktingar UNRWA, trots att UNRWA fortsätter sin verksamhet i det plågade Gaza. Maria Malmer Stenergards defensiva svar antydde att hon också ansåg att det var ett förhastat, felaktigt beslut. Ett beslut som inte fattats av utrikesministern, utan av biståndsminister Benjamin Dousa (M)...

Utrikesministern undvek att explicit kritisera Donald Trump för hans hot att i uppenbar strid med gällande folkrätt annektera Grönland och Gaza. Jag tror utrikesministern väljer att kritisera handlingar som bryter mot folkrätten, inte hot. Men det är ingen självklar strategi. Frånvaro av öppna protester kan sända en signal om att världssamfundet inte ser tillräckligt allvarligt på hoten, och bidra till en normalisering av de handlingar som hoten avser. Jag tycker att utrikesministern kunde ha varit betydligt tydligare här. 

Jag noterar också att miljö- och klimatfrågorna nästan helt lyste med sin frånvaro i texten. Det var olyckligt.

Det är ju populärt nu för tiden att sätta poäng. Utrikesministern och utrikesdeklarationen får tre poäng på en femgradig skala. Det är kanske ett för högt betyg, men jag uppskattar att hon lyfter fram behovet av en stark folkrätt så tydligt i sin analys.

Lärdomar av misstroendeomröstningen

Resultatet efter dagens misstroendeomröstning: Morgan Johansson sitter kvar. Magdalena Andersson sitter kvar. Sveriges väg mot Nato-medlemskap blev besvärligare. M, KD och L bör fundera över vad det var som hände. 

Att skapa kaos är SD:s existensform. Jag är förvånad att M, KD och L så aningslöst lät sig dras in i och bli en del av SD:s spel. I samband med omröstningen vecklade Ebba Busch och Johan Pehrson in sig i olika förklaringar till varför de gjorde som de gjorde och varför det blev som det blev. Ebba Busch säger till TT att KD "hade förlorat betydligt mer genom att upplevas rädda kvar Morgan Johansson" och att "det hade varit lättare för Moderaterna" än för KD att inte stödja SD:s misstroendekrav eftersom Moderaterna "fyller en lite annorlunda funktion". Johan Pehrson betonade själv före omröstningen att Liberalerna inte själva skulle ha väckt ett misstroende mot justitieministern.

Dagens Nyheters politiska kommentator Ewa Stenberg skräder inte orden: De tre borgerliga partierna insåg snabbt att de var på väg att skjuta sig i foten med misstroendeomröstningen mot Johansson. De hade inte förutsett att statsminister Magdalena Andersson skulle deklarera att hela regeringen kommer att avgå om justitieministern sparkas av riksdagen. Högeroppositionen ville sparka en minister, men har ingen vilja och gör inga försök att ta över regeringsmakten före valet.

Därför fick de tre borgerliga partierna försöka övertala den socialdemokratiska statsministern att stanna kvar på sin post. Det är svårt att tro att deras väljare blev särskilt imponerade av detta. 

Det komplicerade parlamentariska läget och en svag regering inbjuder till ett missbruk av misstroendeinstitutionen. Under snart ett halvt sekel - sedan den nya grundlagen började gälla 1974 - har riksdagen endast genomfört 13 misstroendeomröstningar. Men åtta av dessa omröstningar har genomförts under de senaste sju åren. Sex av dessa åtta omröstningar har tillkommit på initiativ av SD. Det är förståeligt att partier vill få utlopp för sin politiska frustration. Men ett flitigt användande av misstroendeomröstningar urholkar verktygets skärpa. Vi ska värna våra konstitutionella redskap och institutioner - och det gäller förstås oavsett vilket parti som leder regeringen.

Låt oss hoppas att det politiska livet nu kan normaliseras inför valet i september. Det vore befriande om debatten kunde fokusera på politiska sakfrågor och inramas med ett respektfullt tilltal partiledarna (och andra partiföreträdare) emellan. En sådan valrörelse skulle underlätta samtal och förhandlingar efter valet och ökar därigenom möjligheten att på allvar ta sig an våra stora samhällsutmaningar i form av till exempel klimathotet, sjukvårdsköerna, gängkriminaliteten och en segregerad skola.

Blir det någon regeringskris?

Uppdaterat tisdag kl 07.25. Nu har Amineh Kakabaveh sovit på saken och säger till SVT att hon kommer att lägga ned sin röst vid dagens misstroendeomröstning. Därmed klarar sig Morgan Johansson och regeringen kan sitta kvar. Det blir ingen regeringskris. I stället framstår oppostionens - och främst Moderaternas - agerande som meningslöst och regeringen stärker åtminstone kortsiktigt sin ställning. 

Om nu inte det inträffar något som får Amine Kakabaveh att ändra sig igen.

Det är förstås utomordentligt olyckligt att en enskild partilös riksdagsledamot får ett så avgörande inflytande över regeringsfrågan. Det är ett underkännande av de politiska partiernas förmåga att långsiktigt hantera det parlamentariska läget. Situationen blir än mer allvarlig genom att Turkiet och president Erdogan nu får en möjlighet att utnyttja situationen och (felaktigt) hävda att Sverige låter terrorister ha politiskt inflytande i landet.

*

Nej, Amineh Kakabaveh ville i eftermiddags inte ge besked om hur hon kommer att agera i morgondagens planerade misstroendeomröstning om Morgan Johansson i riksdagen. Kakabavehs uteblivna besked ökar sannolikheten för att Morgan Johansson redan i kväll eller i morgon förmiddag begär sitt entledigande som justitieminister. Magdalena Andersson vill undvika en regeringskris och inte i Sveriges just nu utsatta läge göra regeringens framtid beroende av en oförutsägbar partilös riksdagsledamot.

En regeringskris sinkar sannolikt också den svenska Nato-medlemskapsprocessen ytterligare. Turkiets president Erdogan kan framstå som en vinnare då hans motståndare i form av den svenska regeringen tvingas avgå under förödmjukande former.

Men Magdalena Andersson är också en fighter. Hon blev uppenbart rasande över, i hennes tycke, Ulf Kristerssons illojala och ansvarslösa agerande när han reflexmässigt hakade på Sverigedemokraternas misstroendeförklaring. Magdalena Andersson vet också att givet de parlamentariska förutsättningarna finns det ingen annan statsministerkandidat än hon själv. Att fullfölja processen är också ett sätt att visa beslutsamhet och ledarskap.

Så osvuret är bäst.

Tre saker att ha koll på i kvällens partiledardebatt

I kväll kl 20.00 sänder TV4 en tre timmar lång partiledardebatt. Här är tre saker att ha koll på i debatten.

 1. Kan Ulf Kristersson återvinna sitt förtroende som oppositionsledare? De senaste dagarna har inte varit bra alls för Moderaterna. Först kom en SCB-mätning som var positiv för S och som visade att Magdalena Andersson kunde ha möjlighet att bilda ny regering även om MP trillade ur och L höll sig kvar i riksdagen. Samma dag hakade Ulf Kristerssons - som i en slags betingad reflex - på SD:s misstroendeförklaring mot Morgan Johansson tillsynes utan att förstå hur det skulle uppfattas. Även borgerliga bedömare ser Kristerssons agerande som en misslyckad strategi och menar att Alliansen måste bli bättre på att välja sina strider. Vi får se ikväll om Kristersson tar revansch och kan framstå som den statsman han gärna vill uppfattas som.

2. Söker Miljöpartiet strid med Socialdemokraterna? MP ligger väldigt illa till i opinionsmätningarna trots att klimat- och miljöfrågan ligger högt på väljarnas dagordning. Partiet måste slå sig in i debatten och ett sätt att göra det är att söka strid med regeringspartiet. Kommer S i så fall att slå tillbaka? En strid mellan S och MP kan - om den utkämpas på rätt sätt och i rätt frågor - vara gynnsam för båda partierna. Men av någon anledning har TV4 inte med klimat och miljö som ett av kvällens debattämnen. Det är synnerligen märkligt med tanke på frågans närmast existentiella betydelse, frågans placering på väljarnas dagordning samt att FN:s högnivåmöte Stockholm 50+ just avlutats.

3. Kommer Annie Lööf att pressa Ulf Kristersson på SD:s Putinkopplingar? I Aftonbladet skriver Annie Lööf i dag att SD i tio års tid representerades av proryska ledamöter i riksdagens Försvarsutskott. Hon ställer frågan om var det finns garantier för att det vid ett regeringsskifte, där SD ingår i regeringsunderlaget, inte sitter proryska sverigedemokrater på höga positioner i regeringskansliet. Ulf Kristersson kommer sannolikt att ducka för frågan (om Annie Lööf får möjlighet att ställa den). Jimmie Åkesson kommer att rasa. Det kan bli bra TV, för att tala journalistspråk.

Kampen om marknadshyrorna. Det här tror jag händer nu.

Hittills har Vänsterpartiet och Nooshi Dadgostar hanterat frågan om marknadshyror på ett politiskt skickligt sätt. Kampen mot marknadshyror är en för partiet ideologiskt viktig sakfråga. Partiets offensiva linje sätter frågan högt upp på den politiska dagordningen, stärker partiet internt och kanske också i väljarkåren.

Nu kräver Vänsterpartiet att regeringen inom 48 timmar (!) antingen meddelar att man helt avstår från att förändra hyreslagstiftningen eller inleder förhandlingar där Hyresgästföreningen ingår. Annars hotar man med misstroendeförklaring. Vänsterpartiet vet förstås att regeringen kommer att säga blankt nej till båda dessa krav (vilket justitieminister Morgan Johansson också gjorde i eftermiddags). Däremot hoppas kanske Vänsterpartiet att deras utspel ska sätta andra bollar i rullning - till exempel att mobilisera Hyresgästföreningen i frågan.

Går vi då mot en regeringskris och ett eventuellt extraval? Nja, kanske inte. Nedan följer det scenario jag upplever som mest sannolikt framåt.

Vänsterpartiet har inte tillräckligt med mandat för att själva kunna väcka en misstroendeförklaring. Därför kommer partiet att ta kontakt med Moderaterna och Kristdemokraterna för att sondera om de vill hjälpa till med sina mandat. Moderaterna och Kristdemokraterna kommer sannolikt att säga nej. De vill visserligen avsätta regeringen, men de vill inte göra det på en fråga där de har helt motsatt uppfattning än Vänsterpartiet. Moderaterna och Kristdemokraterna är ju positivt inställda till marknadshyror. 

Efter att Moderaterna och Kristdemokraterna sagt nej kan Vänsterpartiet sträcka på sig och säga att man nu verkligen försökt. Partiet har gjort allvar av sitt hot, men Moderaterna och Kristdemokraterna vek ner sig. Samtidigt urholkas trovärdigheten i Moderaternas och Kristdemokraternas ständiga utfästelser om att de är beredda att rösta bort regeringen varje dag i veckan.

Men Vänsterpartiets strategi inrymmer en svaghet - Sverigedemokraterna. Moderaterna och Kristdemokraterna hänvisar Nooshi Dadgostar till Jimmie Åkesson eftersom det råder viss sakpolitisk samsyn mellan Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna i synen på marknadshyror. Men för Vänsterpartiet är det ideologiskt omöjligt att lägga fram en misstroendeförklaring tillsammans med Sverigepartiet. 

Sverigedemokraterna kan i stället välja att själva lägga fram en misstroendeförklaring och i en omröstning kanske på stöd av Moderaterna och Kristdemokraterna. Vad gör Vänsterpartiet då? Sannolikt lägger partiet ned sin röst och Stefan Löfven klarar sig. Då riskerar Vänsterpartiet att mötas av anklagelser om att man bara skramlat med vapnen, och inte haft den politiska kraften att använda dem. Vänsterpartiet kan - av ideologiska skäl - inte stödja en misstroendeförklaring framlagd av Sverigedemokraterna och som riskerar att leda till en moderatledd regering som samarbetar med Sverigedemokraterna.

Vad händer då om Ulf Kristersson i stället lite oväntat skulle säga ja till Vänsterpartiets invit om misstroendeförklaring? Det är osannolikt, men faktiskt inte omöjligt. Ur det perspektivet leker Vänsterpartiet med elden. Då finns det en majoritet i kammaren för att avsätta statsministern och därmed också regeringen. I så fall tvingas Stefan Löfven använda sin politiska kreativitet till att modifiera processen om marknadshyrorna på ett sätt som någorlunda tillmötesgår Vänsterpartiet utan att Januarisamarbetet avbryts. Eller så avgår Stefan Löfven, i så fall sannolikt redan före omröstningen. Då väntar i första hand nya talmansrundor (jag tror inte på ett extraval) och så småningom en ny regering, förmodligen ledd av Stefan Löfven. 

Insikten om dessa sannolika utfall får nog också Ulf Kristersson att avstå från att tacka ja till Vänsterpartiets invit. Men osvuret är bäst.

Hur kommer Vänsterpartiet att agera i frågan om marknadshyror?

Om statsminister Stefan Löfven inte lyssnar på Vänsterpartiets krav när det gäller marknadshyror i nyproducerade lägenheter tänker partiet agera före sommaruppehållet, uppger källor till Ekot idag. Det är en intressant formulering som inrymmer åtminstone två oklarheter.

För det första: Vänsterpartiet kan ju knappast mena att det avgörande är att Stefan Löfven "lyssnar på" vad partiet har att anföra i frågan om marknadshyror. Stefan Löfven känner naturligtvis redan till Vänsterpartiets argument. Problemet för Vänsterpartiet är därför inte att Stefan Löfven inte lyssnar på dem, problemet är att han inte gör som Vänsterpartiet vill. Det är inte Stefan Löfvens okunskap som skiljer Vänsterpartiet och Socialdemokraterna åt. Det som skiljer är i stället att de båda partierna gör olika politiska bedömningar om vad som i detta läge är den bästa vägen fram.

Överhuvudtaget är uttrycket att en politiker "måste lyssna på mig" vilseledande. Problemet för de som använder uttrycket är i allmänhet inte att omgivningen inte lyssnar på dem. Problemet är ofta i stället att de visst blir lyssnade på men ändå inte får som de vill. Se gärna min text "Ingen lyssnar på mig-syndromet". Den kan läsas här.

För det andra: Vad inryms i formuleringen att Vänsterpartiet tänker "agera" före sommaruppehållet? Den utredning som presenterats och vars förslag Vänsterpartiet tar starkt avstånd ifrån är ju nu utsänd på remiss. Remissinstanserna kommer att ge synpunkter och flera av dessa synpunkter kommer att vara mycket kritiska. Först därefter - sannolikt någon gång i höst - kommer regeringen efter samråd/förhandlingar med Centerpartiet och Liberalerna att formulera en proposition i frågan. Så vad ska Vänsterpartiet göra just nu? En misstroendeförklaring är inte politiskt trovärdig mitt i sommaren och innan Socialdemokraterna fått en möjlighet att förhålla sig till inkomna remisskommentarer.

Själv är jag en stark motståndare till marknadshyror. Jag tycker det är utmärkt att Vänsterpartiet driver frågan - jag delar partiets bedömning att utredningens förslag öppnar dörren för att på sikt införa marknadshyror inte bara i nybyggnation. Det gynnar sannolikt Vänsterpartiet att driva frågan och det bidrar kanske också till att driva den svenska politiska debatten åt vänster. En politisk mobilisering och en folklig opinion mot marknadshyror förbättrar dessutom Stefan Löfvens och Morgan Johanssons förhandlingsposition inför samtalen med Centerpartiet och Liberalerna. Så egentligen borde Stefan Löfven också uppskatta att Vänsterpartiet tar strid denna fråga. Det kanske han också gör, innerst inne.

Trendbrott på högerkanten - M och KD stödjer Jimmie Åkessons misstroendekrav

Befinner mig i Paris, där vi idag högtidlighåller Stilleståndsdagen - L'Armistice. Stilleståndsdagen påminner om undertecknandet av stilleståndsavtalet mellan de stridande parterna i första världskriget. Krigshandlingarna upphörde klockan 11 den 11 november 1918 - i dag för exakt 101 år sedan. Den elfte timman på den elfte dagen i den elfte månaden.

Stämningsläget i Paris präglas av lugn och värdighet, en nationell samling kring gemensamma minnen. Sorgen över alla dessa döda, lättnaden över att kriget var över, men också av insikten att freden blev så kortvarig. Freden är aldrig självklar, den måste ständigt erövras på nytt. 1900-talets många krig har lämnat djupa spår i fransk politik; territorier som vunnits och förlorats, hela generationer av unga män som dött, djupa ideologiska konflikter men också en stark uppslutning kring de republikanska värden som trots allt håller Frankrike samman.

I Sverige är stämningsläget i dag något annorlunda. Jag hade kanske hoppats att vår gemensamma sorg och vrede över dödsskjutningen av en ung pojke i Malmö skulle ta sig uttryck i en nationell samling mot den narkotikarelaterade gängbrottsligheten. Så blev det inte. I stället politiserar Sverigedemokraterna frågan och riktar misstroendeförklaring mot justitieminister Morgan Johansson. Moderaterna och Kristdemokraterna väljer att traska patrull bakom Jimmie Åkesson och tänker stödja Sverigedemokraternas inititiativ.

Det blir den tionde genomförda misstroendeomröstningen i Sveriges riksdag. Av dessa tio omröstningar har nästan häften - 40 procent - tillkommit på initiativ av Sverigedemokraterna. Och detta trots att Sverigedemokraterna bara har suttit i riksdagen sedan 2010.

Nu blir det första gången någonsin som Sverigedemokraterna får stöd från något annat parti för sin misstroendeförklaring. Kristdemokraterna och Moderaterna påpekar ofta att de inte vill bygga ett nationalkonservativt block i riksdagen. Men deras gärningar pekar i rakt motsatt riktning.

Vi vet alla på förhand att misstroendeförklaringen inte kommer att få stöd av riksdagen. Här handlar det i stället om renodlat symbolpolitik från Sverigedemokraternas, Moderaternas och Kristdemokraternas sida. Det är trist och illavarslande. Kampen mot den narkotikarelaterade gängbrottsligheten kunde ha blivit något som höll oss samman. Men de tre högerpartierna söker splittring och polarisering, i stället för samarbete och gemenskap.

Sverige ska vara en rättsstat - en rättsstat med mänskligt ansikte

Den 7 april 2017 miste Iryna ett ben i den fruktansvärda terrorattacken på Drottninggatan i Stockholm. Nu - två år senare - ska hon tillsammans med sin 14-åriga dotter utvisas från Sverige till Ukraina. Iryna tilldelades länge tillfälliga uppehållstillstånd för att kunna närvara vid rättegången mot terroristen Rakhmat Akilov. Men Migrationsdomstolen har inte beviljat hennes ansökan om att få permanent uppehållstillstånd. I dag beslöt regeringen att inte behandla hennes ansökan om nåd. Därmed kommer utvisningen sannolikt att verkställas.

Jag har tidigare argumenterat för att Iryna borde få stanna, och att regeringen borde utnyttja de nådemöjligheter som grundlagen erbjuder för att se till att så blir fallet. Justitieminister Morgan Johansson säger till DN att regeringen givet förarbetena av regeringsformen från 1973,  lagrådsyttranden från 1980-talet och regeringsbeslut från 1990-talet dragit slutsatsen att nådeinstitutet inte kan användas i det här fallet. Jag är inte jurist, men självklart kan regeringen med beslut bidra till att ändra praxis kring hur grundlagen ska tolkas. Här handlar det mer om politisk vilja än om juridik.

Men det större problemet ligger inte i regeringens ovilja att förändra praxis i nådeärenden. Det större problemet ligger i att utlänningslagens utrymme (5 kap. 6 §) att bevilja uppehållstillstånd om det föreligger "synnerligen ömmande omständigheter" utnyttjats allt mer sällan sedan den nya restriktiva migrationslagen infördes. En ytterligare person som nyligen drabbats är 19-årige kosovoalbanen Altin Vitia, som för fyra år sedan genomgick en hjärttransplantation i Sverige och bott i vårt land sedan dess, men som i tisdags morse utvisades till Serbien.

Det är viktigt att den migrationspolitiska kommitté som nu tillsatts förstärker myndigheternas möjligheter att beakta särskilda och synnerliga ömmande omständigheter när det gäller uppehållstillstånd. Sverige ska vara en rättsstat, en rättsstat med mänskligt ansikte.

Hur långt är ett andrum?

Sverige behöver ett andrum, sa justitieminister Morgan Johansson när han senhösten 2015 motiverade varför Sverige skulle ändra sin flyktingpolitik i mer restriktiv riktning. Själv tänkte jag att det snarare var människor som tvingats fly från sina hem som behövde ett andrum - ett andrum från sitt flyktingskap.

När Morgan Johansson sa att Sverige behövde ett "andrum" var det i ett läge där Sverige under ett enda år tog emot närmare 160 000 asylsökande. Det var en fantastiskt prestation, och Sverige klarade det. Sedan dess har antalet asylsökande rasat. Förra året kom endast 21 502 asylsökande till Sverige, det lägsta antalet sedan 2005. Hittills i år har 8 917 asylsökande sökt sig hit.

Så när riksdagen på tisdag i nästa vecka röstar om huruvida den "tillfälliga" migrationslagen från 2016 ska förlängas kunde man tycka att Sverige nu fått tillräckligt med andrum. Men icke -  i stället kommer riksdagen sannolikt att besluta att den "tillfälliga" lagen ska förlängas med ytterligare två år. Se upp när en beslutsfattare motiverar en obekväm lag med att den ska vara "tillfällig" - tillfälliga lagar riskerar alltid att bli permanenta.

I dag presenterade regeringen direktiven till den parlamentariska kommitté som ska utforma den framtida svenska migrationspolitiken. Det finns en del i direktiven som är bra. Där slås till exempel redan i utgångspunkterna fast att den svenska migrationspolitiken ska vara  "human, rättssäker och effektiv" och att Sveriges åtaganden i förhållande till Genèvekonventionen och Europakonventionen ska respekteras. Återinförande av permanenta uppehållstillstånd (vars integrationsfrämjande effekter det råder stor enighet kring) ska utredas, liksom underlättande av anhöriginvandring och införandet av en ny humanitär grund för uppehållstillstånd.

Moderaterna rasar över direktiven, eftersom dessa inte innefattar hur man ska få människor som fått avslag på sin asylansökan att snabbt lämna landet.

Direktiven är förstås inte avgörande - det avgörande blir vilka förslag som kommer att presenteras när kommittén slutfört sitt arbete i augusti 2021. Det är mycket viktigt att civilsamhället och dess representanter mobiliserar för att driva processen i humanitär riktning.

Direktiven tar - vad jag har kunnat se - inte upp situationen för de många unga ensamkommande som finns i Sverige och som riskerar att  bli en del av ett växande skuggsamhälle präglat av utanförskap, kriminalitet och droghantering. Jag har tidigare anfört att den bästa vägen fram för denna grupp är att genom lagstiftning utfärda en amnesti för de ensamkommande unga som vistats i Sverige i över ett år. Jag står fast vid det - amnesti nu!

Jag rekommenderar Sveriges kristna råds välmotiverade uppmaning till riksdagen att rösta nej till förlängning av den tillfälliga migrationslagen. Noterar också att nätverket "Vi står inte ut men vi slutar aldrig kämpa" mobiliserar för att fylla riksdagens läktare i samband med omröstningen.

Om socialdemokratins "nya tuffa retorik"

Det är jul och jag längtar efter ett julevangelium, skriver Karin Pettersson i en stark text i Aftonbladet i dag. Hon är kritisk till socialdemokratins "nya tuffa retorik" som hon menar riskerar "knäcka lusten och viljan hos de medlemmar och sympatisörer som ser socialdemokratin som en garant för medmänsklighet, för värme och solidaritet." 

Särskilt tänker Karin Pettersson på justitieminister Morgan Johanssons utpekande av gruppen muslimer som kollektivt ansvarig för antisemitism och finansminister Magdalena Anderssons svartmålning av Sverige som ett land med för många invandrare och en misslyckad integrationspolitik. I stället vill hon lyssna på ett budskap som tar fasta på att stödet för det gemensamma och solidaritet är starkt i Sverige. Vi behöver påminnas om att den långa trenden går mot ökad tolerans och förståelse och om att vår bästa tid ligger framför oss. Socialdemokratins budskap borde handla om hopp och om det som binder oss samman. 

Jag instämmer i mycket av det Karin Pettersson skriver. På nätet ser jag att en del uppfattar hennes text som en anklagelseakt mot regeringen för att ha resignerat inför samhällsproblemen. Så läser inte jag texten. Sverige sjuder av aktivitet, och stat, kommun, landsting, myndigheter, civilsamhälle, trossamfund, företagare och enskilda individer har gjort fantastiska insatser i samband med flyktingmottagningen och strävan efter att öka etableringsmöjligheterna för alla de nyanlända i Sverige. Resignationen gäller den politiska retoriken. I stället för att våga vara stolt över vad som görs kapitulerar man inför en diskurs där högerkrafter flyttat fram sina positioner. 

Det måste gå att utveckla ett språk som verkligen visar att socialdemokratin ser de existerande samhällsproblemen och tar dem på allvar samtidigt som det genomsyras av hopp och förtröstan, av inkludering i stället för att exkludering och som uttrycker kärlek och försoning i stället för talepunkter utmejslade för att inte riskera att tappa marginalväljare.

Vi kan ju inte rädda alla, sägs det ibland. Nej, kanske inte det. Men jag kommer osökt att tänka på filmen "Släpp fångarne loss, det är vår!" (1975). I filmen ägnar Tage Danielsson och Lena Nyman stor kraft och möda åt att hjälpa och rehabilitera fången Harald Hansson (spelad av Ernst-Hugo Järegård) till ett hederligt och anständigt liv. Helt utmattade efter sin framgångsrika insats möts de av två andra fångar som vädjar till dem: Men vi då? Kan ni inte hjälpa oss också? Det blir alldeles tyst en liten stund. Tage Danielsson och Lena Nyman ser varandra i ögonen och slår till sist uppgivet ut med armarna. Orkar vi? Vi måste orka. Och så börjar de om igen.

Nej, vi kan inte rädda alla. Men vi kan försöka.

Bekämpa antisemitismen!

Protestera gärna mot Israels olagliga ockupationspolitik. Men hat eller hot mot judar är aldrig, aldrig acceptabelt. Alla uttryck för den vidriga antisemitismen ska bekämpas.

USA:s erkännande av Jerusalem som staten Israels huvudstad har mött stark kritik från en överväldigande del av omvärlden, inklusive FN, EU och Sverige. Det är en väntad reaktion, eftersom erkännandet allvarligt försvårar den tvåstatslösning som är nödvändig för att skapa varaktig fred mellan israeler och palestinier. Erkännandet gynnar också extremism på båda sidor i konflikten och ökar risken för våldsutbrott. De senaste dygnen i Israel och i Palestina har också präglats av protester och våldsanvändning.

Men en välbefogad vrede över USA:s och Donald Trumps agerande och över Israels ockupationspolitik får aldrig legitimera antisemitiska uttalanden eller våld och hot mot judar. Sveriges Radio har rapporterat att det i samband med demonstrationer i Malmö i protest mot USA:s och Israels politik ropats ramsor som "Vi vill ha vår frihet tillbaka, och vi ska skjuta judarna." Om rapporteringen stämmer - och jag har inga skäl att ifrågasätta den - är händelsen avskyvärd och de som ropat måste efterspanas och lagföras om de kan identifieras. 

Antisemitism är en vidrig företeelse, oavsett om det kommer till uttryck i nazisterna i Nordiska Motståndsrörelsens propaganda eller i samband med demonstrationer mot staten Israels agerande eller i andra sammanhang. 

Det pågår många goda insatser för att skapa samarbete och förståelse mellan judar och muslimer i Malmö. – Det är oacceptabelt att hota döda judar. Vår konflikt handlar inte om religion utan om politik och mark, säger Muhammed Abdul Karim till Sydsvenskan vid en palestinsk demonstration i Landskrona. Dessa insatser är värt allt stöd.

I dag har jag väldigt lätt att instämma med Margot Wallström och Morgan Johansson. Bekämpa antisemitismen - bekämpa den nu!

 

Vad kan vi lära av nazisternas besök i Göteborg?

Igår skrev jag om det engagemang och den värme som kännetecknade de många anti-nazistiska manifestationerna i Göteborg. Jag skrev också om nazisternas fiasko - att de inte ens lyckades ta sig till utgångspunkten för sin egen demonstration eftersom de kom i bråk med polisen och att de var väldigt få i förhållande till sina egna förväntningar. Eller som journalisten Niklas Orrenius formulerade det i Dagens Nyheter: Det som skulle bli en mäktig nationalsocialistisk styrkedemonstration mitt i Göteborg blev i själva verket en lätt förnedrande promenad mellan två Ica-butiker.

Hur ska vi då gå vidare i arbetet för att bekämpa nazismen? En sak är i alla fall säker. De som tidigare ansåg att en nazistisk demonstration i centrala Göteborg inte utgjorde något hot mot ordning och säkerhet har fått anledning att ompröva sina ståndpunkter. Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) har klargjort att de medvetet trotsade polisens instruktioner, eftersom de ansåg att polisen tänkte lura dem i en fälla. NMR har också sagt att de inte tänker söka tillstånd för sina demonstrationer framöver. Deltagare i NMR-demonstrationen attackerade journalister fysiskt, och använde stängerna till sina fanor som spjut i slagsmål med polisen. Det nazistiska våldet och vägran att följa polisens instruktioner är väldokumenterat genom alla de privattagna videofilmer som cirkulerar på nätet. Inget hot mot ordning och säkerhet? Jo tack.

(Ja, jag vet att en liten grupp motdemonstranter kastade sten och knallskott. Som jag skrev redan igår är det agerandet oacceptabelt.)

Det är bra att justitieminister Morgan Johansson bjudit in partiledarna för de demokratiska partierna till överläggningar och det vore värdefullt om det gick att nå en samsyn över partigränserna om hur nazistdemonstrationer bör hanteras. De senaste veckornas debatt har synliggjort en rad oklarheter kring hur gällande lagar och regelverk ska tolkas.

Behöver lagarna och regelverken ändras? Eller ska polis och åklagare givet gällande lagar och regelverk gå fram mer offensivt för att ge domstolarna möjlighet att utveckla en tydlig praxis?

Själv tycker jag att det borde tillsättas en parlamentarisk utredning med uppgift att ta ett helhetsgrepp på problematiken. Hur ska vi bäst värna den grundlagsskyddade demonstrationsfriheten utan att andra människors rättigheter åsidosätts? Ja, se det är en nätt liten fråga att ta tag i.

Digert program i Almedalen. Jag inleder med flykting- och asylpolitik samt utsatta EU-migranter

Årets Almedalsvecka innefattar 4 075 programpunkter. Jag deltar i åtta utav dessa. Ämnena där jag medverkar kretsar kring flykting- och asylpolitik, utsatta EU-migranter/tiggeri, Israel-Palestinakonflikten, religion och politik, Kristdemokraterna samt svensk säkerhetspolitisk opinion.

Och så gör Statsvetarpodden comeback! Torsdag kl 14.30 från Dagens Samhälles scen, kring det käcka temat Kan statsvetare förbättra samhället? Ja, den frågan kan man ju fundera på.

Min verksamhet drar igång på tisdag kl 08.30 i Vårdklockans kyrka då jag medverkar i seminariet Generositet kan aldrig vara något fult - men fel? Om tiggeri och människosyn. Hur hjälper vi bäst de människor som sitter utanför butikerna med en mugg och ber om pengar? Forumteatern gestaltar problematiken och i debatten medverkar även Kristina Göranzon, föreståndare Crossroads, Uppsala Stadsmission, Martin Valfridsson, f.d. nationell samordnare för utsatta EU-medborgare, Sofia Camnerin, bitr. kyrkoledare för Equmeniakyrkan samt Hans Swärd, Professor i socialt arbete vid Lunds universitet.

På tisdagseftermiddagen, kl 15.45 i Vårdklockans kyrka, medverkar jag i seminariet Vad händer med EU:s migrationspolitik?, tillsammans med migrationsminister Morgan Johansson och S-studenters ordförande Nasra Ali. Samtalet leds av riksdagsledamoten Lawen Redar (S) och syftar till att kritiskt granska EU-kommissionens nya förslag och hur Sverige bör agera. Seminariet arrangeras av Socialdemokrater för tro och solidaritet samt Migrationspolitiska S-föreningen.

Jag återkommer förstås regelbundet under veckan med iakttagelser om stort och smått.

Stoppa vapenexporten till diktaturer. Hur svårt ska det vara?

Det råder bred politisk enighet om att svensk vapenexport till diktaturer ska förbjudas. På Socialdemokraternas partikongress 2013 slogs det fast att Sverige behöver ett skarpt regelverk som förhindrar vapenexport till diktaturer och länder som grovt och omfattande kränker mänskliga rättigheter. I KEX-utredningens (Krigsmaterielexportöversynskommittén) betänkande från 2015 enades samtliga partier utom Vänsterpartietom följande formulering: Ifall det förekommer allvarliga och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter eller grava brister i den demokratiska statusen utgör det hinder för beviljande av tillstånd. (Vänsterpartiet ville skärpa formuleringarna ytterligare.) Statsminister Stefan Löfven har själv gjort klart: Det ska inte vara okej att exportera vapen till länder som uppenbart betraktas som diktaturer.

Saken borde således vara busenkel. I den proposition som den rödgröna regeringen inom kort ska sända till Lagrådet borde det finnas en enkel skrivning om att det inte ska vara möjligt för Sverige att sälja vapen till diktaturer. Men icke sa Nicke. I morse berättade Ekot att det finns planer på att mjuka upp formuleringarna och öppna för fortsatt svensk vapenexport till diktaturer. I ett utkast till propositionen talas det inte längre om att "förhindra" vapenexport till diktaturer eller att grava brister i demokratins utgör ett "hinder" för vapenexport. I stället används den betydligt svagare formuleringen att tillstånd "bör inte" ges för vapenexport till diktaturer.

De jurister jag hunnit stämma av med är eniga om att formuleringen "bör inte" är en avsevärd försvagning i förhållande till KEX-utredningens formulering om "hinder" för vapenexport.

Det är oroande att regeringen tycks ha så svårt att gå från ord till handling i denna fråga. Saken blir inte bättre av att det även finns svagare formuleringar om vapenexporten i delar av materialet till den socialdemokratiska partikongressen - även om dessa av ansvarig minister Morgan Johansson uppges vara ett misstag.

Det är min förhoppning att kongressen tydligt sätter ner foten och markerar att det nu - äntligen - är dags att sätta definitivt stopp för svensk vapenexport till diktaturer och till länder som grovt kränker de mänskliga rättigheterna.

Jag kommenterar saken vidare här.

Allt färre söker asyl i Sverige. Återinför permanenta uppehållstillstånd och sluta splittra familjer

Allt färre människor på flykt får möjlighet att söka asyl i Sverige. I dag meddelade Migrationsverket att endast 34 500 människor förväntas söka asyl i Sverige i år. Bedömningen innebär nästan en halvering jämfört med i april, då Migrationsverket räknade med omkring 60 000 asylsökande under 2016.

Den viktigaste förklaringen till att allt färre människor kommer till Sverige för att söka asyl är, enligt Migrationsverket, skärpta gränskontroller i Europa. Migrationsverket lyfter särskilt fram det kontroversiella avtalet mellan EU och Turkiet.

Om antalet asylsökande minskar kraftigt och förändringen har sin grund i skärpta gränskontroller i Europa urholkas argumenten för att hålla fast vid tillfälliga uppehållstillstånd och vid åtgärder som avsevärt försvårar familjers återförening. De tillfälliga uppehållstillstånden innebär en ökad osäkerhet för de som allra mest behöver säkerhet och trygghet och försvårar integrationen av dem som beviljats asyl i Sverige. Att splittra familjer innebär ökat lidande och försämrade möjligheter till integration.

På twitter skriver justitieminister Morgan Johansson att den nedskrivna prognosen innebär att vi nu kan satsa på att ”ge alla de flyktingar som kom förra året en bra start i Sverige”. Det är utmärkt. Ett första steg på den vägen vore att återinföra permanenta upphållstillstånd och undvika att splittra familjer.

Värna asylrätten! Avstå signalpolitik riktad mot människor som ej längre kan styras av signaler

I Svenska Dagbladet varnar Svenska Röda Korsets generalsekreterare Ulrika Årehed Kågström, tillsammans med företrädare från ­rödakorsföreningar i Europa, för de humanitära konsekvenserna av EU:s migrationsöverenskommelse med Turkiet. Företrädarna ser allvarliga risker att genomförandet kommer att undergräva internationell rätt liksom de grundläggande mänskliga rättigheterna.

Röda Korsets kritik är värd att ta på stort allvar. I veckan väntas också den rödgröna regeringen lägga fram sin lagrådsremiss om den nya restriktiva flyktingpolitiken. Det förslag som tidigare presenterades möttes ju som bekant av ytterst hård kritik av de juridiska och de humanitära remissinsatserna. Nu får vi se hur mycket Morgan Johansson har tagit till sig kritiken. Jag förutsätter att förslagen har modifierats. En remissrunda blir ju helt meningslös om förslagsställaren avfärdar all kritik som felaktig.

De nya hårda reglerna har ett enda syfte: att få färre människor att söka asyl i Sverige. Men reglerna föreslås gälla alla asylsökande som kommit efter den 24 november 2015, det vill säga människor som redan nu befinner sig i Sverige. Det blir mycket konstigt. Som Lisa Pelling påpekat finns det inga skäl att låta regeln om tillfälliga uppehållstillstånd gälla retroaktivt: Det är skadlig signalpolitik som är riktad mot människor som inte längre kan styras av signaler, eftersom de redan är här. Om nu lagförslaget ändå skall läggas fram borde lagen gälla ansökningar som lämnas in efter det att lagen antas.

Lisa Pelling. Foto: Linus Hallgren

Jag tycker också att de nya hårda reglerna diskuterats alldeles för lite ur ett feministiskt perspektiv. Som Elinor Odelberg och Heidi Lampinen från Unga S-kvinnor Rebella förtjänstfullt skrev i Aftonbladet häromdagen: 70 procent av de asylsökande som kom till Sverige under 2015 är män eller pojkar. (...) Det vanligaste sättet för kvinnor och flickor att få en fristad i Sverige är genom anhöriginvandringen - en flyktväg som kraftigt kommer att begränsas om inte regeringen omprövar sin nya flyktingpolitik. Jag har utomordentligt svårt att se att Sverige för en flyktingpolitik där män och pojkar får en fristad, medan kvinnor och flickor förvägras en sådan.  

Ingen läsare av denna blogg har kunnat undgå att märka att jag som ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet konsekvent kritiserat flera av de förslag till en mer restriktiv flyktingpolitik som nu läggs fram. Jag vill passa på att betona att jag inte vid något tillfälle mötts av intern kritik i partiet för att jag lyfter fram min och mitt förbunds ståndpunkt. Det är bra. Det vore förödande för trovärdigheten för ett parti som gör anspråk på att vara ett öppet, modernt framtidsparti om man hade en kultur som gör att man vill lägga locket på i en sådan här fråga.

Ylva Johansson och evighetsdebatten om Håkan Juholt

Nyhetsåret 2012 börjar som det gamla slutade - en evighetsdebatt om framtiden för Socialdemokraterna och dess partiledare Håkan Juholt. Denna gång är det en bloggpost av framträdande socialdemokraten Ylva Johansson som väckt starka känslor och som i media framställs som en "sågning" av Håkan Juholt.

Läser man Ylva Johanssons text säger hon egentligen bara saker som de allra flesta socialdemokrater är överens om: Vi måste inse att det är partiet självt och vår partiledare som har ställt till det och försatt oss i det oerhört allvarliga läge där vi nu befinner oss inför det nya året. Det vore därför bara dumt att skylla på media eller på väljarna, menar Johansson. Partiets problem är självförvållade och partiledaren har alltid det yttersta ansvaret för läget. Någon emot?

De skarpa reaktionerna på Ylva Johanssons text är därför i sig ett uttryck för den djupa kris partiet befinner sig i. Det är inte innehållet i det Ylva Johansson säger som ifrågasätts - Håkan Juholt har vid flera tillfällen under sin förlåt-turné formulerat självkritiken betydligt skarpare. I stället är det att Ylva Johansson väljer att säga en självklarhet som blir en nyhet.

Ylva Johansson är en av landets mest rutinerade politiker. Även om hennes text "bara" var ett uttryck för en stark frustration över partiets läge borde/måste hon ha insett att texten skulle leda till förnyad mediefokusering på det politiska spelet och på personfrågor i stället för politikens innehåll.

Ylva Johansson undvek också att kommentera sin egen roll i partiets svåra situation. Hon har haft en framträdande roll i de båda valrörelser 2006 och 2010 som resulterade i katastrofala valresultat för Socialdemokraterna.

På sin Facebook-sida går nu Morgan Johansson till angrepp mot Ylva Johansson och det "krypskytte" han anser att hon bedriver mot Håkan Juholt. På nätet rasar diskussionen och medielogiken gör att det blir stor uppmärksamhet i nyhetsrapporteringen (själv blev jag t ex i skrivande stund intervjuad av Ekot).

Partiet behöver utveckla en politik med förslag som är så skarpa att de sätter press på regeringen, vinner väljarnas stöd och därigenom har ett nyhetsvärde som gör att personfrågorna överskuggas. Hittills har partiet misslyckats i att utveckla sådana förslag.

På ett paradoxalt sätt kan den nu uppblossande striden kortsiktigt stärka Juholts ställning internt. I nuvarande stämningsläge och strid är det svårt att hitta en alternativ kandidat som skulle kunna samla partiet och samtidigt med trovärdighet göra anspråk på att vara en valvinnare. I partiet finns också en stark insikt om att problemen i första hand inte är en partiledarfråga - partiets problem ligger djupare än så. Min bedömning står därför fast - Håkan Juholt kommer att leda partiet även över valet 2014.