Gör Moderaterna om Socialdemokraternas misstag från valrörelsen 2018?

Moderaterna har det tungt i årets valrörelse. Samstämmiga opinionsmätningar visar att partiet blivit omsprungna av Sverigedemokraterna. I dagens Sifo-mätning fick Moderaterna 15.9 procent, vilket (om jag räknat rätt) är partiets tangerat lägsta stöd på nära 20 år. 

Hur har Moderaterna hamnat i denna prekära situation? Ekots inrikespolitiske kommentator Tomas Ramberg lyfter fram Moderaternas strategiska beslut att normalisera Sverigedemokraterna och samtidigt bejaka partiets egen historieskrivning. Ulf Kristersson påstod till exempel att Sverigedemokraterna var det enda parti "som såg farorna" med invandringen. Tanken var att denna strategi skulle vinna tillbaka väljare som gått från Moderaterna till Sverigedemokraterna.

Men Jimmie Åkesson återgäldade inte Ulf Kristerssons artigheter. I stället anklagade han Moderaterna för att ha varit med och förstört Sverige. Sammantaget fick de väljare som lämnat Moderaterna för Sverigedemokraterna bekräftat att de gjort ett korrekt val. När dessutom de sakpolitiska skillnaderna mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna tonades ned sänktes tröskeln ytterligare för väljare att lämna Moderaterna för att gå vidare till Sverigedemokraterna.

Jag delar Tomas Ramberg uppfattning. Jag känner också igen det strategiska tänkandet från valrörelsen 2018, då jag i min egenskap av ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet var adjungerad i Socialdemokraternas partistyrelse och det verkställande utskottet. Då gick strategin ut på att Socialdemokraterna inför väljarna skulle ”spela oavgjort” mot Moderaterna och Sverigedemokraterna i frågor om invandring och brott och straff, för att därefter vinna valet på välfärdsfrågorna. Jag hävdade med emfas att försöken att spela oavgjort mot Moderaterna och Sverigedemokraterna i dessa frågor endast skulle leda till att dessa partier drog sig ännu längre ut, och att Socialdemokraterna skulle tvingas traska patrull efter dem. 

Strategin blev heller inte framgångsrik. Först när den - genom en kombination av interna protester och svaga opinionssiffror - övergavs vände valvinden. Tidigt under sommaren 2018 började Socialdemokraterna på allvar prioritera välfärdsfrågorna. Kursändringen stärkte humöret och den interna enigheten i partiet och valet kunde vinnas.

Jag tillhör dem som tror att Moderaterna fortfarande har möjlighet att komma ikapp Sverigedemokraterna och i valet bli näst största parti. Men det börjar bli bråttom. Det är bara elva dagar kvar till valet. Opinionsmätningarna spretar. I dagens Novus gick Moderaterna fram en del, och valutgången är i högsta grad oviss.

28 förslag för en hållbar, rättssäker och human asylpolitik

Hur ska Sverige - som ett av världens allra rikaste och välmående länder - på bästa sätt kunna hjälpa fler människor som befinner sig på flykt? Som socialdemokrat tycker jag att den frågan självklart bör stå i förgrunden när vi diskuterar flyktingpolitik och migrationsfrågor.

Så är det inte alltid idag. Alltför ofta handlar debatten om att Sverige ska ta emot ännu färre flyktingar, hur vi ska göra för att färre människor på flykt ska söka sig till Sverige för att få hjälp. Det är bakvända världen.

Därför är det med stor glädje jag berättar att Socialdemokrater för tro och solidaritet idag presenterar sitt program för en hållbar, rättssäker och human flyktingpolitik. Vi vill hjälpa fler, inte färre. Och vi vill ge dem som ska stanna i Sverige - vårt växande hem - bättre och tryggare förutsättningar att etablera sig i vårt samhälle.

Bland förslagen märks  märks återinförande av permanenta uppehållstillstånd, amnesti för ensamkommande unga som varit i Sverige i över ett år, stopp för alla utvisningar till Afghanistan samt ett tydligare integrerat barnrättsperspektiv i hela asylprövningsprocessen.

Visst - alla förslag kanske inte kan införas med omedelbar verkan. Men förslagen pekar ut den riktning vi tycker att debatten ska ha. Hur ska Sverige göra för att kunna hjälpa fler, inte färre.

I dessa tider vill jag också lyfta fram behovet av skydd för de människor som permitteras eller sägs upp på  grund av Corona-krisen - de ska inte behöva känna oro för att kastas ut ur landet. Detsamma gäller förstås alla dem som omfattas av gymnasielagen och bara har några månader på sig att ordna ett fast jobb. Verkligheten har förändrats - då måste lagen anpassas till den nya verkligheten.

Programmet har tagits fram i samverkan med ett stort antal av civilsamhällets organisationer och med aktörer ur arbetarrörelsen i vid bemärkelse. Det är vår förhoppning att den migrationspolitiska kommittén i riksdagen lyssnar in de stämningar som präglar alla de nätverk och frivilligorganisationer som kämpar för att Sverige ska bli ett internationellt föredöme när det gäller solidaritet med de mest utsatta grupperna och människorna. 

Hela programmet kan laddas ner och läsas här. Sprid gärna - tillsammans gör vi avtryck och förändrar politiken!

I sommar lämnar jag ordförandeskapet för Socialdemokrater för tro och solidaritet

Jag kandiderar inte för omval som förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet vid förbundskongressen i Norrköping i juni. Jag har varit ordförande i fem år och finner det lämpligt att nu – i god tid före nästa partikongress och riksdagsval - lämna plats för nya krafter.

I en artikel i Dagens Arena berättar jag lite mer om min avgång och om förbundets roll inom socialdemokratin och i svensk politik.

Socialdemokrater för tro och solidaritet har under de senaste åren verkat som en drivande kraft i arbetet för att Sverige ska bli ett internationellt humanitärt föredöme i asyl- och flyktingpolitiken. Om några veckor publiceras vårt manifest för en solidarisk socialdemokratisk asyl- och flyktingpolitik, ett manifest som under parollen ”Sverige, vårt växande hem”, tagits fram i samråd med civilsamhällets organisationer och arbetarrörelsen i bred bemärkelse.

Förbundet har tagit strid för samhällets mest utsatta – i kampen mot ett tiggeriförbud, mot försämringarna av LSS och i kraven på att ta hem de svenska barnen från lägren i Syrien. Vi ligger i framkant i kampen mot rasism och högerextremism, mot antisemitism och antimuslimism, för religionsfrihet och mot det hedersrelaterade våldet. Internationellt har förbundet profilerat sig i kampen för palestiniernas rätt till en egen statsbildning, för ett totalförbud mot kärnvapen och mot svensk vapenexport. Jag vet att vi satt avtryck i många av dessa frågor.

Beslutet har inte varit enkelt. Som förbundsordförande har jag mött så mycket kärlek, så mycket kraft och så mycket längtan efter ett samhälle präglat av solidaritet och av försoning, inte av hånfullhet och hat. Jag vet att förbundet har en fortsatt viktig roll att fylla i detta arbete, och jag är stolt och glad över att ha fått leda förbundet en bit på vägen. Mina värderingar och mitt samhällsengagemang ligger fast och jag kommer självklart att även fortsättningsvis göra mitt absolut bästa för att bidra till en värld präglad av frihet, jämlikhet och solidaritet.

Men först ligger en viktig politisk vår framför oss! Som förbundsordförande kommer jag att lägga stor energi på arbetet med att utveckla en solidarisk asyl- och flyktingpolitik, på det ovillkorliga stödet för dessa våra minsta och på andra rödgrönrosa frågor som är av betydelse för bygget av Sverige som vårt växande hem.

Det är nog nu. Socialdemokrater för tro och solidaritet tar initiativ till en ny migrationspolitik

Asylrätten är under attack. Från allt fler håll framförs förslag om att asylrätten borde avvecklas. Förslag om att Sverige borde sätta ett tak för flyktingmottagningen stöds av argument som ställer grupper mot varandra och inger en falsk bild av att flyktingmottagande ska ställas mot välfärd.

Kraven framförs i en tid då Sverige genom den tillfälliga migrationspolitiska lagen redan skärpt villkoren för asyl och där antalet flyktingar som söker skydd i Sverige är lägre än på mycket länge. Asylrätten är en grundläggande mänsklig rättighet som bör utvecklas och förstärkas, inte avvecklas. Utvisningarna av ungdomar till krigets och terrorns Afghanistan fortsätter. Permanenta uppehållstillstånd har ersatts av tillfälliga, vilket skapar oro och osäkerhet och försvårar integrationen.

Det är nog nu. Socialdemokrater för tro och solidaritet tar initiativ till att formulera ett migrationspolitiskt program med utgångspunkt i en positiv inställning till invandring och flyktingmottagning. Arbetet med att utforma programmet ska ske i samverkan och dialog med civilsamhället och med arbetarrörelsen i vid bemärkelse.

Arbetet med att utforma ett sådant program vill vi göra i samverkan och dialog med civilsamhällets organisationer och med arbetarrörelsen i vid bemärkelse. Socialdemokrater för tro och solidaritet kommer under den närmaste tiden att påbörja arbetet med en sådan samverkan och dialog. Den färdiga programtexten kommer att presenteras våren 2020.

Du kan läsa mer om programarbetet här.

Och du får gärna bli medlem av Socialdemokrater för tro och solidaritet och tillsammans med oss arbeta för en förändrad migrationspolitik. Klicka här för att bli medlem.

NMR sprider rädsla i Almedalen - bra att regeringen utreder förbud!

I dag meddelade regeringen att den tillsätter en kommitté som ska överväga ett förbud och särskilda straff för de som deltar i en rasistisk organisation, samt hur ett förbud mot rasistiska organisationer kan se ut. Det är bra, tycker jag.

Tidigare i dag blockerade rasisterna och nazisterna i Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) ingången till en utställning om Förintelsen, här i Visby. Enligt flera vittnesuppgifter ska de också ha gått omkring i lokalerna och skanderat "jävla mytomaner". NMR:s närvaro i Visby under Almedalsveckan har inneburit att RFSL ställt in sin medverkan. Flera arrangörer väljer att markera stöd till dem som avstår från att komma genom att ställa en tom stol, ofta draperad i en regnbågsflagga, längst fram i seminarielokalen.

Så gör också vi i Socialdemokrater för tro och solidaritet i samband med våra seminarier i Almedalen. I dag modererade jag ett samtal i Vårdklockans kyrka om den israelisk-palestinska konflikten, med kabinettssekreterare Annika Söder och Europarådets tidigare kommissionär för mänskliga rättigheter Thomas Hammarberg. Seminariet genomfördes i ett särskilt stämningsläge eftersom personer från Nordiska motståndsrörelsen först av alla tog kyrkorummet i besittning. Sex stycken satte sig längst fram, två tog plats vid ingången och ytterligare några spred ut sig i lokalen.

Foto: Anna Ardin

Kyrkan blev så småningom nästan fullsatt. Polisen var tidigt på plats och seminariet genomfördes under lugna och värdiga former. Men många i publiken kände starkt obehag och var rädda. Nazisternas våldsbejakande rasism och öppna antisemitism skrämmer människor.

Så jag välkomnar utredningen. Jag hoppas att den formulerar förslag som innebär att människor ska slippa utsättas för det hat och det hot som nazisternas närvaro - i Almedalen och på alla andra platser - innebär.

En skam för USA att behandla barn på detta sätt!

De fasansfulla skriken från små barn som skiljs från sina föräldrar vid gränsen mellan USA och Mexiko går inte att värja sig från. Medan föräldrarna hålls i fängsligt förvar får barnen tillbringa flera dygn i burar med cementgolv. Hittills har omkring 2 000 barn drabbats. Det är en skam för USA att barn behandlas på det här sättet.

Många protesterar naturligtvis mot USA:s agerande. Skriv gärna på Svenska Amnestys namninsamling här.

Som ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet gör jag följande uttalande:

- Det som nu pågår är djupt ovärdigt USA som nation och respektlöst mot den historia och de ideal som landet alltid har sagt sig värna. Barn förvaras under omänskliga omständigheter till följd av en hård och avhumaniserande politik från landets ledning. säger Ulf Bjereld, förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet.

- Som medmänniska blir man bestört och förskräckt, och det finns all anledning att oroas även ur ett politiskt perspektiv. Vad ligger i tangentens riktning? Vi vet nu att Trumpregimen är ombytlig och oberäknelig.

Bilderna inifrån USA:s förvar visar barn i nätburar. Uppgifter florerar om undermåliga villkor, men värst är isoleringen från föräldrarna. Inspelningarna har väckt stark folklig vrede världen över, men Ulf Bjereld varnar för att se vreden som garant för att villkoren ska förbättras för barnen.

- Det är viktigt att komma ihåg folkstormen kring den döda pojken Alan Kurdi som fotades uppspolad på Medelhavets strand för bara några år sedan, och hur den indignationen nu i många läger har bedarrat. Ännu förliser det flyktingskepp ute på Medelhavet. Därför är det viktigt att inse att starka känslor allena inte är en garant för politisk förändring. Vi måste ligga på för förändring inte bara i dag och i nästa vecka, utan på längre sikt om vi vill medverka till att stoppa denna djupa oanständighet, säger Ulf Bjereld.

Socialdemokrater för tro och solidaritet uppmanar regeringen med utrikesminister Margot Wallström i spetsen att protestera mot dessa grymma förvar.

Sverige, vårt växande hem!

I samband med nationaldagen uppstår ofta diskussioner om vari det typiskt "svenska" skulle bestå. I dag nöjer jag mig med att lyfta fram en ofta bortglömd aspekt. Internationella undersökningar visar att svenskarna intar en tätplats i Europa med avseende på positiv inställning till invandrare och flyktingmottagning. Svenskarnas positiva inställning till invandring och flyktingmottagning kan vara bra att bära med sig i dessa dagar, när diskursen vridits i en så negativ riktning.

I morgon torsdag förväntas riksdagen rösta ja till det rödgröna lagförslag som ger 9 000 ensamkommande unga från i huvudsak Afghanistan en chans att få stanna i Sverige, vårt växande hem. Regeringens förslag får stöd av Centerpartiet och Vänsterpartiet samt av enskilda ledamöter från Liberalerna och Kristdemokraterna. Det vill säga samtliga riksdagspartier utom Moderaterna och Sverigedemokraterna (jag ber om ursäkt ifall jag missat någon enskild ledamot från de sistnämnda partierna). 

Det kommande beslutet är ytterst glädjande. Framför allt naturligtvis för de enskilda människorna som påverkas samt deras nya familjer och vänner. Beslutet är också glädjande eftersom det visar att politisk kamp kan löna sig. 

Det här beslutet har sannerligen inte fattats av sig själv. Beslutet har grundats i en folkrörelse där nätverksbaserade rörelser som Ung i Sverige och Vi står inte ut spelat en avgörande roll. Rörelserna har fått ett brett stöd, till exempel av glassbolaget Ben & Jerry's som motiverar sina insatser med att företaget vill "stödja den humanistiska folkrörelsen som river de murar som stänger ute människor och vara delaktiga i att skapa medmänskliga och interkulturella samhällen". Nu uppmanar Ben & Jerry's också till deltagande i det kärlekståg "Kärlek segrar" som Ung i Sverige genomför för att fira beslutet. Jag är glad och stolt över att Socialdemokrater för tro och solidaritet också har fått vara en del i den process som nu tar sig uttryck i riksdagsbeslutet.

  Lagförslaget har sina brister. Som Rädda Barnen påpekar påverkas inte situationen för de över 3 000 personer som sökt asyl i Sverige efter den 24 november 2015 och vid ansökan registrerats som ensamkommande barn, fått avslag på sin ansökan och väntat minst 15 månader på beslut. Men vi får ta en sak i taget och glädjas med alla dem som nu får möjlighet till ett liv i vårt underbara Sverige. Som Fatemeh Khavari skrev på sin Facebooksida för några timmar sedan: 

Svenska flaggans dag är idag, så glada vi är över att leva med svenska folket. Styrkan i civilsamhället som ni visar har blivit internationellt känt genom protesterna mot utvisningarna till Afghanistan. Det är ni som skriver historia. När vi hör paraden i huvudstaden ska vi inte titta på de höga människorna utan blunda och se ansiktet på alla de hjälpare som står med ungdomarna. En parad för er. Från aktivisterna, till familjehemsföräldrarna, till de som går emot partilinjen i morgon, till Ben & Jerrys människorättskommitté. Ingen har bredare stöd än vi. Vi flaggar för Svenska folkets styrka idag!

Själv tänkte jag nu fira nationaldagen på mitt eget sätt. Trevlig kväll! 

fo

Tal till nationen - Isabella Lövin

Miljöpartiets språkrör Isabella Levin knöt i sitt anförande i SVT:s Tal till nationen samman två fenomen: miljö/hållbar utveckling och hopp. Talet var disciplinerat och fokuserat. Här fanns inga onödiga utvikningar eller sidospår. Flera av Miljöpartiets viktigaste frågor utelämnades helt eller nästan helt - skola, migration, internationell solidaritet. Det är alltid modigt att välja bort, och i det avseendet var Isabella Lövins tal ett modigt tal.

Inledningen av talet var traditionell miljöpartiretorik. Klimathotet och miljöförstöringen framställdes som existentiella hot mot oss själva och mot vår planet. Jag säger inte det här för att jag är miljöpartist, sa Isabella Lövin. Jag är Miljöpartist för att det är så här. Därefter redovisade hon de möjliga lösningarna på problemen, med betoning på att människan har saken i egna händer. Jorden kan räddas, om vi bara vill och förmår agera. Prylsamhälle, konsumtionshets och slit och släng-mentaliteter ställdes mot hållbarhet och mot tid.

Isabella Lövin var tydlig med att rädslan i samhället var ett hinder för att lösa problemen, och om vikten av att bekämpa de krafter som bygger sin politik på att injaga fruktan: Vi har inget att vara rädda för utom rädslan själv, inget att vara rädda för utom dom hopplöshetens profeter som vill lura oss att misstro den positiva kraft som finns i förändring, (...) dom som bygger rädsla och murar mellan människor.

Dagens politiker har ett stort ansvar för att inte uppmuntra rädslan: Vi politiker ska leda genom hopp och framtidstro, inte genom rädsla. Till sina barnbarn vill Isabella Lövin en gång kunna säga: Vår generation var den modiga generationen. Det var nästan så man kunde tro att Isabella Lövin hunnit läsa delar av professor Bo Rothsteins artikel på DN Debatt i helgen, där han förespråka en politik som bygger på förhoppningar och inte på fruktan. Eller Socialdemokrater för tro och solidaritets hoppfulla tilltal inför valåret.

Jag tillhör dem som tror att Miljöpartiet har hyggliga chanser att klara sig kvar i riksdagen i  höstens val, under förutsättning att partiet lyckas få fokus just på frågor om miljö- och hållbar utveckling. SOM-institutets senaste studie visar att frågor om klimat och hållbar utveckling.toppar listan över vad svenska folket oroar sig för mest, och att den oron har ökat under det senaste året. Ur det perspektivet var Isabella Lövins anförande inte bara ett modigt, utan också ett strategiskt klokt tal.

Som bonus bjuder jag på Mikael Wiehes "En sång till modet". Lyssna gärna.

Migrationspolitiken och turbulensen inom S

Socialdemokraternas migrationspolitik står just nu i centrum för debatten. En hel del kritik har riktats mot de förslag till skärpningar som Stefan Löfven presenterade i fredags. Min ståndpunkt, som jag framfört i olika sammanhang, är följande.

Förslaget innehåller några positiva delar. Asylrätten förblir en grundbult i svensk flyktingpolitik, pressen måste öka på de EU-stater som smiter undan sitt ansvar att hjälpa, migrationspolitiken måste vara långsiktig och rättssäker.

En del inslag är jag starkt kritisk till. Det är fel att den tillfälliga migrationslagen föreslås bli permanent utan att först utvärderas. Det är fel att förbjuda kommunerna att ge försörjningsstöd åt människor som fått avslag på sina asylansökningar. Ett sådant förbud riskerar att slå hårt mot utsatta människor.

Därutöver tycker jag - liksom de övriga socialdemokratiska sidoorganisationerna - att permanenta uppehållstillstånd borde bli huvudregel och anhöriginvandring underlättas. Dessa åtgärder är inte bara humanitärt viktiga utan underlättar också integrationen. Människor som vet att de ska stanna i Sverige och inte behöver oroa sig för sin familj har en starkare ställning när det gäller att lära sig språk och etablera sig på arbetsmarknaden.

Reaktionerna mot förslaget har varit mycket starka. Jag har varit ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet i snart tre år och aldrig tidigare mött en sådan framvällande sorg och vrede. Många uppfattar förslaget som repressivt och att Socialdemokraterna nu förespråkar en migrationspolitik som inte är värdig ett socialdemokratiskt parti. Jag och mitt kansli har under de senaste dagarna fått lägga stor kraft och möda på att försöka övertala medlemmar att stanna kvar i partiet och att försöka ge hopp och energi åt medlemmar som känner sig svikna. Ibland har vi lyckats, ibland inte. Det är otvivelaktigt så att det migrationspolitiska förslaget orsakat en demobilisering av delar av partiets aktiva kader, och detta mitt under brinnande valrörelse.

Nu går det inte längre. Enough is enough. Ska Socialdemokraterna ha möjlighet att ta initiativet i valrörelsen och med kraft gå in i valrörelsens avgörande skede är två saker nödvändiga.

1.) Inga fler stora utspel med hårda förslag i auktoritär/repressiv riktning i frågor om till exempel migration, tiggeri eller brott och straff. Partiet kommer inte längre där, utan har redan tänjt sig till bristningsgränsen. Fler förslag i den riktningen kommer bara att leda till att den politiska spelplanen förskjuts ytterligare till Moderaternas och Sverigedemokraternas fördel, samtidigt som partiets egna medlemmar demobiliseras ytterligare och splittringen inom partiet riskerar att öka.

2.) Gå fram med en stor välfärdsreform som skiljer vänster från höger och som bidrar till ökad jämlikhet. En sådan reform skulle visa att det spelar stor roll om det blir en rödgrön eller en borgerlig regering efter valet. En sådan reform skulle också påverka den politiska dagordningen, hålla samman partiet och entusiasmera partikadern.

Än finns det möjlighet för Socialdemokraterna att göra ett bra val. Men då gäller det att de nu synliggjorde slitningarna får möjlighet att läka och att partiet kan samla kraft. Till den desillusionerade socialdemokratiska väljaren vill jag säga: Tro inte ett ögonblick att Sverige får en mer öppen och solidarisk migrationspolitik med en moderatledd regering. Håll i. Stå emot. Ett starkt rödgrönt valresultat i höst är en nödvändig förutsättning för att främja de värden om frihet, jämlikhet och solidaritet som vi håller så högt.

Stoppa utvisningarna till Afghanistan!

I en färsk rapport från Migrationsverket beskrivs hur säkerhetsläget i Afghanistan avsevärt försämrats. Under 2016 skadades eller dödades 11 000 civila i stridigheterna i landet och bara under den senaste månaden har hundratals människor mist livet. Alla provinser i Afghanistan påverkas av kriget och av Migrationsverkets rapport framgår att situationen i Afghanistan sannolikt kommer att försämras ytterligare. Sverige måste därför omedelbart stoppa utvisningarna till Afghanistan.

Svenska UD anser sedan länge Afghanistan så farligt att man avråder alla svenskar från att resa dit. Men trots att svenskarna själva avråds från att resa till Afghanistan utvisar Sverige unga ensamkommande människor dit. De som utvisas har själva ofta ingen koppling till landet, vilket enligt FN:s flyktingorgan UNHCR gör dem extremt sårbara för utnyttjande och tvångsrekrytering till militanta grupper. Ett stort antal ensamkommande flyktingar är shiamuslimska hazarer, vilket gör dem särskilt utsatta för terrorattacker från IS.

Den senaste tiden har skarp kritik har riktats mot asylprövningsprocessen för att prövningen av hbtq-personers asylskäl har haft inslag av godtycke och varit rättsosäker. Liknande kritik har riktats mot Migrationsverkets hantering av konvertitärenden. Kritiken är allvarlig och borde föranleda ett övervägande om att införa en försiktighetsprincip i frågor som är svårbedömda.

Gruppen ensamkommande med koppling till Afghanistan utgör en förhållandevis liten men mycket utsatt del av det totala antalet asylsökande. Ärendena är ofta komplicerade och mycket står på spel för den asylsökande. Även i de fall där den sökande inte bedöms ha rätt till asyl bör nu säkerhetsskäl och humanitära överväganden leda till att utvisningarna till Afghanistan upphör. Det rör sig enbart om några få tusen personer. Sverige har sannerligen råd att ge dessa utsatta människor en fristad.  

Ovanstående text är ett utdrag ur ett uttalande som jag idag gör i min egenskap av ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet. Hela uttalandet kan läsas här.

Om oro och hopp inför 2017!

...det gamla året lägger sig att dö, ring själaringning över land och vatten...

Nu är det bara några timmar kvar av 2016. Ett riktigt skitår, har det kallats på sina håll. Då tänker de flesta på att Storbritannien valde Brexit, Donald Trump segrade i det amerikanska presidentvalet, främlingsfientliga, högerpopulistiska krafter skördade framgångar och terrorn spred skräck och död i Europa och på andra ställen i världen. Kriget i Syrien innebar ohyggliga lidanden. Och många popikoner - David Bowie, Leonard Cohen, George Michael och Prince - lämnade jordelivet alldeles för tidigt.

Glädje och sorg har präglat det privata livet. Hustrun och jag har kunnat glädjas åt tre fantastiska barnbarn som fötts under 2016. Min mamma gick bort i början av december, och begravdes några dagar före julafton. Jag tar ingenting för givet - sånt är livet, sånt är livet, sjunger Niklas Strömstedt.

Det sägs att vi lever i orons tid. Jag vet inte det. Kanske är det de som talar om "folks oro" som egentligen är de oroliga. Nedan listar jag i vilket fall tre saker som jag orolig för inför det nya året - men också tre saker som får mig att känna hopp och glädje inför framtiden.

Låt oss börja med det jag är orolig för.

1.) USA under Donald Trump. Presidentvalet som Gud glömde. Vad kommer valet av Trump att betyda för USA:s utrikespolitik och för den internationella världsordningen? Jag ser tre huvudalternativ. a.) De institutionella strukturerna som kringgärdar den amerikanska utrikespolitiken är så starka att valet av Trump inte betyder så mycket i praktiken. b.) USA börjar föra en mer isolationistisk utrikespolitik, vilket skapar ökat handlingsutrymme åt andra stater - främst Ryssland - i vårt närområde. c.) USA och Ryssland etablerar egna intressesfärer i sina närområden, ungefär som under det kalla kriget. Alternativ a.) är förstås det minst dåliga, men i vilket fall är jag orolig för hur valet av Trump kommer att påverka folkrättens och de mänskliga rättigheternas ställning i världen.

2.) Angreppen på de mänskliga rättigheterna i Europa. Då tänker jag inte bara på händelseutvecklingen i forna öststater som Ungern och Polen. Det uppges nu att Storbritanniens premiärminister Theresa May vill att landet lämnar Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Theresa May påstår att konventionen begränsar regeringens möjlighet att bekämpa brott och kontrollera invandringen. Vi har i debatten också sett flera exempel på att liberaler och konservativa krafter vill avskaffa asylrätten (som ju är en mänsklig rättighet) och ersätta den med ett flyktingkvotsystem. Tanken är att om människor vet att de inte har rätt att söka asyl i Europa så tar de inte risken att fly över Medelhavet och då riskerar de inte heller att drunkna. För mig är det en absurd logik.

3.) Segregation och ökad ojämlikhet. Ja, den svenska ekonomin går utmärkt. Arbetslösheten sjunker, BNP växer, det byggs så det knakar och vi blir allt mer välutbildade. Men det finns också tecken på att klyftorna växer. Ojämlikhet är ett gift i samhällskroppen, och kan leda till minskad tillit till offentliga institutioner och bidra till att människor söker sig till slutna gemenskaper baserade på klan och etnicitet. Segregationen måste motverkas, det är nog den viktigaste politiska sakfrågan i dagsläget.

Men det finns också saker som inger hopp inför framtiden.

1.) Dödsstraffet är på väg ut i USA. Antalet verkställda dödsstraff i USA under 2016 var det lägsta på 25 år. Opinionen för dödsstraffet i USA är lägre än på mycket länge. Detta kan tyckas som en mindre sak, jämfört med de orosbilder som skisserades ovan. Men det ligger ett stort symbolvärde i dödsstraffet. Ja, jag vet att någraav argumenten i USA mot dödsstraffet handlar om att det är så dyrt och att väntetiderna på att få bli avrättad är för långa. Men jag bryr mig inte så mycket om vilka argument som används, bara de leder fram till ett avskaffande av detta barbariska straff. Kampen mot dödsstraffet är en kamp för civilisation, för framsteg och för människolivets okränkbara värde.

2.) Har det vänt nu? Kanske har de främlingsfientliga, högerpopulistiska opinionsströmningarna nått sin höjdpunkt. Den inomliberala kritiken mot till exempel Expressens och Götebors-Postens ledarsidor ser jag som ett sundhetstecken. Själv har jag som förbundsordförande för Socialdemokratern för tro och solidaritet under mina resor i landet sett många tecken på stark solidaritet med de människor som kommer för att söka skydd i vårt land. Förbundet har varit en av de krafter inom Socialdemokraterna som med kraft argumenterat emot den nya, restriktiva lagstiftningen i flyktingpolitiken. Nu vid årets slut noterar jag att förbundet brutit en långvarig, nedåtgående trend angående medlemsutvecklingen. Vi har fler medlemmar i dag än för ett år sedan! Det gör mig glad.

3.) En mer human flyktingpolitik. Allt fler tycks inse att den restriktiva flyktingpolitiken tar sig orimliga uttryck, särskilt när det gäller anhöriginvandringen. Vänsterpartister, Centerpartister, Liberaler och Kristdemokrater vill lätta på kraven för anhöriginvandring - jag hoppas och tror att sådana lättnader genomförs under året. Och kyrkornas och samfundens Juluppropet var ett ljus i vintermörkret - skriv under det om du inte redan har gjort det!

Med dessa rader önskas bloggens alla läsare ett riktig Gott och hoppfullt nytt år!

Almedalen - igår Stefan Löfven, idag Ebba Busch Thor

Hej vad det går, i Almedalen. Igår höll Stefan Löfven sitt anförande, och jag är glad att han valde ett ideologiskt anslag och en varm och optimistisk ton. Genom mitt ordförandeskap i Socialdemokrater för tro och solidaritet hade jag för första gången fått en reserverad plats framför scenen. Jag placerades bredvid en polis från SÄPO, och funderar lite på om det var en tillfällighet eller inte...

 Ikväll talar Ebba Busch Thor, och det skall bli spännande att se var Kristdemokraterna tänker ta vägen nu när Moderaterna alltmer återtar sin gamla position till höger på det politiska fältet. I sitt installationsanförande markerade ju Ebba Busch Thor att Kristdemokraterna var ett högerparti, vilket hennes företrädare Göran Hägglund sällan eller aldrig gjorde. Hur många högerpartier tål Sverige?

Bland mina aktiviteter idag flaggar jag extra för ett seminarium om Socialdemokraterna och flyktingpolitiken (kl 15.00 i Vårdklockans kyrka), samt ett seminarium om framtidens Mellanösternpolitik (kl 16.00 i Vårdklockans kyrka) med bl a Cecilia Uddén, Thomas Hammarberg och Nathalie Besér. Välkomna!

Och så skall ni förstås inte missa att lyssna på Statsvetarpodden, med Cecilia Garme, Jonas Hinnfors och undertecknad. Nytt avsnitt finns här.

Värna asylrätten! Avstå signalpolitik riktad mot människor som ej längre kan styras av signaler

I Svenska Dagbladet varnar Svenska Röda Korsets generalsekreterare Ulrika Årehed Kågström, tillsammans med företrädare från ­rödakorsföreningar i Europa, för de humanitära konsekvenserna av EU:s migrationsöverenskommelse med Turkiet. Företrädarna ser allvarliga risker att genomförandet kommer att undergräva internationell rätt liksom de grundläggande mänskliga rättigheterna.

Röda Korsets kritik är värd att ta på stort allvar. I veckan väntas också den rödgröna regeringen lägga fram sin lagrådsremiss om den nya restriktiva flyktingpolitiken. Det förslag som tidigare presenterades möttes ju som bekant av ytterst hård kritik av de juridiska och de humanitära remissinsatserna. Nu får vi se hur mycket Morgan Johansson har tagit till sig kritiken. Jag förutsätter att förslagen har modifierats. En remissrunda blir ju helt meningslös om förslagsställaren avfärdar all kritik som felaktig.

De nya hårda reglerna har ett enda syfte: att få färre människor att söka asyl i Sverige. Men reglerna föreslås gälla alla asylsökande som kommit efter den 24 november 2015, det vill säga människor som redan nu befinner sig i Sverige. Det blir mycket konstigt. Som Lisa Pelling påpekat finns det inga skäl att låta regeln om tillfälliga uppehållstillstånd gälla retroaktivt: Det är skadlig signalpolitik som är riktad mot människor som inte längre kan styras av signaler, eftersom de redan är här. Om nu lagförslaget ändå skall läggas fram borde lagen gälla ansökningar som lämnas in efter det att lagen antas.

Lisa Pelling. Foto: Linus Hallgren

Jag tycker också att de nya hårda reglerna diskuterats alldeles för lite ur ett feministiskt perspektiv. Som Elinor Odelberg och Heidi Lampinen från Unga S-kvinnor Rebella förtjänstfullt skrev i Aftonbladet häromdagen: 70 procent av de asylsökande som kom till Sverige under 2015 är män eller pojkar. (...) Det vanligaste sättet för kvinnor och flickor att få en fristad i Sverige är genom anhöriginvandringen - en flyktväg som kraftigt kommer att begränsas om inte regeringen omprövar sin nya flyktingpolitik. Jag har utomordentligt svårt att se att Sverige för en flyktingpolitik där män och pojkar får en fristad, medan kvinnor och flickor förvägras en sådan.  

Ingen läsare av denna blogg har kunnat undgå att märka att jag som ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet konsekvent kritiserat flera av de förslag till en mer restriktiv flyktingpolitik som nu läggs fram. Jag vill passa på att betona att jag inte vid något tillfälle mötts av intern kritik i partiet för att jag lyfter fram min och mitt förbunds ståndpunkt. Det är bra. Det vore förödande för trovärdigheten för ett parti som gör anspråk på att vara ett öppet, modernt framtidsparti om man hade en kultur som gör att man vill lägga locket på i en sådan här fråga.

Martin Valfridsson tycks tro att vi är idioter. Det är vi inte. Vi är bara människor.

I dag har jag gett mer pengar till människor som sitter utanför affärerna och tigger än vad jag gjort någon enskild dag tidigare. Det var inget medvetet beslut från min sida. Det var en spontan protest - ett naivt trots, om ni så önskar - mot utredaren Martin Valfridsson förnumstiga och moraliserande kommenterar på presskonferensen igår om att skänka pengar i muggen inte hjälper individer ur djup fattigdom.

Det begriper vi väl. Vi som då och då ger pengar till människor som tigger gör det faktiskt inte för att vi tror att vi därigenom bidrar till att lösa ett problem som har strukturella rötter och som handlar om ojämlikhet, diskrimering och förtryck. Vi ger ändå. Vi ger för att vi vill ge. Vi ger för att tillfälligt åtminstone något lindra nöden för den utfattiga medmänniska som sitter framför oss med utsträckt hand. 

Martin Valfridsson tycks tro att vi är idioter. Det är vi inte. Vi är bara människor.

Jag har inga synpunkter på hur enskilda individer väljer att förhålla sig till de utsatta EU-medborgare som sitter och tigger i det offentliga rummet. Saken är inte enkel. Vi kan hantera vårt givande på olika sätt. Men ingen skall säga till mig att jag inte skall ge pengar till en fattig människa som ber om hjälp.

I debatten hör man då och då argumentet att det är bättre att ge pengar till organisationer som arbetar med att bekämpa tiggeriets orsaker än att ge pengar till människor på gatan. Det argumentet vilar på antagandet att det finns en fast summa som varje enskild individ är beredd att skänka. Så tror jag inte alls att det är. Mitt givande till organisationer har inte blivit mindre av att jag då och då ger pengar till människor som sitter och tigger. Snarare tvärtom. Genom att ge pengar till människor som tigger odlar jag en givandekultur hos mig själv som bidrar till att sänka tröskeln till att skänka ytterligare pengar till olika organisationer. Givandet sporrar mig också till än större ansträngningar i det politiska livet till att bekämpa tiggeriets grundorsaker.

Jag borde också skriva något om förslaget att barn till utsatta EU-migranter inte skall få gå i skolan. Men andra har redan sagt det så bra, som till exempel Rädda Barnen, Unicef och Aaron Israelson. 

I min egenskap av ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet kommenterar jag utredningen här.

Värdlandsavtalet med Nato och pratet om "desinformation"

Under våren förväntas riksdagen godkänna att Sverige sluter ett så kallat värdlandsavtal med Nato. Värdlandsavtalet hanterar rättsliga frågor i samband med att Nato-förband övar i Sverige, och avtalet är tänkt att gälla även i kris- och krigslägen.

För de allra flesta svenskar är avtalet sannolikt okänt. Försvarsminister Peter Hultqvist har de senaste dagarna gjort sitt bästa för att ändra på den saken. Till Dagens Nyheter säger en uppenbart irriterad Peter Hultqvist att debatten om värdlandsavtalet präglas av "myter, lögner och rena felaktigheter i den information som kommer från olika grupperingar". Som exempel anger Hultqvist att det skulle framförts påståenden om att Sverige genom avtalet skulle tvingas till kärnvapenlagring. i Sverige. I sitt tal på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen förde Hultqvist också fram sina anklagelser: Varför sprids det konsekvent myter, felaktigheter och desinformation om vad värdlandsavtalet innebär? Jag ställer mig också frågan: vem tjänar på det?

Själv har jag blivit en indirekt del av debatten eftersom Dagens Nyheter i anslutning till Peter Hultqvists påståenden lyfte fram ett citat av mig där jag såg ”en liten men ändå faktisk risk” att frågan om kärnvapenlagring i Sverige skulle "komma att aktualiseras" i en krigssituation. För att helt avlägsna den risken föreslog jag att värdlandsavtalet formulerades på ett sätt så att det "explicit klargörs att kärnvapen under inga omständigheter får placeras på svensk mark".

Jag tycker det är jättebra om vi nu får en större debatt om värdlandsavtalet och dess innehåll. Men jag tycker det är olyckligt att försvarsministern använder ett språkbruk som mer bidrar till att förvilla och att trissa upp konfliktnivån än till att skapa klarhet. Antydningar i form av att "någon" skulle tjäna på de argument som framförs i debatten och att det är oklart "varför" vissa påståenden överhuvudtaget förs fram är inte konstruktiva för debatten. Tala klarspråk eller var tyst är ofta en god regel.

I stället skadar nu ministerns uttalanden relationerna till civilorganisationer som känner sig utpekade. Så säger t ex Svenska Freds ordförande Anna Ek till Expressen: Det är ett extremt märkligt förhållningssätt till offentlig debatt och diskussion. Jag tycker att det är oproffsigt som minister att bemöta ett engagemang för försvars- och säkerhetspolitik på det här sättet.

Jag har heller inte sett någon tung debattör som anfört att avtalet innebär att Sverige skulle "tvingas" till kärnvapenlagring. Jag kan ha missat något, jag har inte läst allt. Men de röster jag hör när jag rör mig ute i fredsrörelsesammanhang framför inga sådana påståenden. Jag förutsätter att försvarsministern har fog för sina uppgifter och inte ägnar sig åt just det som han anklagar anonyma meningsmotståndare för att ägna sig åt.

Jag tror att Peter Hultqvist underskattar den genuina oro som människor aktiva i fredsrörelsen - och på andra håll - känner inför att avtalet inte explicit klargör att kärnvapen inte får föras över till svenskt territorium. Det som inte är explicit förbjudet kan ibland uppfattas som tillåtet. I dag har vi en regering för vilken det är självklart att Sverige inte skall lagra några kärnvapen, oavsett omständigheterna. Men avtalet skall gälla även inför en framtid vi inte känner till, och inte heller vet vi hur det politiska ledarskapet ser ut i Sverige några decennier fram i tiden. Bättre att nu vara övertydlig i ett avtal än att öppna för oönskade möjligheter i framtiden.

Socialdemokrater för tro och solidaritet har formulerat sina ståndpunkter i förhållande till värdlandsavtalet i ett remissvar. Läs det gärna - det återfinns här.

Därför har de 25 försvarsdebattörerna fel - Sverige bör inte söka medlemskap i Nato!

Det politiska landskapet för svensk Nato-debatt har förändrats, nu när samtliga fyra borgerliga partier förespråkar att Sverige skall söka medlemskap i Nato. Debatten i frågan kommer av allt att döma att bli livlig under 2016. Den 28 januari kl 18.00 på Nobelmuseet presenteras en Natoutredning initierad av personer aktiva inom politiken, diplomatin och kulturen. I dag på DN Debatt förordar 25 försvarsdebattörer att Sverige skall söka medlemskap i Nato.

Försvarsdebattörerna i DN påstår att ett svenskt Nato-medlemskap skulle öka Sveriges säkerhet. Men vilka argument för de egentligen fram till stöd för sin ståndpunkt? Jag har identifierat fem stycken argument, vilka jag redovisar nedan tillsammans med mina kommentarer.

1.) Som Nato-medlem skulle Sverige "få ett avsevärt ökat internationellt inflytande på alla de säkerhetspolitiska frågor som berör oss". Ett avsevärt ökat internationellt inflytande? Well, det var väl en överdrift så god som någon. Som en av 29 (30 om Finland också går med) medlemsstater skulle det svenska inflytandet inom Nato visserligen bli något större än i dag. Men samtidigt får Sverige minskad handlingsfrihet att driva sin egen linje i många viktiga internationella säkerhetspolitiska frågor, t ex kring nedrustning eller kärnvapen. Att påstå att Nato-medlemskap skulle ge Sverige ett "avsevärt ökat internationellt inflytande" på alla de säkerhetspolitiska frågor som berör oss stämmer inte.

2.) Som Nato-medlem skulle Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska samarbete med USA och de nordisk-baltiska länderna "även gälla kris- och krigstid". Ja, det är ju en självklarhet om vi går med i en militärallians med dessa länder. Däremot kvarstår frågan varför det skulle bli "bättre" om samarbetet utökas till att gälla även i krigstid. Samarbetet innebär ju inte bara rättigheter utan också skyldigheter.

3.) Ett svenskt Nato-medlemskap "vore det bästa sättet att avskräcka alla former av aggression i Östersjöområdet". Det bästa sättet? Är det någon som på allvar tror att Ryssland skulle låta ett svenskt Nato-medlemskap vara den avgörande faktorn för att avstå från aggression i Östersjöområdet om en kris skulle uppstå?

4.) I en händelse av kris eller krig i Baltikum måste förstärkningar flygas in över Sverige, "flygbaser i Sverige är viktiga för flygunderstöd". Att låta en enskild och hypotetisk faktor bli avgörande för huruvida Sverige skall överge sin militära alliansfrihet och i stället söka medlemskap i Nato innebär i allra högsta grad en suboptimering.

5.) Som Nato-medlem har Sverige bättre möjligheter att påverka vilken typ av hjälp vi kommer att få av de övriga Nato-staterna i händelse av ett ryskt angrepp mot Sverige. Kanske det. Men de övriga Nato-medlemmarna har ändå full frihet att hjälpa Sverige precis på det sätt de själva vill. Jag har svårt att se hur frågan om medlemskap/icke-medlemskap skulle ha en avgörande betydelse för hur övriga Nato-stater förhåller sig till Sveriges önskemål om en viss typ av hjälp i denna i högsta grad hypotetiska situation.

De 25 försvarsdebattörernas artikel präglas tyvärr av brösttoner och ett pekande med hela handen. Så avfärdas till exempel Nato-skeptiker med att de ägnar sig åt "önsketänkande". Och naturligtvis kommenteras inte de tunga argumenten mot ett svenskt Nato-medlemskap, som till exempel den minskade handlingsfriheten, att Sverige blir en del av Natos kärnvapendoktrin, vilket svenskt säkerhetspolitiskt problem som egentligen skulle lösas genom ett Nato-medlemskap eller att Sverige skall ge bindande försvarsgarantier till länder som Turkiet och Ungern.

Den 11 februari medverkar jag i en Nato-debatt i Stockholm, arrangerad av bl a Socialdemokrater för tro och solidaritet. Mer information kommer - håll utkik och markera kvällen i kalendern!

Hallå där, professorn! Om hur tågmissöden för oss närmare

Hallå där, professorn!

Jag hade aldrig sett honom förut. Och han hade aldrig sett mig. Men jag insåg att min klädsel och min uppsyn innebar att min entré på en liten kvarterspizzeria på Liljeholmen kl 21.50 på fredagskvällen inte gått helt obemärkt förbi.

*

Jag var strandsatt i Stockholm efter att ha tillbringat sex timmar på ett Göteborgståg som stormen Helga kramade musten ur och som aldrig kom längre än till Flen. Vid beskedet att vi måste vända tillbaka till Stockholm utbröt en hotellbokningsrusning bland tågpassagerarna. Om man inte ville bo på Grand för 4 000 kronor natten hänvisade bokningssajterna till Sollentuna eller Bromma. Jag lyckades i hast boka ett rum på något som hette Liljeholmens Stadshotell, för det facila priset av 599 kronor natten och med toalett och dusch i korridoren. Jag tror det var vad man tidigare kallade ett "ungkarlshotell", som renoverats upp.

Missöden med tåg för oss närmare varandra. Under de timmar tåget stod stilla i Flen fick jag många uppmuntrande tillrop på Facebook och Twitter och hjälp med att hitta någonstans att sova (det var innan jag visste att tåget skulle köra tillbaka till Stockholm). På Twitter startades hashtaggen #PrayForUlf, men det var kanske att ta i...

I kupén hamstrade folk mat (och dryck...) från bistron och började till och med prata med varandra. En passagerare kontaktade en journalistkompis på GT/Expressen och gav en live-rapport om läget. Live-rapporteringen var till sitt innehåll något överdriven, och han lade stor möda på att få de bilder han sände över till tidningen att se tillräckligt ödesmättade ut.

En passagerare var smart nog att ringa hotell som inte var knutna till samordningstjänsten Booking.com. Han hade just fått tag på sista rummet på ett centralt beläget hotell när tågtunnlarna  utanför Stockholm abrupt gjorde slut på samtalet. Det blev nog Sollentuna för hans del. (Jag har inget emot Sollentuna, men han hade större förväntningar.)

*

"Hallå där, professorn", sa mannen på pizzerian. "Hallå där", sa jag. "Tänk att du såg att jag var professor." Mannen ryckte till. "Är du professor", frågade han. "Javisst", svarade jag. "I vad då?" "I statsvetenskap", svarade jag. Han mulnade lite, men jag är osäker på om det berodde på att han hade något särskilt emot statsvetenskap eller om han inte var riktigt säker på vad statsvetenskap var för slags ämne.

Dialogen mellan mannen och mig väckte även de övriga gästernas uppmärksamhet. En student, en jurist, en entreprenör. Vi pratade Paradise Hotel, Socialdemokrater för tro och solidaritet och Vinterviken. Mannen som först tilltalat mig sa att han tyckte att alla socialdemokrater borde kastas i vattnet i Sandhamn (?), lite oklart varför. Men han var glad ändå och kramade nästan om mig när han gick. Och så fick jag tips om Nybohovsbanan, vilken jag åkte till Liljeholmens T-banestation tidigare i dag.

*

Nu sitter jag på tåget till Göteborg igen, exakt ett dygn försenad. Men mer erfarenheter och vardagsupplevelser som berikat mitt liv.

50 år sedan Olof Palmes Gävletal. Vilka är dagens utrikespolitiska utmaningar?

Arbetarbladet påpekar att det på torsdag är 50 år sedan Olof Palme höll sitt klassiska Gävletal, på dåvarande Broderskapsrörelsens (nu Socialdemokrater för tro och solidaritet) förbundskongress i Gävle. Talet har blivit klassiskt då det uppfattas som upptakten till den svenska Vietnampolitiken, och till Olof Palmes hårda och uppmärksammade kritik av USA:s krigföring i Vietnam.

Hela talet kan läsas här. I dag kan det vara svårt att förstå de starka protester som talet väckte inom delar av svensk borgerlighet. USA nämns inte en enda gång i talet, Vietnam nämns en gång. Svenska Dagbladet skrev nedlåtande att talet "skulle ha passat bra som text för naiva plakatsvängare och flygbladsutdelare på den kulturradikala kanten". Folkpartiledaren Bertil Ohlin beskrev Palmes tal som "häpnadsväckande" och präglat av "enögdhet". (Citaten hämtade ut Kjell Östbergs "I takt med tiden. Olof Palme 1927-1969".)

Olof Palmes Gävletal var ett välformulerat och känslostarkt stöd åt den kamp för nationell och social frigörelse som kännetecknade 1960-talet. Palme använde den franska revolutionens ord om frihet, jämlikhet och broderskap för att beskriva och ge mening åt den folkliga kampen i Afrika och Asien, mot kolonialmakternas överhöghet och för nationell självständighet och social rättvisa.

Flera av hans formuleringar har bäring även i vår tid: Vi ser bilder av plåga och tortyr, av stympade barn, lemlästade människor. Vi hör nyheter om terrordåd och repressalier som skoningslöst och utan spår av urskiljning drabbat enskilda, familjer, bygemenskaper. Vår reaktion är medkänsla inför offren, en känslans upprördhet inför ett meningslöst lidande. Ty förbrytelsen blir alltid en förbrytelse, och terrorn förblir alltid terror, även om den utförs i namnet av höga mål och principer, även om man söker legitimation i ett historiskt betingat framåtskridande eller i försvaret mot någonting som ter sig ännu mer avskyvärt.

Olof Palmes tal i Gävle var inte bara början på den svenska Vietnampolitiken, det var också början på vad som kom att kallas för den aktiva svenska utrikespolitiken under den senare delen av kalla kriget. Från krigsslutet 1945 hade den svenska utrikespolitiken präglats av återhållsamhet och försiktighet. Under Östen Undéns ledning hade Sverige strävat efter att, inom maktbalansens gränser, göra Norden till ett lågspänningsområde och stärka folkrätten. Svensk utrikespolitik hade, trots den militära alliansfriheten, inte nämnvärt avvikit från övriga väststaters. Men under namnet ”aktiv utrikespolitik” började Sverige under 1960-talet föra en politik som i stället kännetecknades av ett självständigt ställningstagande i opinionsbildningen. Sverige kritiserade offentligt såväl väst- som öststater, och uttalade sin solidaritet med länderna i tredje världen. (En första indikation på omsvängningen i den svenska politiken kom redan 1959, då Sverige som första och enda väststat i FN:s generalförsamling röstade för algeriskt självbestämmande.)

Olof Palme fick genom sina starka uttalanden symbolisera mycket av den nya svenska politiken: om den spanska Francodiktaturen som "satans mördare", om den tjeckiska kommunistiska regimen som "diktaturens kreatur" eller om USA:s julbombningar av Hanoi julen 1972 som jämförbara med olika historiska illdåd.

I dag är det många socialdemokrater som ser med förhoppning på Margot Wallströms nya, feministiska svenska utrikespolitik och där erkännandet av Palestina och den hårda kritiken av Saudiarabien har lett till diplomatiska kontroverser. Men den ligger mycket i Katrine Marçals varnande ord: En socialdemokrati som behöver Olof Palme som krycka litar inte på sig själv.

Världen har förändrats sedan Olof Palmes tid. Den franska revolutionens ord om frihet, jämlikhet och broderskap kunde på 1960- och 1970-talen användas för att ge mening åt tredje världens kamp för nationell frihet och social rättvisa. I dag - i vår individualiserade tid - ser vi hur nationell självständighet inte med nödvändighet innebar frihet för nationernas enskilda medborgare. Flyktingströmmar och inbördeskrig ställer nya frågor om hur en svensk utrikespolitik bäst värnar friheten, jämlikheten och broderskapet. Hur Sverige och Socialdemokraterna bäst bör hantera denna utrikespolitiska utmaning ämnar jag återkomma till inom kort.

Almedalen 2015 och jag

Almedalsveckan 2015 är i antågande. En del menar att Almedalsveckan är en samhällselitens firmafest, där politiker, journalister, PR-konsulter och för all del statsvetare minglar runt i dimmorna av rosévin och diverse jippon som t ex ett upphaussat DJ Battle för medieprofiler och toppolitiker. Andra menar att Almedalen är en demokratins fest, med nära 4 000 välbesökta seminarier, de flesta om viktiga samhällsfrågor, och där framträdande politiker rör sig relativt obehindrat genom folkhaven.

Läsaren av denna blogg vet att jag tillhör dem som är positivt inställda till Almedalsveckan. Jag uppskattar att medierna prioriterar en veckas politikbevakning mitt under sommaren och att politiker och andra samhällsaktörer tänker kreativt när det gäller politikens uttrycksformer. Almedalsveckan har också fått nordiska efterföljaren, i det oerhört uppskattade Folkemødet i Allinge på Bornholm, i den norska Arendalsuka samt i finska Suomi Areena.

I år deltar jag för tionde året i rad. Som nyvald ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet bevakar jag förstås särskilt de seminarier som förbundet arrangerar. Jag vill nämna måndagens hyperaktuella Svensk vapenexport - varför och till vem?, där bl a Lars Ohly (V) och Kerstin Lundgren (C) från KEX-utredningen (som igår presenterade sitt betänkande) medverkar. Puffar också för seminariet Fängslad utan rättegång - om migrationsförvaren, där jag på onsdagen leder ett samtal om den kritikerhyllade filmen Förvaret, med bl a filmens regissör Anna Persson. Välkomna också om ni finns på plats till förbundets mingel i Wesleys Café i Vårdklockans kyrka på Adelsgatan 43 i centrala Visby, onsdag kl 20.00.

Jag ser också fram mot seminariet med den nätta titeln Domedagsstämning i världspolitiken - har vi anledning att oroa oss? på Frälsningsarmén, där jag på fredag samtalar med bl a Birgitta Ohlsson (FP) och Bodil Ceballos (MP). Gillar också att medverka i den digitala talkshowen Godmorgon Almedalen, med Brit Stakston och Martin Schibbye.

Som om detta inte räckte spelar jag tillsammans med Cecilia Garme och Jonas Hinnfors måndag-fredag in Statsvetarpodden live från Dagens industris scen vid Donners plats kl 15.00. Och så har vi Statsvetardagen på fredagen, med intressanta seminarier om Feministisk diplomati och utrikespolitik, om Hur mår vår representativa demokrati? samt om Makt utan mandat - de policyprofessionella i den svenska demokratin.

Puh - där börjar veckan gå mot sitt slut. Vad är då inte vackrare och skönare än att med hustrun på söndagseftermiddagen slinka in på en halvtom sportbar och se IFK Göteborg befästa sin allsvenska serieledning genom att besegra GIF Sundsvall. Förra året såg vi under motsvarande omständigheter IFK Göteborg besegra Helsingborgs IF med 6-2. Vi ser gärna en upprepning av det resultatet!

Därför är Kex-utredningens förslag om att begränsa svensk vapenexport inte tillräckliga

I dag skriver jag tillsammans med S-studenters nyvalda ordförande Elin Ylvasdotter och Klas Corbelius, talesperson för vapenexportfrågor, Socialdemokrater för tro och solidaritet i Dagens ETC om varför Kex-utredningens förslag om att begränsa svensk vapenexport till diktarurer inte är tillräckliga. Utredningen redovisar flera bra förslag, men helheten är tyvärr ändå otillräcklig. Sverige kommer fortfarande att kunna sälja vapen till länder med grava demokratiska brister och som begår övergrepp mot de mänskliga rättigheterna.

Nedan återfinns ett utdrag ur texten. Hela artikeln kan läsas här.

*

Socialdemokrater för tro och solidaritet och S-studenter har länge varit motståndare till en expansiv vapenexport och förespråkat stopp för försäljning av krigsmateriel till länder som bryter mot mänskliga rättigheter. Vi har velat se ett tydligt demokratikriterium för att förhindra vapenexport till diktaturer.

Utredningen skriver i Dagens Industri: ”Respekt för mänskliga rättigheter och den mottagande statens demokratiska status utgör centrala villkor vid tillståndsprövningen, liksom att tillstånd inte ska ges om det förekommer omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter."

Det är mycket bra. Men, och här kommer ett stort men – i nästa andetag är alla ledamöter utom en överens om att ”den politiska helhetsbedömningen blir kvar där utrikespolitiska skäl ska vägas mot säkerhets- och försvarspolitiska skäl. Det föreslagna demokratikriteriet kommer att utgöra ett hinder för att exportera till stater som inte lever upp till detta.” Det blir alltså inget absolut krav. Vi förväntar oss förstås att ”hinder” ändå betyder att diktaturer och auktoritära stater inte kan köpa svenskt krigsmateriel.

Socialdemokraterna har kongressbeslut om att export av vapen och krigsmaterial undantagslöst skall förhindras till diktaturer, stater som kränker mänskliga rättigheter och krigförande länder. Utredningens förslag landar inte i absoluta krav. Vi ser det som nödvändigt att avtal även ska kunna omförhandlas eller brytas om omständigheterna förändras i ett land.

Men vi ser en risk att utredningen landar i tandlöshet, där de istället borde satt ett tydligt avtryck.
Regeringen ges med dessa förslag full frihet att låta säkerhets- och försvarspolitiska skäl möjliggöra vilka undantag som helst. Det kan få till följd att ingenting förändras i praktiken.

Självklart hade vi föredragit ett absolut krav på att svenska vapen aldrig går dit mänskliga rättigheter kränks. Vi hade också velat se ett tydligare långsiktigt politiskt ansvarstagande för att minska den svenska överkapaciteten i försvarsindustrin. Att Sverige är tredje bäst i världen på att exportera vapen per capita är inte försvarbart.

Vi hoppas att regeringskansliets hantering nu innebär chansen att skapa en vapenexportlagstiftning och en politik som bättre passar det samhälle och den värld vi lever i idag. En politik och lagstiftning som passar den feministiska utrikespolitik med betoning av mänskliga rättigheter och demokrati som vår regering står för.