2015-12-05

Hallå där, professorn! Om hur tågmissöden för oss närmare

Hallå där, professorn!

Jag hade aldrig sett honom förut. Och han hade aldrig sett mig. Men jag insåg att min klädsel och min uppsyn innebar att min entré på en liten kvarterspizzeria på Liljeholmen kl 21.50 på fredagskvällen inte gått helt obemärkt förbi.

*

Jag var strandsatt i Stockholm efter att ha tillbringat sex timmar på ett Göteborgståg som stormen Helga kramade musten ur och som aldrig kom längre än till Flen. Vid beskedet att vi måste vända tillbaka till Stockholm utbröt en hotellbokningsrusning bland tågpassagerarna. Om man inte ville bo på Grand för 4 000 kronor natten hänvisade bokningssajterna till Sollentuna eller Bromma. Jag lyckades i hast boka ett rum på något som hette Liljeholmens Stadshotell, för det facila priset av 599 kronor natten och med toalett och dusch i korridoren. Jag tror det var vad man tidigare kallade ett "ungkarlshotell", som renoverats upp.

Missöden med tåg för oss närmare varandra. Under de timmar tåget stod stilla i Flen fick jag många uppmuntrande tillrop på Facebook och Twitter och hjälp med att hitta någonstans att sova (det var innan jag visste att tåget skulle köra tillbaka till Stockholm). På Twitter startades hashtaggen #PrayForUlf, men det var kanske att ta i...

I kupén hamstrade folk mat (och dryck...) från bistron och började till och med prata med varandra. En passagerare kontaktade en journalistkompis på GT/Expressen och gav en live-rapport om läget. Live-rapporteringen var till sitt innehåll något överdriven, och han lade stor möda på att få de bilder han sände över till tidningen att se tillräckligt ödesmättade ut.

En passagerare var smart nog att ringa hotell som inte var knutna till samordningstjänsten Booking.com. Han hade just fått tag på sista rummet på ett centralt beläget hotell när tågtunnlarna  utanför Stockholm abrupt gjorde slut på samtalet. Det blev nog Sollentuna för hans del. (Jag har inget emot Sollentuna, men han hade större förväntningar.)

*

"Hallå där, professorn", sa mannen på pizzerian. "Hallå där", sa jag. "Tänk att du såg att jag var professor." Mannen ryckte till. "Är du professor", frågade han. "Javisst", svarade jag. "I vad då?" "I statsvetenskap", svarade jag. Han mulnade lite, men jag är osäker på om det berodde på att han hade något särskilt emot statsvetenskap eller om han inte var riktigt säker på vad statsvetenskap var för slags ämne.

Dialogen mellan mannen och mig väckte även de övriga gästernas uppmärksamhet. En student, en jurist, en entreprenör. Vi pratade Paradise Hotel, Socialdemokrater för tro och solidaritet och Vinterviken. Mannen som först tilltalat mig sa att han tyckte att alla socialdemokrater borde kastas i vattnet i Sandhamn (?), lite oklart varför. Men han var glad ändå och kramade nästan om mig när han gick. Och så fick jag tips om Nybohovsbanan, vilken jag åkte till Liljeholmens T-banestation tidigare i dag.

*

Nu sitter jag på tåget till Göteborg igen, exakt ett dygn försenad. Men mer erfarenheter och vardagsupplevelser som berikat mitt liv.

2 kommentarer:

Carin Briving sa...

Jo men visst professorn är det så att när cirklarna rubbas får man oväntade och oftast positiva nya erfarenheter.

Christian Munthe sa...

Mina gamla kvarter - bodde strax intill, i Aspudden, i c:a tio år innan flyttlasset drog västerut.