Veckans partisympatiundersökning från SCB bekräftar bilden att hösten, trots allt tal om "samhällskollaps", präglats av stabilitet i väljaropinionen. I de allra flesta mätningar väger det jämnt mellan de rödgröna och allianspartierna, Socialdemokraterna ligger på dryga 25 procent, Sverigedemokraterna på 17-20 procent och Kristdemokraterna runt fyra procent.
Stabiliteten i väljaropinionen kombineras med ett på sina håll högt tonläge i debatten. Jag blir förvånad - och besviken - när en vanligen så klok och återhållsam person som den politiske krönikören vid Sydsvenska Dagbladet Per T Ohlsson i en text med högt tonläge skriver nedsättande om Stefan Löfvens sätt att prata. Ohlsson krönika utlöste en skadeglad och hånfull delningshysteri inom delar av borgerligheten. Jag instämmer i Anders Lindbergs bedömning i Aftonbladet i dag: Stefan Löfven har många brister. Att han inte låter som Ian Wachtmeister är inte en av dem.
Överhuvudtaget har de borgerliga partierna efter valförlusten haft svårt att finna sig till rätta i sin oppositionsroll. Skall man försöka fälla delar av regeringens budgetförslag eller inte? Skall man som enskilda partier söka blocköverskridande uppgörelser eller skall man hålla ihop Alliansen? Decemberöverenskommelsen som allianspartierna frivilligt ingick och satte sina namn under revs upp inom mindre än ett år.
I en representativ demokrati har oppositionen två grundstrategier att förhålla sig till. Antingen satsar oppositionen på ansvarsutkrävande, det vill säga att kritisera regeringens politik, synliggöra sina egna förslag och arbeta för att väljarna vill byta regering i nästa val. Eller så satsar oppositionen på programförverkligande, det vill säga att genom blocköverskridande uppgörelser och aktivt arbete i utskotten få igenom så stora delar som möjligt av sin egen politik. Strategierna är inte ömsesidigt uteslutande, men det är nog bra om man utser det ena alternativet som huvudstrategi.
En förklaring till de borgerliga partiernas vilsenhet kan vara att de efter valförlusten 2014 släpptes loss från den trånga, fasta Allians-famnen och plötsligt fick möjlighet att utveckla politik på sina egna villkor. Hur skulle man nu bäst använda sin nyvunna frihet? Och vill man - givet det parlamentariska läget - självklart återförenas i en ny fast Allians inför valet 2018? Frågorna är många.
Även på den rödgröna sidan råder oro. Det parlamentariska läget är mycket knepigt. Jonas Sjöstedt har svårt att få med sig sitt eget parti i en del viktiga frågor, som när han till exempel accepterade införandet av gränskontroller för några veckor sedan. Miljöpartiet har pressats till kompromisser som tär hårt på partiet, och det finns krafter som arbetar aktivt för att genom en medlemsomröstning riva upp partiets hållning i migrationspolitiken. Inom Socialdemokraterna finns det skilda uppfattningar om nödvändigheten och om lämpligheten av de migrationspolitiska åtgärderna och det råder en dysterhet över att partiet inte lyfter i opinionen.
Om framtiden vet vi ingenting, brukar jag säga. Vi har ett ovanligt politiskt läge, med en högermajoritet i parlamentet som låter en rödgrön minoritet regera. Vi har i praktiken tre block (de rödgröna, allianspartierna, Sverigedemokraterna), där ett block är paria och inte bjuds in till samarbete. Hur länge kan det gå innan allianspartierna på allvar tvingas välja mellan att samarbeta över blockgränsen eller samarbeta med Sverigedemokraterna? Kan nuvarande läge bestå inte bara över denna mandatperiod utan också nästa?
Jag kommentera det politiska läget för Göteborgs-Posten här.
6 kommentarer:
Kan hålla med om art man kunde ha uttryckt Stefan Lövens brister (ref Per T Ohlsson) på ett annat sätt. Men om jag minns rätt var det Stefan själv som gick till talmannen och sa att han kunde/ville bilda regering.
Stefan är, precis som påpekas, säkert en vänlig själ. Men han är otydlig. Man kan inte säga "inte okej" om allvarliga säkerhetspolitiska incidenter. För mig låter det somt "ja, det var ju inte så bra, hoppas det inte händer igen".
Stefan var otydlig i valrörelsen om vad han (S) ville med försvaret, och gav många möjliga svar på tänkbara utvecklingar, men ansåg själv att han varit tydlig. Torbjörn Fälldins tydliga "håll gränsen" glömmer jag aldrig.
Kjell Eriksson
"det er svært at spå - især om fremtiden"
Jo, men detta med intention, tänk om det är så att MKöfven har språkliga brister, som inte kommer av hans bakgrund, utan av en olycklig kombination av ålder och att han matchas av för många policyprofessionella. Det är ju inte så AKB, ALö eller EBT har ett så särskilt rikt språk heller, i synnerhet AKB fick ju många slängar i början och börhade slappna av, dvs sluta vakta tungan, och se, så blev det bättre, när människan kom fram, och inte den talande huboten.
Löfven lider av samma problem, att ngn är skitnödig i hans närmaste stab, och ska försöka få honom att tala Bommersvikska, med släng av 2010-tal, Jösses amalia, det klar ingen i Svenska akademien heller.
Det som var farbror KJalles stora förtjänst, var delvis hans klassbakgrund, att han fullständigt gav blanka fan i hur han uppfattades av andra, utan anvädne sitt eget språk, det ger säkerhet, och många obetalbara ögonblick när journalsiter blev helt ställda, tänkaades, vad fasiken står karl ocy säger, det är ju politiskt omöjligt, och dessutom fullständigt tabu, men farbronkalle kom alltid undan, just för att han hade fräckheten att säga som det någorlunda var, svara på frågor på sitt egen vis, så att det inte alltför tydligt framgick att även han slirade. Bäst var no när ingen i regeringen klarade av att försvara vapenfabriken i Saudi, (som Leni ingick), genom att det fullständigt omöjliga svaret (i oefterhärmlig Bildtskt halvdrygt tonläge:
"jag känner den Saudiske prinsen personligen, det är en god vän, som regeringen och den förra gör affärer med"
Nä, det tog minst ett år för Persson att växa in i kostymen, och om någon med lite folkvett bara ser till att Löfvens rådgivare slutar vara änglsiga för att han inte skulle vara tillräckligt kunnig i Svenska och inte säger de perfekt avslipade nulliteterna, som inte betyder någonting, så kommer det att gå bra.
Tomma ord har inget med bildning att göra, avgörande viktiga ord, ar med intention att göra, att beskriva något för det folk man är satt att leda, då ska man använda sitt eget språk, som palett, för den verklighet man ska förklara, och så ska man sluta med Bommersvikska och sluta runda svåra frågor, och sluta glida, Löfven är helt rätt person, och har ex officio, en enorm fördel, att tala om hur det ligger till, på sitt eget vis, så visst, det finns brister, men inte med säkerhet brister som har med bristande tankar och begrepp. Tricket är enkelt:
skriv ner budskap enligt POS (part of speach)
substantiv verb adjektiv
flykting fly flyktig
sak saka saklig
verk verka verklig
svets svetsa svetsad
real realisera realiserad
regent regera regerande
tal tala talför
osv
utgå från verb eller substantiv, och skrivi sedan ner 3 * 10 stödord, dvs en för varje öppen ordklass (adverb kan man strunta i) för de bärande delarna, det brukar räcka långt.
det mesta går att skylla på postmodernismen, och gudskelov är inte Löfven språkligt fostrad och uppväxt med dagens "ideal" för det är attan så andefattig, det policyprofessionella språket. det handlar mer om att absolut inte ens försöka efterapa någonting som är helt innehållslöst och utan mening. S.W
Jag stördes också av Per T:s raljanta artikel om Löfven. Den doftar klassförakt liksom det vanligt förekommande "svetsarn" på alternativa media. Dock tycker jag inte att Lindberg är den rätta att kritisera. Han utmärker sig själv med sina återkommande förlöpningar mot meningsmotståndare. Men varken Löfven eller socialdemokratin har gjort succé sen valet. Ett resultat runt 27% innebär en minskning med 18%-enheter på 20 år, en opinionsmässig katastrof. Nu heter det att konkurrensen har ökat. Men samma partier som sitter i riksdagen idag satt då med undantag av SD. (Ny demokrati åkte ut). Förklaringen ligger naturligtvis i politiken. Socialdemokratins första steg bör vara att klippa banden till mp. Alliansen är mer splittrad än tidigare och jag kan inte se hur den ska få ihop en migrationspolitik mellan å ena sidan m och kd och å andra sidan c, vars migrationspolitik är lika extrem som mp:s, v:s och "vänsterfalangens" socialdemokrater. För migrations- och integrationspolitiken kommer att vara dominerande länge än. De ökade flyktingströmmarna beror primärt inte på att krigen intensifierats utan på som migrationsverket (äntligen) skriver i sin senaste analys att EUs yttre gräns öppnats. Även om Erdogan mutas att stänga gränsen kommer integrationsproblemen att sätta djupa spår i samhället. Däremot är ju alliansen mycket mer överens om den ekonomiska politiken, men jag tror inte att det räcker. SDs eventuella "normalisering" kommer inte att inträffa i närtid. Därför återkommer jag till min käpphäst: en koalition a la Tyskland mellan s och m under en längre övergångsperiod. Den stora fördelen är att en sådan regering skulle tvingas driva en mittenpolitik eftersom högern inom m och vänstern inom s skulle neutraliseras. Dock är jag att s nuvarande ledning är för svag för att det ska bli verklighet.
Klas Bengtsson
Den intressanta frågan nu är väl om opinionsläget enligt SCBs senaste siffror ska få Alliansen (eller delar därav) att samarbeta med S, eller inte. Tar dessa partier inte ens nu tag i detta problem blir kanske de och vi övriga medborgare tvingade att uppleva en statsminister Åkesson efter valnatten 2018.
Per T Ohlsson raljerar ganska ofta över meningsmotståndare, men i och med den kompakta majoriteten utav den borgerliga dagspressen (90% kallar sig borgerliga) så har jag börjat bli härdad.
Problemet nu är dels polariseringen mellan höger och vänsterblocken och dels att det är så jädrans jämnt oavsett vilka (trovärdiga) konstellationer man provar.
Varför s+m skulle vara speciellt önskvärt, om man inte ogillar de partierna, förstår jag inte. Både s och m skulle förlora många desillusionerade väljare som tog det som ytterligare ett bevis för att s=m. Det skulle dessutom leda till en högervridning då m traditionellt sett ligger längre till höger om mitten än vad s är till vänster, speciellt om man tänker på att s rört sig åt höger de senaste decennierna. Dessutom en rejäl snedvridning vad gäller den auktoritära-frihetliga skalan där de små partierna är mer frihetliga med undantag för sverigedemokraterna.
En regering med s+mp+(c och/eller fp) verkar då mer logisk och balanserad då de partierna ligger närmare varandra både vad gäller höger-vänster skalan och den auktoritära-frihetliga. Det vore en sann mittenregering som skulle kunna ge en balanserad och sansad politik i en tid med oro och konflikter i vår omvärld.
Problemet är som sagt att blockpolitiken skapat en klyfta i mitten och att även en s+mp+c+fp regering skulle balansera på gränsen i dagens opinionsläge. Därför har vi en svag regering, inte för att någon sagt okej en gång för mycket. För övrigt tycker jag okej är ett helt okej ord, bara trams att påstå annat. :P
Skicka en kommentar