2017-07-27

Stefan Löfvens regeringsombildning

Ur en svår position valde Stefan Löfven en av de mindre dåliga lösningarna. Genom att ombilda regeringen och entlediga två av de tre ministrar som hotades av misstroendeförklaring går Stefan Löfven oppositionen delvis till mötes. Samtidigt låter han försvarsminister Peter Hultqvist sitta kvar. Det är mot Peter Hultqvist som den svagaste kritiken riktats, och han är uppskattad av försvarssektorn och i väljaropinionen. Det är tveksamt om allianspartierna verkligen vinner på att kalla in riksdagen mitt i sommaren för att fullgöra misstroendeförklaringen mot honom. I stället kan det komma att uppfattas som grälsjukt och som ett kostsamt uttryck för symbolpolitik.

Visst kunde Stefan Löfven ha valt en mer offensiv linje, till exempel genom att utlysa extra val. Men i så fall hade hela hösten fått ägnas åt valkampanj, i stället för att driva politik och utnyttja de gynnsamma budgetförutsättningarna. Det är också oförutsägbart vilka partier som skulle vinna eller förlora på ett extraval i detta läge.

Stefan Löfven kunde ha avgått och överlåtit åt talmannen att sondera förutsättningarna för ny regeringsbildare. Det är mycket möjligt att den processen slutat i att Stefan Löfven hade återkommit som statsminister. Men säkert är det inte. Och även denna väg hade medfört ökat fokus på det politiska spelet på bekostnad av de politiska sakfrågorna.

Så jag är rätt så nöjd. Det finns en risk att allianspartierna nu börjar agera efter "mycket vill ha mer"-principen och sprider misstroendeförklaringar om sig. Men de når snart en gräns där trovärdigheten i deras agerande i så fall urholkas. Om deras misstroende mot regeringens ministrar är så stort att de sätter i system att använda ett av riksdagens allra tyngsta redskap för att konrollera regeringen - varför tar de i så fall inte över regeringsmakten själva. De kan avsätta regeringen vilken dag de vill, med hjälp av Sverigedemokraterna.

Jag tycker den nya regeringen ser bra ut, även om jag också gärna hade välkomnat några yngre förmågor. Nu hoppas jag på en höst med skarpa diskussioner mellan vänster och höger och en regeringspolitik präglad av jämlikhet, hållbar utveckling, feminism samt en human och generös flyktingpolitik.

2017-07-26

Allianspartiernas misstroendeförklaring - det politiska spelet sätts framför sakpolitiken

Allianspartierna väljer att väcka misstroendeförklaring mot tre enskilda statsråd: försvarsminister Peter Hultqvist, infrastrukturminister Anna Johansson och inrikesminister Anders Ygeman. Utifrån kortsiktiga partitaktiska skäl är agerandet fullt begripligt. Allianspartierna har varit svårt pressade och i akut behov av att visa handlingskraft. Men genom sitt agerande föregriper allianspartierna konstitutionsutskottets granskning och urholkar därigenom också konstitutionsutskottets status och ställning.

Alla är överens om att Stefan Löfven borde ha informerats om läget långt tidigare än vad som skedde. Varför han inte blev informerad är en viktig fråga. Den behöver utredas noga av två skäl. För det första för att man ska kunna vidta åtgärder så att det inte händer igen. För det andra för att politiskt ansvar ska kunna utkrävas på så saklig och seriös grund som möjligt.

Nu väljer allianspartierna att prioritera det politiska spelet framför sakpolitiken. Det tycker jag är synd.

2017-07-25

Apropå it-skandalen: om misstroendeförklaringar och politiskt ansvarsutkrävande

I dag tisdag håller riksdagens försvarsutskott och justitieutskott extra sammanträden för att få ytterligare information om it-skandalen på Transportstyrelsen. Vid sammanträdena medverkar bland annat försvarsminister Peter Hultqvist och inrikesminister Anders Ygeman. Det är bra. Vi behöver få största möjliga klarhet kring vad som hänt och varför det hänt.

Nu pågår en diskussion om huruvida allianspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna (och kanske till och med Vänsterpartiet) genom misstroendeförklaring tänker försöker avsätta något eller några statsråd. Den diskussionen lär föras med än större intensitet efter dagens utskottssammanträden.

Min inställning till politiskt ansvarsutkrävande i denna skandal överensstämmer i stort med den som tidigare statsvetarprofessorn Olof Petersson ger uttryck för i måndagens Studio Ett i P1. Olof Petersson menar att frågan om misstroendevotum är för tidigt väckt eftersom det fortfarande finns för många frågetecken. Det är alldeles för tidigt att börja med ansvarsutkrävande innan man vet riktigt vad som har hänt, säger han och uppmanar riksdagens konstitutionsutskott att snabbt tillsätta en granskningskommitté.

First things first. Först en ordentlig och oberoende utredning om vad som har hänt, därefter politiskt ansvarsutkrävande. Det är så det borde gå till, och det oavsett om det är de rödgröna eller allianspartierna som innehar regeringsmakten. Se gärna till att konstitutionsutskottets granskning genomförs så effektivt att frågan om det politiska ansvarsutkrävandet inte skjuts på en obestämbar framtid utan kan hanteras under hösten/vintern 2017/2018.

Men allianspartierna står under stark press från sina medlemmar och sympatisörer att visa handlingskraft nu. Det finns därför en risk att de avstår från att invänta resultaten från en oberoende utredning och i stället försöker plocka lättköpta politiska poäng genom att avsätta en minister. Den rödgröna minoritetsregeringen har kunna styra landet eftersom allianspartierna i praktiken fortsätter att efterleva Decemberöverenskommelsen, trots att de formellt har sagt upp den. Allianspartierna lägger ingen gemensam budget och trots att det finns en högermajoritet i riksdagen tillåts den rödgröna minoriteten regera. Situationen är oerhört påfrestande för borgerligheten. Att avsätta ett statsråd blir ett sätt att hantera allianspartiernas interna frustration och försöka visa handlingskraft, att påminna regeringen och väljarna om att Stefan Löfven faktiskt leder en minoritetsregering.

Det finns emellertid åtminstone två saker som talar emot att allianspartierna väljer att redan nu gå fram med en misstroendeförklaring.

För det första: Allianspartierna har en svår pedagogisk uppgift i att förklara varför de väljer att gå fram med en misstroendeförklaring nu i stället för att invänta konstitutionsutskottets pågående granskningsarbete av vad som hänt. Alliansen riskerar att uppfattas som att man prioriterar det politiska spelet på bekostnad av ett seriöst agerande i den politiska sakfrågan.

För det andra: Mot vem eller vilka ska man rikta misstroendeförklaringen, och varför? Just nu är det få som på allvar kritiserar regeringens sätt att hantera krisen i sak, kritiken handlar främst om brister i kommunikationen - vilket ju är en fråga av något mindre dignitet. Vem ska man rikta misstroendeförklaringen emot? Statsminister Stefan Löfven är utesluten, eftersom varken Centerpartiet eller Liberalerna vill utlösa en regeringskris. Anna Johansson är formellt ansvarig för Transportstyrelsen, men hon säger sig inte ha fått någon information själv förrän i januari 2017. Är det trovärdigt att avsätta en minister för att denne inte har blivit informerad? Peter Hultqvist och Ander Ygeman är båda "folkkära" ministrar och att försöka. avsätta dem för en informationsfråga är inget självklart val. Dessutom lever Alliansen i osäkerhet över vilket motdrag Stefan Löfven kommer att göra om det väl väcks misstroendeförklaring i riksdagen. Så länge Alliansen inte är beredd att ta över regeringsansvaret riskerar deras olika utspel att bli "musen som röt".

Så situation är komplicerad. Jag hoppas att allianspartierna besinnar sig och avstår från att föregripa granskningsprocessen med en misstroendeförklaring. Men säker är jag inte. Och för tydlighetens skull - jag ser det inte som självklart att de rödgröna skulle ha agerat annorlunda om rollerna varit de omvända. Här finns en politisk logik som gör det svårt för de politiska partierna och som kräver ett starkt ledarskap för att orka stå emot.

Här kan du läsa mer om vad en misstroendeförklaring är och hur det går till.

2017-07-24

Om it-skandalen och Stefan Löfvens pressträff

Igår formulerade jag tre grundfrågor för att analysera it-skandalen på Transportstyrelsen: 1.) Vad är det som har hänt? 2.) Vilka blir konsekvenserna för Sverige? 3.) Var återfinns det politiska ansvaret? På vilket sätt bidrog då dagens pressträff med Stefan Löfven till att bringa klarhet kring dessa tre frågor?

1.) Vad är det som har hänt? Här framkom egentligen ingen nytt i förhållande till det vi visste tidigare. Däremot berättade Stefan Löfven att regeringen ska utse en utredare för att ta reda på hur det kunde hända.

2.) Vilka blir konsekvenserna för Sverige? Inte heller här tillkom det så mycket nytt. Säpochefen Anders Thornberg och ÖB Micael Bydén betonade förstås allvaret i det inträffade, men var mycket försiktiga i sina bedömningar av konsekvenserna. Med det vi vet i dag så har inte detta haft en påtaglig påverkan på försvarsmaktens samlade operativa förmåga, sa till exempel ÖB Micael Bydén.

3.) Var återfinns det politiska ansvaret? Stefan Löfven berättade att han inte fick information om situationen förrän i januari 2017. Med tanke på att Löfven själv beskrivit det inträffade som "synnerligen allvarligt" och "ett haveri" är det förstås uppseendeväckande att han inte blev informerad i ett tidigare skede. Inte heller infrastrukturminister Anna Johansson nåddes av informationen förrän i januari 2017, trots att hon har ansvaret för Transportstyrelsen som myndighet. Inrikesminister Anders Ygeman och försvarsminister Peter Hultqvist tycks ha haft informationen redan våren 2016. Jag hade velat haft denna informationen tidigare, sa Stefan Löfven. Någonstans har således kommunikationen gått fel, och detta måste självklart utredas och åtgärdas. Konstitutionsutskottets granskningsarbete blir här ett viktigt redskap.

Stefan Löfven valde också att under hela våren inte informera oppositionen eller svenska folket om detta mycket allvarliga haveri som riskerade att påverka Sveriges säkerhet och enskilda individers säkerhet och integritet. Jag tror det hade varit bättre med större transparens i denna fråga.

Det är utmärkt att regeringen nu avser att lägga förslag om starkare gränser för myndigheters utkontraktering/oursourcing av verksamheter. Säpo har under många år varnat för farorna med utkontraktering i denna form. Transportstyrelsen tog beslutet om utkontraktering i februari 2014.

Igår efterlyste jag en oberoende granskningskommission som med expertkompetens och trovärdighet skulle besvara de tre frågorna ovan. Stefan Löfvens besked idag om att tillsätta en särskilt utredare är i alla fall ett steg på vägen. Det är viktigt att utredarens direktiv inte blir för snäva. De styrningsproblem som synliggjorts kan mycket väl vara generella och därför behöva åtgärdas på en övergripande nivå.

Nu får vi se om oppositionen förmår invänta utredningens resultat och konstitutionsutskottets granskningsarbete eller om det interna trycket blir så stort att man i stället går fram med misstroendevotum mot någon eller några enskilda ministrar. Till den frågan avser jag att återkomma under morgondagen.

Jag kommenterar händelseutvecklingen för bland annat Aftonbladet och för Göteborgs-Posten.

2017-07-23

Om it-skandalen på Transportstyrelsen

Många har hört av sig och efterfrågat mina synpunkter på Transportstyrelsens it-skandal. Dagens Nyheter har i sin granskning gjort ett mycket skickligt och journalistiskt relevant arbete. Skandalen kan diskuteras utifrån följande tre frågeställningar.

1.) Vad är det som har hänt? År 2015 beslöt Transportstyrelsens att outsourca driften av bland annat fordons- och körkortsregistret, som tidigare sköttes av Trafikverkets datacentral i Örebro, till IBM. Outsourcingen innebar att driften togs över av utländska dataexperter som inte säkerhetskontrollerats. Beslutet innebar att Transportstyrelsen medvetet gjorde avsteg från tre lagar: Säkerhetsskyddslagen, Personuppgiftslagen och Offentlighets- och sekretesslagen. Säpo rekommenderade att outsourcingen skulle avbrytas, men Transportstyrelsen valde ändå att låta IBM fortsätta arbetet med icke säkerhetskontrollerad personal.

Det tycks klarlagt att Transportstyrelsen genom dess tidigare generaldirektör och styrelse gjort grova felbedömningar i sitt arbete. Oavsett vilka konsekvenserna av outsourcingen till IBM blir för Sverige är det oacceptabelt att en myndighet i sin verksamhet bryter mot lagen, i detta fall dessutom stick i stäv med Säpo:s rekommendationer och med risk att läcka hemliga uppgifter till främmande makt. Tidigare generaldirektören Maria Ågren har också erkänt och fått ett strafföreläggande på 70 dagsböter för grov oaktsamhet.

2.) Vilka blir konsekvenserna för Sverige? Det enkla svaret på denna fråga är: vi vet inte. Det vi vet är att utländsk makt genom de icke säkerhetskontrollerade dataexperterna skulle ha kunna få tillgång till uppgifter som vore av men för rikets säkerhet. Men det är inte klarlagt om så också verkligen blivit fallet. Bland de uppgifter som nämns som skulle ha kunnat läcka ut återfinns personuppgifter om Sveriges hemliga agenter med falska identiteter, som verkar antingen i utlandet eller med infiltration i vänster- respektive högerextrema rörelser i Sverige, Samt känslig information om hamnar, broar, tunnelbana och vägar.

Informationen är mycket knapphändig - både om vilken typ av uppgifter som riskerat att läcka ut samt om den verkligen har läckt ut. De uppgifter som diskuteras är dock av en sådan dignitet att det otvivelaktigt skulle skada Sveriges säkerhet om det visar sig att de kommit främmande makt eller andra relevanta aktörer tillhanda.

3.) Var återfinns det politiska ansvaret? Enligt Säpo:s förhörsprotokoll informerade Transportstyrelsens dåvarande generaldirektör Maria Ågren regeringen om sitt beslut om ”avsteg från lagen” i februari 2016. Därefter dröjde det elva månader tills regeringen beslöt att entlediga generaldirektören från sitt uppdrag. Infrastrukturminister Anna Johansson uppger att uppgifterna inte nådde henne förrän i januari 2017, men att hennes statssekreterare hade fått informationen betydligt tidigare. Inrikesminister Anders Ygeman säger sig ha informerats redan 2016, i samband med att en förundersökningen mot Maria Ågren inleddes. Borde eller kunde Anna Johansson respektive Anders Ygeman ha agerat tidigare? När informerades statsministern? Och vilket ansvar ligger på tidigare regeringar, som möjliggjort att känsliga it-tjänster kan läggas på utländsk entreprenad?

Så vad är det som har hänt, vilka blir konsekvenserna för Sverige och var återfinns det politiska ansvaret? Frågetecknen är många. Självklart måste saken utredas i grunden. Konstitutionsutskottet har en viktig uppgift att fylla i den processen. Jag är inte säker på att konstitutionsutskottets granskning kommer att vara tillräcklig. Det är möjligt att det behövs en större, oberoende granskningskommission för att med expertkompetens och trovärdighet besvara frågorna ovan. Resultaten av konstitutionsutskottets och granskningskommissionens rapporter skulle därefter ligga till grund för utkrävande av politiskt ansvar.

2017-07-20

Hur värnar vi demokratin - i ljuset av Trump och utvecklingen i Polen?

Med klar majoritet - 235 röster mot 192 - röstade det polska parlaments underhus idag igenom ett lagförslag som stärker regeringens kontroll över rättsväsendet och som innebär att samtliga ledamöter av Högsta domstolen avsätts. Förslaget är en av flera lagändringar som begränsar rättsväsendets oberoende i Polen.

I USA har president Donald Trump attackerat rättsväsendet, bland annat genom att flera gånger uttala sig nedsättande om enskilda domare och domstolsbeslut. Trumps beslut att avskeda FBI-direktören James Comey samtidigt som FBI undersökte Trumps kopplingar till Ryssland uppfattades av många som ett angrepp på det amerikanska rättsväsendets oberoende.

Parallellt med angreppen på det oberoende rättsväsendet florerar konspirationsteorier om att massmedia "mörkar" sanningar om bland annat invandring, och antisemitiska tankefigurer om att miljardären George Soros finansierar och indirekt styr den amerikanska proteströrelsen mot president Donald Trump.

Den politiska demokratin består av två grundkomponenter - folkviljans förverkligande och mänskliga rättigheter. Utöver dessa brukar vikten av ett oberoende rättsväsende lyftas fram. Komponenterna hänger samman. En demokratisk stat där medborgarna i fria val beslutar att avskaffa till exempel yttrande- mötes- och tryckfriheten kan knappast längre göra anspråk på att kalla sig för en demokrati. Folkviljans förverkligande kräver mänskliga rättigheter för att kunna mobiliseras och komma till uttryck. Ett oberoende rättsväsende är viktigt för att en regering inte ska kunna använda domstolarna till att sätta åt oppositionen och bruka lagarna till att stärka sin egen makt.

Det är inte bara i USA och Polen som vi på senare tid i västliga demokratier har kunnat iaktta angrepp på de mänskliga rättigheterna. Jag vill vara tydlig på denna punkt: om lagar om mänskliga rättigheter står i vägen för att ta itu med extremism och terrorism så kommer vi att ändra dessa lagar, sa till exempel Storbritanniens premiärminister Theresa May efter att sju människor dödats i ett brutalt dåd i London för några veckor sedan.

Hur ska vi då bäst skydda de mänskliga rättigheterna i de västliga demokratierna och i Sverige i dag? Vi kan inte längre förutsätta att auktoritära, nationalkonservativa partier med populistisk retorik som till exempel Sverigedemokraterna varaktigt utestängs från politiskt inflytande. De mänskliga rättigheterna har ett ganska starkt grundlagsskydd i Sverige i dag. Men de är inte huggna i sten.

En möjlighet vore att  införa en Författningsdomstol med uppgift att pröva nya lagars förenlighet med grundlagen. Jag har länge varit motståndare till en sådan. Jag delar kollegan Bo Rothsteins uppfattning att sådana domstolar riskerar att bli politiserade, men utan möjlighet för medborgarna att utkräva politiskt ansvar. Det är också svårt att hitta belägg för att sådana domstolar eller motsvarande institutioner är effektiva och verkligen utgör ett starkt värn för de mänskliga rättigheterna.

Jag är fortfarande motståndare till en svensk författningsdomstol. Men kanske börjar mitt motstånd vackla? Jag ser gärna en förutsättningslös diskussion om hur en sådan domstol skulle kunna arbeta för att se till att vi inte får en utveckling där de grundlagsskyddade mänskliga rättigheterna urholkas genom annan lagstiftning. Eller finns det andra sätt att starkare värna de mänskliga rättigheternas ställning? Det vi nu ser hända i Polen och USA är en varningssignal som måste tas på allvar.

2017-07-18

Striden om Obamacare. Förödmjukande nederlag för Trump och republikanerna.

USA:s president Donald Trump får utstå ännu ett politiskt nederlag när det nu står klart att senaten återigen skjuter upp omröstningen om att avskaffa sjukförskringssystemet Obamacare. Republikanerna i senaten är visserligen enade om att Obamacare ska avskaffas. Men de är djupt oeniga om vad Obamacare ska ersättas med. En gruppering anser att det nya förslaget inte går tillräckligt långt i avskaffandet av Obamacare, en annan gruppering anser att det går alldeles för långt. Skiljelinjen ligger bland annat i synen på statens ansvar för att se till att medborgarna har ett fullgott sjukförsäkringsskydd och hur många oförsäkrade medborgare man är beredd att acceptera.

Oförmågan att avskaffa Obamacare är djupt förödmjukande för republikanerna. Att avskaffa Obamacare var ett av partiets och Donald Trumps absolut viktigaste vallöften. Nu har republikanerna egen majoritet i båda kongressens kammare, representanthuset och senaten, samt innehar presidentposten. Ändå förmår partiet inte samla sig till ett förslag som får majoritet.

Reedan 2013 - när jag var gästforskare vid New York University - skrev jag flera texter om den djupa sprickan i republikanerna. Partiet hålls nu ihop av de extremt gynnsamma politiska förutsättningarna. Genom majoriteten i representanthuset och senaten och innehavet av presidentposten har partiet en unik möjlighet att genomföra sin politik och sätta varaktiga avtryck i det amerikanska samhället. Under förutsättning att man kan komma överens om vilken politik det är som ska genomföras, förstås.

Det är alldeles för tidigt att blåsa faran över för Obamacare. Republikanerna kan ta omtag på frågan och återkomma under hösten eller ännu längre fram med ett mer genomarbetat och bättre förankrat förslag. Partiet kan också försöka få stöd för ett principbeslut om att Obamacare ska avskaffas inom en viss tidsperiod, och vänta med förslag om vad som ska komma i stället. I bästa fall, utifrån mina utgångspunkter, är republikanerna så oeniga att det öppnar för ett blocköverskridande samarbete där demokraterna tillsammans med delar av republikanerna formulerar förslag som åtgärdar några av de problem som är förknippade med Obamacare. Men amerikansk politik är just nu än mer svårförutsägbar än vanligt.

2017-07-16

Blir medierapporteringen av SD alltmer positiv?

Nyhetsrapporteringen om Sverigedemokraterna blir alltmer positiv, berättar Ekot utifrån en färskt Sifo-undersökning. Även rapporteringen om Centerpartiet har blivit mer positiv.

Jag hittar ingen länk till studien (säkert jag som som ser dåligt) och det är därför svårt att bedöma resultaten och få kunskap om vilka jämförelsepunkter som använts. Ekot lyfter fram att både Centerpartiet och Sverigedemokraterna lyfter i opinionen som en förklaring till den positiva medierapporteringen om dessa partier. När det gäller Centerpartiet kan det kanske stämma, men Sverigedemokraterna har ju mer eller mindre legat still i opinonen den senaste tiden. Kanske är det, vilket Sifo:s opinionschef Toivo Sjörén påpekar,  den moderate riksdagsledamoten Patrick Reslows avhopp från Moderaterna till Sverigedemokraterna som påverkat resultaten. Eller är det så att normaliseringen av Sverigedemokraterna nu börjar sätta avtryck i medierapporteringen? I så fall går vi en intressant mediediskussion till mötes, eftersom Sverigedemokraterna ju på intet sätt är ett normalt eller "vanligt" parti.

Sifo-studien visar också att det mest frekventa ämnet i medierapporteringen är det politiska spelet, och inte någon politisk sakfråga. Är det bra eller dåligt? Jag tillhör dem som tycker att medierna ger för mycket uppmärksamhet åt det politiska spelet och de politiska partiernas strategier på bekostnad av sakfrågorna. (Ja, jag vet att jag på min blogg själv tillhör syndarna.) Å andra sidan är det ett självklart nyhetsintresse att redovisa förutsättningarna för vem som ska bilda regering och därmed kunna genomföra sin politik. Jag anar en nyhetslogik där fokus på spel och strategi genom delningar och spridning genererar fler läsare/lyssnare/tittare än fokus på sakfrågor. 

Ekots/Sifos studie hade varit värd en mer djuplodande diskussion än den jag bidrar till här. Jag förstår faktiskt inte riktigt hur Ekot tänker när de släpper denna nyhet utan att samtidigt släppa rapporten som den baserar sig på. Men som jag skrev ovan - kanske är det jag som inte lyckats hitta den.

2017-07-13

Om regeringsfrågan och professor Leif Lewins toksågning av svensk borgerlighet

Hur ska Sverige kunna regeras efter valet 2018. Om vi får ett valresultat ungefär motsvarande valet 2014 finns egentligen bara tre lösningar.

1.) Isoleringen av Sverigedemokraterna bryts, och Alliansen regerar med aktivt stöd av Sverigedemokraterna. Hittills har Centerpartiet och Liberalerna sagt ett tydligt nej till denna lösning. Jag har mycket svårt att se att de skulle kunna ändra sig till valet 2018.

2.) En ny Decemberöverenskommelse, eller att partierna i praktiken agerar som om det fanns en sådan överenskommelse. Det är denna lösning som präglar innevarande mandatperiod. Den formella Decemberöverenskommelsen bröts visserligen upp av Alliansen, men allianspartierna lägger ingen gemensam budget och därför kan den rödgröna regeringen fortsätta styra landet. En sådan lösning är givet det parlamentariska läget knappast hållbar på längre sikt.

3.) Ett blocköverskridande regeringssamarbete. På så sätt kan Socialdemokraterna fortsätta regera, tillsammans med något eller några av allianspartierna. De senaste månaderna har sannolikheten ökat för att detta alternativ också blir verklighet.

Men hur ett sådant blocköverskridande regeringssamarbete ska konstitueras är inte självklart, och betingas av valresultatet. Socialdemokraterna skulle kanske gärna se en lösning där Socialdemokraterna spelar den tyngsta rollen och där Centerpartiet och Liberalerna reduceras till stödpartier. Centerpartiet och Liberalerna ser hellre en lösning där Annie Lööf blir statsminister och Socialdemokraterna och Stefan Löfven tvingas spela andra violin.

På DN Debatt argumenterar i dag statsvetarprofessorn Leif Lewin för en blocköverskridande regering med Socialdemokraterna och samtliga fyra allianspartier, och med förslagsvis Annie Lööf som statsminister. Den lösningen tror jag inte på. Svensk politik behöver en högerpol och en vänsterpol, och då är det inte bra om högerpolen lämnas till Sverigedemokraterna.

Jag ser heller inte i dag de realpolitiska förutsättningarna för en sådan lösning. Socialdemokraterna kommer inte att sätta sig som stödparti en alliansregering, och på motsvarande sätt kommer en samlad Allians inte att acceptera rollen som stödparti i en socialdemokratiskt ledd regering. Det gäller att utforma en regering med bättre jämvikt, en jämvikt som måste baseras på valresultatet.

Däremot visar Leif Lewin - som inte för inte är professor i vältalighet och statskunskap - sin retoriska lejonklo. Bondeförbundet under femtiotalet liksom Miljöpartiet av i dag blev inte inbjudna till socialdemokratisk regeringssamverkan för att äta utan för att ätas, skrier han, med hänvisning till myten om Tantalos gästabud.

Leif Lewins sågning av svensk borgerlighet går heller inte av för hackor:

Det svensk politik ytterst handlar om är om Socialdemokraterna ska inneha regeringsmakten eller ej. I snart ett sekel har detta parti dominerat svenskt samhällsliv i kraft av lysande namn som Hjalmar Branting, Ernst Wigforss, Per Albin Hansson och Olof Palme och av en enastående förmåga till kvalificerad idédebatt, parad med ett utpräglat väderkorn för maktpolitikens realiteter. Kontrasten är himmelsvid mot borgerlighetens valhänthet och senfärdiga godtagande i efterhand av de flesta av socialdemokraternas välfärdsreformer. Det främsta undantaget är Fredrik Reinfeldt, vars arv nu ligger förskingrat.

2017-07-11

Viktor Bankes bok "Andrum", om svensk flyktingpolitik. En recension.

Nu är det dags att Europa står upp för människans okränkbara värde och lika rätt. Det som vi i deklarationer och avtal har svurit att vi ska värna. Det är det som Sverige står upp för, och det står vi upp för precis här i dag.

Orden är hämtade ur statsminister Stefan Löfvens uppmärksammade tal på Medborgarplatsen i Stockholm i september 2015, i samband men en manifestation till stöd för människor på flykt. Ett knappt år tidigare, den i december 2014, hade den då avgående moderate partiledaren och tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt i Dagens Nyheter tagit bestämt avstånd från den danska flyktingpolitiken med tillfälliga uppehållstillstånd: Så resonerar vi inte i Sverige. Vi tycker snarare att vi genom att tidigt och tydligt ge permanent uppehållstillstånd (...) sänder en signal om att nu ska du börja ett nytt liv här i landet. Därmed anser vi att man som ny i landet i grunden ska ställa in sig på att stanna kvar.

Senhösten 2015 slog dörren igen. Den rödgröna regeringen presenterade ett åtgärdsprogram som skulle ge Sverige en av Europas hårdaste asyllagstiftningar, i sällskap med Grekland, Cypern, Rumänien och Malta. Permanenta uppehållstillstånd som huvudregel ersattes av tillfälliga uppehållstillstånd. Familjeåterförening i Sverige försvårades kraftigt. ID-kontroller infördes på samtliga kollektiva transportsätt till Sverige.

Om denna turbulenta tid i svensk asyl- och flyktingpolitik har juristen Viktor Banke skrivit boken Andrum. Om stölden av en flyktingkris och om de bestulna (Norstedts, 2017). Boken förklarar på ett lättillgängligt sätt regelverket i den svenska asyl- och flyktingpolitiken samtidigt som den förtjänstfullt gestaltar enskilda människoöden som kommit i kontakt med regelverkets praktik. Hur går asylprocessen till för de människor som satt sig själva och sin tillvaro på spel för att söka trygghet och skydd i vårt land? Författaren har som advokat arbetat som offentligt biträde åt asylsökande och även varit en av de mest profilerade deltagarna i den svenska flyktingdebatten. Viktor Banke är ett exempel på hur jurister spelar en viktigare roll i den politiska debatten överhuvudtaget, i en tid där individens rättigheter tillskrivs en allt större betydelse.

Viktor Banke har en dramaturgisk förmåga som gör det svårt att släppa boken. Jag kommer på mig själv med bläddra framåt i kapitlen, för jag kan inte vänta på att få veta hur det går för de människor han skriver om. Vilka får stanna och vilka körs på porten. Jag tackar min skapare att jag inte är advokat och måste hantera domstolsbeslut som jag tycker är fel och som innebär en humanitär katastrof för enskilda, skadade människor.

Mitt i sina berättelser blir Banke ändå aldrig moraliserande. Han ser de svårigheter och dilemman som följer i flyktingfrågans spår och erbjuder inga enkla lösningar. Men han lyfter konsekvent fram den enskilda människan, mitt i regelverk och praxis.

Han sprider också hopp - javisst, låt oss sörja de människor som inte fick hjälp i Sverige. Men låt oss kämpa vidare och hämta glädje och kraft i berättelserna om dem som faktiskt fick en fristad och möjligheter till ett nytt liv, som till exempel Omar och Sahar Karimi, med deras barn Abdul, Mary och Ahmad som flytt från Kabul i Afghanistan:

De fick stanna. De fick verkligen stanna! För alltid! Barnen skulle få gå i svenska skolor och spela i svenska lag och leka med kompisar och aldrig skulle det kastas en granat åt deras håll! De skulle lära sig att sova utan mardrömmar. Sahar skulle få andas ut och vid behov skulle hon ha tillgång till sjukvård. Barnen skulle få leva i frid längs asfalterade cykelvägar på väg till skolor och fritidshem under dagar med hög himmel och frisk luft och en dag skulle de bli vuxna i ett land som skulle vara deras.Omar skulle en gång för alla få släppa den börda det inneburit att ta ansvar för hela familjens säkerhet och välmående. Han skulle nu få tid att läka. De skulle alla få tid att läka. De hade fått ett nytt liv.

2017-07-10

Almedalen - förändra eller dö?

Antalet arrangemang slog rekord under årets Almedalsvecka. Men antalet personer som lyssnade på partiledartalen rasade med över 25 procent jämfört med 2016 (från 19 000 till 14 000), enligt Region Gotland/Dagens Opinion. Uppgifterna stämmer med min fingertoppskänsla. Trots ökat antal arrangemang kändes det glesare på gatorna och framför allt framför scenen vid partiledartalen i år.

Ja, hur ska det gå med Almedalsveckan i framtiden? I år saknades socialdemokraternas partiledare, statsminister Stefan Löfven. Han och övriga partiledare lär komma nästa år, då det ju är valår. Men 2019, vad händer då?

Här kommer tre korta spaningar kring Almedalsveckan och framtiden.

1.) Håller politiken på att marginaliseras? Antalet arrangemang ökar, men jag skulle bli förvånad om inte andelen "politiska" arrangemang minskat. Partierna och andra politiska organisationer dominerar på intet sätt stadsbilden. Däremot syns näringslivsrepresentanter och företagare allt mer. Jag tror det ligger mycket i DN-journalisten Viktor Barth-Krons analys: Företag som är beroende av det offentliga har alltid varit i Visby. Det nya är att företag som är beroende av andra företag, det vill säga i praktiken alla, har fått för sig att de också måste vara med på Almedalsveckan. (...) Almedalen har på så vis ätit upp Båstad som mötesplats, och på köpet blivit en allmän representationssemester för stora delar av det svenska näringslivet. Jag hoppas och tror att de ansvariga bakom Almedalsveckan - det vill säga Region Gotland och de politiska partierna - gör en ordentlig översyn av programutvecklingen och besökarbilden över tid, och agerar för att främja politiken som Almedalsveckans grundbult.

2.) Nazisternas närvaro. Jag trodde nog inte själv att jag skulle bli så tagen av att se nazister manifestera på gatorna i Visby. Men så blev det. De som på avstånd hävdade att vi som var där skulle nonchalera nazisterna och spela ner deras närvaro vet inte vad de talar om. Nazism är inte en åsikt eller en ideologi som andra - nazism står för våldsförhärligande, judehat och Förintelse. Dess närvaro impregnerade hela innerstan i Visby. Jag förutsätter att arrangörerna vidtar åtgärder som omöjliggör nazisternas närvaro i Almedalen nästa år.

3.) Almedalsveckan och framtiden. Almedalsveckan måste ändra sitt format för att utvecklas. Change or die, Jag tror kanske inte som Daniel Suhonen att det går att korta veckan till fyra dagar - det blir för komprimerat. Men kanske till sex? Med åtta partier i riksdagen får fyra partier var sin dag och fyra partier får dela på två dagar, enligt rullande schema. Fler offentliga debatter med tunga partiföreträdare. Utnyttja Almedalsscenen under större delar av dagen. Stärk civilsamhällets närvaro. Underlätta resande och boende, och minska kostnaderna för de som vill vara med. Se till att fler - alla - seminarier sänds digitalt. Mer kultur. Fler internationella inslag. Och jag är inte helt övertygad om att varje enskild medieplattform måste ha egna sändningar, egna partiledarintervjuer och egna program hela dagarna...

2017-07-09

Kinberg Batra i Almedalen: Åk härifrån, Sverigehatare!

Anna Kinberg Batras tal i Almedalen i dag var - givet de svåra förutsättningarna - ganska bra. Talet var ideologiskt väl sammanhållet - classic höger. Hon lyfte fram Moderaternas tre profilområden - integration, jobb, trygghet. Talet var i en del avseenden personligt hållet och jag tycker att Anna Kinberg Batra denna gång lyckades gestalta i stället för bara prata om första jobb-känslan - show, dont tell. Bilden av Sverige var positiv och optimistisk, samtidigt som hon lyfte fram svåra samhällsproblem. Hon relaterade sig till övriga alliansledare och hon fick Almedalsveckans sannolikt längsta applåd när hon tidigt i talet riktade en uppmaning till de församlade nazisterna i Nordiska Motståndsrörelsen: Åk härifrån, Sverigehatatare! Anna Kinberg Batra lyckades åtminstone köpa sig lite extra tid genom det här framförandet.

En partiledares viktigaste uppgift är att hålla samman sitt parti. Men Anna Kinberg Batra ska inte bara hålla samman Moderaterna (som i dag är kluvet mellan liberala och konservativa) utan också som oppositionsledare hålla ihop Alliansen (där Liberalerna och Centerpartiet utgör en liberal pol medan Moderaterna tillsamman med Kristdemokraterna utgör en konservativ pol). Hittills har det ju gått lite si så där med båda dessa uppgifter, för att uttrycka det milt.

Hösten kommer tidigt, fru Ramona. I vinden virvlar redan gula blad, sjöng Blå Tåget på albumet "I tidens Rififi". Vi får väl se hur tidigt hösten kommer för Anna Kinberg Batra som partiledare. En del experter har antytt att årets tal i Almedalen skulle bli hennes sista. Jag är inte lika säker. Början av hösten blir viktig för henne. Om opinionsraset kan hejdas och den nye partisekreteraren Anders Edholm förmår skapa trygghet i partiorganisationen och få ordning på kommunikationen så är hon kanske inte rökt ändå.
*
Noterade för övrigt årets bästa tweet på Twitter, av journalisten Margit Silberstein: Vill du ge din tidning till en judinna? Jag frågade en från NMR som sträckte fram Nordfront till mig. Han tystnade.
*
Jag kommenterade Anna Kinberg Batras tal för SVT. Inslaget och hela talet kan ses här.



2017-07-08

Nazister sprider olust och rädsla i Almedalen. Men Mångfaldsparaden spred hopp

Mångfaldsparaden i Almedalen blev en stark upplevelse. Omkring 1 500 personer (jag hade inte möjlighet att räkna) manifesterade sitt stöd för medmänsklighet, demokrati och samhällets mångfald. Manifestationen fick i år ett särskilt allvar då nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) samma dag samlats och satt upp sitt tält i anslutning till demonstrationens färdväg.

Det var mycket obehagligt att gå förbi deras plats och se och höra unga män (och några kvinnor) skandera slagord som "Hell Seger!" (en försvenskning av "Sieg Heil!), "Vit revolution!" och "Krossa homolobbyn!". Desto mer stärkande för själen att då få vara en del av en gemenskap där så många glada och brokiga människor demonstrerade för allt det som nazisterna avskyr - individualitet, mångfald och alla människors lika värde.


Efter att ha sett NMR på plats och deras agerande mot sina politiska motståndare blir jag alltmer stärkt övertygelsen att det var fel av berörda aktörer att ge dem tillstånd att delta i Almedalen. De sprider skräck och det är svårt att uppfatta deras agerande på annat sätt än att syftet just är att sprida skräck. Det är inte utan oro jag tänker på Gustav Fridolins tal i Almedalen i kväll. Jag förutsätter att polisen är väl förberedd, mot bakgrund av vad som hände vid Gustav Fridolins pressträff tidigare i dag.

Jimmie Åkessons tal i Almedalen samma kväll blev heller ingen munter tillställning. Åkesson bild av Sverige är så nattsvart att jag inte förstår hur han står ut en enda dag till i detta enligt hans uppfattning eländiga, sönderfallande land. Jag önskar Jimmie Åkesson en lång och vilsam semester i något land där han kanske skulle trivas lite bättre. Varför inte Ungern?
*
Fredagen är av tradition Statsvetardagen i Almedalen. Programmet har vuxit över tid och i år genomfördes sex seminarier med sammanlagt ungefär 600 besökare. Det är inte så ofta statsvetare får en möjlighet att presentera sin forskning och sina analyser till en så bred och intresserad publik. Tack till alla som bidrog till att göra detta möjligt och inte minst till Jonas Hinnfors som helt ideellt sköter all organisation och planering.

2017-07-06

Ulf Kristersson (M) oroar sig för 200 000 bilbrännare

"Ett par hundra tusen personer som antingen ska bränna bilar eller bli framgångsrika i Sverige." Så uttryckte sig Moderaternas ekonomisk-politiske talesperson Ulf Kristersson på ett seminarium i Almedalen, enligt Svenska Dagbladet. Ulf Kristersson väljer att beskriva 200 000 unga människor som kommit till Sverige som potentiella bilbrännare. Det är en människosyn som förskräcker.

I artikeln försvarar sig Kristersson med att det var ett hårddraget exempel. Jo tack. Det hade varit bättre om han bett om ursäkt och sagt att det var ett mycket dåligt exempel. (Efter att artikeln publicerats kontaktade Kristersson Svenska Dagbladet och tillstod att han uttryckt sig "för drastiskt". Alltid något.)

Jag hörde Ebba Busch Thor intervjuas i P1 Morgon i morse och tycker att hon gjorde relativt bra ifrån sig. Hon bjöd mera på sig själv och svarade på de flesta frågor som ställdes - till och med den ganska så krystade om hon tror på Adam och Eva. Jag undrar lite vad som hända betyda om fler partiledare fick den frågan.

Det ska bli spännande att höra Ebba Busch Thor i Almedalen i kväll. I debatten har Liberalerna och Centerpartiet markerat starkt mot Sverigedemokraterna och vidgat klyftan mellan sig själva och Moderaterna. Tänker Kristdemokraterna närma sig Centerpartiet och Liberalerna eller riskera att även fortsättningsvis riskera att betraktas som ett parti som tillsammans med Moderaterna är beredda att regera med Sverigedemokraternas stöd?

Kommer Kristdemokraterna att klara fyraprocentsspärren? Ja, säg det. De moderata stödrösterna kan mycket väl bli färre denna gång. Kanske är det i äldre- och sjukvårdsfrågor som Krisdemokraterna har en chans att profilera sig. Om valet 2018 går till historien som Sjukvårdsvalet eller Äldrevalet kanske det kan bli Kristdemokraternas räddning.

Angående Kristdemokraterna rusar jag strax ner till Almedalen för att samtala med Kristdemokratiska ungdomsförbundets vice ordförande Martin Hallander kring det nätta temat Hade Jesus varit medlem i Kristdemokraterna i dag? Ni kanske anar vad jag svarar på den frågan... :-)

2017-07-05

Stefan Löfvens frånvaro i Almedalen och borgerlighetens syn på socialdemokratiska statsministrar

I morse medverkade jag i P1 Morgon, för att diskutera Stefan Löfvens val att inte åka till Almedalen i år. Programledaren undrade om Löfvens frånvaro var ett uttryck för en särskild strategi, att få Löfven att framstå som en man av folket som reser runt i landet och träffar vanliga människor i stället för att mingla runt med en elit i Almedalen. Mitt svar är att någon sådan masterplan finns det inte. Däremot ställer sig varje partiledare varje år frågan om hen ska resa till Almedalen eller om hen gör bättre nytta på annat håll. Det har ju hänt förr att partiledare valt att inte delta.

Om Stefan Löfven varaktigt slutat resa till Almedalen hade jag varit kritisk. Men att han avstår ett år tycker jag inte spelar någon större roll. Vi vet att Stefan Löfven uppriktigt gillar att resa i landet och träffa "vanliga" människor. (Jag vill betona att det finns gott om "vanliga" människor också i Almedalen.) För Stefan Löfven blir en Almedalsvistelse som en dag på jobbet, en Sverigeresa tycker han är roligt. Dessutom blir det paradoxalt så att Stefan Löfvens frånvaro i Almedalen ökar hans synlighet.

Angående socialdemokratiska statsministrar noterade jag att Annie Lööf i går uttryckte sin uppskattning över Olof Palmes kamp för rättvisa. Det brukar sägas att borgerliga företrädare i efterhand lyfter fram och uppskattar socialdemokratiska statsministrar. På Per Albins tid, eller på Tage Erlanders tid, eller på Ingvar Carlssons tid, eller kanske till och med på Göran Perssons tid säger man längtansfullt, för att skapa kontrast till hur sällsynt usel den innevarande socialdemokratiske statsministern är. Men Olof Palme brukar man hoppa över - han är för kontroversiell. Vi får väl se om Annie Lööfs uttalande var en tillfällighet eller ett tidens tecken. Jag är övertygad om att om 20 år kommer borgerligheten att lyfta fram Stefan Löfven som en trygg och pålitlig statsminister, i kontrast till den socialdemokrat som då eventuellt innehar statsministeruppdraget.

Tidigare i dag deltog jag i en debatt kring det nätta temat "Den politiserade kyrkan?", med bland andra Heidi Avellan och Wanja Lundby-Wedin. Min utgångspunkt är att kyrkan med nödvändighet blir politisk eftersom den alltid ska stå upp för dessa mina minsta. Vad det innebär att stå upp för dessa mina minsta är förstås inte självklart. Svenska kyrkan har över sex miljoner medlemmar, och de konflikter som präglar det svenska samhället präglar också delvis Svenska kyrkan.

Nu rusar jag iväg för ett kort besök på Westanders mingel, därefter Heta stolen med Amnesty om Sveriges och EU:s framtida flyktingpolitik.

För övrigt anser jag att utvisningarna till Afghanistan ska stoppas, och att de ska stoppas nu.

2017-07-03

Jan Björklund talar i Almedalen, i pressat läge

Uppdaterat efter Björklunds tal, se längst ned i texten. 

I kväll är det Jan Björklunds tur att äntra talarstolen i Almedalen. Jan Björklund gör det i ett svårt läge. Liberalerna har i princip legat still i opinionsundersökningarna på blygsamma fem-sex procent i flera år nu. Samtidigt utmanas han av Birgitta Ohlsson som gått all in i kampen om partiledarskapet för Liberalerna. Birgitta Ohlsson medverkar i ett 20-tal programpunkter under veckan och just i dag har hon en artikel i Expressen där hon noterar att den politiska tyngdpunkten i Alliansen förskjutits högerut och argumenterar för ett socialliberalt parti som vågar säga nej till polariserandets krafter höger- och vänsterut och som tar strid för liberala värderingar i alliansen. Jan Björklund är fortfarande favorit till att leda Liberalerna även i valet 2018. Men det är ett favoritskap i fara, för att tala travspråk.

I kväll kommer Jan Björklund att tala om värdet av jämlikhet och hur vi bäst går till väga för att öka jämlikheten i Sverige. Det är bra. För mig är jämlikhet en förutsättning för frihet, och jämlikheten i Sverige har minskat de senaste åren. Jan Björklunds infallsvinkel kommer att vara vad han kallar "jobbklyftan mellan svenskfödda och nyanlända" och som han vill åtgärda genom att "skapa en arbetsmarknad med enklare servicejobb". (Nej, jag har inte blivit synsk. Men Jan Björklunds pressträffar under dagen har dominerats av detta ämne, och då vore det utomordentligt märkligt om det inte också får en framträdande plats i kvällens anförande.) Jag tycker det är utmärkt att Jan Björklund tar upp detta samhällsproblem, även om jag förstås är oenig med honom om lösningarna.

*
Efter Jan Björklunds tal går jag på mingel med tidningen Dagen och Frälsningsarmén. Det blir trevligt.


Tack till Anna Ardin och inte minst hennes föräldrar som välvilligt ställt cyklar till hustruns och mitt förfogande, då vi i år av olika skäl inte lyckades boka hyrcykel i tid.

Noterar att den kommande veckans enda ösregn är utlovat till i morgon bitti, just då jag cyklar in till stan för att medverka kl 08.30 i Vårdklockans kyrka i seminariet Generositet kan aldrig vara något fult - men fel? Om tiggeri och människosyn.  Vi får se hur blöt jag blir.

Noterar också att mitt stavningsprogram tenderar att ändra "Almedalen" till "Lamedalen". Funderar lite över vad det kan bero på.

För övrigt anser jag att utvisningarna till Afghanistan måste stoppas, och att de måste stoppas nu.

 *

Uppdaterat måndag kl 22.00. Jodå, Jan Björklund höll sig till manus enligt de riktlinjer jag skisserade ovan. Två iakttagelser:

1.) Talet var ett socialliberalt fältrop, med fokus på jämlikhet och frihet. Här fanns ett socialt patos, Björklund varnade för klassklyftor och talade sig varm för klassresor och möjlighet att förverkliga sina livsprojekt. Han fick stormande applåder när han garanterade att han aldrig kommer att bidra till att ge SD inflytande över regeringspolitiken. Efter talet kändes det lite svårt att förstå varför Jan Björklund skulle välja att bilda regering tillsammans med just Anna Kinberg Batra.

2.) Genom talet stärkte Jan Björklund också sin position i förhållande till Birgitta Ohlsson. Så länge Jan Björklund markerar så starkt i socialliberala frågor minskar manöverutrymmet för Birgitta Ohlsson att utmana honom om partiledarposten.

2017-07-02

Digert program i Almedalen. Jag inleder med flykting- och asylpolitik samt utsatta EU-migranter

Årets Almedalsvecka innefattar 4 075 programpunkter. Jag deltar i åtta utav dessa. Ämnena där jag medverkar kretsar kring flykting- och asylpolitik, utsatta EU-migranter/tiggeri, Israel-Palestinakonflikten, religion och politik, Kristdemokraterna samt svensk säkerhetspolitisk opinion.

Och så gör Statsvetarpodden comeback! Torsdag kl 14.30 från Dagens Samhälles scen, kring det käcka temat Kan statsvetare förbättra samhället? Ja, den frågan kan man ju fundera på.

Min verksamhet drar igång på tisdag kl 08.30 i Vårdklockans kyrka då jag medverkar i seminariet Generositet kan aldrig vara något fult - men fel? Om tiggeri och människosyn. Hur hjälper vi bäst de människor som sitter utanför butikerna med en mugg och ber om pengar? Forumteatern gestaltar problematiken och i debatten medverkar även Kristina Göranzon, föreståndare Crossroads, Uppsala Stadsmission, Martin Valfridsson, f.d. nationell samordnare för utsatta EU-medborgare, Sofia Camnerin, bitr. kyrkoledare för Equmeniakyrkan samt Hans Swärd, Professor i socialt arbete vid Lunds universitet.

På tisdagseftermiddagen, kl 15.45 i Vårdklockans kyrka, medverkar jag i seminariet Vad händer med EU:s migrationspolitik?, tillsammans med migrationsminister Morgan Johansson och S-studenters ordförande Nasra Ali. Samtalet leds av riksdagsledamoten Lawen Redar (S) och syftar till att kritiskt granska EU-kommissionens nya förslag och hur Sverige bör agera. Seminariet arrangeras av Socialdemokrater för tro och solidaritet samt Migrationspolitiska S-föreningen.

Jag återkommer förstås regelbundet under veckan med iakttagelser om stort och smått.

2017-07-01

Almedalen - i nazismens skugga

Så rullar Almedalsveckan in. I år är mina känslor mer blandade än tidigare.

1.) Är det så att Almedalsveckan har nått sin kulmen, och att konceptet blir svårt att utveckla ytterligare? Kvantitativt fortsätter arrangemanget att växa. I år slås nya rekord med över 4 000 arrangemang i programmet. Nästa år är det valår, och då kommer antalet programpunkter sannolikt att vara ännu fler. Samtidigt väljer statsministern i år valt att inte delta, och Politikerveckan Järva utmanar om uppmärksamhet och deltagande. Jag tycker mig känna en något mer dämpad entusiasm inför årets vecka jämfört med tidigare. Visst, 2018 sätts nya rekord och alla partiledarna finns på plats. Men vad händer sedan?

2.) En mer dämpad entusiasm hänger också samman med att aktiva nazister i form av Nordiska motståndsrörelsen (NMR) har fått hyra mark och kommer att finnas på plats. Nazisternas närvaro har fått flera aktörer att dra sig ur, till exempel Riksförbundet för Sexuellt Likaberättigande (RFSL). Tillståndet till NMR gavs under slentrianmässiga former och kringgärdades av en naivitet kring vad organisationen egentligen är. Så motiverade till exempel projektledaren för Almedalsveckan det givna tillståndet med formuleringar som Vi har yttrandefrihet i Sverige och vi har inte mandat att säga nej till någon som vill vara här, samt att NMR:s ansökan kommer att behandlas som alla andras.

Men NMR är faktiskt inte som alla andra. Jag har stor respekt för de organisationer och individer som på grund av NMR:s närvaro väljer att inte närvara i år. Själv tycker jag att frågan om bojkott är komplicerad. Å ena sidan riskerar man att legitimera och normalisera nazistiska organisationer om man bara åker dit och gör som vanligt. Som Hynek Pallas skrev i Dagens Nyheter är NMR:s närvaro i Almedalen en skymf mot dem som fått familjer mördade i Förintelsen, och ett hån mot dem som tror på vikten av att skydda demokratiska värderingar. Å andra sidan ger man NMR en orimlig och oförtjänt makt om man låter deras närvaro förstöra en etablerad och i många avseenden unik demokratisk mötesplats.

Efter noggrant övervägande väljer jag att åka till Almedalen. Jag ska göra mitt bästa för att bidra till att NMR inte normaliseras och att motståndet mot nazismen blir synligt och starkt. Och jag förutsätter att Almedals-arrangörerna till nästa år tar omtag på frågan och inte agerar lika naivt som de gjorde denna gång.

2017-06-30

Moderaternas kris och mantrat "ökad tydlighet"

En ny mätning från DN/Ipsos visar hur förtroendet för Moderaternas politik i viktiga sakområden som Sveriges ekonomi, invandring och försvar fortsätter att falla. Faktum är att det nu inte finns ett enda politiskt sakområde kvar där väljarna klart anser att Moderaterna har den bästa politiken.

Jämnast är det inom området "Sveriges ekonomi" där 26 procent av väljarna anser att Moderaterna är bäst, mot 25 procent för Socialdemokraterna. Men för ett år sedan, i juni 2016, var Moderaternas försteg i förhållande till Socialdemokraterna 40 mot 24 procent procent. Även inom områdena "Jobb och sysselsättning" samt "Flykting- och invandringsfrågor" har väljarstödet för den moderata politiken rasat under det senaste året.

Det minskade stödet för Moderaternas politik hänger förstås samman med den minskade väljarstödet för Moderaterna överhuvudtaget. Partiet har sedan juni 2016 fallit från 24 till 16 procent i Ipsos mätningar. Samtidigt har väljarnas förtroende för Anna Kinberg Batra fallit från 40 till 21 procent.

Pressen på Anna Kinberg Batra är nu oerhört stor. M-krisen har bara börjat, skriver Dagens Nyheter på ledarplats. Bottenbetyget åt M är en underdrift, skriver Ewa Stenberg, politisk reporter i samma tidning.

Hur hanterar då Anna Kinberg Batra denna press? Nja. I en uppföljande intervju i Dagens Nyheter i dag upprepar Anna Kinberg Batra det hon sagt väldigt länge nu, att Moderaterna måste bli tydligare.

"Det är hårt arbete kvar och där handlar det om tydlighet med jobben, jobbklyftan och jobbskapandet."

"Det handlar om tydlighet om tryggheten och det är det jag kommer att fokusera på."

"/j/ag ser fram emot det här året, för nu är vi tydligare."

Den 22 mars i år intervjuades Anna Kinberg Batra med anledning av Moderaternas pågående ras i opinionen. I den intervjun återkom Anna Kinberg Batra sju (7) gånger till olika ordformer av "ökad tydlighet" som lösningen på Moderaternas problem.

Anna Kinberg Batra använder orden "ökad tydlighet" som ett mantra, ett ord som inte betyder någonting men var upprepande förväntas ge psykologisk eller andlig kraft. (Och hon är inte ensam om det i politiken.) Hennes flitiga användande av ordet "tydlighet" bidrar i stället till ökad otydlighet om vad hon menar.

Innebär ökad tydlighet att väljarna ska få bättre kunskap om innehållet i den moderata politiken?

Eller innebär ökad tydlighet att partiet måste bli bättre på att förklara för väljarna varför Moderaternas politik är bäst?

Eller innebär ökad tydlighet att partiet måste bli bättre på att synliggöra vad som skiljer Moderaternas politik från övriga partiernas politik?

Eller att partiet måste utforma en politik som bättre skiljer från övriga partiers och som sätter avtryck i det politiska samtalet?

Eller betyder det något helt annat? Jag vet faktiskt inte. Ska jag vara riktigt ärlig tror jag inte att Anna Kinberg Batra vet det heller.

2017-06-27

Varför är Anna Kinberg Batra så mild i kritiken av Richard Jomshofs påhopp på hennes partikamrat?

Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof mötte en ström av kritik när han påstod att den moderate lokalpolitikern Kahin Ahmed inte är svensk och inte är välkommen i Sverige. Kahin Ahmed är svensk medborgare och har bott i Sverige i 26 år. Bakgrunden till utspelet var att Kahin Ahmed i en artikel kritiserat arrangörernas beslut att bjuda in Sverigedemokraterna till Politikerveckan i Järva.

Centerledaren Annie Lööf fördömde Jomshofs uttalande i utomordentligt hårda ordalag: Enligt Jomshof, SD:s yttersta partiledning, är islam en trojansk häst & Kahin Ahmed ska lämna landet. Hatets politik. Liberalernas partiledare Jan Björklund var också upprörd: Ofattbart uttryck. Hatet blir ny ton i svensk politik. Bedrövligt.

Men, som Emil Arvidson visar i en artikel i Expressen, från sin egen partiledning fick Kahin Ahmed inte lika starkt stöd. Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra kommenterade återhållsamt: I Sverige gäller yttrandefrihet för alla, även när man inte håller med. Att vilja kasta ut någon för sin åsikt däremot, hör inte hemma här

Moderaternas migrationspolitiske talesperson Johan Forssell valde att fördela skuldbördan mellan Kahin Ahmed och Richard Jomshof: Jag delar ej Kahin Ahmeds syn att endast vissa riksdagspartier är välkomna till Järva. Samtidigt är Jomshofs uttalande anmärkningsvärt. Allvarligt att partisekreteraren till ett riksdagsparti ifrågasätter hans medborgarskap. Även Moderaternas presschef Linda Norberg fann sig manad att ta avstånd från sin partikamrats ställningstagande: Man behöver inte hålla med om människors åsikter för att försvara deras rätt att uttrycka den. Såklart ska alla Rd-partier få vara i Järva.

Varför väljer då Anna Kinberg Batra och den moderata partiledningen att vara så mild i kritiken mot Richard Jomshof? Jag ser åtminstone tre olika förklaringar.

1.) Anna Kinberg Batra vill inte riskera att fjärma sitt parti från väljare som tvekar mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna.

2.) Om Moderaterna är för hårda i sin kritik av Richard Jomshof undergräver de sin egen position där de öppnat dörren för samarbete med Sverigedemokraterna.

3.) Är det så - vilket vore den värsta tolkningen - att Moderaterna genom att öppna dörren för Sverigedemokraterna också börjat vänja sig vid partiets hatfyllda retorik?

Har ni andra och bättre förklaringar? I så fall får ni gärna delge mig dem.

2017-06-25

Richard Jomshof (SD): "Nej jag tycker inte att han är svensk"

Du är inte välkommen i Sverige, twittrade Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof på själva Midsommarafton om Kahin Ahmed som är lokalpolitiker för Moderaterna. Kahin Ahmed har bott i Sverige i 26 år, är svensk medborgare, jobbar och betalar skatt och representerar Moderaterna i politiken. Men svensk är han inte, enligt Richard Jomshof.

Bakgrunden till Jomshofs påstående att Kahin Ahmed inte är en riktig svensk är en artikel där Ahmed, som är lokalpolitiker för Moderaterna i Kista/Rinkeby, anser att Politikerveckan i Järva inte borde bjudit in Sverigedemokraterna till sitt arrangemang. Ahmeds argument är att Sverigedemokraterna är ett parti med nazistiska rötter och att inbjudan riskerar att bidra till en legitimering av rasistiska partier. Artikeln var rubriksatt till "Du är inte välkommen i förorterna, Jimmie Åkesson".

Man kan förstås ha olika uppfattningar om det är rätt eller fel att i olika sammanhang bjuda in Sverigedemokraterna. Men Kahin Ahmeds kritik riktades mot ett politiskt parti och dess representanter. Richard Jomshof pekar ut en enskild individ - Kahin Ahmed - och säger att han inte är "svensk". 

Jomshof menar att det är Kahin Ahmeds åsikter som gör honom osvensk, att Ahmed inte förstår hur svensk demokrati fungerar. På Dagens Nyheters fråga om en person som var född i Sverige hade uttryckt samma åsikt som Ahmed inte heller skulle vara "svensk" väljer Jomshof att inte ge något svar. 

Sverigedemokraterna är besatta av svenskheten. Tidigare har Jimmie Åkesson och Sverigedemokraternas gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson vecklat in sig i oklarheter om Zlatan är en riktig svensk, och om Zlatans kroppsspråk var svenskt eller inte. Sverigedemokraternas dåvarande partisekreterare Björn Söder försökte reda ut om det var möjligt att vara same eller jude och ändå vara en riktig svensk.

Det är till detta parti som moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra öppnat dörren för samarbete. Jag skulle gärna veta om Richard Jomshofs avfärdande av Anna Kinberg Batras partikamrat som "icke-svensk" får henne att ompröva sitt ställningstagande.

2017-06-21

Stoppa utvisningarna till Afghanistan!

I en färsk rapport från Migrationsverket beskrivs hur säkerhetsläget i Afghanistan avsevärt försämrats. Under 2016 skadades eller dödades 11 000 civila i stridigheterna i landet och bara under den senaste månaden har hundratals människor mist livet. Alla provinser i Afghanistan påverkas av kriget och av Migrationsverkets rapport framgår att situationen i Afghanistan sannolikt kommer att försämras ytterligare. Sverige måste därför omedelbart stoppa utvisningarna till Afghanistan.
Svenska UD anser sedan länge Afghanistan så farligt att man avråder alla svenskar från att resa dit. Men trots att svenskarna själva avråds från att resa till Afghanistan utvisar Sverige unga ensamkommande människor dit. De som utvisas har själva ofta ingen koppling till landet, vilket enligt FN:s flyktingorgan UNHCR gör dem extremt sårbara för utnyttjande och tvångsrekrytering till militanta grupper. Ett stort antal ensamkommande flyktingar är shiamuslimska hazarer, vilket gör dem särskilt utsatta för terrorattacker från IS.
Den senaste tiden har skarp kritik har riktats mot asylprövningsprocessen för att prövningen av hbtq-personers asylskäl har haft inslag av godtycke och varit rättsosäker. Liknande kritik har riktats mot Migrationsverkets hantering av konvertitärenden. Kritiken är allvarlig och borde föranleda ett övervägande om att införa en försiktighetsprincip i frågor som är svårbedömda.
Gruppen ensamkommande med koppling till Afghanistan utgör en förhållandevis liten men mycket utsatt del av det totala antalet asylsökande. Ärendena är ofta komplicerade och mycket står på spel för den asylsökande. Även i de fall där den sökande inte bedöms ha rätt till asyl bör nu säkerhetsskäl och humanitära överväganden leda till att utvisningarna till Afghanistan upphör. Det rör sig enbart om några få tusen personer. Sverige har sannerligen råd att ge dessa utsatta människor en fristad.  
Ovanstående text är ett utdrag ur ett uttalande som jag idag gör i min egenskap av ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet. Hela uttalandet kan läsas här.

2017-06-19

Socialistpartiet i Frankrike kollapsade. Hur ska det gå för S i Sverige?

Parlamentsvalet i Frankrike innebar mer eller mindre en kollaps för Socialistpartiet, som endast erhöll 29 av Nationalförsamlingens 577 mandat. I första valomgången fick partiet 7.4 procent av rösterna, i andra valomgången blev andelen 5.7 procent. Vi har under senare tid kunnat se motsvarande katastrofala resultat för socialdemokratiska partier i Nederländerna, Grekland och Israel.

Bilden är inte entydig. I Storbritannien erhöll Labour under Jeremy Corbyn 40 procent av rösterna, vilket är partiets bästa valresultat sedan 2001. I Norge har Arbeiderpartiet goda möjligheter att ta över regeringsmakten efter höstens val. Och i Sverige har Stefan Löfven blivit spelbolagens favorit att utses till statsminister efter valet 2018, före både Anna Kinberg Batra och Annie Lööf (även om "any other candidate" ger ett lika lågt odds som för Stefan Löfven).

Finns det då några tecken på att Socialdemokraterna i Sverige skulle gå samma öde till mötes som partivännerna i Frankrike, Nederländerna, Grekland och Israel? Nej, inte under den närmaste tiden i alla fall. Socialdemokratins kris i Europa beror, enligt min uppfattning, på två saker. För det första är de socialdemokratiska partierna barn av den industriella revolutionen och motsättningen mellan arbete och kapital. I takt med att industrisamhället fasas ut förändras förutsättningarna för de socialdemokratiska partierna, och de tvingas omformulera sina positioner. En del lyckas bättre, andra lyckas sämre. För det andra uppfattas de traditionella partierna (det vill säga även de gamla liberala partierna och högerpartierna) i dag som mindre relevanta för väljarna, vilka i stället har stött politiker och partier som på olika sätt framstår som mer fristående från den traditionella partipolitiken (till exempel demokraten Bernie Sanders i USA, Jeremy Corbyn i Storbritannien och naturligtvis det franska valets segrare Emmanuel Macron och hans nya rörelse La République en marche!).

I Sverige har den klassiska vänster-högerdimensionen strukturerat det politiska livet hårdare än i de flesta andra jämförbara europeiska länder. Det är en av förklaringarna till att Socialdemokraterna dominerat politiken i Sverige så starkt under så många år. Som statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson visat är vänster-högerkonflikten fortfarande den dominerande skiljelinjen i svensk politik, även om den utmanas av den så kallade GAL-TAN-dimensionen. Vänster-höger har utmanats tidigare. Varje gång har det slutat med att konfliktdimensionen absorberat de nya konfliktlinjerna. När dammet lagt sig står vänster och höger där, kraftfulla spatiala metaforer som överlever men fyllda med nytt innehåll, skriver Oscarsson. 

Socialdemokraterna har därför en stabilare grund att stå på i Sverige än i många andra europeiska länder. Samtidigt blir fallhöjden högre, mot bakgrund av partiets historiska framgångar.  

I svensk politik går just nu det mesta den rödgröna regeringens väg. Ekonomin är utmärkt, arbetslösheten låg, väljaropinionen stabil och allianspartierna djupt splittrade. Om det håller hela vägen fram till valdagen är förstås en öppen fråga. Jag har svårt att se att Socialdemokraterna i valet 2018 skulle falla ihop på samma sätt som en del andra socialdemokratiska partier i Europa. Men på sikt måste partiet förnya både sin organisationsform och sin politik, för att förbli relevant även i det samhälle som växer fram i industrisamhällets spår och som präglas av nya sociala konflikter och skiljelinjer.

2017-06-17

Politikerveckan Järva - vadan och varthän?


Politikerveckan Järva går mot sitt slut. I morgon talar statsminister Stefan Löfven, och det är möjligt att jag får anledning att återkomma efter hans anförande. I dag vill jag ge min bild av arrangemanget. Jag har funnits på plats en dag, i övrigt har jag följt arrangemanget genom media.

Politikerveckan Järva arrangeras av den ideella organisationen Global Village. Anspråken är stora. Syftet är att att minska avståndet mellan politiken och medborgarna, motverka utanförskapet i förorterna och misstron mot politiker, skapa förutsättningar för boende att engagera sig i politiken, känna delaktighet och sätta lokalinvånarnas frågor på den politiska agendan.

Hur har det då gått? Mycket har fungerat bra. Seminarierna och logistiken präglas av hög professionalitet. Debattämnena är relevanta. Den politiska närvaron - med samtliga partiledare på plats - är imponerande, och flera stora medier (om än inte alla...) har prioriterat bevakningen av veckan. Jag tycker också att arrangörerna lyckats få upp många viktiga samhällsproblem på agendan, och det utan att debatten blivit stigmatiserande.

Jag ska inte recensera de enskilda partiledartalen (jag har inte hört eller tagit del av alla). Men av de jag har hört har det här och där funnits en osäkerhet om vem talaren riktar sig till. Är det till Järvaborna? Eller till de politiskt intresserade medborgarna i Sverige, som får ta del av talen genom medierna? Eller är det till de egna partisympatisörerna, som av naturliga skäl finns på plats när partiledaren talar. Nu blev det ofta en blandning. Någon gång tyckte jag mig också höra ett tilltal när partiledaren talade till Järvaborna som om det vore till barn.

Vad kan man fundera över? Platsen är som den är - Politikerveckan Järva genomförs på Spånga Idrottplats, mitt emellan Spånga, Tensta och Rinkeby. Det är knappt tio minuters promenad från Tensta Centrum. Men idrottsområdet är stort och det krävs många, många tusen människor på plats för att det inte ska kännas ödsligt. Jag anar att säkerhetsskäl (här har varit väldigt god polisnärvaro) påverkat valet av plats. För att locka fler "bofasta" besökare krävs det att ännu fler lokala aktörer deltar och ett bredare och samtidigt mer komprimerat program.

Järvaborna är inte annorlunda än andra svenskar - de går inte man ur huse för att lyssna på politiska debatter och anföranden. Som Viktor Barth-Kron påpekar i Dagens Nyheter i dag: Oppositionsledaren Anna Kinberg Batra (M) sommartalade härom veckan på Mosebacke-terrassen på Södermalm (...) Där var ett 150-tal åhörare, så gott som uteslutande aktiva moderater och journalister.

Almedalen byggdes inte på en dag. Jag tycker att Politikerveckan Järva har skaffat sig ett bra utgångsläge. Nästa år är det valår, och då lär den politiska närvaron knappas bli mindre. Nu gäller det att utnyttja momentum och utveckla konceptet. Arrangörerna är säkert tacksamma för alla kreativa råd som de kan få.

2017-06-15

Hur trovärdigt är Alliansens hot om misstroendeförklaring?

I ett gemensamt yttrande förklarar de fyra allianspartierna att de är "beredda att agera i riksdagen" för att stoppa tre skattehöjningar som den rödgröna regeringen förväntas presentera i höstbudgeten. Allianspartierna nämner misstroendeförklaring som ett exempel på medel de är beredda att använda för att stoppa förslagen.

Om allianspartierna hoppats på att dagens utspel skulle bli en slags spelvändare och få Alliansen att framstå som enad, handlingskraftig och regeringsduglig så blev de nog besvikna. "Alliansens hot mot ministrar är absurda" skriver liberala Expressen på ledarplats, och tillfogar: Alliansen visar ännu en gång brist på bollkänsla. Sverige står inför flera ödesfrågor: arbetslöshet, bostadsbrist och välfärdens bemanning. I det läget väljer de borgerliga att hota med att fälla statsråd för att flygbiljetterna blir 80 kronor dyrare. TV4:s nyhetsreporter Ulf Kristofferson kommenterar på Twitter: Alliansen försökte idag visa enighet. Men resultatet blev i lika hög grad en bild av oenighet.

Allianspartierna är ju inte alls eniga om hur de ska gå tillväga för att stoppa de aviserade skattehöjningarna. De är oeniga om att lägga en gemensam alliansbudget. De är oeniga om att plocka ut enskilda delförslag i budgeten och rösta ned dem tillsammans med Sverigedemokraterna. De är eniga om att eventuellt använda sig av en misstroendeförklaring, men Annie Lööf har redan på Twitter hunnit klargöra att Centerpartiet inte kommer att ställa sig bakom en misstroendeförklaring mot finansminister Magdalena Andersson. Kvar blir att man eventeullt kommer att rikta en misstroendeförklaring mot någon annan minister, kanske Mikael Damberg eller Anna Johansson.

Ja, ja. Mycket skrik för lite ull, skulle man kanske kunna säga. Allianspartierna kämpar på för att visa handlingskraft och hålla sina anhängare på gott humör, men de är själva inte villiga att ta över regeringsansvaret. En misstroendeförklaring mot ett enskilt statsråd kan vara ett sätt att symbolpolitiskt hantera situationen.

Jag hade nog trott att allianspartierna skulle utnyttjat möjligheten till misstroendeförklaring tidigare under mandatperioden - just för att visa handlingskraft och enighet. Nu väljer allianspartierna att kanske göra det på ett lite speciellt, ett sätt som kan straffa dem själva i slutändan.

För det första väljer de i så fall att rikta misstroendeförklaring mot ett socialdemokratiskt statsråd för att hen driver socialdemokratisk politik, inte för att hen har gjort ett formellt fel eller betett sig olämpligt på annat sätt. Det är en helt ny praxis i så fall, och knappast i linje med hur misstroendeinstitutet egentligen är tänkt att fungera. Och om vi efter valet får en alliansregering så kan den rödgröna oppositionen med gott samvete rikta misstroendevotum mot valfri alliansminister för att markera missnöje med den förda politiken, till exempel skattesänkningar.

För det andra har allianspartierna en pedagogisk uppförsbacke att ta sig än när de ska försöka förklara för de svenska väljarna varför de är beredda att utlösa en regeringskris ett år före valet (utan att själva vilja ta över regeringsansvaret) för att stoppa en flygskattehöjning på 80 kronor, en förändring av 3:12-regler samt en förändrad brytpunkt för statlig inkomstskatt. Lycka till, som Per Ahlmark sa.

Nu är det långt till hösten. Flera av de aktuella förslagen ligger om jag förstått det rätt hos Lagrådet, och kan komma att förändras. Det är inte alls omöjligt att vi får en kompromiss där allianspartierna slår sig för brösten och säger att de stoppat förslagen, medan den rödgröna regeringen ler i mjugg och säger sig nöjd med att ha åstadkommit en lösning över blockgränsen.

2017-06-13

Varför ringde inga varningsklockor på Aktuellt-redaktionen? Om mediebevakning av invandring och flyktingmottagning

I SVT Aktuellt igår intervjuades en kvinna som skulle representera en "vanlig tittare" som tappat förtroendet för mediernas rapportering om invandringsfrågan. Särskilt representativ var hon emellertid inte. I dag visar det sig att hon också varit aktiv på den nazistiska sajten Nordfront, där hon uttryckt uppskattning över en aktion som Nordiska motståndsrörelsen genomfört.

I dag är Ulf Johansson, ansvarig utgivare på SVT Aktuellt, ångerfull. Vi gjorde dålig research. Det är inte acceptabelt, säger han till Aftonbladet. Det är bra. Men jag kan uppriktigt inte förstå varför inga varningsklockor ringde på redaktionen. Efter att ha lyssnat på den intervjuade kvinnan en ytterst kort stund insåg jag att hon inte alls var representativ för "den vanliga tittaren", ett intryck som bekräftades av ett par snabba googlingar. 

Varför reagerade ingen på SVT Aktuellt innan inslaget sändes? Jag har faktiskt väldigt svårt att förstå varför ingen gjorde det. Det är heller inte särskilt länge sedan SVT Aktuellt kritiserades av Granskningsnämnden för att man givit den högerextrema tidningen Nya Tiders chefredaktör "långtgående möjligheter att redogöra för sina ståndpunkter utan direkt ifrågasättande eller kommentar från programledarens sida. Programledarens förhållningssätt innebar därför en brist i förhållande till kravet på opartiskhet." 

I Expressen hävdade SVT-journalisten och Publicistklubbens ordförande Anna Hedenmo nyligen att SVT haft en "överdriven ängslighet" i sin bevakning av invandring och flyktingmottagning och att "den fria debatten hämmades" i dessa frågor efter Sverigedemokraternas inträde i riksdagen efter valet 2010. Ängsligheten och den hämmade debatten skulle, enligt Hedenmo, vara orsak till att invandring är det sakområde där medborgarna har minst förtroende för journalistiken.

Anna Hedenmo redovisar inga belägg alls för sin bedömning. I dag får hon mothugg av professor Jesper Strömbäck som i en artikel lyfter fram att såväl svensk som internationell forskning visar att den nyhetsjournalistiska rapporteringen om invandring och relaterade frågor generellt präglas av problemorientering, inte av beröringsskräck eller nedtystande av problem. Strömbäck är upprörd över att Hedenmo och andra debattörer i saken överhuvudtaget inte förhåller sig till de forskningsresultat som pekar i motsats riktning till de teser de framför.

Jag delar i huvudsak Jesper Strömbäcks uppfattning. Nyhetsjournalistiken är idag utsatt för kraftiga angrepp, särskilt från högt mobiliserade högerradikala, främlingsfientliga eller till och med rasistiska grupperingar och åsiktsströmningar. The Fake News Media has Never been so wrong or dirty. Purposely incorect stories and phony sources to meet their agenda of hate. Sad!, skrev USA:s president Donald Trump för bara några timmar sedan till sina över 30 miljoner följare på twitter. Det vore naivt att tro att dessa kraftfulla utspel inte skulle sätta några som helst spår i opinionen eller i medieförtroendet. 

Det misstroende som finns mot mediernas rapportering om invandring och flyktingmottagning har snarare sin grund i en mobilisering av de krafter som är emot en generös invandrings- och flyktingpolitik än av att mediebevakningen av dessa frågor skulle präglas av partiskhet och ett döljande av "sanningen". Den sämsta tjänst nyhetsmedierna - och särskilt public service-redaktionerna - kan göra samhället, medborgarna och sig själva är att just ängsligt stryka dessa politiska krafter medhårs genom att anpassa sin rapportering till deras uppfattning. I stället gäller det att ha is i magen, stå stark och låta nyhetsrapporteringen i dessa frågor präglas av integritet och fakta.

Mitt förtroende för SVT Aktuellt fick sig en törn igår kväll. Jag vill inte att det händer för ofta.

2017-06-10

Framtidstro i Järva, visar Novus-mätning inför Politikerveckan

Låt tusen Almedalar blomstra, skrev jag i en debattartikel i Expressen i juli 2011. Där uppmanade jag varje kommun att en gång om året arrangera en slags Almedalen i miniatyr. I ett närmast svärmiskt rus penslade jag ut följande vision: Låt de politiska partierna konfronteras med alternativa politiska rörelser, miljöorganisationer, djurrättsaktivister, kyrkor och samfund, idrottsföreningar och kulturfolk i seminarier och debatter – och ja, gärna jippon också – där lokala och regionala frågor varvas med nationella och globala. På så sätt skulle de politiska partierna kunna öppna upp sina slutna strukturer, bryta sin isolering från väljarna och bidra till ett gjuta nytt liv i en representativ demokrati som nu riskerar att stelna i sina former.

Det var kanske att ta i lite grand. Men jag är väldigt glad att Politikerveckan Järva nu genomförs med början i dag. Samtliga riksdagspartier samt Feministiskt initiativ medverkar och varje dag talar någon av partiledarna. Jag tror inte alls att detta blir ett jippo där partiledarna åker på safari till "förorten". Jag tror att detta är på riktigt.

Politikerveckan arrangeras av den ideella organisationen The Global Village. Syftet med veckan beskrivs i termer som inte ligger så långt från dem jag själv använde i artikeln i Expressen: Syftet med Politikerveckan Järva är att minska avståndet mellan politiken och medborgarna, motverka utanförskapet i förorterna och misstron mot politiker, skapa förutsättningar för boende att engagera sig i politiken, känna delaktighet och sätta lokalinvånarnas frågor på den politiska agendan.

Politikerveckan Järva genomförs på Spånga Idrottplats, mitt emellan Spånga, Tensta och Rinkeby. När det gäller Almedalsveckan påtalas ofta hur svårt det är att ta sig dit och att ordna boende. Så är det. Spånga Idrottsplats ligger geografiskt mycket mer centralt i Sverige än vad Almedalen gör. Politikerveckan Järva lär på sikt visa om det är de geografiska eller de mentala avstånden som är störst när det gäller att samla folk till politiska seminarier.

I dag publicerades också Novus/ABF:s opinionsundersökning Järva 2017. Undersökningen blir en viktig motbild till de dystopiska och stigmatiserande berättelser om stadsdelarna i Järva-området som florerar i debatten. Undersökningen visar till exempel att 45 procent av de boende i området tycker att utvecklingen i Sverige går åt rätt håll, medan 32 procent tycker att utvecklingen går åt fel håll. Det är mer positiva siffror än för den svenska allmänheten, där 39 procent anser att utvecklingen går åt rätt håll och 45 procent tycker att den går åt fel håll.

Av de tillfrågade har 59 procent förtroende för polisen - en ungefär lika stor andel som för den svenska berfolkningen som helhet. Angående tryggheten känner sig 59 procent trygga där de bor, medan 22 procent känner sig otrygga. Förtroendet för medier generellt är emellertid lägre än vad allmänhetens förtroende är.

Jag planerar att besöka Politikerveckan Järva åtminstone en dag - hoppas på fler dagar nästa år.

2017-06-09

Vad kan vi lära av valet i Storbritannien?

Gårdagens parlamentsval i Storbritannien utmynnade i en överraskande och förödmjukande förlust för konservativa Tories och premiärminister Theresa May. Överraskningen bestod delvis i att Tories för bara någon månad sedan i opinionsmätningarna hade ett försprång på närmare 20 procent före Labour. Men överraskningen hade framför allt sin grund i att Labours partiledare Jeremy Corbyn av så många bedömare - även av aktiva Labour-anhängare - beskrivits som en katastrof för partiet och i det närmaste "unelectable" (ovalbar).

I morse påminde en följare på Twitter mig om vad jag skrev i september 2015, när katastrofbeskrivningarna av Corbyn som partiledare härjade som värst:


Så är det. Jag skriver inte detta för att peka finger eller slå mig för bröstet (jag har själv uttryckt tvivel över Corbyns möjligheter att vinna val). Men jag konstaterar likväl att så många har svårt att acceptera de framgångar som Jeremy Corbyn och till exempel demokraten Bernie Sanders i USA representerar. Tidigare i dag hörde jag till exempel en svensk socialdemokrat säga ungefär så här: Tänk om Labour haft en annan partiledare. Då hade partiet ju vunnit valet och kunnat bilda regering. Den tesen tror jag inte alls på. Jag har väldigt svårt att se en politikertyp som till exempel Ed Miliband mobilisera väljare (särskilt unga - på samma sätt som Bernie Sanders) till Labour igår.

Nu blev ju Jeremy Corbyn faktiskt ändå inte vald, kan en petig person påpeka. Det är sant. Men han är lika fullt valets politiske vinnare. Nu tvingas Theresa May att regera och ge sig in i de svåra Brexit-förhandlingarna i ett parlamentariskt läge där hon gjort sig politiskt beroende av det lilla nordirländska nationalkonservativa Demokratiska unionistpartiet (DUP), en gång grundat av Ian Paisley. Skakigt är ordet, sa Bill. Ordet är skakigt, sa Bull.

Det är naturligtvis alldeles för tidigt att utifrån den brittiska valutgången dra några slutsatser för svensk politik. Men jag noterar tre saker.

1.) De båda stora, traditionella partierna - Tories och Labour - samlade tillsammans ca 82.5 procent av rösterna. Om jag räknat rätt får man gå tillbaka till 1970 för att hitta ett parlamentsval där Tories och Labour tillsammans samlat en lika stor andel av väljarrösterna. I Sverige samlar Socialdemokraterna och Moderaterna i dag tillsammans 45-50 procent.

2.) Polariseringen kan vara ett uttryck för att valet trots terrordåden blev ett vänster-högerval om traditionella fördelningsfrågor, där Labour lyckades sätta agendan. Identitets- och livsstilsfrågor kom i skymundan. (Jag har dock inte sett några studier som visar om det verkligen var så.)

3.) Högerradikala UKIP blev i praktiken utraderat. År 2015 fick UKIP 12.7 procent av rösterna, nu fick partiet 0.9 procent. I Sverige ligger Sverigedemokraterna på siffror kring 20 procent.

Det lär klias många huvuden i de svenska politiska partiernas strategiavdelningar i dag.

2017-06-08

Lite mänskliga rättigheter, det är väl inget att tjafsa om?!

Jag vill vara tydlig på denna punkt: om lagar om mänskliga rättigheter står i vägen för att ta itu med extremism och terrorism så kommer vi att ändra dessa lagar. Ungefär så formulerade sig Storbritanniens premiärminister Theresa May efter att sju människor dödats i ett brutalt dåd i London i helgen.

Skallet går mot de mänskliga rättigheterna. I USA överväger president Donald Trump att återinföra tortyr om det visar sig vara en effektiv förhörsmetod. Det höjs röster för att avskaffa asylrätten, den som enligt FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (artikel 14) och i 1951 års flyktingkonvention ger människor rätt att söka och få asyl om de hyser en välgrundad fruktan för förföljelse. "Värna asylrätten" är den heliga ko som kommer slaktas under 2016, skrev till exempel en framträdande kristdemokratisk politiker på twitter i början av förra året.


Det gäller att stå emot. Mänskliga rättigheter är ingen slit och släng-vara. Tvärtom är de en garant för de värden vi förknippar med människovärde och med demokrati. Jag ska aldrig bli som dom, sjöng Totta i Dan Hylanders låt "Mitt liv är nu". Terrorister och extremister bryr sig inte om mänskliga rättigheter. Ju mer vi håller fast vid och värnar de mänskliga rättigheterna, desto mer olika terroristerna och extremisterna fortsätter vi att vara.

Jag ska aldrig bli som dom. Mitt liv är nu.

2017-06-05

Israel-Palestina. 50 år av ockupation - men än är tvåstatslösningen möjlig

I dag är det 50 år sedan junikriget - eller sexdagarskriget som det också kallas - mellan Israel och dess arabiska grannstater bröt ut. De militära krigshandlingarna inleddes med att Israel attackerade Egypten. Under sex dagar erövrade den israeliska armen Västbanken med östra Jerusalem från Jordanien, Gazaremsan och hela Sinaihalvön från Egypten och Golanhöjderna från Syrien. Israel motiverade sitt angrepp med att det var ett försvarskrig och att de arabiska staterna annars inom kort anfallit Israel.

I dag - ett halvt sekel senare - ockuperar Israel fortfarande Västbanken. Östra Jerusalem och Golanhöjderna har annekterats av Israel och Gaza hålls under blockad. Det råder stor internationell enighet om att annekteringarna och Israels bosättningar på ockuperade områden bryter mot folkrätten. Bosättningarna är ett avgörande hinder för fredsprocessen och för upprättandet av en palestinsk stat.

Under de sex dagar då junikriget pågick hördes få kritiska röster i svensk opinion mot den israeliska krigföringen. I ett uttalande antaget av Stockholms Arbetarekommuns representantskap vid ett möte den 7 juni 1967 är stödet till Israel totalt:

Under snart 20 år har världen med beundran följt det storartade uppbyggnadsarbetet i Israel. Inte minst den internationella arbetarrörelsen har på nära håll sett med vilka offer och med vilken entusiasm och skaparkraft ett modernt, demokratiskt välfärdssamhälle har byggts upp under ledning av den israeliska socialdemokratin och fackföreningsrörelsen i den demokratiska socialismens anda. Förföljda judiska flyktingar från hela världen, från öst och väst, från Europa, Afrika. Asien har där funnit ett hem. Nu kämpar Israels folk ånyo en kamp, inte bara för frihet och oberoende utan för hela sin existens.

Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. Den israeliska ockupationen av delar av de arabiska områdena permanentades. År 1967 betraktades konflikten i huvudsak som en mellanstatlig konflikt mellan staten Israel och de arabiska staterna, där skuldbördan ensidigt lades på arabsidan. Palestiniernas situation uppfattades som ett flyktingproblem som måste få humanitär lösning. Bara några år senare förändras denna bild. Konflikten började definieras som en nationell konflikt, mellan det israeliska och det palestinska folket. Palestinierna blev - efter ett par decennier i glömska - en part i konflikten, som ett folk med legitima nationella rättigheter inklusive rätten till en egen statsbildning. Den internationella - och svenska - kritiken mot Israels bosättningspolitik och hantering av palestinierna på ockuperade områden växte.

I dag styrs Israel av en regering med extrema högerinslag. Bosättningspolitiken fortsätter och omvärldens intresse riktas mot andra konflikthärdar i regionen - främst Irak och Syrien. Situationen är på många sätt förtvivlad. Ingen fredsprocess pågår och status quo är inte hållbart. Låt oss utnyttja årsdagen av junikriget och ockupationen till att uppmärksamma det humanitära lidandet i området och mobilisera för en politisk kampanj där folkrätt och mänskliga rättigheter står i centrum. Än är tvåstatslösningen möjlig. Men tiden börjar bli knapp.