2017-06-21

Stoppa utvisningarna till Afghanistan!

I en färsk rapport från Migrationsverket beskrivs hur säkerhetsläget i Afghanistan avsevärt försämrats. Under 2016 skadades eller dödades 11 000 civila i stridigheterna i landet och bara under den senaste månaden har hundratals människor mist livet. Alla provinser i Afghanistan påverkas av kriget och av Migrationsverkets rapport framgår att situationen i Afghanistan sannolikt kommer att försämras ytterligare. Sverige måste därför omedelbart stoppa utvisningarna till Afghanistan.
Svenska UD anser sedan länge Afghanistan så farligt att man avråder alla svenskar från att resa dit. Men trots att svenskarna själva avråds från att resa till Afghanistan utvisar Sverige unga ensamkommande människor dit. De som utvisas har själva ofta ingen koppling till landet, vilket enligt FN:s flyktingorgan UNHCR gör dem extremt sårbara för utnyttjande och tvångsrekrytering till militanta grupper. Ett stort antal ensamkommande flyktingar är shiamuslimska hazarer, vilket gör dem särskilt utsatta för terrorattacker från IS.
Den senaste tiden har skarp kritik har riktats mot asylprövningsprocessen för att prövningen av hbtq-personers asylskäl har haft inslag av godtycke och varit rättsosäker. Liknande kritik har riktats mot Migrationsverkets hantering av konvertitärenden. Kritiken är allvarlig och borde föranleda ett övervägande om att införa en försiktighetsprincip i frågor som är svårbedömda.
Gruppen ensamkommande med koppling till Afghanistan utgör en förhållandevis liten men mycket utsatt del av det totala antalet asylsökande. Ärendena är ofta komplicerade och mycket står på spel för den asylsökande. Även i de fall där den sökande inte bedöms ha rätt till asyl bör nu säkerhetsskäl och humanitära överväganden leda till att utvisningarna till Afghanistan upphör. Det rör sig enbart om några få tusen personer. Sverige har sannerligen råd att ge dessa utsatta människor en fristad.  
Ovanstående text är ett utdrag ur ett uttalande som jag idag gör i min egenskap av ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet. Hela uttalandet kan läsas här.

2017-06-19

Socialistpartiet i Frankrike kollapsade. Hur ska det gå för S i Sverige?

Parlamentsvalet i Frankrike innebar mer eller mindre en kollaps för Socialistpartiet, som endast erhöll 29 av Nationalförsamlingens 577 mandat. I första valomgången fick partiet 7.4 procent av rösterna, i andra valomgången blev andelen 5.7 procent. Vi har under senare tid kunnat se motsvarande katastrofala resultat för socialdemokratiska partier i Nederländerna, Grekland och Israel.

Bilden är inte entydig. I Storbritannien erhöll Labour under Jeremy Corbyn 40 procent av rösterna, vilket är partiets bästa valresultat sedan 2001. I Norge har Arbeiderpartiet goda möjligheter att ta över regeringsmakten efter höstens val. Och i Sverige har Stefan Löfven blivit spelbolagens favorit att utses till statsminister efter valet 2018, före både Anna Kinberg Batra och Annie Lööf (även om "any other candidate" ger ett lika lågt odds som för Stefan Löfven).

Finns det då några tecken på att Socialdemokraterna i Sverige skulle gå samma öde till mötes som partivännerna i Frankrike, Nederländerna, Grekland och Israel? Nej, inte under den närmaste tiden i alla fall. Socialdemokratins kris i Europa beror, enligt min uppfattning, på två saker. För det första är de socialdemokratiska partierna barn av den industriella revolutionen och motsättningen mellan arbete och kapital. I takt med att industrisamhället fasas ut förändras förutsättningarna för de socialdemokratiska partierna, och de tvingas omformulera sina positioner. En del lyckas bättre, andra lyckas sämre. För det andra uppfattas de traditionella partierna (det vill säga även de gamla liberala partierna och högerpartierna) i dag som mindre relevanta för väljarna, vilka i stället har stött politiker och partier som på olika sätt framstår som mer fristående från den traditionella partipolitiken (till exempel demokraten Bernie Sanders i USA, Jeremy Corbyn i Storbritannien och naturligtvis det franska valets segrare Emmanuel Macron och hans nya rörelse La République en marche!).

I Sverige har den klassiska vänster-högerdimensionen strukturerat det politiska livet hårdare än i de flesta andra jämförbara europeiska länder. Det är en av förklaringarna till att Socialdemokraterna dominerat politiken i Sverige så starkt under så många år. Som statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson visat är vänster-högerkonflikten fortfarande den dominerande skiljelinjen i svensk politik, även om den utmanas av den så kallade GAL-TAN-dimensionen. Vänster-höger har utmanats tidigare. Varje gång har det slutat med att konfliktdimensionen absorberat de nya konfliktlinjerna. När dammet lagt sig står vänster och höger där, kraftfulla spatiala metaforer som överlever men fyllda med nytt innehåll, skriver Oscarsson. 

Socialdemokraterna har därför en stabilare grund att stå på i Sverige än i många andra europeiska länder. Samtidigt blir fallhöjden högre, mot bakgrund av partiets historiska framgångar.  

I svensk politik går just nu det mesta den rödgröna regeringens väg. Ekonomin är utmärkt, arbetslösheten låg, väljaropinionen stabil och allianspartierna djupt splittrade. Om det håller hela vägen fram till valdagen är förstås en öppen fråga. Jag har svårt att se att Socialdemokraterna i valet 2018 skulle falla ihop på samma sätt som en del andra socialdemokratiska partier i Europa. Men på sikt måste partiet förnya både sin organisationsform och sin politik, för att förbli relevant även i det samhälle som växer fram i industrisamhällets spår och som präglas av nya sociala konflikter och skiljelinjer.

2017-06-17

Politikerveckan Järva - vadan och varthän?


Politikerveckan Järva går mot sitt slut. I morgon talar statsminister Stefan Löfven, och det är möjligt att jag får anledning att återkomma efter hans anförande. I dag vill jag ge min bild av arrangemanget. Jag har funnits på plats en dag, i övrigt har jag följt arrangemanget genom media.

Politikerveckan Järva arrangeras av den ideella organisationen Global Village. Anspråken är stora. Syftet är att att minska avståndet mellan politiken och medborgarna, motverka utanförskapet i förorterna och misstron mot politiker, skapa förutsättningar för boende att engagera sig i politiken, känna delaktighet och sätta lokalinvånarnas frågor på den politiska agendan.

Hur har det då gått? Mycket har fungerat bra. Seminarierna och logistiken präglas av hög professionalitet. Debattämnena är relevanta. Den politiska närvaron - med samtliga partiledare på plats - är imponerande, och flera stora medier (om än inte alla...) har prioriterat bevakningen av veckan. Jag tycker också att arrangörerna lyckats få upp många viktiga samhällsproblem på agendan, och det utan att debatten blivit stigmatiserande.

Jag ska inte recensera de enskilda partiledartalen (jag har inte hört eller tagit del av alla). Men av de jag har hört har det här och där funnits en osäkerhet om vem talaren riktar sig till. Är det till Järvaborna? Eller till de politiskt intresserade medborgarna i Sverige, som får ta del av talen genom medierna? Eller är det till de egna partisympatisörerna, som av naturliga skäl finns på plats när partiledaren talar. Nu blev det ofta en blandning. Någon gång tyckte jag mig också höra ett tilltal när partiledaren talade till Järvaborna som om det vore till barn.

Vad kan man fundera över? Platsen är som den är - Politikerveckan Järva genomförs på Spånga Idrottplats, mitt emellan Spånga, Tensta och Rinkeby. Det är knappt tio minuters promenad från Tensta Centrum. Men idrottsområdet är stort och det krävs många, många tusen människor på plats för att det inte ska kännas ödsligt. Jag anar att säkerhetsskäl (här har varit väldigt god polisnärvaro) påverkat valet av plats. För att locka fler "bofasta" besökare krävs det att ännu fler lokala aktörer deltar och ett bredare och samtidigt mer komprimerat program.

Järvaborna är inte annorlunda än andra svenskar - de går inte man ur huse för att lyssna på politiska debatter och anföranden. Som Viktor Barth-Kron påpekar i Dagens Nyheter i dag: Oppositionsledaren Anna Kinberg Batra (M) sommartalade härom veckan på Mosebacke-terrassen på Södermalm (...) Där var ett 150-tal åhörare, så gott som uteslutande aktiva moderater och journalister.

Almedalen byggdes inte på en dag. Jag tycker att Politikerveckan Järva har skaffat sig ett bra utgångsläge. Nästa år är det valår, och då lär den politiska närvaron knappas bli mindre. Nu gäller det att utnyttja momentum och utveckla konceptet. Arrangörerna är säkert tacksamma för alla kreativa råd som de kan få.

2017-06-15

Hur trovärdigt är Alliansens hot om misstroendeförklaring?

I ett gemensamt yttrande förklarar de fyra allianspartierna att de är "beredda att agera i riksdagen" för att stoppa tre skattehöjningar som den rödgröna regeringen förväntas presentera i höstbudgeten. Allianspartierna nämner misstroendeförklaring som ett exempel på medel de är beredda att använda för att stoppa förslagen.

Om allianspartierna hoppats på att dagens utspel skulle bli en slags spelvändare och få Alliansen att framstå som enad, handlingskraftig och regeringsduglig så blev de nog besvikna. "Alliansens hot mot ministrar är absurda" skriver liberala Expressen på ledarplats, och tillfogar: Alliansen visar ännu en gång brist på bollkänsla. Sverige står inför flera ödesfrågor: arbetslöshet, bostadsbrist och välfärdens bemanning. I det läget väljer de borgerliga att hota med att fälla statsråd för att flygbiljetterna blir 80 kronor dyrare. TV4:s nyhetsreporter Ulf Kristofferson kommenterar på Twitter: Alliansen försökte idag visa enighet. Men resultatet blev i lika hög grad en bild av oenighet.

Allianspartierna är ju inte alls eniga om hur de ska gå tillväga för att stoppa de aviserade skattehöjningarna. De är oeniga om att lägga en gemensam alliansbudget. De är oeniga om att plocka ut enskilda delförslag i budgeten och rösta ned dem tillsammans med Sverigedemokraterna. De är eniga om att eventuellt använda sig av en misstroendeförklaring, men Annie Lööf har redan på Twitter hunnit klargöra att Centerpartiet inte kommer att ställa sig bakom en misstroendeförklaring mot finansminister Magdalena Andersson. Kvar blir att man eventeullt kommer att rikta en misstroendeförklaring mot någon annan minister, kanske Mikael Damberg eller Anna Johansson.

Ja, ja. Mycket skrik för lite ull, skulle man kanske kunna säga. Allianspartierna kämpar på för att visa handlingskraft och hålla sina anhängare på gott humör, men de är själva inte villiga att ta över regeringsansvaret. En misstroendeförklaring mot ett enskilt statsråd kan vara ett sätt att symbolpolitiskt hantera situationen.

Jag hade nog trott att allianspartierna skulle utnyttjat möjligheten till misstroendeförklaring tidigare under mandatperioden - just för att visa handlingskraft och enighet. Nu väljer allianspartierna att kanske göra det på ett lite speciellt, ett sätt som kan straffa dem själva i slutändan.

För det första väljer de i så fall att rikta misstroendeförklaring mot ett socialdemokratiskt statsråd för att hen driver socialdemokratisk politik, inte för att hen har gjort ett formellt fel eller betett sig olämpligt på annat sätt. Det är en helt ny praxis i så fall, och knappast i linje med hur misstroendeinstitutet egentligen är tänkt att fungera. Och om vi efter valet får en alliansregering så kan den rödgröna oppositionen med gott samvete rikta misstroendevotum mot valfri alliansminister för att markera missnöje med den förda politiken, till exempel skattesänkningar.

För det andra har allianspartierna en pedagogisk uppförsbacke att ta sig än när de ska försöka förklara för de svenska väljarna varför de är beredda att utlösa en regeringskris ett år före valet (utan att själva vilja ta över regeringsansvaret) för att stoppa en flygskattehöjning på 80 kronor, en förändring av 3:12-regler samt en förändrad brytpunkt för statlig inkomstskatt. Lycka till, som Per Ahlmark sa.

Nu är det långt till hösten. Flera av de aktuella förslagen ligger om jag förstått det rätt hos Lagrådet, och kan komma att förändras. Det är inte alls omöjligt att vi får en kompromiss där allianspartierna slår sig för brösten och säger att de stoppat förslagen, medan den rödgröna regeringen ler i mjugg och säger sig nöjd med att ha åstadkommit en lösning över blockgränsen.

2017-06-13

Varför ringde inga varningsklockor på Aktuellt-redaktionen? Om mediebevakning av invandring och flyktingmottagning

I SVT Aktuellt igår intervjuades en kvinna som skulle representera en "vanlig tittare" som tappat förtroendet för mediernas rapportering om invandringsfrågan. Särskilt representativ var hon emellertid inte. I dag visar det sig att hon också varit aktiv på den nazistiska sajten Nordfront, där hon uttryckt uppskattning över en aktion som Nordiska motståndsrörelsen genomfört.

I dag är Ulf Johansson, ansvarig utgivare på SVT Aktuellt, ångerfull. Vi gjorde dålig research. Det är inte acceptabelt, säger han till Aftonbladet. Det är bra. Men jag kan uppriktigt inte förstå varför inga varningsklockor ringde på redaktionen. Efter att ha lyssnat på den intervjuade kvinnan en ytterst kort stund insåg jag att hon inte alls var representativ för "den vanliga tittaren", ett intryck som bekräftades av ett par snabba googlingar. 

Varför reagerade ingen på SVT Aktuellt innan inslaget sändes? Jag har faktiskt väldigt svårt att förstå varför ingen gjorde det. Det är heller inte särskilt länge sedan SVT Aktuellt kritiserades av Granskningsnämnden för att man givit den högerextrema tidningen Nya Tiders chefredaktör "långtgående möjligheter att redogöra för sina ståndpunkter utan direkt ifrågasättande eller kommentar från programledarens sida. Programledarens förhållningssätt innebar därför en brist i förhållande till kravet på opartiskhet." 

I Expressen hävdade SVT-journalisten och Publicistklubbens ordförande Anna Hedenmo nyligen att SVT haft en "överdriven ängslighet" i sin bevakning av invandring och flyktingmottagning och att "den fria debatten hämmades" i dessa frågor efter Sverigedemokraternas inträde i riksdagen efter valet 2010. Ängsligheten och den hämmade debatten skulle, enligt Hedenmo, vara orsak till att invandring är det sakområde där medborgarna har minst förtroende för journalistiken.

Anna Hedenmo redovisar inga belägg alls för sin bedömning. I dag får hon mothugg av professor Jesper Strömbäck som i en artikel lyfter fram att såväl svensk som internationell forskning visar att den nyhetsjournalistiska rapporteringen om invandring och relaterade frågor generellt präglas av problemorientering, inte av beröringsskräck eller nedtystande av problem. Strömbäck är upprörd över att Hedenmo och andra debattörer i saken överhuvudtaget inte förhåller sig till de forskningsresultat som pekar i motsats riktning till de teser de framför.

Jag delar i huvudsak Jesper Strömbäcks uppfattning. Nyhetsjournalistiken är idag utsatt för kraftiga angrepp, särskilt från högt mobiliserade högerradikala, främlingsfientliga eller till och med rasistiska grupperingar och åsiktsströmningar. The Fake News Media has Never been so wrong or dirty. Purposely incorect stories and phony sources to meet their agenda of hate. Sad!, skrev USA:s president Donald Trump för bara några timmar sedan till sina över 30 miljoner följare på twitter. Det vore naivt att tro att dessa kraftfulla utspel inte skulle sätta några som helst spår i opinionen eller i medieförtroendet. 

Det misstroende som finns mot mediernas rapportering om invandring och flyktingmottagning har snarare sin grund i en mobilisering av de krafter som är emot en generös invandrings- och flyktingpolitik än av att mediebevakningen av dessa frågor skulle präglas av partiskhet och ett döljande av "sanningen". Den sämsta tjänst nyhetsmedierna - och särskilt public service-redaktionerna - kan göra samhället, medborgarna och sig själva är att just ängsligt stryka dessa politiska krafter medhårs genom att anpassa sin rapportering till deras uppfattning. I stället gäller det att ha is i magen, stå stark och låta nyhetsrapporteringen i dessa frågor präglas av integritet och fakta.

Mitt förtroende för SVT Aktuellt fick sig en törn igår kväll. Jag vill inte att det händer för ofta.

2017-06-10

Framtidstro i Järva, visar Novus-mätning inför Politikerveckan

Låt tusen Almedalar blomstra, skrev jag i en debattartikel i Expressen i juli 2011. Där uppmanade jag varje kommun att en gång om året arrangera en slags Almedalen i miniatyr. I ett närmast svärmiskt rus penslade jag ut följande vision: Låt de politiska partierna konfronteras med alternativa politiska rörelser, miljöorganisationer, djurrättsaktivister, kyrkor och samfund, idrottsföreningar och kulturfolk i seminarier och debatter – och ja, gärna jippon också – där lokala och regionala frågor varvas med nationella och globala. På så sätt skulle de politiska partierna kunna öppna upp sina slutna strukturer, bryta sin isolering från väljarna och bidra till ett gjuta nytt liv i en representativ demokrati som nu riskerar att stelna i sina former.

Det var kanske att ta i lite grand. Men jag är väldigt glad att Politikerveckan Järva nu genomförs med början i dag. Samtliga riksdagspartier samt Feministiskt initiativ medverkar och varje dag talar någon av partiledarna. Jag tror inte alls att detta blir ett jippo där partiledarna åker på safari till "förorten". Jag tror att detta är på riktigt.

Politikerveckan arrangeras av den ideella organisationen The Global Village. Syftet med veckan beskrivs i termer som inte ligger så långt från dem jag själv använde i artikeln i Expressen: Syftet med Politikerveckan Järva är att minska avståndet mellan politiken och medborgarna, motverka utanförskapet i förorterna och misstron mot politiker, skapa förutsättningar för boende att engagera sig i politiken, känna delaktighet och sätta lokalinvånarnas frågor på den politiska agendan.

Politikerveckan Järva genomförs på Spånga Idrottplats, mitt emellan Spånga, Tensta och Rinkeby. När det gäller Almedalsveckan påtalas ofta hur svårt det är att ta sig dit och att ordna boende. Så är det. Spånga Idrottsplats ligger geografiskt mycket mer centralt i Sverige än vad Almedalen gör. Politikerveckan Järva lär på sikt visa om det är de geografiska eller de mentala avstånden som är störst när det gäller att samla folk till politiska seminarier.

I dag publicerades också Novus/ABF:s opinionsundersökning Järva 2017. Undersökningen blir en viktig motbild till de dystopiska och stigmatiserande berättelser om stadsdelarna i Järva-området som florerar i debatten. Undersökningen visar till exempel att 45 procent av de boende i området tycker att utvecklingen i Sverige går åt rätt håll, medan 32 procent tycker att utvecklingen går åt fel håll. Det är mer positiva siffror än för den svenska allmänheten, där 39 procent anser att utvecklingen går åt rätt håll och 45 procent tycker att den går åt fel håll.

Av de tillfrågade har 59 procent förtroende för polisen - en ungefär lika stor andel som för den svenska berfolkningen som helhet. Angående tryggheten känner sig 59 procent trygga där de bor, medan 22 procent känner sig otrygga. Förtroendet för medier generellt är emellertid lägre än vad allmänhetens förtroende är.

Jag planerar att besöka Politikerveckan Järva åtminstone en dag - hoppas på fler dagar nästa år.

2017-06-09

Vad kan vi lära av valet i Storbritannien?

Gårdagens parlamentsval i Storbritannien utmynnade i en överraskande och förödmjukande förlust för konservativa Tories och premiärminister Theresa May. Överraskningen bestod delvis i att Tories för bara någon månad sedan i opinionsmätningarna hade ett försprång på närmare 20 procent före Labour. Men överraskningen hade framför allt sin grund i att Labours partiledare Jeremy Corbyn av så många bedömare - även av aktiva Labour-anhängare - beskrivits som en katastrof för partiet och i det närmaste "unelectable" (ovalbar).

I morse påminde en följare på Twitter mig om vad jag skrev i september 2015, när katastrofbeskrivningarna av Corbyn som partiledare härjade som värst:


Så är det. Jag skriver inte detta för att peka finger eller slå mig för bröstet (jag har själv uttryckt tvivel över Corbyns möjligheter att vinna val). Men jag konstaterar likväl att så många har svårt att acceptera de framgångar som Jeremy Corbyn och till exempel demokraten Bernie Sanders i USA representerar. Tidigare i dag hörde jag till exempel en svensk socialdemokrat säga ungefär så här: Tänk om Labour haft en annan partiledare. Då hade partiet ju vunnit valet och kunnat bilda regering. Den tesen tror jag inte alls på. Jag har väldigt svårt att se en politikertyp som till exempel Ed Miliband mobilisera väljare (särskilt unga - på samma sätt som Bernie Sanders) till Labour igår.

Nu blev ju Jeremy Corbyn faktiskt ändå inte vald, kan en petig person påpeka. Det är sant. Men han är lika fullt valets politiske vinnare. Nu tvingas Theresa May att regera och ge sig in i de svåra Brexit-förhandlingarna i ett parlamentariskt läge där hon gjort sig politiskt beroende av det lilla nordirländska nationalkonservativa Demokratiska unionistpartiet (DUP), en gång grundat av Ian Paisley. Skakigt är ordet, sa Bill. Ordet är skakigt, sa Bull.

Det är naturligtvis alldeles för tidigt att utifrån den brittiska valutgången dra några slutsatser för svensk politik. Men jag noterar tre saker.

1.) De båda stora, traditionella partierna - Tories och Labour - samlade tillsammans ca 82.5 procent av rösterna. Om jag räknat rätt får man gå tillbaka till 1970 för att hitta ett parlamentsval där Tories och Labour tillsammans samlat en lika stor andel av väljarrösterna. I Sverige samlar Socialdemokraterna och Moderaterna i dag tillsammans 45-50 procent.

2.) Polariseringen kan vara ett uttryck för att valet trots terrordåden blev ett vänster-högerval om traditionella fördelningsfrågor, där Labour lyckades sätta agendan. Identitets- och livsstilsfrågor kom i skymundan. (Jag har dock inte sett några studier som visar om det verkligen var så.)

3.) Högerradikala UKIP blev i praktiken utraderat. År 2015 fick UKIP 12.7 procent av rösterna, nu fick partiet 0.9 procent. I Sverige ligger Sverigedemokraterna på siffror kring 20 procent.

Det lär klias många huvuden i de svenska politiska partiernas strategiavdelningar i dag.

2017-06-08

Lite mänskliga rättigheter, det är väl inget att tjafsa om?!

Jag vill vara tydlig på denna punkt: om lagar om mänskliga rättigheter står i vägen för att ta itu med extremism och terrorism så kommer vi att ändra dessa lagar. Ungefär så formulerade sig Storbritanniens premiärminister Theresa May efter att sju människor dödats i ett brutalt dåd i London i helgen.

Skallet går mot de mänskliga rättigheterna. I USA överväger president Donald Trump att återinföra tortyr om det visar sig vara en effektiv förhörsmetod. Det höjs röster för att avskaffa asylrätten, den som enligt FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (artikel 14) och i 1951 års flyktingkonvention ger människor rätt att söka och få asyl om de hyser en välgrundad fruktan för förföljelse. "Värna asylrätten" är den heliga ko som kommer slaktas under 2016, skrev till exempel en framträdande kristdemokratisk politiker på twitter i början av förra året.


Det gäller att stå emot. Mänskliga rättigheter är ingen slit och släng-vara. Tvärtom är de en garant för de värden vi förknippar med människovärde och med demokrati. Jag ska aldrig bli som dom, sjöng Totta i Dan Hylanders låt "Mitt liv är nu". Terrorister och extremister bryr sig inte om mänskliga rättigheter. Ju mer vi håller fast vid och värnar de mänskliga rättigheterna, desto mer olika terroristerna och extremisterna fortsätter vi att vara.

Jag ska aldrig bli som dom. Mitt liv är nu.

2017-06-05

Israel-Palestina. 50 år av ockupation - men än är tvåstatslösningen möjlig

I dag är det 50 år sedan junikriget - eller sexdagarskriget som det också kallas - mellan Israel och dess arabiska grannstater bröt ut. De militära krigshandlingarna inleddes med att Israel attackerade Egypten. Under sex dagar erövrade den israeliska armen Västbanken med östra Jerusalem från Jordanien, Gazaremsan och hela Sinaihalvön från Egypten och Golanhöjderna från Syrien. Israel motiverade sitt angrepp med att det var ett försvarskrig och att de arabiska staterna annars inom kort anfallit Israel.

I dag - ett halvt sekel senare - ockuperar Israel fortfarande Västbanken. Östra Jerusalem och Golanhöjderna har annekterats av Israel och Gaza hålls under blockad. Det råder stor internationell enighet om att annekteringarna och Israels bosättningar på ockuperade områden bryter mot folkrätten. Bosättningarna är ett avgörande hinder för fredsprocessen och för upprättandet av en palestinsk stat.

Under de sex dagar då junikriget pågick hördes få kritiska röster i svensk opinion mot den israeliska krigföringen. I ett uttalande antaget av Stockholms Arbetarekommuns representantskap vid ett möte den 7 juni 1967 är stödet till Israel totalt:

Under snart 20 år har världen med beundran följt det storartade uppbyggnadsarbetet i Israel. Inte minst den internationella arbetarrörelsen har på nära håll sett med vilka offer och med vilken entusiasm och skaparkraft ett modernt, demokratiskt välfärdssamhälle har byggts upp under ledning av den israeliska socialdemokratin och fackföreningsrörelsen i den demokratiska socialismens anda. Förföljda judiska flyktingar från hela världen, från öst och väst, från Europa, Afrika. Asien har där funnit ett hem. Nu kämpar Israels folk ånyo en kamp, inte bara för frihet och oberoende utan för hela sin existens.

Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. Den israeliska ockupationen av delar av de arabiska områdena permanentades. År 1967 betraktades konflikten i huvudsak som en mellanstatlig konflikt mellan staten Israel och de arabiska staterna, där skuldbördan ensidigt lades på arabsidan. Palestiniernas situation uppfattades som ett flyktingproblem som måste få humanitär lösning. Bara några år senare förändras denna bild. Konflikten började definieras som en nationell konflikt, mellan det israeliska och det palestinska folket. Palestinierna blev - efter ett par decennier i glömska - en part i konflikten, som ett folk med legitima nationella rättigheter inklusive rätten till en egen statsbildning. Den internationella - och svenska - kritiken mot Israels bosättningspolitik och hantering av palestinierna på ockuperade områden växte.

I dag styrs Israel av en regering med extrema högerinslag. Bosättningspolitiken fortsätter och omvärldens intresse riktas mot andra konflikthärdar i regionen - främst Irak och Syrien. Situationen är på många sätt förtvivlad. Ingen fredsprocess pågår och status quo är inte hållbart. Låt oss utnyttja årsdagen av junikriget och ockupationen till att uppmärksamma det humanitära lidandet i området och mobilisera för en politisk kampanj där folkrätt och mänskliga rättigheter står i centrum. Än är tvåstatslösningen möjlig. Men tiden börjar bli knapp.

2017-06-03

Sverigedemokraterna hoppar kråka i regeringsfrågan

För bara några veckor sedan var Sverigedemokraterna tydliga med att de när som helst var beredda att släppa fram en moderatledd alliansregering utan krav på förhandlingar eller motprestationer. Den inställningen underlättade förstås för de borgerliga partierna att bilda regering om Alliansen skulle bli större är de rödgröna efter valet 2018. 

Men i förra veckan ändrade Sverigedemokraterna sin uppfattning. Man kan inte få igenom sin statsministerkandidat utan att prata med oss, sa Sverigedemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt till Dagens Industri. Några dagar senare bekräftade riksdagsledamoten Paula Bieler (SD) Oscar Sjöstedts inställning: För vår del är det orimligt att släppa fram en statsministerkandidat fullt ut om vi till och med är det större partiet utan några som helst förhandlingar. Sverigedemokraternas nya inställning ökade sannolikheten för ett blocköverskridande samarbete mellan Socialdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet i regeringsfrågan, eftersom ett sådant samarbete började framstå som det enda realpolitiskt möjliga alternativet för att kunna bilda regering.

Men igår fredag kastade Sverigedemokraterna om sin politik på nytt. I en intervju till Dagens Nyheter säger Jimmie Åkesson att Sverigedemokraterna inte kräver några samtal eller förhandlingar för att stödja Anna Kinberg Batra som statsministerkandidat. Oscar Sjöstedts uttalande till Dagens industri beskrivs av Jimmie Åkesson som "inte särskilt genomtänkt" och reduceras till "ett spontant korridorsamtal uppe i kammarfoajén". 

Dagens industris reporter Tomas Nordenskiöld menar att Jimmie Åkesson far med osanning: Helt fel av Åkesson. Vår intervju med Oscar Sjöstedt skedde på SD:s kansli, 20 min lång och beskedet väl förankrat, skriver Tomas Nordenskiöld på Twitter.

Det finns åtminstone tre tänkbara förklaringar till Sverigedemokraternas skilda besked.

1.) Oscar Sjöstedt och Paula Bieler pratade på utan att själva inse vad de egentligen sade och hur det skulle uppfattas. Jimmie Åkesson får nu efter förmåga sopa upp det hela.

2.) Det finns skilda uppfattningar inom Sverigedemokraterna i frågan, där Oscar Sjöstedt och Paula Bieler representerar en uppfattning, Jimmie Åkesson en annan.

3.) Sverigedemokraterna försökte verkligen lansera en ny linje för att sätta ökad press på en försvagad Allians. Debatten efter Sjöstedts och Bielers utspel visade emellertid att Sverigedemokraternas nya linje ökade sannolikheten för en blocköverskridande regering och en förstärkt politisk isolering av Sverigedemokraterna. Nu försöker partiet ta sig tillbaka till sin ursprungliga position.

Dessa tre förklaringar är inte ömsesidigt uteslutande. Oklarheten har sin grund i att Sverigedemokraterna å ena sidan måste hålla sina medlemmar och sympatisörer på gott humör, genom att visa att inget parti kan räkna med SD:s stöd utan att ge något tillbaka. Å andra sidan vill Sverigedemokraterna få politiskt inflytande, och det är inte självklart att den bästa vägen till ett sådant inflytande är att ställa öppna krav på förhandlingar.

Sverigedemokraterna hoppar just nu kråka i sina uttalanden om regeringsfrågan. Vi får väl se om de hamnar i diket eller inte. I vilket fall stärker de skilda beskeden bilden av Sverigedemokraterna som ett oseriöst parti och som är notorisk opålitligt i regeringsfrågan.

2017-06-01

Hur ska det gå för Anna Kinberg Batra?

I dag presenterades SCB:s stora partisympatiundersökning. Resultaten bjöd på få överraskningar. De rödgröna har ett litet försteg framför allianspartierna, med 41.9 mot 37.6 procent. Moderaterna fick 18.1 procent, vilket är en tillbakagång med 4.7 enheter jämfört med föregående SCB-mätning Men raset för Moderaterna blev ändå något mindre än vad en del hade förväntat sig.

Kanske bidrar SCB-mätningen därför till att ge Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra ett litet välbehövligt andrum. På ett år har Moderaterna i SCB:s mätningar tappat en fjärdedel av sina synpatisörer, och i partiet finns starka röster som kräver hennes avgång.

Vad talar då för och emot att Anna Kinberg Batra kommer att sitta kvar som partiledare för Moderaterna över valet 2018?

Vad talar för att Anna Kinberg Batra sitter kvar: De flesta inser att Moderaternas problem inte i första hand är ett partiledarproblem. Partiet är splittrat i viktiga frågor, särskilt i synen på Sverigedemokraterna och i regeringsfrågan. Det finns ingen motkandidat som Anna Kinberg Batras kritiker självklart skulle kunna enas kring. Svensk politisk historia uppvisar få exempel på partiledareffekter och även få exempel på partiledare som inte får möjlighet att leda partiet i val. (I modern tid kommer jag bara på Håkan Juholt, men kanske har jag glömt någon?)

Vad talar för att Anna Kinberg Batra tvingas avgå? Även om Anna Kinberg Batra inte är orsaken till Moderaternas problem så har hon misslyckats med det som kanske är en partiledares viktigaste uppgift: Att hålla samman sitt parti. Hon har heller inte varit framgångsrik i att kommunicera partiets politik utåt - hennes ovilja eller oförmåga att ge tydliga svar på journalisters fråga skadade tidigt hennes trovärdighet. Beslutet att öppna dörren för samarbete med Sverigedemokraterna ledde till ett opinionsras, och Anna Kinberg Batra har ett ansvar både för att beslutet fattades och hur det kommunicerades. Få bedömare tror att Anna Kinberg Batra har förmågan att vända Moderaternas opinionskurva uppåt igen.

Vi får väl se ur det går. Om Anna Kinberg Batra tvingas bort är det - som ovan påpekats - svårt att peka ut någon självklar efterträdare. Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson är dugliga politiker - men också tydligt förknippade med dagens moderata politik. Johan Forssell är obesmittad av partiets misslyckanden, men inte särskilt känd utåt.

Kanske är det helt enkelt dags att kalla in Carl Bildt igen?

2017-05-30

Om regeringsfrågan

Det rör på sig i regeringsfrågan. Sverigedemokraterna har gett besked att de inte kommer att släppa fram moderatledaren Anna Kinberg Batra i en statsministeromröstning efter valet 2018, om de inte får vara med i regeringsförhandlingarna. Allianspartierna säger nej, de vill i detta avseende inte bryta isoleringen av Sverigedemokraterna. Allianspartierna vill heller inte gå in i en ny Decemberöverenskommelse, det vill säga en uppgörelse med de rödgröna om att låta största block regera. Därmed stärks sannolikheten för en blocköverskridande regering, oavsett om de rödgröna eller allianspartierna blir största block i valet 2018.

I söndagens SVT Agenda medverkade Liberalernas partiledare Jan Björklund för att diskutera förutsättningarna för en sådan blocköverskridande regering. Om Sverigedemokraterna håller fast vid sitt besked, menade Björklund, kan en regering över blockgränsen bli oundviklig. Björklund avfärdade heller inte direkt tanken på en S-MP-L-C-regering, även om han naturligtvis förordade en blocköverskridande regering där samtliga allianspartier fanns med.

På Twitter skrev jag: Kan inte erinra mig att jag hört Jan Björklund uttala sig så positivt om blocköverskridande regering tidigare och så skarp i sin kritik av Moderaterna. I dag antyder Dagens Nyheter på ledarplats att jag (och Helle Klein) önsketänker om förutsättningarna för att bilda en S-MP-L-C-regering med Stefan Löfven som statsminister. Det är möjligt, även om jag för egen del mer ser en sådan lösning som ett av flera mindre dåliga sätt att hantera regeringsfrågan efter valet 2018.

Däremot tror jag att Jan Björklund, och kanske även Dagens Nyheters ledarsida, önsketänker om de tror att Socialdemokraterna efter ett valresultat 2018 där de rödgröna partierna är större än allianspartierna sätter sig i en regering med hela Alliansen utan att göra anspråk på statsministerposten.

Jag har tidigare lekt med tanken på en regering efter denna kanske något oväntade modell.

2017-05-28

"I framtiden ska fängelsestraff bli något mycket ovanligt i Sverige. Det är inte mänskligt att beröva folk friheten."

Strängare straff för att få ned brottsligheten. Krav från allt fler politiker, men forskningen ger inget stöd. Så introducerar SVT Agenda ett inslag i kvällens program, med fokus på den repressiva retorik som präglar den kriminalpolitiska debatten i Sverige i dag. (Uppdaterat söndag kl 20.30: Fick just veta att SVT Agenda skjutit upp sändningen av inslaget en vecka.)

Så är det. Jag känner inte till något annat politikområde där diskrepansen mellan politisk retorik och vad huvudfåran inom forskningen säger är så stor som inom kriminalpolitiken. Till och med skolpolitiken ligger här i lä.

Debatten blir lite tröttsam, inte minst genom dess moraliserande undertoner. Kapplöpningen om "strängare straff" utvecklas till en tävling om vem som tycker mest illa om brottslighet, i stället för att baseras på en analys om vilken kriminalpolitik som är bäst för att bekämpa brottsligheten.

Mina tankar går till förre justitieministern Lennart Geijer, om vilken jag skrev den politiska biografin Och jag är fri. Lennart Geijer och hans tid (Atlas, 2015). Lennart Geijer var justitieminister 1969-1976 och han uttryckte regelbundet sin misstro mot fängelsesystemet och det ovärdiga i att låsa in människor. I stället ville Lennart Geijer genom politiska åtgärder skapa ett mer rättvist och jämlikt samhälle där brottslighetens sociala grundvalar undanröjdes. Genom utbildning och rehabilitering och ibland vård skulle den dömde avhållas från fortsatt brottslig verksamhet. Fängelsestraffet borde avskaffas.

I framtiden ska fängelsestraff bli något mycket ovanligt i Sverige. Det är inte mänskligt att beröva folk friheten, sade Lennart Geijer i en intervju med Aftonbladet våren 1975. Lennart Geijers inställning var inspirerad av en annan tidigare socialdemokratisk justitieminister - Karl Schlyter - som under sina år i regeringen 1932-1936 lyfte fram parollen "Avfolka fängelserna!" Karl Schlyter beskrev strafflagen som en klasslag och han ville genom individualpreventiva åtgärder skydda samhället på ett bättre och mer effektivt sätt än vad fängelsesystemet kunde erbjuda.

Lennart Geijer visste också att det inom regeringen och bland partikamrater fanns ett motstånd mot hans radikala idéer. I sin dagbok skrev han: Får se hur mycket den konservativa opinionen (såväl inom oppositionen som inom vårt eget parti) tål av frigörelse från det auktoritativa fängelsesystemen (29/10 1970). År 1972 lade regeringen fram en proposition om höjning av maximistraffet för grovt narkotikabrott. I efterhand ångrade sig Lennart Geijer. I en intervju i tidskriften Oberoende (nr 1, 1994) säger han: ...Gunnar Sträng började bli orolig inför valet. Så jag tvingades föreslå en skärpning av straffen för narkotikabrott. Jag borde ha avgått i stället.
*
Nej, saken är inte enkel. Jag tror inte att vi under överskådligt tid kommer att kunna avskaffa fängelsesystemet. Men jag ser det som en vision att sträva efter. Och jag saknar en stark politisk röst - socialdemokratisk eller liberal - som står emot ropen på strängare straff och som lika principfast som Lennart Geijer för fram ståndpunkten att fängelsesystemet i grunden är destruktivt för både samhället och individen. Det är en pol som saknas i dagens kriminalpolitiska debatt, där alltför många nu springer åt samma håll.

Det ska bli spännande att se inslaget i SVT Agenda i kväll.


2017-05-26

Kan Miljöpartiets kräftgång öppna dörren för Feministiskt initiativ?

Den enes död, den andres bröd, sägs det. Under en längre tid har vi kunnat se hur Miljöpartiets kris tagit sig uttryck i förlorat väljarstöd. I Svensk väljaropinion, den sammanställning av olika opinionsmätningar som Sifo gör för Ekot, får Miljöpartiet i dag endast 3.6 procent. Det är första gången som Miljöpartiet hamnar under fyraprocentsspärren i denna sammanställning. I Svensk väljaropinion skiljer det nu endast en procentenhet mellan Miljöpartiet och Feministiskt initiativ, trots att det senare partiet ligger i medieskugga.

I dag öppnades Miljöpartiets kongress i Linköping. Frågan är om partiledningen ska komma stärkt eller skadeskjuten ur förhandlingarna. I Isabella Lövins inledningstal manade hon partikamraterna att "sluta bråka internt". Frågan är om den uppmaningen bidrar till att sluta leden eller i stället ökar upprördheten bland de medlemmar som tycker att partiet har sålt ut för många av sina ideal.


Jag tilhör ju dem som tror att Miljöpartiet kommer att kunna klara fyraprocentsspärren i valet 2018. Min bedömning förutsätter emellertid att partiet åter lyckas få fokus på sina kärnfrågor, särskilt miljö och hållbar utveckling. Jag tycker att Isabella Lövins tal i dag var ett steg i den riktningen.

Men vad händer då med partiets övriga tidigare profilfrågor, som till exempel jämställdhet, mångfald och en generös flyktingpolitik? De väljare som tycker dessa frågor är väldigt viktiga och tidigare valt mellan Miljöpartiet och Feministiskt inititiv kommer kanske i valet 2018 att uppfatta det som att de nu har ett parti mindre att välja mellan.

Frågan är om både Miljöpartiet och Feministiskt initiativ finns representerade i riksdagen efter nästa val, eller om inget av dessa partier gör det. Svaret på den frågan kan avgöra regeringsfrågan hösten 2018.

2017-05-24

DN/Ipsos: Fortsatt ras i väljarstödet för Moderaterna

Jag trodde faktiskt att Moderaternas ras i väljarstödet stannat av och att partiet nu stabiliserat sig på en lägre nivå i opinionen. Men i dagens mätning från DN/Ipsos minskar väljarstödet ytterligare. Moderaterna får endast 15 procent, vilket är partiets näst sämsta resultat sedan DN/Ipsos påbörjade sina mätningar 1979. Vi får gå tillbaka till oktober 2002, månaden efter Bo Lundgrens katastrofval, för att hitta ett ännu sämre resultat. Moderaterna är nu i princip lika stora som Centerpartiet, som i dagens mätning får 13 procent.

En mätning är ingen mätning. Men sammantaget är det - vilket jag tidigare konstaterat - svårt att se något ljus i tunneln för Moderaterna. 

Sverigedemokraterna har i ett och ett halvt års tid legat still i opinionen. I de senaste mätningarna från Ipsos har partiet ökat något. Av flera skäl vore det bra för svensk politik med ett starkt och rejält högeralternativ, som inte ängsligt sneglade på Sverigedemokraternas främlingsfientliga och populistiska politik. Tyvärr har Moderaterna en bra bit dit. Kanske krävs det ett partiledarskifte för att åstadkomma en förändring.

Inom Socialdemokraterna finns en frustration över att partiet inte växer i opinionen. Partiet pendlar mellan 25-30 procent i mätningarna - i dagens DN/Ipsos tappar man från 29 till 26 procent. Trots en ekonomi som går strålande, låg arbetslöshet, något av en byggnads-boom och vallöften som successivt betas av finns det än så länge inga tecken på någon rörelse uppåt i opinionen. 

Allianspartierna har vapenskramlat inför höstbudgeten, och lovat att skjuta åtminstone delar av den rödgröna budgeten i sank. Det är en utfästelse som förpliktigar. Men allianspartierna är oeniga om hur de ska gå till väga och hur de ska hantera den politiska situationen efteråt. De är oeniga i synen på Sverigedemokraterna och de är oeniga i regeringsfrågan.

Alliansens splittring gör deras utlovade attack mot höstbudgeten till ett sakpolitiskt och strategiskt riskprojekt. Vi går sannerligen mot en spännande politisk höst.

2017-05-22

Nej, 2016 var inte "orons år"

Många kommer att minnas 2016 som orons år, sa statsminister Stefan Löfven i riksdagens partiledardebatt i januari 2017. Nåja. Själv kommer jag minnas 2016 som det år då politiker med skilda kulörer överträffade varandra i sina beskrivningar av hur oroliga folk var, och ett ständigt upprepande av mantrat att vi måste "ta människors oro på allvar".

Att vara människa är att vara orolig, det är snarast ett existentiellt faktum. När jag var riktigt liten brukade jag varje kväll i min aftonbön be Gud skydda mig och mina närmaste från krig, eldsvåda, jordbävning och översvämning, i nämnd ordning. Jo, jag insåg att sannolikheten för att jag skulle drabbas av jordbävning eller översvämning var försvinnande liten - men konsekvenserna av om det ändå skulle ske fyllde min barnasjäl med skräck. Det är inte för inte som evangelisten Johannes ger oss ett tröstens ord (14:27): Känn ingen oro och tappa inte modet.

Men var vi verkligen mer oroliga 2016 än tidigare år? Knappast. Nu publiceras successivt resultaten från 2016 års SOM-undersökning och där är det svårt att finna stöd för tesen att oron skulle ha varit på topp just detta år. Maria Solevid visar att 2016 var svenska folket mest oroligt för miljön och klimatet, antibiotikaresistens, terrorism och främlingsfientlighet. På kort sikt gick det att identifiera en ökad oro för antibiotikaresistens och ökat antal flyktingar. Oron hade däremot minskat för extremism, korruption, militära konflikter och ekonomisk kris. Ur ett längre tidsperspektiv har oron för till exempel arbetslöshet eller en ny ekonomisk kris mer än halverats sedan början av 1990-talet. Andelen som är mycket oroliga för miljöförstöringen har också minskat, medan oron för klimatförändringar har ökat något sedan början av 2000-talet. Oron för terrorism ökade för ett par år sedan, men är lägre än vad den till exempel var i mitten av 1980-talet.

Sammantaget finns det ingen entydig trend att svenska folket skulle vara mera oroligt i dag än tidigare eller att 2016 skulle sticka ut som ett "orons år".

Idag presenterar Jesper Strömbäck resultat som visar att 95 procent av svarspersonerna känner sig "som en del av det svenska samhället", ungefär samma resultat som för 2015 och 2014. Av de tillfrågade anser 86 procent att de "behövs i det svenska samhället", även det ungefär lika stor andel som tidigare år. Det finns intressanta och signifikanta skillnader mellan olika grupper. Så skiljer till exempel Sverigedemokraternas sympatisörer ut sig genom att i lägre grad känna sig som en del av samhället eller att de behövs i samhället. Sverigedemokraternas sympatisörer tenderar också att i lägre grad känna samhörighet med andra grupper än den egna. Sammantaget ger resultaten inte stöd för tesen att den sociala sammanhållningen i Sverige skulle vara på väg att försvagas.

Vad är det då som politikerna kallar för "oro" och som kanske ligger till grund för framgångar för nationalkonservativa anti-etablissemangspartier som Sverigedemokraterna? Jag tror det handlar om makt, en känsla av maktlöshet och svårigheten att i en globaliserad värld utkräva politiskt ansvar av folkvalda politiker på nationell nivå. Jag har sagt det tidigare: Det behövs en ny maktutredning för att identifiera dessa mekanismer och på allvar kunna göra något åt problemet. Jag lovar att fortsätta tjata tills en sådan utredning verkligen kommer till stånd.

2017-05-19

Lika som bär? Undergångsstämningar i debatterna om vinsttak i välfärden och rökförbud på krogen

De privata välfärdsföretagen rasar mot utredaren Ilmar Reepalus förslag om att införa ett vinsttak på sju procent i välfärdssektorn. Krigsrubriker som "Reepalu vill svälta ut bolagen" och "Välfärdsutredningen hotar hela näringslivet" syns titt som tätt. Bland dem som protesterat finns Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling och industrimannen Rune Andersson, storägare i Academedia sedan börsintroduktionen 2016.

De privata välfärdsföretagens våldsamma reaktion påminner om restaurangnäringens domedagsprofetior när det infördes rökförbud på krogen 2005 (nej, det är faktiskt inte längre sedan - känns som en annan tid). Då var det inte vårdcentralen i ditt bostadsområde utan din kvarterskrog som skulle tvingas bomma igen.

Ekonomiskt är det inte alls bra. Krogar har gått omkull där det har införts, sade till exempel stjärnkrögaren Erik Lallerstedt. Marianne Landgren, dåvarande ägare till klassiska Pelikan på Söder i Stockholm fyllde på: Hur det kommer att se ut på trottoarerna utanför pubar och krogar när alla rökare står där ute? Där kan bli bråk och slagsmål förutom drivorna av fimpar. Mats Hulth var vd för Sveriges hotell- och restaurangföretagare och skrädde inte orden: I New York har den typen av krogar fått en kraftigt minskad omsättning efter rökförbudet, sade han. Folk stannar kortare tid. Mats Hulth oroade sig också för att gästerna skulle börja smygröka: Det finns även ett ordningsproblem när folk går in och ut från gatan för att röka. Alla kommer inte att ha råd med rökrum.

Vi vet hur det gick. Restaurangnäringens farhågor besannades inte. Vi hade fel. Det har fungerat utmärkt bra, sade Mats Hulth, bara ett år efter att förbudet införts. De farhågor vi hade när reglerna infördes blev aldrig verklighet, konstaterade Stefan Lundin, chefsjurist på restaurangbranschens organ Visita. I dag känns det ganska främmande att visats i en restauranglokal där röken ligger tät. Det har blivit en renare, friskare och fräschare miljö och det gagnar naturligtvis såväl gäster som personal.

Så kan det gå. I dag är det väl nästan ingen som vill ta bort rökförbudet på krogen. På samma sätt har jag svårt att se att någon skulle vilja släppa vinstjakten fri i välfärdssektorn om ett vinsttak på sju procent väl införs.

Ja, jag inser att det är stora skillnader mellan att införa ett vinsttak på sju procent i välfärdssektorn och att införa ett rökförbud på krogen. Men debatterna uppvisar likheter i sina domedagsprofetior. De privata välfärdsföretagen skulle vinna mycket i trovärdighet och stå starkare i debatten om de undvek de dystopiska undergångsstämningar som deras företrädare nu tyvärr gör till sina.

PS. Är också lite nyfiken på hur Fredrik Virtanen ser på denna text i dag. :)

2017-05-16

"Fallet Kevin" väcker obehag. Men kanske inte bara på det sätt som var tänkt

Uppdaterat onsdag 17 maj kl 22.00. Den tredje delen av "Fallet Kevin" var om möjligt ännu mer omskakande än de två första delarna. Nedan kallade jag pojkarnas behandling under förhören för "otillständig". I kväll skulle jag nog ha valt ett starkare ord. Jag tycker också att kvällens avsnitt bidrog till att räta ut en del av de frågetecken jag angav nedan. Läs gärna också Dan Josefssons svar på min ursprungstext. Josefssons svar finns i kommentarsfältet nedan.
*
Nej, jag har förstås ingen aning om vem som mördade den 4-årige Kevin - eller åtminstone vållade hans död - i Arvika i augusti 1998. Men ja, jag följer noga Dan Josefssons dokumentärfilm "Fallet Kevin" i Sveriges Television.

Dan Josefsson är mycket skicklig i att bygga upp suggestiva stämningar och skapa dramatik (även om en rastlös själ kan tycka att det går lite långsamt ibland...). Han visar i filmen föredömligt hur de misstänkta - och senare utpekade - barnen förhörs på sätt som var otillständiga. För den behandlingen förtjänar pojkarna upprättelse.

Men ändå dröjer sig efter varje avsnitt en känsla av obehag kvar hos mig. Varför det? Jag har funderat en del och kommit fram till att det beror på två saker.

För det första behandlas förre kommissarien Rolf Sandberg, som inledningsvis ledde förundersökningen, på ett ohederligt sätt. Om jag förstått det rätt genomförs intervjuerna med honom under falska förespeglingar. Rolf Sandberg luras att tro att han ska medverka i ett program som handlar om samverkan mellan polis, socialtjänst och psykologer i samband med brottsutredningar där barn är inblandade, och där Kevin-ärendet skulle lyftas fram som ett positivt exempel. Jag har inga problem med att journalister under vissa förutsättningar arbetar med dold kamera och inte är helt öppna med sina avsikter. Men i det här fallet påverkar upplägget programmets trovärdighet i negativ riktning. Rolf Sandberg får inga möjligheter att försvara sig, eftersom han inte känner till vad han anklagas för. I stället pratar han glatt på och gräver oförväget sin egen grop allt djupare. Programmet utvecklar sig till ett karaktärsmord över en person som sannolikt försökt hantera en svår situation efter bästa förmåga.

För det andra väver Dan Josefsson ihop frågan om de utpekade pojkarna utsattes för en oacceptabel behandling med frågan om pojkarna är oskyldiga till det dåd de påstods ha begått. Men dessa frågor behöver ju faktiskt inte hänga ihop alls. När det gäller frågan om de utsattes för en oacceptabel behandling tycker jag Dan Josefssons dramaturgiska grepp fungerar - jag övertygas om att det som skedde var otillständigt och jag reagerar upprört över att ingen ingrep och satte stopp. Men när det gäller frågan om pojkarnas skuld fungerar inte det dramaturgiska greppet. Framställningen blir ensidig och fragmentarisk och det blir omöjligt för tittaren att dra några trovärdiga slutsatser.

Själv stannar jag vid följande fråga. Vilka människor behandlar vi i dag aningslöst på ett sätt som kommer att få våra efterlevande att ta sig för pannan och undra: Hur kunde de göra på det sättet? Våra äldre? Asylsökande flyktingar? De utsatta EU-medborgarna som sitter utanför butikerna och ber om pengar?

Läs gärna Johan Cronemans betraktelse om distinktionen mellan sanning och det dokumentära, i Dagens Nyheter i dag.

2017-05-14

Inför kvällens partiledardebatt - slappt redaktionellt arbete av Agenda

Söndagens Sifo visade på få förändringar i den svenska väljaropinionen. De rödgröna partierna når upp till 41.0 procent, mot 38.5 procent för allianspartierna. Sverigedemokraterna får 16.7 procent, en nivå där partiet parkerat sig sedan lång tid tillbaka.

Flera av riksdagspartierna har problem. Miljöpartiet och Kristdemokraterna ligger under strecket, på 3.7 respektive 2.7 procent. Moderaternas ras i opinionen har visserligen stannat av och partiet får liksom i förra mätningen 17.5 procent. Men i SVT/Novus mätning som redovisas i dag rasar väljarnas förtroende för Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra. För ett år sedan var Anna Kinberg Batra den partiledare som väljarna hade högst förtroende för. I dag ligger hon på sjätte plats, efter till exempel Jonas Sjöstedt och Jimmie Åkesson.  

Socialdemokraterna kan glädja sig över åtminstone två saker. Aftonbladet/Inizio hävdar att väljarna nu tycker att Socialdemokraterna är det parti som har den bästa politiken i sex av nio undersökta sakfrågor: Skola och utbildning, jobb och sysselsättning, sjukvården, äldreomsorgen, Sveriges försvar samt lag och ordning (i den sista frågan delas topplaceringen med Sverigedemokraterna). Dessutom har Moderaterna visat tecken på att vilja göra skattefrågan till en valfråga, vilket kan möjliggöra att en för Socialdemokraterna länge efterlängtad fördelningspolitisk konflikt på den traditionella vänster-högerskalan börjar torna upp sig. Men det är ett bekymmer för Socialdemokraterna att partiet ännu inte lyckats växla in dessa framgångar i ett växande väljarstöd.
*
I kvällens partiledardebatt i SVT Agenda (ja, det blir spännande) är debattämnena vård, skola, invandring/integration samt lag och ordning. Agenda-redaktionen har valt att låta ämnena bestämmas av en Novus-undersökning av vilka frågor som väljarna tycker är viktigast just nu.

Jag tycker att Agenda-redaktionen abdikerar från sitt redaktörskap genom ett sådant tillvägagångssätt. Det finns ju ett antal journalistiskt relevanta kriterier som kunde ha legat till grund för valet av ämnen i stället. Till exempel: Vilka frågor är lämpligast att debattera för att inför väljarna synliggöra de relevanta politiska skiljelinjerna i svensk politik i dag? Vilka viktiga politiska sakfrågor är underrepresenterade i debatten? Vilka ämnen skulle kunna bidra till nya insikter om de politiska alternativen i i Sverige?

Vem vet - Agenda-redaktionen hade kanske kommit fram till exakt samma frågor som nu kommer att debatteras i kväll. Eller så hade man kommit fram till andra frågor. Men i vilket fall hade redaktionen då tagit sitt journalistiska ansvar i stället för att som nu leasa ut sitt ansvar till väljarna. Slappt redaktionellt arbete, tycker jag.

2017-05-11

"Det blir bara värre och värre..." Om självutnämnda s k Sverigevänners världsbild.

Jag upphör aldrig att förvånas över självutnämnda så kallade Sverigevänners tvångsmässiga beteende när det gäller att förtala och smutskasta just Sverige och det som många förknippar med svenskhet - vår öppenhet, jämlikheten och det anti-auktoritära betonandet av individens frihet.

Redan 2015 skrev jag om hur Jimmie Åkesson i sitt sommartal förtalade och gav en nidbild av det Sverige jag älskar:

Jimmie Åkesson hånar Sveriges Radio, han hånar bildning och förfining, han hånar enskilda kurser vid landets universitet, han hånar det politiska ledarskapet, han hånar fackföreningsledare och han hånar Ulf Lundell. Jag förstår faktiskt inte hur han står ut en enda dag till i detta tydligen så förtappade land.


När svenska kommuner ansöker om EU-medel för att ge kvinnor som tigger ökad kunskap i förebyggande hälsovård, information om preventivmedel och sex på egna villkor hånar Jimmie Åkesson projektet och kallar det för "sexkurs" för tiggande romska kvinnor. 

Det som också kännetecknar dessa självutnämnda "Sverigevänner" är en verklighetsuppfattning där allting alltid bara blir värre och värre. Redan 2002, när Jimmie Åkesson var 23. stod Sverige inför sitt förfall: Makthavarna har sålt ut vårt land genom EU-medlemskapet och en alltför stor invandring. Brottsligheten blir allt grövre. Unga flickor våldtas medan pojkarna rånas på sina kläder och mobiltelefoner. Knarket flödar. Det blir bara värre och värre...


Bilden föreställer en 23-årig Jimmie Åkesson, då förbundsordförande för Sverigedemokratisk Ungdom Jag hittade den på Twitter i dag, postad av @DrEstvall. Jag tror inte att det rör sig om en satirbild, i så fall får jag be om ursäkt. Det är inte alltid så lätt att se skillnad,

Jag skriver inte detta för att peka finger åt Jimmie Åkesson. Jag skriver det för att synliggöra denna trista tendens där faktiska samhällsproblem blir en förevändning för smutskastning och nidbilder. Och där allting alltid bara blir värre och värre...

2017-05-10

Vad händer inom Hamas?

I början av juni är det 50 år sedan Israel ockuperade Västbanken och Gaza, de områden som är tänkta att tillsammans med östra Jerusalem utgöra den palestinska staten i en framtida tvåstatslösning. Det råder internationell enighet om att den israeliska bosättningspolitiken på Västbanken bryter mot internationell rätt och utgör ett allvarligt hinder för fredsprocessen.

Splittringen mellan Fatah och Hamas har sedan länge allvarligt försvagat den palestinska sidan i konflikten med Israel. Hamas kontrollerar Gaza efter att de israeliska ockupationsstyrkorna dragit sig tillbaka. Men Gaza är under blockad och Hamas, listat som en terrororganisation av både USA och EU, är internationellt isolerat.

För att bryta den diplomatiska isoleringen har EU krävt att Hamas ska erkänna staten Israel, acceptera ingångna avtal med Israel och ta avstånd från våldsanvändning. Hittills har Hamas vägrat göra detta. Men i ett nytt principdokument visar Hamas tecken på att åtminstone delvis vilja tillmötesgå kraven från omvärlden. Hamas accepterar nu en provisorisk palestinsk stat efter 1967 års gränser, vilket är ett steg på vägen till att de facto erkänna Israel. Hamas omprövar sina relationer till den palestinska paraplyorganisationen PLO där man inte tidigare varit medlem. Med ett PLO-medlemskap följer också en acceptans av PLO:s ingångna avtal med Israel. Hamas distanserar sig också från det Muslimska Brödraskapet, vilket kan förbättra Hamas relationer till Egypten. Hamas betonar nu också att det inte är judar utan "de sionister som ockuperar Palestina" som är fienden.

Hamas positionsförändring är ett uttryck för en maktförskjutning inom Hamas, till mer modarata krafters förmån. Maktförskjutningen hänger samman med att Ismail Haniya tar över ledarskapet efter Khaled Meshal, den senare har från sin exil lett organisationen i över 20 år. Isamil Haniya var tidigare ledare för Hamas organisation i Gaza. Som så ofta är ledarskapet i exil mer radikalt och kompromisslöst än det lokala ledarskapet på plats.

Låt oss hoppas att Hamas positionsförflyttning är steg på vägen i en process där organisationen fullt ut uppfyller villkoren om att upphöra med våld, erkänna Israel och acceptera ingångna avtal. En sådan utveckling skulle bryta organisationens isolering, underlätta ett palestinska enande och stärka den palestinska sidan i konflikten med Israel.

Det vore bra om det internationella samfundet markerade att man såg positivt på de små steg i positiv riktning som Hamas nu har tagit. På så sätt bidrar man till att stärka de moderata krafterna inom organisationen. Om inga positiva signaler sänds ut kan de militanta krafterna inom Hamas påstå att det inte spelar någon roll vilka kompromisser man än gör, västmakterna kommer ändå inte att ge något tillbaka.

Avgörande för händelseutvecklingen just nu blir nog Egyptens reaktion. Om Egypten öppnar dörren på glänt för Hamas, så kan det också öppna för internationella diplomatiska framgångar för organisationen.
*

Jag måste också säga att jag är oerhört trött på Israels arroganta diplomati. Nu senast ställde Israels premiärminister Benjamin Netanyahu in ett möte med Tysklands utrikesminister Sigmar Gabriel, i protest mot att Gabriel träffat de israeliska rättighetsorganisationerna Breaking The Silence (som dokumenterar israeliska militära övergrepp på ockuperade områden) och B'Tselem (som arbetar mot den israeliska bosättningspolitiken). Jag kan uppriktigt inte förstå varför så få svenska liberaler protesterar mot Netanyahus sätt att behandla israeliska människorättsorganisationer som står upp för humanitära och liberala värden.

2017-05-09

Mikael Damberg och Jan Björklund hyllar Emmanuel Macron. Varför kan då inte S och L regera ihop?

Min vän och kollega Jonas Hinnfors uppmärksammade mig på att Mikael Damberg och Jan Björklund i ett tv-inslag nyligen båda lyfte fram Emmanuel Macron som en slags Guds gåva till mänskligheten. Men om nu Mikael Damberg och Jan Björklund båda ser Emmanuel Macron som ett politiskt ideal, varför skulle det då vara så svårt för socialdemokrater och liberaler att regera tillsammans? De borde ju väldigt lätt kunna enas ungefär samma politik som den som Macron står för?

Här är tre tänkbara förklaringar:

1.) Ingen vet vilken politik Emmanuel Macron egentligen står för och än mindre vilken politik han kommer att föra. Därför är det ännu möjligt för alla och envar att önsketänka och se Macron som en representant just för den politik man själv förespråkar. I samma ögonblick som Macron tvingas konkretisera sig, desto mer falnar glansen och enigheten kring hans namn luckras upp. Också stjärnorna bleknar i gryningen, som Björn Afzelius sjöng.

2.) Det politiska avståndet mellan Mikael Damberg och Jan Björklund är mindre än avståndet mellan Socialdemokraterna och Liberalerna. Mikael Damberg har inte så sällan uppfattas som en "högersocialdemokrat" medan Jan Björklund egentligen är mer socialliberal än vad de flesta kan tro. Men Damberg och Björklund är inte representativa för sina partier.

3.) Vänta bara. Efter valet 2018 bildar Socialdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet (och kanske Miljöpartiet...) en majoritetsregering ihop. Det parlamentariska dödläget bryts, det behövs ingen ny Decemberöverenskommelse och Sverigedemokraterna får vara kvar ute i kylan. Snart är vi alla Macronister.

Vilken är din favoritförklaring? Någon av dessa tre eller någon annan?

2017-05-07

I kväll vinner Macron - men vad händer sedan?

Uppdaterat kl 21.40. Ja, precis som väntat blev det en mycket klar seger för Emmanuel Macron i kväll. Segermarginalen blev till och med större än vad opinionsinstituten hade förutspått. Många av oss drar en suck av djup lättnad. (Även om jag skrev nedan att jag inte var ett dugg orolig, så steg pulsen ändå något strax före kl 20.00. Jag tar ingenting för givet. Sånt är livet, sånt är livet, som Niklas Strömstedt sjöng...)

Jag fäste mig särskilt vid tonen i Emmanuel Macrons segertal. Talet byggde inte på oro, utan på hopp och på tillit inför framtiden. Det kanske vore något även för svenska politiker att ta efter...
*


Nej, jag är inte ett dugg orolig. Jag är trygg i min förvissning att Emmanuel Macron i kväll med god marginal besegrar Marine Le Pen och blir Frankrikes president.

Opinionsmätningarna är entydiga och ger Macron ett övertag på 60-62 procent mot 38-40 för Le Pen. Unibet ger 1.06 i odds för Macron, 8.00 för Le Pen. Javisst, allting kan alltid hända. Men att vara orolig för att Macron i kväll ska förlora mot Le Pen är ungefär som att vara orolig för att det ska snöa i Göteborg på Midsommarafton. Visst kan det hända, men då måste man alltid gå och oroa sig för allting.

Men Donald Trump då, undrar en del? Han besegrade ju Hillary Clinton i det amerikanska presidentvalet, trots att opinionsmätningarna och oddsen pekade ut Clinton som vinnare. Jodå. Men jämförelsen haltar. I det amerikanska fallet är osäkerheten kring opinionsmätningarna större, eftersom det räcker med att de slår fel i någon eller några av nyckeldelstaterna för att resultatet ska förändras.

I den bloggtext jag skrev samma dag som det amerikanska presidentvalet genomfördes lyfte jag som nästan alla andra fram Hillary Clinton som den sannolika vinnaren. Men jag uttryckte samtidigt min oro för två saker: att opinionsmätningarna visade fel samt att Hillary Clinton inte skulle lyckas mobilisera sina potentiella anhängare.

Inför dagens val i Frankrike känner jag ingen sådan oro. Jag ser helt enkelt inte de processer eller mekanismer som skulle leda till en Le Pen-seger. De franska opinionsinstitutens prognoser visade sig hålla måttet bra i den första valomgången. Några större väljarströmmar från de övriga kandidaternas väljare till Le Pen är inte sannolika. Och det skulle behövas ett enormt stort valskolk från Le Pen-motståndare i dag för att Le Pen ska lyckas vinna valet.

Nej, i kväll väljs Emmanuel Macron till president. Men hur stor blir marginalen? 65-35, 60-40 eller 55-45? Ju större den blir, desto starkare står Macron inför parlamentsvalen i juni. Eftersom Macron representerar en ny rörelse - En Marche - och inte något av de stora traditionella partierna blir parlamentsvalen en oerhört svårförutsägbar historia. Kommer Emmanuel Macron att få ihop ett tillräckligt starkt parlamentariskt underlag för att kunna styra. Eller blir han en president utan land? Dramatiken kring de franska valen 2017 tar absolut inte slut i kväll. Tvärtom kan man säga att det är nu det börjar...