Ja, så ska en ursäkt se ut!

I dag skriver Svensk Näringslivs ordförande Leif Östling på DN Debatt om sin skatteplanering och ber om ursäkt för sitt uppmärksammade uttalande Vad fan får jag? om den svenska skattepolitiken. Leif Östling har efter Uppdrags Gransknings avslöjande om Paradise Papers  fått ta emot mycket hård kritik, både för sin skatteplaneringen och för sitt uttalande. (Jag skrev så här.)

I dag tänkte jag lämna Leif Östlings skatteplanering därhän, och i stället fokusera på hans ursäkt för sitt uttalande. Jag tycker nämligen att hans ursäkt för det uttalandet är föredömligt för hur en ursäkt ska formuleras.

Läsaren av denna blogg vet att jag då och då återkommer till makthavares ovana att be om ursäkt utan att egentligen be om ursäkt (se t ex här och här och här). Makthavares "ursäkter" kringgärdas alltför ofta av reservationer kring att det hen sagt "uppfattats som", "misstolkats som" eller att "någon tagit illa vid sig". På så sätt skuldbeläggs de som "misstolkar" eller "tar illa vid sig".

Men Leif Östlings ursäkt är hel och ren. Han tillstår att han själv skapade den uppkomna situationen, att han uttryckt sig klumpigt, att hans kommentar var slarvig och onödig. För detta ber han om ursäkt och förklarar att ansvaret är hans och ingen annans.

Visst går det att diskutera om hans ursäkt är trovärdig (det vill säga om han är uppriktig i det han säger) eller om han främst vill försöka återvinna förtroende. Men det är en helt annan diskussion. Min poäng här är att han faktiskt ber om ursäkt, utan att skylla på någon annan och allra minst på de som har reagerat negativt på hans uttalande. Hoppas fler politiker (och andra människor också, för den delen) tar till sig och gör Östlings ursäkt till ett stilbildande exempel. Det skulle samtal och diskussioner må bra av. Kan man inte be om ursäkt på riktigt är det bättre att inte be om ursäkt alls.