2014-02-05

Säg, vad är en ursäkt värd? Om P1 Debatts ursäkt till Alice Teodorescu

I dessa metadebatters tidevarv har det idag utbrutit debatt om Sveriges Radios ursäkt till Alice Teodorescu för det sätt på vilket hon bemöttes av programledaren Alexandra Pascalidou i programmet P1 Debatt. Eller vad är det egentligen Sveriges Radio har bett om ursäkt för?

Bakgrunden till ursäkten är att Alice Teodorescu ansåg sig förminskad och behandlad på ett nedlåtande sätt av Alexandra Pascalidou i programmet P1 Debatt. Alexandra Pascalidou skall bland annat i en diskussion om huruvida det finns strukturell rasism i Sverige ha sagt om Teodorescu: ”Jag ska också berätta för våra lyssnare runt om i landet att du står här, du är väldigt vacker, du är väldigt välklädd, du är akademiker, du är jurist, du är vit, du är kristen, du är europé och då kanske man också har en världsbild där rasismen inte är en vardaglig upplevelse. Eller ett sår eller ett trauma som man bär med sig.”

Reaktionerna på Pascalidous ord blev hårda och i dag skriver Louise Welander (chef och ansvarig utgivare samhällsredaktionen P1) och Marie-Jeanette Löfgren (producent P1 Debatt) tillsammans med Alexandra Pascalidou på SVT Debatt. I artikeln skriver de: Det är olyckligt om du känner dig förminskad, så ska det naturligtvis inte vara. För det ber vi uppriktigt om ursäkt. Men frågan är vad det försåtliga lilla ordet "det" i andra meningen syftar tillbaka på. Programledningen tycks inte be om ursäkt för att Alexandra Pascalidou gjort något fel. I stället ber man om ursäkt för att Alice Teodorescu känner sig förminskad. På så sätt knyter man ursäkten till Alice Teodorescu och hennes känslor, inte till Alexandra Pascalidou och hennes agerande.

På så sätt tycker jag att Sveriges Radio hamnar i den sämsta av världar. Antingen skall man be man om ursäkt för att man har begått ett misstag, att man har gjort fel. Eller så ber man inte om ursäkt, utan anser att Alexandra Pascalidou agerat korrekt. Nu hamnar man i ett diffust mittemellan.

Sveriges Radios agerande är absolut inte unikt. För en tid sedan uppmärksammade jag hur konstnären Elisabeth Ohlson Wallin levererade en likaså mångtydig ursäkt till drottning Silvia för det kontroversiella fotomontaget Kungamiddagen - om detta må vi berätta. Elisabeth Ohlson Wallin skrev då: Om man kan be privat, skulle jag be drottningen Silvia Sommerlath om ursäkt, och Camilla Henemark. Det betyder inte att jag ångrar min bild, utan det betyder att jag är ledsen att det kunde hugga så djupt. Elisabeth Ohlson Wallin ångrade således inte att hon skapade sitt konstverk. Däremot är hon ledsen över att drottning Silvia personligen tagit så illa vid sig. Elisabeth Ohlson Wallin kunde om hon velat ha beklagat att drottning Silvia blivit ledsen, men den ursäkt hon valde att formulera är inte någon ursäkt.

Så sent som igår kunde vi se IFK Göteborg stjärnmålvakt John Alvbåge använda sig av samma teknik efter ett twitterbråk med BK Häckens lagkapten Mohammed Ali Khan. Alvbåge hade i en tweet häcklat Ali Khan för att denne visat sig vara född 1988, och inte 1986, som varit hans officiella personnummer i Sverige. Den felaktiga födelseuppgiften uppdagades i samband med att Ali Khans mamma gick bort och Ali Khan fick veta detaljer kring sin bakgrund han tidigare inte känt till."Hur ska jag veta att du har fokus när du inte ens vet vilket år du är född :), skrev John Alvbåge. Mohammed Ali Khan tog illa vid sig. Alvbåge ursäktade sig, eller vad vi skall kalla det, enligt följande: Tar han det hårt så får han väl göra det. Jag är väl seriös, men det är alltid ironi i det också. Om det blev för mycket... jag menade inget illa. 

"Tar han det hårt så får han väl göra det." "Jag menade inget illa." Det hade varit mer klädsamt om John Alvbåge hade förmått klämma fram en ursäkt för sitt uttalande.

En ursäkt skall vara en ursäkt och inte ett allmänt beklagande av att någon känt sig förminskad eller blivit ledsen. En ursäkt skall vara ett uttryck för ansvarstagande för den uppkomna situationen. I de fall jag här redovisat blir ursäkten i stället ett sätt att lyfta över ansvaret på den som tagit illa vid sig.

Sedan är det en annan sak om Sveriges Radio och Alexandra Pascalidou skulle ha bett om ursäkt överhuvudtaget. Expressens kulturchef Karin Olsson tycker inte att Sveriges Radio skulle be om ursäkt.  Frågan hänger samman med en större problematik kring vad som är journalistisk objektivitet, opartiskhet och subjektivitet i vår digitaliserade, individualiserade tid. Till den frågan ber jag att få återkomma i ett annat sammanhang. Min grundhållning har jag tidigare redovisat här.

14 kommentarer:

Anonym sa...

Jag har förvisso inte hört inslaget i P1 debatt utan läser bara det citat som det hänvisas till ovan. Jag är själv noga med att sätta in citat i ett sammanhang och därefter försöka tolka vad avsändaren kan ha menat.

Nu bryter jag lite mot den regeln. Och jag har egentligen gjort samma reflektioner som Ulf: Vad är det egentligen som man ber om ursäkt fõr...? Många gånger är ursäkten omgärdad av diverse reservationer, villkor mm.

Om jag bara tittar på Pascalideus citat isolerat, så har jag väldigt svårt att se vad som är så stötande i detta. Kan man säga något om en annan person överhuvudtaget utan risk att personen kan uppleva det som stötande? Nej, jag anser inte att Sveriges radio skulle ha bett om ursäkt. Det är på gränsen till krypande. Jag inser samtidigt risken med detta ställningstagande. Jag läste en bok av Henry Kissinger, där han menade att journalister ofta letade efter något som bekräftar deras förutfattade mening. De hittar ett citat i ett tjockt dikument, men glömmer de övriga 600 sidorna.

När det gäller Elusabeth Ohlson Wallin, så har jag minnesbilden att drottningen verkligen förnedrades (eller i alla fall kan ha haft anledning att känna så), och då kanske det är mer motiverat med en ursäkt. Men även i det fallet är sammanhanget viktigt.
Kjell Eriksson

Magnus Strömgren sa...

Ni måste väl ändå försöka se just den här specifika kommentaren till Alice i relation till hur bl.a hon behandlades i dess helhet -- liksom hur debattledaren Alaxandra P. överhuvud (miss)skötte sig. Det var ett fullständigt haveri från början till slut. Normalt skulle jag inte bry mig så mycket, men public service-etermedia har speciella privilegier, och därmed också vissa konkreta krav på sig. Nu får granskningsnämnden säga sitt, och jag tror och hoppas programmet kommer att fällas.

Hans G Eriksson sa...

Om jag slår någon på käften så ber jag inte om ursäkt för att den slagne känner sig träffad.

I Alice Teodorescus fall handlade det inte bara om att hon kände sig träffad av Alexandra Pascalidous utfall mot henne. Det gällde också att invändningen om Teodorescus personliga egenskaper faktiskt befäste det ämnet hamnade om: ovidkommande hänsyn till egenskaper som ytterst kvalificerar till rasism.

Visst kan man ha olika syn på avvägningen mellan det subjektiva och objektiva i journalistiskt arbete - även när det gäller en public servicekanal. I det aktuella P1-programmet uppfattade jag det närmast som att den ivrigaste debattören samtidigt svarade för programledningen. Att säga att Alexandra Pascalidou inte uppträdde objektivt är en kraftig underdrift.

Ulf Bjerelds exempel på tvivelaktiga ursäkter var välfunna i sammanhanget!

Anonym sa...

Till att börja med ska jag säga att det var ett angeläget program även om angelägenhet kanske var högre än sanningshalten. Som sociologen Mikael Hjerm påpekade är toleransen i Sverige högre än någonsin.

I ett sådant läge är det vanskligt att P1 ändå väljer att använda den mest alarmistiska rubriken. Om det hade varit en kvällstidning så hade jag förstått det men jag ställer högre krav på just P1. Att rida på en "stämning" istället för forskning anser jag är att föra allmänheten bakom ljuset. Forskaren ifråga avfärdades med något i stil med "jaha, då kan vi alla gå hem och vara lyckliga då".

Nu påstår ju ingen att det inte finns någon rasism i Sverige 2014, men om myten om den förfärliga samtiden upprepas så många gånger riskerar påståendet att bli "sanning".

Programledaren Alexandra Pascalidou är en skicklig och engagerad anti-rasist. Punkt. Som moderator i det här programmet var hon dock usel. Att raljera över SD var att plocka enkla skratt ur en välvillig publik men sättet som hon bemötte gästerna med en liberal ideologi (och nämnde forskare) gick över gränsen, även för en vänstersympatisör (mig själv). Det blev övertydligt att Pascalidou har en strukturell syn, bland annat på sättet som hon dels pepprade gästerna med den ståndpunkten med ledande frågor, fyllde i deras argument, dels hennes ironier över meningsmotståndarna. Håller Pascalidou Bieler ansvarig för enskilda SD-medlemmars handlingar så hade det varit på sin plats att Melody Farshin hade fått en kritisk fråga om Megafonens inblandning i Husby kravallerna och hur de har påverkat den allmänna synen på det mångkulturella samhället.

Istället blev det underhållning med Özz Nüjen. Ett rätt apart inslag i debatten, närmast att rubricera som produktplacering eftersom det var en plugg för Nüjens turné.

Inget ont om Pascalidou som gäst/debattör men som moderator begick hon övertramp och var inte i närheten av att ens upprätthålla en mask av neutralitet. Speciellt allvarligt blir det här faktiskt i public service. Tidigare brukade det vara extremhögern hatade public service (pk-media) men efter de senaste åren (t ex Janne Josefsson program om barnfattigdom, Belinda Olssons program om feminism och Agendas tål-frågeställning) så ser jag hur allt fler personer som ligger rätt nära den svenska vänster-mittfåran har allt mer aggressivt börjat att attackera SVT/SR. Inte sällan beror attackerna på att SVT/SR ställer fel frågor eller använder sig av fel person (i det sistnämnda fallet ofta med hänvisning till någon profil i sociala medier.

Det jag på sikt fruktar är att ännu en av de arenorna som varit någorlunda ideologiskt neutral kommer att försvinna. När t ex SVT/SR hör av sig nästa gång bör den som inte har ett strukturellt synsätt på rasism vara på sin vakt - inte bara för motdebattören - utan även för moderatorn.

Ytterligare en reflektion är det sorgliga i att rasismen mot den egna identiteten alltid är värst. Under programmets gång fick jag lära mig att såväl islamofobin som afrofobin som anti-ziganismen är det värsta förtrycket i Sverige just nu. Var och en sitt eget strukturella förtrycks kedjors smed...

Med vänliga hälsningar,
Christian W

Hans G Eriksson sa...

Programmet var schizofrent i det att
en av de ivrigaste debattörerna och programledaren uppträdde i en och samma person.

Övertrampet blev uppmärksammat genom programledningens ursäktande inlägg på sajten SVT Debatt. Annars hade kanske övertrampet smugit ut i skuggorna liksom Alexandra Pascalidous förlöpningar i Ring P1.

Mona Malmström sa...

Eftersom jag inte hörde debatten i dess helhet på radio utgår jag från ditt blogginlägg.

Jag tycker att det är skillnad mellan det som Alice Teodoresco, Mohammed Ali Khan och drottning Silvia utsatts för i sak men de halvdana ursäkterna liknar varandra. Enligt mig är det i de två senare fallen berättigat med ordentliga ursäkter men i det första fallet kan jag inte se det på samma sätt.

I P1 Debatt berättar Alexandra Pascalidou för radiolyssnarna hur Alice Teodoresco ser ut, att hon är vacker, välklädd och vit, vilket man ju kan ha åsikter om dvs. att beskrivningar av kvinnor ofta utgår från hur de ser ut (Blev någon annan debattörs utseende beskrivet?), Pascalidou upplyser också lyssnarna om sådant som inte går att se, att Teodoresco är akademiker, jurist, kristen och europé. Inget av ovanstående påståenden kan väl sägas vara förminskningar.

Alexandra Pascalidou menar sedan att en person som Teodoresco, tolkad utifrån vad utseende och ställning signalerar, kanske inte har de erfarenheter som gör att man kan uppfatta den typ av förtryck som var under diskussion:
”kanske man också har en världsbild där rasismen inte är en vardaglig upplevelse. Eller ett sår eller ett trauma som man bär med sig.” Precis, så kan det rent faktiskt vara. Pascalidou slänger in ett kanske och genom det kan jag tycka att hon garderar sig från att påstå något som kan liknas vid en förutfattad mening, ett påstående som inte behöver vara sant. För det är ju något som inte syns utanpå eller som vi kan veta något om.

Varför uppfattas det som en förminskning?

I efterhand verkar det handla om ett strukturellt förtryck av vit, välutbildad medelklass som upplever att de inte får yttra sig om ett förtryck som de själva inte drabbas av. Ursäkt befogad eller ej. Jag undrar om det är den viktigaste frågan på dagordningen?

Hans G Eriksson sa...

Alice Teodorescu har nog inte begärt någon ursäkt. Det tycks inte vara hennes stil av saklighet.

Hennes invändning om förminskingen av henne var nog mera kopplad till ämnet för debatten.

Hans G Eriksson sa...

En ung rumänsk tjej med allt annat än ett svenskt tjejutseende kommer till Sverige utan att kunna ett ord för att göra sig förstådd. Hon har ingen i omgivningen att stödja sig på.

Så arbetar hon sig upp trots allt tal om diskriminering på grund av både kön och ras. När hon påtalar att det faktiskt går att ta sig fram och att man får finna sig i viss särbehandling utifrån de speciella omständigheter som är förknippade med situationen så kunsw man vänta sig ett seriöst bemötande.

Jag hörde hela programmet och förskräcktes på vilket sätt Alice Teodorescu sågades, uppenbarligen för att hon inte spädde på den uppfattning som skulle stärka programrubriken: Hur mycket rasism tål vi.

En annan sak är att ursäkten gärna kunde ha utelämnats med tanke på hur den formulerades.

Magnus Strömgren sa...

"Eftersom jag inte hörde debatten i dess helhet på radio utgår jag från ditt blogginlägg"

Uhm, ja, det blir ju vederhäftigt! Speciellt då Ulf B. inte heller verkar ha lyssnat själv! ;)

Som sagt, det här var ett fullständigt urspårat program och Alice T.:s m.fl. reaktion kan svårligen betraktas isolerat.

Om inte det här programmet fälls av Myndigheten för radio och tv, då har vi en rättskandal värre än Quick-fallet. JK, men det var verkligen exceptionellt.

Mona Malmström sa...

Vad det handlar om är hur en välutbildad och medietränad person flyttar fokus från ett problem som finns i samhället där en viss grupp människor i stor grad behandlas annorlunda än andra. Det är ett reellt problem som vi behöver prata om.

Men uppenbarligen tycker Alice Teodorescu att vad hon uppfattar som en förminskning av henne som person är viktigare att lyfta fram och personligen kan jag inte hålla med.

Hans G Eriksson sa...

Mona Malmström, jag törs säga att du har missförstått Alice Teodorescu!

Hon pratar inte om Alice Teodorescu som individ. Hon pratar om att inställningen som ligger till grund för debatten slår åt två håll. Det är inte rättvist eller ens logiskt att ta avstånd från ovidkommande inslag såsom kön och etnicitet när det passar för utspel om rasism, men samtidigt använda sig av samma grumliga metod för eget syfte i debatten.

Alexandra Pascalidou generade sig (det tror jag i och för sig inte) med att reservationslöst spela ut den metod mot Alice Teodorescu som hon använde hela programtiden i övrigt till att ta avstånd från under förespegling av rasism.

Att principlösheten blev kopplad till Alice Teodorescu som person var en nödvändig tillfällighet, eftersom det var just hon som oförskyllt fick klä skott för den.
Som annars får vi försöka skilja på sak och person.

Mona Malmström sa...

Hans G Eriksson – Det är nog sant som du säger att jag inte förstår Alice Teodoresco. Jag har svårt att förstå människor som bara för att de själva inte är drabbade av något kan påstå att ingen annan heller är det. Kallas det empatistörning? Eller kan det bero på att personen i fråga är ett liberalt PR-proffs?

Läs gärna vad Peter Lööv Roos skriver om strukturell rasism och debatten i P1 på Dagens seglora: http://dagensseglora.se/2014/02/06/att-halla-sig-till-fakta-kraver-ingen-ursakt/

Hans G Eriksson sa...

Mona Malmström, Andersson och Eriksson vill arbeta hos mig. Jag satsar på Eriksson, som är min son.

Nästa gång företaget vill ha hjälp står valet mellan Zoila och Andersson. Jag satsar på Andersson, som kommer från samma landsända som jag och har likvärdiga erfarenheter.

Nästa gång står valet mellan Droican och Zoila. Jag satsar på Zoila, som nu har gift sig med min syster.

En annan gång står valet mellan två förklaringsmodeller till en urvalsprocess: strukturell rasism eller en oändlig kombination av rationella och emotionella omständigheter. För mig är det främmande - i det här fallet som i alla andra - att hemfalla åt tanken att det som råkar sammanfalla med något som leder tankarna till rasism därmed måste vara rasism.

Det som slår mig när jag tar del av vissa forskningsrapporter - och hänvisningar till - är det märkliga, att personer som vet så mycket begriper så lite.

Jag har hört och läst en hel del av Alice Teodorescu i ämnet, men aldrig träffat på det du hört henne påstå.

"Att hålla sig till fakta kräver ingen ursäkt" menar Peter Lööv Roos. Den djärva gissningen har en och annan som blivit angiven för förtal chansat med. (En falsk uppgift kan åtminstone dementeras, inte fakta.)

Quickdebatten borde ha lärt oss, att en åklagare som använder faktauppgifter ensidigt till den tilltalades nackdel, inte anses opartisk oavsett faktahalten. Alexandra Pascalido - som iklädde sig rollen som både debattör och programledare - använde sig konsekvent av fakta som talade i en riktning. Det är ett faktum.

Andreas sa...

Intressant. Vilket får mig att tänka på denna incident: har vi ett ansvar för andras lättkränkthet och vilka implikationer har det i så fall för det fria ordet? När jag nyligen framförde kritik till en ledningsinstans på GU så svarade denna med att det är ett arbetsmiljöproblem att jag ifrågasätter. Istället för att bemöta mig i sak så attackeras alltså min person med krav att jag ska ta ansvar för andras känslor och subjektiva tolkningar. jag frågade då om jag kunde få en mer precis förklaring om VAD i mina formuleringar och åsikter som var olämpliga, vilket bemöttes med: om andra uppfattar det som olämpligt så är det så.

Är detta postmodern governmentantality?