2014-02-15

Den självförnedrande journalistiken. Ett brev från Mats Svegfors

Jag fick just e-posten från Mats Svegfors, som var Cilla Benkös företrädare som VD för Sveriges Radio. Brevet har en sändlista på omkring 40 personer. Mats Svegfors är så upprörd över den pågående debatten om Sveriges Radios ängslighet att jag i mitt inre hör hans röst stocka sig. Jag är själv nämnd i brevet som en av de förvisso "respektabla samhällsdebattörer", som i denna fråga "kapat alla intellektuella förtöjningar". En av mina texter (oklart vilken...) är "närmast osannolik" och "absurd". Några argument för dessa påståenden framför han inte.

I brevet kallar Mats Svegfors diskussionen om Soran Ismail för en "hittapåhistoria", chefen för P4 Malmöhus kallas "den milda Anne Sseruwagi" och om sig själv skriver Svegfors att "(j)ag kan mycket om Sveriges Radio".

Jag tycker brevet är sorgligt och jag förstår inte hur en klok och begåvad person som Mats Svegfors kan underlåta att se den problematik som ligger till grund för debatten om Sveriges Radio och opartiskheten. I stället jagar Mats Svegfors väderkvarnar och ser fiender där inga sådana finns.

Debatten om Sveriges Radio och opartiskheten är en seriös och viktig debatt. Den kommer att fortsätta och med all sannolikhet leda fram till ett mer elaborerat begrepp än de skyttegravar som de inblandade idag tyvärr grävt ner sig i tillåter.

Jag publicerar Mats Svegfors brev i sin helhet nedan


Den självförnedrande journalistiken

Detta med Soran Ismail och Sveriges Radio är egentligen rätt enkelt. Å ena sidan ska public service vara sakligt och opartiskt. Å andra sidan ska public service stå upp för demokratiska värderingar, bland dem allas lika värde. När det uppträder en part i det centrala samhällsspelet som inte står för de demokratiska värderingarna uppstår ett dilemma. I vilken utsträckning ska public service generellt vara opartisk visavi denna part och i vilken utsträckning ska public service generellt ta ställning visavi denna part. Hur ska de motstående värdena eller målen vägas mot varandra. Dilemmat är enkelt. Men lösningen är inte enkel.
Avvägningen är intressant och viktig. Den kan vara väl värd seminariediskussioner. Den hanteras avsevärt mycket bättre med hjärnan än med ryggmärgen. Redaktionella chefer och radioledning kan göra si eller så. Skäl kommer alltid att återstå för en annan avvägning. 

I några dagar har nu förts en upphetsad diskussion utifrån ett enskilt beslut inom Sveriges Radio. Respektabla samhällsdebattörer som Karin Pettersson i Aftonbladet, Björn Wiman i Dagens Nyheter, Ulf Bjereld vid Göteborgs universitet och Lars Nord vid mittuniversitetet har kapat de intellektuella förtöjningarna. Jag behöver inte citera. Beslutet att Soran Ismail inte ska verka som programledare i Sveriges Radio inför valet har fördömts. Heder och ära har tagits ifrån dem som medverkat till beslutet. Och public service anses plötsligt böra göra upp med det som definierar public service. Med min bakgrund vet jag vilken omvårdnad opartiskheten ständigt kräver. Beskäftigheten i kritiken mot Sveriges Radio blir i mina ögon så genant för kritikerna. 

Jag skriver inte dessa rader primärt för att fortsätta diskussionen om opartiskhet. Jag skriver i stället därför att jag under den senaste tiden av helt andra skäl har funderat över och skrivit om nyhetsjournalistik och när jag nu följer diskussionen om Soran Ismail och public service uppfylls jag av en lika påtaglig som stark känsla: tack och lov för att jag har lämnat journalistikens värld. Så förnedrande dessa moraliserande förenklingar är. Så frånstötande dessa ställningstaganden utan egna krav på reflektion och kunskap är. Det blir nästan övertydligt när den milda Anne Sseruwagi, chef för P4 Malmöhus, överröstas i Studio Ett. Hon försöker redogöra för sammanhang. Och möts av den alltid lika upphetsade Janne Josefsson som jämför Sveriges Radio med skumraskföretag som Uppdrag Granskning granskar.
När blev det så här? När började medierna ersätta engagerade inslag i viktiga frågor med tredagarskampanjer om vad som helst?

Jag tror att det har både med journalistikens kommersialisering och samhällets avpolitisering att göra. Journalistiken kännetecknas alltmer av kraven på behovet av att sälja. Den spektakulära debatten, ofta med kändisar inblandade som good eller bad guys, säljer. Soran Ismail är därvidlag arketypisk som aktör i ett medialt tredagarsdrama. Och avpolitiseringen lämnar ett stort tomrum efter sig. Med något ska det fyllas. Och detta någonting blir paradoxalt nog ickehändelser och ickeproblem.
Ska jag fästa mönstret vid en enskild händelse kommer tobleroneaffären upp för min inre blick. Förvisso varade den avsevärt mycket mer än tre dagar. Men komponenterna fanns där: en i sak totalt oviktig händelse, kopplingen till inte bara en utan flera mycket känd personer, det obegränsade moraliserandet och därtill kravet på offerhandlingen. Ingvar Carlsson skulle avstå från sin utpekade efterträdare. (Att hon sedan var en tämligen ung kvinna gjorde verklig inte saken sämre.) 

Intressant med tobleroneaffären är dessutom att den i tid sammanfaller med samhällets avpolitisering. Göran Persson, den värderingsfrie rationaliseringsingenjören, blev statsminister i stället för den värderingsburna Mona Sahlin. Och efter ett antal år ersattes ingenjören (s) Göran Persson av ingenjören (m) Fredrik Reinfeldt. 

I tidigare skeden var det Watergate och Norrmalmstorgsdramat som var formativa för journalistiken. Då handlade journalistiken om en yttre verklighet. Nu skapar journalistiken helt fiktiva dramer. Jag är pretentiös nog att påstå att diskussionen om Soran Ismail och Morgonpasset är en ren ”hittapåhistoria”. Det finns inget att hetsa upp sig eller moralisera över. Kommentarerna blir absurda. Statsvetarprofessorn Ulf Bjerelds text på den egna bloggen (http://ulfbjereld.blogspot.se/ ) är närmast osannolik för den läsare som ställer sig vid sidan av mediedramat och bedömer texten. Hans kollega Lars Nord, som satt med i den senaste public serviceutredningen, får plötsligt för sig att programreglerna bör göras om utan att ha komma på detta när han nyss deltog i det utredningsarbete som var ägnat just sådana frågor? 

Jag kan mycket om public service. Jag ser och inser fullt ut bristen på kunskap, reflektion, sans, måttfullhet och relevans hos kommentatorer och debattörer. Tänk om det är likadant med journalistiken om järnvägen, polisen, sjukvården, Nuon, den privatiserade äldrevården, friskolorna och all annan upphetsningsjournalistik som vi utsätts för.

När jag väl tänker den tanken känner jag återigen: så välsignat skönt att vara ute ur detta mediala kvicksandsfält. Det finns förnedringsjournalistik som förnedrar dem som journalistiken skildrar. Men det finns mer av förnedringsjournalistik som framförallt förnedrar journalistikens aktörer själva.

Mats Svegfors


12 kommentarer:

Anonym sa...

Det finns väl ett talesätt "demokratin måste försvaras varje dag". Det finns mao inga viloperioder.

Om ett parti med icke demokratiska åsikter blir invalt i Sveriges riksdag, så går det ju inte att ignorera detta parti, eller rationalisera bort det, eller låtsas att det inte finns. Det är ju i så fall svenska folket som har uttalat sig i den mest demokratiska process vi känner till, nämligen det allmänna valet. I själva verket kan det bli så att andra aktörer i samhället (t.ex. Sveriges radio) i stället får rätta sig efter detta "icke-demokratiska" parti om man har otur, och inte ser upp.

Om vi tar SD som exempel så är jag rätt säker på att följande dialog inte alls skulle vara otänkbar (med lite inslag av ironi):
-SR: Vi, SR, tar ställning mot rasism
-Jimmie Åkesson SD: Vad bra. Det gör vi också.

Sedan kan man ju tycka att sådana saker som är uttryckligen förbjudna i grundlagen (och även vanliga lagar) inte kan vara kontroversiellt att stå för. Det kan inte ha något med opartikshet att göra att man följer Sveriges rikes lagar. Men lagar, likväl som grundlagar, kan ändras. Det är ju politikernas uppgift att diskutera rådande lagar, stifta nya lagar mm.

Viktigare är att SR:s journalister är duktiga syna partierna i sömmarna. I en demokrati finns inget annat val, och politikerna bör vara lyhörda för vad väljarna tycker. Extrempartier uppstår oftast för att politiker inte vill tala om en viss fråga, men som det talas om ute i stugorna. Om SD har sympatier på bortåt 10% av väljarkåren så kan man inte rationalisera bort detta. Det är ett faktum! Som sagt "demokratin måste försvaras varje dag".
Kjell Eriksson

bo sa...

Många menar att partier som inte är för fri invandring är rasistiska. Om så är fallet skall Sveriges Radio enligt sina egna riktlinjer ta ställning mot dessa. Men det gör inte Sveriges Radio, utan väljer i stället att behandla dessa på samma sätt som man behandlar de övriga partierna. Givet SR:s egna riktlinjer om opartiskhet är det svårt att uppfatta behandlingen av dessa på annat sätt än att man har tagit ställning och kommit fram till att de här partierna inte är rasistiska. Samtidigt strider ett sådant ställningstagande just mot SR:s egna riktlinjer om opartiskhet. Exemplet visar på riktlinjernas absurditet.

Hans G Eriksson sa...

bo, vad får dig att tro att det är ett public serviceåtagande att "värdera" ett politiskt parti?!

Skulle SR fälla domen "rasism" över allt motstånd mot fri invandring skulle stollstämplingen av ledningen vara svår att tvätta bort.

Om det ställs krav på fast arbete för invandring skulle det vara poänglöst att säga, att den av två bröder som inte kan hänvisa till en anställning blir utsatt för rasism, till skillnad då från brodern.

Anonym sa...

bo 11:34 em. Vilka partier här i Sverige har fri invandring i sitt partiprogram?

Orion77 sa...

Tack, Ulf B., för detta högaktuella inlägg. Och jag bör väl också tacka Mats Svegfors, som i så hög grad har bidragit till ärendet.
Redan i rubriken på sitt brev säger Mats Svegfors allt: " Den självförnedrande journalistiken". Han är glad att ha lämnat detta "mediala kvicksandsfält". Det gjorde han dock först 2012, då han efter 3½ år, 2009 - 2012, avgick som VD för SR. I nio år, 1992 - 2000, var han chefredaktör för Svenska Dagbladet, varefter han tog en paus från journalistiken genom att vila som landshövding i Örebro (2000 - 2009).
Det egentliga problemet har han identifierat: ("När det uppträder en part i det centrala samhällsspelet som inte står för de demokratiska värderingarna uppstår ett dilemma.") Men han har ingen lösning.
Jag tror att många redaktioner och journalister dagligen tampas med denna fråga.
Mats Svegfors, som "kan mycket om public service", dränerade dock inte kvicksandsfältet under sin publicistiska verksamhet, varken från Svenska Dagbladet under nio år, eller från VD-stolen i SR.
Toblerone-affären: Han låtsas vara ovetande om att denna händelse var en aktivt avfyrad torped i syfte att sänka Mona Sahlins kandidatur till ordförandeposten i Socialdemokraterna (1995). I stället sätter han denna affär i samband med "samhällets avpolitisering", ett fenomen som han således såg redan då. Och nu, i början på detta supervalår, anser Svegfors likaledes att journalistikens aktuella problem är "samhällets avpolitisering", som leder till att media fylls med "Ickehändelser" och "ickeproblem".

Vigge sa...

Övertron på "demokrati" är fullständigt öronbedövande.

Sedan när ryms inte rasism i demokratibegreppet? Detta är pudels kärna. Demokrati är ingen universalt god sak, och det är inte lösningen om man vill slippa människors åsikter.

Orion77 sa...

I söndagens Svenska Dagbladet har chefredaktören Fredric Karén som ledarartikel publicerat ett förslag till platsannons från Sveriges Radio, där man söker en KRISHANTERARE, för omedelbart tillträde.

En riktigt bra annons.

Gaikokujin sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Gaikokujin sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Olof sa...

Det verkar ju onekligen vara ett mycket konstigt eller rentav dumt beslut att stänga av Soran Ismail (om man nu gjorde det).

Vad jag däremot inte riktigt förstår från din debattartikel i Aftonbladet Ulf, där du ju mycket kategoriskt kritiserar SRs riktlinjer för en opartisk bevakning och kallar dem "parodiska", är om det är just dessa riktlinjer du tycker illa om eller om du mer generellt är kritisk till riktlinjer om opartiskhet, eller om du rentav inte tycker att SR över huvud taget aktivt bör eftersträva opartiskhet.

Om du anser att man trots allt bör eftersträva någon slags opartiskhet, vilket jag förmodar, så undrar jag om du känner till något exempel från andra delar av världen där man lyckats hantera dessa frågor på ett bättre sätt?

Debatten om opartiskhet finns ju mer eller mindre i alla länder med public-service-media.

Olof sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Ulf Bjereld sa...

Olof: Jag tycker att SR bör ha riktlinjer för opartiskhet, men att begreppet "opartiskhet" behöver utvecklas. Det betyder i förlängningen att även riktlinjerna behöver skrivas om. (Jag är inte särskilt insatt i hur riktlinjerna ser ut i andra länder.)