Gunnar Axén, Anebypastorn och TV-apparatens symbolladdning

I dagarna uppmärksammades att moderate riksdagsledamoten Gunnar Axén lämnat in sin TV-apparat till återvinning, i protest mot poeten Athena Farrokhzads sommarprat i Sommar i P1 i måndags. Gunnar Axén rasade och skrev på twitter att han slängde ut sin TV för att inte längre behöva "finansiera radiochefen Cilla Benkö och hennes rödgröna valarbetare".

Gunnar Axén har fått ta emot mycket spe för sitt agerande. Varför protestera mot ett radioprogram genom att kasta ut TV:n? Och hur modernt är det egentligen att i vår digitala tid 2014 protestera genom att kasta ut sin TV-apparat - borde han inte i konsekvensens namn ha kastat ut sin mobil och sin dator också? Situationen blev än mer delikat eftersom Gunnar Axén så sent som 2006 ertappades med att under tio års tid ha smitit från att betala sin TV-licens.

Själv tänker jag osökt på baptistpastorn Göthe Henriksson i Aneby. År1972 tog Göthe Henriksson - mot alla tidens vindar - initiativet till den så kallade Anebyaktionen, där medborgarna uppmanades att säga upp sin TV-licens i protest mot att programutbudet innehöll för mycket våld, sex och svordomar. Aktionen blev lyckad i åtminstone två avseenden. Hela 7 000 svenskar sa upp sin TV-licens och ställde in sin TV-apparat i garderoben (återvinningscentraler vår inte så flitigt förekommande då). Dessutom fick aktionen stort genomslag inte bara i svensk utan även i internationell press, Televerket gick ut med information om hur man skulle göra för att säga upp sin licens och vi fick en debatt om kriterierna för televisionens programutbud.

TV-apparaten var på 1970-talet fortfarande en laddad symbol - den stod för modernitet, folkhem och nationell gemenskap. Att ställa in TV:n i garderoben blev en symbolhandling, ett avståndstagande från moderniteten och ett medvetet utanförställande från en gemenskap man inte ville vara en del utav. Mycket av TV-apparatens laddning lever kvar än i dag. Det var därför Gunnar Axén valde att lämna sin TV-apparat och inte sin radioapparat (om han nu har någon) till återvinning.

Själv är jag lite trött på anklagelserna om att public service skulle vara vänstervriden eller högervriden. Min erfarenhet är att de politiker som börjar klaga på att Sveriges Radio eller Sveriges Television inte är "opartiska" oftast kommer från det block som håller på att förlora valet. Det var en hel del internt gnölande inom socialdemokratin om högervriden nyhetsjournalistik när Göran Persson, Mona Sahlin och inte minst Håkan Juholt fick sina fiskar varma i TV och radio. Nu är det i stället företrädare från en nederlagstippad Allians som beklagar sig över nyhetsbevakningen.

Gnäll mindre, säger jag. Anmäl i stället till Granskningsnämnden för att få en saklig prövning. Självömkan är sällan vägen till framgång.

Den självförnedrande journalistiken. Ett brev från Mats Svegfors

Jag fick just e-posten från Mats Svegfors, som var Cilla Benkös företrädare som VD för Sveriges Radio. Brevet har en sändlista på omkring 40 personer. Mats Svegfors är så upprörd över den pågående debatten om Sveriges Radios ängslighet att jag i mitt inre hör hans röst stocka sig. Jag är själv nämnd i brevet som en av de förvisso "respektabla samhällsdebattörer", som i denna fråga "kapat alla intellektuella förtöjningar". En av mina texter (oklart vilken...) är "närmast osannolik" och "absurd". Några argument för dessa påståenden framför han inte.

I brevet kallar Mats Svegfors diskussionen om Soran Ismail för en "hittapåhistoria", chefen för P4 Malmöhus kallas "den milda Anne Sseruwagi" och om sig själv skriver Svegfors att "(j)ag kan mycket om Sveriges Radio".

Jag tycker brevet är sorgligt och jag förstår inte hur en klok och begåvad person som Mats Svegfors kan underlåta att se den problematik som ligger till grund för debatten om Sveriges Radio och opartiskheten. I stället jagar Mats Svegfors väderkvarnar och ser fiender där inga sådana finns.

Debatten om Sveriges Radio och opartiskheten är en seriös och viktig debatt. Den kommer att fortsätta och med all sannolikhet leda fram till ett mer elaborerat begrepp än de skyttegravar som de inblandade idag tyvärr grävt ner sig i tillåter.

Jag publicerar Mats Svegfors brev i sin helhet nedan

Den självförnedrande journalistiken

Detta med Soran Ismail och Sveriges Radio är egentligen rätt enkelt. Å ena sidan ska public service vara sakligt och opartiskt. Å andra sidan ska public service stå upp för demokratiska värderingar, bland dem allas lika värde. När det uppträder en part i det centrala samhällsspelet som inte står för de demokratiska värderingarna uppstår ett dilemma. I vilken utsträckning ska public service generellt vara opartisk visavi denna part och i vilken utsträckning ska public service generellt ta ställning visavi denna part. Hur ska de motstående värdena eller målen vägas mot varandra. Dilemmat är enkelt. Men lösningen är inte enkel.

Avvägningen är intressant och viktig. Den kan vara väl värd seminariediskussioner. Den hanteras avsevärt mycket bättre med hjärnan än med ryggmärgen. Redaktionella chefer och radioledning kan göra si eller så. Skäl kommer alltid att återstå för en annan avvägning. 

I några dagar har nu förts en upphetsad diskussion utifrån ett enskilt beslut inom Sveriges Radio. Respektabla samhällsdebattörer som Karin Pettersson i Aftonbladet, Björn Wiman i Dagens Nyheter, Ulf Bjereld vid Göteborgs universitet och Lars Nord vid mittuniversitetet har kapat de intellektuella förtöjningarna. Jag behöver inte citera. Beslutet att Soran Ismail inte ska verka som programledare i Sveriges Radio inför valet har fördömts. Heder och ära har tagits ifrån dem som medverkat till beslutet. Och public service anses plötsligt böra göra upp med det som definierar public service. Med min bakgrund vet jag vilken omvårdnad opartiskheten ständigt kräver. Beskäftigheten i kritiken mot Sveriges Radio blir i mina ögon så genant för kritikerna. 

Jag skriver inte dessa rader primärt för att fortsätta diskussionen om opartiskhet. Jag skriver i stället därför att jag under den senaste tiden av helt andra skäl har funderat över och skrivit om nyhetsjournalistik och när jag nu följer diskussionen om Soran Ismail och public service uppfylls jag av en lika påtaglig som stark känsla: tack och lov för att jag har lämnat journalistikens värld. Så förnedrande dessa moraliserande förenklingar är. Så frånstötande dessa ställningstaganden utan egna krav på reflektion och kunskap är. Det blir nästan övertydligt när den milda Anne Sseruwagi, chef för P4 Malmöhus, överröstas i Studio Ett. Hon försöker redogöra för sammanhang. Och möts av den alltid lika upphetsade Janne Josefsson som jämför Sveriges Radio med skumraskföretag som Uppdrag Granskning granskar.

När blev det så här? När började medierna ersätta engagerade inslag i viktiga frågor med tredagarskampanjer om vad som helst?

Jag tror att det har både med journalistikens kommersialisering och samhällets avpolitisering att göra. Journalistiken kännetecknas alltmer av kraven på behovet av att sälja. Den spektakulära debatten, ofta med kändisar inblandade som good eller bad guys, säljer. Soran Ismail är därvidlag arketypisk som aktör i ett medialt tredagarsdrama. Och avpolitiseringen lämnar ett stort tomrum efter sig. Med något ska det fyllas. Och detta någonting blir paradoxalt nog ickehändelser och ickeproblem.

Ska jag fästa mönstret vid en enskild händelse kommer tobleroneaffären upp för min inre blick. Förvisso varade den avsevärt mycket mer än tre dagar. Men komponenterna fanns där: en i sak totalt oviktig händelse, kopplingen till inte bara en utan flera mycket känd personer, det obegränsade moraliserandet och därtill kravet på offerhandlingen. Ingvar Carlsson skulle avstå från sin utpekade efterträdare. (Att hon sedan var en tämligen ung kvinna gjorde verklig inte saken sämre.) 

Intressant med tobleroneaffären är dessutom att den i tid sammanfaller med samhällets avpolitisering. Göran Persson, den värderingsfrie rationaliseringsingenjören, blev statsminister i stället för den värderingsburna Mona Sahlin. Och efter ett antal år ersattes ingenjören (s) Göran Persson av ingenjören (m) Fredrik Reinfeldt. 

I tidigare skeden var det Watergate och Norrmalmstorgsdramat som var formativa för journalistiken. Då handlade journalistiken om en yttre verklighet. Nu skapar journalistiken helt fiktiva dramer. Jag är pretentiös nog att påstå att diskussionen om Soran Ismail och Morgonpasset är en ren ”hittapåhistoria”. Det finns inget att hetsa upp sig eller moralisera över. Kommentarerna blir absurda. Statsvetarprofessorn Ulf Bjerelds text på den egna bloggen (http://ulfbjereld.blogspot.se/ ) är närmast osannolik för den läsare som ställer sig vid sidan av mediedramat och bedömer texten. Hans kollega Lars Nord, som satt med i den senaste public serviceutredningen, får plötsligt för sig att programreglerna bör göras om utan att ha komma på detta när han nyss deltog i det utredningsarbete som var ägnat just sådana frågor? 

Jag kan mycket om public service. Jag ser och inser fullt ut bristen på kunskap, reflektion, sans, måttfullhet och relevans hos kommentatorer och debattörer. Tänk om det är likadant med journalistiken om järnvägen, polisen, sjukvården, Nuon, den privatiserade äldrevården, friskolorna och all annan upphetsningsjournalistik som vi utsätts för.

När jag väl tänker den tanken känner jag återigen: så välsignat skönt att vara ute ur detta mediala kvicksandsfält. Det finns förnedringsjournalistik som förnedrar dem som journalistiken skildrar. Men det finns mer av förnedringsjournalistik som framförallt förnedrar journalistikens aktörer själva.

Mats Svegfors

Vad sa egentligen Cilla Benkö i kvällen SVT Debatt om SR, opartiskhet och nazistiska partier?

Efter kvällens SVT Debatt utbröt en smärre twitterstorm kring vad Sveriges Radios VD Cilla Benkö egentligen sagt angående om huruvida medarbetare på Sveriges Radio i valtider fick ta ställning mot nazistiska partier. Eftersom jag själv tog aktiv del av denna twitterstorm har jag nu för formens och debattens skull skrivit ned vad Aftonbladets debattchef Ehsan Fadakar och Cilla Benkö sa.

Ehsan Fadakar frågade Cilla Benkö om medarbetare på Sveriges Radio och Sveriges Television fick ta ställning mot ett nazistiskt parti. På denna fråga svarade Cilla Benkö: Under valtider så kan man inte vara programledare och ytterst företräda Sveriges Radio i ett program om man har tagit aktiv ställning mot ett parti.

Givet att frågan tydligt och explicit avsåg ett nazistiskt parti är det mycket svårt att tolka Cilla Benkös svar på annat sätt än att man som programledare inte får ta ställning mot ett sådant parti. På Twitter har Cilla Benkö därefter hävdat att det inte var så hon menade. Jag hoppas hon klargör det även i ett forum utanför Twitter.

Golden Age of Politics. Går vi mot en politikens guldålder?

I Almedalen lyssnade jag i dag på professor Charlie Beckett som medverkade på seminariet "Vinna eller försvinna? Hur ser framtiden ut för public service och tidningsbranchen". Beckett är chef för London School of Economics medie-tankesmedja Polis och har arbetat för bl a BBC News. Förutom Beckett medverkade även Heidi Avellan (politisk redaktör Sydsvenskan), Jan Helin (publisher, Aftonbladet) och Cilla Benkö (VD, Sveriges Radio). Jag räknade till nära 300 personer i lokalen.

Mycket av diskussionen kretsade kring hur de stora medieinstitutionerna skall kunna överleva i en allt mer digitaliserad och individualiserad värld. Så mycket nytt var det inte som sades. Men jag slogs av att de flesta av Charlie Becketts råd lika gärna hade kunnat tillämpas på de politiska partierna.

En digitaliserad och individualiserad värld kännetecknas kanske främst av interaktivitet. Relevanta medier och relevant journalistik i dag inte bara kommunicerar med medborgarna, medborgarna blir en del av mediet/journalistiken, och nätverksorganisation konkurrerar ut formella strukturer. På samma sätt måste de politiska partierna, för att åter blir relevanta för medborgarna, öppna upp sina organsiationsformer och släppa in medborgarna i det politiska arbetet på ett sätt som partiernas interna strukturer hittills inte tillåtit.

Becket menade att dagens journalister och medier måste omvandla sig från "creators" till "curators", det vill säga från att ha varit de som skapar nyheter och verklighetsskildringar till att vara de som tillför ett extra värde genom att välja ut berättelser och verklighetsskildringar och skapa ett sammanhang eller en problemställning. På samma sätt, menar jag, måste partierna släppa in medborgarna och deras värden, känslor, idéer och åsikter (det "politiska") för att därefter just välja ut och sätta ihop enskildheterna till en helhet, ett sammanhang, en problemställning som tar form av politiska förslag att driva i de beslutande församlingarna ("politiken"). Visst, partiforskare brukar betona vikten av att partierna "aggregerar" medborgarnas viljor. Men att vara curator är något annat än att aggregera, det är att tillföra något ytterligare, något extra.

Becket var mycket positiv och betonade de utmaningar och möjligheter som de nya förutsättningarna innebär - han menade att vi lever i en "Golden Age of Journalism". Det är mitt hopp och min tro att dessa förutsättningar föreligger även inom politiken. Ett rätt utnyttjande av digitaliseringens möjligheter och ett rätt tillgodogörande av individualiserade medborgares engagemang kan lägga grunden till en "Golden Age of Politics" - en politikens guldålder.

Vill tillägga att jag är väldigt glad att Cilla Benkö är chef för Sveriges Radio. Hon är i debatten medveten, analytisk och klar.

Public service - fri radio och TV?

Är det inte märkligt att public service uppfattas som ”fri” radio och tv när banden till statsmakten i praktiken är väldigt starka? Är public service verkligen en omistlig del av den politiska demokratin? Det är några av de frågor som diskuterades i en paneldebatt om public service framtid, arrangerad av Sveriges Radio och Kulturhuset i Stockholm igår onsdag. Jag medverkade i debatten, och skriver om den på Ajour. Ett utdrag ur texten kan läsas nedan, hela texten kan läsas här.

För en dryg vecka sedan presenterade public service-kommittén sitt betänkande om den allmännyttiga radions och televisionens framtid i Sverige. Med anledning av betänkandet medverkade jag i gårdagens debatt, med bl a Sveriges Radios avgående VD Mats Svegfors, tillträdande VD Cilla Benkö och mediepersonligheter som Annika Lantz, Stina Oscarson och Maria Sveland. Sammantaget medverkade ett tjugotal personer under 90 minuter, tempot var högt och rösterna många.

Det är först de senaste decennierna som uttrycket ”public service” på allvar börjat användas som beteckning för Sveriges sätt att organisera de allmännyttiga radio- och tv-sändningarna. För att något skall vara ”public service” krävs att det finns något som inte är ”public service”. Uttrycket ”public service” växte därför fram när sändningsmonopolen luckrades upp och privata alternativ växte fram under 1980-talet (närradion, satellitsändningar, reklamfinansierade kanaler etc).

Under monopolets tid framställdes det vi idag kallar public service i debatten ibland som ”statskontrollerad radio och TV”, medan reklamfinansierade sändningar gjorde anspråk på att vara ”fria”. I dag är rollerna ombytta. Sveriges Radio och Sveriges Televison har vunnit striden om frihetsbegreppet och framställer nu sig själva som ”fri radio” och ”fri television” medan sändningarna i de reklamfinansierade kanalerna uppattas som fångar i ett kommersiellt nät.

Sverige tillhör de länder i världen vars medborgare hyser störst tillit till statsmakten och statsmaktens institutioner. Sverige tillhör också de länder i världen vars medborgare är mest individualistiska och värderar sitt personliga oberoende högst. Givet dessa förutsättningar ställs den intrikata frågan: hur reglerar man bäst det oberoende som är en förutsättning för Sveriges Radios och Sveriges Televisions möjligheter att förvalta sitt demokratiska uppdrag? Det finns inget rätt svar på den frågan. Att frågan ständigt diskuteras är bästa sättet att komma åtminstone en bit på vägen.

Uppdaterat: Debatten kan ses här.