Tungt för oppositionen i opinionsmätningarna

Nu drar budgetprocessen igång. I dagsläget talar mycket för att Magdalena Andersson lyckas få med både Nooshi Dadgostar och Annie Lööf på vagnen. Vänsterpartiets krav på budgeten, såsom de framfördes i en artikel på DN Debatt för några veckor sedan, var inte ohemula. Centerpartiet har inte mycket att vinna på att orsaka en regeringskris senare i höst. Och Magdalena Andersson har gott om miljarder att fördela.

Jag noterar att det går väldigt dåligt för oppositionen i opinionsmätningarna. Trots alla regeringskriser. Trots regeringens svaga parlamentariska underlag. Trots skjutningarna och en socialdemokrati som borde vara väldigt regeringstrött efter sju tunga och turbulenta år. Men om dagens mätning från SVT/Novus vore valresultat skulle vi ändå med stor sannolikhet få en ny S-ledd regering. Det är otvivelaktigt ett underbetyg åt oppositionen, med tanke på var vi befinner oss i mandatperioden. De tre rödgröna partierna samlar tillsammans 41.5 procent mot de fyra borgerliga partiernas 37.5 procent. Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna samlar tillsammans 48.2 procent, mot Socialdemokraternas, Miljöpartiets, Centerpartiets och Vänsterpartiets 50.4 procent. Och då har jag ändå valt att räknat in Liberalerna, som med sina 2.1 procent ligger långt ifrån riksdagsspärren och gör sitt sämsta resultat någonsin i en SVT/Novus-mätning.

Om några veckor är det val i både Norge och Tyskland. I båda länderna tyder opinionsmätningarna på ett regeringsskifte, och att Socialdemokraterna kommer att kunna ta över makten. Det är klart att det i så fall blir en energikick även för de svenska Socialdemokraterna.

Och söndag 19 september är det kyrkoval i Sverige. Det är ett viktigt val! Glöm inte att gå och rösta.

Visst måste SVT klara att Carina Bergfeldt samlar in pengar till Afghanistan

För några dagar sedan initierade den framstående journalisten och tv-profilen Carina Bergfeldt en insamling till Svenska Afghanistankommittén. Bergfeldt använde sitt privata Instagramkonto. Avsikten var att stärka Svenska Afghanistankommitténs möjligheter att fortsätta bedriva skolverksamhet för flickor och pojkar i Afghanistan även efter att talibanerna tagit makten i landet.

Insamlingen blev en succé. Redan första dagen hade Carina Bergfeldt lyckats samla in över en miljon kronor.

I dag berätta Dagens Nyheter att Carina Bergfeldt mött intern kritik på SVT för sitt agerande. Kritikerna hävdar att Carina Bergfeldts engagemang "kan skada tittarnas förtroende för nyhetsrapporteringen och tilltro till mediernas opartiskhet".

Jag häpnar. Svenska Afghanistankommittén är en välrenommerad biståndsorganisation som arbetar med sjuk- och hälsovård, utbildning, rehabilitering av personer med funktionsnedsättningar. Kommitténs övergripande princip är arbetet med mänskliga rättigheter. En enskild journalist måste  kunna stödja en sådan verksamhet utan att arbetsgivaren oroar sig för att uppfattas som "partisk". Visst, om SVT vill göra en kritisk granskning av Svenska Afghanistankommitténs verksamhet är det kanske inte Carina Bergfeldt som ska föra den. Men det är ju en arbetsledarfråga.

Vid flera tillfällen (till exempel här och här) har jag kritiserat SVT för en överdriven ängslan att inte uppfattas som tillräckligt opartiska. I stället borde SVT lyfta fram den så kallade "demokratiparagrafen" (första paragrafen i radio- och tv-lagens femte kapitel) som slår fast att "programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet". Enligt den proposition som ligger till grund för lagtexten (prop. 2005/06:112) anknyter lagen till exempel till fördömande av rasism och brutalitet samt hävdande av jämställdhet mellan kvinnor och män.

Jag hoppas att Carina Bergfeldt får ett starkt stöd av sina chefer i denna fråga. Givet demokratiparagrafen har jag utomordentligt svårt att se hur Bergfeldts agerande skulle vara oförenligt med public service-företagens krav på opartiskhet. Förtroende och tilltro vinner man genom att stå upp för sina grundvärderingar, inte genom att ängsligt jaga vind eller genom att försöka tillgodose alla.

Jag uppmanar bloggens alla läsare att stödja Carina Bergfeldts initiativ och skicka ett bidrag till Svenska Afghanistankommitténs viktiga verksamhet, inte minst med skolor för flickor och pojkar i Afghanistan. Enklast är att swisha en slant till 900 78 08. Märk bidraget med hashtagen #enavhundra. Vill de ge ett bidrag på annat sätt än genom swish finns alternativ här.

Hustrun och jag swishar en slant redan i kväll. Gör det du också!

Dubbla rekord i dagens Novus - men åt olika håll

Olika falla ödets lotter. En del får WC, en del får pottor. 

Dessa rader lärde jag mig av en åldrad patient - låt oss kalla henne Gerda - på Kallebäcks sjukhem där jag arbetade några år i slutet av 1970-talet. Gerda upprepade denna livsvisdom nästan varje gång man pratade med henne, och gärna med en pillemarisk glimt i ögat. Uttrycket fastnade hos mig också.

Jag tänkte på uttrycket när jag idag tog del av SVT/Novus nya opinionsmätning. Vänsterpartiet går fram med 2.1 procentenheter och får 13.3 procent. Det är partiets bästa resultat någonsin i SVT/Novus mätningar, sedan undersökningarna påbörjades 2006. Omvänt får Liberalerna 2.2 procent, vilket är det sämsta någonsin för partiet i SVT/Novus undersökningar. Två rekord i samma mätning således - men på olika håll. 

Nu är det kanske inte ödet som bestämt att det ska gå bra för Vänsterpartiet och dåligt för Liberalerna. Det skilda utfallet har förstås sin grund i partiernas agerande.

Vänsterpartiet och Nooshi Dadgostar har hållit fast vid sin linje och, till skillnad från andra partiledare, lyckats skapa konflikt och politisk nerv i en vänster/högerfråga. Det är inte så vanligt i en tid då GAL/TAN-frågor kring invandring och brott och straff dominerat debatten och lagt beslag på det mesta av det politiska syret. En mätning är ingen mätning, brukar man säga. Det blir spännande att se om Vänsterpartiets opinionsframgång är en tillfällig topp efter partiets djärva agerande i hyresfrågan eller om partiet nu kommer att etablera sig på en högre nivå i opinionen.

För Liberalerna är det svårt att se något ljus i tunneln. Minskningen från föregående mätning är inte signifikant. Men mätningen bekräftar att partiet inte växer i opinionen utan har etablerat sig på rekordlåga nivåer. Partiets opinionskris försvårar för Nyamko Sabuni att hålla ihop sitt parti inför Liberalernas landsmöte i höst. Beslutet att söka samarbete med Sverigedemokraterna har inte bidragit till det lyft i opinionen som majoriteten i partiledningen hoppats på. Samtidigt är det svårt att se hur ett steg tillbaka skulle hjälpa partiet inför valet 2022. Ryckighet är sällan vägen till väljarframgång.

Det är också värt att notera att Sverigedemokraterna får 21.6 procent, vilket är partiets bästa resultat i Novus sedan mars 2020, det vill säga på mer än två år. De som trott eller hoppats på att Moderaternas, Kristdemokraternas och Liberalernas normalisering av och samarbetsinviter till Sverigedemokraterna skulle bidra till att partiet förlorar väljarstöd har hittills haft helt fel.

Det råder knappast någon klang- och jubelstämning hos Socialdemokraterna heller. Med 23.8 procent får partiet sitt sämsta resultat sedan februari 2020. Nu väntar svåra budgetförhandlingar och en valrörelse där socialdemokratins tänkta regeringsunderlag än så länge står skrivet i stjärnorna. Finns det kanske någon astrolog bland bloggens läsare, som kan bistå med att tyda tecknen? :-)

 

Är du också trött på "Många undrar nog..."-syndromet i public service?

På senare tid har jag noterat hur nyhetsreportrar i public service inleder sin intervjufråga med "Många undrar nog..." eller "Många kanske undrar...". Senast hände det igår måndag när Nike Nylander i SVT Aktuellt intervjuade Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik och ställde sin fråga så här: Många undrar nog hur bra koll ni har på människor som får uppehållstillstånd eller medborgarskap här?

Många undrar nog? Jag förstår inte varför frågan inleds så. Antingen är frågan journalistiskt relevant och då ska den förstås ställas oavsett om "många undrar" eller ej. Eller också är frågan inte journalistiskt relevant och då reducerar reportern sig själv till någon slags allmänhetens ombudsman eller "folkets röst" som vill ha svar på frågor som i sig inte är journalistiskt relevanta.

Formuleringen "Många undrar nog..." distanserar reportern från sin egen fråga. Själv undrar jag varför och i vilken typ av journalistiska situationer som en sådan distansering anses fylla en funktion. 

Formuleringen "Många undrar nog" är också vag och mångtydig. Hur kommer "nog" in i det hela? Är det reporterns bedöming att det sannolikt förhåller sig så - och vad grundar sig i så fall denna bedömning på? Är det en generalisering av reporterns egen uppfattning, att reportern själv undrar? Är det reporterns maggropskänsla att "många undrar nog"? Eller finns det goda sakliga skäl för reportern att dra slutsatsen att "många undrar nog", och vilka är i så fall dessa goda sakliga skäl. Eller vill reportern sända en signal till tittaren - detta borde du verkligen undra över?

Och då har jag ändå inte berört hur många dessa många måste vara för att formuleringen "Många undrar nog..." ska bli meningsfull...

I mina mörka stunder tror jag att formuleringen "Många undrar nog..." ska ses som ett tillkämpat försök att skapa förtroliga band mellan reportern och tv-publiken. "Vi på redaktionen vet nog vad ni därute i stugorna undrar över, och nu ska vi ge röst åt era undringar och ställa makten mot väggen".

Så igen - vad tillför "Många undrar nog..." till en journalistiskt relevant fråga? Vi är nog många som undrar.

Väljaropinionen efter Januariavtalet - uppåt för C, nedåt för SD

I dagens väljarbarometer från Novus/SVT:s får de tre rödgröna partierna tillsammans 41.6 procent, mot de fyra borgerliga partiernas 40.2 procent.

Ja, det är fortfarande relevant att jämföra de rödgröna partiernas väljarstöd med de borgerliga partiernas. Det var de rödgröna partiernas övervikt med ett enda mandat efter riksdagsvalet 2018 som spräckte Alliansen och lade grunden till ett fortsatt socialdemokratiskt regeringsinnehav. Styrkeförhållandena mellan de rödgröna och de borgerliga partierna har också bäring för hur främst Centerpartiet och Liberalerna kommer att se på regeringsfrågan inför valet 2022.

Räknat på ett annat sätt kan vi se hur de fem partier som stödde eller släppte fram Stefan Löfven som statsminister (S, MP, C, L och V) får 55.3 procent av väljarstödet, medan de tre partier som röstade emot (M, KD, SD) tillsammans får 43.2 procent. Det innebär att de fem partier som stödde eller accepterade Stefan Löfven har stärkt sin ställning efter att Januariavtalet slöts. I februari i år fick S, MP, C, L och V tillsammans 51.7 procent av väljarstödet, mot 46.9 procent för M, KD och SD.

Januariavtalets stora förlorare hittills är Sverigedemokraterna. Partiet har mist sin parlamentariska nyckelroll och är inte längre vågmästare. Nu kan Sverigedemokraterna i de flesta frågor rösta som de vill, ingen bryr sig. Partiets parlamentariska marginalisering minskar medieintresset för dem, och gör kanske också partiet mindre intressant i väljarnas ögon. I vilket fall har Sverigedemokraterna minskat med 4.5 procentenheter sedan februari, från 21.2 till 16.7 procent. Det är Sverigedemokraternas sämsta resultat i Novus/SVT på nästan ett och ett halvt år.

Centerpartiet har i stället ökat från 7.5 till 10.1 procent sedan februari. Även Liberalerna (från 2.7 till 3.6 procent) och Miljöpartiet (från 3.4 till 5.9 procent) har ökat sedan februari. Socialdemokraterna har minskat från 29.0 till 26.7 procent.

Låt oss inte förfalla till siffermagi, och en mätning är ingen mätning. Men givet Novus/SVT:s undersökning så har profetiorna om att väljarna skulle bestraffa Centerpartiet och Liberalerna för att de släppte fram Stefan Löfven som statsminister hittills inte infriats.

I morgon väljs Nyamko Sabuni till ny partiledare för Liberalerna. Det ska bli spännande att se hur hon vill försöka styra sitt parti i det nya politiska landskapet, och hur den färden kommer att bedömas av väljarna.

Granskningsnämndens fällande av SVT väcker flera frågor

Sveriges Television (SVT) fälls av Granskningsnämnden för att man tagit avstånd från ett påstående av Jimmie Åkesson (SD) i den direktsända partiledardebatten den 7 september i fjol. I debatten påstod Jimmie Åkesson att invandrare blev arbetslösa eftersom de "inte är svenskar" och att de "passar inte in i Sverige". Centerledaren Annie Lööf reagerade omedelbart och kritiserade Jimmie Åkessons uttalande.

Direkt efter debatten beslöt Eva Landahl, ansvarig utgivare för SVT:s valprogram, att SVT skulle ta avstånd från Jimmie Åkessons uttalande. "Vi ska börja med att säga att Jimmie Åkessons uttalande här i inledningen var grovt generaliserande och SVT tar avstånd från det", sa programledaren Martina Nord efter debatten.

Nu har Granskningsnämnden valt att fälla SVT eftersom nämnden menar att avståndstagandet stred mot kravet på opartiskhet. Jag har läst Granskningsnämndens beslut och tycker det innehåller märkligheter.

SVT menade att Jimmie Åkessons uttalande var ett brott mot den så kallade "Demokratiparagrafen", det vill säga Radio- och tv-lagens 5 kapitel, § 1 om att programinslagen ska präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans värdighet. Enligt Sveriges Televisions sändningstillstånd innebär bestämmelsen en skyldighet för SVT att markera ett avståndstagande från eller att bemöta antidemokratiska uttalanden.

Granskningsnämnden tar inte ställning till huruvida Jimmie Åkessons uttalande var av ett sådant slag att det krävdes ett ifrågasättande eller bemötande från SVT. I stället menar nämnden att SVT:s uttalande var "svepande", och att det därigenom "riskerade" att framstå som ett politiskt ställningstagande. Nämnden poängterar att partiledardebatten ägde rum två dagar före valet.

Nämnden menar således inte att SVT gjorde fel när man tog avstånd från Jimmie Åkessons uttalande. I stället riktar in sig på formen för avståndstagandet. Nämnden menar heller inte att SVT:s uttalande var ett politiskt ställningstagande. I stället menar man att uttalandet "riskerade (...) att framstå som ett politiskt ställningstagande".

Nämnden motiverar aldrig på vilket sätt SVT:s uttalande skulle vare "svepande". Enligt min uppfattning är SVT:s formulering att Åkesson uttryckte sig "gravt generaliserande" i stället väldigt tydlig och svår att missförstå. Åkesson påstod ju att "invandrarna" (bestämd form, min anmärkning) inte fick jobb eftersom de inte "passade in i Sverige". Om inte det är ett "gravt generaliserande" uttalande så vet jag inte hur ett gravt generaliserande uttalande ser ut.

SVT:s programdirektör Jan Helin menar att SVT i stället för avståndstaganden "måste lita på journalistiken som metod i sådana här fall, med frågor och motfrågor". Det är möjligt att det är en bättre metod. I så fall borde programledarna ha agerat och ställt frågor till Jimmie Åkesson med vad han egentligen menade och lyft fram de principer som "demokratiparagrafen" vilar på. Men det är inte lätt att vara programledare/producent i en så stökig tillställning som en direktsänd partiledardebatt. Så vad gör SVT om man i en direktsändning misslyckas med att bemöta påståenden av det slag som Jimmie Åkesson förde fram? På den frågan har Jan Helin hittills inte formulerat något svar,

Frågorna om relationen mellan opartiskhet och värnandet av demokratiska värden har aktualiserats av Sverigedemokraternas frammarsch. Ett parti med nazistiska rötter och impregnerat av rasism - hur bevakar man ett sådant parti på ett "opartiskt" sätt samtidigt som man värnar demokratiska värden och har en skyldighet att markerna avstånd från/bemöta antidemokratiska uttalanden? Granskningsnämndens beslut visar på behovet av en principiell och operativ diskussion om dessa frågor.

Jag är ju lekman och inte jurist - så har jag missuppfattat något kring domskälen så får någon gärna upplysa mig. :-)

(Ja, jag vet att Jimmie Åkessons uttalande var längre än vad jag här har redovisat, och hela kontexten finns i Granskningsnämndens beslut till vilket jag länkat ovan. Men jag anser inte att den kontexten förändrar något i sak när det gäller Åkessons påståenden.)

Snart kan Jimmie Åkesson mantalskriva sig i tv-studion?

De senaste dagarna har jag haft en känsla av att Sverigedemokraterna bosatt sig i Sveriges Televisions nyhetsprogram, en känsla som kulminerade vid Jimmie Åkessons deltagande både i söndagens SVT Agenda och måndagens SVT Aktuellt. I SVT Agenda fick Jimmie Åkesson dessutom tala ganska fritt - han behandlades mer som en politisk kommentator än som en partiledare som utsätts för kritisk granskning.

Kommer vi att få se Jimmie Åkesson allt oftare i tv-rutan framöver? Ja, det är inte omöjligt. Det beror framför allt på den politiska dagordningen. Januariavtalet mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet innebär en blocköverskridande överenskommelse i många av de viktiga fördelningsfrågorna, de frågor vi förknippar med konflikten mellan vänster och höger i svensk politik.

Det kan bli så att överenskommelsen leder till att dessa vänster-högerfrågor hamnar längre ner på den politiska dagordningen, och att andra frågor - de vi i stället förknippar med den så kallade GAL/TAN-dimensionen - kommer att dominera debatten. I så fall går vi mot en tid där vi återigen fokuserar på brott och straff, migration, asyl, främlingsfientlighet, livsstilar, identitetsfrågor, muslimska böneutrop och kulturminister Amanda Linds frisyr. Och varje gång dessa frågor ska diskuteras kan ni vara säkra på att SVT Aktuellt ser till att Jimmie Åkesson finns i studion.

Jag hoppas att Vänsterpartiet i opposition lyckas åstadkomma en politisk nerv i fördelningsfrågorna och jämlikhetsfrågorna så att dessa får en central plats i debatten. Och att Moderaterna och Kristdemokraterna håller kvar Sverigedemokraterna ute i den politiska kylan och i stället själva står för oppositionen från höger.

Sverige behöver en tydlig vänster-högerkonflikt, det är fortfarande vänster-högerdimensionen som strukturerar vårt partisystem. Men vänster-högerkonflikten uttrycksformer är under förändring. Och Vänstra Stranden har rätt när hon skriver: Vi har nu fått en regering vars grund utgörs av en tillräcklig samsyn på vänster-högerskalan, men dock främst av en nödvändig samsyn på den kulturella skiljelinjen GAL-TAN. Konfliktstrukturen i det svenska samhället är under förändring, och partisystemet försöker anpassa sig.

Jag hoppas också att Sveriges Television inte ligger på latsidan i sitt arbete med att ständigt fundera över tolkningen av den så kallade Demokratiparagrafen (radio- och tv-lagens femte kapitels första paragraf) som stadgar att programverksamheten ska: präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.” Något säger mig att den diskussionen kommer att bli väldigt viktig under de kommande åren.

Hur påverkas opinionen av den olösta regeringsfrågan?

I SVT/Novus väljarbarometer får Socialdemokraterna i dag 29.8 procent, vilket innebär en ökning med 1.5 procentenheter från föregående mätning. Faktum är att vi får gå tillbaka mer än tre och ett halvt år i tiden - till mars 2015 - för att hitta ett bättre resultat (31.0 procent) för Socialdemokraterna i Novus mätningar. (I oktober 2017 fick Socialdemokraterna också 29.8 procent.)

Värre ser det ut för Liberalerna. Partiet får bara 3.7 procent, vilket med marginal är partiets sämsta resultat i Novus någonsin. Miljöpartiet ligger med sina 4.2 procent i princip still, men obehagligt nära fyraprocentsspärren. Även för övriga partier är förändringarna små. Centerpartiet får till exempel 8.9 procent, mot 8.4 i föregående mätning. Sverigedemokraterna får 19.2 procent, vilket är lika mycket som de hade i Novus mätningar precis innan valet i september 2018.

Sammantaget för de rödgröna partierna stöd av 42.0 procent av väljarkåren, mot 37.7 procent för allianspartierna. Det ger de rödgröna partierna ett försteg på 4.3 procentenheter, vilket - om jag räknat rätt - är det största försteget för de rödgröna sedan mars 2015.

Vi ska inte överdriva opinionsmätningarnas betydelse för regeringsfrågan, och särskilt inte en enskild mätning. Men sammantaget tyder resultaten på att Alliansens sätt att hantera sina interna konflikter något stärkt Socialdemokraterna, och att flera partier (främst Liberalerna och Miljöpartiet, men kanske också Moderaterna) har skäl att undvika ett extra val.

SVT:s "opartiskhet" och "värnande av demokratiska värden"

Ja, Jag tycker fortfarande att Sveriges Television gjorde rätt i att markera mot Jimmie Åkessons famösa uttalande i partiledardebatten om att arbetslösa invandrare "inte passar in i Sverige". Radio- och tv-lagens 5 kapitel, 1 § stadgar att programinslagen ska präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans värdighet. Enligt SVT:s sändningstillstånd innebär bestämmelsen en skyldighet att markera avståndstagande från eller att bemöta antidemokratiska uttalanden. Granskningsnämnden har nyligen kritiserat SVT för att inte ha tagit avstånd från kränkande uttalanden av en Sverigedemokratisk politiker.

Samtidigt inser jag det olyckliga i att SVT:s markering fick dominera nyhetsflödet bara ett par dagar före valet. Hade det funnits något annat sätt för SVT att göra sin markering?

Det är därför jag med stor glädje i dag läser en artikel av SVT:s programdirektör Jan Helin som på ett förtjänstfullt sätt reder ut och problematiserar relationen mellan kravet på opartiskhet och kravet på att värna demokratiska värden. Helin skriver: Vi bör i stället säkra vår förpliktelse inför demokratiparagrafen genom ett vaket och öppet kritiskt ifrågasättande när den här typen av uttalanden dyker upp. Ett arbete kommer nu att intensifieras tillsammans med SVT:s redaktionella ledningar för att konkretisera hur detta förändrar vår journalistik.

Ett mer målmedvetet proaktivt och mindre reaktivt agerande från SVT:s sida, alltså. Det låter bra. Men det svåra är förstås att gå från ord till handling. Vad innebär "ett vaket och öppet kritiskt ifrågasättande"? På vilket sätt innebär detta att SVT ska "förändra" sin journalistik? Det ska bli väldigt spännande att följa SVT:s fortsatta arbete i denna fråga.

Frågorna om relationen mellan opartiskhet och värnandet av demokratiska värden har aktualiserats av Sverigedemokraternas frammarsch. Ett parti med nazistiska rötter och impregnerat av rasism - hur bevakar man det partiet på ett opartisk" sätt samtidigt som man värnar demokratiska värden och har en skyldighet att markerna avstånd från/bemöta antidemokratiska uttalanden? Har ni några bra idéer så får ni gärna berätta!

Nedslag från kvällens avslutande partiledardebatt

Jag tycker det var en mycket bra debatt. Intensiv, klarläggande, underhållande och ändå djupt allvarlig. Det var också underbart skönt med en partiledardebatt utan jippon, kunskapstester och applåderande partianhängare.

Stefan Löfven hade en ny debattstil - återhållsam, lågmäld och allvarlig. Jag tycker den klädde honom bra.

Jonas Sjöstedt är en mycket bra debattör. Liksom Annie Lööf och Jan Björklund. Ebba Busch Thor lyckades skickligt ta plats och utrymme,

Nej, regeringsfrågan är inte Alliansens bästa gren.

Nej, en gemensam klimatpolitik är inte heller Alliansens bästa gren.

Utrikesfrågorna är sorgligt frånvarande i årets valrörelse. Så även i kvällens debatt.

"Dom passar inte in i Sverige." Jimmie Åkessons retorik passerade lågmärken jag inte trodde det var möjligt att passera. SVT tvingdes också gå in och ta avstånd från Jimmie Åkessons uttalande.

Roligast kommentar på Twitter, av Johan Karlsson Schaffer: Man förstår vem som är tilltänkt målgrupp för #slutdebatt när Björklund behöver förklarar vad Spotify är, men inte Lööf sin grammofonskivemetafor.

Om två dygn vet vi ungefär hur valet kommer att gå. Det gäller att hålla i.

Tal till nationen - Stefan Löfven

Stefan Löfven var sist ut av partiledarna i SVT:s satsning Tal till nationen. Talet började inte så bra, då Löfven förklarade att han höll på Tottenham och inte på Liverpool FC. Men visst, Tottenham-markeringen var förstås bara en förevändning för att få lyfta fram Liverpool-fansens storslagna sång You'll Never Walk Alone (Gerry and the Pacemakers, Rogers & Hammerstein).

Nej, ingen vandrar ensam i Stefan Löfvens Sverige. Flera gånger i talet betonade han vikten av ett starkt samhälle, där människor lever i gemenskap och är trygga.

Nästan alla partiledare har talat om trygghet. Är det så vi i efterhand kommer att benämna valet 2018 - Trygghetsvalet? Stefan Löfven lyfte fram Socialdemokraternas satsningar inför valet som "det största trygghetsprogrammet i modern tid".

I talet fanns också en framtidstro och en tilltro till möjligheten till förändring. Framtiden skapar vi själva, tillsammans. Det är inte den nya tekniken vi ska vara rädda för, det är den gamla, sa Stefan Löfven. Och tillade: Näst intill ingenting är givet. Trygghet i förändring. Eller kanske som Fredrik Reinfeldt sa: Förändra er eller dö! (Nej, det sista sa inte Stefan Löfven.)

Stefan Löfven hade en svår uppgift i att balansera tidigare uttalanden om migration och brott och straff med en profilering i välfärdsfrågor och klassiska vänster-högerfrågor, det vill säga i den riktning dit Socialdemokraterna nu vill vrida debatten. Jag tycker att han givet förutsättningarna klarade den uppgiften OK.

Mitt slutomdöme om SVT:s satsning "Tal till nationen - mitt Sverige 2028" är positivt. Programformen blev en prövning för partiledarna kring hur de skulle lyckas hantera formatet. Jag tycker att Annie Lööf och Isabella Lövin lyckades bäst.

I morgon fredag sammanträder Socialdemokraternas partistyrelse. Jag kan tyvärr inte vara med denna gång, på grund av andra sedan länge inbokade åtaganden. Men jag sänder med Liverpool FC:s mäktiga sång, här framförd av Judy Garland. Det kan partiet behöva.

When you walk through a storm
Hold your head up high
And don't be afraid of the dark

At the end of a storm
There's a golden sky
And the sweet silver song of a lark

Walk on through the wind
Walk on through the rain
Though your dreams be tossed and blown

Walk on, walk on
With hope in your heart
And you'll never walk alone...

Tal till nationen - Ulf Kristersson

I dag var det moderatledaren Ulf Kristerssons tur att ta plats i SVT:s satsning Tal till nationen. Det blev - på gott och ont - en ganska beskedlig historia. Mediespinnet så här långt har vad jag kunnat se främst tagit fasta på att Ulf Kristersson förespråkade en "stram" flyktingpolitik. Och den nyheten var ju ingen kioskvältare (för att använda ett i högsta grad daterat uttryck) precis.

Ulf Kristersson inledde med att prata om sin mamma Karin och hennes klassresa, och han sjöng rörlighetens lov. Hans framtidsvision blev emellertid inte så mycket djärvare än "ett Sverige där det alltid är rätt att anstränga sig". Ulf Kristersson betonade trygghet, tillit, jämlikhet, jämställdhet och barnens rättigheter. Det brände sällan eller aldrig till.

I denna polariserade tid uppskattade jag ändå Ulf Kristersson tonalitet och icke-auktoritära tilltal. Han gjorde en explicit dygd av att varken skönmåla eller svartmåla läget i Sverige.

Jag noterade att Ulf Kristersson två gånger avbröt sitt anförande för att dricka vatten ur ett glas. Undrar om det var för att han verkligen var törstig, eller om det var inplanerade konstpauser för att ge budskapet en möjlighet att sjunka in. Lutar år det senare. (#konspirationsteori)

I morgon är det dags för Stefan Löfven. Då tar vi nya tag.

Tal till nationen - Jimmie Åkesson

Det var en något nedtonad Jimmie Åkesson som tog till orda i SVT:s satsning Tal till nationen. Kanske var det ett försök att visa statsmannaskap, ett ytterligare uttryck för partiets strävan efter normalisering.

Jag räknade till att Åkesson använde ordet "trygghet" i olika böjningsformer ett tiotal gånger under de knappt 14 minuter talet varade. Han lyfte också fram begreppen "tillit" och "sammanhållning", och han återkom några gånger till "det moderna folkhemmet Sverige".

Men den politisk nerven i talet låg inte i talet om tillit och sammanhållning. Nerven låg i stället i de samhällskonflikter han spelade upp, svartmålningen av samhällsutvecklingen och i det auktoritära tilltalet. Samhällsutvecklingen har på punkt efter punkt gått åt helt fel håll, påstod Åkesson, och tillade att Sverige slits isär.

Konflikten står, enligt Åkesson mellan de som bygger bilarna och de som bränner bilarna. Invandrarna ska först göra sin plikt innan de kan kräva sin rätt och man ska "ta seden dit man kommer". (Jag undrar lite försiktigt om det är så självklart att man "ska ta seden dit man kommer", även om man är i till exempel Iran eller Saudiarabien?). Invandrarna ska "anpassa sig". Jimmie Åkesson är också motståndare till sharialagstiftning, barnäktenskap, månggifte och tvångsgifte, ifall någon nu kände osäkerhet på just den punkten.

Efter Jimmie Åkessons anförande lyssnade jag på Anita Strandell, när hon sjunger Bo Parneviks dikt "Invandrare" från 1992. Det kändes skönt. Lyssna ni också.

En del söker lugnet i stället för bråket,

det enda vi svenskar kan bättre är språket.

Det sägs att vi stammar från Adam & Eva 

som inte var svenskar - men ja må dom leva!

I morgon är det dags för Ulf Kristersson. Då tar vi nya tag.

Tal till nationen - Isabella Lövin

Miljöpartiets språkrör Isabella Levin knöt i sitt anförande i SVT:s Tal till nationen samman två fenomen: miljö/hållbar utveckling och hopp. Talet var disciplinerat och fokuserat. Här fanns inga onödiga utvikningar eller sidospår. Flera av Miljöpartiets viktigaste frågor utelämnades helt eller nästan helt - skola, migration, internationell solidaritet. Det är alltid modigt att välja bort, och i det avseendet var Isabella Lövins tal ett modigt tal.

Inledningen av talet var traditionell miljöpartiretorik. Klimathotet och miljöförstöringen framställdes som existentiella hot mot oss själva och mot vår planet. Jag säger inte det här för att jag är miljöpartist, sa Isabella Lövin. Jag är Miljöpartist för att det är så här. Därefter redovisade hon de möjliga lösningarna på problemen, med betoning på att människan har saken i egna händer. Jorden kan räddas, om vi bara vill och förmår agera. Prylsamhälle, konsumtionshets och slit och släng-mentaliteter ställdes mot hållbarhet och mot tid.

Isabella Lövin var tydlig med att rädslan i samhället var ett hinder för att lösa problemen, och om vikten av att bekämpa de krafter som bygger sin politik på att injaga fruktan: Vi har inget att vara rädda för utom rädslan själv, inget att vara rädda för utom dom hopplöshetens profeter som vill lura oss att misstro den positiva kraft som finns i förändring, (...) dom som bygger rädsla och murar mellan människor.

Dagens politiker har ett stort ansvar för att inte uppmuntra rädslan: Vi politiker ska leda genom hopp och framtidstro, inte genom rädsla. Till sina barnbarn vill Isabella Lövin en gång kunna säga: Vår generation var den modiga generationen. Det var nästan så man kunde tro att Isabella Lövin hunnit läsa delar av professor Bo Rothsteins artikel på DN Debatt i helgen, där han förespråka en politik som bygger på förhoppningar och inte på fruktan. Eller Socialdemokrater för tro och solidaritets hoppfulla tilltal inför valåret.

Jag tillhör dem som tror att Miljöpartiet har hyggliga chanser att klara sig kvar i riksdagen i  höstens val, under förutsättning att partiet lyckas få fokus just på frågor om miljö- och hållbar utveckling. SOM-institutets senaste studie visar att frågor om klimat och hållbar utveckling.toppar listan över vad svenska folket oroar sig för mest, och att den oron har ökat under det senaste året. Ur det perspektivet var Isabella Lövins anförande inte bara ett modigt, utan också ett strategiskt klokt tal.

Som bonus bjuder jag på Mikael Wiehes "En sång till modet". Lyssna gärna.

Tal till nationen - Annie Lööf

Jag väljer att gå framåt! Så avslutade Annie Lööf sitt anförande i idag i SVT:s satsning "Tal till nationen - mitt Sverige 2018".

Anförandet var ett liberalt stridsrop för öppenhet och tillit. Annie Lööf sjöng integrationens lov och argumenterade för att se möjligheten i alla människor som kommer till Sverige, vårt växande hem. Hon gestaltade lokalsamhällets möjligheter genom att lyfta fram erfarenheter från den småländska landsbygden under 1980-talet när det gällde att skapa arbete åt nyanlända flyktingar.

Är Annie Lööf då Sveriges svar på Emmanuel Macron? Ja, kanske mer än vad man kan tro. Hustrun teaterviskar till mig att Macron visserligen är mer etatistisk och tror på centralmakten. Men de förenas i tilltron till modernitet, till att marknadslösningar skapar jobb, att migration är något positivt - och naturligtvis i deras optimistiska tillrop: Framåt!

Tidvis lät Annie Lööf som forna tiders kristdemokrater - en kärlek och en tillit till det lokala och en omsorg om de utsatta och de nyanlända. Kontrasten mellan Annie Lööfs hoppfullhet och Ebba Busch Thors dystopier kunde knappast vara starkare.

På måndag är det dags för Isabella Lövin. Då tar vi nya tag.

Tal till nationen - Jonas Sjöstedt

I dag var det Jonas Sjöstedts tur att äntra talarstolen i SVT:s satsning Tal till nationen - mitt Sverige 2028. Ja, nu äntras det visserligen inte några talarstolar i programmet. Partiledarna sitter prydligt i en stol bakom ett skrivbord. Men i alla fall.

Jonas Sjöstedts tal hölls precis i den form som programproducenterna tänkt sig. Nästan ingen sakpolitik, få angrepp på politiska motståndare - i stället en ideologisk och framåtsyftande plädering för främst värdet jämlikhet. Även jämställdhet, hållbar utveckling, stad-land, kortare arbetstid, anti-rasism samt mångfald och gemenskap fick plats.

Det är inte så konstigt att Jonas Sjöstedt i ett ideologiskt tal valde att fokusera just på jämlikhet. Synen på jämlikhet är en av de viktigaste frågorna som skiljer vänster från höger. Samtidigt har det under senare år skett en diskursförskjutning där värdet av jämlikhet framhålls av allt fler, från vänster till höger. Vi ska inte underskatta betydelsen av Richard Wilkinsons och Kate Picketts uppmärksammade bok "Jämlikhetsanden" ("The Spirit Level" i original), där författarna ansåg sig påvisa att samhällen med stora inkomstskillnader har sämre folkhälsa och fler sociala problem än vad samhällen med små inkomstskillnader har. Även de rika tenderar att leva ett godare liv i jämlika samhällen än i ojämlika samhällen, för att spetsa till det en smula.

Det är inte för inte som Moderaterna väljer "lika för alla" som sitt underliggande valbudskap i år.

Noterade också att Jonas Sjöstedt nästan enbart pratade traditionella vänster-högerfrågor. Bra försök. Lyckades han skapa nerv i dem? Nja.

Är det ett av svaren till varför Vänsterpartiet inte växer mer i opinionen, trots brist på konkurrens på vänsterkanten? Det är i dag svårt att skapa nerv i vänster-högerkonflikten.

För övrigt gillar jag Jonas Sjöstedts lätt lakoniska retorik. Till exempel: Även 2028 kommer tillvaron förstås att ha sina sidor.

I morgon är det dags för Annie Lööf. Då tar vi nya tag.

Grotesco och omsvängningen av flyktingpolitiken

Grotescos minimusikal Flyktingkrisen har rosats från alla håll. Sådant samfällt beröm gör mig alltid orolig. Vilken udd har egentligen en satir om alla älskar den?

Jag tänker osökt på Howard Barkers pjäs "Slaget vid Lepanto" som 1989 sattes upp på Göteborgs Stadsteater i regi av Wiveka Warenfalk. I pjäsen brottas Dogen i Venedig med stora problem - vad ska han göra med den radikala kvinnliga konstnären Anna Galactia som genom sina detaljerade och känslostarka målningar av krigets fasor underblåser pacifistiska stämningar i ett Venedig som precis bekrigat muslimerna i Turkiet? Anna Galactia hade gärna gått i fängelse för sitt verk och kanske blivit en martyr. I stället väljer fursten att ställa ut ett av hennes mest kända verk - Slaget vid Lepanto - på Venedigs ansedda konstmuseum och hela den politiska eliten hyllar konstverket. Genom maktens erkännande tystas konstnären. Utställningen leder också till att stödet för Dogen växer, eftersom folket nu kan se vilket mod och ledarskap han innehar som valt en så svår och plågsam väg som krigets väg.

Grotescos musikal är en svidande kritik av omsvängningen av den svenska flyktingpolitiken - en omsvängning där parollen om ett Europa där det inte byggs några murar snabbt förbyttes till en politik där Sverige lade sig på EU:s lägstanivåer i flyktingpolitiken. Kritiken är riktad mot dem som har det politiska ansvaret för denna omsvängning och för alla dem som vände kappan efter vinden och ny hyllar en politik de tidigare förkastat.

Den avslutande inzoomningen på den undanstoppade flytvästen bränner sig fast på näthinnan. För oss som fortfarande vill att Sverige ska ge permanenta uppehållstillstånd som huvudprincip, underlätta anhöriginvandring och stoppa utvisningarna till Afghanistan är musikalen inget att bara skratta åt. Den är rolig för att den är på riktigt.

Så gå inte på furstens trick från Slaget vid Lepanto. Grotesco är för bra och för viktiga för att de ska få omfamnas till ofarlighet.

Opinionsläget efter sommaren och Transportstyrelsens it-skandal

Nu har de första opinionsundersökningarna efter den politiskt turbulenta sommaren publicerats. SVT/Novus och Expressen/Demoskop presenterar resultat som delvis överensstämmer och delvis avviker från varandra.

Bland de gemensamma dragen återfinns följande:

Sverigedemokraterna backar. I Demoskop minskar Sverigedemokraterna med 3.5 enheter, från 20.1 till 16.6 procent. Den förändringen är statistiskt säkerställd. I Novus minskar Sverigedemokraterna med 1.3 enheter till 18.7 procent. Sverigedemokraterna har således inte lyckats dra fördel av sommarens it-skandal och hot om misstroendeförklaringar. I stället har partiet hamnat vid sidan av det politiska blickfånget.

Socialdemokraterna växer. I Demoskop ökar Socialdemokraterna från 27.0 till 28.4 procent, vilket är partiets bästa resultat i den mätserien på nästan två och ett halvt år. I Novus ökar Socialdemokraterna från 27.3 till 29.3 procent. Därigenom stärker Socialdemokraterna sin ställning som landets största parti. Stefan Löfven har av olika bedömare fått beröm för sitt sätt att genom regeringsombildningen svara på allianspartiernas hot om misstroendevotum, och det är möjligt att väljarna åtminstone kortsiktigt belönat honom för detta.

Kristdemokraterna över riksdagsspärren. I Demoskop ökar Kristdemokraterna med 1.4 enheter, från 2.6 till 4.0 procent. I Novus ökar Kristdemokraterna med 1.0 enheter från 3.3 procent till 4.3 procent. Kanske är ökningen en konsekvens av Sverigedemokraternas nedgång. Ökningen kan också vara en statistisk tillfällighet - vilket förstås också gäller Socialdemokraternas ökning.

Här skiljer sig resultaten åt:

Upp och ner för Moderaterna: I Demoskop ökar Moderaterna med 1.5 enheter, från 15.5 till 17.2 procent och är åter landets näst största parti. Men i Novus minskar Moderaterna med 0.7 enheter, från 15.9 till 15.2 procent. Förändringarna är små i båda mätningarna. Ökningen i Demoskop skulle kunna bidra till att ge Anna Kinberg Batra andrum. Samtidigt finns det en symbolisk laddning i att Moderaterna med 15.2 procent gör sitt sämsta resultat i Novus mätningar någonsin.

I övrigt kan vi notera att det är fortsatt jämnt i opinionen mellan de rödgröna och allianspartierna. I Novus har de rödgröna en ledning med tre enheter, 40.8 procent mot allianspartiernas 37.8 procent. I Demoskop får allianspartierna 40.5 procent mot de rödgrönas 40.2 procent.
 
Som statsvetarprofessorn Sören Holmberg kommenterar i P1 morgon tidigare i dag så ska man vara extra försiktig i uttolkningarna av sommarintervjuer. Många människor är på resande fot och därför kan urvalsbilden vara något skakigare än vad som annars är fallet.

Om Socialdemokraternas ökning är en följd av hanterandet av Transportstyrelsens it-skandal kan framgången bli kortvarig. Vi vet att politiska skandaler sällan ger långsiktiga opinionseffekter.

Snart öppnar riksdagen och det sista riksdagsåret före valet 2018 tar sin början. Då får vi se om allianspartierna går vidare med sitt misstroendevotum mot försvarsminister Peter Hultqvist, och då drar striden om den rödgröna regeringens budgetförslag igång. Vi går mot en spännande politisk höst.

Kinberg Batra i Almedalen: Åk härifrån, Sverigehatare!

Anna Kinberg Batras tal i Almedalen i dag var - givet de svåra förutsättningarna - ganska bra. Talet var ideologiskt väl sammanhållet - classic höger. Hon lyfte fram Moderaternas tre profilområden - integration, jobb, trygghet. Talet var i en del avseenden personligt hållet och jag tycker att Anna Kinberg Batra denna gång lyckades gestalta i stället för bara prata om första jobb-känslan - show, dont tell. Bilden av Sverige var positiv och optimistisk, samtidigt som hon lyfte fram svåra samhällsproblem. Hon relaterade sig till övriga alliansledare och hon fick Almedalsveckans sannolikt längsta applåd när hon tidigt i talet riktade en uppmaning till de församlade nazisterna i Nordiska Motståndsrörelsen: Åk härifrån, Sverigehatatare! Anna Kinberg Batra lyckades åtminstone köpa sig lite extra tid genom det här framförandet.

En partiledares viktigaste uppgift är att hålla samman sitt parti. Men Anna Kinberg Batra ska inte bara hålla samman Moderaterna (som i dag är kluvet mellan liberala och konservativa) utan också som oppositionsledare hålla ihop Alliansen (där Liberalerna och Centerpartiet utgör en liberal pol medan Moderaterna tillsamman med Kristdemokraterna utgör en konservativ pol). Hittills har det ju gått lite si så där med båda dessa uppgifter, för att uttrycka det milt.

Hösten kommer tidigt, fru Ramona. I vinden virvlar redan gula blad, sjöng Blå Tåget på albumet "I tidens Rififi". Vi får väl se hur tidigt hösten kommer för Anna Kinberg Batra som partiledare. En del experter har antytt att årets tal i Almedalen skulle bli hennes sista. Jag är inte lika säker. Början av hösten blir viktig för henne. Om opinionsraset kan hejdas och den nye partisekreteraren Anders Edholm förmår skapa trygghet i partiorganisationen och få ordning på kommunikationen så är hon kanske inte rökt ändå.

*

Noterade för övrigt årets bästa tweet på Twitter, av journalisten Margit Silberstein: Vill du ge din tidning till en judinna? Jag frågade en från NMR som sträckte fram Nordfront till mig. Han tystnade.

*

Jag kommenterade Anna Kinberg Batras tal för SVT. Inslaget och hela talet kan ses här.

"Fallet Kevin" väcker obehag. Men kanske inte bara på det sätt som var tänkt

Uppdaterat onsdag 17 maj kl 22.00. Den tredje delen av "Fallet Kevin" var om möjligt ännu mer omskakande än de två första delarna. Nedan kallade jag pojkarnas behandling under förhören för "otillständig". I kväll skulle jag nog ha valt ett starkare ord. Jag tycker också att kvällens avsnitt bidrog till att räta ut en del av de frågetecken jag angav nedan. Läs gärna också Dan Josefssons svar på min ursprungstext. Josefssons svar finns i kommentarsfältet nedan.

*

Nej, jag har förstås ingen aning om vem som mördade den 4-årige Kevin - eller åtminstone vållade hans död - i Arvika i augusti 1998. Men ja, jag följer noga Dan Josefssons dokumentärfilm "Fallet Kevin" i Sveriges Television.

Dan Josefsson är mycket skicklig i att bygga upp suggestiva stämningar och skapa dramatik (även om en rastlös själ kan tycka att det går lite långsamt ibland...). Han visar i filmen föredömligt hur de misstänkta - och senare utpekade - barnen förhörs på sätt som var otillständiga. För den behandlingen förtjänar pojkarna upprättelse.

Men ändå dröjer sig efter varje avsnitt en känsla av obehag kvar hos mig. Varför det? Jag har funderat en del och kommit fram till att det beror på två saker.

För det första behandlas förre kommissarien Rolf Sandberg, som inledningsvis ledde förundersökningen, på ett ohederligt sätt. Om jag förstått det rätt genomförs intervjuerna med honom under falska förespeglingar. Rolf Sandberg luras att tro att han ska medverka i ett program som handlar om samverkan mellan polis, socialtjänst och psykologer i samband med brottsutredningar där barn är inblandade, och där Kevin-ärendet skulle lyftas fram som ett positivt exempel. Jag har inga problem med att journalister under vissa förutsättningar arbetar med dold kamera och inte är helt öppna med sina avsikter. Men i det här fallet påverkar upplägget programmets trovärdighet i negativ riktning. Rolf Sandberg får inga möjligheter att försvara sig, eftersom han inte känner till vad han anklagas för. I stället pratar han glatt på och gräver oförväget sin egen grop allt djupare. Programmet utvecklar sig till ett karaktärsmord över en person som sannolikt försökt hantera en svår situation efter bästa förmåga.

För det andra väver Dan Josefsson ihop frågan om de utpekade pojkarna utsattes för en oacceptabel behandling med frågan om pojkarna är oskyldiga till det dåd de påstods ha begått. Men dessa frågor behöver ju faktiskt inte hänga ihop alls. När det gäller frågan om de utsattes för en oacceptabel behandling tycker jag Dan Josefssons dramaturgiska grepp fungerar - jag övertygas om att det som skedde var otillständigt och jag reagerar upprört över att ingen ingrep och satte stopp. Men när det gäller frågan om pojkarnas skuld fungerar inte det dramaturgiska greppet. Framställningen blir ensidig och fragmentarisk och det blir omöjligt för tittaren att dra några trovärdiga slutsatser.

Själv stannar jag vid följande fråga. Vilka människor behandlar vi i dag aningslöst på ett sätt som kommer att få våra efterlevande att ta sig för pannan och undra: Hur kunde de göra på det sättet? Våra äldre? Asylsökande flyktingar? De utsatta EU-medborgarna som sitter utanför butikerna och ber om pengar?

Läs gärna Johan Cronemans betraktelse om distinktionen mellan sanning och det dokumentära, i Dagens Nyheter i dag.