Alliansen splittrad - Peter Hultqvist sitter kvar

Uppdaterat torsdag kl 16.30: I bokstavligt talat samma sekund som jag publicerade min text nedan om huruvida Alliansen skulle fälla Peter Hultqvist gav Annie Lööf på Twitter beskedet att Centerpartiet inte ställer sig bakom en misstroendeförklaring. Strax därefter gav Liberalerna samma besked. Därmed är splittringen total inom Alliansen (även om Moderaternas riksdagsgrupp ännu inte tagit ställning till hur partiet ska agera).

Som jag indikerade nedan angav Annie Lööf det faktum att Stefan Löfvens statssekreterare Emma Lennartsson tidigt informerats om it-skandalen på Transportstyrelsen som skäl till att dra tillbaka hotet om misstroendeförklaring. Det är förstås en omvändelse under galgen. Lika lite som Peter Hultqvist förvissat sig om att Stefan Löfven nåtts av informationen, lika lite hade han förvissat sig om att Stefan Löfvens statssekreterare nåtts av informationen. Man kan ha olika uppfattningar om vad Peter Hultqvist skulle ha gjort eller inte gjort, men den bedömningen påverkas knappast av vad Emma Lennartsson visste eller inte visste.

Men fair enough. Det är bra att Centerpartiet och Liberalerna nu avstår från misstroendeförklaring. Det pris de får betala är Alliansens splittring. Det vore skönt om detta tillfälle nu kunde lägga grunden till en bättre samtalston i svensk politik - där fokus läggs på politiska skiljelinjer och politiska sakfrågor. Så får väljarna i valet 2018 ta ställning till vilken politik de tycker är bäst.

*

Kommer Alliansen att fullfölja sitt hot om misstroendeförklaring mot försvarsminister Peter Hultqvist? Frågan är svårhanterad för de borgerliga partierna. Hur de än gör riskerar det att bli fel.

Om Alliansen fullföljer sitt hot innebär det att de avsätter landets försvarsminister samtidigt som Sverige står värd för den största militärövningen i Sverige på 25 år, Aurora 17. En sådan dramatisk handling skulle förstås sända iväg en märklig signal till omvärlden. Enighet om landets försvars- och säkerhetspolitik är ett styrketecken - här skulle budskapet bli det omvända. Inte ens under en stor pågående militärövning kan oppositionen acceptera regeringens försvarsminister. Det är klart att det skulle uppfattas som ett svaghetstecken, både av Sveriges vänner och fiender.

Dessutom är Peter Hultqvist en populär försvarsminister, inom försvarsmakten, inom delar av borgerligheten och bland borgerliga väljare. Ingen har ifrågasatt hans allmänna duglighet som försvarsminister. Borgerliga ledarsidor har öppet hånat Alliansens planer på att avsätta Hultqvist. Många tror att Peter Hultqvist är en motståndare till att Sverige ska underteckna FN-konventionen om kärnvapenförbud, en uppfattning som delas av de borgerliga partierna. Det är också svårt att se att de borgerliga partierna skulle göra några opinionsvinster på att gå vidare med en misstroendeförklaring.

Dessutom skulle en misstroendeförklaring vara ytterligare ett steg på vägen att göra detta konstitutionella verktyg till ett vanligt sätt för oppositionen att göra sig av med misshagliga ministrar och försvåra regeringens arbete. En sådan utveckling skulle slå tillbaka mot allianspartierna själva om de får möjlighet att bilda regering efter valet 2018. Svinhugg går igen.

Mycket talar därför för att allianspartierna borde avstå från sin misstroendeförklaring mot Peter Hultqvist. Men fullt så enkelt är det inte. Alliansen har bundit sig vid masten genom att lova att avsätta Hultqvist, om inget nytt framkommer. Och i sakfrågan har inget nytt egentligen framkommit. Visserligen har det avslöjats att Stefan Löfvens statssekreterare Emma Lennartsson i ett tidigare skede än vad som ursprungligen varit känt informerats om IT-skandalen på Transportstyrelsen. Men vad Emma Lennartsson visste eller inte visste kan ju knappast påverka bilden av hur Peter Hultqvist borde ha agerat. Om Alliansen nu backar från misstroendeförklaringen kommer de därför omedelbart att mötas av frågor om hyckleri och bristande statsmannaskap. (Någon borde för övrigt hitta ett bra könsneutalt ord till "statsmannaskap".)

Allianspartierna tycks också vara splittrade i frågan. Moderaterna och Kristdemokraterna har markerat att de vill hålla fast vid kravet, Liberalerna och nu främst Centerpartiet har uttryckt sig på ett sätt som indikerar tvekan. Borgerlig splittring i denna fråga förstärker frågetecknen kring Alliansens regeringsduglighet.

Så hur kommer det då att gå? Kanske försöker allianspartierna formulera en mellanväg, där hotet om misstroendeförklaring lever kvar men att de avvaktar  Konstitutionsutskottets (KU) granskning (vilket jag tycker de borde ha gjort redan från början). Eller att man, som Annie Lööf idag, vill flytta fram frågan till att handla om Stefan Löfven.

Vore jag borgerlig politiker skulle jag lägga lite mer kraft på politikutveckling, lite mindre kraft på misstroendeförklaringar. Det är ett råd jag bjuder på - både för deras egen och för den svenska politikens skull.

Opinionsläget efter sommaren och Transportstyrelsens it-skandal

Nu har de första opinionsundersökningarna efter den politiskt turbulenta sommaren publicerats. SVT/Novus och Expressen/Demoskop presenterar resultat som delvis överensstämmer och delvis avviker från varandra.

Bland de gemensamma dragen återfinns följande:

Sverigedemokraterna backar. I Demoskop minskar Sverigedemokraterna med 3.5 enheter, från 20.1 till 16.6 procent. Den förändringen är statistiskt säkerställd. I Novus minskar Sverigedemokraterna med 1.3 enheter till 18.7 procent. Sverigedemokraterna har således inte lyckats dra fördel av sommarens it-skandal och hot om misstroendeförklaringar. I stället har partiet hamnat vid sidan av det politiska blickfånget.

Socialdemokraterna växer. I Demoskop ökar Socialdemokraterna från 27.0 till 28.4 procent, vilket är partiets bästa resultat i den mätserien på nästan två och ett halvt år. I Novus ökar Socialdemokraterna från 27.3 till 29.3 procent. Därigenom stärker Socialdemokraterna sin ställning som landets största parti. Stefan Löfven har av olika bedömare fått beröm för sitt sätt att genom regeringsombildningen svara på allianspartiernas hot om misstroendevotum, och det är möjligt att väljarna åtminstone kortsiktigt belönat honom för detta.

Kristdemokraterna över riksdagsspärren. I Demoskop ökar Kristdemokraterna med 1.4 enheter, från 2.6 till 4.0 procent. I Novus ökar Kristdemokraterna med 1.0 enheter från 3.3 procent till 4.3 procent. Kanske är ökningen en konsekvens av Sverigedemokraternas nedgång. Ökningen kan också vara en statistisk tillfällighet - vilket förstås också gäller Socialdemokraternas ökning.

Här skiljer sig resultaten åt:

Upp och ner för Moderaterna: I Demoskop ökar Moderaterna med 1.5 enheter, från 15.5 till 17.2 procent och är åter landets näst största parti. Men i Novus minskar Moderaterna med 0.7 enheter, från 15.9 till 15.2 procent. Förändringarna är små i båda mätningarna. Ökningen i Demoskop skulle kunna bidra till att ge Anna Kinberg Batra andrum. Samtidigt finns det en symbolisk laddning i att Moderaterna med 15.2 procent gör sitt sämsta resultat i Novus mätningar någonsin.

I övrigt kan vi notera att det är fortsatt jämnt i opinionen mellan de rödgröna och allianspartierna. I Novus har de rödgröna en ledning med tre enheter, 40.8 procent mot allianspartiernas 37.8 procent. I Demoskop får allianspartierna 40.5 procent mot de rödgrönas 40.2 procent.
 
Som statsvetarprofessorn Sören Holmberg kommenterar i P1 morgon tidigare i dag så ska man vara extra försiktig i uttolkningarna av sommarintervjuer. Många människor är på resande fot och därför kan urvalsbilden vara något skakigare än vad som annars är fallet.

Om Socialdemokraternas ökning är en följd av hanterandet av Transportstyrelsens it-skandal kan framgången bli kortvarig. Vi vet att politiska skandaler sällan ger långsiktiga opinionseffekter.

Snart öppnar riksdagen och det sista riksdagsåret före valet 2018 tar sin början. Då får vi se om allianspartierna går vidare med sitt misstroendevotum mot försvarsminister Peter Hultqvist, och då drar striden om den rödgröna regeringens budgetförslag igång. Vi går mot en spännande politisk höst.

It-skandal och Anders Borg-skandal. Tillfälligheter eller uttryck för något större?

De senaste veckornas nyhetsrapportering har dominerats av Transportstyrelsens it-skandal och av Anders Borg-skandalen där den tidigare finansministern på en privat tillställning påstås ha agerat hotfullt och kränkande. Angående Transportstyrelsens it-skandal råder det stor enighet om allvaret i det inträffade - debatten handlar nu mest om misstroendevotum och politiskt ansvarsutkrävande. Vem lät bli att informera vem och varför? Anders Borg-affären har fått politiska implikationer då Borg kritiserat den redan hårt ansatta moderata partiordföranden Anna Kinberg Batra för att göra "politiska poänger" av affären. Anders Borg skriver också att han känner "allt större förståelse" för ifrågasättandet av Anna Kinberg Batras omdöme.

Kanske är det ett tidens tecken att de traditionella politiska sakfrågorna marginaliseras. I stället kretsar den politiska debatten kring form- och spelfrågor, inte så sällan i en grinig och gnällig samtalston. (Jag skulle gärna se en systematisk studie av den svenska politiska debattens utveckling över tid, både med avseende på innehåll och tonläge. Kanske var det inte bättre förr?)

Om det är så att den svenska politiska debatten i dag handlar mindre om traditionella politiska sakfrågor ser jag åtminstone tre delvis sammanhängande förklaringar till utvecklingen.

1.) Knepigt parlamentariskt läge, särskilt med avseende på regeringsfrågan. En rödgrön minoritet tillåts regera, trots att det finns en högermajoritet i riksdagen. Det spelar ingen roll vilken politik och vilka ställningstaganden ett parti argumenterar för, partiet blir ändå beroende av stöd från andra partier för att få igenom sin politik. Fokus hamnar därför på förutsättningarna att få igenom politiska förslag, inte på de politiska förslagen i sig. Nyhetsbevakningen får färre incitament att behandla konsekvenserna av olika politiska förslag, i stället koncentreras nyhetsrapporteringen på maktspelet mellan regering och opposition.

2.) Politisk mobilisering längs den frihetlig-auktoritära GAL/TAN-dimensionen. Historiskt sett har vänster-högerdimensionen strukturerat svensk politik. Så är fortfarande fallet. Men på senare tid har vi sett ett uppsving i debatten för frågor som i stället förknippas med GAL/TAN-dimensionen, som till exempel identitets- och livsstilsfrågor, flyktingfrågor, samt frågor kring brott och straff. Är det kanske svårare att kompromissa i frågor som hänger samman med GAL/TAN-skalan än på vänster-högerskalan, eftersom de anses beröra absoluta värden? Vänster-högerfrågor kretsar i stället kring (materiell) resursfördelning, vilket underlättar kompromisser? Svårigheten att utarbeta kompromisser bidrar till ett förhöjt tonläge i debatten.

3.) Minskat förtroende för traditionella partier. På flera håll i Europa har de traditionella partierna - främst socialdemokrater och högerpartier - förlorat väljarstöd till förmån för framväxande populistiska och ofta nationalkonservativa partier. Utvecklingen hänger samman med globaliseringen och samhällenas individualisering och bidrar till mobiliseringen längs GAL/TAN-dimensionen.

Jag är givet detta lite bekymrad för den stundande valrörelsen 2018. Risken finns att traditionella politiska sakfrågor kommer att spela en underordnad roll och att samtalstonen präglas av grinighet, arrogans och ömsesidig misstro. Sverige kan och förtjänar bättre.

Apropå it-skandalen: om misstroendeförklaringar och politiskt ansvarsutkrävande

I dag tisdag håller riksdagens försvarsutskott och justitieutskott extra sammanträden för att få ytterligare information om it-skandalen på Transportstyrelsen. Vid sammanträdena medverkar bland annat försvarsminister Peter Hultqvist och inrikesminister Anders Ygeman. Det är bra. Vi behöver få största möjliga klarhet kring vad som hänt och varför det hänt.

Nu pågår en diskussion om huruvida allianspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna (och kanske till och med Vänsterpartiet) genom misstroendeförklaring tänker försöker avsätta något eller några statsråd. Den diskussionen lär föras med än större intensitet efter dagens utskottssammanträden.

Min inställning till politiskt ansvarsutkrävande i denna skandal överensstämmer i stort med den som tidigare statsvetarprofessorn Olof Petersson ger uttryck för i måndagens Studio Ett i P1. Olof Petersson menar att frågan om misstroendevotum är för tidigt väckt eftersom det fortfarande finns för många frågetecken. Det är alldeles för tidigt att börja med ansvarsutkrävande innan man vet riktigt vad som har hänt, säger han och uppmanar riksdagens konstitutionsutskott att snabbt tillsätta en granskningskommitté.

First things first. Först en ordentlig och oberoende utredning om vad som har hänt, därefter politiskt ansvarsutkrävande. Det är så det borde gå till, och det oavsett om det är de rödgröna eller allianspartierna som innehar regeringsmakten. Se gärna till att konstitutionsutskottets granskning genomförs så effektivt att frågan om det politiska ansvarsutkrävandet inte skjuts på en obestämbar framtid utan kan hanteras under hösten/vintern 2017/2018.

Men allianspartierna står under stark press från sina medlemmar och sympatisörer att visa handlingskraft nu. Det finns därför en risk att de avstår från att invänta resultaten från en oberoende utredning och i stället försöker plocka lättköpta politiska poäng genom att avsätta en minister. Den rödgröna minoritetsregeringen har kunna styra landet eftersom allianspartierna i praktiken fortsätter att efterleva Decemberöverenskommelsen, trots att de formellt har sagt upp den. Allianspartierna lägger ingen gemensam budget och trots att det finns en högermajoritet i riksdagen tillåts den rödgröna minoriteten regera. Situationen är oerhört påfrestande för borgerligheten. Att avsätta ett statsråd blir ett sätt att hantera allianspartiernas interna frustration och försöka visa handlingskraft, att påminna regeringen och väljarna om att Stefan Löfven faktiskt leder en minoritetsregering.

Det finns emellertid åtminstone två saker som talar emot att allianspartierna väljer att redan nu gå fram med en misstroendeförklaring.

För det första: Allianspartierna har en svår pedagogisk uppgift i att förklara varför de väljer att gå fram med en misstroendeförklaring nu i stället för att invänta konstitutionsutskottets pågående granskningsarbete av vad som hänt. Alliansen riskerar att uppfattas som att man prioriterar det politiska spelet på bekostnad av ett seriöst agerande i den politiska sakfrågan.

För det andra: Mot vem eller vilka ska man rikta misstroendeförklaringen, och varför? Just nu är det få som på allvar kritiserar regeringens sätt att hantera krisen i sak, kritiken handlar främst om brister i kommunikationen - vilket ju är en fråga av något mindre dignitet. Vem ska man rikta misstroendeförklaringen emot? Statsminister Stefan Löfven är utesluten, eftersom varken Centerpartiet eller Liberalerna vill utlösa en regeringskris. Anna Johansson är formellt ansvarig för Transportstyrelsen, men hon säger sig inte ha fått någon information själv förrän i januari 2017. Är det trovärdigt att avsätta en minister för att denne inte har blivit informerad? Peter Hultqvist och Ander Ygeman är båda "folkkära" ministrar och att försöka. avsätta dem för en informationsfråga är inget självklart val. Dessutom lever Alliansen i osäkerhet över vilket motdrag Stefan Löfven kommer att göra om det väl väcks misstroendeförklaring i riksdagen. Så länge Alliansen inte är beredd att ta över regeringsansvaret riskerar deras olika utspel att bli "musen som röt".

Så situation är komplicerad. Jag hoppas att allianspartierna besinnar sig och avstår från att föregripa granskningsprocessen med en misstroendeförklaring. Men säker är jag inte. Och för tydlighetens skull - jag ser det inte som självklart att de rödgröna skulle ha agerat annorlunda om rollerna varit de omvända. Här finns en politisk logik som gör det svårt för de politiska partierna och som kräver ett starkt ledarskap för att orka stå emot.

Här kan du läsa mer om vad en misstroendeförklaring är och hur det går till.

Om it-skandalen och Stefan Löfvens pressträff

Igår formulerade jag tre grundfrågor för att analysera it-skandalen på Transportstyrelsen: 1.) Vad är det som har hänt? 2.) Vilka blir konsekvenserna för Sverige? 3.) Var återfinns det politiska ansvaret? På vilket sätt bidrog då dagens pressträff med Stefan Löfven till att bringa klarhet kring dessa tre frågor?

1.) Vad är det som har hänt? Här framkom egentligen ingen nytt i förhållande till det vi visste tidigare. Däremot berättade Stefan Löfven att regeringen ska utse en utredare för att ta reda på hur det kunde hända.

2.) Vilka blir konsekvenserna för Sverige? Inte heller här tillkom det så mycket nytt. Säpochefen Anders Thornberg och ÖB Micael Bydén betonade förstås allvaret i det inträffade, men var mycket försiktiga i sina bedömningar av konsekvenserna. Med det vi vet i dag så har inte detta haft en påtaglig påverkan på försvarsmaktens samlade operativa förmåga, sa till exempel ÖB Micael Bydén.

3.) Var återfinns det politiska ansvaret? Stefan Löfven berättade att han inte fick information om situationen förrän i januari 2017. Med tanke på att Löfven själv beskrivit det inträffade som "synnerligen allvarligt" och "ett haveri" är det förstås uppseendeväckande att han inte blev informerad i ett tidigare skede. Inte heller infrastrukturminister Anna Johansson nåddes av informationen förrän i januari 2017, trots att hon har ansvaret för Transportstyrelsen som myndighet. Inrikesminister Anders Ygeman och försvarsminister Peter Hultqvist tycks ha haft informationen redan våren 2016. Jag hade velat haft denna informationen tidigare, sa Stefan Löfven. Någonstans har således kommunikationen gått fel, och detta måste självklart utredas och åtgärdas. Konstitutionsutskottets granskningsarbete blir här ett viktigt redskap.

Stefan Löfven valde också att under hela våren inte informera oppositionen eller svenska folket om detta mycket allvarliga haveri som riskerade att påverka Sveriges säkerhet och enskilda individers säkerhet och integritet. Jag tror det hade varit bättre med större transparens i denna fråga.

Det är utmärkt att regeringen nu avser att lägga förslag om starkare gränser för myndigheters utkontraktering/oursourcing av verksamheter. Säpo har under många år varnat för farorna med utkontraktering i denna form. Transportstyrelsen tog beslutet om utkontraktering i februari 2014.

Igår efterlyste jag en oberoende granskningskommission som med expertkompetens och trovärdighet skulle besvara de tre frågorna ovan. Stefan Löfvens besked idag om att tillsätta en särskilt utredare är i alla fall ett steg på vägen. Det är viktigt att utredarens direktiv inte blir för snäva. De styrningsproblem som synliggjorts kan mycket väl vara generella och därför behöva åtgärdas på en övergripande nivå.

Nu får vi se om oppositionen förmår invänta utredningens resultat och konstitutionsutskottets granskningsarbete eller om det interna trycket blir så stort att man i stället går fram med misstroendevotum mot någon eller några enskilda ministrar. Till den frågan avser jag att återkomma under morgondagen.

Jag kommenterar händelseutvecklingen för bland annat Aftonbladet och för Göteborgs-Posten.