1 maj, Göteborg, 2026

I ett strålande väder drygt fyra månader före valet ökade antalet demonstranter alla de fyra demonstrationer som jag räknade. Demonstrationsdeltagandet är ett mått på den politiska pulsen i samhällsdebatten. Under senare år har jag haft allt större hjälp av vännen och kollegan Jonas Hinnfors. Vi räknar var för sig och när vi efteråt stämmer av är våra resultat väldigt samstämmiga. Så de siffror jag presenterar nedan kan ni verkligen lita på.

Först ut var syndikalisternas demonstration, där även anarkister och olika delar av allmänvänstern i Göteborg deltog. I tåget gick 1765 personer, vilket faktiskt var det högsta deltagarantalet sedan jag började räkna i slutet av 1990-talet. (Det finns dock några luckor i materialet när det gäller denna demonstrationen.)

Därefter kom Kommunistiska Partiet (KP). Även här fanns en ökning, om än mer modest - från 500 till 560 personer. (OK, en ökning med hela tio procent, för den som så vill).

Vänsterpartiet ökade från 3 500 till 3 900 personer. Även det en ökning med drygt tio procent.

Socialdemokraterna avslutade traditionsenligt dagen. Här var det en ökning från 1 075 föregående år till 1 210 i år. Det var Socialdemokraternas bästa resultat i Göteborg sedan 2017.

Sammantaget var det således 7 435 personer som gick i de olika tågen. Det är ett av de högsta deltagarantalen sedan jag började räkna, och det högsta sedan covidepidemin.

I Bältespännarparken spelade Kraklet schlagerpunkig angreppspop. Dem hade jag inte hört förut.

Deltagarantalet i 1 maj-demonstrationerna i Göteborg 2025

Jag hade tyvärr inte möjlighet att som brukligt räkna deltagarna i 1 maj-demonstrationerna i Göteborg i år, eftersom jag själv talade i Borås. Men stort tack till Jonas Hinnfors som räknade tågen för Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Kommunistiska Partiet. Jonas har räknat i flera år, och när vi jämför våra siffror brukar de överensstämma väldigt bra. Så här kommer Jonas siffror.

Störst var som vanligt Vänsterpartiet med 3 500 deltagare (en minskning med 500 personer). Socialdemokraterna samlade 1 075 deltagare (en minskning med 75 personer - men Jonas räknar inte musikorkerstrarna vilket jag gör, så S går nog ungefär jämnt upp.) Kommunistiska partiet samlade 500 deltagare (oförändrat).

 

Siffrorna stärks av Anders Karlssons beräkningar, som presenteras på bloggen Svenssons nyheter. Han har också räknat i många år, och även hans siffror brukar överensstämma med mina och Jonas, trots att vi räknar helt oberoende av varandra. Anders Karlssons siffror finns här.

Första maj 2024

Ni som känner mig vet att jag varje år räknar demonstrationsdeltagarna i de olika 1 maj-tågen i Göteborg. Jag har siffror tillbaka till mitten av 1990-talet, vilket möjliggör intressanta jämförelser över tid. Min vän och kollega Jonas Hinnfors brukar också räkna.

I dag nöjer jag mig med att jämföra deltagarantalet 2024 med föregående år, det vill säga 2023.

Samtliga demonstrationståg i Göteborg ökade i antal i år. Vädret var soligt och varmt, hade 1 maj legat i anslutning till en helg hade kanske många valt att åka till landet eller havet i stället. Två partiledare för riksdagspartierna fanns på plats - Magdalena Andersson och Nooshi Dadgostar. Samt Jonas Sjöstedt som ju toppar Vänsterpartiets EU-vallista.

Först ut var Syndikalisterna (SAC). De var i år 1 400 personer, mot 1 000 personer förra året. En ökning med 400 personer.

Därpå följde Kommunistiska Partiet (KP). De bröt en mångårig nedåtgående trend och var i år 500 personer, mot 425 personer föregående år. En ökning med 75 personer.

Vänsterpartiet genomförde en av sina största 1 maj-demonstrationer i Göteborg i modern tid. De var i år 4 000 personer, mot 3 200 personer förra året. En ökning med 800 personer.

Socialdemokraterna var i år 1 150 personer, mot 930 personer förra året. En ökning med 220 personer.

Sammantaget var det således över 7 000 människor som demonstrerade i Göteborg. Vi får gå tillbaka till 2015 för att hitta en högre siffra.

Jag tror att Palestinafrågan och kriget i Gaza spelade en mobiliserande roll och bidrog till att deltagarantalet ökade i samtliga demonstrationer. Jag tror också att Tidöregeringens och särskilt Sverigedemokraternas politik polariserar på ett sätt som mobiliserar till deltagande.

Och tack till alla som vinkade till mig när jag räknade! Jag beklagar om jag missade att hälsa tillbaka till någon.

 

Första maj i Göteborg 2023

Det blev en regnig och blåsig första maj i Göteborg. Vädret brukar inte spela stå stor roll för demonstrationstågens storlek - de som går i tågen är de mest engagerade och lojala medlemmarna och sympatisörerna och den gruppen är inte särskilt väderkänslig. Jag brukar säga att allt annat lika kan dåligt väder innebära att en tiondel av de tänkta demonstrationsdeltagarna väljer att stanna hemma eller göra något annat.

Mot den bakgrunden var det ändå helt okej demonstrationssiffror i Göteborg i dag. Sammantaget höll partierna ställningarna.

I syndikalisternas tåg gick 1010 personer, mot 1050 förra året. i Vänsterpartiets tåg gick 3 200 personer, mot 3 300 förra året. I Kommunistiska Partiets tåg gick 425 personer, mot 450 förra året.

När det blev Socialdemokraternas tur hade regnet tilltagit ordentligt. Ändå ökade partiet något, från 840 personer i fjol till 930 personer i dag.

Senare på kvällen gick jag på Liseberg och lyssnade på Motvind och Nynningen. För full hals.

Vad händer efter valet? Del II: Regeringsbildningen om Magdalena Anderssons sida blir störst

Igår skrev jag en text om hur regeringsbildningen kommer att gå till om Ulf Kristerssons sida vinner. Idag utgår jag istället från det omvända utfallet. Det vill säga, hur kommer regeringsbildningen att gestalta sig om Magdalena Anderssons sida blir störst. 

Om Magdalena Anderssons sida vinner tror jag att Socialdemokraterna och Centerpartiet kommer att regera tillsammans. Kanske att Miljöpartiet också kommer att ingå i regeringen, men Vänsterpartiet får stanna utanför.

Centerpartiets stora förflyttning gjordes efter valet 2018, då partiet sa nej till en moderatledd minoritetsregering och i stället genom Januariavtalet släppte fram Stefan Löfven som statsminister. Steget till att nu ingå i en socialdemokratiskt ledd regering är kortare, många inom Centerpartiet uppfattar det som ett naturligt steg givet hur det politiska landskapet förändrats.

Miljöpartiet vill gärna ingå i en sådan regering. Men frågan är om partiet är välkommet. Jag skulle tro att om partiet verkligen vill så kommer deras mandat att innebära att de trots allt släpps in i regeringsvärmen.

För Vänsterpartiet blir det svårare. Centerpartiet sätter sig inte i en regering där Vänsterpartiet ingår. Samtidigt har Centerpartiet i dag inte samma behov av att isolera och stigmatisera Vänsterpartiet på samma sätt som Liberalerna och Jan Björklund krävde i samband med att Januariavtalet kom till. 

Nooshi Dadgostar har uttalat sig motsägelsefullt om huruvida det är ett ultimativt krav att partiet ska få plats i regering om man ska släppa fram Magdalena Andersson som statsminister. Men jag läser Nooshi Dadgostars uttalanden som att här finns ett förhandlingsutrymme. Det kommer förstås att kosta, på samma sätt som det kostade när Nooshi Dadgostar och Vänsterpartiet drev igenom kravet på kraftigt höjd garantipension förra året. Och självklart kommer partiet i opposition även att finnas med i budgetsamtalen, även om det kanske inte blir några formella förhandlingar. 

*

Oavsett vilken sida som vinner tror jag att regeringsbildningen kommer att gå avsevärt fortare än de 134 dagar det tog förra gången. Flera partier har redan gjort avgörande förflyttningar och talmannen kan därför arbeta med snävare tidsramar.

*

Opinionsläget är om möjligt ännu jämnare än igår. Spelbolaget Unibet håller fortfarande Magdalena Andersson som favorit - oddset på henne som statsminister är i kväll 1.45 mot 2.50 på Ulf Kristersson.

*

Jag kommenterar partiledarnas debattstrategier för TT.

Första maj i Göteborg 2022 - en lägesrapport

Om vänsterpartierna funderar på att göra valet 2022 till ett mobiliseringsval gav i alla fall 1 maj i Göteborg dem något att fundera över. Samtliga fyra demonstrationståg minskade något jämfört med tidigare år, trots att det är valår i år. Och vädret var demonstrationsvänligt.

Är det lägre deltagandet en pandemieffekt - de som tidigare var tveksamma till att demonstrera har efter två pandemiår vant sig vid att inte göra det? Eller har Rysslands brutala krigföring i Ukraina skapat en politisk depression eller åtminstone höjt mobiliseringströskeln för att demonstrera för traditionella vänster-högerkrav i svensk politik? Eller var Göteborg 2022 ett undantag, en outlier i förhållande till övriga orter i landet? Jag vet inte - vi får återkomma till en sådan analys.

I Syndikalisternas tåg deltog 1050 personer. Det är ett anständigt resultat, men ändå ett av de mindre syndikalisttågen de senaste 20 åren.

I Kommunistiska Partiets tåg Röd Front deltog 450 personer. Det är det lägsta antalet deltagare i Röd Fronts historia sedan början av 1970-talet. Tåget marscherade förbi på fyra minuter, och frågan är om det blir så många fler Röd Front-tåg i Göteborg. Kommunistiska Partiet har haft några svåra år, med intern splittring kring GAL/TAN-dimensionen och åtminstone en tidigare framträdande företrädare skriver nu krönikor i så kallad högeralternativ press. 

I Vänsterpartiets tåg deltog 3 300 personer. Det är ett av de sämre resultaten under de senaste tio åren, trots att Vänsterpartiet ligger bra till i opinionsmätningarna i Göteborg och har haft en god medlemstillväxt. (Antalet deltagare innebär ändå att Vänsterpartiets tåg var tre gånger så stort som det näst största tåget i Göteborg.)

I Socialdemokraternas tåg deltog 840 personer (den inhyrda orkestern på 28 personer ej inräknad). Det är en minskning på nära tio procent från 2019 och det lägsta deltagarantalet - vad jag kan förstå - i en socialdemokratisk 1 maj-demonstration i Göteborg på hundra år. Även Socialdemokraterna behöver fundera över formerna för sitt första maj-firande. Nu tog det mindre än tio minuter för tåget att gå förbi. (Jonas Hinnfors och jag räknade Socialdemokraternas tåg oberoende av varandra. Han fick det till och med till något färre än jag, och landade i formuleringen "ungefär 800 personer".)

Tack till alla som vinkade till mig från demonstrationstågen, och förlåt om jag inte förmådde vinka tillbaka till er alla. Vi ses nästa år igen!

Blir Magdalena Andersson statsminister och får hon igenom sin budget?

I dag fick Magdalena Anderssons sitt sonderingsuppdrag förlängt av talmannen, fram till måndag 22 november kl 13.00. Om Magdalena Andersson lyckas med sitt uppdrag kan en statsministeromröstning genomföras torsdag 25 november - det vill säga samma dag som budgetomröstningen äger rum. Kommer Magdalena Andersson att lyckas bilda regering och få igenom sin budget? Ja, i dagsläget talar mycket för det.

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kan lättkomma överens i två av de frågor som Nooshi Dadgostar lyft fram - höjda pensioner för de sämst ställda och förbättrade karensvillkor för de anställda vid sjukskrivning. Dessa frågor måste visserligen hanteras utanför det traditionella budgetarbetet (budgeten är ju redan inlämnad och Centerpartiet accepterar inte en budget som Vänsterpartiet varit med att förhandla fram). Här krävs politisk verkstad och kreativitet. Men finns den politiska viljan så går det.

Då är det svårare med Vänsterpartiets krav på någon slags långsiktiga spelregler för hur partiet ska kunna utgöra en del av regeringsunderlaget och ha ett visst inflytande över regeringspolitiken. Vänsterpartiet vill växla in sitt inflytande i dag i en mer varaktig valuta. Socialdemokraterna vill visserligen också ha stabilitet och förutsägbarhet men även gärna handlingsfrihet. Nu är det bara tio månader kvar av mandatperioden så frågan kommer sannolikt att kunna lösas.

I dag berättade Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna att de går fram med ett gemensamt budgetförslag i form av en gemensam reservation i finansutskottet. Liberalerna väljer att ställa sig utanför och motiverar sitt ställningstagande med att budgetförslaget inte är tillräckligt klimatvänligt. Om tre dagar inleds Liberalernas landsmöte i Linköping. Det hade blivit tufft för Nyamko Sabuni att fronta sitt splittrade parti med en nyundertecknad budgetöverenskommelse med Sverigedemokraterna under armen. 

Mycket talar för att oppositionens budgetförslag kommer att förlora i riksdagen. Det är svårt att se Vänsterpartiet och Centerpartiet bidra till en politisk seger för Ulf Kristersson, Ebba Busch och Jimmie Åkesson. Men allting har sitt pris. Det pris Vänsterpartiet får betala är att partiet tvingas rösta ja till regeringens budget trots att man inte fått vara med och förhandla om innehållet. Det pris Centerpartiet får betala är att partiet kommer allt närmare Socialdemokraterna, och det är osäkert hur centerväljarna reagerar på dessa närmanden.

Ingenting är klart förrän det är klart. Men just nu ser det ut som att Sverige den 25 november genom Magdalena Andersson får sin första kvinnliga statsminister och att Magdalena Andersson samma dag får igenom sin budget i riksdagen. Därefter vore det skönt om det politiska livet kunde få lite julledigt och en välbehövlig andningspaus inför det kommande valåret 2022. Men det är kanske att hoppas på för mycket...

Dubbla rekord i dagens Novus - men åt olika håll

Olika falla ödets lotter. En del får WC, en del får pottor. 

Dessa rader lärde jag mig av en åldrad patient - låt oss kalla henne Gerda - på Kallebäcks sjukhem där jag arbetade några år i slutet av 1970-talet. Gerda upprepade denna livsvisdom nästan varje gång man pratade med henne, och gärna med en pillemarisk glimt i ögat. Uttrycket fastnade hos mig också.

Jag tänkte på uttrycket när jag idag tog del av SVT/Novus nya opinionsmätning. Vänsterpartiet går fram med 2.1 procentenheter och får 13.3 procent. Det är partiets bästa resultat någonsin i SVT/Novus mätningar, sedan undersökningarna påbörjades 2006. Omvänt får Liberalerna 2.2 procent, vilket är det sämsta någonsin för partiet i SVT/Novus undersökningar. Två rekord i samma mätning således - men på olika håll. 

Nu är det kanske inte ödet som bestämt att det ska gå bra för Vänsterpartiet och dåligt för Liberalerna. Det skilda utfallet har förstås sin grund i partiernas agerande.

Vänsterpartiet och Nooshi Dadgostar har hållit fast vid sin linje och, till skillnad från andra partiledare, lyckats skapa konflikt och politisk nerv i en vänster/högerfråga. Det är inte så vanligt i en tid då GAL/TAN-frågor kring invandring och brott och straff dominerat debatten och lagt beslag på det mesta av det politiska syret. En mätning är ingen mätning, brukar man säga. Det blir spännande att se om Vänsterpartiets opinionsframgång är en tillfällig topp efter partiets djärva agerande i hyresfrågan eller om partiet nu kommer att etablera sig på en högre nivå i opinionen.

För Liberalerna är det svårt att se något ljus i tunneln. Minskningen från föregående mätning är inte signifikant. Men mätningen bekräftar att partiet inte växer i opinionen utan har etablerat sig på rekordlåga nivåer. Partiets opinionskris försvårar för Nyamko Sabuni att hålla ihop sitt parti inför Liberalernas landsmöte i höst. Beslutet att söka samarbete med Sverigedemokraterna har inte bidragit till det lyft i opinionen som majoriteten i partiledningen hoppats på. Samtidigt är det svårt att se hur ett steg tillbaka skulle hjälpa partiet inför valet 2022. Ryckighet är sällan vägen till väljarframgång.

Det är också värt att notera att Sverigedemokraterna får 21.6 procent, vilket är partiets bästa resultat i Novus sedan mars 2020, det vill säga på mer än två år. De som trott eller hoppats på att Moderaternas, Kristdemokraternas och Liberalernas normalisering av och samarbetsinviter till Sverigedemokraterna skulle bidra till att partiet förlorar väljarstöd har hittills haft helt fel.

Det råder knappast någon klang- och jubelstämning hos Socialdemokraterna heller. Med 23.8 procent får partiet sitt sämsta resultat sedan februari 2020. Nu väntar svåra budgetförhandlingar och en valrörelse där socialdemokratins tänkta regeringsunderlag än så länge står skrivet i stjärnorna. Finns det kanske någon astrolog bland bloggens läsare, som kan bistå med att tyda tecknen? :-)

 

Talmansrundor bättre än extraval. Men det är nu svårigheterna börjar

Jag är glad att det inte blev ett extra val mitt under pågående pandemi. Då tänker jag inte enbart på riskerna för smittspridning utan - precis som Vänstra Stranden - på de begränsningar av de demokratiska fri- och rättigheterna som pandemilagen innebär. En kort och intensiv valrörelse med begränsade möjligheter att genomföra politiska möten och offentliga manifestationer skulle riskera att urholka valets demokratiska legitimitet.

Dessutom är det hög sannolikhet att ett extra val skulle utmynna i ett valresultat ungefär motsvarande det efter valet 2018. Då kvarstår problemen och processen riskerar att igen utmynna i utdragna talmansrundor. De opinionsundersökningar som genomförts visar också att det inte finns ett starkt tryck i opinionen på ett extra val - snarare tvärtom.

De talmansrundor som nu stundar är svåra att bedöma. Det syns ingen rörelse i fältet, för att tala travspråk. Det är svårt att se hur Ulf Kristersson skulle släppas fram av riksdagen, givet rådande mandatfördelning. Men det är små marginaler, så det kan inte uteslutas.

Troligare är att Stefan Löfven kan få majoritet för att bilda ny regering. Men hur ska han i så fall kunna få igenom sin höstbudget? Centerpartiet vägrar budgetförhandla med Vänsterpartiet och Liberalerna vill hellre samarbeta med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Samtidigt är Liberalerna fortfarande djupt splittrade i frågan om samarbete med Sverigedemokraterna. För Stefan Löfven torde det vara uteslutet att gå till val 2022 som statsminister men med en budget som Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna har röstat igenom.

Mer sannolikt är att Stefan Löfven och hans regering lyckas förhandla sig fram till stöd för sin budget från både Centerpartiet och Vänsterpartiet utan att dessa båda partiet förhandlar med varandra.

Så läget är fortfarande låst. De kommande samtalen mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet underlättas kanske heller inte av att Stefan Löfven tre gånger under dagens pressträff anklagade Vänsterpartiet för att ha "lierat sig" med Sverigedemokraterna i samband med misstroendeförklaringen i riksdagen. Jag har tidigare skrivit att Vänsterpartiet genom att stödja Sverigedemokraternas misstroendeförklaring bidragit till att normalisera partiet. Den formuleringen håller jag fast vid. Men man ska ta det varligt med orden. Ord spelar roll och onda ord sitter gärna kvar. Möjligheten att varaktigt föra en riktig vänsterpolitik i Sverige förutsätter någon form av samverkan mellan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Då bör man också undvika ordval som i onödan förstärker de spänningar som finns.

Tre tankar om regeringskrisen

Sansa er. De senaste dagarna har jag i sociala medier sett många i vanliga fall kloka och reflekterande socialdemokrater och vänsterpartister ta heder och ära av varandras partier. Inläggen är ofta grovt förenklade och har sin bas i en absolut vägran att försöka se saken ur den andres perspektiv. Jag förstår vreden och besvikelsen. Men ta det varligt med orden. Ord spelar roll och onda ord sitter gärna kvar. Möjligheten att föra en riktig vänsterpolitik i Sverige förutsätter någon form av samverkan mellan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Försvåra inte förutsättningarna för en samverkan genom att ge uttryck för er frustration i sociala medier. Så sansa er. Blicka framåt. 

Låt falla vad icke kan stå. Det knakar i samhällets fogar och band, låt falla vad icke kan stå! Så skaldade den danske poeten och socialisten Ulrich Peter Overby i sången "Socialisternas marsch" (1871, svensk översättning Johan Lindström Saxon). Kanske är det nödvändigt att Januariavtalet faller samman för att något nytt ska  växa fram. Så här långt visar händelseutvecklingen att en stabil socialdemokratiskt ledd regering kräver samarbete både mot mitten och vänster. Att på sikt isolera Vänsterpartiet fungerar inte. Kanske krävs de en regeringsombildning eller ett extra val för att bekräfta denna insikt.

Den stora koalitionen. Efter valet 2018 förespråkade Annie Lööf en stor koalition där både Socialdemokraterna och Moderaterna ingick. I dagsläget är en sådan koalition osannolik. Men på sikt kan Socialdemokraterna hamna i ett läge där man tvingas välja mellan partiets bästa (Socialdemokraterna tappar sannolikt väljare om man går i koalition med Moderaterna) och landets bästa (i en koalition förhindra genomförandet av en starkt högerorienterad politik). Jag vill definitivt inte se en koalition mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Men om den nuvarande regeringskrisen inte löser sig och ett extraval inte förändrar läget kommer frågan att komma upp på dagordningen.

Kampen om marknadshyrorna. Det här tror jag händer nu (II)

Dagens hastiga utveckling i frågan om marknadshyror präglades av att samtliga partier verkligen agerade på det sätt som de i tisdags sa att de skulle göra. I det avseendet var händelseutvecklingen förutsägbar och i linje med det scenario jag skisserade här. 

En viktig skillnad är att Vänsterpartiet så snabbt och sorglöst markerade att partiet tänkte bejaka Sverigedemokraternas misstroendeförklaring i riksdagen. Nooshi Dadgostar beskriver det som "en ren formalitet" vilket parti som väcker misstroendeförklaring. I konstitutionell mening har hon rätt. Men politiskt innebär ett stöd till misstroendeförklaringen från Vänsterpartiet att partiet bidrar till att normalisera Sverigedemokraterna. När Vänsterpartiet  säger att det inte spelar roll vilket parti som tar initiativet gör man ingen skillnad mellan Sverigedemokraterna och andra partier. Ju fler områden där Sverigedemokraterna likställs med andra partier, desto mer normaliserat blir Sverigedemokraterna. Jag förstår att det inte är Vänsterpartiets avsikt. Men det blir konsekvensen. Everything comes with a price.

På pressträffen i eftermiddags höll Stefan Löfven korten tätt intill kroppen. Han behöver tid för att analysera situationen (händelseutvecklingen gick mycket fort idag). Jag har svårt att se att Löfven kommer att utlysa extraval, men det går inte att utesluta. Kommer Löfven att avgå före omröstningen i riksdagskammaren, eller kommer han att låta sig avsättas för att synliggöra den politiskt heterogena allians - från Vänsterpartiet till Sverigedemokraterna - som är oenig om allt utom i att de vill avsätta regeringen? 

De talmansrundor som i så fall följer leder sannolikt till att Stefan Löfven ges förnyat förtroende. Men säkert är det inte. Anden är ur flaskan, och det är inte så lätt att få in henom igen.

Nu har Stefan Löfven några dygn på sig att genom informella samtal med Centerpartiet, Liberalerna och Vänsterpartiet försöka bana en väg fram. Kanske är sådana samtal redan i full gång. Eller så bedömer Stefan Löfven redan nu sådana samtal som utsiktslösa och har i stället redan börjat fundera över en ny regeringsbildning. I vilket fall är Stefan Löfvens politiska kreativitet och handlingskraft - igen uppe för prövning.

Kanske kan parterna frälsa regeringen på samma sätt som parterna gjorde i LAS-frågan? Hyresgäster och fastighetsägare har en del gemensamma intressen i fråga om förutsägbarhet på hyresmarknaden och en oro över att politiken genom en regeringskris kommer att förlora kontrollen över vilka ramar som ska reglera hyresfrågan. Om parterna gemensamt vädjar till politiken om tid för samtal/dialog/förhandlingar förändras det politiska landskapet på ett sätt som ökar handlingsutrymmet för både Vänsterpartiet och Centerpartiet/Liberalerna. Men vill parterna detta? Osäkert. Men det är en väg som bör prövas.

Kampen om marknadshyrorna. Det här tror jag händer nu.

Hittills har Vänsterpartiet och Nooshi Dadgostar hanterat frågan om marknadshyror på ett politiskt skickligt sätt. Kampen mot marknadshyror är en för partiet ideologiskt viktig sakfråga. Partiets offensiva linje sätter frågan högt upp på den politiska dagordningen, stärker partiet internt och kanske också i väljarkåren.

Nu kräver Vänsterpartiet att regeringen inom 48 timmar (!) antingen meddelar att man helt avstår från att förändra hyreslagstiftningen eller inleder förhandlingar där Hyresgästföreningen ingår. Annars hotar man med misstroendeförklaring. Vänsterpartiet vet förstås att regeringen kommer att säga blankt nej till båda dessa krav (vilket justitieminister Morgan Johansson också gjorde i eftermiddags). Däremot hoppas kanske Vänsterpartiet att deras utspel ska sätta andra bollar i rullning - till exempel att mobilisera Hyresgästföreningen i frågan.

Går vi då mot en regeringskris och ett eventuellt extraval? Nja, kanske inte. Nedan följer det scenario jag upplever som mest sannolikt framåt.

Vänsterpartiet har inte tillräckligt med mandat för att själva kunna väcka en misstroendeförklaring. Därför kommer partiet att ta kontakt med Moderaterna och Kristdemokraterna för att sondera om de vill hjälpa till med sina mandat. Moderaterna och Kristdemokraterna kommer sannolikt att säga nej. De vill visserligen avsätta regeringen, men de vill inte göra det på en fråga där de har helt motsatt uppfattning än Vänsterpartiet. Moderaterna och Kristdemokraterna är ju positivt inställda till marknadshyror. 

Efter att Moderaterna och Kristdemokraterna sagt nej kan Vänsterpartiet sträcka på sig och säga att man nu verkligen försökt. Partiet har gjort allvar av sitt hot, men Moderaterna och Kristdemokraterna vek ner sig. Samtidigt urholkas trovärdigheten i Moderaternas och Kristdemokraternas ständiga utfästelser om att de är beredda att rösta bort regeringen varje dag i veckan.

Men Vänsterpartiets strategi inrymmer en svaghet - Sverigedemokraterna. Moderaterna och Kristdemokraterna hänvisar Nooshi Dadgostar till Jimmie Åkesson eftersom det råder viss sakpolitisk samsyn mellan Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna i synen på marknadshyror. Men för Vänsterpartiet är det ideologiskt omöjligt att lägga fram en misstroendeförklaring tillsammans med Sverigepartiet. 

Sverigedemokraterna kan i stället välja att själva lägga fram en misstroendeförklaring och i en omröstning kanske på stöd av Moderaterna och Kristdemokraterna. Vad gör Vänsterpartiet då? Sannolikt lägger partiet ned sin röst och Stefan Löfven klarar sig. Då riskerar Vänsterpartiet att mötas av anklagelser om att man bara skramlat med vapnen, och inte haft den politiska kraften att använda dem. Vänsterpartiet kan - av ideologiska skäl - inte stödja en misstroendeförklaring framlagd av Sverigedemokraterna och som riskerar att leda till en moderatledd regering som samarbetar med Sverigedemokraterna.

Vad händer då om Ulf Kristersson i stället lite oväntat skulle säga ja till Vänsterpartiets invit om misstroendeförklaring? Det är osannolikt, men faktiskt inte omöjligt. Ur det perspektivet leker Vänsterpartiet med elden. Då finns det en majoritet i kammaren för att avsätta statsministern och därmed också regeringen. I så fall tvingas Stefan Löfven använda sin politiska kreativitet till att modifiera processen om marknadshyrorna på ett sätt som någorlunda tillmötesgår Vänsterpartiet utan att Januarisamarbetet avbryts. Eller så avgår Stefan Löfven, i så fall sannolikt redan före omröstningen. Då väntar i första hand nya talmansrundor (jag tror inte på ett extraval) och så småningom en ny regering, förmodligen ledd av Stefan Löfven. 

Insikten om dessa sannolika utfall får nog också Ulf Kristersson att avstå från att tacka ja till Vänsterpartiets invit. Men osvuret är bäst.

Hur kommer Vänsterpartiet att agera i frågan om marknadshyror?

Om statsminister Stefan Löfven inte lyssnar på Vänsterpartiets krav när det gäller marknadshyror i nyproducerade lägenheter tänker partiet agera före sommaruppehållet, uppger källor till Ekot idag. Det är en intressant formulering som inrymmer åtminstone två oklarheter.

För det första: Vänsterpartiet kan ju knappast mena att det avgörande är att Stefan Löfven "lyssnar på" vad partiet har att anföra i frågan om marknadshyror. Stefan Löfven känner naturligtvis redan till Vänsterpartiets argument. Problemet för Vänsterpartiet är därför inte att Stefan Löfven inte lyssnar på dem, problemet är att han inte gör som Vänsterpartiet vill. Det är inte Stefan Löfvens okunskap som skiljer Vänsterpartiet och Socialdemokraterna åt. Det som skiljer är i stället att de båda partierna gör olika politiska bedömningar om vad som i detta läge är den bästa vägen fram.

Överhuvudtaget är uttrycket att en politiker "måste lyssna på mig" vilseledande. Problemet för de som använder uttrycket är i allmänhet inte att omgivningen inte lyssnar på dem. Problemet är ofta i stället att de visst blir lyssnade på men ändå inte får som de vill. Se gärna min text "Ingen lyssnar på mig-syndromet". Den kan läsas här.

För det andra: Vad inryms i formuleringen att Vänsterpartiet tänker "agera" före sommaruppehållet? Den utredning som presenterats och vars förslag Vänsterpartiet tar starkt avstånd ifrån är ju nu utsänd på remiss. Remissinstanserna kommer att ge synpunkter och flera av dessa synpunkter kommer att vara mycket kritiska. Först därefter - sannolikt någon gång i höst - kommer regeringen efter samråd/förhandlingar med Centerpartiet och Liberalerna att formulera en proposition i frågan. Så vad ska Vänsterpartiet göra just nu? En misstroendeförklaring är inte politiskt trovärdig mitt i sommaren och innan Socialdemokraterna fått en möjlighet att förhålla sig till inkomna remisskommentarer.

Själv är jag en stark motståndare till marknadshyror. Jag tycker det är utmärkt att Vänsterpartiet driver frågan - jag delar partiets bedömning att utredningens förslag öppnar dörren för att på sikt införa marknadshyror inte bara i nybyggnation. Det gynnar sannolikt Vänsterpartiet att driva frågan och det bidrar kanske också till att driva den svenska politiska debatten åt vänster. En politisk mobilisering och en folklig opinion mot marknadshyror förbättrar dessutom Stefan Löfvens och Morgan Johanssons förhandlingsposition inför samtalen med Centerpartiet och Liberalerna. Så egentligen borde Stefan Löfven också uppskatta att Vänsterpartiet tar strid denna fråga. Det kanske han också gör, innerst inne.

Blir det regeringskris? Jonas Sjöstedt leker med elden

Igår skrev jag att statsminister Stefan Löfven fått ett Kinderägg vars tre överraskningspresenter lade grunden för en lugn politisk höst för regeringen (Preems beslut att dra tillbaka sin ansökan om att bygga ut raffinaderiet i Lysekil, Miljöpartiets ja till att sända ut den migrationspolitiska utredningen på remiss och Ulf Kristerssons besked att han inte tänkte stödja en misstroendeförklaring mot regeringen från Vänsterpartiet, om denna syftade till att stoppa ändringar i arbetsrätten). Jag varnade emellertid för att Ulf Kristersson löfte inte var att lita på, vis av erfarenheten från hans tidigare utfästelser om att aldrig samverka med Sverigedemokraterna.

I dag har Ulf Kristersson mycket riktigt ändrat sig. "Låt det vara helt glasklart: varje gång riksdagen ska ta ställning till om den här regeringen ska vara kvar eller inte, så kommer Moderaterna rösta för att avsätta den#, skriver han på Facebook. Uttalandet är en skarp kontrast till Kristerssons kommentar till TT för en dryg vecka sedan. "Det tänker vi inte göra" sa han då, och förklarade att Moderaterna inte tänkte stödja en misstroendeförklaring i riksdagen mot regeringen från Vänsterpartiet, om misstroendeförklaringen syftade till att stoppa ändringar i arbetsrätten.

Vad händer nu? Kommer Jonas Sjöstedt att göra allvar av sitt hot att väcka misstroendeförklaring mot Stefan Löfven och i så fall - understödd av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna - utlösa en regeringskris?

Många inom Socialdemokraterna är arga på Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt. Jag kan förstå ilskan, men själv har jag förståelse för att Vänsterpartiet väljer att utnyttja de medel partiet har till förfogande för att försöka påverka politiken. Vänsterpartiet förödmjukades i Januariavtalet genom att överenskommelsen explicit stadgar att partiet ska utestängas från allt politiskt inflytande under mandatperioden. Svinhugg går igen.

Däremot finns det fortfarande flera skäl som talar mot att Vänsterpartiet gör allvar av sitt hot om misstroendeförklaring. Vänsterpartiet vet att en sådan åtgärd innebär att man leker med elden, en lek som kan sluta med att Ulf Kristersson får bilda en moderatledd regering, understödd av Sverigedemokraterna. Det blir inget roligt politiskt eftermäle som Jonas Sjöstedt i så fall skulle få bära med sig.

Det är också bara tre veckor kvar tills Jonas Sjöstedt avgår som partiledare. Det är en god politisk regel att en partiledare som avgår ger sin efterträdare så stort politiskt handlingsutrymme som möjligt. Det blir ingen lätt start för Sjöstedts förmodade efterträdare Nooshi Dadgostar om hon tvingas tillträda i ett läge av talmansrundor där Vänsterpartiet igen kan tvingas släppa fram Stefan Löfven för att undvika en moderatledd regering med Ulf Kristersson som statsminister.

En misstroendeförklaring nu föregriper också remissprocessen (där många kritiska synpunkter mot utredningen kan föras fram), den färdigförhandlade propositionen (där Vänsterpartiets ande kan sväva över förhandlingarna) samt eventuella nya förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter.

Jag har fortfarande svårt att se denna misstroendeförklaring framför mig. Men osvuret är bäst. Stefan Löfven måste rädda ansiktet på Jonas Sjöstedt, samtidigt som han håller Centerpartiet på gott humör. Här får Stefan Löfven en möjlighet att visa upp sin politiska skicklighet.

Eller också kommer arbetsmarknadens parter själva fram till att de vill återuppta förhandlingarna. Då har Stefan Löfven åter fått tillgång till presenterna i sitt Kinderägg och allt är frid och fröjd igen.

Åtminstone för stunden.

Nu öppnar riksdagen - hur blir den politiska hösten?

I morgon tisdag är det dags för riksdagens högtidliga öppnande. Det politiska liver drar igång på allvar efter sommaren. Vi befinner oss mitt i mandatperioden - det är ganska exakt två år kvar till nästa val.

Det politiska situationen i Sverige är unik i Europa. I parlamentet finns en borgerlig högermajoritet (de fyra borgerliga partierna samt Sverigedemokraterna) och denna borgerliga högermajoritet låter sedan sex år tillbaka en rödgrön minoritet regera. Jag tror inte det finns något annat land i Europa med ett motsvarande arrangemang.

Hösten lär bli besvärlig för regeringen Löfven. Flera av de viktigaste sakfrågorna, till exempel migrationspolitiken och arbetsrätten, är sammankopplade med regeringsfrågan. Sammankopplingen innebär att Socialdemokraterna blir beroende av processer som partiet inte själva kan kontrollera. Kommer Miljöpartiet att lämna regeringen om Socialdemokraterna vill gå vidare med en mer restriktiv migrationspolitik? Kommer arbetsmarknadens parter att tillsammans kunna förhandla fram en förändrad arbetsrätt? Kommer Vänsterpartiet att väcka misstroendeförklaring om regeringen går vidare med att urholka LAS, och hur kommer i så fall Moderaterna och Kristdemokraterna att ställa sig?

Borgfreden för Corona i huvudsak/åtminstone tillfälligt över. Det blir en turbulent politisk höst, där frågorna om migration, gängkriminalitet, arbetsrätt och kanske också skatter får en framträdande plats i debatten. Särskilt Moderaterna och Sverigedemokraterna kommer att göra allt för att frågorna om migration brott och straff ska finnas högt på agendan, och också gärna länka dessa frågor till varandra. Socialdemokraterna kommer å sin sida att vilja prata välfärdsfrågor, och hur vi bygger det starka samhället i coronakrisens spår.

Det är möjligt att Miljöpartiet väljer att lämna regeringen. Det kan bli en lättnad, både för Miljöpartiet och för Socialdemokraterna.

En av Stefan Löfvens bästa grenar är att hålla samman sin regering och att hantera det parlamentariska spelet. Få partier vill ha extra val i detta läge. Vänsterpartiet måste också agera återhållsamt för att inte lägga grunden för en moderatledd regering, understödd av Sverigedemokraterna. Det finns  ett gemensamt intresse bland Januaripartierna att hålla samman för att se till att avtalets innehåll också förverkligas. 

Det ska bli spännande att följa hur relationen mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna utvecklas. I dag höll Stefan Löfven och Annie Lööf en gemensam presskonferens och presenterade storsatsningar på äldreomsorgen, sjukvården samt kommuner och regioner. Jag minns faktiskt inte om/när Löfven och Lööf höll en gemensam pressträff senast.

Givet det parlamentariska läget och den djupa sprickan mellan Centerpartiet och Moderaterna/Kristdemokraterna blir stalltipset att Stefan Löfven kommer att gå in i valrörelsen 2022 som fortsatt statsminister. Men osvuret är bäst.

 Jag kommenterar det politiska läget för TT här.

Kan Jonas Sjöstedt rädda LAS?

Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet hotar att avsätta Stefan Löfven som statsminister om regeringen går vidare med de aktuella utredningsförslagen om försvagningar av anställningsskyddet. Jag hoppas att regeringen är klok och realistisk nog att man kastar det här i papperskorgen, säger Sjöstedt i SVT Agenda.

Det är bra att Jonas Sjöstedt är arg och att han bidrar till att opinionsbilda mot en försvagning av anställningsskyddet. Det behövs, särskilt i dessa coronatider där så många människor permitterats eller blivit av med sina anställningar och jobb.

Däremot är det lite svårare att se hur Jonas Sjöstedt ska göra allvar av sitt hot. Den aktuella utredningen ska ut på remiss, därefter ska regeringen förhandla fram lagförslag med Centerpartiet och Liberalerna. Först våren 2022 förväntas riksdagen fatta beslut i frågan. Och då är det bara några månader kvar till valet.

Det finns en högermajoritet i riksdagen som gärna ser en en uppluckring av arbetsrätten och en försvagning av arbetsrätten. Jag har svårt att se Moderaterna stödja en misstroendeförklaring mot Stefan Löfven några månader före valet om en sådan innebär att försvagningen av anställningsskyddet inte blir av. Jag har också svårt att se Vänsterpartiet tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna avsätta Stefan Löfven om konsekvensen blir en moderatledd regering med Ulf Kristersson som statsminister och som blir beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild viktig omröstning i riksdagen.

Alla dessa svårigheter är förstås Jonas Sjöstedt väl medveten om. Men han har under det senaste året visat att han förmår spela spelet skickligt och Vänsterpartiet har vid några tillfällen lyckats påverka politiken på ett sätt som Januariavtalet avsåg att förhindra. Inte mig emot. De parlamentariska förutsättningarna är som de är. De fyra samarbetspartierna gör sitt bästa för att förverkliga Januariavtalet, och det samarbetet har såvitt jag kan förstå hittills fungerat väldigt bra. Men övriga partier har förstås sin frihet att försöka sätta käppar i hjulet och påverka politikens innehåll i en annan riktning. Så går det till i en parlamentarisk demokrati.

Arbetsrätten behöver förnyas för att möta den nya tidens krav och möjligheter. Men en förnyelse ska inte innebära ökad otrygghet för den enskilde. Debatten om arbetsrättens förnyelse behöver i stället handla om hur tryggheten kan stärkas i en osäker och föränderlig tid, och utan att denna trygghet blir ett hinder för näringslivets behov av flexibilitet och rörlighet. Det är också viktigt att lagstiftningen inte förändrar maktbalansen mellan arbetstagare och arbetsgivare. Jag anar att de stundande förhandlingarna mellan regeringen och samarbetspartierna blir hårda, och de opinionsvindar som inramar förhandlingarna kommer att spela roll.

Ewa Stenberg skriver som så ofta intressant i DN om saken.

Första maj 2020 - låt oss hålla fast vid hoppet och modet

Första maj, första maj, varje sliten kavaj blir en mantel av strålande ljus, sjungs det i Hannes Skölds vackra hyllning till arbetarrörelsens internationella dag, Första maj. Sången publicerades första gången i häftet Sånger om striden och om kärleken från 1911.

I dag kändes kanske inte som att min slitna kavaj blev en mantel av strålande ljus när jag strosade genom centrala Göteborg vid den tid då demonstrationstågen brukade samlas. Haga, Järntorget, Masthugget och 2 Långgatan bort mot Majorna - ett och annat trotsigt rött tygstycke fladdrade från fönster och balkonger. Vid Johanneskyrkan hade någon tagit sig friheten att hissa upp en röd fana i flaggstången. Men i övrigt var det ganska ödsligt, med snålblåst och regnstänk i luften. På min väg kommenterade jag årets Första maj live för Radio Dalarna (!), vars lyssnare nu fick ta del av diverse göteborgsinteriörer.

Det gäller att inte förlora hoppet utan i stället hålla fast vid modet och tron på framtiden. Statsminister Stefan Löfven höll ett starkt och samlande tal - utan publik förstås, men ändå med en stark närvaro. Jäklar vilket starkt tal av Löfven. Måste vara hans bästa någonsin, skrev liberala Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson på twitter.

Mycket av förhandsdiskussionerna har förstås kretsat kring hur alla de digitala manifestationer som planerats och nu genomförts kan svara upp mot de traditionella, fysiska demonstrationstågen. För mig är det viktigt att inte ställa digitala manifestationer mot manifestationer som äger rum på plats. Den viktiga framtidsfrågan blir i stället hur vi får olika former av manifestationer att haka i varandra. Det digitala blir allt mer en del av vår vardag, och allt går ihop.

Jag minns min första Första maj-demonstration. Det var i Helsingborg 1974 (eller var det 1973?). I Båstad där jag ju är född och uppvuxen förekom inga Första Maj-demonstrationer. Men jag transporterades i bil till demonstrationen i Helsingborg av kärleksfulla och liberalt sinnade föräldrar.

Demonstrationen organiserades av Enhet-Solidaritet, som var ett försök att samla den vänster som befann sig i gränslandet mellan VPK och Kfml(r). Min bestående lärdom av demonstrationen blev att man inte behövde vara särskilt många för att ändå ge ett mäktigt intryck. Vi var ungefär 200 personer i tåget - med med flaggor och banderoller skapades känslan av ett böljande folkhav. Stämningen var på topp, USA gick mot sitt nederlag i Vietnam och framtiden var vår.

Så låt oss inte förlora hoppet. Låt oss hämta fortsatt kraft i Hannes Skölds vackra sång och bära med oss dess budskap i den framtid vi nu inträder:  Och var håg och vår hand, röres fritt utan band, och vår blick är mot framtiden spänd.

Storebror ser dig. Få tycks bry sig.

I onsdags röstade riksdagen igenom en lag som ger polis och andra brottsbekämpande myndigheter rätt att hacka medborgarnas mobiler och datorer för att kunna se filer, meddelanden och bilder. TT beskriver innehållet i lagen så här: Lagen om hemlig dataavläsning innebär att polisen, Säpo, tullen och Ekobrottsmyndigheten i hemlighet får installera programvara eller med andra tekniska hjälpmedel samla på sig information i brottsmisstänktas datorer, surfplattor och telefoner. Till skillnad från hemlig teleavlyssning, som omfattar skickade meddelanden, kan polisen även komma åt lagrade uppgifter, till exempel bilder eller filer, på enheterna.

Lagen gäller övervakning av personer som är misstänkta för eller kan förväntas begå allvarliga brott och det krävs domstolsbeslut i varje enskilt fall.

Vänsterpartiet var det enda parti som röstade emot lagförslaget. Även Miljöpartiets Leila Ali-Elmi, samt den politiska vilden (tidigare V) Amineh Kakabaveh röstade nej. Lagförslaget har mött stark kritik från experter. Kritiken går främst ut på att polisen förutsätts identifiera säkerhetshål i internettjänster - men istället för att förhindra brott ska de själva utnyttja säkerhetshålet till att övervaka misstänkta. Det finns heller ingen plikt för polisen att efter avslutad insats rapportera om säkerhetshålet. Emanuel Karlsten skriver - som så ofta - klokt om problematiken här.

Själv är jag orolig för en utveckling där polis och andra myndigheter steg för steg ges bättre möjligheter att övervaka och kontrollera enskilda medborgare. Min oro grundar sig inte så mycket på läget i Sverige i dag - Sverige är en demokrati och en rättsstat. Men demokratin och rättsstaten kan aldrig tas för givna. Om vi skulle få en regering där till exempel högerradikala, auktoritära politiska krafter ges makt och inflytande ser jag en klar risk att lagar om övervakning och kontroll kommer att användas på ett helt annat sätt än vad de avsikten var när lagarna en gång stiftades.

Så var vaksamma med de lagar om övervakning och kontroll som nu stiftas. De ska användas också när det inte är vackert väder.

Jag saknar den opinion som en gång mobiliserade så kraftfullt i striden om FRA-lagen. Den opinionen innebar att varje enskild förstärkning av statens repressiva redskap utsattes för en kritisk granskning. I dagens tidsanda möts sådana förslag mest av tystnad eller applåder. 

Stefan Löfvens och Januariavtalets framtid

De senaste dagarna har flera tunga medier (som så ofta) fokuserat på tillståndet inom Socialdemokraterna. Vinkeln har varit huruvida Stefan Löfven sitter löst som partiledare och om Socialdemokraterna borde riva upp eller åtminstone omförhandla Januariavtalet.

Min uppfattning är följande.

Nej, Stefan Löfven sitter inte löst som partiledare. I partiet finns en utbredd insikt om att de problem man har att hantera är vida större än en partiledarfråga. Det är svårt att hitta någon som tror att ett partiledarskifte i sig skulle leda till ökat väljarstöd. Eftersom det inte finns någon självklar efterträdare till Stefan Löfven skulle ett partiledarskifte i stället riskera att blåsa nytt liv i de motsättningar som finns - och alltid har funnits - i partiet om vilken väg partiet ska gå. Falangstriderna under Håkan Juholts tid som partiledare åstadkommer fortfarande fantomsmärtor i partiet.

En av Stefan Löfvens många goda sidor är att han förmår hålla samman partiet - och det är faktiskt en partiledares viktigaste uppgift. Genom att redan nu ge beskedet att han vill fortsätta leda partiet även över valet 2022 vill Stefan Löfven också sätta stopp för de spekulationer om hans avgång i samband med partikongressen våren 2021. Sådana spekulationer skulle i förlängningen kunna riskera att bli självuppfyllande.

Dessutom är det ju så att om Stefan Löfven avgår och en ny partiledare väljs så måste denne också godkännas av riksdagen. Och i så fall måste Vänsterpartiet än en gång acceptera att ge sitt stöd - och det är osäkert hur den processen skulle sluta. Visserligen skulle Stefan Löfven formellt kunna sitta kvar som statsminister fram till valet 2022, även om Socialdemokraterna valde en ny partiledare på kongressen 2021. Men ett sådant arrangemang skulle uppfattas som ett trixande, och som ett svaghetstecken inte bara för partiet och för regeringen utan för hela Januarisamarbetet.

Så nej, Stefan Löfven sitter inte löst som partiledare.

Nej, Socialdemokraterna ska inte riva upp eller försöka förhandla om Januariavtalet. Jo, jag vill ha en politik som är avsevärt mer vänsterorienterad och jämlikhetsbaserad än den politik som den rödgröna regeringen för. Men nu är det parlamentariska läget som det är. I samma ögonblick som Socialdemokraterna river upp Januariavtalet så har vi en regeringskris. Och den regeringskrisen kan mycket väl utmynna i antingen ett extra val eller i att Ulf Kristersson får bilda en högerregering som är beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild viktig omröstning. Och det vore inte bra - för att uttrycka det milt.

En del vill att Socialdemokraterna i stället ska omförhandla Januariavtalet med Centerpartiet och Liberalerna. Visst, det kan man ju försöka. Men den som förespråkar en sådan linje kan inte bara säga vad Socialdemokraterna i så fall ska kräva i förhandlingen, utan också vad man är beredd att ge. Att förhandla innebär ju just att både ge och ta. Om man bara vill ta är det inte en förhandling, utan ett ultimatum. Här finns förstås utrymme för kreativa förslag: Vad skulle Socialdemokraterna kunna erbjuda Centerpartiet och Liberalerna i en sådan förhandling?

Dessutom är jag en vän av principen att avtal ska hållas. Det kom knappast något gott av att de borgerliga partierna bröt upp från Decemberöverenskommelsen 2015, mindre än ett år efter att de enhälligt undertecknat densamma. Nu rusar Moderaterna åstad och lämnar den gemensamma Energiöverenskommelsen. Kan man inte hålla fast vid en överenskommelse är det bättre att inte ingå den överhuvudtaget.

Kollegan Henrik Oscarsson lanserade i dag på Twitter ett nytt ord: Samarbetskapital. Jag tycker det är ett bra ord. Det syftar på ett kapital i form av en tillgång, en maktresurs - att genom samarbete med andra skapa förutsättningar för att få igenom så mycket som möjligt av sin politik. Trovärdighet (att vilja och kunna hålla fast vid en ingången överenskommelse) och kreativitet (att åstadkomma konstruktiva kompromisser) är för mig två viktiga beståndsdelar av ett sådant samarbetskapital.

Att säga upp eller kräva omförhandling av Januariavtalet vore att förslösa Socialdemokraternas samarbetskapital. Och samarbetskapital är en oerhört viktig tillgång i den minoritetsparlamentarism som kommer att prägla svensk politik under den närmaste framtiden.

Så nej, Socialdemokraterna ska inte riva upp eller försöka förhandla om Janauriavtalet. Det är bättre att göra sitt absolut bästa för att få igenom så mycket välfärds- och jämlikhetspolitik som möjligt inom eller vid sidan av de ramar som Janauriavtalet ger.

Vänsterpartiet går starkt i Sifo. Men Löfven kan lugnt regera vidare

I Sifo:s februarimätning får Vänsterpartiet med 11.4 procent sin högsta notering på 19 år. Det är bra att vänstern stärker sin ställning i opinionen. På så sätt får jämlikhetsfrågorna en mer framträdande plats i samhällsdebatten, och det underlättar också för Socialdemokraterna att driva jämlikhetsfrågor i framtida förhandlingar med mittenpartierna.

Det talas så mycket om Socialdemokraternas kris. Det har det gjort så länge jag kan minnas. Och jag är född 1957.

Ser vi till Sifo:s februarimätning kan vi - återigen - konstatera att om den blev valresultat så skulle med stor sannolikhet Stefan Löfven få fortsätta regera. De rödgröna partierna får tillsammans 39.1 procent, mot de fyra borgerliga partiernas (den f d "Alliansen") 36.1 procent. Januaripartierna får tillsammans med Vänsterpartiet 51.6 procent mot det framväxande högerblockets (M, KD, SD) 46.9 procent.

Så visst - den rödgröna regeringen lär gå mot ett och annat nederlag i riksdagen under den innevarande mandatperioden. Men opinionssiffrorna ger paradoxalt nog regeringen och Stefan Löfven arbetsro. Något realpolitiskt alternativ till en socialdemokratiskt ledd regering är ännu inte i sikte.