1 maj, Göteborg, 2026

I ett strålande väder drygt fyra månader före valet ökade antalet demonstranter alla de fyra demonstrationer som jag räknade. Demonstrationsdeltagandet är ett mått på den politiska pulsen i samhällsdebatten. Under senare år har jag haft allt större hjälp av vännen och kollegan Jonas Hinnfors. Vi räknar var för sig och när vi efteråt stämmer av är våra resultat väldigt samstämmiga. Så de siffror jag presenterar nedan kan ni verkligen lita på.

Först ut var syndikalisternas demonstration, där även anarkister och olika delar av allmänvänstern i Göteborg deltog. I tåget gick 1765 personer, vilket faktiskt var det högsta deltagarantalet sedan jag började räkna i slutet av 1990-talet. (Det finns dock några luckor i materialet när det gäller denna demonstrationen.)

Därefter kom Kommunistiska Partiet (KP). Även här fanns en ökning, om än mer modest - från 500 till 560 personer. (OK, en ökning med hela tio procent, för den som så vill).

Vänsterpartiet ökade från 3 500 till 3 900 personer. Även det en ökning med drygt tio procent.

Socialdemokraterna avslutade traditionsenligt dagen. Här var det en ökning från 1 075 föregående år till 1 210 i år. Det var Socialdemokraternas bästa resultat i Göteborg sedan 2017.

Sammantaget var det således 7 435 personer som gick i de olika tågen. Det är ett av de högsta deltagarantalen sedan jag började räkna, och det högsta sedan covidepidemin.

I Bältespännarparken spelade Kraklet schlagerpunkig angreppspop. Dem hade jag inte hört förut.

Deltagarantalet i 1 maj-demonstrationerna i Göteborg 2025

Jag hade tyvärr inte möjlighet att som brukligt räkna deltagarna i 1 maj-demonstrationerna i Göteborg i år, eftersom jag själv talade i Borås. Men stort tack till Jonas Hinnfors som räknade tågen för Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Kommunistiska Partiet. Jonas har räknat i flera år, och när vi jämför våra siffror brukar de överensstämma väldigt bra. Så här kommer Jonas siffror.

Störst var som vanligt Vänsterpartiet med 3 500 deltagare (en minskning med 500 personer). Socialdemokraterna samlade 1 075 deltagare (en minskning med 75 personer - men Jonas räknar inte musikorkerstrarna vilket jag gör, så S går nog ungefär jämnt upp.) Kommunistiska partiet samlade 500 deltagare (oförändrat).

 

Siffrorna stärks av Anders Karlssons beräkningar, som presenteras på bloggen Svenssons nyheter. Han har också räknat i många år, och även hans siffror brukar överensstämma med mina och Jonas, trots att vi räknar helt oberoende av varandra. Anders Karlssons siffror finns här.

1 maj - Känn ingen oro och tappa inte modet! (Joh 14:27)

Idag firade jag 1 maj genom att på Socialdemokraternas manifestation i Borås hålla en kort appell inför kyrkovalet. Så här sade jag. Fortsatt glad 1 maj till er allihop!

 Kamrater, mötesdeltagare!

Årets 1 maj utspelar sig i en svår politisk tid där mörka politiska krafter hotar att slita isär vår gemenskap och ställa människa mot människa. I skuggan av Rysslands anfallskrig mot Ukraina och Israels folkrättsvidriga krigföring i Gaza ser vi också framgångar för högerauktoritära politiska krafter i världen - från Jimmie Åkesson i Sverige till Donald Trump i USA. Antalet demokratier i världen minskar och angreppen mot människors fri- och rättigheter tilltar i styrka.

I en sådan mörk tid blir två saker väldigt viktiga – att göra motstånd och att inte förlora hoppet. Vi måste bejaka och stärka de krafter som står emot, krafter och rörelser som står upp för alla människors lika värde, för solidaritet med dessa våra minsta, för ett värnande av vår planet och vårt klimat och för medmänsklighet, barmhärtighet och gemensamt ansvarstagande.

Svenska kyrkan – med sina 5.5 miljoner medlemmar - är en viktig kraft för att värna dessa värden. Svenska kyrkans värderingar om att sätta människan i centrum, att stå upp för jämlikhet och bygga solidaritet i stället för splittring är på många sätt gemensamma med de socialdemokratiska grundvärderingarna.

Det är viktigt att Svenska kyrkan även fortsättningsvis kan vara en progressiv kraft i samhället, en kraft för rättvisa och mänsklig värdighet, som står upp för de mest utsatta och aldrig låter rädsla eller förakt få sista ordet.

Den 21 september är det kyrkoval i Sverige. Då ska Svenska kyrkans 5.5 miljoner medlemmar ta ställning till vilken kyrka vi ska ha – en kyrka som även fortsättningsvis är progressiv, som tar strid mot orättvisor och som är de svagas röst i samhällsdebatten. Men det finns också de som vill ha en annan kyrka, en kyrka som är mer inåtvänd, mer konservativ och som ställer grupp mot grupp.

Så kyrkovalet den 21 september är ett viktigt val – inte bara för kyrkan utan också för hela samhället och för oss socialdemokrater. Vi har alla olika relationer till Svenska kyrkan – en del deltar regelbundet i gudstjänstlivet, andra tar del av kulturverksamheten, många delar livets stora händelser tillsammans i kyrkan. Oavsett vilken relation du har till kyrkan är det viktigt att kyrkan även framåt kan vara en motståndskraftkraft mot orättvisor och ökade klyftor, och för människovärdet - en samlande kraft för tro, hopp och solidaritet.

Låt oss ta fasta på Johannesorden i 14:27: Känn ingen oro och tappa inte modet.

För att värna hoppet och modet är kyrkovalet den 21 september mycket viktigt. Är du medlem av Svenska kyrkan – utnyttja din rösträtt. Rösta för en kyrka till stöd för värderingarna om alla människors lika värde, för jämlikhet och för solidaritet.

Gå och rösta den 21 september!

Tack för ordet.

Första maj 2024

Ni som känner mig vet att jag varje år räknar demonstrationsdeltagarna i de olika 1 maj-tågen i Göteborg. Jag har siffror tillbaka till mitten av 1990-talet, vilket möjliggör intressanta jämförelser över tid. Min vän och kollega Jonas Hinnfors brukar också räkna.

I dag nöjer jag mig med att jämföra deltagarantalet 2024 med föregående år, det vill säga 2023.

Samtliga demonstrationståg i Göteborg ökade i antal i år. Vädret var soligt och varmt, hade 1 maj legat i anslutning till en helg hade kanske många valt att åka till landet eller havet i stället. Två partiledare för riksdagspartierna fanns på plats - Magdalena Andersson och Nooshi Dadgostar. Samt Jonas Sjöstedt som ju toppar Vänsterpartiets EU-vallista.

Först ut var Syndikalisterna (SAC). De var i år 1 400 personer, mot 1 000 personer förra året. En ökning med 400 personer.

Därpå följde Kommunistiska Partiet (KP). De bröt en mångårig nedåtgående trend och var i år 500 personer, mot 425 personer föregående år. En ökning med 75 personer.

Vänsterpartiet genomförde en av sina största 1 maj-demonstrationer i Göteborg i modern tid. De var i år 4 000 personer, mot 3 200 personer förra året. En ökning med 800 personer.

Socialdemokraterna var i år 1 150 personer, mot 930 personer förra året. En ökning med 220 personer.

Sammantaget var det således över 7 000 människor som demonstrerade i Göteborg. Vi får gå tillbaka till 2015 för att hitta en högre siffra.

Jag tror att Palestinafrågan och kriget i Gaza spelade en mobiliserande roll och bidrog till att deltagarantalet ökade i samtliga demonstrationer. Jag tror också att Tidöregeringens och särskilt Sverigedemokraternas politik polariserar på ett sätt som mobiliserar till deltagande.

Och tack till alla som vinkade till mig när jag räknade! Jag beklagar om jag missade att hälsa tillbaka till någon.

 

Första maj i Göteborg 2023

Det blev en regnig och blåsig första maj i Göteborg. Vädret brukar inte spela stå stor roll för demonstrationstågens storlek - de som går i tågen är de mest engagerade och lojala medlemmarna och sympatisörerna och den gruppen är inte särskilt väderkänslig. Jag brukar säga att allt annat lika kan dåligt väder innebära att en tiondel av de tänkta demonstrationsdeltagarna väljer att stanna hemma eller göra något annat.

Mot den bakgrunden var det ändå helt okej demonstrationssiffror i Göteborg i dag. Sammantaget höll partierna ställningarna.

I syndikalisternas tåg gick 1010 personer, mot 1050 förra året. i Vänsterpartiets tåg gick 3 200 personer, mot 3 300 förra året. I Kommunistiska Partiets tåg gick 425 personer, mot 450 förra året.

När det blev Socialdemokraternas tur hade regnet tilltagit ordentligt. Ändå ökade partiet något, från 840 personer i fjol till 930 personer i dag.

Senare på kvällen gick jag på Liseberg och lyssnade på Motvind och Nynningen. För full hals.

Henri Bergson: Tiden och den fria viljan. (Corona-elegi)

Jag håller på att förlora tidsuppfattningen. Vårens vanliga, tidsbundna markörer lyser med sin frånvaro. Ingen allsvensk fotbollspremiär. Ingen Lisebergs-öppning. Ingen final i Eurovision Song Contest. Kanske inga 1 maj-demonstrationer? De vårliga vardagshändelser som tidigare skapat ordning och struktur i min tidsuppfattning finns inte längre här. Kvar är en lång väntan. Men en väntan på vadå?

Jag plockar fram ett sparat exemplar av kulturtidskriften Moderna Tider (nr 114, april 2000) där jag lagom till millennieskiftet publicerade en text om filosofen och nobelpristagaren (1927) Henri Bergson och hans bok "Tiden och den fria viljan" (1889). Jag tror tyvärr inte att min text finns på nätet. Men här följer ett utdrag:

Bergson vänder sig mot naturvetenskapens felaktiga sätt att beskriva tiden som en lång. likformig linje med sekunder, minuter och timmar. Att så rada upp våra medvetenhetstillstånd innebär, enligt Bergson, att vi projicerar tiden i rummet, att vi blandar ihop tiden med rummet. Denna kvantifierade tidsuppfattning kallar Bergson helt enkelt för rum-tiden.

Mot denna rum-tid ställer Bergson vad han kallar den verkliga tiden, den sanna tiden, la durée réelle. Denna sanna tid låter sig varken mätas eller bevisas. Den sanna tiden är - menar Bergson - som de insmälta tonerna av en melodi, där tonerna visserligen följer på varandra men där vi icke desto mindre uppfattar melodin som en helhet. Denna sanna tid är den form som vårt medvetenhetstillstånd antar när våra jag helt hänger sig åt att leva, när våra jag avstår från att skilja sina nuvarande tillstånd från sina föregående.

Först i detta tillstånd är vi fria, menade Bergson. Att handla fritt är att ta sig själv i besittning, att försätta sig i denna sanna tid - la durée réelle.

Foto: Henri Manuel

Man må i dag le lite åt Bergsons lätt mystifierande och hoppfulla tilltro till människans förmåga att sätta sig över det vi intuitivt uppfattar som tid och rum, det kvantifierade rummet. Men det går inte att komma ifrån att Bergsons tankar utgjorde en starkt befriande kraft för många människor som vid 1800-talets slut kände sig fångna i naturvetenskapens determinism, som sprattlande marionetter i de obevekliga naturlagarnas trådar. Fångna i rum-tiden.

Bergsons la durée réelle kan lätt relateras till dagen diskussion om queertid. Men det får bli en annan gång. Kanske i morgon. Eller igår.

Om 1 maj-firandets betydelse - då och nu

Det fanns en tid då förstamajtågen tveklöst var relevanta, skriver Tove Lifvendahl på Svenska Dagbladets ledarsida idag. Det är ju glädjande att Svenska Dagbladet (obunden moderat) tillstår att förstamajtågen åtminstone tidigare har varit relevanta. Så lät det inte på Svenska Dagbladets ledarsida när de första 1 maj-demonstrationerna genomfördes i Sverige 1890. Som Magnus Wennerhag påmint om så skrev Svenska Dagbladet då att det enda märke som demonstrationerna skulle efterlämna var: större bitterhet och den avsmak som alstras av att överspända förhoppningar brista sönder.

Well, well. Borgerliga medier har i decennier dödförklarat 1 maj-firandets betydelse. Samtidigt är samma medier i dag överfyllda av 1 maj-bevakning; analyser av talen, intervjuer med deltagare och referat även av borgerliga politikers kritik av vad olika socialdemokratiska företrädare sagt eller inte sagt. Mot bakgrund av 1 maj-manifestationernas påstådda meningslöshet måste ju det mediala genomslaget varje år betraktas som en total succé.

Visst har deltagarna i demonstrationerna blivit färre. Dagens politiskt intresserade medborgare väljer i huvudsak andra plattformar än de politiska partierna för att uttrycka sitt engagemang. Själv 1 maj-talade jag i dag i Bromölla, en skånsk kommun där Sverigedemokraterna innehar posten som kommunstyrelsens ordförande. Som huvudtalare gick jag längst fram så jag kunde inte räkna exakt - men jag uppskattar deltagarantalet till ungefär 100 personer. Då ingår Karlshamns Musikkår i beräkningen. Vi gick långt - över två kilometer - i kringelikrokar från torget till Folkets park. Många äldre vinkade till oss från sina fönster. Flera deltagare talade med nostalgi om den tid då det inte räckte med en musikorkester i lilla Bromölla, utan man måste ha två eftersom tåget var så långt.

I Göteborg i dag räknade Jonas Hinnfors till 920 deltagare i Socialdemokraternas 1 maj-demonstration. Det är det lägsta antalet deltagare i socialdemokraternas 1 maj-tåg i Göteborg någonsin. Antalet har delvis sin grund i striden mellan Anna Johansson och Ann-Sofie Hermansson, som rev upp sår i partiet.

Så 1 maj-manifestationernas betydelse ligger inte i hur många som går i de respektive tågen. Betydelsen ligger i stället i att 1 maj blir en mönstring av det politiska läget över huvud taget och av de konfliktlinjer som präglar samhällsdebatten. Därutöver blir 1 maj en mobilisering av politiskt engagerade människor, vilket höjer den politiska temperaturen både till höger och vänster.

Så 1 maj är en dag att värna och hedra - även i framtiden.

Första maj, 2018. Några personliga intryck

I dag hade jag glädjen att 1 maj-tala i Alingsås. Det är tredje året i rad jag 1 maj-talar, och det är lika roligt och spännande varje gång.

I mitt tal (snart på en länk nära dig) tog jag upp vilket fantastiskt bra land Sverige är att leva i, samtidigt som jag betonade de samhällsproblem som finns inom till exempel sjukvård, skola, polis, bristande jämställdhet och servicen till funktionshindrade. Den gröna omställningen borde gå fortare och det gröna folkhemmet byggas starkare. Gängkriminaliteten, narkotikabrottsligheten och mäns våd mot kvinnor är ett gift i samhällskroppen som måste bekämpas. I kampen för att lösa dessa problem ska vi aldrig ställa svaga grupper mot varandra.

Som jag sa i mitt tal: Jag vill att Sverige även fortsättningsvis ska vara ett internationellt föregångsland näd det gäller välstånd, social rättvisa, hållbar utveckling, jämställdhet och vilja att ta emot och ge skydd åt utsatta människor på flykt från andra länder. I dessa frågor kan en trovärdig socialdemokrati aldrig kompromissa, och en sådan socialdemokrati vill jag vara en del av hela vägen fram till valseger 2018.

Vid torgmötet i Alingsås deltog ungefär 150 personer. Men det är fantastiskt att efter torgmötet samlades ett 50-tal personer för att lyssna på ett post-speech speech, eller snarare delta i ett post-speech samtal om den politiska framtiden för Sverige och för socialdemokratin. Jag är djupt imponerad av ett så starkt politiskt engagemang. Tack alla som kom och bidrog i den viktiga diskussionen.

Därefter rusade jag till Göteborgs-tåget, i from förhoppning om att åtminstone hinna räkna Socialdemokraternas demonstration i Göteborg (jag har ju räknat demonstrationsdeltagare i ett par decennier). Jag missade med fem minuter. Men jag kunde i alla fall delta i manifestationen på Götaplatsen.

Tack vare en heroisk insats av min vän och kollega Jonas Hinnfors (som också är en erfaren och trovärdig demonstrationsräknare) så vet vi att antalet deltagare i Socialdemokraternas tåg i Göteborg i år uppgick till cirka 1 100 deltagare. Förra året var antalet deltagare 1 350. Även om vädrets makter inte var nådiga denna gång, så gestaltar det låga antalet deltagare, särskilt med tanke på att LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson var huvudtalare, partiets nuvarande problem i Göteborg.

Nu tar vi nya tag. Om fyra månader är det val. Jag tänker ägna valrörelsen åt att kämpa för ett fritt och öppet samhälle, där alla människors lika värde utgör grunden för samhällsgemenskapen, där ingen ställs åt sidan utan alla får vara med. Välkomna på färden!

En debuterande första maj-talares intryck av 1 maj 2016

I dag debuterade jag som första maj-talare. Det var väldigt stimulerande - högtidligt och stämningsfullt. Vädrets makter visade sig bokstavligen från sin soligaste sida, och tonerna av blåsorkestrarna lär nynna mig till sömns i kväll. Varmt tack till arrangörer och deltagare som bidrog till att göra 1 maj 2016 till en väldigt bra dag!

Första manifestationen var i Svenljunga, där internationellt välrenommerade Svenljunga Ungdomsorkester med Drill ledde marschen. Manifestationen inriktade sig särskilt på stöd till familjen Ghazali, som hotas med utvisning till Libanon efter tio år i Sverige. Stora delar av Svenljunga har engagerat sig för familjen, ett av flera exempel på nya folkrörelser som växer fram i flyktingmottagningens spår.

Foto: Marie Demker
Nästa anhalt var Kinna i Mark kommun, en kommun där det också finns ett tungt politiskt engagemang för en stark asylrätt och en generös flyktingmottagning. Överhuvudtaget hade flyktingpolitiken en framträdande plats i mitt anförande, liksom frågor om arbetarrörelsens värderingar och vikten av att hålla samman landet. Tillsammans för Sverige - i världen! Hela mitt anförande kan läsas här.

Foto: Marie Demker
Sammantaget är jag imponerad av den entusiasm och framtidstro som präglar arbetarrörelsen på de orter jag i dag hade privilegiet att få besöka. Vi ses snart igen!

*

En och annan har saknat mig i Göteborg, då jag ju brukar räkna antalet deltagare i demonstrationstågen där. Ni kan vara lugna. Vännen och kollegan Jonas Hinnfors har axlat min mantel och stod hela eftermiddagen trygg och stark vid Valand och räknade samtliga förbipasserande tåg. (Jonas fick provräkna redan i fjol, och visade då att han var väl kvalificerad för uppgiften - oberoende av varandra räknade vi då Socialdemokraternas tåg till 1 500 personer).

Här kommer Jonas siffror för i år, med förändringen från ifjol inom parentes: Vänsterpartiet 3 000 (-700), Socialdemokraterna 1 250 (-250), Syndikalisterna 1 160 (-240), Kommunistiska partiet (inklusive Rättvisepartiet Socialisterna) 600 (-100), Feministiskt initiativ 520 (-580). Proportionerna mellan de olika partierna är ungefär de samma som tidigare år. Samtliga tåg har minskat något. Antingen beror det på det vackra vädret och att 1 maj var en söndag, eller så är den politiska mobiliseringen hos vänstern något lägre i år.

Första maj, Göteborg, 2015

Första maj-manifestationerna i Göteborg i dag präglades av en viss återhållsamhet, särskilt om vi jämför med motsvarande manifestationer förra året. Första maj 2014 genomfördes i början av ett supervalår och den politiska temperaturen var hög. I dag är den politiska temperaturen något lägre, och i Decemberöverenskommelsens Sverige släpper en svag opposition frivilligt fram en svag regerings budget.

I fjol gjorde Feministiskt initiativ sensation med 3 600 deltagare i sin demonstration. Gudrun-feber rådde, och många valde att först gå i Feministiskt initiativs tåg för att sedan rusa tillbaka till Järntorget och gå med även i Vänsterpartiets tåg. Så var det inte i år. Feministiskt initiativ fick nöja sig med 1 100 deltagare, vilket i och för sig är en respektabel siffra.

Syndikalisterna och Kommunistiska partiet höll ställningarna från förra året, med 1 400 respektive 700 deltagare. Vänsterpartiet hade ifjol en väldigt stor demonstration med 4 500 deltagare, i år fick de nöja sig med 3 700 deltagare.

På Götaplatsen talade Margot Wallström. Överlägset kraftigast applåder fick hon när hon påminde om Sveriges erkännande av Palestina. I Socialdemokraternas tåg gick i år 1 500 personer, mot 2 000 förra året.

Sammantaget demonstrerade nära 10 000 människor i Göteborg i dag och ännu fler deltog på de avslutande mötena. Fortfarande fyller första maj-manifestationerna en viktig funktion för arbetarrörelsen. Medlemmar och sympatisörer mobiliseras och den mediala uppmärksamheten är stor. Formerna kan förstås utvecklas, särskilt vid de möten som avslutar manifestationerna.

Skulle också vara intressant om det gick att samla de olika parti- och rörelsetågen i en gemensam manifestation, med några få gemensamma paroller. Risken är förstås att en sådan samlingsmanifestation skulle bli demobiliserande i stället för att mobilisera. Projektet är orealistiskt, men tanken lockar.

Första maj, Göteborg, 2014

Feministiskt initiativ (Fi) blev den stora vinnaren när vi summerar 1 maj-firandet i Göteborg 2014. Förra året samlade Fi enbart 400 personer till sin manifestation, i år var det 3 600 personer som deltog i demonstrationen. Många personer valde att först gå med i Fi:s tåg, för att därefter skynda tillbaka och ansluta till antingen syndikalisternas eller till Vänsterpartiets tåg. Visst bidrog Gudrun Schyman som talare till att så många slöt upp, men jag slogs ändå av den glädje, upprymdhet och kamplust som präglade Fi:s manifestation.

Igår skrev jag att om jag tvingades gissa så tror jag att Fi kommer att lyckas erövra mandat i Europaparlamentsvalet. I dag är jag ännu något tryggare i den gissningen. Fi har vinden i ryggen och den vinden är så stark att den mycket väl kan föra hela vägen till Bryssel.

Även Vänsterpartiet hade en bra dag i Göteborg. I tåget gick 4 500 personer, vilket innebar en ökning med 400 personer från ifjol. Redan fjolårets siffra var mycket bra för Vänsterpartiet och förklarades då av många med att partiledare Jonas Sjöstedt var huvudtalare.

Syndikalisterna och Kommunistiska Partiet (tidigare KPML(r)) höll i stort sett sina ställningar, med 1 400 respektive 700 deltagare (1 500 respektive 800 i fjol).

För Socialdemokraterna måste nog ändå årets 1 maj-manifestation beskrivas som en besvikelse. Visserligen ökade antalet demonstranter något - från 1850 i fjol till 2000 i år. Men i år är det valår och LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson var huvudtalare.

Sammantaget deltog över 12 000 personer i olika 1 maj-tåg i Göteborg i dag. Så många har inte demonstrerat i Göteborg på samma dag sedan EU-toppmötet 2001. Det finns en väldigt stark politisk mobilisering i Sverige mot Alliansregeringen i dag, vilket Fi:s och Vänsterpartiets framgångsrika manifestationer var ett uttryck för. Men Socialdemokraterna lyckas inte bli en del av denna mobilisering. I opinionsmätningarna ligger partiet och stampar på 33-34 procent. Socialdemokraterna har definitivt något att fundera över när Feministiskt initiativ lyckas samla nästan dubbelt så många deltagare i sin 1 maj-demonstration som vad Socialdemokraterna lyckas göra, ett valår i Göteborg med LO:s ordförande som huvudtalare.

Jag rekommenderar i detta sammanhang också Vänstra Strandens bloggtext från idag, om Fi, behovet av visioner och slaget om den politiska framtiden.

Den som vill ta del av demonstrationsdeltagandets utveckling i Göteborg över tid kan läsa min och Mikael Perssons text på Politologerna från förra året.

Inför 1 maj, supervalåret 2014

En av de mest förutsägbara händelserna i slutet av april varje år är att det uppstår en mini-debatt om huruvida 1 maj-demonstrationerna verkligen fyller någon funktion längre. Är det inte så, menar en del, att tiden sprungit ifrån dessa manifestationer, att röda fanor blivit otidsenliga och att skarorna under banderollerna blir glesare och glesare?

Dessa debatter är i sig ett tecken på att 1 maj fortfarande fyller en funktion. Hade demonstrationerna varit helt ointressanta och betydelselösa hade ingen gjort sig mödan att förespråka deras avskaffande.

Visst har leden glesnat, men det finns utifrån det material jag kunnat ta del av inget som tyder på att det är en fortsatt nedgång. Jag och min kollega Mikael Persson visade t ex på Politologerna ifjol att Vänsterpartiets 1 maj-tåg i Göteborg vuxit en hel del de senaste åren, samtidigt som deltagandet i Socialdemokraternas demonstrationståg i samma stad varit relativt stabilt de senaste 15 åren.

Det mediala intresset för 1 maj tycks också vara oförändrat stort. Journalister ringer i oförminskad utsträckning och TV, radio och tidningar bevakar arrangemangen generöst. I sociala medier är 1 maj-manifestationerna ett dominerande ämne hela dagen.

Jag minns ett seminarium om politisk opinionsbildning, i Almedalen för ett par år sedan. De första 25 minuterna ägnades åt att seminariedeltagarna överöste varandra i konstateranden om att DN Debatt spelat ut sin roll och inte längre var relevant. Jag tror det var PM Nilsson som efter dessa 30 inledande minuter insiktsfullt och småleende ställde frågan varför panelen ägnat 25 minuter åt att diskutera DN Debatt om det nu var så att den plattformen inte längre hade någon betydelse.

Visst behöver 1 maj-firandet förnyas och vidareutvecklas. Jag tycker mig se tendenser till att dagen inte längre blir en dag bara för arbetarrörelsen, utan för politiskt engagemang och politiska manifestationer överhuvudtaget. Inte mig emot. Ju fler som är med, desto större blir intresset för denna dag.

Inför årets 1 maj har Vänsterpartiet och Socialdemokraterna vinden i ryggen. I dagens opinionsundersökning från DN/Ipsos skiljer det inte mindre än 15.9 procentenheter mellan de båda blocken. Så stor har den rödgröna ledningen inte varit vid något annat mättillfälle i DN/Ipsos under hela mandatperioden. Det skall nu mycket, mycket till för att Alliansen skall kunna vända detta opinionsunderläge till valseger i höst.

De senaste dagarna har debatten kretsat kring hur en rödgrön regering kommer att se ut. (Jag kommenterar till exempel frågan för Svenska Dagbladet här). Det ökade intresset är svårt att tolka på annat sätt än att alltfler nu räknar med att Stefan Löfven verkligen kommer att få bilda regering i höst.

Jag noterar också att Feministiskt initiativs (Fi) framgångar fortsätter. Skulle jag tvingas gissa i dag så tror jag att Fi kommer att lyckas vinna mandat i Europaparlamentet. Men det är bara om jag skulle tvingas gissa. Osäkerheten är fortfarande mycket stor i den frågan. De närmaste veckornas opinionsundersökningar kommer att ge lite bättre vägledning.

I morgon kommer jag i vanlig ordning att räkna de flesta av demonstrationerna i Göteborg och avrapportera här på bloggen på kvällen. Den som vill komma i 1 maj-stämning redan i kväll rekommenderas att lyssna på Finn Zetterholms och Pierre Ströms fina version av Hannes Skölds sång Första maj.

Stefan Löfvens jungfrutal på Götaplatsen

I dag debuterade Stefan Löfven som 1 maj-talare på Götaplatsen i Göteborg. Löfven är ingen lysande talare, som t ex Olof Palme, Göran Persson, Mona Sahlin eller Håkan Juholt. Men han är medveten om att punchlines och ekvilibristisk retorik inte är hans starkaste gren och kompenserade genom ett mycket välsmitt tal och genom att tala med stor trovärdighet.

Löfven är skicklig i att framstå som en trovärdig statsministerkandidat, en samlande kraft både för det socialdemokratiska partiet och för Sverige. Han utnyttjar bilden av en trött och visionslös alliansregering till att lyfta fram sig själv och Socialdemokraterna som den politiska kraft som står för modernitet och framtidstro. Vi räds inte framtiden - vi ser fram emot den. Löfven betonade också socialdemokratin som en frihetsrörelse, väl medveten om att allianspartierna för många väljare framstått som mer frihetligt sinnade än vänstern.

Talet var också samlande i det att Löfven undvek att kommentera flera kontroversiella politiska sakfrågor som till exempel vinster i välfärden, kärnkraften eller svensk vapenexport.

Starkast engagemang visade Löfven när han talade om de internationella frågorna. Berättelser om hans personliga erfarenheter och möten med till exempel fackföreningsledare i Colombia skapade autenticitet. Löfven lyfte också fram vikten av att svensk utrikespolitik syntes och gjorde avtryck. Den meningslösa parollen "Sverige skall bidra till EU:s gemensamma utrikespolitik" som alltför länge upprepades som ett mantra är nu borta.
 
Det var mycket folk i Socialdemokraternas demonstrationståg. Jag räknade till 2 450 personer jämfört med 1 660 ifjol. Men den mest remarkabla ökningen stod Vänsterpartiet för - i deras tåg deltog 3 240 personer jämfört med 2 000 ifjol - en ökning med drygt 50 procent. Överlag var det de största 1-majdemonstrationerna i Göteborg på många långa år.

Här finns demonstrationssiffrorna för de stora 1 maj-tågen i Göteborg de senaste åren.

Vänsterpartiet: 3240 ( 2011: 2000, 2010: 1900, 2009: 1900)

Socialdemokraterna: 2 450 (2011: 1680, 2010: 1920, 2009: 1770)

Syndikalisterna: 1630 (2011: 1490: 2010: 1480, 2009: 1680)

Kommunistiska Partiet (f d KPMLr): 740 (2011: 740, 2010: 800, 2009: 890)
  .

Rapport från 1 maj i Göteborg

Det blåser medvind för de rödgröna, en medvind som märktes även denna 1 maj. Självförtroendet är tillbaka, samarbetet mellan partierna går bra och opinionsläget är mycket bra. I Synovates senaste mätning som publicerades igår hade det rödgröna försprånget vuxit till 8.1 procentenheter. Det har aldrig tidigare hänt att ett block som haft en så stor ledning i april förlorat valet några månader senare. Men visst - någon gång kanske skall vara den första och osvuret är naturligtvis bäst.

Självförtroendet lyste också fram i Mona Sahlins tal i Stockholm i dag. Ideologiskt, självsäkert och med betoning på rättvisa.

I Göteborg tittade t o m solen fram, och här följer resultaten för respektive tåg. Jag räknar själv - vem annars skulle man kunna lita på? :)

Vänsterpartiet: 1900 (ungefär samma som förra året)

Socialdemokraterna: 1920 (150 fler än förra året)

Syndikalisterna: 1480 (ca 200 färre än förra året)

Kommunistiska Partiet (f d Kpmlr): 800 (90 färre än förra året)

Piratpartiet: ca 100 personer

Överlag har demonstrationsdeltagandet i Göteborg varit relativt stabilt för respektive parti över tid de senaste åren. Deltagarsiffrorna varierar med några hundra, oavsett väder och vind och vilka talare som framträder.

Förra året avslutade jag min 1 maj-post med lite framåtblickande, positiva tongångar. De har till största delen infriats, varför jag låter den avsluta även årets bloggpost:

Kanske blev årets 1 maj en vändpunkt för socialdemokratins och den rödgröna koalitionens långa politiska och opinionsmässiga ökenvandring? De senaste månaderna har varit svåra för oppositionen. Jag har en känsla av att botten nu är nådd. Vi går in i en valrörelse, där mobiliseringen blir början på en mer intensiv politisk period fram till valet 2010. 1 maj 2009 blir kanske bara den första av flera bra dagar. Som Totta sjunger, till Peter LeMarcs text: Bra dagar är snart här. Bra dagar som bara är. Då vingar växer och benen bär. Bra, bra dagar är snart här.

En bra dag för Arbetarrörelsen

1 maj 2009 blev en bra dag för Arbetarrörelsen. Den började bra redan på morgonen, med Novus Opinions senaste mätning som visar att den borgerliga alliansregeringen tappar stöd och att skillnaden mellan de båda blocken nu är uppe i 4,3 procentenheter till de rödgrönas fördel.

Nyhetsflödet har i dag dominerats av 1 maj-firandet på ett sätt som fått t o m svininfluensan att komma i skymundan. Jag kan inte heller minnas att jag dagarna före 1 maj blivit uppringd av så många journalister som velat ha kommentarer som denna gång. De som påstår att 1 maj-firandet tjänat ut sin roll som politisk manifestation har fel. Medieintresset för årets 1 maj visar att dagen fortfarande fyller sin plats som uttryck för politisk mobilisering.

Dessutom tycks det ha varit gott om folk i demonstrationstågen och på möten i år. Buropen mot Wanja Lundby-Wedin var väntade, men mycket tyder på att hon nu har levt igenom den värsta krisen. Hennes politiska moralkapital är urholkat, men hon har bestämt sig för att sitta kvar.

Monas Sahlins framträdanden i Lund och Malmö gick också bra. I sitt tal gjorde hon just det hon skulle - d v s sitt allra bästa för att utmejsla den rödgröna koalitionens politik som något distinkt annorlunda än den borgerliga alliansregeringens. Hon vände sig till pensionärerna, som är den väljargrupp där det socialdemokratiska opinionstappet varit som allra störst. Hon talade ideologi, och markerade starkt att socialdemokratin är en frihetsrörelse.

Även i Göteborg sken solen, och för dem som vill ha siffror över deltagarna i de respektive demonstrationstågen så kommer här resultaten (jag har ju den något obskyra hobbyn att räkna deltagare - ett uttryck för mitt kontrollbehov):

Vänsterpartiet: 1990

Socialdemokraterna: 1780

Syndikalisterna: 1720

Kommunistiska Partiet (f d Kpmlr): 890

Överlag har demonstrationsdeltagandet i Göteborg varit relativt stabilt för respektive parti över tid de senaste åren. Deltagarsiffrorna varierar med några hundra, oavsett väder och vind och vilka talare som framträder.

Kanske blev årets 1 maj en vändpunkt för socialdemokratins och den rödgröna koalitionens långa politiska och opinionsmässiga ökenvandring? De senaste månaderna har varit svåra för oppositionen. Jag har en känsla av att botten nu är nådd. Vi går in i en valrörelse, där mobiliseringen blir början på en mer intensiv politisk period fram till valet 2010. 1 maj 2009 blir kanske bara den första av flera bra dagar.

Som Totta sjunger, till Peter LeMarcs text: Bra dagar är snart här. Bra dagar som bara är. Då vingar växer och benen bär. Bra, bra dagar är snart här.

Socialdemokraterna och opinionen: Sluta deppa och börja jobba!

Synovates senaste mätning bekräftar Socialdemokraternas långvariga nedåtgående trend i opinionen. Socialdemokraterna får denna gång 33.5 procent, vilket innebär en nedgång från föregående mättillfälle med fyra procentenheter.

Socialdemokratins snabba ras i opinionen riskerar att skapa självuppfyllande stämningar inom arbetarrörelsen om att valet 2010 redan är förlorat. Men det är alldeles för tidigt att räkna ut oppositionen. Just nu väger det helt jämt mellan blocken, samtidigt som Kristdemokraterna ligger under fyraprocentsspärren. Det är alls inget dåligt utgångsläge för oppositionen året före ett valår.

Orsakerna till socialdemokraternas kraftigt sjunkande opinionssiffror ligger sannolikt i den borgerliga alliansregeringens sätt att hantera den finansiella krisen, där regeringen hållit ihop och inte givit utrymme åt den rödgröna oppositionen att på allvar ta plats i debatten. Oklarheterna i samband med bildandet av den rödgröna koalitionen och AMF-skandalen har säkert gjort sitt till.

Den rödgröna koalitionen har haft svårt att formulera en politik som i väljarnas ögon framstår som ett distinkt alternativ till den borgerliga alliansregeringens. Socialdemokraternas rådslagsarbete och de nybildade rödgröna arbetsgrupperna innebär en risk att väljarna får vänta ännu längre på oppositionens alternativ inför valet 2010.

Den rödgröna koalitionens oväntade rekordstora överläge i opinionen från slutet av 2006 till hösten 2008 blev en psykologisk olycka. De flesta seriösa bedömare spådde att opinionsläget skulle jämnas ut före valet 2010. Så blev det också – om än oväntat hastigt. Men när vändningen kom och opinionsläget ”normaliserades” så framstod Socialdemokraterna som stora förlorare, trots oppositionens överläge i opinionsmätningarna i två och ett halvt års tid.

Ur oppositionens synvinkel är det viktigt att redan nu träda fram inför väljarna med förslag som gör avtryck i debatten och som såväl i sak som i ideologiska utgångspunkter skiljer sig från den borgerliga alliansregeringens.

1 maj och Europavalet blir en viktig möjlighet för den rödgröna koalitionen att mobilisera sina sympatisörer och bryta den nedåtgående trenden. Opinionsläget är faktiskt inte alls så illa som det kan uppfattas. Så sluta deppa – börja jobba!

Bloggposten har i en längre version publicerats på Newsmill.