Om 1 maj-firandets betydelse - då och nu

Det fanns en tid då förstamajtågen tveklöst var relevanta, skriver Tove Lifvendahl på Svenska Dagbladets ledarsida idag. Det är ju glädjande att Svenska Dagbladet (obunden moderat) tillstår att förstamajtågen åtminstone tidigare har varit relevanta. Så lät det inte på Svenska Dagbladets ledarsida när de första 1 maj-demonstrationerna genomfördes i Sverige 1890. Som Magnus Wennerhag påmint om så skrev Svenska Dagbladet då att det enda märke som demonstrationerna skulle efterlämna var: större bitterhet och den avsmak som alstras av att överspända förhoppningar brista sönder.

Well, well. Borgerliga medier har i decennier dödförklarat 1 maj-firandets betydelse. Samtidigt är samma medier i dag överfyllda av 1 maj-bevakning; analyser av talen, intervjuer med deltagare och referat även av borgerliga politikers kritik av vad olika socialdemokratiska företrädare sagt eller inte sagt. Mot bakgrund av 1 maj-manifestationernas påstådda meningslöshet måste ju det mediala genomslaget varje år betraktas som en total succé.

Visst har deltagarna i demonstrationerna blivit färre. Dagens politiskt intresserade medborgare väljer i huvudsak andra plattformar än de politiska partierna för att uttrycka sitt engagemang. Själv 1 maj-talade jag i dag i Bromölla, en skånsk kommun där Sverigedemokraterna innehar posten som kommunstyrelsens ordförande. Som huvudtalare gick jag längst fram så jag kunde inte räkna exakt - men jag uppskattar deltagarantalet till ungefär 100 personer. Då ingår Karlshamns Musikkår i beräkningen. Vi gick långt - över två kilometer - i kringelikrokar från torget till Folkets park. Många äldre vinkade till oss från sina fönster. Flera deltagare talade med nostalgi om den tid då det inte räckte med en musikorkester i lilla Bromölla, utan man måste ha två eftersom tåget var så långt.

I Göteborg i dag räknade Jonas Hinnfors till 920 deltagare i Socialdemokraternas 1 maj-demonstration. Det är det lägsta antalet deltagare i socialdemokraternas 1 maj-tåg i Göteborg någonsin. Antalet har delvis sin grund i striden mellan Anna Johansson och Ann-Sofie Hermansson, som rev upp sår i partiet.

Så 1 maj-manifestationernas betydelse ligger inte i hur många som går i de respektive tågen. Betydelsen ligger i stället i att 1 maj blir en mönstring av det politiska läget över huvud taget och av de konfliktlinjer som präglar samhällsdebatten. Därutöver blir 1 maj en mobilisering av politiskt engagerade människor, vilket höjer den politiska temperaturen både till höger och vänster.

Så 1 maj är en dag att värna och hedra - även i framtiden.

Hur kunde det gå så illa? Om krisen i S i Göteborg

I dag beslöt Socialdemokraterna i Göteborg på en extrakongress att entlediga partiets gruppledare i kommunstyrelsen Ann-Sofie "Soffan" Hermansson från sitt uppdrag. Röstsiffrorna blev 197 mot 49. Beslutet var väntat, och en lång och plågsam process för Socialdemokraterna i Göteborg har därmed nått sitt slut.

 

Hur kunde det gå så illa?

 

Socialdemokraterna hade fram till valförlusten 2018 styrt Göteborg i hela 24 år. De senaste valen tappade partiet kontinuerligt väljare, och valförlusten kom inte oväntat. Men många blev också besvikna över att Socialdemokraterna misslyckades i förhandlingsspelet efter valet. De fyra allianspartierna tilläts ta över makten, trots att de bara har 24 av de totalt 81 mandaten i kommunfullmäktige. Dessutom utestängdes Socialdemokraterna från presidieplatserna i stadens nämnder och bolag, då de rödgrönrosa partierna (V, MP, Fi) överraskande ingick valteknisk samverkan med allianspartierna.

Det har länge funnits motsättningar mellan partidistriktets styrelse, med Anna Johansson som ordförande, och Ann-Sofie Hermansson som partiets gruppledare i kommunstyrelsen. I frustrationen över valförlusten och över socialdemokraternas klena förhandlingsresultat eskalerade dessa motsättningar. Tidigare kunde partiet hantera dem internt, nu förmådde man inte längre göra det.

Jag är ju inte alls aktiv i lokalpolitiken i Göteborg. Därför kan jag heller inte ta ställning till de anklagelser som från olika håll slungats mot varandra i debatten. Men min bild av konfliktens orsaker är den här: Motsättningarna kretsar kring Ann-Sofie Hermanssons ledarskap - till innehåll och form. Många partimedlemmar hade gärna sett ett fortsatt samarbete mellan Socialdemokraterna och de rödgrönrosa partierna - före och efter valet 2018. Många kommunala politiker ansåg att Ann-Sofie Hermansson inte förankrade sina beslut hos kommunalråden, utan i stället toppstyrde politiken. Ann-Sofie Hermansson menar att det fanns ett starkt behov att profilera partiet Socialdemokraterna, och att ta ett mer samlat grepp på partiets politik i Göteborg. I frågan om hedersrelaterat förtryck har Ann Sofie Hermansson odlat ett viktigt och uppskattat engagemang. En del har ansett att engagemanget medfört att hon synts för lite i andra frågor. Men det har aldrig funnits någon politisk konflikt i frågan om kampen mot hedersrelaterat förtryck - där står partiet starkt och enat.

Efter att både distriktsstyrelsen och fullmäktigegruppen förklarat att man inte längre hade förtroende för Ann-Sofie Hermansson blev hennes situation politiskt omöjlig. Distriktskongressens beslut bekräftade därför egentligen bara något som redan hade hänt.

Partiets nya ledning i Göteborg kommer att ha en svår och viktig uppgift i att läka de sår som rivits upp. Jag har alltid uppskattat Ann-Sofie Hermanssons ambition att utveckla partiets arbetsformer och modernisera det politiska arbetet. Jag hoppas att det nya ledarskapet kommer att bära den ambitionen med sig och prägla partiets politiska verksamheter.