2010-02-26

Varför talar inte Mona Sahlin om rättvisa?

Lite drygt sex månader före valet ser det ljust ut för de rödgröna samarbetspartierna. De leder i samtliga opinionsmätningar som redovisas och i dagens mätning från Synovate har försprånget ökat och de rödgröna får egen majoritet.
Men val vinns inte av sig själv. Valet kommer säkert att bli jämt, och valdebatten betydelsefull. I tidigare val har frågan om ansvar och regeringsduglighet varit en socialdemokratisk paradfråga. Men denna gång är det annorlunda. Den borgerliga alliansregeringen har visat att man förmått samarbeta och styra landet. Fredrik Reinfeldt vinner stort över Mona Sahlin i de förtroendemätningar som genomförs. Inget talar för att Socialdemokraterna och det oprövade rödgröna samarbetet på allvar kommer att kunna utmana allianspartierna i frågan om ansvar och regeringsduglighet i den kommande valrörelsen.
Hur skall då de rödgröna vinna valdebatten? Ja, varför inte genom att tala om rättvisa? I rättvisefrågor har Socialdemokraterna stor trovärdighet, något som borde kunna användas mer kraftfullt i debatten med allianspartierna. Men Mona Sahlin talar sällan om rättvisa. I riksdagens två senaste partiledardebatter (14/10 -09 samt 20/1 -10) använder Mona Sahlin ordet rättvisa endast vid några enstaka tillfällen. I den pågående debatten om avdragsrätt för hushållsnära tjänster har de rödgröna tvingats på defensiven. Det finns många ideologiska tveksamheter i den frågan. Men varför inte sammanfatta dessa tveksamheter i att det nuvarande systemet faktiskt inte är rättvist? Som Storstad enkelt och slagkraftigt visat är det ju höginkomsttagarna som i praktiken gynnas av subventioner på hushållsarbete. Knappast rättvist.
Rättviseperspektivet borde genomsyra den socialdemokratiska agitationen inför valet i de allra flesta sakfrågor: jobbpolitiken, skatterna, skolan, vården och miljön. Men jämlikheten då, kanske någon undrar. Är det inte jämlikheten som är det socialdemokratiska värdet som borde trummas ut starkare i debatten? Jämlikhetsvärdet har ju också fått ett uppsving genom Richard Wilkinsons och Kate Picketts mycket uppmärksammade bok Jämlikhetsanden (Karneval förlag) som entydigt visar att visar att samhällen med stora inkomstskillnader har sämre folkhälsa och fler sociala problem än vad samhällen med små inkomstskillnader har. Jovisst. Men jämlikhet är ändå en företeelse och ett begrepp som attraherar människor som redan befinner sig till vänster i sitt sinne. Rättvisa är något vi alla är för. Det går an att säga att lite ojämlikhet kan vara bra i vissa situationer. Men ingen kan säga att lite orättvisa är något positivt.
Hur många gånger tror ni förresten att Fredrik Reinfeldt använde ordet rättvisa i de två partiledardebatter jag nämnde ovan? Just det. Noll gånger.

2010-02-23

Per Landin, Lena Sundström och konsten att utöva härskartekniker

I en artikel i Dagens Nyheter i dag (ännu ej på nätet) går kulturskribenten och litteraturvetaren Per Landin till angrepp mot Lena Sundström och hennes uppmärksammade bok Världens lyckligaste folk. En bok om Danmark. Om boken kan man förstås tycka vad man vill. Själv tycker jag den är utmärkt och jag instämmer i de hyllningar den fått i svensk och i dansk press (den nominerades också till Augustpriset och erhöll Gleerups litterära pris). Per Landin legitimerar sin text med att Lena Sundström kommer att arbeta med valbevakning på TV 4 i samband med höstens val.
Per Landins text är värd eftertanke eftersom den utgör en närmast övertydlig provkarta på flera (oftast manliga) härskartekniker . Den prisbelönta och välmeriterade författaren och journalisten Lena Sundström förminskas t ex i Landins text genom att hon introduceras enbart som AB-krönikören. Landin förlöjligar också Lena Sundström genom att i raljant ton skriva att hennes bakgrund som koreanskt barnhemsbarn (!) gör henne som klippt och skuren till att med oskuldens rena blick skildra Danmark som den moraliska ruttenhetens och inskränkthetens hemvist på jorden. Sundström sägs ta sig an sitt uppdrag med storögd välvilja och upplyst överermod.
Per Landin använder Lena Sundström som ett redskap för sitt egentliga ärende - att urskulda den danska flykting- och integrationspolitiken. I artikeln betonar Landin att Danmark genom sitt tusenåriga kungahus är tryggare i sin kontinentala självkänsla än vad Sverige är och att man därför också vågar låta problemen komma till ytan utan att drabbas av moralpanik.
Lena Sundström kan förstås försvara sig själv, vilket hon också gör i dagens Studio Ett i P 1 samt på DN Kultur på torsdag. Men Per Landins text är en fläkt från tider jag för trodde vi för längesedan hade passerat. I det Studio Ett-inslag jag länkar till ovan säger Per Landin också att Svensk debatt skulle må bra om den muslimska invandringen kunde diskuteras öppet. Ack ja. Vi gör väl inget annat än diskuterar islam och hur vi skall förhålla oss till den religionen och dess yttringar? I Norge var orden islam/muslim 2009 nästan lika ofta förekommande i norska medier som namnet på statsministern Jens Stoltenberg.
Tänk om Per Landin i stället hade sagt att Svensk debatt skulle må bra om den judiska invandringen kunde diskuteras öppet. Sådana uttalanden kunde höras under 1930-talet, och det hade varit väldigt skönt att få slippa höra den typen av ytliga kategoriseringar efter människors religionstillhörighet igen. Spåren förskräcker.

2010-02-21

Shutter Island - varje människa är en ö

Varje människa är en ö. Med en enkel travestering av den engelske poeten John Donne kan man syntetisera undertexten i Martin Scorseses nya storfilm Shutter Island, baserad på Dennis Lehanes bok "Patient 67" och med Leonardo DiCaprio i huvudrollen.
Filmen följer den federale polisen Teddy Daniels (Leonardo DiCaprio) som 1954 får i uppdrag att utreda ett mystiskt försvinnande av en patient på ett sjukhus för mentalsjuka brottslingar på ön Shutter Island utanför Boston. Teddy Daniels anar att ingenting på sjukhuset är som det synes vara. Vem är t ex den okände patient 67 som rymlingen nämnt i ett kvarlämnat, kodat meddelande? Och varför tycks sjukhusledningen vilja motarbeta Teddy Daniels utredning?
Det är en lysande film om vad det innebär att vara människa - men budskapet är som så ofta i Scorseses senare filmer melankoliskt uppgivet och grått. DiCaprio gestaltar en människas själskamp med att finna sanningen i en värld där godheten verkligen försöker men inte lyckas nå ända fram. Sanningen finns - som så ofta - i oss själva. Men vill vi se den? Bör vi se den? Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv, skrev John Donne, och fortsatte varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela. Varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten. Men Shutter Island är inte en del av fastlandet. Shutter Island finns i oss alla och om vi drar jalusiet åt sidan ("shutter" ungefär = "jalusi" eller "fönsterlucka") blottas en ensamhet och en ödslighet och en skräck så stark att det bästa kanske hade varit att förslutenheten fått vara kvar.
Jag delar inte Scorseses människosyn - men det är en excellent gestaltning av problematiken kring att vara människa. Om människan nödvändigtvis skall vara en ö så föredrar jag i stället den människosyn som kommer till uttryck i Risken finns tidstypiska "Öar i strömmen" från 1973:

Ansvarslöst utnyttjas liv
av hänsynslösa vinstmotiv
och leder oss mot perspektiv
som ingen vågar tro.

Så sätt då fröet och låt det gro.
Och växa upp till öar i strömmen.
Växa upp till öar i strömmen.
*

Hur slutar då John Donnes dikt om att ingen människa är en ö? Jo, ungefär som filmen: Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig. Gå och se den.

2010-02-19

Kulturrasism i den Livets Ord närstående tidningen Världen idag?

Den Livets Ord närstående kristna tidningen Världen idag anklagas i en forskningsrapport för kulturrasism. Det är universitetslektorn Kristian Steiner vid Malmö Högskola som analyserat vilken bild av muslimer och av islam som redovisas på Världen idags ledarsida. Steiner presenterar sina resultat i tidskriften Tro & Liv (1/10, artikeln finns tyvärr ej på nätet).

Av de cirka 300 ledare som Steiner undersökt behandlar hela 20 procent muslimer, islam eller etniska grupper och nationer med muslimsk majoritet. Det vanligaste temat i de undersökta ledarna är att muslimer eller islam tillskrivs ansvaret för det problem som är artikelns utgångspunkt. Kritiken mot islam framförs i breda och oprecisa ordalag. Steiner exemplifierar bl a med en ledarartikel av Carin Stenström, som skriver att islam är en farlig religion, ett direkt hot mot den fria världen. De två vanligaste handlingarna som tillskrivs muslimer är att de mördar/massmördar eller kräver något på västerlandets bekostnad.

Steiner summerar sina resultat enligt följande: Världen idag låter sin bild av islam och muslimer präglas av hotfullhet, våldsamhet, brist på modernitet och rationalitet samt av oföränderlighet. (...) De missförhållanden och klandervärda handlingar som tidningen lyfter fram, gör man stora grupper, ibland alla, muslimer ansvariga för. Därigenom förvandlas traditionell och ibland helt nödvändig regimkritik till kulturrasism.

Steiners rapport är skrämmande läsning Det räcker med att byta ut "muslimer" mot "judar" eller "islam" mot "judendom" för att inse vidden av det hela.

Världen idag är inte vilken tidning som helst. Tidningen har hela 8 000 prenumeranter och här medarbetar bl a förre Expressen-journalisten Ulf Nilson. Näringslivsredaktör är Siewert Öholm. Tidningen och Siewert Öholm har tidigare försökt tysta och smutskasta Kristian Steiner. Det vore hedervärt om tidningens representanter i stället förmåddde samla sig till ett uns av självkritik och i kristen anda älska sin nästa - även om han eller hon råkar vara muslim.

2010-02-17

Utrikesdebatten och en radikaliserad socialdemokratisk utrikespolitik

Dagens Utrikesdebatt i riksdagen blev en intressant tillställning, inte minst eftersom det var första gången som de rödgröna skulle argumentera för sin gemensamma utrikespolitik. Dagen till ära hade de rödgröna också presenterat en ny gemensam plattform: En rödgrön politik för Sveriges relationer med världens länder.

Den rödgröna plattformen bidrar till en ytterligare radikalisering av socialdemokratisk utrikespolitik. Kanske inte främst för vad som sägs, utan sättet det sägs på. Borta är det mångåriga mantrat om att EU måste föra en gemensam utrikespolitik (underförstått: strunt samma vilket innehåll en sådan utrikespolitik skulle ha - det viktiga är att den är gemensam). I stället betonas vikten av att Sverige har en självständig röst i världen, ungefär som under den aktiva utrikespolitikens och Olof Palmes tid.

USA-kritiken är iögonfallande. En rödgrön regering skall: Verka för att USA:s blockad mot Kuba hävs. Kräva att USA stänger fängelset på Guantanomo under 2010 och att fångarna får sina fall behandlade i enlighet med de mänskliga rättigheterna. Verka för att USA ansluter sig till den internationella brottmålsdomstone ICC. Under Göran Perssons tid som partiledare var strategin i stället att inte offentligt kritisera USA, utan i stället försöka påverka genom informella samtal.

Däremot sägs nästan ingenting om EU eller om Afghanistan i det rödgröna dokumentet, vilket är ett uttryck för den oenighet som finns inom det rödgröna samarbetet i dessa frågor.

Den borgerliga alliansregeringens utrikesdeklaration som också presenterades i riksdagen i dag spelade ner Förenta Nationerna (FN), vilket avspeglar regeringens nedprioritering av FN-politiken. Det är också noterbart att ordet Gaza överhuvudtaget inte förekommer i deklarationen, trots den ohyggliga politiska och humanitära situationen i området. Däremot talar regeringen klarspråk när det gäller Israels ockupationspolitik, de olagliga bosättningarna samt Jerusalems status som huvudstad för två stater.

Det är också intressant att se vilka argument regeringen använder för att motivera den svenska insatsen i Afghanistan. Det är nu inte mindre än fem saker som den svenska militära insatsen skall åstadkomma: bekämpa terrorgrupper, stärka demokratin, bekämpa fattigdomen, skapa stabilitet samt minska heroinförsäljningen på Sveriges gator. Ju fler skäl som åberopas för att legitimera en militär insats, desto mer skeptisk blir jag.

De rödgröna är splittrade i frågan om EU och om Afghanistan - det är sant. Men den borgerliga alliansen är splittrad i synen på Nato och på EMU, vilket jämnar ut det hela.

Utrikesfrågor brukar sällan spela en central roll i valrörelsen. Men de rödgröna verkar sugna att gå på offensiven i dessa frågor, vilket öppnar för en extra intressant valrörelse.

2010-02-15

Fusket inom de moderata provvalen

Uppdatering måndag kväll: I Studio Ett i P1 diskuterar jag och Svenska Dagbladets politiske chefredaktör P J Anders Linder det som inträffat. Vi är överens om mycket men träter om huruvida ett ökat inslag av personval skulle vara en lämplig åtgärd för att hantera problemet med provvalsfusk. P J Anders Linder är för personval, jag är emot. Kan avlyssnas här.

*

Jag gav tidigare i dag följande kommentar till TT:

Fusket inom de moderata provvalen kan bidra till ett ökat politikerförakt. Det är därför viktigt att Moderaterna reder ut frågan på allvar, gärna genom en oberoende utredare. Affären kommer knappast att påverka själva valrörelsen, mer än att den ytterligare kan stärka grunden för missnöjespartier.

Partierna i Sverige har under flera år haft problem med sjunkande medlemstal och sviktande folkrörelseförankring. Därigenom har partierna fått allt svårare att fullgöra sin roll som en länk mellan staten och medborgarna. I en allt mer individualiserad tid söker sig allt färre medborgare till kollektiva rörelser med ideologier som gör anspråk på att tacka in alla samhällsfrågor.

Partierna har försökt hantera denna utveckling bl a genom ett ökat inslag av personval. Men den här typen av affärer bidrar ju också till att undergräva legitimiteten även i personvalen.
Partierna måste utveckla nya arbetsformer som möter individualiseringen samtidigt som man även fortsättningsvis skall fylla funktionen av att ge röst åt olika samhällsgrupper och samla ihop de åsikter och krav som förs fram i samhällsdebatten. De partier som bäst förmår hantera denna ekvation har framtiden för sig.

2010-02-14

Alliansen knappar in. Hur går det för Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Piratpartiet?

Dagens Sifo-mätning visar att alliansregeringen har knappat in på den rödgröna oppositionen. Enligt mätningen leder de rödgröna nu med 49.0 mot 45.6 procent, det vill säga ett försprång på 3.4 procentenheter.

Uppgången för alliansregeringen kommer inte oväntat. Dess anhängare har under vintermånaderna varit kraftigt nedmobiliserade, trängda av bl a sjukförsäkringsfrågan och alla oklara turer kring Saab-affären. Men den s k Superveckan med fyra partiledardebatter i olika former mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt blåste nytt liv i borgerligheten, och mobiliseringen av de båda blockens sympatisörer jämnas ut. Nu är valåret i gång på allvar och jag tror att opinionsmätningarna kommer att spreta lite mindre framöver.

Kristdemokraterna fick i mätningen endast 3.9 procent, det vill säga precis under riksdagsspärren. Strategin kring "verklighetens folk" har uppenbarligen inte fungerat. Det gläder mig, eftersom jag ser den strategin som ett uttryck för en smygande högerpopulism som Göran Hägglund i grunden inte står för. Ärlighet varar längst och Göran Hägglund är inte trovärdig som högerpopulist!

I Sifo-mätningen får Sverigedemokraterna endast 3.4 procent, en minskning med 1.6 procentenheter sedan föregående mätning. Den enorma mediehausse som Sverigedemokraterna kunnat rida på under flera månaders tid tycks nu vara slut, och jag tror partiet får svårt att återerövra en lika framträdande plats på mediearenan. Om opinionsläget mellan de båda blocken är någorlunda jämnt så försvårar det också för Sverigedemokraterna att erövra en plats i debatten.

I stället är det nog dags för Piratpartiet att stiga fram i det mediala rampljuset igen. Trots en del internt gurgel håller partiet ihop och tar sats inför en valrörelse där integritets- och informationsfrågor sannolikt kommer att ha en betydligt mer framträdande plats än i tidigare valrörelser. Visserligen är det svårare att ta en plats i riksdagen än i Europaparlamentet, men omöjligt är det inte. Några av de övriga partierna har visserligen vaknat till i integritetsfrågorna, men fortfarande är det yrvakenheten som dominerar. Piraterna kommer att vara på banan, och det skall bli spännande att se hur långt deras kraft räcker.

Jag har under mandatperioden konsekvent tippat att de rödgröna tar över regeringsmakten i 2010 års val och att Sverigedemokraterna får mycket svårt att ta sig över fyraprocentsspärren. Jag tror att vi efter 2010 års val kommer att ha samma partier representerade i riksdagen som vi hade efter 2006 års val - men med Piratpartiet som möjlig uppstickare. Mitt grundtips i dessa frågor står kvar.

2010-02-12

Centern och Afghanistan - en öm tå?

I Göteborgs-Posten (9/2, ej på nätet) påstår jag att om säkerhetsläget i Afghanistan förvärras och om opinionen blir än mer kritisk till närvaron av svensk trupp så är Centern det parti i alliansregeringen där det finns en grogrund för opposition mot kriget och krav på att de svenska soldaterna skall tas hem.

Kommentaren har föranlett Centerns talesperson i försvarsfrågor Staffan Danielsson att reagera och snabbt gå ut med en dementi. Centerpartiet står med stolthet bakom Sveriges fredsbevarande insats i Afghanistan. Det är ett långsiktigt åtagande, säger Staffan Danielsson till Göteborgs-Posten (12/2, ej på nätet). Hmm - lite öm tå och behov av att stämma i bäcken kan ju Danielsson dementi uppfattas som av den misstänksamme.

Enigheten i regeringen i Afghanistanfrågan hotas nu från ett helt annat håll. Folkpartiet kräver i dag att den svenska militära insatsen i Afghanistan skall utökas med 100 soldater. Undrar vad Centern och Staffan Danielsson tycker om det?

Se också min tidigare bloggppost kring temat Centern och Afghanistan

2010-02-11

18 svenska soldater köper sex på bordell i Tyskland

En grupp på 18 svenska yrkesanställda elitsoldater har köpt sex på en bordell i Würzburg i samband med en militärövning i Tyskland. Juridiskt tycks de inte ha begått något brott, då de besökt bordellen på sin fritid. Må så vara. Men nog borde väl Försvarsmakten kunna formulera ett regelverk som hindrar dras anställda från att köpa sex under en tjänsteresa?

Folkpartisten Erik Svansbo beskriver kritiken mot soldaternas bordellbesök som "ett arv från kristen moralism" och beklagar sig över att ingen tar de sexköpande männens parti. Det tycks som att Folkpartiet har en del att jobba med internt i synen på jämställdhetsfrågorna. (Tipstack till Bulten i Bo.)

Män och våld och sex och krig - har vi hört det förut? Men blir kanske situationen än värre om vi har en yrkesarmé i stället för en värnpliktsarmé? Göran Greider ger uttryck även för mina tankar i denna fråga: Många män samlade kring vapen och ordergivning har alltid gjort mig orolig. Och när det rör sig om män som frivilligt valt den karriären känner jag mig extra orolig.

Om män och kvinnors förhållningssätt till våld och våldsanvändning formulerade jag mig en gång i boken Kön och politiskt våld (Gidlunds, 1998). Finns ännu att läsa och beställa.

2010-02-08

Afghanistanfrågan i svensk valrörelse

Uppdatering efter SVT Debatt tisdag kväll: Debatten i SVT Debatt tillförde kanske inte så mycket i sak. Som vanligt var det lite för många personer i studion, men Belinda Olsson hanterar kaoset med mild auktoritet. Det mest uppseendeväckande var nog att Per Gahrton betonade att frågan om svensk trupp i Afghanistan var komplicerad, samt att redaktionen hittat en moderat - Tom Heyman - som vill att Sverige skall lämna Afghanistan. Men Tom Heyman har alltid varit en Gossen Ruda inom Moderaterna, så någon politisk betydelse går det knappast att tillskriva hans ställningstagande.

Kommer då den borgerliga alliansen att hålla ihop i Afghanistanfrågan fram till valet? Svaret är sannolikt ja. Det finns i dagsläget få incitament för något av de borgerliga partierna att mäla sig ur åsiktsgemenskapen om svensk närvaro i Afghanistan. Men helt säker kan man inte vara. Om säkerhetsläget i Afghanistan fortsätter att försämras kan det bli så att den svenska opinionen blir betydligt mer negativ till en fortsatt svensk närvaro. I dag spretar opinionsmätningarna i frågan en hel del.

Särskilt inom Centern - som av tradition stått Socialdemokraterna nära i utrikespolitiska frågor - borde det finnas grogrund för opposition mot kriget. När Karin Söder tog över som utrikesminister efter det borgerliga segervalet 1976 poängterade hon offentligt att regeringsskiftet inte innebar en förändrad utrikespolitik. Maud Olofsson kritiserade i en artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet våren 2003 USA:s krig i Irak minst lika hårt som vad Socialdemokraterna gjorde: Det borde vara lätt för de svenska partierna att nu enas i fördömandet av amerikansk aggression och brott mot folkrätten. Det var också mitt skäl för att kräva att de starka ord som använts av ministrar också följs upp med en formell protest riktad till USA. Maud Olofsson har också i en lördagsintervju i Dagens Eko hösten 2006 starkt kritiserat EU:s isolering av Hamas. Men i dag sitter hon i en regering som vägrar ta ställning till om USA:s invasion av Irak var ett brott mot folkrätten överhuvudtaget. Kan inte Börje Hörnlund och Pär Granstedt vigla upp några centerungdomar i debatten?

Slut på uppdateringen.


I dag skriver jag i Expressen om Afghanistanfrågan i den svenska valrörelsen:

Gårdagens dödliga attack på två svenska officerare och en lokalanställd tolk är en mänsklig tragedi, en del i den större afghanska tragedi som under de senaste decennierna kostat tiotusentals människor livet.

Dödsskjutningarna bidrar också till att skruva upp tonläget i den svenska Afghanistandebatten. Den borgerliga alliansregeringen står - hittills - enad i linjen att den svenska truppen skall stanna kvar under överskådlig tid. Den rödgröna oppositionen är splittrad. Vänsterpartiet kräver ett omedelbart svenskt tillbakadragande. Socialdemokraterna och Miljöpartiet har enats om att utvärdera den svenska insatsen. Utvärderingen skall vara klar först hösten 2011. Socialdemokraterna är inte eniga i frågan. I riksdagens debatt om kriget i Afghanistan den 18 november 2009 hävdade till exempel partiets utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin att Sverige skulle finnas kvar ända tills "den afghanska militären och den afghanska polisen själva klarar att upprätthålla säkerhet i Afghanistan". Men på den Socialdemokratiska partikongressen hösten 2009 fick Jan Eliasson ta till all sin auktoritet för att hålla tillbaka de ombud som förordade ett svenskt tillbakadragande.

Artikeln i sin helhet återfinns här.

2010-02-07

Henrik Brors (DN) och opinionsjournalistikens svåra konst

Avståndet mellan de politiska blocken minskar i opinionen och är nu så litet att det inte ens är statistiskt säkerställt. Det visar DN/Synovates januarimätning.skrev Dagens Nyheters politiske reporter Henrik Brors i en artikel den 29 januari i år. Bakgrunden var en enskild mätning från Synovate där det rödgröna försprånget i opinionen hade minskat till 2.9 procent. I artikeln diskuterar Henrik Brors olika förklaringar till varför det rödgröna försprånget försvunnit och vad det kan få för konsekvenser för den fortsatta politiska debatten. Inte någonstans i artikeln markerar Henrik Brors insikt om att andra mätningar som genomförts vid ungefär samma tillfälle pekar i en helt annan riktning, eller att det är omöjligt att dra slutsatser utifrån en enskild mätning.

En som upprördes av Henrik Brors sätt att hantera opinionsundersökningen är professorn i journalistik Jesper Strömbäck. Under rubriken Missvisande opinionsjournalistik, DN skriver Jesper Strömbäck på sin blogg att Henrik Brors gör en rad fel när han redovisar undersökningen, framför allt att han undanhåller läsarna att förändringarna inte är statistiskt säkerställda utan tvärtom ger bilden av att viktiga förändringar har skett; och han antyder att förändringarna åtminstone delvis beror på att Mona Sahlin och de rödgröna har börjat ge besked om sin politik, utan att det finns något som helst stöd för det i opinionsundersökningen.
Statsvetarprofessorn Henrik Oscarsson är också utomordentligt kritisk mot DN:s och Henrik Brors rapportering, vilken han i programmet Medierna i P 1 (6/2) karaktäriserar som "oärlig" och att den "brister i saklighet".

Det är naturligtvis bekymmersamt när den politiska reportern på landets största morgontidning inte förmår eller vill referera opinionsundersökningar på ett professionellt sätt. I SVT Agenda kl 21.15 i kväll möts just Jesper Strömbäck och Henrik Brors i en debatt om opinionsjournalistik. Debatten lär bli en intressant och sevärd tillställning. Kanske återkommer jag efter debatten med en uppdatering av denna post.

Uppdatering kl 21.55, efter inslaget i Agenda. Henrik Brors kom lindrigt undan, även om Jesper Strömbäck gjorde en gedigen insats. Det som kom bort i debatten är tidningarnas oskick att dra för långtgående slutsatser utifrån en enskild mätning. I Henrik Brors fall fick man i den ovan nämnda artikeln dessutom intrycket att ett önsketänkande låg i botten.

2010-02-03

Carl Bildt och Bara ben på Glenn Hysén...

...vann idag Aftonbladets Stora Bloggpris. Bara ben på Glenn Hysén är en supporterblogg till IFK Göteborg, där jag av och till har nöjet och äran att medverka som skribent (t ex här eller här eller här). Stort grattis framför allt till Markus Hankins som burit projektet hela vägen. Att en supporterblogg vinner Aftonbladets läsaromröstning om bästa sportblogg är något speciellt, eftersom supporters från andra lag av naturliga skäl kan känna ett visst mentalt motstånd att rösta på den oavsett dess kvaliteter.

Stort grattis också till Carl Bildt som vann Stora Bloggprisets hederspris. Kul och välförtjänt! Visserligen kan man med fog påstå att Carl Bildt bloggande är mer monologt än dialogt. Men Carl Bildt var ändå en pionjär som toppolitiker när han drog igång sin blogg. Han uppdaterar den mycket ofta, och har hittills inte vikt ner sig. Respekt!

2010-02-02

Birgitta Ohlsson (FP) blir ny EU-minister - det gynnar regeringen

Birgitta Ohlsson (FP) blir ny EU-minister. Det är ett politiskt och strategiskt klokt val av statsminister Fredrik Reinfeldt och Folkpartiets ordförande Jan Björklund. Birgitta Ohlsson har gjort sig känd som en kunnig, engagerad och karismatisk politiker, som heller inte hymlat med sina ambitioner. Hennes fokus på internationell politik och mänskliga rättigheter och på feminism förstärker de socialliberala strömningarna inom Folkpartiet.
Även i integritetsfrågor har Birgitta Ohlsson profilerat sig. Hon var en av de riksdagsledamöter som öppet fronderade mot den egna regeringen i FRA-striden 2008. Men hennes agerande där gjorde henne inte bara kontroversiell i det egna partiet, utan också i breda kretsar inom FRA-motståndet. Birgitta Ohlsson avstod i riksdagsomröstningen i juni, för att omedelbart därefter deklarera att hon ångrade sig och borde ha röstat nej och att hon ville ha en parlamentarisk utredning: Man borde ta ett steg tillbaka och frysa diskussionen. Annars är det risk för att det blir ett hafsverk. Det går inte att lösa de här svåra tekniska problemen med en diskussion på bara några veckor. Strax därefter slöt hon emellertid upp bakom Fredrik Reinfeldt och lova att rösta ja till det nya förslaget. Ett svek, menade en del.
Birgitta Ohlssons starka stöd för Israel kan innebära en spänning i regeringen, där ju utrikesminister Carl Bildt driver en politik som är starkt kritisk till Israels agerande i Mellanösternkonflikten.
Utnämningen av Birgitta Ohlsson gör det än mer angeläget för de rödgröna att hitta starka företrädare i den utrikespolitiska debatten inför valet 2010.
Den borgerliga alliansregeringen behöver alla förstärkningar den kan få. Aftonbladet publicerar i dag den färskaste opinionsmätningen från United Minds under rubriken: Skräcksiffror för alliansen!