I dag är det tio år sedan Jan Björklund valdes till partiordförande för Folkpartiet, dagens Liberalerna. Bortsett från Jimmie Åkesson är Jan Björklund med marginal den av riksdagspartiernas ledare som innehaft sitt uppdrag under längst tid.
Nu utmanas han av Birgitta Ohlsson om partiledarposten. Men i dagsläget tyder mycket på att Jan Björklund vid Liberalernas landsmöte i i november i Västerås väljs om för en ny mandatperiod.
Vi var många som trodde att Jan Björklund skulle avgå efter Alliansens valnederlag 2014. Så sent som den 25 januari 2015 skrev jag på min blogg: Jag har ännu ej stött på någon politisk bedömare som tror att Jan Björklund leder Folkpartiet i valet 2018. Folkpartiet hade i september 2014 med sina 5.4 procent gjort sitt näst sämsta val någonsin - endast valet 1998 (4.7 procent) har varit sämre. Det syntes heller inga förutsättningar för att Folkpartiet under Jan Björklunds ledning skulle lyfta i opinionen.
Det har partiet heller inte gjort. Liberalernas opinionskurva under mandatperioden påminner mest om ett horisontellt streck.
Varför avgår då inte Jan Björklund? I den ovan refererade bloggtexten listade jag olika tänkbara förklaringar. 1.) Att Fredrik Reinfeldt tillkännagav sin avgång redan på valnatten. och att det var bättre för Alliansen att hantera ett partiledarbyte i taget. 2.) Att Sverigedemokraterna genom att utlösa regeringskris när de gav sitt aktiva stöd till allianspartiernas budgetförslag lade hinder i vägen för Björklunds avgång. 3.) Att Jan Björklund ville vänta med sin avgång till ett tillfälle som var så gynnsamt som möjligt för den han vill se som sin efterträdare. 4.) Att Jan Björklund inte avgått för att han verkligen inte ville avgå, utan trots valnederlaget och det usla valresultatet trivdes utomordentligt bra i rollen som partiledare. Då landade jag vid förklaringarna nummer 1 och 2 som de mest trovärdiga. I dag framstår kanske nummer 4 som mest rimlig. (Det är naturligtvis också möjligt att förklaringarna 1 och 2 faktiskt stämde, och att den parlamentariska situationen blev så skakig att Björklund bestämde sig för att sitta kvar.)
Jag diskuterade också vilka namn som var tänkbara för att efterträda Jan Björklund: Cecilia Malmström, Erik Ullenhag, Birgitta Ohlsson och Maria Arnholm. Av dessa har Erik Ullenhag lämnat politiken (han är i dag Sveriges ambassadör i Jordanien). Birgitta Ohlsson utmanar Jan Björklund om partiledarposten, och har förklarat att hon lämnar politiken om hon förlorar den kampen. Cecilia Malmström är en skicklig EU-kommissionär, och steget till att gå tillbaka till den svenska vardagspolitiken kan tyckas långt. Maria Arnholm är en uppskattad partisekreterare, men förknippas kanske inte med den nystart Liberalerna behöver.
Nu är ju dessa frågor i högsta grad hypotetiska, eftersom så mycket talar för att Jan Björklund inte har några ambitioner på att avgå.
Jag har i väldigt många politiska sakfrågor helt motsatt uppfattning än Jan Björklund. Men jag har alltid uppskattat hans internationella engagemang, hans avståndstagande från samverkan med Sverigedemokraterna och att han för det mesta tycks bottna i det han säger - talepunkterna tar aldrig över i retoriken. Kanske är det hans klassbakgrund som skiner igenom.
Dessutom uppskattar jag uthållighet, i vår hastiga och turbulenta tid. Så därför kan jag också ärligt gratulera Jan Björklund på 10-årsdagen som partiledare. Kanske får jag anledning att återkomma med nya gratulationer om ytterligare 10 år. Vackert så.
Visar inlägg med etikett Birgitta Ohlsson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Birgitta Ohlsson. Visa alla inlägg
2017-07-03
Jan Björklund talar i Almedalen, i pressat läge
Uppdaterat efter Björklunds tal, se längst ned i texten.
I kväll är det Jan Björklunds tur att äntra talarstolen i Almedalen. Jan Björklund gör det i ett svårt läge. Liberalerna har i princip legat still i opinionsundersökningarna på blygsamma fem-sex procent i flera år nu. Samtidigt utmanas han av Birgitta Ohlsson som gått all in i kampen om partiledarskapet för Liberalerna. Birgitta Ohlsson medverkar i ett 20-tal programpunkter under veckan och just i dag har hon en artikel i Expressen där hon noterar att den politiska tyngdpunkten i Alliansen förskjutits högerut och argumenterar för ett socialliberalt parti som vågar säga nej till polariserandets krafter höger- och vänsterut och som tar strid för liberala värderingar i alliansen. Jan Björklund är fortfarande favorit till att leda Liberalerna även i valet 2018. Men det är ett favoritskap i fara, för att tala travspråk.
I kväll kommer Jan Björklund att tala om värdet av jämlikhet och hur vi bäst går till väga för att öka jämlikheten i Sverige. Det är bra. För mig är jämlikhet en förutsättning för frihet, och jämlikheten i Sverige har minskat de senaste åren. Jan Björklunds infallsvinkel kommer att vara vad han kallar "jobbklyftan mellan svenskfödda och nyanlända" och som han vill åtgärda genom att "skapa en arbetsmarknad med enklare servicejobb". (Nej, jag har inte blivit synsk. Men Jan Björklunds pressträffar under dagen har dominerats av detta ämne, och då vore det utomordentligt märkligt om det inte också får en framträdande plats i kvällens anförande.) Jag tycker det är utmärkt att Jan Björklund tar upp detta samhällsproblem, även om jag förstås är oenig med honom om lösningarna.
Tack till Anna Ardin och inte minst hennes föräldrar som välvilligt ställt cyklar till hustruns och mitt förfogande, då vi i år av olika skäl inte lyckades boka hyrcykel i tid.
Noterar att den kommande veckans enda ösregn är utlovat till i morgon bitti, just då jag cyklar in till stan för att medverka kl 08.30 i Vårdklockans kyrka i seminariet Generositet kan aldrig vara något fult - men fel? Om tiggeri och människosyn. Vi får se hur blöt jag blir.
Noterar också att mitt stavningsprogram tenderar att ändra "Almedalen" till "Lamedalen". Funderar lite över vad det kan bero på.
För övrigt anser jag att utvisningarna till Afghanistan måste stoppas, och att de måste stoppas nu.
Uppdaterat måndag kl 22.00. Jodå, Jan Björklund höll sig till manus enligt de riktlinjer jag skisserade ovan. Två iakttagelser:
1.) Talet var ett socialliberalt fältrop, med fokus på jämlikhet och frihet. Här fanns ett socialt patos, Björklund varnade för klassklyftor och talade sig varm för klassresor och möjlighet att förverkliga sina livsprojekt. Han fick stormande applåder när han garanterade att han aldrig kommer att bidra till att ge SD inflytande över regeringspolitiken. Efter talet kändes det lite svårt att förstå varför Jan Björklund skulle välja att bilda regering tillsammans med just Anna Kinberg Batra.
2.) Genom talet stärkte Jan Björklund också sin position i förhållande till Birgitta Ohlsson. Så länge Jan Björklund markerar så starkt i socialliberala frågor minskar manöverutrymmet för Birgitta Ohlsson att utmana honom om partiledarposten.
I kväll är det Jan Björklunds tur att äntra talarstolen i Almedalen. Jan Björklund gör det i ett svårt läge. Liberalerna har i princip legat still i opinionsundersökningarna på blygsamma fem-sex procent i flera år nu. Samtidigt utmanas han av Birgitta Ohlsson som gått all in i kampen om partiledarskapet för Liberalerna. Birgitta Ohlsson medverkar i ett 20-tal programpunkter under veckan och just i dag har hon en artikel i Expressen där hon noterar att den politiska tyngdpunkten i Alliansen förskjutits högerut och argumenterar för ett socialliberalt parti som vågar säga nej till polariserandets krafter höger- och vänsterut och som tar strid för liberala värderingar i alliansen. Jan Björklund är fortfarande favorit till att leda Liberalerna även i valet 2018. Men det är ett favoritskap i fara, för att tala travspråk.
I kväll kommer Jan Björklund att tala om värdet av jämlikhet och hur vi bäst går till väga för att öka jämlikheten i Sverige. Det är bra. För mig är jämlikhet en förutsättning för frihet, och jämlikheten i Sverige har minskat de senaste åren. Jan Björklunds infallsvinkel kommer att vara vad han kallar "jobbklyftan mellan svenskfödda och nyanlända" och som han vill åtgärda genom att "skapa en arbetsmarknad med enklare servicejobb". (Nej, jag har inte blivit synsk. Men Jan Björklunds pressträffar under dagen har dominerats av detta ämne, och då vore det utomordentligt märkligt om det inte också får en framträdande plats i kvällens anförande.) Jag tycker det är utmärkt att Jan Björklund tar upp detta samhällsproblem, även om jag förstås är oenig med honom om lösningarna.
*
Efter Jan Björklunds tal går jag på mingel med tidningen Dagen och Frälsningsarmén. Det blir trevligt.
Tack till Anna Ardin och inte minst hennes föräldrar som välvilligt ställt cyklar till hustruns och mitt förfogande, då vi i år av olika skäl inte lyckades boka hyrcykel i tid.
Noterar att den kommande veckans enda ösregn är utlovat till i morgon bitti, just då jag cyklar in till stan för att medverka kl 08.30 i Vårdklockans kyrka i seminariet Generositet kan aldrig vara något fult - men fel? Om tiggeri och människosyn. Vi får se hur blöt jag blir.
Noterar också att mitt stavningsprogram tenderar att ändra "Almedalen" till "Lamedalen". Funderar lite över vad det kan bero på.
För övrigt anser jag att utvisningarna till Afghanistan måste stoppas, och att de måste stoppas nu.
*
1.) Talet var ett socialliberalt fältrop, med fokus på jämlikhet och frihet. Här fanns ett socialt patos, Björklund varnade för klassklyftor och talade sig varm för klassresor och möjlighet att förverkliga sina livsprojekt. Han fick stormande applåder när han garanterade att han aldrig kommer att bidra till att ge SD inflytande över regeringspolitiken. Efter talet kändes det lite svårt att förstå varför Jan Björklund skulle välja att bilda regering tillsammans med just Anna Kinberg Batra.
2.) Genom talet stärkte Jan Björklund också sin position i förhållande till Birgitta Ohlsson. Så länge Jan Björklund markerar så starkt i socialliberala frågor minskar manöverutrymmet för Birgitta Ohlsson att utmana honom om partiledarposten.
2016-10-09
Regeringsfrågan inför kvällens partiledardebatt i SVT Agenda
Uppdaterat söndag kl 22.15. Kvällens debatt blev - särskilt under första timman - en ganska grinig tillställning. Deltagarna kastade frågor till varandra, men mottagaren föredrog oftast att svara med en motfråga. Skälen till de uteblivna svaren berodde bland annat på att frågorna i allmänhet var av retorisk natur.
Oklarheten i regeringsfrågan kvarstår. Liberalerna och Centerpartiet tänker inte sätta sig i en regering som blir beroende av aktivt stöd från Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna duckar för frågan. Liberalerna vill ha en blocköverskridande regering om Alliansen blir mindre än de rödgröna, vad Moderaterna och Kristdemokraterna tycker om det vet jag inte.
Hörde jag rätt att Stefan Löfven fick frågan om Socialdemokraterna kommer att släppa fram Anna Kinberg Batra som statsminister om Alliansen blir större än de rödgröna? I så fall är det faktiskt lite rörande att Alliansen på årsdagen efter att de själva rev upp Decemberöverenskommelsen nu kräver att Stefan Löfven ska respektera den.
Jimmie Åkesson klagade en hel del på debatten om förekomsten av rasism och antisemitism i SD. Han kunde ju fundera lite vad den debatten beror på.
Sammantaget: En debatt som speglar det politiska läget. Klara ideologiska motsättningar, en delvis animerad samtalston och på sina håll alltför många intränade talepunkter för att en normalintresserad väljare självklart ska engagera sig. Stökigt på allianssidan - Jan Björklund och Annie Lööf är bättre debattörer än Ebba Busch Thor och Anna Kinberg Batra.
I kväll kl 20.00 inleds höstens första partiledardebatt i SVT Agenda. Det blir spännande.
Debatten äger rum i en tid präglad av politisk dramatik i kombination med stabilitet i väljaropinionen. Läget mellan de rödgröna och Alliansen har sedan länge varit väldigt jämnt. I dagens mätning från Demoskop skiljer det till exempel bara 0.3 procentenheter mellan de båda blocken - de rödgröna får 39.2 procent och Alliansen 39.5 procent. Likaläget mellan de båda blocken är ett uttryck för allianspartiernas politiska svaghet. Det är ett underbetyg för Alliansen att man inte i mitten av mandatperioden lyckats utnyttja den rödgröna regeringens komplicerade politiska läge till att rycka ifrån i opinionen.
Moderaterna får 22.7 i Demoskop, ett resultat som till och med ligger under partiets bleka valresultat 2014. Centerpartiet och Liberalerna får 8.1 respektive 5.0 procent. Olika väljarindex visar en något uppåtgående trend för Centerpartiet över tid. Liberalerna har de senaste veckorna fått stor medial uppmärksamhet av blandat slag - Jan Björklunds önskan om att Sverigedemokraterna skulle bjudas in till partiledaröverläggningar, den öppna konflikten mellan Jan Björklund och Birgitta Ohlsson samt Jan Björklunds överraskande utspel i fredags om en blocköverskridande regering. Det ska bli intressant att se om särskilt Jan Björklunds agerande i regeringsfrågan får några effekter på väljaropinionen på sikt. Kristdemokraterna ligger med sina 3.7 procent kvar under fyraprocentsspärren, och partiet ligger över tid lägre i opinionsmätningarna än vad de brukar göra under en mandatperiod. Ebba Busch Thors högergir har inte givit utdelning i högre väljarstöd, och frågan är vart partiet nu ska ta vägen någonstans. Det är rätt trångt på den borgerliga kanten.
Sverigedemokraterna har sedan ganska lång tid slutat växa. I Demoskop fick partiet denna gång 16.9 procent.
På den rödgröna sidan fick Vänsterpartiet 6.4 och Miljöpartiet 4.1 procent. Vänsterpartiet minskade med 2.2 procentenheter sedan föregående mätning, vilket är en statistiskt signifikant förändring. Vi får se om Vänsterpartiets resultat är en så kallad "outlier", eller om det är början på en nedåtgående trend. Miljöpartiets resultat är det lägsta på tio år i Demoskop. Socialdemokraterna får 28.7 procent. Det är fortfarande lägre än valresultatet, men samtidigt partiets bästa resultat i Demoskop på ett och ett halvt år.
Hur kommer allianspartierna att hantera regeringsfrågan i kväll? Jan Björklunds utspel har väckt stark irritation inom Moderaterna och Kristdemokraterna, på samma sätt som Moderaternas och Kristdemokraternas vägran att ta avstånd att i regeringsställning göra sig aktivt beroende av Sverigedemokraterna väckt stark irritation inom Liberalerna och Centerpartiet. Främst Anna Kinberg Batra och Ebba Busch Thor kommer att pressas hårt i regeringsfrågan i kväll. Sammankopplingen de senaste dagarna mellan Sverigedemokraterna och antisemitism har gjort det svårare för Anna Kinberg Batra och Ebba Busch Thor att ducka i frågan
Det är synd att vi hamnat i en situation där regeringsfrågan får så mycket utrymme i debatten på bekostnad av de enskilda sakpolitiska frågorna. Fokus på regeringsfrågan alienerar folk från politiken, som kloka Vänstra Stranden sa till mig igår kväll.
Oklarheten i regeringsfrågan kvarstår. Liberalerna och Centerpartiet tänker inte sätta sig i en regering som blir beroende av aktivt stöd från Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna duckar för frågan. Liberalerna vill ha en blocköverskridande regering om Alliansen blir mindre än de rödgröna, vad Moderaterna och Kristdemokraterna tycker om det vet jag inte.
Hörde jag rätt att Stefan Löfven fick frågan om Socialdemokraterna kommer att släppa fram Anna Kinberg Batra som statsminister om Alliansen blir större än de rödgröna? I så fall är det faktiskt lite rörande att Alliansen på årsdagen efter att de själva rev upp Decemberöverenskommelsen nu kräver att Stefan Löfven ska respektera den.
Jimmie Åkesson klagade en hel del på debatten om förekomsten av rasism och antisemitism i SD. Han kunde ju fundera lite vad den debatten beror på.
Sammantaget: En debatt som speglar det politiska läget. Klara ideologiska motsättningar, en delvis animerad samtalston och på sina håll alltför många intränade talepunkter för att en normalintresserad väljare självklart ska engagera sig. Stökigt på allianssidan - Jan Björklund och Annie Lööf är bättre debattörer än Ebba Busch Thor och Anna Kinberg Batra.
*
I kväll kl 20.00 inleds höstens första partiledardebatt i SVT Agenda. Det blir spännande.
Debatten äger rum i en tid präglad av politisk dramatik i kombination med stabilitet i väljaropinionen. Läget mellan de rödgröna och Alliansen har sedan länge varit väldigt jämnt. I dagens mätning från Demoskop skiljer det till exempel bara 0.3 procentenheter mellan de båda blocken - de rödgröna får 39.2 procent och Alliansen 39.5 procent. Likaläget mellan de båda blocken är ett uttryck för allianspartiernas politiska svaghet. Det är ett underbetyg för Alliansen att man inte i mitten av mandatperioden lyckats utnyttja den rödgröna regeringens komplicerade politiska läge till att rycka ifrån i opinionen.
Moderaterna får 22.7 i Demoskop, ett resultat som till och med ligger under partiets bleka valresultat 2014. Centerpartiet och Liberalerna får 8.1 respektive 5.0 procent. Olika väljarindex visar en något uppåtgående trend för Centerpartiet över tid. Liberalerna har de senaste veckorna fått stor medial uppmärksamhet av blandat slag - Jan Björklunds önskan om att Sverigedemokraterna skulle bjudas in till partiledaröverläggningar, den öppna konflikten mellan Jan Björklund och Birgitta Ohlsson samt Jan Björklunds överraskande utspel i fredags om en blocköverskridande regering. Det ska bli intressant att se om särskilt Jan Björklunds agerande i regeringsfrågan får några effekter på väljaropinionen på sikt. Kristdemokraterna ligger med sina 3.7 procent kvar under fyraprocentsspärren, och partiet ligger över tid lägre i opinionsmätningarna än vad de brukar göra under en mandatperiod. Ebba Busch Thors högergir har inte givit utdelning i högre väljarstöd, och frågan är vart partiet nu ska ta vägen någonstans. Det är rätt trångt på den borgerliga kanten.
Sverigedemokraterna har sedan ganska lång tid slutat växa. I Demoskop fick partiet denna gång 16.9 procent.
På den rödgröna sidan fick Vänsterpartiet 6.4 och Miljöpartiet 4.1 procent. Vänsterpartiet minskade med 2.2 procentenheter sedan föregående mätning, vilket är en statistiskt signifikant förändring. Vi får se om Vänsterpartiets resultat är en så kallad "outlier", eller om det är början på en nedåtgående trend. Miljöpartiets resultat är det lägsta på tio år i Demoskop. Socialdemokraterna får 28.7 procent. Det är fortfarande lägre än valresultatet, men samtidigt partiets bästa resultat i Demoskop på ett och ett halvt år.
Hur kommer allianspartierna att hantera regeringsfrågan i kväll? Jan Björklunds utspel har väckt stark irritation inom Moderaterna och Kristdemokraterna, på samma sätt som Moderaternas och Kristdemokraternas vägran att ta avstånd att i regeringsställning göra sig aktivt beroende av Sverigedemokraterna väckt stark irritation inom Liberalerna och Centerpartiet. Främst Anna Kinberg Batra och Ebba Busch Thor kommer att pressas hårt i regeringsfrågan i kväll. Sammankopplingen de senaste dagarna mellan Sverigedemokraterna och antisemitism har gjort det svårare för Anna Kinberg Batra och Ebba Busch Thor att ducka i frågan
Det är synd att vi hamnat i en situation där regeringsfrågan får så mycket utrymme i debatten på bekostnad av de enskilda sakpolitiska frågorna. Fokus på regeringsfrågan alienerar folk från politiken, som kloka Vänstra Stranden sa till mig igår kväll.
2016-09-16
Går vi mot en partiledarstrid i Liberalerna?
En partiledares viktigaste uppgift är att hålla ihop sitt parti. I den uppgiften har Jan Björklund fram tills nu varit framgångsrik. I valet 2014 fick Liberalerna endast 5.4 procent av rösterna, det näst sämsta valresultatet i
partiets historia. Därefter har partiet parkerat sig i opinionen på en nivå nära valresultatet. Ändå har de öppna partistriderna lyst med sin frånvaro och Jan Björklund har ohotad kunnat sitta kvar som partiledare.
Möjligen börjar sötebrödsdagarna för Jan Björklund som partiledare gå mot sitt slut. Under dagen har Birgitta Ohlsson intervjuats i flera medier, och det budskap hon sänt ut har varit mycket tydligt. 1.) Hon är missnöjd med/orolig för partiets politiska utveckling, främst med avseende på en högervridning och en normalisering av Sverigedemokraterna. 2.) Hon tänker inte ändra sitt agerande i den offentliga debatten, möjligen skall hon informera partiledningen lite mer i förväg innan hon formulerar öppen kritik. 3.) Hon blir gärna partiledare om hon känner att hon har stöd i partiet.
Punkt nummer 3 är förstås den viktigaste. Birgitta Ohlsson har ett starkt stöd i delar av partiet, men hittills har det inte varit tillräckligt starkt i partiet som helhet. De senaste dagarnas händelseutveckling bidrar till att mobilisera hennes anhängare, och resultatet av den mobiliseringen kan mycket väl bli avgörande för Jan Björklunds politiska framtid.
Birgitta Ohlsson problem är två. För det första måste Liberalernas landsmöte sannolikt tidigareläggas för att det skall vara politiskt rimligt med ett partiledarbyte före valet. För det andra är det en öppen fråga om Birgitta Ohlsson innehar just förmågan att hålla ihop sitt parti, eller om hon som partiledare skulle bidra till att ytterligare polarisera partiet.
Jan Björklund har aldrig varit någon röstmagnet. I den nyutkomna boken Svenska väljare visar statsvetarprofessorerna Henrik Oscarsson och Sören Holmberg att Jan Björklund 2014 var den partiledare inom Alliansen som hade de sämsta förutsättningarna att vara en röstvinnare för sitt parti (s 321 ff). I dagsläget är det svårt att peka på något som tyder på att Jan Björklunds popularitet bland Liberalernas eller övriga partiers sympatisörer skulle växa fram till valet 2018.
När Lars Leijonborg krävde språktester och blev Leijonkungen i Folkpartiets framgångsval 2002 fanns det hyggligt med utrymme på högerflanken i svensk politik. I dag skulle Björklund få trängas med Jimmie Åkesson, Ebba Busch Thor och Anna Kinberg Batra.
Svenska väljare röstar i allmänhet på partier, inte på personer. Så det spännande med striden inom Liberalerna idag är primärt inte om Birgitta Ohlsson skall utmana och besegra Jan Björklund. Det spännande är i stället i vilken politisk riktning som Liberalerna kommer att utvecklas. Svaret på den frågan kan få en avgörande betydelse för partiets valresultat 2018 och för den följande regeringsbildningen.
Möjligen börjar sötebrödsdagarna för Jan Björklund som partiledare gå mot sitt slut. Under dagen har Birgitta Ohlsson intervjuats i flera medier, och det budskap hon sänt ut har varit mycket tydligt. 1.) Hon är missnöjd med/orolig för partiets politiska utveckling, främst med avseende på en högervridning och en normalisering av Sverigedemokraterna. 2.) Hon tänker inte ändra sitt agerande i den offentliga debatten, möjligen skall hon informera partiledningen lite mer i förväg innan hon formulerar öppen kritik. 3.) Hon blir gärna partiledare om hon känner att hon har stöd i partiet.
Punkt nummer 3 är förstås den viktigaste. Birgitta Ohlsson har ett starkt stöd i delar av partiet, men hittills har det inte varit tillräckligt starkt i partiet som helhet. De senaste dagarnas händelseutveckling bidrar till att mobilisera hennes anhängare, och resultatet av den mobiliseringen kan mycket väl bli avgörande för Jan Björklunds politiska framtid.
Birgitta Ohlsson problem är två. För det första måste Liberalernas landsmöte sannolikt tidigareläggas för att det skall vara politiskt rimligt med ett partiledarbyte före valet. För det andra är det en öppen fråga om Birgitta Ohlsson innehar just förmågan att hålla ihop sitt parti, eller om hon som partiledare skulle bidra till att ytterligare polarisera partiet.
Jan Björklund har aldrig varit någon röstmagnet. I den nyutkomna boken Svenska väljare visar statsvetarprofessorerna Henrik Oscarsson och Sören Holmberg att Jan Björklund 2014 var den partiledare inom Alliansen som hade de sämsta förutsättningarna att vara en röstvinnare för sitt parti (s 321 ff). I dagsläget är det svårt att peka på något som tyder på att Jan Björklunds popularitet bland Liberalernas eller övriga partiers sympatisörer skulle växa fram till valet 2018.
När Lars Leijonborg krävde språktester och blev Leijonkungen i Folkpartiets framgångsval 2002 fanns det hyggligt med utrymme på högerflanken i svensk politik. I dag skulle Björklund få trängas med Jimmie Åkesson, Ebba Busch Thor och Anna Kinberg Batra.
Svenska väljare röstar i allmänhet på partier, inte på personer. Så det spännande med striden inom Liberalerna idag är primärt inte om Birgitta Ohlsson skall utmana och besegra Jan Björklund. Det spännande är i stället i vilken politisk riktning som Liberalerna kommer att utvecklas. Svaret på den frågan kan få en avgörande betydelse för partiets valresultat 2018 och för den följande regeringsbildningen.
2016-09-14
"Va?! Vi har närt en liberal vid vår barm!" Angående angreppen på Birgitta Ohlsson.
Uppdatering onsdag 14/9 kl 21.45 återfinns längst ned i texten.
Ekot berättar att medlemmar av Liberalernas partitopp går till angrepp mot riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson och kräver att hon lämnar partiledningen. Skälet är att Birgitta Ohlsson öppet argumenterat emot partiledaren Jan Björklunds uppfattningar om att Sverigedemokraterna borde bjudas in till blocköverskridande politiska samtal och om att så kallade religiösa friskolor borde förbjudas.
Säga vad man vill om Liberalerna, särskilt högt i tak tycks där just nu inte vara. Birgitta Ohlsson är en person som sticker ut. Hon har tidigare argumenterat emot partilinjen i till exempel FRA-frågan och om den nya restriktiva flyktingpolitiken.
Jag har en motsatt uppfattning än Birgitta Ohlsson i väldigt många frågor, inte minst om svenskt Nato-medlemskap och om den israelisk-palestinska konflikten. Men jag uppskattar alltid hennes frimod och självständighet, och hennes insatser för feminism och mänskliga rättigheter.
Visst, enighet ger styrka. Enskilda riksdagsledamöter kan förstås inte rösta precis som de vill i alla frågor. Väljarna röstar på partier, och dessa partier har ett ansvar att försöka genomföra så mycket som möjligt av den politik de gick till val på. Men för ett parti som inte vill vara en bunker är det viktigt att bejaka öppenhet och mångfald. Jan Björklunds utspel om att bjuda in Sverigedemokraterna till samtal och att förbjuda judiska, kristna och muslimska friskolor är ju heller inte den officiella partilinjen.
Nej, Liberalerna mår inte bra. I valet 2014 erhöll partiet 5.4 procent, vilket var det näst sämsta resultatet i partiets historia. I den senaste mätningen från Demoskop fick partiet bara 4.3 procent, vilket var det sämsta resultatet sedan 2007. Enligt Demoskop har Liberalerna också svårt att få genomslag i sina hjärtefrågor, som till exempel utbildning och försvar.
Är Liberalernas kris också liberalismens kris? Debattlandskapet har förskjutits i en riktning bort från frihetlighet och internationalism till kontroll, auktoritet, nation, gränskontroller samt lag och ordning. Högernationalistiska krafter vinner framgångar i flera länder. En del liberala debattörer och ledarsidor flyter med i denna utveckling. Andra liberaler gör motstånd. Birgitta Ohlsson tillhör dem som gör motstånd.
Expressen uppger att Liberalernas riksdagsgrupp kallats till ett extra möte i dag på förmiddagen för att diskutera den uppkomna situationen. Något säger mig att vi får anledning att återkomma med en uppdatering av denna bloggtext senare i dag.
En lätt reviderad version av texten publicerades just i Expressen.
Uppdaterat onsdag 14/9 kl 21.45. Efter ett maratonmöte på över sju timmar (!) med Liberalernas riksdagsgrupp kunde partisekreterare Maria Arnholm till sist komma ut och informera om vad man kommit överens om. Beskeden var dock vaga och mångtydiga. Maria Arnholm gjorde en poäng av att Birgitta Ohlsson nu lämnade Liberalernas riksdagsgrupps förtroenderåd (en slags styrelse för riksdagsgruppen). Men Birgitta Ohlsson ansökte redan i mars 2016 om att få lämna uppdraget, så den avgången kan knappast beskrivas som en eftergift. I SVT Aktuellt talade Maria Arnholm om att gruppen enats om att kombinera "högt i tak" med "tydlighet" - men vad den formuleringen i praktiken innebar var det nog inte så många som förstod.
Birgitta Ohlsson har en stark ställning bland Liberalernas fotfolk, men inte en lika stark ställning inom partiorganisationen. Konflikten inom Liberalerna och mellan Birgitta Ohlsson och Jan Björklund kvarstår, och det är en öppen fråga vilka uttrycksformer den kommer att ta sig.
Vi lever i en individualiserad tid, där krav på öppenhet och individens stärkta rättigheter förändrat samhället. Då är det svårt att bibehålla ett ideal som medför att enskilda politiker ska rösta mot sin övertygelse och tiga om deras partiledare säger något de tycker bryter mot deras/partiets grundläggande värderingar. Samtidigt röstar väljarna på partier, inte på individer. Det blir en utmaning för partierna att hantera denna växande spänning framöver.
Ekot berättar att medlemmar av Liberalernas partitopp går till angrepp mot riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson och kräver att hon lämnar partiledningen. Skälet är att Birgitta Ohlsson öppet argumenterat emot partiledaren Jan Björklunds uppfattningar om att Sverigedemokraterna borde bjudas in till blocköverskridande politiska samtal och om att så kallade religiösa friskolor borde förbjudas.
Säga vad man vill om Liberalerna, särskilt högt i tak tycks där just nu inte vara. Birgitta Ohlsson är en person som sticker ut. Hon har tidigare argumenterat emot partilinjen i till exempel FRA-frågan och om den nya restriktiva flyktingpolitiken.
Jag har en motsatt uppfattning än Birgitta Ohlsson i väldigt många frågor, inte minst om svenskt Nato-medlemskap och om den israelisk-palestinska konflikten. Men jag uppskattar alltid hennes frimod och självständighet, och hennes insatser för feminism och mänskliga rättigheter.
Visst, enighet ger styrka. Enskilda riksdagsledamöter kan förstås inte rösta precis som de vill i alla frågor. Väljarna röstar på partier, och dessa partier har ett ansvar att försöka genomföra så mycket som möjligt av den politik de gick till val på. Men för ett parti som inte vill vara en bunker är det viktigt att bejaka öppenhet och mångfald. Jan Björklunds utspel om att bjuda in Sverigedemokraterna till samtal och att förbjuda judiska, kristna och muslimska friskolor är ju heller inte den officiella partilinjen.
Nej, Liberalerna mår inte bra. I valet 2014 erhöll partiet 5.4 procent, vilket var det näst sämsta resultatet i partiets historia. I den senaste mätningen från Demoskop fick partiet bara 4.3 procent, vilket var det sämsta resultatet sedan 2007. Enligt Demoskop har Liberalerna också svårt att få genomslag i sina hjärtefrågor, som till exempel utbildning och försvar.
Är Liberalernas kris också liberalismens kris? Debattlandskapet har förskjutits i en riktning bort från frihetlighet och internationalism till kontroll, auktoritet, nation, gränskontroller samt lag och ordning. Högernationalistiska krafter vinner framgångar i flera länder. En del liberala debattörer och ledarsidor flyter med i denna utveckling. Andra liberaler gör motstånd. Birgitta Ohlsson tillhör dem som gör motstånd.
Expressen uppger att Liberalernas riksdagsgrupp kallats till ett extra möte i dag på förmiddagen för att diskutera den uppkomna situationen. Något säger mig att vi får anledning att återkomma med en uppdatering av denna bloggtext senare i dag.
En lätt reviderad version av texten publicerades just i Expressen.
Uppdaterat onsdag 14/9 kl 21.45. Efter ett maratonmöte på över sju timmar (!) med Liberalernas riksdagsgrupp kunde partisekreterare Maria Arnholm till sist komma ut och informera om vad man kommit överens om. Beskeden var dock vaga och mångtydiga. Maria Arnholm gjorde en poäng av att Birgitta Ohlsson nu lämnade Liberalernas riksdagsgrupps förtroenderåd (en slags styrelse för riksdagsgruppen). Men Birgitta Ohlsson ansökte redan i mars 2016 om att få lämna uppdraget, så den avgången kan knappast beskrivas som en eftergift. I SVT Aktuellt talade Maria Arnholm om att gruppen enats om att kombinera "högt i tak" med "tydlighet" - men vad den formuleringen i praktiken innebar var det nog inte så många som förstod.
Birgitta Ohlsson har en stark ställning bland Liberalernas fotfolk, men inte en lika stark ställning inom partiorganisationen. Konflikten inom Liberalerna och mellan Birgitta Ohlsson och Jan Björklund kvarstår, och det är en öppen fråga vilka uttrycksformer den kommer att ta sig.
Vi lever i en individualiserad tid, där krav på öppenhet och individens stärkta rättigheter förändrat samhället. Då är det svårt att bibehålla ett ideal som medför att enskilda politiker ska rösta mot sin övertygelse och tiga om deras partiledare säger något de tycker bryter mot deras/partiets grundläggande värderingar. Samtidigt röstar väljarna på partier, inte på individer. Det blir en utmaning för partierna att hantera denna växande spänning framöver.
2016-09-13
Om Riksmötets öppnande, Kungen och Anna Ekström
Vid riksmötets öppnande läste statsminister Stefan Löfven i dag upp regeringsförklaringen och meddelade att han utsett tidigare generaldirektören vid Skolverket Anna Ekström till ny gymnasie- och kunskapslyftsminister. Dessförinnan hade kung Carl XVI Gustaf hållit ett anförande och förklarat 2016/2017 års Riksmöte öppnat.
Om regeringsförklaringen är det inte så mycket att säga. Den var stram till formen och fokuserad på att lyfta fram vad regeringen tidigare åstadkommit och vilka satsningar och strategier som nu väntade. Men jag noterade att tyngden i texten låg på traditionella vänster-högerfrågor och fördelningsfrågor. Den så kallade GAL-TAN-dimensionen (ungefär Grön, Alternativ, Liberalistiskt vs Tradition, Auktoritet, Nation), med frågor kring till exempel svenska värderingar, lag och ordning och flyktingmottagning, var nedtonad. Nu tror jag regeringsdeklarationen i sig är en plattform som gör sig bättre för vänster-högerfrågor än för GAL/TAN-frågor - men det kan också vara ett försiktigt tecken på att den politiska dagordningen håller på att förändras.
Däremot uppehöll sig kung Carl XVI Gustaf vid värderingar. Jag noterade att han talade om "våra" värderingar och inte om "svenska" värderingar. Bra, det är mer inkluderande och generellt. (Även om ordet "våra" i sin tur syftade tillbaka till "svenskars".) De värderingar kungen lyfte fram var följande: Värderingar som tron på alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män, tron på ett demokratiskt styrelsesätt, religions- och yttrandefrihet. Tyckte mig ana att Kent Ekeroth, Björn Söder och några till vred sig lite besvärat vid dessa kungsord.
Jag blev väldigt glad över att Anna Ekström blev ny gymnasie- och kunskapslyftsminister. Anna Ekström utstrålar kompetens och klokhet, och hon kommer att ha lätt att söka samarbete över blockgränserna. Så skrev till exempel Birgitta Ohlsson (L) nyss på Twitter: Så genuint roligt att Anna Ekström blivit ny minister. Meritokrati när den är som finast.
Jag kommenterar regeringsförklaringen och utnämningen av Anna Ekström för Svenska Dagbladet.
Om regeringsförklaringen är det inte så mycket att säga. Den var stram till formen och fokuserad på att lyfta fram vad regeringen tidigare åstadkommit och vilka satsningar och strategier som nu väntade. Men jag noterade att tyngden i texten låg på traditionella vänster-högerfrågor och fördelningsfrågor. Den så kallade GAL-TAN-dimensionen (ungefär Grön, Alternativ, Liberalistiskt vs Tradition, Auktoritet, Nation), med frågor kring till exempel svenska värderingar, lag och ordning och flyktingmottagning, var nedtonad. Nu tror jag regeringsdeklarationen i sig är en plattform som gör sig bättre för vänster-högerfrågor än för GAL/TAN-frågor - men det kan också vara ett försiktigt tecken på att den politiska dagordningen håller på att förändras.
Däremot uppehöll sig kung Carl XVI Gustaf vid värderingar. Jag noterade att han talade om "våra" värderingar och inte om "svenska" värderingar. Bra, det är mer inkluderande och generellt. (Även om ordet "våra" i sin tur syftade tillbaka till "svenskars".) De värderingar kungen lyfte fram var följande: Värderingar som tron på alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män, tron på ett demokratiskt styrelsesätt, religions- och yttrandefrihet. Tyckte mig ana att Kent Ekeroth, Björn Söder och några till vred sig lite besvärat vid dessa kungsord.
Jag blev väldigt glad över att Anna Ekström blev ny gymnasie- och kunskapslyftsminister. Anna Ekström utstrålar kompetens och klokhet, och hon kommer att ha lätt att söka samarbete över blockgränserna. Så skrev till exempel Birgitta Ohlsson (L) nyss på Twitter: Så genuint roligt att Anna Ekström blivit ny minister. Meritokrati när den är som finast.
Jag kommenterar regeringsförklaringen och utnämningen av Anna Ekström för Svenska Dagbladet.
2015-01-25
När avgår Jan Björklund och vem efterträder honom?
Jag har ännu ej stött på någon politisk bedömare som tror att Jan Björklund leder Folkpartiet i valet 2018. Folkpartiet gjorde i september 2014 med sina 5.4 procent sitt näst sämsta val någonsin - endast valet 1998 (4.7 procent) har varit sämre. Folkpartiet har tappat sin paradfråga skolfrågan till Socialdemokraterna, och har i de senaste opinionsmätningarna legat obehagligt nära fyraprocentsgränsen. Knappast någon tror att Jan Björklund är rätt person att vända Folkpartiets negativa utveckling.
Varför har då Jan Björklund ännu inte tagit sin Mats ur skolan och tillkännagivit sin avgång? Det finns åtminstone fyra tänkbara förklaringar, och dessa är inte ömsesidigt uteslutande.
1.) Fredrik Reinfeldt tillkännagav sin avgång redan på valnatten. Det är bättre för Alliansen att hantera ett partiledarbyte i taget. Så snart Anna Kinberg Batra etablerat sig som ny partiledare och tillika oppositionsledare kan Jan Björklund utan större dramatik berätta att han tänker avgå vid Folkpartiets landsmöte hösten 2015.
2.) Jan Björklund hade meddelat sin avgång redan i slutet av förra året om inte Sverigedemokraterna utlöst regeringskris och parlamentariskt kaos genom att ge sitt aktiva stöd till allianspartiernas budgetförslag. Nu finns Decemberöverenskommelsen på plats och ger den parlamentariska stabilitet som möjliggör för Jan Björklund att utan större dramatik berätta att han tänker avgå vid Folkpartiets landsmöte hösten 2015.
3.) Jan Björklund vill vänta med att avgå till ett tillfälle som är så gynnsamt som möjligt för den han vill se som sin efterträdare. Frågan är då vem denne person skulle vara. Jan Björklund är i traditionella vänster-högerfrågor mer socialliberal än vad de flesta tror. Jag återkommer till detta resonemang nedan.
4.) Jan Björklund vill verkligen inte avgå utan tänker hänga sig kvar så länge det går. Jag tror faktiskt inte det är så Jan Björklund tänker. Om han gör det, kommer partiet i övrigt i god tid före valet 2018 att på olika sätt tala om för honom att detta nog inte är en god idé.
Jag tror mest på förklaring 1 och 2 enligt ovan, men utesluter inte att åtminstone delar av förklaring 3 också kan ha viss bäring.
Vilka personer är då tänkbara att efterträda Jan Björklund? Cecilia Malmström vore förstås ett lyft för Folkpartiet. Men jag kan inte riktigt se den logik som får Cecilia Malmström att i förväg avbryta sitt uppdrag som EU-kommissionär för att åka hem och i opposition leda ett parti som just nu samlar fem procent av väljarkåren. Birgitta Ohlsson har ett starkt stöd i partiet och skulle vid en oddssättning måhända bli favorit. Just nu är hon föräldraledig och syns därför inte så mycket i offentligheten. Hon har en vass profil i jämställdhetsfrågorna och framstår som karismatisk, äkta och engagerad. Hennes värste konkurrent just nu är Erik Ullenhag, partiets gruppledare i riksdagen och tillika partiets ekonomisk-politiske talesperson. Erik Ullenhag har haft en hög profil de senaste månaderna och uppfattas nästan som partiet de facto-ledare - åtminstone i riksdagen. Erik Ullenhag är kompetent och trevlig, men framstår också som en smula färglös. En del menar att Erik Ullenhag är mer socialliberal och Birgitta Ohlsson mer marknadsliberal, vilket skulle kunna innebära att Jan Björklund föredrar Ullenhag. I kulisserna vilar Maria Arnholm, som efter höstens val utsågs till partisekreterare. Maria Arnholm är populär i de flesta sammanhang, och jag har hört socialdemokrater som säger att hon värderingsmässigt hade platsat i en rödgrön regering.
Hur det nu blir hoppas och tror jag att Folkpartiet väljer en öppen process där medlemmarna kan välja mellan flera villiga kandidater. Det är en process som fler partier borde ta efter.
Läs gärna Jenny Madestams bok Hur blir man vald? Om ledarskiften i tre svenska partier (Liber, 2014). Samt Anders Sundells text på Politologerna där han visar att det är en mycket högre sannolikhet för partiledarbyte under året som följer efter ett val. Sannolikheten minskar därefter för varje år under mandatperioden. Jag kan heller inte låta bli att påminna om min text Kommer någon partiledare att avgå under 2013? I så fall vem?, där jag prickade rätt.
Varför har då Jan Björklund ännu inte tagit sin Mats ur skolan och tillkännagivit sin avgång? Det finns åtminstone fyra tänkbara förklaringar, och dessa är inte ömsesidigt uteslutande.
1.) Fredrik Reinfeldt tillkännagav sin avgång redan på valnatten. Det är bättre för Alliansen att hantera ett partiledarbyte i taget. Så snart Anna Kinberg Batra etablerat sig som ny partiledare och tillika oppositionsledare kan Jan Björklund utan större dramatik berätta att han tänker avgå vid Folkpartiets landsmöte hösten 2015.
2.) Jan Björklund hade meddelat sin avgång redan i slutet av förra året om inte Sverigedemokraterna utlöst regeringskris och parlamentariskt kaos genom att ge sitt aktiva stöd till allianspartiernas budgetförslag. Nu finns Decemberöverenskommelsen på plats och ger den parlamentariska stabilitet som möjliggör för Jan Björklund att utan större dramatik berätta att han tänker avgå vid Folkpartiets landsmöte hösten 2015.
3.) Jan Björklund vill vänta med att avgå till ett tillfälle som är så gynnsamt som möjligt för den han vill se som sin efterträdare. Frågan är då vem denne person skulle vara. Jan Björklund är i traditionella vänster-högerfrågor mer socialliberal än vad de flesta tror. Jag återkommer till detta resonemang nedan.
4.) Jan Björklund vill verkligen inte avgå utan tänker hänga sig kvar så länge det går. Jag tror faktiskt inte det är så Jan Björklund tänker. Om han gör det, kommer partiet i övrigt i god tid före valet 2018 att på olika sätt tala om för honom att detta nog inte är en god idé.
Jag tror mest på förklaring 1 och 2 enligt ovan, men utesluter inte att åtminstone delar av förklaring 3 också kan ha viss bäring.
Vilka personer är då tänkbara att efterträda Jan Björklund? Cecilia Malmström vore förstås ett lyft för Folkpartiet. Men jag kan inte riktigt se den logik som får Cecilia Malmström att i förväg avbryta sitt uppdrag som EU-kommissionär för att åka hem och i opposition leda ett parti som just nu samlar fem procent av väljarkåren. Birgitta Ohlsson har ett starkt stöd i partiet och skulle vid en oddssättning måhända bli favorit. Just nu är hon föräldraledig och syns därför inte så mycket i offentligheten. Hon har en vass profil i jämställdhetsfrågorna och framstår som karismatisk, äkta och engagerad. Hennes värste konkurrent just nu är Erik Ullenhag, partiets gruppledare i riksdagen och tillika partiets ekonomisk-politiske talesperson. Erik Ullenhag har haft en hög profil de senaste månaderna och uppfattas nästan som partiet de facto-ledare - åtminstone i riksdagen. Erik Ullenhag är kompetent och trevlig, men framstår också som en smula färglös. En del menar att Erik Ullenhag är mer socialliberal och Birgitta Ohlsson mer marknadsliberal, vilket skulle kunna innebära att Jan Björklund föredrar Ullenhag. I kulisserna vilar Maria Arnholm, som efter höstens val utsågs till partisekreterare. Maria Arnholm är populär i de flesta sammanhang, och jag har hört socialdemokrater som säger att hon värderingsmässigt hade platsat i en rödgrön regering.
Hur det nu blir hoppas och tror jag att Folkpartiet väljer en öppen process där medlemmarna kan välja mellan flera villiga kandidater. Det är en process som fler partier borde ta efter.
Läs gärna Jenny Madestams bok Hur blir man vald? Om ledarskiften i tre svenska partier (Liber, 2014). Samt Anders Sundells text på Politologerna där han visar att det är en mycket högre sannolikhet för partiledarbyte under året som följer efter ett val. Sannolikheten minskar därefter för varje år under mandatperioden. Jag kan heller inte låta bli att påminna om min text Kommer någon partiledare att avgå under 2013? I så fall vem?, där jag prickade rätt.
2011-12-13
EU-frågan på väg tillbaka i svensk politik?
Är EU-frågan på väg tillbaka i svensk politik? I dag skriver folkpartiledaren Jan Björklund, EU-minister Birgitta Ohlsson och Folkpartiets ekonomisk-politiske talesperson Carl B Hamilton på SvD Brännpunkt att Sverige bör ansluta sig till den europeiska stabilitetsunion som EU:s euroländer nu bildar.
Men statsminister Fredrik Reinfeldt har hittills varit ytterst skeptisk till ett svenskt medlemskap. Läser man texten kan det uppfattas som märkligt att Sverige skulle inträda i något som kan beskrivas som att man är en del av eurosamarbetet, säger Reinfeldt till DN. Förslaget väcker heller ingen någon klang- och jubelstämning inom Centerpartiet eller Kristdemokraterna, vilka kan få svårt att utmejsla en enig linje i frågan.
Håkan Juholt har för Socialdemokraterna varit tydlig med ett nej till svenskt medlemskap. Men i dagens SVT Rapport säger Thomas Östros (se där) att det är för tidigt att ta ställning i frågan och han vill därför ha en mer avvaktande linje.
Socialdemokraterna har sedan några år slickat färdigt sina sår efter de uppslitande motsättningarna mellan ja eller nej till EU och ja eller nej till euron. I stället har partiet börjat sträva efter att utmejsla en vänsterpolitik inom EU, givet det svenska medlemskapet och folkets nej till euron. Det vore ytterst olyckligt om detta viktiga arbete ställs åt sidan för en ny (läs "gammal") debatt om ett svenskt medlemskap i stabilitetsunionen.
Men statsminister Fredrik Reinfeldt har hittills varit ytterst skeptisk till ett svenskt medlemskap. Läser man texten kan det uppfattas som märkligt att Sverige skulle inträda i något som kan beskrivas som att man är en del av eurosamarbetet, säger Reinfeldt till DN. Förslaget väcker heller ingen någon klang- och jubelstämning inom Centerpartiet eller Kristdemokraterna, vilka kan få svårt att utmejsla en enig linje i frågan.
Håkan Juholt har för Socialdemokraterna varit tydlig med ett nej till svenskt medlemskap. Men i dagens SVT Rapport säger Thomas Östros (se där) att det är för tidigt att ta ställning i frågan och han vill därför ha en mer avvaktande linje.
Socialdemokraterna har sedan några år slickat färdigt sina sår efter de uppslitande motsättningarna mellan ja eller nej till EU och ja eller nej till euron. I stället har partiet börjat sträva efter att utmejsla en vänsterpolitik inom EU, givet det svenska medlemskapet och folkets nej till euron. Det vore ytterst olyckligt om detta viktiga arbete ställs åt sidan för en ny (läs "gammal") debatt om ett svenskt medlemskap i stabilitetsunionen.
2011-11-01
Borgerlig splittring bakom Sveriges nej-röst i Unesco?
Uppdaterat onsdag kl 18.10 - se nederst i texten!
FN:s organ för utbildning, forskning och kulturfrågor - Unesco - beslöt igår att uppta Palestina som fullvärdig medlem. Majoriteten bakom beslutet var stor. Av de 173 FN-stater som deltog i omröstningen röstade 107 ja, 52 avstod och endast 14 röstade nej. En av dessa endast 14 stater som röstade nej var Sverige.
Hur kunde det bli så? Utrikesminister Carl Bildt har ju uppfattats som en av de skarpaste Israelkritikerna och förespråkare för den palestinska saken inom EU. Nu röstade Sverige i stället på samma sätt som Tyskland och Holland, medan flertalet EU-stater i stället röstade för (t ex Frankrike och Spanien) eller avstod (t ex Danmark, Italien och Polen). Norge röstade för Palestinas medlemskap.
En viktig förklaring är att den borgerliga alliansregeringen är djupt splittrad i frågan om Palestinas framtida status i FN. Centerpartiet har uttalat sig positivt till att Sverige i FN skall erkänna Palestina som en självständig stat, Kristdemokraterna är tveksamma, Moderaterna duckar och Folkpartiet har sagt entydigt nej. Så argumenterade t ex Jan Björklund och Birgitta Ohlsson i en debattartikel nyligen med emfas för att Sverige inte skulle erkänna Palestina.
Det är just Birgitta Ohlsson som leder den svenska Unesco-delegationen och den svenska röstförklaringen har publicerats av utbildningsminister Jan Björklunds kansli. I förklaringen sägs: Vår röstning om dagens resolutionsutkast har att göra med dess tidpunkt, inte dess innehåll. Det bör ses i perspektivet av hur angeläget vi anser det vara att nå en tvåstatslösning inom den tidsram som fastslagits av Kvartetten (EU, FN, Ryssland och USA). Den föregriper inte på något sätt Sveriges ställningstagande om frågan om Palestinas status tas upp i FN:s generalförsamling.
Utrikesminister Carl Bildt har således valt att abdikera i frågan. Man kan undra varför. Kanske är det så här: Inom ett par veckor förväntas frågan om Palestinas medlemskap i FN komma upp till omröstning i säkerhetsrådet. Där förväntas USA lägga in sitt veto. Då kommer frågan i stället till generalförsamlingen, som får rösta om huruvida Palestina skall erkännas som en stat men utan att formellt upptas som medlem i organisationen (en stat kan upptas som medlem i FN endast efter rekommendation från säkerhetsrådet). En sådant utfall brukar kallas för Vatikanstatslösningen, eftersom Vatikanstaten är en av FN erkänd stat med representation i FN-organ, men utan att vara formell medlem av organisationen.
För en sådan tolkning talar formuleringen i röstförklaringen om att den svenska röstningen inte "på något sätt" föregriper Sveriges ställningstagande om frågan om Palestinas status tas upp i FN:s generalförsamling. Omröstningen i generalförsamlingen är mycket viktigare än omröstningen i Unesco, eftersom ett erkännande av generalförsamlingen ger Palestina en plats i alla relevanta FN-organ. Kanske vill Carl Bildt koncentrera sina krafter på den omröstningen, och som eftergift låta folkpartisterna driva symbolpolitik i den mindre viktiga Unesco-omröstningen. Kanske hade Bildt trott att fler än endast 14 stater skulle rösta nej, och att utpekandet av Sverige därför inte skulle bli lika starkt.
Symbolpolitik är också politik. Nu står Sverige som en av endast 14 medlemsstater i FN som röstade emot Palestinas medlemskap i Unesco. Shame, really shame. Jag förutsätter att Socialdemokraterna inte varit informerade om regeringens beslut och att dess utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin nu går ut med ett starkt fördömande av regeringens agerande. Nu krävs en bred och kraftfull opinionsbildning för att få Carl Bildt att i den kommande omröstningen i generalförsamlingen rösta ja till ett erkännande av Palestina.
Uppdatering tisdag kl 16.55: UD-källor uppger för TT att utrikesdepartementet blev överkört i frågan om att rösta nej till palestinskt medlemskap i FN-organet Unesco. UD hade förespråkat att Sverige skulle lägga ned sin röst i omröstningen och inte rösta nej.
Regeringen är djupt splittrad i frågan. Centerns utrikespolitiska talesperson Kerstin Lundgren säger till TT att hon hade välkomnat ett annat beslut.
Socialdemokraternas Urban Ahlin skräder inte orden. Han säger till TT att regeringen "fullständigt nedmonterar det goda anseende som Sverige haft i Mellanöstern".
Den samlade bilden blir ytterst trist. En splittrad alliansregering låter inrikespolitiska styrkeförhållanden styra Sveriges agerande i en viktig omröstning i FN. Sverige hamnar tillsammans med en handfull stater på den förlorande sidan och omvärlden undrar vem och vad som egentligen styr svensk Mellanösternpolitik.
Uppdatering onsdag kl 18.10: Lyssna gärna på debatten i Studio Ett i dag onsdag mellan utrikesminister Carl Bildt och Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin. Carl Bildt har inte sin bästa dag - uppenbart frustrerad och grinig över den debatt han nu fått på halsen. Han går till angrepp mot palestinierna för att de driver frågan i FN, i stället för att sitta och vänta på att EU lyckas ordna så att nya fredsförhandlingar kan komma igång. Carl Bildt är naturligtvis lojal med regeringens beslut att rösta nej, men ljudet av hans tandagnisslan tränger obönhörligt fram genom etern.
FN:s organ för utbildning, forskning och kulturfrågor - Unesco - beslöt igår att uppta Palestina som fullvärdig medlem. Majoriteten bakom beslutet var stor. Av de 173 FN-stater som deltog i omröstningen röstade 107 ja, 52 avstod och endast 14 röstade nej. En av dessa endast 14 stater som röstade nej var Sverige.
Hur kunde det bli så? Utrikesminister Carl Bildt har ju uppfattats som en av de skarpaste Israelkritikerna och förespråkare för den palestinska saken inom EU. Nu röstade Sverige i stället på samma sätt som Tyskland och Holland, medan flertalet EU-stater i stället röstade för (t ex Frankrike och Spanien) eller avstod (t ex Danmark, Italien och Polen). Norge röstade för Palestinas medlemskap.
En viktig förklaring är att den borgerliga alliansregeringen är djupt splittrad i frågan om Palestinas framtida status i FN. Centerpartiet har uttalat sig positivt till att Sverige i FN skall erkänna Palestina som en självständig stat, Kristdemokraterna är tveksamma, Moderaterna duckar och Folkpartiet har sagt entydigt nej. Så argumenterade t ex Jan Björklund och Birgitta Ohlsson i en debattartikel nyligen med emfas för att Sverige inte skulle erkänna Palestina.
Det är just Birgitta Ohlsson som leder den svenska Unesco-delegationen och den svenska röstförklaringen har publicerats av utbildningsminister Jan Björklunds kansli. I förklaringen sägs: Vår röstning om dagens resolutionsutkast har att göra med dess tidpunkt, inte dess innehåll. Det bör ses i perspektivet av hur angeläget vi anser det vara att nå en tvåstatslösning inom den tidsram som fastslagits av Kvartetten (EU, FN, Ryssland och USA). Den föregriper inte på något sätt Sveriges ställningstagande om frågan om Palestinas status tas upp i FN:s generalförsamling.
Utrikesminister Carl Bildt har således valt att abdikera i frågan. Man kan undra varför. Kanske är det så här: Inom ett par veckor förväntas frågan om Palestinas medlemskap i FN komma upp till omröstning i säkerhetsrådet. Där förväntas USA lägga in sitt veto. Då kommer frågan i stället till generalförsamlingen, som får rösta om huruvida Palestina skall erkännas som en stat men utan att formellt upptas som medlem i organisationen (en stat kan upptas som medlem i FN endast efter rekommendation från säkerhetsrådet). En sådant utfall brukar kallas för Vatikanstatslösningen, eftersom Vatikanstaten är en av FN erkänd stat med representation i FN-organ, men utan att vara formell medlem av organisationen.
För en sådan tolkning talar formuleringen i röstförklaringen om att den svenska röstningen inte "på något sätt" föregriper Sveriges ställningstagande om frågan om Palestinas status tas upp i FN:s generalförsamling. Omröstningen i generalförsamlingen är mycket viktigare än omröstningen i Unesco, eftersom ett erkännande av generalförsamlingen ger Palestina en plats i alla relevanta FN-organ. Kanske vill Carl Bildt koncentrera sina krafter på den omröstningen, och som eftergift låta folkpartisterna driva symbolpolitik i den mindre viktiga Unesco-omröstningen. Kanske hade Bildt trott att fler än endast 14 stater skulle rösta nej, och att utpekandet av Sverige därför inte skulle bli lika starkt.
Symbolpolitik är också politik. Nu står Sverige som en av endast 14 medlemsstater i FN som röstade emot Palestinas medlemskap i Unesco. Shame, really shame. Jag förutsätter att Socialdemokraterna inte varit informerade om regeringens beslut och att dess utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin nu går ut med ett starkt fördömande av regeringens agerande. Nu krävs en bred och kraftfull opinionsbildning för att få Carl Bildt att i den kommande omröstningen i generalförsamlingen rösta ja till ett erkännande av Palestina.
*
Uppdatering tisdag kl 16.55: UD-källor uppger för TT att utrikesdepartementet blev överkört i frågan om att rösta nej till palestinskt medlemskap i FN-organet Unesco. UD hade förespråkat att Sverige skulle lägga ned sin röst i omröstningen och inte rösta nej.
Regeringen är djupt splittrad i frågan. Centerns utrikespolitiska talesperson Kerstin Lundgren säger till TT att hon hade välkomnat ett annat beslut.
Socialdemokraternas Urban Ahlin skräder inte orden. Han säger till TT att regeringen "fullständigt nedmonterar det goda anseende som Sverige haft i Mellanöstern".
Den samlade bilden blir ytterst trist. En splittrad alliansregering låter inrikespolitiska styrkeförhållanden styra Sveriges agerande i en viktig omröstning i FN. Sverige hamnar tillsammans med en handfull stater på den förlorande sidan och omvärlden undrar vem och vad som egentligen styr svensk Mellanösternpolitik.
Uppdatering onsdag kl 18.10: Lyssna gärna på debatten i Studio Ett i dag onsdag mellan utrikesminister Carl Bildt och Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin. Carl Bildt har inte sin bästa dag - uppenbart frustrerad och grinig över den debatt han nu fått på halsen. Han går till angrepp mot palestinierna för att de driver frågan i FN, i stället för att sitta och vänta på att EU lyckas ordna så att nya fredsförhandlingar kan komma igång. Carl Bildt är naturligtvis lojal med regeringens beslut att rösta nej, men ljudet av hans tandagnisslan tränger obönhörligt fram genom etern.
2011-04-01
Osmaklig konflikt om den svenska Libyen-insatsen
Med en överväldigande majoritet - 240 ja mot 18 nej - beslöt riksdagen i dag att Sverige skall sända Gripenplan för att övervaka den av FN beslutade flygförbudszonen över Libyen. Det är ett utmärkt beslut. FN-mandatet är starkt och det är bara Sverigedemokraterna som mäler sig ur den nationella gemenskapen.
Men trots enigheten i riksdagen är det svagt att framträdande politiker från Folkpartiet som t ex Jan Björklund, Carl B Hamilton och Birgitta Ohlsson inte kunna avhålla sig från att försöka vinna inrikespolitiska poänger på formerna för det svenska deltagandet. Jan Björklund, Carl B Hamilton och Birgitta Ohlsson nöjer sig inte med att Sverige på ett ansvarsfullt och kompetent sätt deltar i en gemensam internationell insats. De tycks i stället mena att det viktigaste är att det är just svenska soldater och svenska flygplan som fäller bomber och angriper markmål i Libyen. Det är en sorglig krigsromantik där medel - militära krigshandlingar - görs till mål.
Jan Björklund hörde tillsammans med Carl B Hamilton till den lilla grupp som energiskt förespråkade att Sverige skulle delta i USA:s folkrättsstridiga krig i Irak. Förra ledarskribenten på Dagens Nyheter Barbro Hedvall hade redan 2003 i tidskriften Arena (ej på nätet) en svidande uppgörelse med de s k bombliberalerna, där hon förundrad frågade sig varför det alltid var folkpartister som reflexmässigt ropade efter bombplan så snart internationella konflikter skulle lösas. Frågan tycks dessvärre vara lika aktuell i dag.
Men trots enigheten i riksdagen är det svagt att framträdande politiker från Folkpartiet som t ex Jan Björklund, Carl B Hamilton och Birgitta Ohlsson inte kunna avhålla sig från att försöka vinna inrikespolitiska poänger på formerna för det svenska deltagandet. Jan Björklund, Carl B Hamilton och Birgitta Ohlsson nöjer sig inte med att Sverige på ett ansvarsfullt och kompetent sätt deltar i en gemensam internationell insats. De tycks i stället mena att det viktigaste är att det är just svenska soldater och svenska flygplan som fäller bomber och angriper markmål i Libyen. Det är en sorglig krigsromantik där medel - militära krigshandlingar - görs till mål.
Jan Björklund hörde tillsammans med Carl B Hamilton till den lilla grupp som energiskt förespråkade att Sverige skulle delta i USA:s folkrättsstridiga krig i Irak. Förra ledarskribenten på Dagens Nyheter Barbro Hedvall hade redan 2003 i tidskriften Arena (ej på nätet) en svidande uppgörelse med de s k bombliberalerna, där hon förundrad frågade sig varför det alltid var folkpartister som reflexmässigt ropade efter bombplan så snart internationella konflikter skulle lösas. Frågan tycks dessvärre vara lika aktuell i dag.
2010-08-28
Svenska liberaler oense om Afghanistan
De rödgrönas överenskommelse om ett svenskt tillbakadragande från Afghanistan väcker starka känslor. Utrikesminister Carl Bildt säger att beslutet applåderas av talibanerna . På Svenska Dagbladets ledarsida kritiserar Per Gudmundson överenskommelsen med motiveringen att utan de utländska soldaterna skulle talibanerna halshugga varenda hjälparbetare. Birgitta Ohlsson, Folkpartiets representant i alliansens utrikes- och försvarsgrupp menar: Sveriges säkerhetspolitik ska inte dikteras av Lars Ohly tre veckor före valet. (...) Jag beklagar att Mona Sahlin har vikt sig för Lars Ohly.
Men den liberala pressen är splittrad. Dagens Nyheter lyfter fram den rödgröna överenskommelsen som ett välkommet förslag och menar att ett militärt uttåg är det bästa av två dåliga alternativ. Förutsättningen är ett fortsatt långsiktigt civilt engagemang, i enlighet med den starka tradition av solidaritet som representeras av den svenska Afghanistankommittén. Dagens Nyheter tillägger: Tragiken i Afghanistan lämpar sig inte för billiga röstkniparpoänger.
Dagens Nyheters återhållsamma och avklarnade inställning i frågan gläder mig, och jag instämmer med det mesta som står i artikeln. Däremot förfaller Expressen till just de "billiga röstkniparpoänger" som Dagens Nyheter avråder ifrån, när Anna Dahlberg i sin text skriver om en dimmig, rödgrön fusköverenskommelse, att Vänsterpartiet har vunnit en historisk utrikespolitisk seger och att alla tankar på ett slutdatum är rena dunderhonungen för talibanerna.
Expressens ledarsida har under senare år visat god socialliberal resning i många enskilda sakfrågor. Det är därför med stor besvikelse jag nu läser en text som så grovt förenklar den så komplicerade och plågsamma situationen i Afghanistan till en fråga om svart och vitt och där alla strategier kring ett slutdatum föraktfullt avfärdas som ett kramande av antingen talibaner eller Lars Ohly.
Den politiska situationen i Afghanistan är sannerligen inte enkel och det finns därför heller inga enkla lösningar. Låt oss därför lämna den populistiska retoriken åt sidan. Min egen syn på den rödgröna överenskommelsen återfinns här.
Men den liberala pressen är splittrad. Dagens Nyheter lyfter fram den rödgröna överenskommelsen som ett välkommet förslag och menar att ett militärt uttåg är det bästa av två dåliga alternativ. Förutsättningen är ett fortsatt långsiktigt civilt engagemang, i enlighet med den starka tradition av solidaritet som representeras av den svenska Afghanistankommittén. Dagens Nyheter tillägger: Tragiken i Afghanistan lämpar sig inte för billiga röstkniparpoänger.
Dagens Nyheters återhållsamma och avklarnade inställning i frågan gläder mig, och jag instämmer med det mesta som står i artikeln. Däremot förfaller Expressen till just de "billiga röstkniparpoänger" som Dagens Nyheter avråder ifrån, när Anna Dahlberg i sin text skriver om en dimmig, rödgrön fusköverenskommelse, att Vänsterpartiet har vunnit en historisk utrikespolitisk seger och att alla tankar på ett slutdatum är rena dunderhonungen för talibanerna.
Expressens ledarsida har under senare år visat god socialliberal resning i många enskilda sakfrågor. Det är därför med stor besvikelse jag nu läser en text som så grovt förenklar den så komplicerade och plågsamma situationen i Afghanistan till en fråga om svart och vitt och där alla strategier kring ett slutdatum föraktfullt avfärdas som ett kramande av antingen talibaner eller Lars Ohly.
Den politiska situationen i Afghanistan är sannerligen inte enkel och det finns därför heller inga enkla lösningar. Låt oss därför lämna den populistiska retoriken åt sidan. Min egen syn på den rödgröna överenskommelsen återfinns här.
2010-02-02
Birgitta Ohlsson (FP) blir ny EU-minister - det gynnar regeringen
Birgitta Ohlsson (FP) blir ny EU-minister. Det är ett politiskt och strategiskt klokt val av statsminister Fredrik Reinfeldt och Folkpartiets ordförande Jan Björklund. Birgitta Ohlsson har gjort sig känd som en kunnig, engagerad och karismatisk politiker, som heller inte hymlat med sina ambitioner. Hennes fokus på internationell politik och mänskliga rättigheter och på feminism förstärker de socialliberala strömningarna inom Folkpartiet.Även i integritetsfrågor har Birgitta Ohlsson profilerat sig. Hon var en av de riksdagsledamöter som öppet fronderade mot den egna regeringen i FRA-striden 2008. Men hennes agerande där gjorde henne inte bara kontroversiell i det egna partiet, utan också i breda kretsar inom FRA-motståndet. Birgitta Ohlsson avstod i riksdagsomröstningen i juni, för att omedelbart därefter deklarera att hon ångrade sig och borde ha röstat nej och att hon ville ha en parlamentarisk utredning: Man borde ta ett steg tillbaka och frysa diskussionen. Annars är det risk för att det blir ett hafsverk. Det går inte att lösa de här svåra tekniska problemen med en diskussion på bara några veckor. Strax därefter slöt hon emellertid upp bakom Fredrik Reinfeldt och lova att rösta ja till det nya förslaget. Ett svek, menade en del.
Birgitta Ohlssons starka stöd för Israel kan innebära en spänning i regeringen, där ju utrikesminister Carl Bildt driver en politik som är starkt kritisk till Israels agerande i Mellanösternkonflikten.
Utnämningen av Birgitta Ohlsson gör det än mer angeläget för de rödgröna att hitta starka företrädare i den utrikespolitiska debatten inför valet 2010.
Den borgerliga alliansregeringen behöver alla förstärkningar den kan få. Aftonbladet publicerar i dag den färskaste opinionsmätningen från United Minds under rubriken: Skräcksiffror för alliansen!
2008-09-25
Fredrik Reinfeldts suck av lättnad
Överenskommelsen om FRA-lagen är en stor politisk framgång för Fredrik Reinfeldt. På oväntat kort tid har han lyckats få kritikerna bland de borgerliga riksdagsledamöterna att göra avkall på sina tidigare krav på en förutsättningslös parlamentarisk utredning och i stället räta in sig i ledet och öppet deklarera att de kommer att stödja regeringen i den avgörande omröstningen i riksdagen. Nu slipper Fredrik Reinfeldt av allt att döma konfronteras med det värsta av de tänkbara utfallen - ett voteringsnederlag i frågan med risk för påföljande regeringskris.
Visst har regeringen tvingats till långtgående eftergifter i sakfrågan. Men de FRA-kritiska ledamöternas snabba omsvängning innebär att deras framtida politiska trovärdighet naggas i kanten, för att uttrycka det milt. Främst tänker jag på Birgitta Ohlsson (fp) som avstod i omröstningen i juni, för att omedelbart därefter deklarera att hon ångrade sig och borde ha röstat nej och att hon ville ha en parlamentarisk utredning, för att i dag sluta upp bakom Fredrik Reinfeldt och lova att rösta ja till det nya förslaget. Så här sa Birgitta Ohlsson till Aftonbladet för några veckor sedan: – Man borde ta ett steg tillbaka och frysa diskussionen. Annars är det risk för att det blir ett hafsverk. Det går inte att lösa de här svåra tekniska problemen med en diskussion på bara några veckor. Sa någon hållningslöshet?
Protesterna mot lagen kommer att fortsätta, men glöden hos kritikerna riskerar att svalna när de inte längre har några allierade bland borgerliga riksdagsledamöter att hämta stöd från. Socialdemokraterna har genom Thomas Bodström lovat att riva upp lagen vid ett regeringsskifte, och kommer förstås att göra sitt bästa för att hålla liv i frågan. Men såvida inte någon tung remissinstans gör tummen ner är det nu uppförsbacke för de kritiker som vill rulla tillbaka processen till en parlamentarisk utredning.
Till viss del är skadan redan skedd för Fredrik Reinfeldt. Hans sätt att inledningsvis hantera frågan skadade bilden av hans regeringsduglighet. Fokus försvann från de frågor han hellre ville debattera. Han har tvingats till långtgående eftergifter i sakfrågan. Och trots dessa eftergifter har hans kader av unga liberaler i bloggvärlden stukats på ett sätt som gör dem mindre eller kanske t o m inte alls motiverade att arbeta för en borgerlig valseger 2010.
Men trots allt detta kan Fredrik Reinfeldt i kväll dra en lättnadens suck och känna att trycket på honom i FRA-frågan - åtminstone tillfälligt - lättat ordentligt.
Tillägg fredag 26 september: Jag kommenterar för TT det strategiska dilemma som nu uppstått för socialdemokraternas i FRA-frågan.
Visst har regeringen tvingats till långtgående eftergifter i sakfrågan. Men de FRA-kritiska ledamöternas snabba omsvängning innebär att deras framtida politiska trovärdighet naggas i kanten, för att uttrycka det milt. Främst tänker jag på Birgitta Ohlsson (fp) som avstod i omröstningen i juni, för att omedelbart därefter deklarera att hon ångrade sig och borde ha röstat nej och att hon ville ha en parlamentarisk utredning, för att i dag sluta upp bakom Fredrik Reinfeldt och lova att rösta ja till det nya förslaget. Så här sa Birgitta Ohlsson till Aftonbladet för några veckor sedan: – Man borde ta ett steg tillbaka och frysa diskussionen. Annars är det risk för att det blir ett hafsverk. Det går inte att lösa de här svåra tekniska problemen med en diskussion på bara några veckor. Sa någon hållningslöshet?
Protesterna mot lagen kommer att fortsätta, men glöden hos kritikerna riskerar att svalna när de inte längre har några allierade bland borgerliga riksdagsledamöter att hämta stöd från. Socialdemokraterna har genom Thomas Bodström lovat att riva upp lagen vid ett regeringsskifte, och kommer förstås att göra sitt bästa för att hålla liv i frågan. Men såvida inte någon tung remissinstans gör tummen ner är det nu uppförsbacke för de kritiker som vill rulla tillbaka processen till en parlamentarisk utredning.
Till viss del är skadan redan skedd för Fredrik Reinfeldt. Hans sätt att inledningsvis hantera frågan skadade bilden av hans regeringsduglighet. Fokus försvann från de frågor han hellre ville debattera. Han har tvingats till långtgående eftergifter i sakfrågan. Och trots dessa eftergifter har hans kader av unga liberaler i bloggvärlden stukats på ett sätt som gör dem mindre eller kanske t o m inte alls motiverade att arbeta för en borgerlig valseger 2010.
Men trots allt detta kan Fredrik Reinfeldt i kväll dra en lättnadens suck och känna att trycket på honom i FRA-frågan - åtminstone tillfälligt - lättat ordentligt.
Tillägg fredag 26 september: Jag kommenterar för TT det strategiska dilemma som nu uppstått för socialdemokraternas i FRA-frågan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)