Kommer PM Nilsson tvingas avgå?

Kommer Ulf Kristerssons statssekreterare PM Nilsson att tvingas avgå för att han tjuvfiskat ål och ljugit för polisen? Ja, kanske. Just nu står det och väger.

Det är två saker som gör att frågan biter sig fast. För det första kan brottet inte avfärdas som en bagatell. Ålen är utrotningshotad. Yrkesfiskare rasar. Det rör sig inte om en engångsförseelse. Och omfattningen - 11 kilo ål - ger ett intryck av att PM Nilsson inte tänkte äta upp all ålen själv.

För det andra har PM Nilsson medvetet ljugit både för myndighetspersoner och för polis. Den senaste lögnen framfördes dessutom efter att han utsetts till statssekreterare, vilket gör gärningen extra allvarlig. Lögnen bestod heller inte av ett blankt förnekande, utan ett bakslugt slingrande om att han egentligen varit ute och letat efter skräp och råkat hitta ryssjan och ålarna. 

Det är som om när jag i min ungdom greps av polis för olaga affischering skulle ha påstått att jag råkat hitta hinken med tapetklister och pensel och att det inte var jag som satt upp affischerna. I stället erkände jag på plats min brottsliga gärning och betalade böterna. Så borde förstås PM Nilsson också ha gjort.

PM Nilsson är i stunden en belastning förr Ulf Kristersson och regeringen. Kampen mot brottsligheten ligger högt på regeringens dagordning. Men hur ska Ulf Kristersson med bibehållen trovärdighet gå till storms mot kriminella när hans egen statssekreterare medvetet ljuger för polisen? Eller som journalisten Arne Larsson uttrycker det i Göteborgs-Posten: Ger man verkligen polisen och andra brottsbekämpande myndigheter det helhjärtade stöd de behöver om en av statssekreterarna tycker att det helt okej att ljuga för samma myndigheter?

Jag har i debatten haft mina duster med PM Nilsson (här och här) men även vid flera tillfällen haft goda samarbeten med honom. Aldrig att jag skulle låta mina personliga uppfattningar om PM Nilsson ligga till grund för hur jag bedömer hans brott. Det blir i stället direkt patetiskt när Anna Dahlberg som chef för Expressens ledarredaktion på Twitter försvarar sin vän PM Nilsson genom att "intyga att få personer kan så mycket – och bryr sig så mycket – om djur och natur som han gör". Hur ska Expressens ledarredaktion med bibehållen trovärdighet kunna kritiskt granska regeringen efter en sådan blamage?

Vem "vevar gamla, trötta argument" i Nato-debatten?

Ambassadör Krister Bringéus utredning om konsekvenserna av ett svenskt Nato-medlemskap har väckt debatt redan innan det publicerats, sedan nyhetsbyrån TT i förväg tagit del av betänkandet. Utredningen ska inte ta ställning till ett svenskt Nato-medlemskap, utan lyfta fram såväl fördelar som nackdelar med ett sådant. Därför finns det i slutsatserna också något åt alla.

Svenskt Nato-medlemskap är, liksom de flesta utrikes- och säkerhetspolitiska frågor, ingen avgörande fråga för väljarnas partival. Däremot är det en mycket viktigt fråga för delar av väljarkåren och den politiska eliten. Temperaturen har höjts ytterligare genom att Centerpartiet och Kristdemokraterna nyligen bytt fot i frågan. Tidigare förespråkade dessa båda partier en bibehållen svensk militär alliansfrihet, nu vill de i stället att Sverige går med i Nato. Därmed är frågan för första gången helt polariserad mellan blocken - de rödgröna partierna vill bibehålla den militära alliansfriheten, de borgerliga partierna vill se ett svenskt Nato-medlemskap.

Nato-debatten tenderar att bli repetitiv. Jag blir lite trött när jag läser Anna Dahlbergs ledarartikel i Expressen, där hon redan i ingressen uppmanar Nato-motståndarna att sluta "veva gamla, trötta argument". Direkt därefter målar hon själv upp ett scenario enligt kalla krigets modell, där Ryssland genom en överraskningsoperation mot Gotland skaffar sig militär luftherravälde i Östersjön och trycker tillbaka Natos försvarslinje ända ut i Nordsjön. Att sluta "veva gamla, trötta argument" gäller tydligen bara Nato-motståndarna.

Jag ser fram mot en Nato-debatt med lite mer fräscha argument när Bringéus utredning inom kort kommer. Tills vidare vilar jag trygg i min grundsyn: Jag har väldigt svårt att se hur ett svenskt Nato-medlemskap skulle stärka avspänningen i Europa och i Sveriges närområde. Jag har också väldigt svårt att se vilket säkerhetspolitiskt problem för Sverige som ett Nato-medlemskap skulle vara lösningen på.

Sveriges säkerhetspolitik är inga pajaskonster. Det är inte hä hä och häpp häpp.

De senaste dygnens ubåtsjakt i Stockholms skärgård används av Nato-anhängarna som argument för att Sverige skall överge sin militära alliansfrihet och i stället gå med i Nato. Så skriver t ex Expressens politiska redaktör och chef för ledarredaktionen Anna Dahlberg att Sverige måste dra "rätt politiska slutsatser" av "det drama som nu pågår" i skärgården. "Sverige får inte låta sig kuvas av det ryska maktspråket", skriver Dahlberg. I stället bör Sverige fortsätta närma sig Nato: "Ett medlemskap i västalliansen är Sveriges naturliga hemvist."

Dagens Nyheter kopplar visserligen inte ihop sin ståndpunkt att Sverige måste gå med i Nato med de pågående händelserna i skärgården, men drar sig å andra sidan inte för att förfalska slutsatserna från 1994 års Neutralitetspolitikkommission. Dagens Nyheter påstår - helt felaktigt - att Neutralitetspolitikkommissionen skulle ha påstått att "Sverige var aldrig neutralt under kalla kriget". I verkligheten gjorde Neutralitetspolitikkommissionen en stor och tydlig poäng av att Sveriges fredstida samverkan med väst inte innebar en avvikelse från neutralitetspolitiken. Dagens Nyheter får gärna dra sina egna slutsatser av kommissionens betänkande, men då är det bra om det framgår att det är just Dagens Nyheters och inte Neutralitetpolitikkommissionens slutsatser det handlar om.

Det är inte seriöst att åberopa de pågående händelserna i skärgården som ett argument för att Sverige skall söka medlemskap i Nato. I skrivande stund har vi faktiskt - för att vara uppriktiga - inte en susning om vad som pågår. Det är möjligt att där pågår eller har pågått någon form av rysk underrättelseverksamhet. Det är också möjligt att så inte varit fallet. Vi vet inte, och kan inte heller veta i detta skede.  

Insatsen måste utvärderas under lugna och ordnade former när den väl är avslutad. Först då blir det möjligt att dra några slutsatser om en eventuellt förändrad hotbild och vad en sådan i så fall skulle betyda för Sveriges framtida säkerhetspolitiska vägval. Sveriges säkerhetspolitik är faktiskt inga pajaskonster. Det är inte hä hä och häpp häpp. 

Maramö 2. Om Alliansens konvent som blev en kick off

Uppdaterat fredag 6 juni kl 08.45: Dagens mätning från Expressen/Demoskop förstärker bilden av ett hopplöst opinionsunderläge för Alliansen. I mätningen får Moderaterna endast 18.5 procent, vilket är partiets lägsta resultat sedan Bo Lundgren tvingades avgå som partiledare år 2003. Skillnaden mellan Alliansen och de rödgröna partierna uppgår nu - bara 100 dagar före valet - till nära 16 procentenheter. Räknar vi in Feministiskt initiativ - som fick 4.4 procent i mätningen - i de rödgröna så uppgår skillnaden till över 20 procentenheter.

Alliansen får finna tröst i att både Kristdemokraterna och Centerpartiet med sina 4.8 respektive 5.3 procent befinner sig en bit över fyraprocentsspärren, samt att Socialdemokraterna inte på något sätt lyckas fånga upp de rödgröna vindar som i dag präglar opinionsläget. Socialdemokraterna får 29.1 procent, vilket är ett för partiet riktigt dåligt resultat.

Mycket talar för att vi får ett valresultat där Stefan Löfven bildar regering, men att skillnaden i styrka mellan Socialdemokraterna och de övriga rödgröna partierna är betydligt mindre än vad han hade önskat. Om Sverigedemokraterna i ett sådant läge får en vågmästarposition tror jag bara det är en fråga om tid innan Centerpartiet och Folkpartiet på allvar börjar fundera på att tacka ja till Stefan Löfvens inviter om att ingå i en blocköverskridande regering.

*

I dag genomfördes under lätt uppseendeväckande former Alliansens så kallade kick off i Nacka. Det blev mycket tjo och tjim och en del politik också. Men vad betyder Alliansens kick off för den kommande valrörelsen och för Alliansens möjligheter att vända valvinden och vinna valet i september 2014?

För att finna bakgrunden till dagens kick off får vi gå tillbaka ända till sommaren 2012, då centerledaren Annie Lööf i sitt tal i Almedalen konstaterade att Alliansen gick på tomgång och att den måste uppgraderas till 2.0 för att kunna vinna valet 2014. I den iakttagelsen hade Annie Lööf alldeles rätt, och det hedrar henne att hon insåg faran och slog larm. Hennes sätt att hantera insikten var emellertid inte lika imponerande. Utan att först förankra med sina partiledarkollegor inbjöd Annie Lööf Alliansledarna till sitt föräldrahem i Maramö för att där genomföra den nödvändiga uppgraderingen. De övriga partiledarna var skeptiska till idén, men hade naturligtvis ingen möjlighet att tacka nej när inbjudan blev offentlig. Alliansträffen i Maramö genomfördes i februari 2013 och blev ingen succé, för att uttrycka det milt. Alliansledarna grillade korv och hissade flaggor inför ett förbluffat massmedieuppbåd som försiktigt undrade om det var detta som var uppgraderingen till Alliansen 2.0. Vid sidan av flagghissningen och korvgrillningen tillsattes några gemensamma arbetsgrupper och det fattades beslut om att genomföra ett gemensamt "större Allianskonvent" inför valrörelsen 2014.

Ju mer tiden har gått och ju dystrare Alliansens opinionssiffror blivit, desto svårare har det varit att uppbåda någon starkare entusiasm inom Alliansen för det gemensamma större konventet. För att tona ned förväntningarna döptes så småningom konventet om till en kick off.

Det var denna gemensamma kick off som genomfördes i Nacka tidigare i dag. Med ballonger, inhyrda lekledare och manusskrivna skämt om det interna samarbetet inom Alliansen och om den rödgröna oppositionens mötte partiledarna pressen. Det gick sådär och för en utomstående kändes arrangemanget lätt ansträngt och konstlat amerikaniserat. Fredrik Reinfeldt uttalade visdomsord som till exempel: Om man inte förbereder sig så är man inte förberedd (angående en eventuell rödgrön regerings förmåga att samarbeta internt). Detta är inte värdigt, alliansen! skrev Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg på Twitter.

Om vi håller oss till den politik som trots allt också förekom på dagens kick off så var det två ämnen som Alliansledarna valde att lyfta fram: regeringsfrågan och jobben. Regeringsfrågan kommenterades i huvudsak i form av lustigheter om splittringen mellan de rödgröna partierna och om Miljöpartiets vilja att utveckla ett hållbart ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt. Jobbfrågan spelades upp främst genom att Alliansen nu valt att följa efter Socialdemokraterna och formulera konkreta mål för sysselsättningen samt en utfästelse om att göra valet 2014 till ett val mellan arbetslinjen och bidragslinjen. Har vi hört det förut? Svaret är ja. Kommer det att vända opinionen? Knappast. Kommer det att leda till valseger? Svaret är nej.

Om vi får en valrörelse där det redan på förhand är klart att de rödgröna partierna blir större än Alliansen och att Stefan Löfven kommer att få bilda regering öppnas dörren för så kallade valrörelseraketer. På den borgerliga sidan har jag en liten känsla av att Centerpartiet och Annie Lööf i så fall ligger i slagläge. Statistiken talar egentligen emot - i SCB:s senaste partisympatimätning är det betydligt fler väljare som har Folkpartiet som näst bästa parti. Men jag tror att Centerpartiet genom att starkare fokusera på landsbygd, miljö och småföretag och som nu verkar ha fått ordning på sitt interna arbete kan bli en överraskning. Kom ihåg var ni hörde det först. Och om det inte blir så, så får ni gärna glömma bort att ni hörde det alls. :)

Kommer någon partiledare att avgå under 2013? I så fall vem?

Kommer någon partiledare att avgå under 2013? I så fall vem? Den frågan fick Godmorgon, världens panel i P 1 i lördags. Kreativiteten bland panelisterna var stor. Eric Sundström från Dagens Arena lyfte fram Jan Björklund, Anders Lindberg från Aftonbladet gissade på Fredrik Reinfeldt, Anna Dahlberg från Expressen nämnde Annie Lööf. 

Programformen bygger på att panelisterna skall vara kreativa och djärva. Spaningen blev därför ganska vidlyftig. Samtalet hade onekligligen riskerat att bli något enformigt om panelisterna sagt vad jag tror att de i själva verket trodde - att det inte blir några några partiledarskiften alls under 2013.

På den rödgröna sidan har samtliga partier redan bytt partiledare sedan valförlusten 2010. Socialdemokraterna har hunnit byta två gånger, först från Mona Sahlin till Håkan Juholt och sedan från Håkan Juholt till Stefan Löfven. På socialdemokraternas partikongress i april 2013 kommer Stefan Löfven att befästa sin ställning. Det finns inte på kartan att Stefan Löfven skulle avgå under 2013.

Miljöpartiet har bytt språkrör, från Maria Wetterstrand och Peter Eriksson till Gustav Fridolin och Åsa Romson. Miljöpartiet har hyggliga opinionssiffror och det pågår inga större inre strider i partiet. Fridolin och Romson leder partiet hela vägen fram till valet 2014.

I Vänsterpartiet har det nu gått ett år sedan Jonas Sjöstedt ersatte Lars Ohly. Under Sjösteds första veckor som partiledare ökade Vänsterpartiet i opinionen och det började så smått talas om en Sjöstedt-effekt. Men när Stefan Löfven väl ersatt Juholt som partiledare för Socialdemokraterna försvann Sjöstedt-effekten och Vänsterpartiet sjönk i opinionen. Sjöstedts inledande opinionsframgångar berodde mera på krisen inom Socialdemokraterna än på partiledarskiftet i Vänsterpartiet. Men Jonas Sjöstedt har varit duktig på att hålla ihop partiet och valet av honom var väl förankrat. Han sitter trygg på sin partiledarplats mandatperioden ut.

I oppositionspartiet Sverigedemokraterna hanterade Jimmie Åkesson järnrörs-krisen på ett utomordentligt skickligt sätt. Visst finns det motsättningar inom partiet, som till exempel den mellan moderpartiet och ungdomsförbundet Sverigedemokratisk Ungdom (SDU). Men Åkessons ställning kommer att vara ohotad under hela 2013.

Bland regeringspartierna vann Kristdemokraternas Göran Hägglund maktstriden över utmanaren Mats Odell. Därmed blev det klart att Göran Hägglund kvarstår som partiledare även över valet 2014.

 Folkpartiets Jan Björklund har en nedåtgående formkurva och börjar uppfattas som en "one trick pony" (ordning och reda i skolan). Inom alliansen finns en oro att de rödgröna håller på att vinna väljarnas förtroende i frågorna kring skola och utbildning. Fredrik Reinfeldt själv har varit ute och försökt markera styrka i frågan. Men Folkpartiet går trots allt bäst av regeringens småpartier. Jan Björklund kan därför sitta kvar mandatperioden ut. Först efter valet 2014 ersätts han av Erik Ullenhag eller Birgitta Ohlsson.

Centerpartiets Annie Lööf valdes till partiledare med ett starkt mandat. Hennes partiledartid hittills har inneburit en smärre katastrof för partiet. Men hon är ännu oprövad i val och Centerpartiet har brist på kandidater som kan utmana. Undantaget är It- och energiminister Anna-Karin Hatt. Men Hatt får avvakta valet 2014 och se om partiledarfrågan då öppnas igen.

Det sprids ständigt rykten om att Fredrik Reinfeldt kommer att avgå under 2013. Visst, han ger intryck av att vara trött och idélös. Men det vore politiskt vansinne av Moderaterna att byta partiledare nu. Fredrik Reinfeldt har skickligt lyckats hålla ihop regeringen och sitt eget parti, och han har mycket starka förtroendesiffror. Det är svårt att se någon av de som nämns som tänkbara efterträdare - t ex Anders Borg, Gunilla Carlsson, Catharina Elmsäter-Svärd och Anna Kinberg Batra - axla manteln som partiledare och statsminister redan under 2013. Allt annat än att Fredrik Reinfeldt sitter kvar fram till valet 2014 vore en politisk sensation.

Jag ser egentligen bara två möjligheter för att vi skall få uppleva ett partiledarskifte under 2013. Antingen genom att någon av partiledarna blir inblandad i en skandal av stora mått. Eller att någon av dem - kanske ligger Annie Lööf i så fall närmast till -  inte längre vill och orkar och därför frivilligt väljer att avgå. Eller att någon skulle bli sjuk. Men tipset är att alla sitter kvar.

Det finns en risk att 2013 blir ett trist och händelselöst politiskt år. Regeringen är defensiv och undviker att lägga kontroversiella riksdagsförslag som riskerar att gå mot förlust i utskott och kammare. De rödgröna partierna ägnar sig mycket åt inre arbete i syfte att stå starka och politiskt handlingskraftiga inför valåret 2014. Men det oväntade kan förstås skjuta en sådan profetia i sank. Det som kännetecknar det oväntade är ju att vi paradoxalt nog vet att det nästan alltid händer något oväntat, det vi inte vet är vad detta oväntade kommer att vara.

Journalistkåren som övervakningssamhällets bäste vän?

Det förträffliga radioprogrammet Medierna har uppmärksammat den gångna veckan märkliga övervakningsdebatt, där journalister och säkerhetspolis bytt roller med varandra när det gäller att värna medborgarnas personliga integritet och yttrandefriheten. Säpo-chefen Anders Danielsson förklarade i tisdags att han inte ville att Säpo skulle få starkare befogenheter, eftersom han värnar rättsstaten. Samtidigt har journalister korsförhört Anders Danielsson med frågor kring t ex varför Säpo inte scannar av Facebook för att den vägen hittat terrorister. Anna Dahlberg, politisk redaktör i Expressen, slapp motfrågor eller ifrågasättanden från programledarna när hon som chef för en av Sveriges största liberala debattsidor i Studio Ett kritiserade Säpo för att inte sköta sin övervakning tillräckligt nitiskt.

I Medierna uttrycker Vänstra Stranden sin förvåning över att journalisterna så lätt lät sig dras med i alarmistiska stämningar, och Jörgen Hvitfeldt från Studio Ett har kurage nog att begå viss självkritik.

Medierna är ett alldeles utmärkt program - lyssna gärna på det. Själv har jag kurage nog att begå viss självkritik mot att jag en gång i onödan lät mig dras med i alarmistiska stämning och uttryckte stark oro över den kulturförflackning som skulle inträffa när mediernas föregångare, Vår grundade mening, lades ner.

Svenska liberaler oense om Afghanistan

De rödgrönas överenskommelse om ett svenskt tillbakadragande från Afghanistan väcker starka känslor. Utrikesminister Carl Bildt säger att beslutet applåderas av talibanerna . På Svenska Dagbladets ledarsida kritiserar Per Gudmundson överenskommelsen med motiveringen att utan de utländska soldaterna skulle talibanerna halshugga varenda hjälparbetare. Birgitta Ohlsson, Folkpartiets representant i alliansens utrikes- och försvarsgrupp menar: Sveriges säkerhetspolitik ska inte dikteras av Lars Ohly tre veckor före valet. (...) Jag beklagar att Mona Sahlin har vikt sig för Lars Ohly.

Men den liberala pressen är splittrad. Dagens Nyheter lyfter fram den rödgröna överenskommelsen som ett välkommet förslag och menar att ett militärt uttåg är det bästa av två dåliga alternativ. Förutsättningen är ett fortsatt långsiktigt civilt engagemang, i enlighet med den starka tradition av solidaritet som representeras av den svenska Afghani­stankommittén. Dagens Nyheter tillägger: Tragiken i Afghanistan lämpar sig inte för billiga röstkniparpoänger.

Dagens Nyheters återhållsamma och avklarnade inställning i frågan gläder mig, och jag instämmer med det mesta som står i artikeln. Däremot förfaller Expressen till just de "billiga röstkniparpoänger" som Dagens Nyheter avråder ifrån, när Anna Dahlberg i sin text skriver om en dimmig, rödgrön fusköverenskommelse, att Vänsterpartiet har vunnit en historisk utrikespolitisk seger och att alla tankar på ett slutdatum är rena dunderhonungen för talibanerna.

Expressens ledarsida har under senare år visat god socialliberal resning i många enskilda sakfrågor. Det är därför med stor besvikelse jag nu läser en text som så grovt förenklar den så komplicerade och plågsamma situationen i Afghanistan till en fråga om svart och vitt och där alla strategier kring ett slutdatum föraktfullt avfärdas som ett kramande av antingen talibaner eller Lars Ohly.

Den politiska situationen i Afghanistan är sannerligen inte enkel och det finns därför heller inga enkla lösningar. Låt oss därför lämna den populistiska retoriken åt sidan. Min egen syn på den rödgröna överenskommelsen återfinns här.

Gaza: Skärp kraven på vapenvila!

Israels militära invasion i Gaza har nu pågått i tio dygn. De palestinska dödstalen stiger upp emot 600, och någon vapenvila är ännu inte i sikte.

Trots Israels omfattande offensiv och militära överlägsenhet lyckas man inte förhindra Hamas raketbeskjutning av södra Israel. Konflikten har naturligtvis inte någon militär lösning. Däremot kan den militära händelseutvecklingen påverka förutsättningarna för en politisk lösning. Israel försöker med militära medel försvaga Hamas infrastruktur så kraftigt så att organisationen är beredd till större politiska eftergifter än vad som annars skulle ha varit fallet.

Striden står om vilka villkor som skall omgärda den vapenvila mellan Israel och Hamas som för eller senare måste komma. De nödvändiga elementen i en sådan vapenvila är 1.) att Israel avbryter sin militära offensiv och lämnar Gaza, 2.) att Hamas raketbeskjutningar av Israel upphör och 3.) att gränsövergångarna till Gaza öppnas och isoleringen av Gaza bryts. Det är främst kring vad som skall inrymmas i denna tredje punkt som det är svårt att nå enighet.

Israel är den starkare parten i konflikten och därför är det också på Israel som de starkaste kraven skall ställas på att våldet omedelbart upphör och att ett fullt humanitärt tillträde möjliggörs. Presidentskiftet i USA innebär att varken den avgående president Bush eller den tillträdande president Obama har den politiska viljan och/eller förmågan att i dagsläget sätta politisk press på Israel. Det är oerhört olyckligt, eftersom varje dag som går skördar nya civila ödsoffer och förstärker spänningarna mellan palestinier och israeler, spänningar som nu får ökat fäste i stora delar av den muslimska världen.

På onsdag sammanträder FN:s säkerhetsråd, och i allra bästa fall då kan det finnas en informell överenskommelse som kan ligga till grund för ett FN-beslut om vapenvila där USA inte lägger in sitt veto. Men jag är pessimist, och tror inte att processen hunnit gå så långt tills dess. Jag hoppas innerligt att jag har fel.

USA:s veto förlamar säkerhetsrådets arbete och Jan Eliasson kritiserar kraftfullt säkerhetsrådets och USA:s svek i denna fråga. Jag rekommenderar också Anna Dahlbergs modiga ledarkrönika i Expressen (4/1) där hon under rubriken "Ett onödigt krig" konstaterar: Israels problem är att dess vänner alltför ofta är flata ja-sägare. Var har kritiken funnits mot den kontraproduktiva blockaden mot Gaza? När hördes senast ett ord om den ständigt pågående bosättningsexpansionen på Västbanken och i östra Jerusalem? Anna Dahlberg karaktäriserar de s k Israelvännernas tystnad inför israeliska övergrepp som förödande inte bara för israeler, utan för palestinier och regionen i stort.

För övrigt berättade alltid utmärkta Bitte Hammargren i dag i Studio Ett att det numera är svårt att träffa en palestinier i Gaza som är under 30 år och som någon gång varit utanför området. Gaza är fyra mil långt, fyra kilometer brett och inrymmer ca 1.5 miljoner palestinier, varav hälften är under 30 år. Det är ungefär som en fjärdedel av Öland. Är det någon som undrar över grogrunden för palestinsk frustration och stödet åt Hamas?