"Vi har ju två ljusa i alla fall". Om strukturell rasism i svensk sjukvård

Vi har ju två ljusa i alla fall. Jag kan skriva dig på en svensk tandläkare. 

Två ljusa. I ett lika sorgligt som upprörande reportage ringde journalister från Dagens Nyheter runt till svenska vårdgivare och ville lista sig hos en "etniskt svensk" läkare eller tandläkare. Oftast var vårdgivaren tillmötesgående. Exemplet ovan, där hudfärgen på tandläkaren fick en avgörande betydelse, kommer från en offentlig folktandvårdsklinik i Skåne.

Sammantaget kontaktade Dagens Nyheter över 100 vårdcentraler och tandläkarmottagningar. Ungefär hälften av vårdgivarna gick med på den fiktive patientens önskemål om att behandlas av en "etnisk svensk". Endast enstaka vårdgivare markerade tydligt mot dessa önskemål.

Ett ytterligare exempel kommer från en privat tandläkarklinik i Kronoberg. Här valde vårdgivaren att välja bort en adopterad tandläkare till förmån för en "etnisk svensk" (namnen är fiktiva): Jag har Stina som är svensk. Moa är uppväxt här men adopterad. Så om du vill kan vi boka dig på Stina.

Det handlar heller inte om språkkunskaper. När DN:s journalister säger att det inte spelar någon roll om läkaren/tandläkaren pratar bra svenska så är vårdgivaren ändå tillmötesgående och utlovar en "etnisk svensk". 

Den som inte tror att det finns strukturell rasism i Sverige kan ju fundera lite efter Dagens Nyheters granskning.

Jag vet inte om vårdgivarens agerande är olagligt, men diskriminering efter etnisk tillhörighet är naturligtvis förbjudet enligt diskrimineringslagen. I vilket fall bör det utkrävas ansvar från vårdgivarna. Såväl privata vårdjättar som Capio, Kry och Smile som offentliga vårdgivare måste redogöra för hur det kan få gå till på det här sättet på deras mottagningar och framför allt vilka åtgärder de tänker vidta för att det inte ska hända igen.

Jag skulle också gärna se en reaktion från politiken. Rasismen är ett av vårt lands stora samhällsproblem, och Dagens Nyheters granskning förstärker bilden. Vad säger Ulf Kristersson om vårdgivarnas agerande? Vad säger Nyamko Sabuni? Och vad säger Lena Hallengren och Stefan Löfven?

Olycksbådande samverkan mellan M och SD

I dag blev det känt att Skurups kommun arbetsbefriat Prästamosseskolans rektor Mattias Liedholm och spärrat hans mejlkonto. Mattias Liedholm har varit öppet kritisk mot det förbud att bära slöja i skolan som på Sverigedemokraternas initiativ - och med stöd av Moderaterna och det lokala Skurupspartiet - klubbades igenom i kommunfullmäktige i slutet av förra året. Liedholm lutar sig mot Skolverket som menar att ett slöjförbud bryter mot  religions- och yttrandefriheten såsom de regleras i Europakonventionen och Regeringsformen, och även mot den svenska diskrimineringslagen.

Mattias Liedholm har under många år varit politiskt aktiv moderat. Han har nu begärt utträde ur Moderaterna eftersom partiet tillåter lokala moderata företrädare att driva "icke-frihetlig politik". Efter sin kritik mot slöjförbudet har utsatts för en ström av hat och hot - inklusive mordhot.

Vi vet inte idag på vilka grunder som moderatledda Skurups kommun arbetsbefriat Mattias Liedholm. Men som Per Svensson skriver i Dagens Nyheter: Åtgärden mot Mattias Liedholm överensstämmer väl med ett allt tydligare mönster i de sydsvenska kommuner där Sverigedemokraterna fått ett avgörande inflytande. Tjänstemän som inte känner sig hemma i det nya klimatet flyr eller stöts bort. Kulturchefen i Sölvesborg gav upp i höstas. I Hörby har över två dussin chefer lämnat den SD-styrda kommunen.

Moderaterna borde höja blicken och se konsekvenserna av sitt samarbete på lokal nivå med  Sverigedemokraterna. Om Moderaterna i Skåne inte själva förmår göra detta borde partiledningen hjälpa dem på traven. Men Ulf Kristersson duckar. Det är både tråkigt i sak och olycksbådande.

Stoppa utvisningshoten för de som mister jobben på grund av coronan

Tusentals människor riskerar att förlora sina uppehållstillstånd i coronapandemin, skriver Dagens Nyheter. Oro kring uppehållstillstånd efter stora varsel, rapporterar Ekot. Bakgrunden är den stora grupp människor i Sverige vars uppehållstillstånd bygger på att de har ett arbete eller en viss inkomst.

Situationen blir absurd. Många av dessa människor har varit i Sverige så länge att ett fast uppehållstillstånd är inom räckhåll. Nu hotas de och deras familjer i stället av utvisning. Och dessa utvisningsbeslut kommer på grund av coronapandemin inte att kunna genomföras under överskådlig tid.

Tidigare har jag skrivit om hur unga ensamkommande som omfattas av gymnasielagen hotas av utvisning om de inte inom sex månader efter examen skaffat sig en fast anställning - en hart när omöjlig uppgift i dessa tider. Det vore värdefullt om regeringen förklarade att ingen som omfattas av gymnasielagen kommer att utvisas för att hen inte lyckats skaffa sig en fast anställning på sex månader.

Regeringen bör på ett humanitärt sätt hantera situationen även för alla dem som efter varsel och uppsägningar på grund av coronapandemin hotas av utvisning. Det behövs kanske en lagändring som möjliggör undantag. Det går att ordna, om den politiska viljan finns.

Corona-krisen har stärkt förtroendet för Stefan Löfven

Det är en gammal sanning att förtroendet för regering och för statsminister ofta ökar i kristider. Dagens förtroendemätning från Novus ger syn för sägen. Andelen medborgare som säger sig ha förtroende för statsminister Stefan Löfven har på en månad vuxit från 26 till 44 procent, en ökning med hela 18 procentenheter. Sämst går det för Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson, vars förtroende under samma period minskat med fem procentenheter, från 32 till 27.

Jag brukar säga att en av Stefan Löfvens starkaste sidor som partiledare är hans förmåga att hålla ihop partiet. I denna kristid visar han också sin förmåga att hålla ihop landet, och förankra stöd för regeringens politik över partigränserna. Samarbetet med Centerpartiet och Liberalerna har fungerat alldeles utmärkt, och även Ulf Kristersson och Moderaterna har i huvudsak uttalat sitt stöd för regeringens politik.

Den som mäler sig ut är inte oväntat Jimmie Åkesson. Han har svårt att komma in i debatten överhuvudtaget, när Sverigedemokraternas favoritfrågor kring invandring och brottslighet inte dominerar dagordningen. I stället ondgör han sig över att delar av Sida:s budget används till att bekämpa coronasmitta i den fattigaste delen av världen. Hunden känner man på håren.

Det är ingen självklarhet att sittande regering stärks av en kris. I en läsvärd historisk jämförelse visar Dagens Nyheter hur stödet för Socialdemokraterna i regeringsställning i stället sjönk efter Estonias förlisning i september 1994 och Tsunamikatastrofen i december 2004.

Jag noterar också att opinionsstödet för Donald Trump ökat de senaste veckorna. Han åtnjuter nu det starkaste stödet sedan början av hans presidenttid.

Vi får väl se vilket politiskt landskap som vecklar ut sig i Europa post-Corona. Får vi ett uppsving i stödet för den starka staten? Vi lär i alla fall få en sjukvårdsdebatt där privatiseringen av sjukvård och apotek möter en viss uppförsbacke. Eller kommer vi att se ett uppsving för populistiska rörelser som riktar folklig vrede och sorg över Coronans offer mot det politiska ledarskapet?

Europas partisystem var redan före Coronakrisen i rörelse. Ingen vet om rörelsen kommer att förstärkas eller försvaga av krisen.

Fegt beslut att plocka ner Elisabeth Ohlsons altartavla

I dag beslöt kyrkoherde Per Svensson att Elisabeth Ohlsons omdiskuterade altartavla "Paradiset" inte längre ska få hänga kvar i kyrkorummet i S:t Pauli kyrka i Malmö. Jag tycker att det är ett fegt beslut.

Elisabeth Ohlsons tavla mottogs av S:t Pauli kyrka första advent i år. Tavlan anspelar på reformationskonstnären Lucas Cranachs verk "Adam och Eva", men i Elisabeth Ohlsons version finns bland annat två Evor och två Adam. Tavlan har väckt starka känslor. Inte i första hand för att den bejakar homosexuell kärlek och sexualitet, utan för att ormen kan uppfattas som en transperson och för att det råder tolkningssvårigheter om hur de äpplen som ligger på marken (!) ska uppfattas. Bland annat har teologen och tidningen Dagens ledarskribent Joel Halldorf argumenterat för att tavlans motiv är gnostiskt, eftersom gnosticismen till skillnad från kristendomen har en positiv syn på ormens roll.

Per Svensson motiverar sitt beslut med att "sammantaget kan så många olika tolkningar göras där flera perspektiv kan bli vanskliga". Det är ett mycket märkligt argument. I min värld är det bra om ett konstverk inbjuder till olika tolkningar. När jag såg bilden på ormen som en transperson relaterade jag motivet till kyrkans historiska stigmatisering av kärlek som inte vilar på heterosexuell grund. Och att kunskapen äpple(n) ligger på marken kan uppfattas som en markör mot vår tids relativa sanningar och Fake News. 

 

Andra tolkningar är förstås också möjliga. Jag vet inte om konstnären själv uttalat någon tolkning av sitt verk som skulle vara oförenlig med kristen tro och/eller Svenska kyrkans lära. Men konstnären äger ju inte tolkningsrätten till sina verk. Jag ser tolkningsbredden som en fördel, inte som en nackdel.

 

Prästen och konstnären Kent Wisti ställer i Dagens Nyheter frågan Hur kan evangelium gestaltas genom erfarenheter hos människor som står utanför samhällets normbildning, till exempel människor i hbtq-spektrat? Han tycker att tavlan gott kan få hänga kvar. Det tycker jag också.

Man kan inte räkna dem alla. Ännu en SD-politiker tvingas lämna efter att ha spridit rasism och invandrarhat

Ännu en politiker från Sverigedemokraterna har i dagarna ertappats med invandrarhat och rasistiskt agerande och tvingas nu hoppa av. Denna gång är det ordföranden för Sverigedemokraterna på Orust som på Facebook lagt ut en bild på en revolver där pipan riktas mot skytten själv, och kommenterat: "Härmed presenteras selfie revolvern, det nya bidraget till alla invandrare. Hoppas den kommer att användas flitigt". Efter att P4 Väst avslöjat händelsen anmälde Sverigedemokraternas
distriktsordförande Matheus Enholm, inlägget till partistyrelsen och föreslog att personen i fråga skulle uteslutas ur partiet. Denne väljer nu att föregripa partistyrelsens beslut och lämnar självmant partiet.

Detta är ju egentligen ingen nyhet alls. Det finns inget annat parti i Sverige som ens kommer i närheten av Sverigedemokraterna när det gäller antalet politiker som tvingats lämna efter att ha ertappats med att sprida rasism och främlingsfientlighet i sociala medier. Som journalisten Niklas Orrenius tidigare skrivit i Dagens Nyheter: Jag har bevakat SD i över femton år, och sett en ström av ständigt nya människofientliga uttalanden. Ibland har de lett till uteslutningar – ibland har partiledningen sett mellan fingrarna (särskilt gällande personer högre upp i partihierarkin).

Som jag tidigare påtalat är det inte självklart att utifrån Sverigedemokraternas partiprogram definiera partiet i sig som rasistiskt, utan snarare som nationalkonservativt, främlingsfientligt och populistiskt. Däremot finns det så mycket rasism inom Sverigedemokraterna och bland partiets förtroendevalda att jag tycker formuleringen "ett parti impregnerat av rasism" på ett tydligt sätt gestaltar fenomenet.

Det gör därför nästan fysiskt ont i kroppen när jag ser hur Moderaterna och Kristdemokraterna gör sitt bästa för att normalisera Sverigedemokraterna, när de låtsas att Sverigedemokraterna egentligen är ett vanligt parti, ett parti som man kan samarbete med i de frågor där man är överens.

Nej, Sverigedemokraterna är inget vanligt parti, ett parti som alla andra. Den som normaliserar Sverigedemokraterna normaliserar också rasismen. Glöm aldrig det.

Verklighetens folk? Göran Hägglund sådde vind, och fick skörda storm

Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman påminner om att det är tio år sedan som Kristdemokraternas dåvarande ordförande Göran Hägglund publicerade sin artikel om "Verklighetens folk" på DN Debatt (16 september 2009). I artikeln ställde Göran Hägglund Sveriges "radikala elit" mot "vanliga Svenssons". Dessa "vanliga Svenssons" benämner Göran Hägglund som "verklighetens folk", "den breda del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv (...) och som ägnat sommaren åt att "tagit det lugnt, åkt till landet och snickrat, gått på loppmarknad, slagits mot fästingar, tagit barnen till stranden eller åkt utomlands."

Göran Hägglunds artikel kan läsas nästan som en parodi på en populistisk artikel. Här finns skallet mot och förlöjligandet av en "radikal elit" som till exempel påstås tillskriva människor som uppskattar föreställande konst för att ha "nazistiska böjelser". Här finns naturromantiserandet av det "rena" folket, obefläckat av politik och uppfyllt av sina vardagsgöromål. Här finns också det för populismen så typiska auktoritära perspektivet - folket är ett, folket är homogent, folket "har inte tid att förhålla sig till alla konstigheter".

Nej Göran Hägglunds text har inte åldrats med välbehag. För att uttrycka det mycket milt.

Artikeln på DN Debatt hade föregåtts av Göran Hägglunds tal i Almedalen den 2 juli 2009. Då var det “teaterregissörer”, “krönikörer”, “vänstern” och “kultursidor” som buntades ihop till en "kulturelit": Men inte heller när jag vänder örat mot vänster hör jag mycket annat än svårartade performance-vrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet, upplösningen av kategorierna, nedmonteringen av jaget (...) som hemsökte "vanligt folk". Teaterregissörerna talar om för dem att deras tillvaro är falsk och förljugen. Och i förskolan får barnen veta att lekarna måste vara könsrollsneutrala. (Jag undrar fortfarande om Göran Hägglund på allvar tyckte att det var fel att förskolan jobbade med könsrollsfrågor.)

Ty vind så de, och storm skola de skörda, skrev Hosea (8:7). Göran Hägglunds tal och artikel bidrog dessvärre till att ge legitimitet åt det populistiska tonfall som idag genomsyrar samhällsklimatet. Eller som Björn Wiman avslutar sin artikel:

Hade någon för tio år sedan beskrivit dagens svenska samhällsklimat hade den personen knappast blivit trodd. Ändå är det så det ser ut. Ledarskribenter på stora svenska tidningar raljerar över rätten att söka asyl. Riksdagsledamöter för etablerade partier hetsar sina digitala mobbar mot journalister och forskare. Och Göran Hägglunds parti - som genom årtionden samlat människor som engagerat sig för flyktingar och socialt utsatta - sträcker ut en hand till ett parti som grundades av bland andra nazistveteraner, fascister och öppna rasister och som i dag har nästan 20 procent av platserna i Sveriges riksdag.

Välkommen till den nya verkligheten Den verklighetens folk tillhör vi alla.

Svenska högersajter, ryska intressen och nyttiga idioter

I en uppmärksammad artikel i New York Times presenteras kopplingar mellan ryska intressen och svenska högerextrema sajter som till exempel Nya Tider, Fria Tider och Samhällsnytt. Svenska högersajter blir ett redskap i ett informationskrig i syfte att svartmåla Sverige, skapa misstro och sprida osanningar om invandring och migration. Delar av artikeln bygger på uppgifter som Dagens Nyheter tidigare tagit fram.

Det är utmärkt att dessa och andra högerextrema sajter granskas, och att frågan om deras kopplingar till Putins Ryssland och till högerextrema miljöer i USA får en seriös behandling. I den svenska debatten har aningslöshet och naivitet alltför ofta tillåtits prägla förhållningssättet till dessa sajter. Aningslösheten och naiviteten gäller inte minst moderata riksdagsledamöter - som verkligen borde veta bättre - som glatt länkat till dessa sajter och fört deras budskap vidare.

I en läsvärd ledartext i Dagens Nyheter i dag beskriver tidningen de moderata riksdagsledamöterna Lars Beckman och Jan Ericson som "nyttiga idioter", eftersom de okritiskt delat artiklar från till exempel Nyheter Idag. Jan Ericson har till och med vid flera tillfällen argumenterat för att Nyheter Idag är en trovärdig nyhetskälla. Dem moderate riksdagsledamoten Hanif Bali använde 2018 material som han fått från Nyheter Idag till att diskreditera en intervju med två ukrainska dissidenter, utförd av Hela Hälsinglands politiske redaktör Patrik Oksanen. Den gången tvingades Hanif Bali lämna moderaternas partistyrelse och be om ursäkt. 

Det gäller att kritisk och förmå att värna sin integritet. Jag har till exempel själv tillfrågats några gånger om att intervjuas för Russia Today - men varje gång tackat nej eftersom jag uppfattar den som en rysk propagandakanal.

De högerextrema sajterna sprider hat och sår split. Det misstänkta terrordådet i Norge för några dagar sedan är ett exempel av flera där en gärningsman funnit idémässig inspiration på högerextrema sajter. Det är oacceptabelt att svenska riksdagsledamöter bidrar till att stärka och normalisera de sajter som nämns i New York Times artikel. Ulf Kristersson - som gärna betonar betydelsen av att vara den vuxne i rummet - har hittills duckat. Som Dagens Nyheter skriver: Det är på tiden att Ulf Kristersson sätter ner foten. 

Om Martin Luther King och vikten av värdighet

I en läsvärd artikel i Dagens Nyheter skriver Ola Larsmo om Martin Luther King och dennes betoning på vikten av värdighet ("dignity"). Med "värdighet" avsåg King bland annat att "höja sig över hatande för att kunna uträtta något". Begreppet inrymmer också "rätten att vara en fullvärdig medborgare", vilket King kopplar till integration. Att vara integrerad är inte att "anpassa sig" utan att ta plats i samhället, att "utöva sina demokratiska rättigheter och skyldigheter utan att någon annan kan förminska dem".

Martin Luther King skiljer också på "vrede" och "hat". Ola Larsmo refererar Martha Nussbaum som menar att King utifrån sitt kristna perspektiv gång på gång argumenterar för att den som vill åstadkomma förändring "måste träna sig själv i att hålla sin vrede vid liv, men också i att avstå från hat och hämndbegär". Som King själv uttryckte det om sina fiender: Man måste inte gilla dem för att älska dem.

Det behövs mer värdighet i svensk politik. Håll gärna vreden levande, men acceptera aldrig att den tar sig uttryck i hat.

Ola Larsmos artikel tar sin utgångspunkt i Tommie Shelby och Brandon M Terrys antologi "To shape a new world. Essays on the political philosphy of Martin Luther King jr" (Harvard University Press, 2018). Ni kan läsa mer om boken här.

M samarbetar med homofoba SD i Hörby. Det behövs en vuxen i moderaternas rum

Uppdaterat 6 oktober kl 19.00. Historien blir värre och värre. Expo har analyserat Stefan Borgs Facebooksida över tid, och hittat de mest hårresande delningar och uttalanden. Stefan Borg har bland annat ondgjort sig över invandring till Sverige som "befolkningsutbyte", länkat till antisemitiska bloggar och försvarat den högerextrema tidningen Nya Tider. Hur Moderaterna i Hörby medvetet kan hjälpa fram en person med dessa värderingar till posten som kommunstyrelsens ordförande är en skandal av stora mått. Och Ulf Kristersson fortsätter att tiga i saken.

*

I veckan vann Sverigedemokraterna en stor framgång då partiet genom Stefan Borg i Hörby för första gången erövrade ordförandeposten i en kommunstyrelse. Sverigedemokraternas framgång möjliggjordes genom en teknisk valsamverkan med Moderaterna i Hörby.

Stefan Borg i Hörby är inte vem som helst. När Hörby kommun hissade Regnbågsflaggan i samband med Malmö Pride förra året kritiserade Stefan Borg flaggningen på sin Facebooksida: Allt för alla, inga gränser här, i Hörby ska alla inkluderas, alla ska känna stolthet, nekrofiler, pedofiler, koprofager, tidelagare - you name it. I Stefan Borgs värld blir kommunens solidaritet med Pride-rörelsen och dess kamp för alla människors lika värde ett stöd för att till exempel ha sex med barn eller med djur. (Ja, jag fick googla "koprofagi".) Uttalanden är naturligtvis djupt kränkande mot de människor som engagerar sig i Pride-manifestationerna.

Stefan Borg har också kritiserat polisens och Försvarsmaktens deltagande i Pride-parader: Detta är en skam för vilket land som helst, men nu råkar det vara mitt fosterland och jag blir uppriktigt förbannad. Hur har Sverige kunna sjunka till denna avgrundsnivå som nation betraktat? Finns det ingen botten för hur långt Sverige kan falla? 

Avgrundsnivå? Vi har förmånen att få leva i ett land där polis och militär markerar stöd för grundläggande demokratiska värden och manifesterar för att stärka hbtq-personers livssituation och rättigheter. Men Stefan Borg möter detta engagemang med avsky och förakt.

Det handlar om människosyn. Moderaterna i Hörby har nu fört fram en man med denna människosyn till posten som kommunstyrelsens ordförande. Skånemoderaternas ordförande Lars-Ingvar Ljungman påstås ha gett grönt ljus för arrangemanget.

Ulf Kristersson och moderaternas partiledning har ett stort ansvar för att hantera det som nu sker i Hörby. Hittills har man hållit en väldigt låg profil. Det enda uttalande jag hittat är från vice partisekreterare Anders Edholm som igår sa till Aftonbladet att det valtekniska samarbetet i Hörby "strider mot partiets riktlinjer". OK. Men om inte den moderata partiledningen går vidare med sanktioner blir signalen till andra lokala moderata partiorganisationer att man är beredd att se mellan fingrarna med lokalt samarbete med Sverigedemokraterna.

Jag tycker att Csaba Bene Perlenberg uttrycker det bra på Kvällsposten/GT:s liberala ledarsida: Ska Moderaterna på riksplan ha någon som helst trovärdighet framöver borde uteslutningsärenden mot Lars-Ivar Ljungman och Hörbymoderaterna inledas omgående. Agerandet i Hörby, som strider mot partilinjen, måste få konsekvenser. Annars är avståndstagandet från partiledningen bara retorisk teater.

Ulf Kristersson är hårt trängd mellan moderater som gärna samarbetar med Sverigedemokraterna och moderater med en mer frihetlig, liberal inställning. Det vore befriande om han tog steget fram och på allvar markerade att samarbete med Sverigedemokraterna - varken i Hörby eller någon annanstans - faktiskt inte är OK. Det behövs en vuxen i moderaternas rum.

Jag noterar att Dagens Nyheters ledarsida för ett snarlikt resonemang.

Hanif Bali-affären: Ulf Kristerssons svaga ledarskap skadar Moderaternas anseende

Igår begärde branchorganisationen Tidningsutgivarna (TU) ett möte med moderaternas partiledare Ulf Kristersson angående "de anspelningar på krig och hot mot medier som partiets riksdagsledamot Hanif Bali uttryckt i sociala medier". Bakgrunden är att Hanif Bali i sociala medier publicerat bilder där han poserar med vapen, bland annat från en skjutbana som han hävdar ligger i en skola. Bali sade sig vilja ge Dagens Nyheter en "hjärtinfarkt" med bilden. Bali har också publicerat bilder där han hävdar att han är i "krig" med Dagens Nyheter. 

Tidningsutgivarnas begäran är en extraordinär händelse i modern svensk politisk historia. Vi lever i en tid präglad av hot mot media och mot enskilda journalister. För bara ett par veckor sedan åtalades en nazist i Sundsvall för förberedelse till mord på olika journalister i Mellansverige. I den här valrörelsen har vi sett flera exempel på hur politiker och andra partipolitiskt anslutna valt att medvetet misskreditera medier för deras nyhetsprioritering och utförda arbete. (...) Här handlar det om en önskan om att underminera mediernas demokratiska samhällsuppdrag, säger Jeanette Gustafsdotter, vd TU.

Händelsen skadar Moderaternas anseende. Moderaterna valde igår att sända sin partisekreterare Gunnar Strömmer, i stället för Ulf Kristersson, att träffa representanter för TU. Efter mötet tog Hanif Bali bort en av de publicerade bilderna. På sin Facebooksida är Bali inte alls ångerfull eller ber om ursäkt, istället kallar han medierna för "dumma" och anser att hela historien är iscensatt av "medierna" för att skapa ett drev mot honom:  Det är alldeles uppenbart för mig att medierna gör sig dumma enbart för att skapa ett drev som nu dominerat nyheterna.

Ulf Kristersson har ofta förespråkat en "vuxen samtalston" i den offentliga debatten. Men Kristersson ledarskap i denna affär är långt ifrån vuxet. I stället för att ta ansvar säger Ulf Kristersson att han inte  kan recensera Bali eller andra politiker, eftersom Bali är en "folkvald" riksdagsledamot. Påståendet är nonsens, och det inser förstås Kristersson (vilket inte gör saken bättre). Om en riksdagsledamot till exempel publicerar grovt sexistiska eller öppet främlingsfientliga texter kan inte en partiledare svära sig fri från ansvar med motiveringen att hen inte kan recensera en folkvald politiker.

Affären kring Hanif Bali lär inte i sig ge några effekter i väljaropinionen. Men Ulf Kristerssons oförmåga att visa ledarskap urholkar bilden av honom som stark ledare och gör det på sikt ännu svårare för honom att hålla ihop såväl Alliansen som sitt parti.

Den vidriga antisemitismen

Den vidriga antisemitismen tar sig idag alltmer öppna uttryck i det svenska samhället. I vintras kastade unga män brinnande föremål mot synagogan i Göteborg. I Almedalen i somras attackerades och trakasserades judar på öppen plats. Nazisterna i Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) tillåts på gator och torg att manifestera sin vedervärdiga ideologi.

Det senaste avskyvärda exemplet är, berättar Dagens Nyheter, en riksdagskandidat för det högerextrema partiet Alternativ för Sverige (AfS) som fäster antisemitiska klistermärken på fönstret till ett pendeltåg i Stockholm. Klistermärket föreställer en "kroknäsa", en karikatyr som används för att - som Dagens Nyheter skriver - "framställa judar som biologiskt annorlunda och i förlängningen icke-mänskliga".

Dessa märken med kroknäsor har också klistrats på olika valaffischer i Stockholmsområdet, till exempel på foton föreställande moderatledaren Ulf Kristersson.

En modig ung kvinna konfronterade riksdagskandidaten på pendeltåget och filmade det hela med sin mobil. Kvinnan frågade bland annat riksdagskandidaten vad märket betydde och fick till svar att det "symboliserar en viss typ av människor". Kroknäsa. En viss typ av människor.

Jag är imponerad av det civilkurage denna unga kvinna visade. Låt hennes mod inspirera oss andra till att bekämpa antisemitismen - i vardagslivet och i alla andra sammanhang.

Det gäller att stå emot.

”KD:s budskap är tydligt: Bli som vi eller ge er av!”

I dagens Sifo-mätning får Kristdemokraterna 3.0 procent av väljarstödet. Partiet har under en längre tid parkerat sig under fyraprocentsspärren i opinionsmätningarna, och det är svårt att se något ljus i tunneln. Kanske är det därför partiet vidtar alltmer spektakulära åtgärder, som till exempel att rekrytera tidigare partiledaren för populistiska och främlingsfientliga Ny demokrati Bert Karlsson till sin valrörelse.

Igår uppmanade Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor partiets lokala företrädare att säga nej till att tillåta böneutrop från moskéer. I dag blev jag djupt berörd av Judiska församlingen i Stockholms ordförande Aron Verständigs artikel i Dagens Nyheter i dag, där han jämför motståndet mot böneutrop från minareter med det motstånd som mötte de första judarna i Sverige på 1700-talet.

Aron Verständig lyfter fram Stefan Wilhems nyutkomna bok ”Herr Aarons rike" om den tyske juden Aaron Isaac som fick tillstånd att bosätta sig i Stockholm men som utsattes för fysiska och verbala påhopp i sitt nya hemland. Rädslan fanns att den tysk-judiske sigillgravören med sin främmande religion skulle bringa instabilitet till det så homogena Sverige. En återkommande röst i boken tillhör överståthållaren Carl Sparre som oroar sig för vad som kommer att ske när alla i Sverige inte tillber samma gud på samma vis. Allt är ju så mycket enklare när alla är likadana, skriver Aron Verständig.

Han tillägger: Budskapet från Kristdemokraterna och dess allierade är tydligt: bli som vi eller ge er av. Ett sådant budskap främjar knappast integrationen. Ett mer konstruktivt budskap är i stället: utöva din religion med respekt för landets lag. Givetvis ska vi inte tillåta böneutrop – eller för den delen kyrkklockor – som ringer på olämpliga tider och stör de som bor i närheten. Men det är inte det som är frågan här.

Min uppfattning är följande. Europakonventionen (artikel 9.1) ger var och en rätt att "ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer". Är det förenligt med Europakonventionen att tillåta kyrkklocksringning i samband med gudstjänst men inte böneutrop i samband med fredagsbön? Och vems tur är det nästa gång? Ska kyrkklocksringningen också förbjudas? Eller att bära ett kors om halsen i det offentliga rummet?

Nej, det är inte av några principiella skäl som Ebba Busch Thor går till attack mot böneutropen. Det är i stället ett uttryck för symbolpolitik, en symbolpolitik som i praktiken innebär ett flirtande med muslimfientliga åsiktsströmningar. Partiet borde lyssna på Aron Verständig och skämmas.

Ulf Kristersson och behovet av en vuxen samtalston i politiken

Jag blev glad när Ulf Kristersson i sitt installationstal som nyvald partiledare för Moderaterna hösten 2017 efterlyste en bättre och mer vuxen samtalston i politiken. Ett förbättrat samtalsklimat är verkligen något som behövs, både för att få fokus på de politiska sakfrågorna och för att inte riskera ett ökat politikerförakt. Flera gånger har jag också uttryckt min uppskattning över Ulf Kristerssons ambition i denna fråga.

Men igår tappade Ulf Kristersson mig. I en intervju i Dagens Nyheter får Kristersson frågan om hur han ser på den moderata riksdagsledamoten Hanif Balis tonläge. Ulf Kristersson markerar visserligen distans genom att säga att Hanif Balis tonläge inte är hans tonläge, men tillägger Jag tänker inte moralisera över honom av det enkla skälet att det i alla partier finns människor som uttrycker sig på det sättet, mer eller mindre. På en uppföljande fråga om att Hanif Bali kallat domare som utdömer vad han menar är för milda straff för "jävla syltryggar" förnekar Ulf Kristersson att Balis sätt att kommunicera skulle vara ett problem. Och som argument för att inte agera jämför Ulf Kristersson sin egen relation till Hanif Bali med Stefan Löfvens relation till icke namngivna journalister på Aftonbladets ledarsida!

Erik Helmerson formulerar det bra på Dagens Nyheters ledarsida. Under rubriken Grattis Hanif Bali - du fick just fria händer skriver Helmerson: Om inte Kristersson som ledare styr upp sina egna representanter kan han inte klaga om hans motståndare inte styr upp sig själva. Resonemanget om Stefan Löfven är både en usel liknelse - det är viss skillnad på riksdagsmän och journalister - och klassisk "whataboutism": Titta bara va dumma andra är.

Att Ulf Kristerssons jämställer sina relationer till en riksdagsledamot från det parti han själv leder med Stefan Löfvens relationer till Aftonbladets ledarredaktion är faktiskt något av det mest absurda jag hört från en svensk partiledare på länge. Kristerssons påstående illustrerar på ett olyckligt sätt varför det faktiskt behövs fler vuxna i rummet.

Jag har tidigare efterlyst samtal på partiledarnivå om hur partierna bäst ska gå till väga för att hålla fulspel och raljant smutskastning borta från valrörelsen. Behovet av sådana samtal kvarstår.

I Sverige skakar vi hand och talar svenska. Eller?

I Sverige talar man svenska. (Moderaternas partiledare Ulf Kristersson i sitt jultal 15 december 2017.)

I Sverige så hälsar man på varann, man tar både kvinnor och män i handen. (Statsminister Stefan Löfven i riksdagen 21 april 2016.)

Ulf Kristerssons och Stefan Löfvens uttalanden om vilket språk vi talar i Sverige och hur vi hälsar på varandra har mött kritik och hån. På Twitter skriver advokaten Viktor Banke: "På advokatbyrån pratar vi även franska, somaliska, kurdiska, polska, serbokroatiska, engelska, ryska osv. Välkomna!" Jag har sett flera ironiska kommentarer om att någon borde upplysa moderatledaren om att vi har fem erkända minoritetsspråk i Sverige: finska,  meänkieli (tidigare benämnt tornedalsfinska), samiska, romani och jiddisch. På min egen arbetsplats vid statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet är kommunikationen - genom det starka internationella inslaget bland studenter och medarbetare - lika mycket på engelska som på svenska. Så, javisst. Vi talar svenska i Sverige. Men vi talar en väldigt massa andra språk också. Och att få uttrycka sig på sitt modersmål är en väldigt viktig sak.

Även Stefan Löfven fick mycket kritik för sitt uttalande om svenska hälsningsritualer. "Vad är det mer som man gör i Sverige? Äter fläsk? Visar håret? Dricker sprit? Har sex före äktenskapet?", skrev Dagens Nyheter och tillade att hälsning är en privatsak som politiker inte ska lägga sig i. Själv mötte jag flera personer som raljerade över Stefan Löfvens påbud genom att improvisera fram Monty Python-inspirerade hälsningsceremonier. Och visst: Ska muslimska kvinnor som inte vill tvingas skaka hand med män? Och varför är inte en hand på hjärtat, ögonkontakt och en lätt bugning en lika värdig hälsning som en handskakning?

På ett sätt är Ulf Kristerssons och Stefan Löfvens uttalanden okontroversiella. De flesta som bor i Sverige talar svenska och den absolut vanligaste hälsningsformen är att man skakar hand. Men Kristerssons och Löfvens uttalanden är inte bara en empirisk beskrivning av verkligheten. Genom sin inramning fyller deras uttalanden två andra funktioner. Den ena funktionen är positiv: Det är viktigt att lära sig svenska för att bättre förstå och kunna etablera sig i det svenska samhället. Jämställdhet och jämlikhet är centrala värden i Sverige - då är det viktigt att kvinnor (eller män) inte negativt särbehandlas i det offentliga livet (och inte i privatlivet heller). En sådan tolkning ställer sig de allra flesta människor i Sverige bakom.

Men den andra funktionen är normativ, och ställer sig i vägen för den första tolkningen när den framförs i auktoritära och moraliserande ordalag. "Du ska lära dig svenska, du ska prata svenska". "Du ska hälsa med handslag, du ska skaka hand med andra människor." Du ska göra som vi gör, lille vän.

Så javisst - utveckla gärna incitament för att människor som bor eller är verksamma i Sverige också ska lära sig språket. Det är bra för dem själva och det är bra för gemenskapen. Motarbeta kraftfullt alla uttryck för ojämlikhet och ojämställdhet. Men undvik det högstämda tonläget - det kan lätt uppfattas som populistiskt och det bygger murar i stället för broar.

Sverigedemokraterna hoppar kråka i regeringsfrågan

För bara några veckor sedan var Sverigedemokraterna tydliga med att de när som helst var beredda att släppa fram en moderatledd alliansregering utan krav på förhandlingar eller motprestationer. Den inställningen underlättade förstås för de borgerliga partierna att bilda regering om Alliansen skulle bli större är de rödgröna efter valet 2018. 

Men i förra veckan ändrade Sverigedemokraterna sin uppfattning. Man kan inte få igenom sin statsministerkandidat utan att prata med oss, sa Sverigedemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt till Dagens Industri. Några dagar senare bekräftade riksdagsledamoten Paula Bieler (SD) Oscar Sjöstedts inställning: För vår del är det orimligt att släppa fram en statsministerkandidat fullt ut om vi till och med är det större partiet utan några som helst förhandlingar. Sverigedemokraternas nya inställning ökade sannolikheten för ett blocköverskridande samarbete mellan Socialdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet i regeringsfrågan, eftersom ett sådant samarbete började framstå som det enda realpolitiskt möjliga alternativet för att kunna bilda regering.

Men igår fredag kastade Sverigedemokraterna om sin politik på nytt. I en intervju till Dagens Nyheter säger Jimmie Åkesson att Sverigedemokraterna inte kräver några samtal eller förhandlingar för att stödja Anna Kinberg Batra som statsministerkandidat. Oscar Sjöstedts uttalande till Dagens industri beskrivs av Jimmie Åkesson som "inte särskilt genomtänkt" och reduceras till "ett spontant korridorsamtal uppe i kammarfoajén". 

Dagens industris reporter Tomas Nordenskiöld menar att Jimmie Åkesson far med osanning: Helt fel av Åkesson. Vår intervju med Oscar Sjöstedt skedde på SD:s kansli, 20 min lång och beskedet väl förankrat, skriver Tomas Nordenskiöld på Twitter.

Det finns åtminstone tre tänkbara förklaringar till Sverigedemokraternas skilda besked.

1.) Oscar Sjöstedt och Paula Bieler pratade på utan att själva inse vad de egentligen sade och hur det skulle uppfattas. Jimmie Åkesson får nu efter förmåga sopa upp det hela.

2.) Det finns skilda uppfattningar inom Sverigedemokraterna i frågan, där Oscar Sjöstedt och Paula Bieler representerar en uppfattning, Jimmie Åkesson en annan.

3.) Sverigedemokraterna försökte verkligen lansera en ny linje för att sätta ökad press på en försvagad Allians. Debatten efter Sjöstedts och Bielers utspel visade emellertid att Sverigedemokraternas nya linje ökade sannolikheten för en blocköverskridande regering och en förstärkt politisk isolering av Sverigedemokraterna. Nu försöker partiet ta sig tillbaka till sin ursprungliga position.

Dessa tre förklaringar är inte ömsesidigt uteslutande. Oklarheten har sin grund i att Sverigedemokraterna å ena sidan måste hålla sina medlemmar och sympatisörer på gott humör, genom att visa att inget parti kan räkna med SD:s stöd utan att ge något tillbaka. Å andra sidan vill Sverigedemokraterna få politiskt inflytande, och det är inte självklart att den bästa vägen till ett sådant inflytande är att ställa öppna krav på förhandlingar.

Sverigedemokraterna hoppar just nu kråka i sina uttalanden om regeringsfrågan. Vi får väl se om de hamnar i diket eller inte. I vilket fall stärker de skilda beskeden bilden av Sverigedemokraterna som ett oseriöst parti och som är notorisk opålitligt i regeringsfrågan.

Om regeringsfrågan

Det rör på sig i regeringsfrågan. Sverigedemokraterna har gett besked att de inte kommer att släppa fram moderatledaren Anna Kinberg Batra i en statsministeromröstning efter valet 2018, om de inte får vara med i regeringsförhandlingarna. Allianspartierna säger nej, de vill i detta avseende inte bryta isoleringen av Sverigedemokraterna. Allianspartierna vill heller inte gå in i en ny Decemberöverenskommelse, det vill säga en uppgörelse med de rödgröna om att låta största block regera. Därmed stärks sannolikheten för en blocköverskridande regering, oavsett om de rödgröna eller allianspartierna blir största block i valet 2018.

I söndagens SVT Agenda medverkade Liberalernas partiledare Jan Björklund för att diskutera förutsättningarna för en sådan blocköverskridande regering. Om Sverigedemokraterna håller fast vid sitt besked, menade Björklund, kan en regering över blockgränsen bli oundviklig. Björklund avfärdade heller inte direkt tanken på en S-MP-L-C-regering, även om han naturligtvis förordade en blocköverskridande regering där samtliga allianspartier fanns med.

På Twitter skrev jag: Kan inte erinra mig att jag hört Jan Björklund uttala sig så positivt om blocköverskridande regering tidigare och så skarp i sin kritik av Moderaterna. I dag antyder Dagens Nyheter på ledarplats att jag (och Helle Klein) önsketänker om förutsättningarna för att bilda en S-MP-L-C-regering med Stefan Löfven som statsminister. Det är möjligt, även om jag för egen del mer ser en sådan lösning som ett av flera mindre dåliga sätt att hantera regeringsfrågan efter valet 2018.

Däremot tror jag att Jan Björklund, och kanske även Dagens Nyheters ledarsida, önsketänker om de tror att Socialdemokraterna efter ett valresultat 2018 där de rödgröna partierna är större än allianspartierna sätter sig i en regering med hela Alliansen utan att göra anspråk på statsministerposten.

Jag har tidigare lekt med tanken på en regering efter denna kanske något oväntade modell.

Hur ska vi förstå Alliansens splittring i budgetfrågan?

När du har hamnat i en grop – sluta gräva. Så skriver Carl Johan von Seth på DN:s ledarsida i en uppmaning till allianspartierna att sluta med sitt självdestruktiva taktiska spel om budgeten och i stället börja förhandla med Stefan Löfven om skattepolitiken.

Nu krävs det dagliga uppdateringar för att hålla sig a jour om allianspartiernas olika utspel och inbördes träta om budgetfrågan. När jag skrev om saken senast såg läget ut så här:

Moderaterna vill att Alliansen redan i höst lägger en gemensam budget och öppnar dessutom dörren för samarbete med Sverigedemokraterna.

Kristdemokraterna vill också att Alliansen redan i höst lägger en gemensam budget, men vill inte öppna dörren för samarbete med Sverigedemokraterna.

Centerpartiet vill inte att Alliansen redan i höst lägger en gemensam budget, utan i stället bryter ut och försöker stoppa enskilda delar av regeringsbudgeten. Centerpartiet vill inte öppna dörren för samarbete med Sverigedemokraterna.

Liberalerna vill inte att Alliansen redan i höst lägger en gemensam budget, men inte heller att allianspartierna bryter ut och försöker stoppa enskilda delar av regeringsbudgeten. Liberalerna vill inte heller öppna dörren för samarbete med Sverigedemokraterna.

Men det var ett par dagar sedan. Sedan dess har Liberalerna föreslagit att allianspartierna genom till exempel tillkännagivanden i riksdagen säger nej till att regeringen i sin budget alls lägger några förslag om skattehöjningar. Om regeringen ändå gör det så väcker allianspartierna misstroendeförklaring mot finansminister Magdalena Andersson och kan med Sverigedemokraternas stöd få riksdagens gehör för ett sådant.

Liberalernas nya förslag kritiserades omedelbart av företrädare för övriga allianspartier. Kristdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson och tillfällige partiledare Jakob Forssmed säger till Svenska Dagbladet att partiet inte ansluter sig till Liberalernas förslag. Även Moderaternas ekonomisk-politiske talesperson Ulf Kristersson är negativ: Jag tycker att man ska vara varsam med misstroendeförklaringar. Det här är en politisk fråga, inte en personlig fråga.

Det var Carl Bildt som i en valduell med Ingvar Carlsson i Gnosjö 1994 myntade uttrycket "rödgrön röra". Jag är lite nyfiken Carl Bildts karaktäristik av det vi nu ser mellan allianspartierna angående regeringsfrågan, Sverigedemokraterna och budgetpolitiken.

Den parlamentariska situationen är frustrerande för oppositionen. Allianspartierna försöker idag överträffa varandra i att visa att de verkligen är beredda att gå från ord till handling i försöken att fälla hela eller delar av regeringsbudgeten. Däremot har inget av dessa partier synliggjort någon idé om vad som skulle hända efteråt.

Alliansledarna vet också att de kan hålla sina sympatisörer på gott humör genom att föra fram vilka vildvuxna idéer som helst i budgetfrågan, så länge de inte enas om en gemensam linje. I samma ögonblick som de enas måste de också ta politiskt ansvar för konsekvenserna.

Det finns bara tre sätt att hantera dagens parlamentariska situation: 1.) Bryt blockpolitiken. 2.) Häv den politiska isoleringen av Sverigedemokraterna. 3.) Efterlev Decemberöverenskommelsens grundprinciper. Dessa tre grundprinciper förde Karin Eriksson, Jonas Hinnfors och jag fram i boken Förhandla eller DÖ. Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring (Atlas, 2016) och de håller streck än i dag.

Allianspartierna vill inte acceptera denna grundförutsättning, men de är heller inte förmögna till att formulera något alternativ. Det är därför deras samlade uttalanden om regeringsfrågan och budgetpolitiken präglas av ryckighet, osämja och bristande politisk förankring.

Vart går Liberalerna? Till frihetligheten eller till auktoriteten?

I dag öppnas Liberalernas riksmöte 2017 i Västerås. I min prenumererade pappersupplaga av Dagens Nyheter står det i dag inte ett ord om arrangemanget. Jag vet inte om tystnaden ska tolkas som ett tidens tecken på att Liberalerna har gjort sig irrelevanta eller om det bara är en tillfällighet.

Sant är emellertid att Liberalerna inte har lyckats utnyttja Moderaternas nedgång i opinionen till att stärka sin egen ställning i väljarkåren. I oktober 2016 erhöll Liberalerna 5.7 procent i Ekots sammanställning Svensk väljaropinion. Fyra månader senare, i februari 2017, erhöll Liberalerna exakt samma resultat, 5.7 procent. Under samma period minskade Moderaterna från 23.5 till 19.5 procent, medan Centerpartiet ökade från 7.7 till 11.7 procent. I de mätningar som genomförts sedan dess tycks tendensen hålla i sig. Moderaterna fortsätter att minska och Centerpartiet fortsätter att öka. Men Liberalerna ligger still.

*

Men liberalerna är värst, för de tror det jämnas ut

om för varje brud man visar också viker ut en k-k.

Så sjöng Björn Afzelieus i låten "Kvinnoförakt" på Hoola Bandoola Bands sista studioalbum "Fri information" (1975, MNW). Texten synliggjorde en skiljelinje i jämställdhetdebatten, där delar av vänstern kritiserade liberaler för att bortse från de strukturella faktorer som låg till grund för könsmaktsordningen. Debatten var hård och tidvis ful. Men den utgick från en gemensam utgångspunkt: hur ska vi bäst gå till väga för att åstadkomma ökad jämlikhet mellan män och kvinnor. Tiden präglades av öppenhet, frihetlighet och auktoritetsnedrivning Men tiden har förändrats. I dag präglas den politiska debatten i alltför stor utsträckning av undergångsdystopier, en slags Krösa-Maja-retorik där debattörer tävlar om vem som kan svartmåla Sverige mest.

Auktoritära nationalkonservativa och högerpopulistiska krafter har skördat framgångar, i USA och i Europa. De frihetliga perspektiven kommer i skymundan för krav på lag och ordning, stängda gränser och mer pengar till försvaret. Inom Liberalerna trängs båda dessa pespektiv. Ingen enskild partiledare profilerar sig så starkt i frågan om mer pengar till försvaret och mer pengar till polisen än Liberalernas Jan Björklund.

Jag skulle verkligen välkomna ett liberal parti som inte jagade vind i tron att fler poliser och starkare försvar på ett signifikant sätt skulle lösa de allvarliga samhällsproblem som naturligtvis också finns i vårt fantastiska land. En liberalism som stod upp för en generös flyktingmottagning, individuell frihet och en oförsonlig kamp mot den auktoritära högerpopulismen.

Kanske vänder det nu. I Aftonbladet skriver redaktörerna för Liberal Debatt och tidskriften Tiden tillsammans: På bägge sidor om mittlinjen måste frihetliga socialdemokrater och liberaler höja rösten mot de repressiva och auktoritära tendenser som märks till exempel i justitiefrågor och på integrationsområdet. Liberal Debatt och Tiden ska också ge ut ett gemensamt temanummer och ordna gemensamma seminarier utifrån en humanistisk människosyn och modern framtidsinriktad syn på Sverige.

Och i Jan Björklunds inledningsanförande på Liberalernas riksmöte var han tydligare än vad han brukar vara. Han riktade sig direkt till Moderaterna och sa: Liberalerna kommer inte att medverka till att ge politisk makt och inflytande till Sverigedemokraterna. Jublet som utbröt lyfte nästan taket i lokalen.

Så kanske vänder det nu. Låt oss vänta och hoppas. 

Hur otryggt är Sverige egentligen?

Vi lever i orons tid, hävdar en del. Men hur oroliga är svenskarna egentligen? Enligt en mätning från DN/Ipsos anser 42 procent att Sverige egentligen är tryggare än den bild som framkommer i medierna. Det är nästan dubbelt så många än de som tycker att Sverige egentligen är mer otryggt än den bild som framkommer i medierna (26 procent). 

Jag hoppas att mätningen kan inspirera till en konstruktiv diskussion om mediernas sätt att bevaka de samhällsproblem som finns i Sverige. I vilken utsträckning bidrar dagens journalistik till att ge en fördjupad och nyanserad bild av till exempel kriminalitetens utbredning och orsaker?

Igår tittade jag in på Göteborgs-Postens digitala upplaga. De tolv (12!) första nyheterna var så kallade blåljus-nyheter, det vill säga nyheter om brott och olyckor. Göteborgs-Postens extrema digitala blåljus-journalistik var ett av de viktigaste skälen till att jag nyligen valde att avsluta min prenumeration - efter att i ungefär 35 år oavbrutet haft tidningen i hushållet. (Jag saknar bl a de politiska nyhetsartiklarna och sporten - dessa avdelningar håller fortfarande god klass i papperstidningen.)

SVT Aktuellt presenterade igår kväll exempel på god journalistik, i ett inslag om Brottsförebyggande rådets (Brå) rapport om brottsutvecklingen i Sverige. Effektivt och avklarnat redovisades vilka brottstyper som ökat respektive minskat i statistiken. Förändringarna sattes in i ett längre tidsperspektiv. Dessutom diskuterades om de ökningar som redovisades hade sin grund i ökad brottslighet, ökad anmälningsbenägenhet eller förändrad brottsrubricering. Här fanns ingen alarmism, samtidigt som problemen lyftes fram och analyserades.

Frågor om lag och ordning har klättrat på listan över vilka politiska sakfrågor som väljarna anser vara viktigast. Desto mer angeläget att diskussionen om dessa frågor inte blir en tävling mellan ängsliga politiker som överbjuder varandra i att utlova strängare straff för allehanda brott. Kriminalitet föds ur ojämlikhet, otrygghet och missbruk, står det i partistyrelsens förslag till politiska riktlinjer inför Socialdemokraternas partikongress i Göteborg i april. Det är en formulering som jag tycker utgör en god principiell grund för diskussionen om hur vi bäst bekämpar brottsligheten.