Januariavtalet fyller 1 år. En del har skäl att fira, andra inte

I dagarna fyller Januariavtalet ett år. Må det länge leva? Svaret på frågan ligger förstås i betraktarens ögon.

Januariavtalets vinnare blev i första hand Centerpartiet. Avtalet inrymmer en hel del centerpartistisk politik, och i opinionen håller Centerpartiet sin ställning i förhållande till valresultatet 2018. Och 2018 gjorde Centerpartiet sitt bästa val på 30 år.

Januariavtalets förlorare blev i första hand Moderaterna. Avtalet innebar att partiet snuvades på regeringsmakten, trots att det finns en högermajoritet i riksdagen. Partiet har dessutom tappat ytterligare i opinionsmätningar efter valet 2018, trots att partiet då gjorde sitt sämsta val sedan 2002.

Socialdemokraterna blev både vinnare och förlorare på Januariavtalet. Sakpolitiskt innebar avtalet en rejäl högervridning av delar av regeringspolitiken. Samtidigt fick Stefan Löfven möjlighet att fortsätta leda en rödgrön regering. Den borgerliga alliansen splittrades och det är under överskådlig tid svårt att se den återuppstå.

Sverigedemokraterna skulle kunna göra anspråk på att ha vunnit på Januariavtalet eftersom partiet under det senaste året gått kraftigt framåt i opinionsmätningarna. Men partiet har förlorat politisk makt. Under förra mandatperioden hade Sverigedemokraterna utslagsröst i alla omröstningar där de rödgröna partierna stod mot allianspartierna. I dag spelar det ingen roll hur de röstar, så länge Januariavtalets partier håller ihop och Vänsterpartiet inte röstar på samma sätt som Sverigedemokraterna.

Vänsterpartiet har också förlorat politisk makt genom Januariavtalet. Under förra mandatperioden kunde Vänsterpartiet i årliga budgetförhandlingar sätta sin prägel på politiken. Under denna mandatperiod tvingas partiet använda sig av hot om misstroendeförklaringar för att försöka påverka. Möjligen finns det förutsättningar för partiet att som enda oppositionsparti från vänster växa i opinionen - en del färska opinionsmätningar pekar i en sådan riktning.

Liberalerna fick visserligen med en hel del av sin politik i Januariavtalet - kanske särskilt i för partiet viktiga symbolfrågor som avskaffad värnskatt. Men partiet sladdar i opinionen, och där syns ännu inga tecken på ljusning.

Kristdemokraterna gjorde ett överraskande bra val 2018, och har sedan dess åkt berg- och dalbana i opinionen. Miljöpartiet får fortsätta regera, men någon opinionsmässig Greta-effekt syns inte.

Ingen älskar Januariavtalet. Men det är inte alltid den mest älskade som vinner. Januariavtalet sprängde Alliansen och skapade en helt ny karta för svensk politik. Allianspartierna hade en självklar samhörighet i de klassiska vänster-högerfrågorna. Men de kunde inte enas i de frågor som hänför sig till den frihetlig-auktoritära GAL/TAN-dimensionen (särskilt inte om migrationspolitiken och relationen till det främlingsfientliga och rasistiskt impregnerade Sverigedemokraterna).

Hur kommer det då att gå? Kommer Januariavtalet att hålla fram till nästa val? Läs gärna Jonas Hinnfors och min analys i Liberal Debatt.

Vart går Liberalerna? Till frihetligheten eller till auktoriteten?

I dag öppnas Liberalernas riksmöte 2017 i Västerås. I min prenumererade pappersupplaga av Dagens Nyheter står det i dag inte ett ord om arrangemanget. Jag vet inte om tystnaden ska tolkas som ett tidens tecken på att Liberalerna har gjort sig irrelevanta eller om det bara är en tillfällighet.

Sant är emellertid att Liberalerna inte har lyckats utnyttja Moderaternas nedgång i opinionen till att stärka sin egen ställning i väljarkåren. I oktober 2016 erhöll Liberalerna 5.7 procent i Ekots sammanställning Svensk väljaropinion. Fyra månader senare, i februari 2017, erhöll Liberalerna exakt samma resultat, 5.7 procent. Under samma period minskade Moderaterna från 23.5 till 19.5 procent, medan Centerpartiet ökade från 7.7 till 11.7 procent. I de mätningar som genomförts sedan dess tycks tendensen hålla i sig. Moderaterna fortsätter att minska och Centerpartiet fortsätter att öka. Men Liberalerna ligger still.

*

Men liberalerna är värst, för de tror det jämnas ut

om för varje brud man visar också viker ut en k-k.

Så sjöng Björn Afzelieus i låten "Kvinnoförakt" på Hoola Bandoola Bands sista studioalbum "Fri information" (1975, MNW). Texten synliggjorde en skiljelinje i jämställdhetdebatten, där delar av vänstern kritiserade liberaler för att bortse från de strukturella faktorer som låg till grund för könsmaktsordningen. Debatten var hård och tidvis ful. Men den utgick från en gemensam utgångspunkt: hur ska vi bäst gå till väga för att åstadkomma ökad jämlikhet mellan män och kvinnor. Tiden präglades av öppenhet, frihetlighet och auktoritetsnedrivning Men tiden har förändrats. I dag präglas den politiska debatten i alltför stor utsträckning av undergångsdystopier, en slags Krösa-Maja-retorik där debattörer tävlar om vem som kan svartmåla Sverige mest.

Auktoritära nationalkonservativa och högerpopulistiska krafter har skördat framgångar, i USA och i Europa. De frihetliga perspektiven kommer i skymundan för krav på lag och ordning, stängda gränser och mer pengar till försvaret. Inom Liberalerna trängs båda dessa pespektiv. Ingen enskild partiledare profilerar sig så starkt i frågan om mer pengar till försvaret och mer pengar till polisen än Liberalernas Jan Björklund.

Jag skulle verkligen välkomna ett liberal parti som inte jagade vind i tron att fler poliser och starkare försvar på ett signifikant sätt skulle lösa de allvarliga samhällsproblem som naturligtvis också finns i vårt fantastiska land. En liberalism som stod upp för en generös flyktingmottagning, individuell frihet och en oförsonlig kamp mot den auktoritära högerpopulismen.

Kanske vänder det nu. I Aftonbladet skriver redaktörerna för Liberal Debatt och tidskriften Tiden tillsammans: På bägge sidor om mittlinjen måste frihetliga socialdemokrater och liberaler höja rösten mot de repressiva och auktoritära tendenser som märks till exempel i justitiefrågor och på integrationsområdet. Liberal Debatt och Tiden ska också ge ut ett gemensamt temanummer och ordna gemensamma seminarier utifrån en humanistisk människosyn och modern framtidsinriktad syn på Sverige.

Och i Jan Björklunds inledningsanförande på Liberalernas riksmöte var han tydligare än vad han brukar vara. Han riktade sig direkt till Moderaterna och sa: Liberalerna kommer inte att medverka till att ge politisk makt och inflytande till Sverigedemokraterna. Jublet som utbröt lyfte nästan taket i lokalen.

Så kanske vänder det nu. Låt oss vänta och hoppas.