Dags för Almedalsveckan - allt från partiledartal till Mångfaldsparad!

I morgon är det efter två års pandemiuppehåll dags för Almedalsveckan på plats i Visby - nu i ett nytt och komprimerat format. Tidigare pågick veckan i åtta dagar - söndag till söndag - med ett parti varje dag. Nu pågår veckan i fem dagar - söndag till torsdag - med ett parti under söndagen och torsdagen och två partier under måndagen, tisdagen och onsdagen.

Vi får se hur det nya formatet faller ut. Partierna har länge velat skala ned sin verksamhet under Almedalsveckan. Närvaron i Visby tvingar partierna att avsätta kraft och resurser mitt under sommaren och partinyttan är svår att bedöma. Konkurrensen om medieuppmärksamheten är stenhård när "alla" är på plats.

Hittills inrymmer veckan 2 059 programpunkter. Det kan jämföras med år 2019 - då fanns det smått otroliga 3 724 olika arrangemang i programmet. Under senare år har Almedalsveckan kritiserats för att politiken fått stryka på foten samtidigt som näringsliv och lobbyorganisationer tagit allt mer plats. Hur blir det i år? Vi får väl se. Men såväl partier som stora medieplattformar tycks ha mer blygsamma ambitioner jämfört med tidigare år.

Själv medverkar jag i två arrangemang under veckan. Tisdag 5 juli kl 09.30 deltar jag i Krukmakarens hus i seminariet Demokratikrav- inskränkning av religionsutövning eller nödvändig åtgärd? tillsammans med Daniel Alm, Linalie Newman och Christer Sturmark.

Onsdag 6 juli kl 12.15 diskuterar jag, Cecilia Garme och Jonas Hinnfors under ledning av Maria Arkeby vår gemensamma bok Att älska den man kan få. Januariavtalet och svensk demokrati i förändring i universitetets lokaler på Cramérgatan 3, sal E31. 

Det senare seminariet äger rum inom ramen för den ambitiösa Statsvetardagen på onsdagen, med sex seminarier där forskare presenterar resultat och diskuterar samhällsfrågor. Statsvetardagen arrangeras av Statsvetenskapliga förbundet (Swepsa), Tankesmedjan Timbro, Tankesmedjan Tiden och med Jonas Hinnfors som spindeln i nätet.
Efter seminarierna genomförs det klassiska ”statsvetarminglet” i restaurang Maltfabriken (Cramérgatan 3) - ingen föranmälan och alla är välkomna. 

Jag hoppas också se er som finns på plats i Mångfaldsparaden - en manifestation för medmänsklighet och demokrati som avslutar veckan torsdag den 7 juli kl 15.00.

Och ja - jag kommer förstås att återkomma med en och annan rapport under veckan.

Socialdemokratin måste stå upp för de mänskliga rättigheterna - inklusive asylrätten!

När de hade gett sig av visade sig Herrens ängel i en dröm för Josef och sade: »Stig upp och ta med dig barnet och hans mor och fly till Egypten och stanna där tills jag säger till dig, ty Herodes kommer att söka efter barnet för att döda det. (Matteus 2:13)

Jesus är världens mest kända flyktingbarn. På hans tid fanns ingen asylrätt som tvingade Egypten att ta emot Josef och Maria och pröva deras asylskäl - de fick klara sig bäst de kunde. Men världen har blivit bättre. Det internationella erkännandet av att förföljda människor har rätt till asyl är ett fantastiskt framsteg i mänsklighetens historia.

Därför blir jag bekymrad när mänskliga rättigheter ifrågasätts i debatten, till och med inom socialdemokratin. Chefredaktören för den socialdemokratiska idétidskriften Tiden, Payam Moula, har argumenterat för att ta bort en av asylrättens viktigaste beståndsdelar - förföljda människors rätt att söka asyl vid gränsen. Och i senaste numret av Tiden ställer Roger Persson Österman, professor i finansrätt, värnet av mänskliga rättigheter mot den svenska välfärdspolitiken: Flyktingens individuella rätt måste brytas mot den starka kollektiva rättigheten av att den svenska välfärdspolitiken de facto kan upprätthållas.

Jag undrar vilka fler mänskliga rättigheter som ska prövas utifrån huruvida de bidrar till upprätthållandet av den svenska välfärdspolitiken? Yttrandefriheten? Tryckfriheten? Mötesfriheten? De debattörer som vill avveckla en specifik mänsklig rättighet rör sig på sluttande plan. Asylrätten måste värnas lika mycket som andra mänskliga rättigheter.

Eller som Andreas Johansson Heinö, statsvetare och förläggare på Timbro förlag uttrycker det: En rättighet som kan avskaffas nästa gång rösterna har räknats är inte mycket till rättighet. Poängen med mänskliga rättigheter är ju att de ska vara beständiga, och inte vara beroende av tillfälliga majoritetsförhållanden i de valda församlingarna. (Se gärna även Ola Larsmos text i ämnet.)

Jag ser fram mot en debatt om hur asylrätten och andra mänskliga rättigheter kan stärkas - inte försvagas. Jag hoppas och tror att socialdemokratin tar en ledande plats i en sådan debatt.

Vart går Liberalerna? Till frihetligheten eller till auktoriteten?

I dag öppnas Liberalernas riksmöte 2017 i Västerås. I min prenumererade pappersupplaga av Dagens Nyheter står det i dag inte ett ord om arrangemanget. Jag vet inte om tystnaden ska tolkas som ett tidens tecken på att Liberalerna har gjort sig irrelevanta eller om det bara är en tillfällighet.

Sant är emellertid att Liberalerna inte har lyckats utnyttja Moderaternas nedgång i opinionen till att stärka sin egen ställning i väljarkåren. I oktober 2016 erhöll Liberalerna 5.7 procent i Ekots sammanställning Svensk väljaropinion. Fyra månader senare, i februari 2017, erhöll Liberalerna exakt samma resultat, 5.7 procent. Under samma period minskade Moderaterna från 23.5 till 19.5 procent, medan Centerpartiet ökade från 7.7 till 11.7 procent. I de mätningar som genomförts sedan dess tycks tendensen hålla i sig. Moderaterna fortsätter att minska och Centerpartiet fortsätter att öka. Men Liberalerna ligger still.

*

Men liberalerna är värst, för de tror det jämnas ut

om för varje brud man visar också viker ut en k-k.

Så sjöng Björn Afzelieus i låten "Kvinnoförakt" på Hoola Bandoola Bands sista studioalbum "Fri information" (1975, MNW). Texten synliggjorde en skiljelinje i jämställdhetdebatten, där delar av vänstern kritiserade liberaler för att bortse från de strukturella faktorer som låg till grund för könsmaktsordningen. Debatten var hård och tidvis ful. Men den utgick från en gemensam utgångspunkt: hur ska vi bäst gå till väga för att åstadkomma ökad jämlikhet mellan män och kvinnor. Tiden präglades av öppenhet, frihetlighet och auktoritetsnedrivning Men tiden har förändrats. I dag präglas den politiska debatten i alltför stor utsträckning av undergångsdystopier, en slags Krösa-Maja-retorik där debattörer tävlar om vem som kan svartmåla Sverige mest.

Auktoritära nationalkonservativa och högerpopulistiska krafter har skördat framgångar, i USA och i Europa. De frihetliga perspektiven kommer i skymundan för krav på lag och ordning, stängda gränser och mer pengar till försvaret. Inom Liberalerna trängs båda dessa pespektiv. Ingen enskild partiledare profilerar sig så starkt i frågan om mer pengar till försvaret och mer pengar till polisen än Liberalernas Jan Björklund.

Jag skulle verkligen välkomna ett liberal parti som inte jagade vind i tron att fler poliser och starkare försvar på ett signifikant sätt skulle lösa de allvarliga samhällsproblem som naturligtvis också finns i vårt fantastiska land. En liberalism som stod upp för en generös flyktingmottagning, individuell frihet och en oförsonlig kamp mot den auktoritära högerpopulismen.

Kanske vänder det nu. I Aftonbladet skriver redaktörerna för Liberal Debatt och tidskriften Tiden tillsammans: På bägge sidor om mittlinjen måste frihetliga socialdemokrater och liberaler höja rösten mot de repressiva och auktoritära tendenser som märks till exempel i justitiefrågor och på integrationsområdet. Liberal Debatt och Tiden ska också ge ut ett gemensamt temanummer och ordna gemensamma seminarier utifrån en humanistisk människosyn och modern framtidsinriktad syn på Sverige.

Och i Jan Björklunds inledningsanförande på Liberalernas riksmöte var han tydligare än vad han brukar vara. Han riktade sig direkt till Moderaterna och sa: Liberalerna kommer inte att medverka till att ge politisk makt och inflytande till Sverigedemokraterna. Jublet som utbröt lyfte nästan taket i lokalen.

Så kanske vänder det nu. Låt oss vänta och hoppas. 

Inför S-kongressen II. Vinster i välfärden - kan motståndet mobiliseras?

Frågan om vinst i välfärden enar och splittrar socialdemokratin. Det råder enighet inom socialdemokratin om behovet att att förbättra kvaliteten och avsevärt begränsa vinsterna. Det råder oenighet om hur långt det är lämpligt att gå i vinstbegränsningen och om vinstuttag över huvud taget skall vara tillåtet. Partistyrelsen har formulerat ett förslag som bland annat innebär ökade regleringar av kvalitet, större insyn i företagens bokföring och kraftigare meddelarskydd. LO och flera motionärer till socialdemokraternas partikongress i början av april kräver betydligt mer långtgående åtgärder.

Vi vet genom flera olika undersökningar att svensk opinion är skeptiskt inställd till vinstintressen inom vård, skola och omsorg. Många bedömare hade trott att Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt genom sin flankposition i frågan om vinst i välfärden skulle kunna vinna över delar den den vinstkritiska opinion som inte har något annat parti att vända sig till i frågan. Men så blev det inte. Vänsterpartiet står och stampar i opinionen, och inget i dagsläget tyder på att partiet skall lyckas moblilisera det motstånd mot vinst i välfärden som finns i opinionen.

Kanske är det så att många väljare visserligen är motståndare till vinst i välfärden, men att Vänsterpartiet genom sin hållning i andra ideologiska och sakpolitiska frågor inte blir ett trovärdigt alternativ för dessa väljare. En annan tolkning är att många väljare visserligen är motståndare till vinst i välfärden, men att frågan inte är tillräckligt viktig för dem för att den skall påverka deras partival.

Går då denna opinion att mobilisera? Går den att mobilisera till Socialdemokraternas partikongress i april och/eller går den att mobilisera i ett längre tidsperspektiv. Ett kreativt och seriöst försök till en sådan mobilisering görs nu av Katalys, ett institut för facklig idéutveckling som startast på initiativ av olika LO-förbund och med Daniel Suhonen som chef. Kampanjen 90 procent vill ha samhällsvinst   menar att det nästan bara är de vinstdrivna företagarna och deras lobbyister som hörs i debatten om vinst i välfärden. Kampanjen vill sätta "samhällsvinst" mot fritt vinstintresse i vård, skola och omsorg. De 90 procenten syftar på resultaten i en färsk opinonsundersökning från Novus som kampanjen låtit genomföra, och som visar att endast tio procent tycker att företagen själva skall få bestämma över hur eventuella vinster används. På några dagar har kampanjens Facebook-sida fått över 3 300 gillningar.

Kommer då kampanjen att lyckas mobilisera opinionen? Det är för tidigt att säga. Om inte den nu påbörjade kampanjen lyckas så tror jag det kommer att bli svårt även för andra under den närmaste framtiden Klart är att de ombud som reser till kongressen med ambitionen att få till skärpta skrivningar i partistyrelsens förslag om vinster i välfärden nu får ytterligare bränsle till sin strävan.


Kanske finns det dem som tenderar att underskatta Daniel Suhonen genom hans vänsterprofilering i klassiska socialdemokratiska frågor. Det vore i så fall ett stort misstag. Under Suhonens korta tid som chefredaktör för Tiden fördubblades den prenumererade upplagan och plötsligt citerades tidskriften i samhällsdebatten på ett sätt som inte varit fallet på mycket, mycket länge (och då inte bara på grund av Elisabeth Ohlson Wallins beramade fotocollage på kungen och hans vänner samt Camilla Henemark på matbordet iklädd endast en pizza). Suhonen drar mycket folk var han än framträder i rörelsen. Om detta är tillräckligt för att mobilisera en slumrande opinon vet vi inte. Partikongressen blir en första värdemätare.

Elisabeth Ohlson Wallin ber om ursäkt för Kungamiddagen - men ändå inte

I december 2012 anmälde drottning Silvia fyra tidningar som publicerat Elisabeth Ohlson Wallins kontroversiella fotomontage Kungamiddagen - om detta må vi berätta! till Pressombudsmannen (PO). De fyra anmälda tidningarna var den socialdemokratiska idétidskriften Tiden, Aftonbladet, Expressen och Sydsvenskan. I montaget syns kung Carl XVI Gustaf och några av hans vänner äta pizza från en naken kvinnas kropp samtidigt som drottning Silvia står på knä och försöker skrubba bort ett hakkors från golvet. Den nakna kvinnan i montaget modelleras av Camilla Henemark.

PO Ola Sigvardsson avskrev ärendet och motiverar be sitt beslut: "Drottningen är en av Sveriges mest kända och offentliga personer. I den rollen får hon acceptera bedömningar och kommentarer av hennes verksamhet som även är starkt negativa. Till det kommer att drottningen har en position är hon alltid har möjlighet att i offentligheten försvara sig mot nedsättande eller i hennes ögon felaktiga påståenden." Hovet har överklagat beslutet till Pressens Opinionsnämnd (PON).

Jag har tidigare skrivit att Elisabeth Ohlson Wallins konst har en riktning och ett solidaritetsperspektiv. Där skiljer hon sig i grunden från en annan kontroversiell konstnär - Lars Vilks - som provocerar för provokationens egen skull och testar yttrandefrihetens gränser genom att reta upp muslimer.

Kanske är det därför som Elisabeth Ohlson Wallin känner sig föranledd att i dag gå ut och be drottningen om ursäkt: "Om man kan be privat, skulle jag be drottningen Silvia Sommerlath om ursäkt, och Camilla Henemark. Det betyder inte att jag ångrar min bild, utan det betyder att jag är ledsen att det kunde hugga så djupt."

Jag tycker det är ett lite märkligt uttalande från Elisabeth Ohlson Wallins sida. Att be om ursäkt innebär att man ångrar något, och Elisabeth Ohlson Wallin ångrar inte att hon skapade sitt konstverk. Däremot kan hon ju vara ledsen över att drottning Silvia personligen tagit så illa vid sig. Elisabeth Ohlson Wallin kunde därför ha beklagat att drottning Silvia blivit ledsen, men inte bett om ursäkt.

Ord är kanske bara ord i det här sammanhanget och jag är ingen språkpolis. Men en ursäkt skall vara en ursäkt och inte något annat. Nu får vi en pseudodiskussion om vad Elisabeth Ohlson Wallin egentligen menade med sin ursäkt och vad ursäkten betyder för förståelsen av hennes konstverk. Det hade varit bättre om konstverket och de pressetiska övervägandena kring publiceringen hade fått stå i centrum för debatten.

Själv tycker jag inte alls att Elisabeth Ohlson Wallin har skäl att be om ursäkt. Om sedan Pressens Opinionsnämnd menar att tidningarna gjort fel som publicerat hennes verk så är det en annan sak.

Marianne Lindberg de Geer skriver klokt i Expressen om allt "tyckande" kring politisk satir.

Noterar också att Tiden under Daniel Suhonens ledning utvecklades till en riktigt vass och läsvärd tidskrift som plötsligt förmådde nå igenom bruset och göra avtryck i samhällsdebatten. Upplagan ökade kraftigt. Nu har Suhonen lämnat Tiden och efterträdarfrågan är inte löst. Det är för tidskriften utomordentligt viktigt att den nye chefredaktören förmår uppvisa samma självständighet och journalistiska skärpa som Daniel Suhonen gjorde.

Helt fel av Socialdemkraterna att ge mindre resurser åt nya Tiden

I dag berättar Dagens Nyheter i en notis (ännu ej på nätet) att den socialdemokratiska idétidskriften Tiden får mindre resurser. Nuvarande chefredaktören Daniel Suhonens heltidsanställning planeras dras ned till en halvtidsanställning:

Neddragningar på tidskriften Tiden

Något beslut är ännu inte fattat, men chefredaktören Daniel Suhonen har fått veta att hans heltid ska dras ner till en halvtid.

En besviken Suhonen hoppas att partiledningen ska ändra sig i sista stund. Han pekar på flera positiva förändringar i verksamheten och anser att neddragning är fel sätt att möta det förnyade intresset för idédebatten inom partiet.

Jag är väl medveten om det Socialdemokratiska partiets ekonomiska problem. Men att i ett läge där det råder stor enighet om behovet av idédebatt och idéutveckling inom partiet spara genom att halvera redaktörskostnaderna för partiets idétidskrift är - helt enkelt - inte klokt.

Daniel Suhonen gjorde ett mycket bra arbete från sin tidigare position som chefredaktör för SSU:s idétidskrift Tvärdrag. Tidskriften började på ett mer kraftfullt sätt än tidigare göra avtryck i samhällsdebatten och gjorde sig synlig i det offentliga samtalet.

Tidskriften Tiden har under lång tid kämpat med små resurser. Suhonens första tid som chefredaktör har givet förutsättningarna varit mycket framgångsrik. Tidskriftens första nummer i den nya regin fick stort genomslag i mediedebatten. På sju månader har antalet prenumeranter på tidskriften ökat från drygt 1 000 till 1 800. Tidskriften citeras, arrangerar seminarier, tar plats i sociala medier och börjar plötsligt kännas angelägen och modern.

Just när Tiden är på väg att etablera sig i samhällsdebatten halveras chefredaktörens tjänst. Funderar den socialdemokratiska partiledningen över vilka signaler som sänds ut om sparplanen blir verklighet? En neddragning urholkar trovärdigheten i alla vackra ord om värdet av idéutveckling och behovet av att modernisera partiet. Jag vägrar tro att ett missnöje med tidskriftens ideolgiska riktning ha betydelse.

Jag hoppas och tror att Carin Jämtin är tillräcklig klok för inse faran och stoppar planerna på en neddragning av tidskriften Tidens resurser.