Karin af Klintbergs film "Kungen" väcker intressanta frågor om maktens essens

 - Hade Kungen en lycklig barndom?

- Vad är en barndom? När börjar den och när slutar den?

Replikväxlingen är hämtad ur Karin af Klintbergs sevärda dokumentärfilm Kungen, som jag såg i dag på biografen Göta på Göteborg Film Festival.

Replikväxlingen gestaltar det faktum att kungen blev faderlös redan vid nio månaders ålder. Uppdraget som först kronprins och sedan kung har sedan präglat hans liv på ett sätt som gör ett begrepp som "barndom" meningslöst.

Karin af Klintberg, som tidigare gjort bland annat Ebbe - The Movie (2009) och Trevligt folk (2015), har under ett par års tid fått följa Carl XVI Gustafs liv som monark, Hon har ställt frågor som syftat till att ge fördjupade insikter om vem kungen "egentligen" är och hur det är att vara kung.

Det är en spännande film. Inte för att den bjuder på dramatiska avslöjanden. Men mötet mellan kungen och Karin af Klintberg innehåller nerv. För mig i publiken är det är uppenbart att kungen känner sig besvärad och obekväm när Karin af Klintbergs ber honom reflektera över sin barndom, över påstådda skandaler och över uppdraget som kung. Kungen svarar oftast undvikande, inte alls eller på en helt annan fråga än den som ställts. Eftersom Karin af Klintberg är kungen verbalt överlägsen förvrids den "naturliga" maktbalans där kungen och den institutionella monarkin har ett maktmässigt överläge. 

Efter filmen fanns Karin af Klintberg och producenten Stina Gardell till förfogande för frågor. Jag frågade hur Karin af Klintberg själv uppfattat intervjusituationen där kungen undvek hennes frågor. Hennes svar var intressant. De scener där jag i biosalongen uppfattat att hon var i överläge och kungen i underläge hade hon själv inte alls uppfattat på det sättet. Hon kände i intervjusituationen hela tiden den lagrade makten i monarkins institutioner, personifierade i kungen. Hon trodde heller inte att kungen någon gång känt sig besvärad eller i underläge. En film kan ses på olika sätt, beroende på var man befinner sig.

Två saker om kungen är värda att lyftas fram. Den första är hans syn på plikt och ansvar som ledstjärna för sitt uppdrag. När Karin af Klintberg utan ont uppsåt frågar honom hur ofta han tänkt att det hade varit skönt att inte vara kung blir han provocerad. Det är en ovärdig fråga, svarar han. För kungen är uppdraget något man inte kan önska bort, uppdraget är en del av hans essens.

Den andra är kungens sätt att ständigt se framåt och inte tillbaka. Kungen vill inte problematisera det som varit eller det som är nu. Det är meningslöst, menar han. Men framtiden kan man påverka, därför är det om framtiden vi borde tala. Kungens hånade ord  "Nu vänder vi blad" får på så sätt en kontext och blir mer förståeliga.

Karin af Klintberg lyckas naturligtvis inte besvara frågan om vem kungen "egentligen" är. Men några glipor som vi inte tidigare sett blir synliga och filmen bjuder på en hel del autenticitet. Vackert så. Se gärna filmen!

Krisen i Svenska Akademien djupnar

Krisen i Svenska Akademien djupnar. Frågan är om Svenska Akademien går mot en total kollaps, eller om kollapsen redan inträffat utan att de tio kvarvarande ledamöterna insett det.

Svenska Akademiens akuta problem är att stadgan kräver minst tolv närvarande ledamöter för att nya medlemmar ska kunna väljas. Men ledamoten Horace Engdahl bekymrar sig inte särskilt mycket över den saken. Till Expressen säger han: Låt oss först som sist fastslå att den som tolkar Svenska Akademien stadgar är Akademin själv. Vi inhämtar de expertsynpunkter som vi anser oss behöva, men avgörandet ligger hos ledamöterna, ingen annan.

Horace Engdahl har såvitt jag förstår rätt i att Svenska Akademien äger rätten att tolka sin egen stadga. Så är det för alla föreningar, såvida det inte finns något överställt organ som äger rätten. I det här fallet skulle det vara kung Carl Gustaf, som ju är Akademiens "höge beskyddare". Men det är svårt att finna juridiskt stöd för att beskyddarrollen skulle ge företräde när det gäller att tolka stadgan.

Margaretha Thorgren, informationschef vid hovet, ser saken på ett annat sätt. Här handlar det inte om att "tolka" vad som står i stadgan: Det är inte ens en tolkning, det står i stadgarna, säger hon. I det har hon alldeles rätt. XII § slår fast: Ej må val af nya Ledamöter företagas, utan at til thet minsta Tolf Ledamöter tilstädes äro.

Men även om Svenska Akademien skulle kringgå sin egen stadga och välja in nya ledamöter trots att de inte är beslutsföra stöter de på nya problem. Kungen ska nämligen godkänna valet av nya ledamöter. I XIV § stadgas att: Vinner then föreslagne Thes Nådiga bifall, tå är han behörigen vald.

Så även om Svenska Akademien har rätt att tolka sin egen stadga så har kungen rätt att vägra godkänna nyvalda ledamöter. Givet den prestige som nu gått i saken har jag svårt att se kungen godkänna nya ledamöter om valet av dessa gått till på ett sätt som till synes bryter mot stadgarna och mot kungens/hovets vilja.

Nu ser jag inga möjligheter för Svenska Akademien att själv reda ut situationen. Det behövs hjälp utifrån, till exempel en brett sammansatt krisgrupp med representanter från Riksmarskalksämbetet, Nobelstiftelsen, Vetenskapsrådet och Kulturdepartementet. Som jag tidigare sagt: För att kunna lägga en ny grund med nya ledamöter och ny stadga bör de som fortfarande finns kvar avsäga sig sina stolar. Avgå alla. Avgå nu.

Därför häcklar ingen kungahuset längre

I dag är det Konungens namnsdag och svenska flaggan har därför vajat högt över landet. Överhuvudtaget ärt det intressant att notera hur starkt fäste monarkin fortfarande har i svensk folkopinion. Trots att monarkin på många sätt går stick i stäv med både demokratin och jämlikheten så finns det ingen egentlig kraft i kraven på republik (skrivet av en person som själv är medlem av Republikanska föreningen). I SOM-institutets mätningar är andelen som vill behålla monarkin (drygt 50 procent) ungefär två och en halv gång så stor som andelen som vill införa republik (drygt 20 procent) och opinionen har de senaste åren varit stabil.

Varför är det så? Varför är det så få svenskar som tar strid för republiken?

Ett viktigt skäl är att monarkin i dag blivit domesticerad och därmed också ofarlig. Visst kan vi uppröras över monarkins symbolvärde, att statschefen inte får tillhöra den religion hen själv önskar och att tronarvingen i praktiken tvingas att leva sitt liv på ett sätt som innebär flera grader av ofrihet. Men kungahuset utövar ingen politisk makt, ingen auktoritet och utgör heller i praktiken inget hot mot de grundläggande värden som vårt samhälle vilar på.

Kungahuset har blivit politiskt ointressant och därför finns det heller inga incitament att häckla det. När såg ni en giftig kungasatir senast? Eller någon elak, cynisk lustighet kring kronprinsessan Victoria? Nej, jag tänkte väl det.

Kungahusets auktoritet revs ned i vågen av 1968 och den grundlagsreform som trädde i kraft 1974. Under dessa år var kungen och monarkin fortfarande en intressant motståndare. Störst ikonisk status nådde nog den bild av Lars Hillersberg där konstnären lät kungen ta livet av sig genom att med en pistol skjuta sig i huvudet, under en på kungens valspråk parafraserad rubrik: För Sverige - ur tiden". (Ja, från just år 1968.)

Eller Peter Dahls oljemålning "Liberalismens genombrott i societeten, föreställande kungens mor prinsessan Sibylla som lyfte sin klänning inför en man med erektion.

Själv smög jag omkring och satte upp små gula klisterlappar i kurerna kring spårvagnshållplatserna med texten "Kungens - Sveriges dyraste socialfall", anspelandes på det apanage som de svenska skattebetalarna årligen bidrog med genom statsbudgeten. Ingen 17-åring med självaktning skulle i dag finna det mödan värt att prioritera just en sådan politisk insats.

I dag blir kungen i stället i det närmaste överbeskyddad, till exempel när en rådig (nåja) medborgare i samband med kung Carl XVI och drottning Silvias besök i Kiruna täckte över en tavla med erotiskt motiv av konstnären Eva Zettervall i stadshuset, för att inte genera kungaparet.

Så, ja, det har blåst en del vindar sedan 1968. Visst skulle jag gärna se en starkare, mobiliserad opinion för att avveckla monarkin och införa republik med vald president. Men jag inser att jag kommer att få vänta ytterligare ett tag på en sådan utveckling.

Passar också på att påminna om tisdagens seminarium kl 18 på ABF i Stockholm, där jag och Marie Demker presenterar vår nya bok "1968. När allt började" och Jan Guillou presenterar sin nya roman "1968". Välkomna!

Om Riksmötets öppnande, Kungen och Anna Ekström

Vid riksmötets öppnande läste statsminister Stefan Löfven i dag upp regeringsförklaringen och meddelade att han utsett tidigare generaldirektören vid Skolverket Anna Ekström till ny gymnasie- och kunskapslyftsminister. Dessförinnan hade kung Carl XVI Gustaf hållit ett anförande och förklarat 2016/2017 års Riksmöte öppnat.

Om regeringsförklaringen är det inte så mycket att säga. Den var stram till formen och fokuserad på att lyfta fram vad regeringen tidigare åstadkommit och vilka satsningar och strategier som nu väntade. Men jag noterade att tyngden i texten låg på traditionella vänster-högerfrågor och fördelningsfrågor. Den så kallade GAL-TAN-dimensionen (ungefär Grön, Alternativ, Liberalistiskt vs Tradition, Auktoritet, Nation), med frågor kring till exempel svenska värderingar, lag och ordning och flyktingmottagning, var nedtonad. Nu tror jag regeringsdeklarationen i sig är en plattform som gör sig bättre för vänster-högerfrågor än för GAL/TAN-frågor - men det kan också vara ett försiktigt tecken på att den politiska dagordningen håller på att förändras.

Däremot uppehöll sig kung Carl XVI Gustaf vid värderingar. Jag noterade att han talade om "våra" värderingar och inte om "svenska" värderingar. Bra, det är mer inkluderande och generellt. (Även om ordet "våra" i sin tur syftade tillbaka till "svenskars".) De värderingar kungen lyfte fram var följande: Värderingar som tron på alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män, tron på ett demokratiskt styrelsesätt, religions- och yttrandefrihet. Tyckte mig ana att Kent Ekeroth, Björn Söder och några till vred sig lite besvärat vid dessa kungsord.

Jag blev väldigt glad över att Anna Ekström blev ny gymnasie- och kunskapslyftsminister. Anna Ekström utstrålar kompetens och klokhet, och hon kommer att ha lätt att söka samarbete över blockgränserna. Så skrev till exempel Birgitta Ohlsson (L) nyss på Twitter: Så genuint roligt att Anna Ekström blivit ny minister. Meritokrati när den är som finast.

Jag kommenterar regeringsförklaringen och utnämningen av Anna Ekström för Svenska Dagbladet.

Svensk Mellanösternpolitik och president Abbas besök

I kväll ankommer den palestinske presidenten Mahmoud Abbas till Sverige på formellt statsbesök. I morgon tisdag träffar han bland andra utrikesminister Margot Wallström på UD, statsminister Stefan Löfven på Rosenbad och kung Carl XVI Gustaf på slottet.

President Abbas besök i Sverige är inte på något sätt kontroversiellt. Visserligen finns det dem som riktar kritik mot president Abbas politik, men det är få eller ingen som ifrågasätter besöket i sig.

Annat var det första gången en palestinsk ledare besökte Sverige. I april 1983 gästade PLO:s ordförande Yassir Arafat Sverige. Protesterna var många, trots att Sverige officiellt betraktade PLO som det palestinska folkets mest auktoritativa eller representativa talesman. I Storkyrkan i Stockholm arrangerade Judiska församlingen och samfundet Sverige-Israel ett opinionsmöte, och Olof Palme beslöt sig hastigt för att delta. Palmes tal, som fortfarande är skrämmande aktuellt - avbröts vid flera tillfällen av burop från de församlade. (Talet i sin helhet kan läsas här.)

När Arafat 1988 på nytt gästade Stockholm var protesterna inte lika starka. Vid den tidpunkten arbetade Sverige aktivt i fredsprocessen mellan Israel och palestinierna, under ledning av dåvarande utrikesminister Sten Andersson. Besöket blev en stor framgång för svensk diplomati, då Yassir Arafat övertalades att uttala "de magiska orden", vilka innebar att PLO för första gången officiellt ställde sig bakom Israels rätt till existens inom säkra och erkända gränser. Genom Arafats uttalande i Stockholm öppnades dörren för direkta samtal mellan USA och PLO.

Sverige har en lång tradition av deltagande i den diplomatiska processen kring att skapa fred mellan israeler och palestinier. Redan 1947 var justitierådet Emil Sandström ordförande för den FN-kommitté (UNSCOP) som lade fram förslaget om att dela Palestina i en judisk och en arabisk statsbildning. Året därpå mördades den svenske FN-medlaren Folke Bernadotte av israeliska extremister. I svallvågorna av junikriget 1967 agerade den svenske Moskva-ambassadören Gunnar Jarring under många år som FN:s generalsekreterares representant i regionen.

Under 1950-talet och första hälften av 1960-talet blomstrade förbindelserna mellan Sverige och Israel. En av orsakerna till de goda förbindelserna var att Socialdemokraterna under många år var statsbärande parti i såväl Sverige som i Israel. Det är värt att notera att dåtidens SKP (Sveriges Kommunistiska Parti) var det parti i Sverige som med störst glädje hälsade utropandet av staten Israel våren 1948. Kommunisterna såg sionismen och kibbutzerna som progressiva element i en närmast feodal arabisk omvärld. Men när Israel politiskt och ekonomiskt orienterade sig mot väst upphörde stödet från såväl Sovjetunionen som från svenska kommunister. Radikaliseringen av arabstaterna under 1950-talet och den palestinska mobiliseringen under 1960- och 1970-talet skapade ett nytt politiskt landskap i området.

I dag är de svensk-israeliska förbindelserna frostiga. Det har de egentligen varit ända sedan den israeliska ockupations- och bosättningspolitiken tog sin början efter junikriget 1967 och Sverige några år därefter erkände PLO som det palestinska folkets mest auktoritativa talesman. Sveriges erkännande av Palestina har strött salt i såren på Israel. Det är dock viktigt att komma ihåg att Sverige inte erkände Palestina för att stärka sin egen medlarroll i konflikten. Erkännandet syftade i stället till att stärka den palestinska statsbygget och därigenom bidra till att något utjämna de ojämlika styrkeförhållandena i konflikten.

Den intresserade kan läsa mer om Sverige och den israelisk-palestinska konflikten i min doktorsavhandling Svensk Mellanösternpolitik (Carlssons, 1989). Eller varför inte komma på min öppna lunchföreläsning vid Göteborgs universitet i morgon tisdag 10 februari, kl 12.15 - 13.00 (Sprängkullsgatan 19, Entrén). Välkomna!

Elisabeth Ohlson Wallin ber om ursäkt för Kungamiddagen - men ändå inte

I december 2012 anmälde drottning Silvia fyra tidningar som publicerat Elisabeth Ohlson Wallins kontroversiella fotomontage Kungamiddagen - om detta må vi berätta! till Pressombudsmannen (PO). De fyra anmälda tidningarna var den socialdemokratiska idétidskriften Tiden, Aftonbladet, Expressen och Sydsvenskan. I montaget syns kung Carl XVI Gustaf och några av hans vänner äta pizza från en naken kvinnas kropp samtidigt som drottning Silvia står på knä och försöker skrubba bort ett hakkors från golvet. Den nakna kvinnan i montaget modelleras av Camilla Henemark.

PO Ola Sigvardsson avskrev ärendet och motiverar be sitt beslut: "Drottningen är en av Sveriges mest kända och offentliga personer. I den rollen får hon acceptera bedömningar och kommentarer av hennes verksamhet som även är starkt negativa. Till det kommer att drottningen har en position är hon alltid har möjlighet att i offentligheten försvara sig mot nedsättande eller i hennes ögon felaktiga påståenden." Hovet har överklagat beslutet till Pressens Opinionsnämnd (PON).

Jag har tidigare skrivit att Elisabeth Ohlson Wallins konst har en riktning och ett solidaritetsperspektiv. Där skiljer hon sig i grunden från en annan kontroversiell konstnär - Lars Vilks - som provocerar för provokationens egen skull och testar yttrandefrihetens gränser genom att reta upp muslimer.

Kanske är det därför som Elisabeth Ohlson Wallin känner sig föranledd att i dag gå ut och be drottningen om ursäkt: "Om man kan be privat, skulle jag be drottningen Silvia Sommerlath om ursäkt, och Camilla Henemark. Det betyder inte att jag ångrar min bild, utan det betyder att jag är ledsen att det kunde hugga så djupt."

Jag tycker det är ett lite märkligt uttalande från Elisabeth Ohlson Wallins sida. Att be om ursäkt innebär att man ångrar något, och Elisabeth Ohlson Wallin ångrar inte att hon skapade sitt konstverk. Däremot kan hon ju vara ledsen över att drottning Silvia personligen tagit så illa vid sig. Elisabeth Ohlson Wallin kunde därför ha beklagat att drottning Silvia blivit ledsen, men inte bett om ursäkt.

Ord är kanske bara ord i det här sammanhanget och jag är ingen språkpolis. Men en ursäkt skall vara en ursäkt och inte något annat. Nu får vi en pseudodiskussion om vad Elisabeth Ohlson Wallin egentligen menade med sin ursäkt och vad ursäkten betyder för förståelsen av hennes konstverk. Det hade varit bättre om konstverket och de pressetiska övervägandena kring publiceringen hade fått stå i centrum för debatten.

Själv tycker jag inte alls att Elisabeth Ohlson Wallin har skäl att be om ursäkt. Om sedan Pressens Opinionsnämnd menar att tidningarna gjort fel som publicerat hennes verk så är det en annan sak.

Marianne Lindberg de Geer skriver klokt i Expressen om allt "tyckande" kring politisk satir.

Noterar också att Tiden under Daniel Suhonens ledning utvecklades till en riktigt vass och läsvärd tidskrift som plötsligt förmådde nå igenom bruset och göra avtryck i samhällsdebatten. Upplagan ökade kraftigt. Nu har Suhonen lämnat Tiden och efterträdarfrågan är inte löst. Det är för tidskriften utomordentligt viktigt att den nye chefredaktören förmår uppvisa samma självständighet och journalistiska skärpa som Daniel Suhonen gjorde.

Namnet Estelle och mordet på Folke Bernadotte

I Aftonbladet i dag skriver Anders Hasselbohm en läsvärd text om huruvida namnet Estelle skall betraktas som en hyllning till Folke Bernadottes fredsgärning. Folke Bernadottes hustru bar som bekant namnet Estelle.

Det svenska kungahuset har aldrig besökt Israel. De uteblivna besöken har en historisk förklaring. Den 17 september 1948 sköts Folke Bernadotte till döds av judiska terrorister. Orsaken till mordet var Folke Bernadottes uppdrag som FN-medlare och den fredsplan han inom kort skulle presentera inför FN. Mordet utfördes av den judiska organisationen LEHI, med kopplingar till dagens Likud-parti i Israel. Den plan som Bernadotte skulle presentera ansågs missgynna Israels intressen.

Mordet - som aldrig juridiskt klarades upp - fick långtgående konsekvenser för de svensk-israeliska relationerna. Sverige dröjde ända till 1950 med att erkänna Israel, eftersom utrikesledningen menade att den judiska staten inte lagt ned tillräcklig kraft på att efterspana och gripa mördarna. Under de år på 1980- och 1990-talet då Yitzhak Shamir från Likud var premiärminister i Israel var besöksutbyte på högsta politiska nivå mellan Sverige och Israel uteslutet. Yitzhak Shamir tillhörde LEHI:s allra högsta ledning när organisationen planerade mordet på Folke Bernadotte.

Folke Bernadotte var brorson till den svenske kungen Gustav V. Vid begravningen av Olof Palme 1986 visade det svenska kungahuset att mordet på Folke Bernadotte var långtifrån glömt. Olof Palme hade ju också fungerat som FN-medlare i Mellanöstern - i kriget mellan Iran och Irak. Vid begravningen representerades det israeliska arbetarpartiet av Shimon Peres. När Shimon Peres skakade hand med kung Carl XVI Gustaf hälsade den svenske kungen honom med orden: Låt oss inte glömma att Olof Palme var den andre svenske medlaren i Mellanöstern som föll offer för en mördares kulor. Incidenten rapporterades i den israeliska dagstidningen Jerusalem Post, men uppmärksammades inte i svensk press.

Prinsessan Estelle blir genom sitt namn en påminnelse om ett historiskt förflutet som har politisk bäring än i dag. Kanske var det inte hennes föräldrars avsikt. Men många kommer att uppfatta det så.

Den 12 mars utkommer boken Mordet på Folke Bernadotte av Göran Burén på Leopard förlag.

Tio viktiga saker som kommer att hända under 2012

OBS - texten innehåller spoilers. Om du inte vill veta vad som kommer att hända under 2012 skall du sluta läsa här.

1. Håkan Juholt sitter kvar. Visst, ni har hört det förut. Men denna gång är botten verkligen nådd för Socialdemokraterna. Under våren 2012 stabiliseras opinionen och opinionsstödet för Socialdemokraterna vänder försiktigt uppåt. I dagens nattsvarta opinionsläge behövs det bara ett litet ljus i mörkret för att få en socialdemokrat på bättre humör. Håkan Juholt sitter därför säkert som partiledare fram till och med valet 2014.

2. Göran Hägglund - The Comeback Kid. Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund har flera gånger räknats ut av en enad expertkår. Men vid partiets extra riksting i slutet av januari 2012 visar han att en kristdemokrat inte med nödvändighet vänder andra kinden till, utan gör i stället slarvsylta av utmanaren Mats Odell. Hägglunds kritiker i partiet inser att loppet är kört och att det inte finns några flyktvägar. De väljer att gilla läget och en Göran Hägglund med segerhuva lyfter partiet en bit över den avgrund som heter fyra procent.

3. Teflon-kungen stärker sin ställning. År 2011 blev inget bra år för Carl XVI Gustaf. Mediebevakningen av statschefen har mestadels kretsat kring hans påstådda samvaro med lättklädda damer, gangsterkontakter och huruvida han farit med osanning när han förnekat all kännedom om sina vänners försök att köpa fotografier av dömda brottslingar. Förtroendet för kungahuset och stödet för monarkin har som en följd av dessa affärer minskat. Men kungen kan inte lagföras och ord lär stå mot ord även i fortsättningen. Kungen bär en mantel av teflon och på den fastnar inte smuts. Våren 2012 lär präglas av kronprinsessans barnafödsel och den (förhoppningsvis lyckliga) tilldragelsen kommer att ge morgonluft åt kungahuset och åt landets alla rojalister. År 2012 blir ett bra år för Sveriges kung.

4. Palestinakonflikten - pessimisterna får rätt igen. Karl Marx påpekade att historien alltid upprepar sig två gånger - först som tragedi och sedan som fars. Det är svårt att klassificera var i denna cykel Palestinakonflikten nu befinner sig. Men inte mycket talar för att 2012 kommer att innebära något genombrott i försöken att nå en fredsöverenskommelse mellan israeler och palestinier. Om Palestinakonflikten brukar det sägas att pessimisterna alltid får rätt. Det är svårt att se att det skulle bli annorlunda 2012.

5. Irak - sönderfall eller en libanesisk lösning? Så snart de amerikanska styrkorna lämnade Irak utbröt en våg av nya terrordåd och djupa sprickor i den sköra koalitionsregeringen blottades. År 2012 kommer att fördjupa de interna motsättningarna i Irak. Som bäst kan vi hoppas på en libanesisk lösning, där makten fördelas efter etniska och religiösa skiljelinjer. Som värst kan vi frukta ett sönderfall av den irakiska staten, med ett inbördeskrig skymtandes vid horisonten. USA:s krig i Irak var inte bara orättfärdigt, utan också ett gigantiskt politiskt misstag.

6. Ohotad Obama omväljs till USA:s president. På den republikanska sidan håller de färgstarka kandidaterna (Newt Gingrich, Herman Cain, Michele Bachmann, Ron Paul och för all del Rick Perry) på att äta upp varandra. Därför blir det den stabile men ärketråkige Mitt Romney som segrar i kampen om att bli republikansk presidentkandidat. I finalen vinner dock Barack Obama, knappt med säkert, över Mitt Romney.

7. Anders Borg, Spökskrivaren. Det avslöjas att finansminister Anders Borg kontinuerligt medverkat på Dagens Nyheters ledarsida, under pseudonymen Peter Wolodarski.

8. Downton Abbey. BBC:s (skall vara ITV - tack Malte för påpekande!) succéserie spelar i vår in nya avsnitt, som visas i SVT till hösten. Lady Mary gifter sig till sist med Sir Richard Carlisle. Äktenskapet är redan från början kärlekslöst, medan Lady Marys och kusin Matthews kärlek i stället växer sig allt starkare. Lady Edith fortsätter att söka såväl en man som en mening med sitt liv - men ingendera av projekten blir särskilt framgångsrikt. Lady Sybil fullföljer sina planer och gifter sig med den irländske chauffören. Hon gör politisk karriär under smeknamnet "The Red Lady". Mr Bates förklaras i en dramatisk rättegång icke-skyldig till mordet på sin hustru. Men hans älskade Anna vet att han egentligen är skyldig och anklagar honom för att inte ha invigt henne i sin hemlighet. OBS: Redan på fredag 30 december kl 21.00 sänds Downton Abbey Julspecial i SVT 1.

9. IFK Göteborg Svenska Mästare. Änglarna från Götet förstärker sin ställning som Mesta mästarna genom att vinna sitt 19:e SM-guld i fotboll. Laget har allsvenskans bästa trupp och den nye tränaren Mikael Stahre skapar en nytändning i truppen. Kvalitet vinner i längden.

10. För egen del avgår jag den 30 juni 2012 som prefekt vid statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet. Efter sex arbetsfyllda år är jag åter en fri man. Institutionen fortsätter dock att blomstra, vilket ger mig en obehaglig insikt av att inte vara oersättlig. Hanterar den begynnande livskrisen genom att försöka övertala Vänstra Stranden att vi skall flytta till Paris och bosätta oss i närheten av de saliga ängder där Jean-Paul och Simone njuter den eviga vilan.

Alla bloggens läsare önskas med dessa rader ett riktigt Gott Nytt År!

Kungen i den undre världen?

Uppdaterat måndag kl 20.00: I posten nedan skrev jag att Hovets försök att tiga ihjäl de nya uppgifterna om kungens påstådda kontakter med gangstervärlden inte skulle lyckas. Redan i dag blev jag sannspådd. I Studio Ett tvingades Hovets informationschef Bertil Ternert kommentera uppgifterna, i en diskussion med Aftonbladets chefredaktör Jan Helin samt ledamoten av Konstitutionsutskottet Sven-Erik Österberg (S). Det blev ett mycket bra och klargörande inslag, så lyssna gärna.

I inslaget sa Bertil Ternert: Kungens ord står fast (d v s att kungen ej kände till Anders Lettströms agerande). Ternert fortsatte: Slutsatsen måste bli att det är någon som ljuger (d v s antingen kungen eller Anders Lettström). Ternert tillade nästan vädjande: Någon måste tro på vad kungen säger i det här sammanhanget.

En stor del av inslaget ägnades åt att diskutera vad som bör hända nu. I egenskap av statschef är kungen folkets främste företrädare. Men om kungen missköter sitt uppdrag genom att odla kontakter med gangsters och fara med osanning finns inga mekanismer där folket kan utkräva ansvar av kungen. Riksdagens Konstitutionsutskott skall t ex granska regeringen, inte statschefen.

Folket blir utlämnat till kungens goda vilja och till mediernas granskning. Kommer svenska medier nu att jaga statschefen om gangsterkontakter med samma nit som när man tidigare i höst jagade oppositionsledaren om lägenhetsbidrag?

Det inträffade visar på absurditeten i monarkin som statsskick i en demokrati. En folkvald president skulle lösa problemet.

*

Affären kring kung Carl XVI Gustafs kontakter med den undre världen har tagit en allvarlig vändning. En av kungens allra närmaste vänner - affärsmannen Anders Lettström - säger på band att kungen haft kunskap om kungavännernas försök att med stora pengasummor - förmedlade av personer dömda för grova brott - få den före detta porrklubbsägaren och dömde brottslingen Mille Markovic att dementera sina tidigare uttalanden om att han har foton på kungen i komprometterande situationer. Kungen har tidigare bestämt förnekat att han haft någon kännedom om dessa försök från vännernas sida.

Anders Lettström påstår att inspelningarna är förfalskade. Aftonbladet har låtit experter granska materialet, och deras slutsats är att inspelningarna är autentiska.

Händelseutvecklingen riskerar att urholka medborgarnas förtroende för kungen ytterligare. Gangsterkontakter, osanningar och vänners taffliga försök att köpa ökända brottslingars tystnad kan knappast betecknas som förtroendeskapande åtgärder.

Det riktigt allvarliga i den nya situationen är att kungen kan ha farit med osanning inför hela svenska folket. Kungen har tidigare i en stor TT-intervju förnekat att han på något sätt känt till vännernas försök att köpa Mille Markovic tystnad. Nu påstår hans vän Anders Lettström att kungen visst varit informerad.

Det är naturligtvis omöjligt att veta vad som är sant i den här frågan. Det är möjligt att kungen talar sanning och att Anders Lettström ljuger. Då borde kungen gå ut och öppet och kraftfullt och med all sin trovärdighet som insats dementera Lettströms påstående. En sådan dementi skulle ha goda möjligheter att göra avtryck i debatten.

Det är också möjligt att Anders Lettström talar sanning och att kungen ljuger. Då borde kungen gå ut och öppet förklara varför hans tidigare uttalande inte var helt korrekt, beklaga det inträffade och förklara varför det blev som det blev. Ett sådant utspel skulle genom sin uppriktighet indikera statsmannaskap och ha goda möjligheter att göra det möjligt för kungen att gå vidare.

I stället stoppa hovet huvudet i sanden och påstår att ingenting nytt kommit fram i affären. Det är ett grovt felaktigt påstående. Den nya uppgiften är att Anders Lettström på en inspelning påstår att kungen visst kände till vad vännerna höll på med. Om Lettströms påstående är sant har statschefen farit med osanning inför medborgarna, och det är allvarligt.

Hovets försök att tiga ihjäl de nya uppgifterna kommer inte att lyckas. Medietrycket kommer att bli för starkt. Ordföranden för konstitutionsutskottet, Peter Eriksson (MP), kräver att kungahuset själv tar initiativet till en öppen utredning kring det inträffade.

Jag kommenterar saken bland annat i Expressen och i P4 Extra med Erik Blix.

Kungen hyllar Saudiarabiens kung Abdullah

I diktaturens Saudiarabien döms kvinnor som kör bil till piskrapp. Ytterst ansvarig för övergreppen är Saudiarabiens kung Abdullah. I torsdags hyllades kung Abdullah av Sveriges kung Carl Gustaf som tilldelade honom scoututmärkelsen Bronsvargen.

Kung Carl Gustaf är Sveriges statsöverhuvud. Eftersom Sverige är en monarki finns det inga möjligheter att utkräva någon form av politiskt ansvar av statsöverhuvudet. Kung Carl Gustaf kan fortsätta att chikanera Sverige genom att hylla diktatorer utan att medborgarna kan göra något som helst åt saken.

Avskaffa monarkin - för Sverige i tiden.

Carl XVI Gustaf - teflonkungen?

Så har jag då inhandlat och läst boken Carl XVI Gustaf. Den motvillige monarken. Jag blev utskälld av en kund vid kassan, som tyckte det var en omoralisk handling att köpa en sådan förskräcklig bok.

Boken är en märklig blandning av å ena sidan en seriös skildring av främst kungens unga år och uppväxt, de nazistiska familjebanden och hans sätt att sköta sitt uppdrag och å andra sidan mer skandaljournalistiska inslag med anonyma källor kring delar av hans privatliv och påstådda otrohetsaffärer.

Kungen är statschef och därför kan inte hans privatliv enbart vara hans privatsak - så illa är det och det är ett av skälen till att jag är republikan. I allt mediebrus kring boken är det två saker jag vill lyfta fram ur kungens privatliv som är av samhällelig betydelse.

1. Kungen skall representera Sverige. Då blir det ett bekymmer att hans privata umgängeskretsar är så extremt enkönade och domineras av en överklass vars livsstil snarast påminner om en karikatyr ur sekelskfteslitteraturen. (Ja, förra sekelskiftet alltså - inte det senaste...) Det är Gubbtolvan, Punchklubben, Krocketklubben, Sörmlands vänner och Noppes. Grabbiga gubbar och flickor till kaffet. Jag missunnar inte kungen att umgås med sina vänner på sätt som han själv väljer. Men det blir ett problem för Sverige när statschefens person är ljusår från det moderna, jämställda, jämlika, mångkulturella Sverige i dag. Kungens valspråk "För Sverige i tiden" blir parodiskt, och kunde givet livsstilen snarare ersättas med "För Sverige - förr i tiden".

2. Kungen har - påstår boken - rört sig i kriminella eller kvasikriminella kretsar. Jag kan tänka mig vilket ramaskri det skulle bli om motsvarande påståenden riktades mot statsminister Fredrik Reinfeldt eller oppositionsledaren Mona Sahlin. Nu drunknar den biten av boken i alla påstådda flickskandaler. Det är - för att uttrycka det milt - inte bra om statschefen rör sig i kriminella kretsar.

Vad händer då nu? Gårdagens presskonferens blev ett monumentalt antiklimax, där kungen utan manus glatt kommenterade en bok han sade sig inte ha läst. Trots att han inte läst den förklarade han sig beredd att lägga den bakom sig och gå vidare, eftersom boken skildrade sådant som hänt för länge sedan. Som någon formulerade det i nyhetsflödet igår: Kungen bekräftade otvivelaktigt något. Det är dock oklart vad det var han bekräftade.

För mig träder Carl XVI Gustaf nu fram som teflonkungen. Bland de känslostarkaste rojalisterna skulle kungen kunna äta barn utan att hans popularitet minskade. Jag tror inte kungen förlorade många sympatier på pressträffen igår. Tvärtom tror jag hans närmaste anhängare kände skadeglädje över den snopenhet som präglade alla journalister som efter en lång strapatsrik resa rakt ut i skogen fick ett tomt sju minutersmöte med kungen, utan mobiltäckning och utan möjlighet att sända direkt.

Kvällstidningarna kommer säkert att fortsätta kunna sälja läsnummer på boken. Men skall affären leva vidare och varaktigt skada kungen måste nog nya fakta fram.

Vad kan man skriva om kungens privatliv?

Den skandalomsusade boken Carl XVI Gustaf - Den motvillige monarken har redan före sin utgivning skapat en en intensiv debatt om hur kungen granskas och bör granskas av medierna. I dagens Aftonbladet (bara i papperstidningen) svarar jag på två frågor i ämnet. Nedan följer en utvecklad version av mina svar.

1. Kan man skriva vad som helst om kungens privatliv? Nej, det kan man förstås inte. Samma lagar om t ex förtal gäller för kungabevakningen som för annan journalistik. Samma pressetiska regler bör gälla för kungabevakningen som för bevakningen av andra makthavare.

Den intressanta frågan är i stället huruvida medierna tidigare levt upp till det journalistiska uppdraget att bevaka kungen lika kritiskt som man t ex bevakar statsminister Fredrik Reinfeldt eller oppositionsledaren Mona Sahlin? Hade de rykten som florerar om kungen på nätet och de uppgifter som återfinns om honom i diverse forum som t ex Flashback kunnat tigas ihjäl av traditionella media om dessa rykten och uppgifter i stället hade gällt centrala politiker? Jag är inte så säker på det.

Orsaken till en sådan särbehandling står att finna i att kungen saknar politisk makt. Men jag tycker ändå inte en sådan särbehandling är rimlig. Även om kungen inte har någon formell politisk makt så är han landets statschef, vilket ger honom en informell makt och betydelse vilket motiverar en lika skarp journalistisk granskning som för statsministern eller oppositionsledaren.

Ett annat argument skulle kunna vara att kungen inte valt sitt ämbete utan fötts in i det. Jovisst. Kungen har visserligen in formell möjlighet att abdikera om han inte skulle gilla villkoren. Men som kung abdikerar man i praktiken sällan eller aldrig. Slutsatsen blir för mig att monarkin som statsskick är orimlig både ur en politisk och en human synvinkel. Ner med monarkin - leve republiken!

2. Kan hovet ta skada av boken? Det beror ju på vilken typ av avslöjanden som boken innehåller. Boken kan bidra till att förstärka bilden av kungen som en vanlig människa, med känslor, svagheter och bekymmer. Kungen kan också vinna sympatier om opinionen uppfattar honom som utsatt och illa behandlad av bokens författare. Å andra sidan kan kungen tappa stöd från dem som ogillar de aktiviteter han påstås ha ägnat sig åt och kanske även från konservativa monarkister som tycker att kungen inte lever upp till de höga krav man bör ställa på en monark.

Mycket av allmänhetens reaktioner kommer att präglas av mediernas sätt att spela upp historien. Blir medierna en medspelare eller en motspelare till kungen och hovet under de dagar som nu följer? Vi får en första indikation på detta efter den presskonferens i morgon torsdag där kungen traditionellt möter media efter älgjakten på Halle- och Hunneberg.

Kungamakt som patriarkat och underhållning

I en mycket läsvärd artikel på DN Debatt skriver i dag Annika Borg (teol dr, författare och präst i Svenska kyrkan) om det anmärkningsvärda i att kronprinsessan Victoria vid vigseln med Daniel Westling vill låta sig ledas in i Storkyrkan i Stockholm av sin pappa, kungen. En sådant arrangemang följer vare sig svensk tradition eller Svenska kyrkans ordning.

Borg skriver: Trenden att låta sig ledas in av sin pappa har letat sig in i svenska sammanhang genom filmer och tv-serier från i synnerhet den amerikanska kulturen. Den gamla svenska traditionen, då paret går in tillsammans, har en viktig innebörd: kvinnan är myndig att fatta sina egna beslut och står bredvid sin blivande man av egen fri vilja. Akten uttrycker samhörighet och gemenskap. Att gå upp för altargången tillsammans är den starka symbolen för detta i vigselritualet. Brudöverlämning har sina rötter i ett helt annat tänkande. Det handlar om att kvinnans myndighet lämnas över från fadern till mannen.

"För Sverige - i tiden", är kung Carl XVI Gustafs valspråk. "För Sverige - ur tiden", raljerade en gång Lars Hillersberg med kungen och hans valspråk. Ett bekymmer med kungafamiljen och med monarkin överhuvudtaget är att den är så osvensk, för att använda Sverigedemokrati-språk. Jämlikhet/jämställdhet och frihet är två av de värden som kanske allra mest konstituerar svensk politik och svensk kultur. Samtidigt är monarkin till sin essens oförenlig med jämlikheten, och de levnadsregler som kungafamiljen tvingas underordna sig är oförenliga med friheten.

Kungafamiljen - och särskilt kungen själv - gör inte saken bättre genom att i sin livsstil prioritera ytliga arrangemang, fester, snabba bilar och - som man sa förr i tiden - odla en playboy-stil. Visserligen med familjen i fokus, men på kvällskvisten snabbt på med klubbkavajen och iväg till manliga sällskapsklubbar. Inga nydanande kulturella engagemang eller t ex kvalificerade synpunkter på ombyggnaden av Stockholm. I dessa avseenden är kungen inte en man i tiden, utan i stället en kvarleva från det förgångna.

Ingen skugga över kungen själv i detta. Han är som han är och har all rätt i världen att leva sitt liv på det sätt han själv önskar. Problemet drabbar monarkin vars förmåga att anpassa sig till nutiden är en överlevnadsfråga.

Kronprinsessan - säger jag republikan som jag är - har mycket skickligt och med stor kraft strävat efter att leva med sin tid. Men önskemålet att ledas till altaret av pappa kungen är ett steg tillbaka i denna strävan. Altarledandet blir en blandning av patriarkalitet och amerikansk TV-underhållning. Smaken blir fadd.