Kungen i den undre världen?

Uppdaterat måndag kl 20.00: I posten nedan skrev jag att Hovets försök att tiga ihjäl de nya uppgifterna om kungens påstådda kontakter med gangstervärlden inte skulle lyckas. Redan i dag blev jag sannspådd. I Studio Ett tvingades Hovets informationschef Bertil Ternert kommentera uppgifterna, i en diskussion med Aftonbladets chefredaktör Jan Helin samt ledamoten av Konstitutionsutskottet Sven-Erik Österberg (S). Det blev ett mycket bra och klargörande inslag, så lyssna gärna.

I inslaget sa Bertil Ternert: Kungens ord står fast (d v s att kungen ej kände till Anders Lettströms agerande). Ternert fortsatte: Slutsatsen måste bli att det är någon som ljuger (d v s antingen kungen eller Anders Lettström). Ternert tillade nästan vädjande: Någon måste tro på vad kungen säger i det här sammanhanget.

En stor del av inslaget ägnades åt att diskutera vad som bör hända nu. I egenskap av statschef är kungen folkets främste företrädare. Men om kungen missköter sitt uppdrag genom att odla kontakter med gangsters och fara med osanning finns inga mekanismer där folket kan utkräva ansvar av kungen. Riksdagens Konstitutionsutskott skall t ex granska regeringen, inte statschefen.

Folket blir utlämnat till kungens goda vilja och till mediernas granskning. Kommer svenska medier nu att jaga statschefen om gangsterkontakter med samma nit som när man tidigare i höst jagade oppositionsledaren om lägenhetsbidrag?

Det inträffade visar på absurditeten i monarkin som statsskick i en demokrati. En folkvald president skulle lösa problemet.

*

Affären kring kung Carl XVI Gustafs kontakter med den undre världen har tagit en allvarlig vändning. En av kungens allra närmaste vänner - affärsmannen Anders Lettström - säger på band att kungen haft kunskap om kungavännernas försök att med stora pengasummor - förmedlade av personer dömda för grova brott - få den före detta porrklubbsägaren och dömde brottslingen Mille Markovic att dementera sina tidigare uttalanden om att han har foton på kungen i komprometterande situationer. Kungen har tidigare bestämt förnekat att han haft någon kännedom om dessa försök från vännernas sida.

Anders Lettström påstår att inspelningarna är förfalskade. Aftonbladet har låtit experter granska materialet, och deras slutsats är att inspelningarna är autentiska.

Händelseutvecklingen riskerar att urholka medborgarnas förtroende för kungen ytterligare. Gangsterkontakter, osanningar och vänners taffliga försök att köpa ökända brottslingars tystnad kan knappast betecknas som förtroendeskapande åtgärder.

Det riktigt allvarliga i den nya situationen är att kungen kan ha farit med osanning inför hela svenska folket. Kungen har tidigare i en stor TT-intervju förnekat att han på något sätt känt till vännernas försök att köpa Mille Markovic tystnad. Nu påstår hans vän Anders Lettström att kungen visst varit informerad.

Det är naturligtvis omöjligt att veta vad som är sant i den här frågan. Det är möjligt att kungen talar sanning och att Anders Lettström ljuger. Då borde kungen gå ut och öppet och kraftfullt och med all sin trovärdighet som insats dementera Lettströms påstående. En sådan dementi skulle ha goda möjligheter att göra avtryck i debatten.

Det är också möjligt att Anders Lettström talar sanning och att kungen ljuger. Då borde kungen gå ut och öppet förklara varför hans tidigare uttalande inte var helt korrekt, beklaga det inträffade och förklara varför det blev som det blev. Ett sådant utspel skulle genom sin uppriktighet indikera statsmannaskap och ha goda möjligheter att göra det möjligt för kungen att gå vidare.

I stället stoppa hovet huvudet i sanden och påstår att ingenting nytt kommit fram i affären. Det är ett grovt felaktigt påstående. Den nya uppgiften är att Anders Lettström på en inspelning påstår att kungen visst kände till vad vännerna höll på med. Om Lettströms påstående är sant har statschefen farit med osanning inför medborgarna, och det är allvarligt.

Hovets försök att tiga ihjäl de nya uppgifterna kommer inte att lyckas. Medietrycket kommer att bli för starkt. Ordföranden för konstitutionsutskottet, Peter Eriksson (MP), kräver att kungahuset själv tar initiativet till en öppen utredning kring det inträffade.

Jag kommenterar saken bland annat i Expressen och i P4 Extra med Erik Blix.

Frihetsvindar hjälper Miljöpartiet att fördubbla sitt röstetal?

OBS: Bloggposten nu uppdaterad längst ned med en bedömning av Maria Wetterstrands insats i kvällens partiledarintervju.

Miljöpartiet har aldrig fått mer än 5.5 procent av rösterna i ett svenskt riksdagsval. Det var i valet 1988. I de åtta riksdagsval Miljöpartiet ställt upp i har partiet fått mellan 1.5 och 5.5 procent. I det senaste valet 2006 erhöll partiet 5.2 procent av rösterna.

I opinionsmätningarna inför årets val ligger Miljöpartiet på strax under 10 procent. Ur det perspektivet kommer Maria Wetterstrand till kvällens partiledarintervju i SVT med valvinden i ryggen. Allt talar för att partiet med råge kommer att göra sitt bästa val någonsin. Om det sedan räcker till att bilda en gemensam rödgrön regering återstår att se.

Det är noterbart att Miljöpartiet rusar fram i opinionsmätningarna utan att miljöfrågorna haft en särskilt central plats på dagordningen. Partiets hittills bästa val 1988 - då de ju erövrade en riksdagsplats med sina 5.5 procent - hade föregåtts av såväl Tjernobylkatastrofen 1986 samt en stor uppmärksamhet under själva valrörelsen om säldöden i Östersjön.

Jag tror att Miljöpartiet i dag rider på de frihetliga vindar som blåser i svensk politik. På ett sätt är det paradoxalt, eftersom en stor del av Miljöparitets politik går ut på att styra människors beteende i mer miljövänlig riktning. Men partiet har ändå skickligt skapat bilden av sig själv som ett modernt parti, där individuell frihet är möjlig att förena med ett gemensamt ansvarstagande. Där har Socialdemokraterna ett och annat att lära. Men den debatten får vänta tills efter valet - oavsett om vi då har en borgerlig eller en rödgrön regering.

En undersökning som genomförts av Svenska Dagbladet visar att 18 av 26 regionordföranden för Miljöpartiet är öppna för ett samarbete med en ny borgerlig regering om Sverigedemokraterna skulle få en vågmästarställning. Peter Eriksson och Maria Wetterstrand dementerar bestämt alla sådana planer. Här gäller det att hålla ihop den rödgröna alliansen.

Frågan är vad som skulle hända om Miljöpartiet nu valde att hålla dörren på glänt för ett sådant samarbete. Gröna väljare som vill ha ett regeringskifte skulle söka sig till Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i stället. Men kanske skulle några osäkra mittenväljare söka sig till Miljöpartiet, eftersom Miljöpartiets vänsterprofil då tunnades ut. I så fall skulle effekten bli en nettovinst för det rödgröna blocket.

Maria Wetterstrand kommer säkert att pressas på just denna fråga i kvällen intervju. Jag återkommer efter TV-sändningen med en kort kommentar om hur han klarade sin uppgift.

Uppdatering kl 21.15: Maria Wetterstrand gjorde en mycket bra insats i kvällens partiledarintervju. Hon utstrålar trovärdighet och autenticitet och är en stor tillgång för det rödgröna samarbetet. Det vore ett stort resursslöseri om hon inte blev minister efter valet i höst.

I frågan om samarbete med en borgerlig regering efter valet i höst om SD blir vågmästare svarade hon på två sätt. För det första att hon inte trodde att det fanns några politiska förutsättningar för ett sådant samarbete och att de borgerliga partierna nog ville försöka regera i minoritet. Men för det andra vägrade hon att svara kategoriskt nej på frågan vad hon skulle säga om Reinfeldt trots allt skulle erbjuda henne en regeringsplats. På så sätt höll hon ändå dörren öppen på glänt.

Utfrågningen drogs ned något av att Anna Hedenmo och Mats Knutson alltför länge uppehöll sig vid Maria Wetterstrands och hennes makes flygpendlingar mellan Sverige och Finland. Vad förväntade de sig - att två framstående politiker som älskar varandra skall åka båt 30 timmar varje helg för att kunna träffas? Jag tycker det är olyckligt att utfrågarna också fokuserat vilken skola Lars Ohlys barn valt att gå i eller Jan Björklunds adopterade barns eventuella utsatthet. I övrigt har utfrågarna skött sig mycket, mycket bra vid samtliga tillfällen. Public Service rules.

Peter Eriksson, Miljöpartiet och Datalagringsdirektivet

Miljöpartiet och främst dess språkrör Peter Eriksson har hamnat i rejält blåsväder. För många har Miljöpartiet framstått som det parti inom det rödgröna samarbetet som mest helhjärtat och kompromisslöst värnat friheten och integriteten på nätet. Nu utpekas partiet i stället som svikare i dessa frihets- och integritetsfrågor.

Bakgrunden till Miljöpartiets blåsväder är att partiet sagt ja till att EU:s Datalagringsdirektiv - vilket innebär att telefon- och internetoperatörer blir skyldiga att registrera och arkivera personuppgifter om kundernas kommunikation - blir en del av svensk lagstiftning. Särskilt Peter Erikssons argumentation i Ekots lördagsintervju (27/2) har väckt ont blod hos många av dem som slåss för frihet och integritet på nätet.

Lyssnar man på Peter Erikssons uttalanden i Eko-intervjun så är det inte konstigt att många av dem som satt sin tilltro till Miljöpartiet i integritetsfrågorna blir upprörda. Under de få minuter som programledaren Tomas Ramberg grillar Peter Eriksson om varför Miljöpartiet svängt i frågan upprepar Peter Eriksson vid inte mindre än sex (6) tillfällen att Sverige "måste införa" direktivet eftersom vi är medlemmar av EU.

Peter Eriksson har ju på ett sätt alldeles rätt. Som EU-medlem har Sverige förbundit sig att införa de direktiv som EU beslutar. Men samtidigt finns det många sätt för en medlemsstat att obstruera processen och dra frågan om ett införande i långbänk. Som språkrör för Miljöpartiet har många förväntat sig att Peter Eriksson skall profilera sig som den som går i spetsen för civil olydnad mot införandet av Datalagringsdirektivet.

Men genom att i intervjun ständigt upprepa att Sverige "måste införa" direktivet framstod Peter Eriksson i stället som den som går i täten för att direktivet skall införas och att det inte är lönt att spjärna emot ytterligare.

Peter Erikssons sätt att formulera sig i Eko-intervjun illustrerar det dilemma som partier med en stark ideologisk drivkraft ställs inför när de får möjlighet att ta regeringsansvar. Hur mycket kan ett parti låta sin ideologiska renlärighet ersättas av pragmatism utan att förlora trovärdighet inför väljarna och inför de egna medlemmarna?

Vänsterpartiet befinner sig i precis samma situation, där Lars Ohly tvingas kryssa mellan Skylla och Karybdis i sin strävan att visa regeringsansvar och samtidigt övertyga medlemmar och sympatisörer att han inte tänker kompromissa i centrala ideologiska frågor. Så har till exempel Lars Ohly meddelat att han och Vänsterpartiet inte tänker driva frågan om ett svenskt utträde ur EU under mandatperioden om det blir en rödgrön regering.

Problemet har ofta varit tydligast för den politiska vänstern. 1900-talets tidiga socialistiska rörelser i Europa splittrades i en revolutionär och en reformistisk del. Många av de revolutionära partier som vann mandat i parlamentet utvecklades snabbt i reformistisk riktning när de tvingades formulera politiska förslag som var realpolitiskt genomförbara.

Inom Socialdemokraterna är det fortfarande på många håll så att de valda företrädarna (riksdagsgruppen, fullmäktigegruppen etc) är mer pragmatiska och övriga delar av partiet är mer radikala. Innehav av politiskt ansvar innebär, på gott och ont, att politiken pragmatiseras.

Knappast någon tror att Peter Eriksson verkligen vill införa Datalagringsdirektivet. Men han känner sig nödd och tvungen, och i Eko-intervjun misslyckades han kapitalt med att skapa trovärdighet kring varför en kompromiss i denna fråga var nödvändig just nu. Vänsterpartiet och Piratpartiet ler i mjugg och hoppas kunna vinna marginalväljare i integritetsfrågorna.

Denna text är också publicerad på SVT Debatt. Där finns också en artikel i ämnet av Isobel Hadley-Kamptz samt ett svar av Peter Eriksson tillsammans med sex andra framträdande miljöpartister.

Uppdatering kl 19.45: Nu säger t o m Centerns rättspolitiske talesperson Johan Linander att Sverige inte bör införa Datalagringsdirektivet utan att det enda rimliga är att vänta på kommissionens översyn. Desto mer obegripligt och politiskt oskickligt framstår Peter Erikssons fastbitande i Eko-intervjun att Sverige "måste införa" direktivet.

Miljöpartiet - dåtidens Pirater?

Under Almedalsveckan bloggar jag kontinuerligt på Almedalsbloggen, och denna post och mycket annat kan även läsas där.

När Miljöpartiet bildades 1981 var det få som tog partiet på allvar. Medlemmarna utgjorde en brokig skara, och dess politik uppfattades som udda och orealistisk. I dag är Miljöpartiet bara en valkampanj från att få ministerposter. Men för att nå dit har Miljöpartiet tvingats inplacera sig på vänster-högerskalan, trots att man likt Piratpartiet gjort sitt bästa för att streta emot.

Om ett drygt år är det fullt möjligt att Miljöpartiet sitter i regeringen. Miljöpartister gläds förstås åt partiets framgångar. Men under de snart 30 år som gått sedan bildandet har partiet successivt skalat av sig rollen som uppstickare, och är med snabba steg på väg att bli ett parti likt de andra etablerade partierna - ett Fat Cat Party.

Det finns åtminstone två skäl till Miljöpartiets utveckling. För det första: Ju närmare makten partiet kommer, desto större krav på förmåga att ta ansvar. Partiledningen förväntas kunna stå för fattade beslut och politiken skall präglas av långsiktighet. Partidisciplinen måste därför upprätthållas.

För det andra: Den absolut dominerande skiljelinjen i svensk politik är fortfarande den mellan arbete och kapital, det vill säga vänster-högerdimensionen. Denna konfliktdimension är så kraftfull att partier som försöker hålla sig utanför den riskerar att marginaliseras. Det är först när Miljöpartiet satt ned foten i vänster-högerfrågorna som partiet blir ett trovärdigt regeringsalternativ.

Miljöpartiet lever just nu i den bästa av världar. Partiet har fortfarande kvar ett skimmer av uppstickare och fritänkare, samtidigt som man i sakfrågorna binder upp sig för ett långsiktigt rödgrönt samarbete.

Miljöpartiets bästa tid är nu. Opinionssiffrorna är lysande och partiet går starkt bland de unga och i storstäderna. Det kommer att vara en strålande och glittrande Peter Eriksson som äntrar talarstolen i Almedalen i kväll. Han kan tala om precis vad som helt. Så länge han undviker några egentliga fadäser så kommer han att mätas av välvilja och fortsatt medvind.

Tankarna går osökt till Piratpartiet, vars Jolly Roger också just nu fladdrar friskt i förlig vind. Likt Miljöpartiet i sin barndom har Piratpartiet långtgående ideologiska och visionära mål för samhällsutvecklingen. Det är bara dumheter att kalla Piratpartiet för ett enfrågeparti, även om partiet delvis själv odlat den myten för att kunna mobilisera maximalt stöd och hålla samman partiet inför Europavalet och i förlängningen inför riksdagsvalet 2010. Men Piratpartiet har en ideologisk potential som går att tillämpa inom de flesta samhällsområden - baserad på liberalism, tolerans, öppenhet, integritet och motstånd mot monopol.

Piratpartiets största bekymmer på sikt är just vänster-högerdimensionen. Medlemskadern är splittrad i vänster och höger, vilket försvårar för partiet att positionera sig längs denna skiljelinje. På sikt kan det bli ett dilemma. Om man positionerar sig så spricker man. Om man inte positionerar sig så marginaliseras man. Scylla och Charybdis. Miljöpartiets utveckling blir ett viktigt sjökort för Piraterna på deras fortsatta seglats.

De rödgröna sjunger politikens lov

Första anhalten för den rödgröna oppositionens samarbetsturné i Sverige blev Gustav Adolfs Torg i Göteborg. Peter Eriksson och Maria Wetterstrand (MP), Lars Ohly (V) och Mona Sahlin (S) tycktes trivas bra ihop och allra gladast var otvivelaktigt Lars Ohly. Om uttrycket "Gladast vinner" verkligen stämmer, så kan Vänsterpartiet se fram mot ett lysande valresultat 2010.

En sak gladde mig verkligen. I en tid som ibland kallas apolitisk eller post-politisk och där den borgerliga alliansregeringen ser politik som ett fult ord så sjöng samtliga rödgröna partiledare och språkrör i stället politikens lov. Här kommer några exakta citat.

Peter Eriksson: Vi vill aktivt använda politiken för att förändra och utveckla samhället.

Maria Wetterstrand: Politiken har stora möjligheter.

Lars Ohly: Vi vill använda demokratin och politiken.

Mona Sahlin: Vi tror på politik.

Det, mina vänner, är något helt annat än Fredrik Reinfeldts strävan efter att ersätta politiken med enskilda individers lösande av livspussel över köksbordet.

I övrigt kännetecknades mötet av de rödgrönas vilja att lyfta fram skillnaderna mellan oppositionens och regeringens politik. De rödgrönas starkare tilltro till politikens möjligheter tog sig uttryck i krav på mer offensiva statliga satsningar på jobb, på utbildning, på grön energiomställning och på investeringar i välfärden. Här hymlades heller inte om behovet av skattehöjningar för att kunna genomföra dessa åtgärder.

Det är långt till valet 2010. Men en svag doft av valseger spred sig denna onsdagseftermiddag lite försiktigt runt Gustav Adolfs Torg i Göteborg.

Partiledardebatt och striden om enigheten

Dagens partiledardebatt i riksdagen blev den första sedan konstituerandet av den rödgröna koalitionen. Jag noterade åtminstone två nya inslag som en följd av det formaliserade samarbetet mella de rödgröna partierna. För det första använde de borgerliga regeringsföreträdarna Lars Ohly som kommunistspöke med än större intensitet än tidigare. För det andra har vänsterpartiets kritik av socialdemokraternas politik helt tystnat.

De borgerliga regeringsföreträdarna försökte naturligtvis att lyfta fram oenigheten inom den rödgröna koalitionen. Visst - de rödgröna har små möjligheter att just nu vinna en tävling med borgerligheten om graden av enighet. Det gäller för de rödgröna att arbeta fram och trovärdiggöra en enighet som kanske inte är störst med väl tillräcklig för att underminera den borgerliga strategin i detta avseende.

Ett av de sakområden där det finns tydliga åsiktsskillnader mellan de rödgröna partierna är utrikes- och säkerhetspolitiken. Dessa skillnader kommer även till uttryck i Mellanösternpolitiken, där miljöpartiet och kanske än mer vänsterpartiet förespråkar en isolering och bojkott av Israel. Jag har i ett annat sammanhang irriterat en del vänsterpartister och miljöpartister genom att förmoda att det blir just dessa partier som får vika sig i bojkottfrågan. Jag vidhåller min uppfattning, även om vreden över Israels agerande - efter mer än 1 000 döda palestinier - nu är så stor att kraven på att sätta Israel i den diplomatiska frysboxen växer på många håll.

Frågan om bojkott eller är principiellt viktig, och berör såväl frågan om bojkotters effektivitet för att påverka politiken som frågan om bojkott som moralisk handling. Jag återkommer till denna problematik inom kort, med anledning av den stundande Davis Cup-matchen i tennis mellan Sverige och Israel i mars.

Jag noterade också att Mona Sahlin, Lars Ohly och Peter Eriksson tveklöst kritiserade såväl Hamas raketbeskjutningar som Israels massiva övervåld. De borgerliga regeringsföreträdarna hade däremot väldigt svårt att uttrycka någon substantiell kritik mot Israel. Fredrik Reinfeldt gjorde en dygd av att det inte gick att ta ställning eftersom ingen av parterna var utan skuld. Det är ett märkligt uttalande. Både som politiker och som människa måste man ju kunna ta ställning och positionera sig i en konflikt utan att ställningstagandet för den skull betyder att man menar att all skuld och allt ansvar enbart ligger hos en av parterna.
Särskilt märkligt blir Reinfeldts uttalande i en konflikt där styrkeförhållandena är så ojämnt fördelade som i den israelisk-palestinska konflikten.

Är s + mp verkligen = sant?

Jag är ambivalent till Mona Sahlins val att äkta miljöpartiets Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. I grunden ser jag bara en enda rimlig anledning till utfästelsen om en rödgrön koalitionsregering: Oron för att miljöpartiet skall hoppa över till det borgerliga blocket. Men att låta den oron bära så långt att socialdemokraterna två år före ett val och i ett lysande opinonsläge stänger möjligheten att regera ensamma - det är för mig att låta svansen vifta med hunden.

På ett sätt är samarbetet mellan socialdemokraterna och miljöpartiet bra. Vänsterpartiet kan hålla vänsterflanken och slipper kompromissa in sig i en mittenorienterad s-mp-koalition. Mittenväljarna kan rösta på socialdemokraterna eller miljöpartiet utan att behöva vara rädda för Lars Ohly.

Men vad händer med socialdemokratin? Jag har alltid varit svag för uttrycket: Säg mig vem du umgås med, och jag skall säga dig vem du är. Och så länge miljöpartiet slirar i vänster-högerfrågorna så vill åtminstone jag vara på min vakt när det gäller en nära och långvarig relation. Vad kommer samarbetet att innebära för socialdemokratins själ?

Men jag är också besviken på Lars Ohly, som har misslyckats med att utveckla vänsterpartiet till ett modernt parti som förmår attrahera nya väljargrupper utan att för den skull röra sig mot det politiska mittfältet. Vänsterpartiet borde ha en potential att utveckla en politik som attraherar alla dem som kämpar för gemenskapsvärdena i vårt individualiserade kunskapssamhälle. Men det lyfter inte. Vänsterpartiets politik andas genom Lars Ohly för mycket klasskampsretorik och industrisamhälle.

För mig tycks det som att Lars Ohly aldrig riktigt hämtade sig från det karaktärsmord han som nytillträdd partiledare utsattes för i ett par kontroversiella Uppdrag granskning-program hösten 2004. Vre jag vänsterpartist så skulle jag förorda en ny partiledare. Varför inte Josefin Brink? Eller ännu hellre Alice Åström.

Risk för (s)jälvmål i kampen mot Sverigedemokraterna?

Jag tillhör ju dem som bedömer Sverigedemokraternas möjligheter att ta sig in i riksdagen som mycket små. Partiets bakgrund i extremhögern i kombination med vänster-högerdimensionens dominerande ställning i svensk politik blir en för partiet mycket hög tröskel att passera.

Men ingenting är naturligtvis givet. De etablerade partierna får inte agera på ett sätt som i onödan underlättar för Sverigedemokraterna att passera fyraprocentsspärren.

Forskningen har visat att det finns åtminstone två grundregler för övriga partier att hålla sig till om de vill motverka att högerpopulistiska partier vinner framgång i opinionen. För det första bör man inte göra det högerpopulistiska partiet till en partipolitisk stridsfråga mellan sig. För det andra bör man inte ingå blocköverskridande uppgörelser i form av t ex samlingsregering för att undvika att högerpopulistiska partier får en vågmästarposition.

Men samtliga partier - och kanske mest socialdemokraterna - lyckas bryta mot dessa båda grundregler i stort sett varje gång som Sverigedemokraterna hamnar över fyra procent i en opinionsmätning. På DN Debatt (10/7) kritiserade Mona Sahlin (s), Peter Eriksson (mp) och Maria Wetterstrand (mp) de borgerliga partierna för att vara otydliga i frågan om samarbete med Sverigedemokraterna. I Dagens Nyheter (17/7) lyfter Mats Johansson (s), som ansvarar för partiets strategiska arbete gentemot Sverigedemokraterna, fram just blocköverskridande uppgörelser, inklusive om självaste regeringsmakten, som de etablerade partiernas enda väg om partiet skulle få en vågmästarposition.

Oron över Sverigedemokraternas blygsamma opinionsframgångar tycks just nu göra de etablerade partierna till sina egna värsta fiender i arbetet med att motverka framgångar för Sverigedemokraterna.