Hur skall det gå för Piratpartiet?

Hur skall det gå för Piratpartiet? I valet till Europaparlamentet 2009 fick Piratpartiet 7.1 procent av rösterna och erövrade två mandat. Men riksdagsvalet 2010 blev en motgång med endast 0.65 procent av rösterna. Vilka är utsikterna för Piratpartiet att behålla åtminstone ett av de mandat partiet erövrade i Europaparlamentsvalet 2009?

Hittills tycks det som att Piratpartiet missgynnas av att det är supervalår, det vill säga att valet till Europaparlamentet och riksdagsvalet äger rum med bara några månaders mellanrum. Debattens fokus har än så länge varit starkt inriktad på höstens riksdagsval. Den populära valkompass som Svenska Dagbladet och TT tagit fram har till exempel enbart med riksdagspartierna i sina tänkbara utfall. Piratpartiets tidigare ledare Rick Falkvinge har kritiserat Sveriges Television för att bara några dagar innan förtidsröstningen till valen till Europaparlamentet börjar arrangera en partiledardebatt där enbart riksdagspartierna får vara med. Mycket talar för att de etablerade partierna kommer att genomföra sina Europavalskampanjer med höstens riksdagsval i sikte.

Piratpartiet missgynnas också av att Feministiskt initiativ (Fi) just nu har hamnat i debattens centrum. Feministiskt initiativ driver visserligen i huvudsak helt andra frågor än vad Piratpartiet gör. Men båda partierna är anti-etablissemangspartier och konkurrerar om de väljare som utnyttjar valet till Europaparlamentet till att markera avstånd mot rådande ordning, men som inte kan tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna. Det finns just nu också en medial nyfikenhet kring Fi och dess förutsättningar att vinna mandat i Europaparlamentet och i riksdagen.

Det har hittills varit oerhört ont om opinionsmätningar inför valet till Europaparlamentet. Sådana mätningar kommer att börja publiceras mycket snart, kanske till och med i början av nästa vecka. Vore jag Piratpartist skulle jag ha mycket små förväntningar på resultatet av dessa opinionsmätningar.

Däremot finns det förutsättningar för Piratpartiet att ta sig in i matchen igen. Det senaste året har ett av partiets kärnområden - integritetsfrågorna - haft stor uppmärksamhet, med NSA-skandalen och Edward Snowdens uppmärksammade avslöjanden och landsflykt. För bara ett par veckor sedan ogiltigförklarade EU-domstolen det hårt kritiserade Datalagringsdirektivet. I torsdags redovisade statsvetarprofessorn Henrik Oscarsson resultat från den senaste SOM-undersökningen, vilka visade att svenska folket blivit mer negativt till användning av olika tvångsmedel (telefonavlyssning, övervakning av data- och teletrafik, demonstrationsförbud etc).

Flera av Piratpartiets frågor har således haft stor uppmärksamhet och opinionutvecklingen har gått på rätt håll utifrån Piratpartiets perspektiv. Men denna opinion är inte mobiliserad. I skrivande stund är det inte så mycket som tyder på att till exempel integritetsfrågorna kommer att vara avgörande för väljarna när de bestämmer sitt partival inför valet till Europaparlamentet om en månad. 

Hur skall då Piratpartiet gå till väga för att mobilisera opinionen genom att få till stånd en politisk strid kring sina favoritfrågor? Ja, det krävs två för en tango. De stora partierna har hittills inte visat någon vilja att hjälpa Piratpartiet att skapa politisk konflikt om integritetspolitiken. För att Piratpartiet skall lyckas åstadkomma en sådan politisk strid krävs en rejäl dos av informationssamhällets kanske viktigaste produktivkraft, det vill säga kreativitet. Här gäller att fånga momentum och mycket snabbt placera sig i centrum för det politiska samtalet, på samma sätt som partiet lyckades i samband med FRA-debatten 2008 och 2009. Är Piratpartiets ledning i besittning av en sådan politisk kreativitet? Om svaret är nej kommer deras piratskuta att segla på grund söndagen den 25 maj 2014.

Vår tids paradoxer II: Öppenhet vs. integritet

Här följer del två av min sommarserie om paradoxer som präglar vår tid. Den första delen publicerades för några dagar sedan och behandlade barnens levnadsvillkor: Nakenfobi vs. sexualisering. Denna del handlar om öppenhet vs. integritet.

På senare tid har integritetsfrågorna vuxit sig allt starkare på den politiska dagordningen. Kampen mot FRA-lagen präglades av krav på åtgärder för att förhindra att staten genom FRA:s signalspaning avlyssnade enskilda medborgares kommunikation på nätet. EU:s Datalagringsdirektiv, vilket medför en skyldighet för telefoni- och internetleverantörer att lagra information om abonnenterna i minst sex månader, har mött starka protester som hittills förhindrat att det implementerats i Sverige. Piratpartiet - med krav på skärpt integritetsskydd för medborgarna som ett av sina profilområden - lyckades ta sig in i Europaparlamentet. Från flera håll uttrycks oro över hur Google och Facebook hanterar de enorma informationsmängder som de har om sina användare.

Parallellt med diskussionen om skärpt integritetsskydd hyllas Wikileaks frisläppande av hundratusentals hemligstämplade underrättelsedokument, dokument som innehåller mängder med personuppgifter om enskilda, namngivna individer. Facebook-användare lägger ut information om sig själva och om vänner och bekanta, i stort som i smått. Under mantrat "nätets frihet" drivs kravet att alla former av nätpubliceringar skall vara tillåtna. Medierna publicerar namn på enskilda brottslingar eller brottsmisstänkta i en omfattning som för bara några år sedan uppfattades som fullständigt osannolik och omoralisk.

Å ena sidan en kamp för den personliga integriteten, mot FRA-lagen och Datalagringsinitiativet. Å andra sidan ett hyllande av Wikileaks masspubliceringar, privatlivets offentliggörande via Facebook eller andra sociala medier samt en förändrad och sällan ifrågasatt namngivningspolicy i traditionella medier. Behovet av ökad integritet och behovet av ökad öppenhet lyfts fram samtidigt, inte sällan av samma personer eller politiska aktörer.

Den kommunikationsteknologiska utvecklingen har skapat ett samhälle som är mer öppet och transparent än tidigare samhällen. Den ökande öppenheten är en oåterkallelig process och den bör bejakas. Dess negativa konsekvenser med avseende på medborgarnas integritet bör bekämpas, men inte genom minskad öppenhet. Här är debatten ännu famlande, och några distinkta frontlinjer är ännu inte utmejslade.

Jämförelsen - och skillnaden - mellan FRA-lagen och Wikileaks är - som jag tidigare påpekat - ett uttryck för en av de nya politiska skiljelinjer som framträder i samband med den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen och de samhällsförändringar som följer i dess spår - den mellan nationalstaten och olika transnationella nätverk. Nationalstaten försöker bibehålla eller återta kontroll över det globala nätverksamhällets främsta råvara och maktmedel: information. Med FRA-lagens hjälp vill nationalstaten värna sin maktställning för att därigenom stärka sin egen säkerhet och sammanhållning. I fallet med Wikileaks ser vi i stället ett nätverk som vill bekämpa statens informationsmonopol i centrala sakområden. Individens okränkbara rätt till kunskap och medborgarnas skydd från monopoliserande makthierarkier står då i centrum.

Parallellt med skiljelinjen nationalstat - transnationella nätverk skymtar vi också skiljelinjen kunskap-marknad. Den senare skiljelinjen mobiliserar marknadsaktörer som ser kunskap som en vara bland andra varor, säljbar på en marknad och som ett medel att uppnå vinstmaximering. Mot dessa marknadsaktörer mobiliserar samhällsgrupper som ser kunskap som en rättighet och kunskap som ett värde i sig. Skiljelinjen kunskap-marknad kan också tolkas som en kamp om kontrollen över informationsflöden mellan å ena sidan de som vill värna existerande informationsmonopol och å den andra sidan kommersiella eller ideella aktörer som utmanar dessa informationsmonopol. Efter dessa nya skiljelinjer mobiliserar Piratpartiet på internationell basis, och hittills med störst framgång i Sverige.

Om denna problematik skriver jag och Marie Demker i boken Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer Hjalmarson & Högberg, 2008) samt i vår nya bok Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid (Hjalmarson & Högberg, 2011).

Peter Eriksson, Miljöpartiet och Datalagringsdirektivet

Miljöpartiet och främst dess språkrör Peter Eriksson har hamnat i rejält blåsväder. För många har Miljöpartiet framstått som det parti inom det rödgröna samarbetet som mest helhjärtat och kompromisslöst värnat friheten och integriteten på nätet. Nu utpekas partiet i stället som svikare i dessa frihets- och integritetsfrågor.

Bakgrunden till Miljöpartiets blåsväder är att partiet sagt ja till att EU:s Datalagringsdirektiv - vilket innebär att telefon- och internetoperatörer blir skyldiga att registrera och arkivera personuppgifter om kundernas kommunikation - blir en del av svensk lagstiftning. Särskilt Peter Erikssons argumentation i Ekots lördagsintervju (27/2) har väckt ont blod hos många av dem som slåss för frihet och integritet på nätet.

Lyssnar man på Peter Erikssons uttalanden i Eko-intervjun så är det inte konstigt att många av dem som satt sin tilltro till Miljöpartiet i integritetsfrågorna blir upprörda. Under de få minuter som programledaren Tomas Ramberg grillar Peter Eriksson om varför Miljöpartiet svängt i frågan upprepar Peter Eriksson vid inte mindre än sex (6) tillfällen att Sverige "måste införa" direktivet eftersom vi är medlemmar av EU.

Peter Eriksson har ju på ett sätt alldeles rätt. Som EU-medlem har Sverige förbundit sig att införa de direktiv som EU beslutar. Men samtidigt finns det många sätt för en medlemsstat att obstruera processen och dra frågan om ett införande i långbänk. Som språkrör för Miljöpartiet har många förväntat sig att Peter Eriksson skall profilera sig som den som går i spetsen för civil olydnad mot införandet av Datalagringsdirektivet.

Men genom att i intervjun ständigt upprepa att Sverige "måste införa" direktivet framstod Peter Eriksson i stället som den som går i täten för att direktivet skall införas och att det inte är lönt att spjärna emot ytterligare.

Peter Erikssons sätt att formulera sig i Eko-intervjun illustrerar det dilemma som partier med en stark ideologisk drivkraft ställs inför när de får möjlighet att ta regeringsansvar. Hur mycket kan ett parti låta sin ideologiska renlärighet ersättas av pragmatism utan att förlora trovärdighet inför väljarna och inför de egna medlemmarna?

Vänsterpartiet befinner sig i precis samma situation, där Lars Ohly tvingas kryssa mellan Skylla och Karybdis i sin strävan att visa regeringsansvar och samtidigt övertyga medlemmar och sympatisörer att han inte tänker kompromissa i centrala ideologiska frågor. Så har till exempel Lars Ohly meddelat att han och Vänsterpartiet inte tänker driva frågan om ett svenskt utträde ur EU under mandatperioden om det blir en rödgrön regering.

Problemet har ofta varit tydligast för den politiska vänstern. 1900-talets tidiga socialistiska rörelser i Europa splittrades i en revolutionär och en reformistisk del. Många av de revolutionära partier som vann mandat i parlamentet utvecklades snabbt i reformistisk riktning när de tvingades formulera politiska förslag som var realpolitiskt genomförbara.

Inom Socialdemokraterna är det fortfarande på många håll så att de valda företrädarna (riksdagsgruppen, fullmäktigegruppen etc) är mer pragmatiska och övriga delar av partiet är mer radikala. Innehav av politiskt ansvar innebär, på gott och ont, att politiken pragmatiseras.

Knappast någon tror att Peter Eriksson verkligen vill införa Datalagringsdirektivet. Men han känner sig nödd och tvungen, och i Eko-intervjun misslyckades han kapitalt med att skapa trovärdighet kring varför en kompromiss i denna fråga var nödvändig just nu. Vänsterpartiet och Piratpartiet ler i mjugg och hoppas kunna vinna marginalväljare i integritetsfrågorna.

Denna text är också publicerad på SVT Debatt. Där finns också en artikel i ämnet av Isobel Hadley-Kamptz samt ett svar av Peter Eriksson tillsammans med sex andra framträdande miljöpartister.

Uppdatering kl 19.45: Nu säger t o m Centerns rättspolitiske talesperson Johan Linander att Sverige inte bör införa Datalagringsdirektivet utan att det enda rimliga är att vänta på kommissionens översyn. Desto mer obegripligt och politiskt oskickligt framstår Peter Erikssons fastbitande i Eko-intervjun att Sverige "måste införa" direktivet.