Viktigt att S säger nej till M:s krav på "volymmål" för asylmottagningen

Den parlamentariskt sammansatta migrationspolitiska kommittén, eller Kommittén om den framtida svenska migrationspolitiken (Ju 2019:01) som den formellt heter, går nu in i slutfasen av sitt arbete. I slutet av juli ska de politiska partierna ha kommit överens om förslag som har brett stöd i riksdagen, och TT berättar att kommitténs opolitiska sekretariat nu tagit fram ett helhetsförslag som partierna förhandlar om.

I denna text tänkte jag uppehålla mig kring en av de punkter som partierna förhandlar om. Moderaterna vill gärna att det sätts upp ett volymmål för den svenska asylpolitiken, det vill säga att Sverige formulerar ett tak för hur många människor som söker asyl i Sverige. (I sekretariatets förslag används nu i stället ordet "riktmärke" - det har dålig klang att beskriva enskilda människor på flykt från krig och förtryck i termer som "volymer".)

Socialdemokraterna i kommittén vill helst inte ha ett sådant volymmål. Å andra sidan vill Socialdemokraterna väldigt gärna ha med Moderaterna på en överenskommelse - dels för att skapa långsiktighet i migrationspolitiken, dels för att man hoppas att på så sätt kunna avföra migrationspolitiken som en stridsfråga mellan S och M.

Så kanske att Socialdemokraterna accepterar principen om volymmål i hopp om att skapa fred med Moderaterna om flyktingpolitiken. Men en sådan strategi kan bli ett praktfullt socialdemokratiskt självmål.

Moderaterna blir naturligtvis jätteglada om Socialdemokraterna accepterar principen om volymmål. Samtidigt vill Moderaterna gärna ha kvar konflikten om migrationspolitiken med Socialdemokraterna. Risken finns att Moderaterna - när Socialdemokraterna väl accepterat principen om volymmål - ändå i sista minuten väljer att inte komma överens med motiveringen att socialdemokraternas kompromissvilja gått tillräckligt långt. Eller att Moderaterna visserligen accepterar överenskommelsen, men varje år framöver tar strid med Socialdemokraterna om hur stort volymmålet/riktmärket ska vara. Moderaterna är tydliga med att de vill minska Sveriges asylmottagande från dagens cirka 20 000 asylsökande per år till ner mot 5 000 asylsökande per år - och att volymmålet ska fungera som "ett kraftfullt styrmedel".

På så sätt vinner Moderaterna både i sak (det införs ett volymmål/riktmärke för asylmottagningen) och strategiskt (konflikten med Socialdemokraterna om migrationspolitiken hålls vid liv och förs nu ännu mer på Moderaternas planhalva - hur mycket flyktingmottagningen bör minska).

Min ståndpunkt är Sverige ska inte ha ett tak/mål/riktmärke för asylinvandringen. Som 16 av Sveriges mest framstående folkrättsexperter skrev på DN Debatt för en tid sedan:

Kan vi med trovärdighet fortsätta att ställa krav på andras respekt för folkrätt och internationellt samarbete om vi själva ifrågasätter allmänt accepterade principer? Kan vi förvänta oss att Libanon välkomnar 1 miljon syriska flyktingar och Pakistan 2,9 miljoner från Afghanistan om vi själva sätter ett ”tak”? Och vad ska vi nordbor, världens mest välmående folk, säga till fattiga Uganda, med nära 1 miljon flyktingar, när vi stänger våra gränser?

Respekten för flyktingkonventionen är inte bara en fråga om trovärdighet i internationellt samarbete och efterlevnad av internationella avtal, utan också om grundläggande mänsklig värdighet och hur vi vill att våra samhällen ska se ut. Svenska riksdagspartier bör nu reagera och stå upp för flyktingkonventionen och flyktingars rättigheter.

Angående näringslivstopparnas försvar av Saudiavtalet

I dag publicerade 31 svenska näringslivstoppar en artikel på DN Debatt, där de med emfas argumenterade för att Sveriges militära samarbetsavtal med Saudiarabien skall vara kvar. Deras viktigaste argument är att handel främjar utvecklingen av mänskliga rättigheter och demokrati, att Saudiarabien är Sveriges viktigaste handelspartner i Mellanöstern samt att ett upprivande av avtalet urholkar Sveriges rykte som handels- och samarbetspartner.

Det är bra att de som vill att avtalet skall vara kvar äntligen kommit ut på banan. Hittills har debatten varit ensidig på så sätt att kritikerna till avtalet varit oerhört aktiva, medan de som försvarat avtalet - med några få undantag - duckat i debatten.

Däremot tycker jag att näringslivstopparnas argumentation är ohederlig i ett avgörande avseende. I artikeln beskrivs avtalet konsekvent som ett handelsavtal, och motståndarna beskrivs som att de är motståndare till frihandel och att de vill isolera Saudiarabien. Men så är ju inte fallet. Avtalet är inte ett handelsavtal utan ett militärt samarbetsavtal. Det är faktiskt en helt annan sak och det hade hedrat artikelförfattarna om de inte försökt ge sken av något annat.

Artikeln höjer konfliktnivån i frågan. Om Socialdemokraterna bestämmer sig för att inte riva upp avtalet blir det allt svårare för Miljöpartiet att stanna kvar i regeringen. Om Miljöpartiet lämnar regeringen går vi mot en ytterst osäker politisk framtid, särskilt med tanke på budgetprocessen och tillämpningen av decemberöverenskommelsen.

Jag tycker Socialdemokraterna skall rycka bort plåstret direkt och riva upp avtalet. Det kan svida en del. Men ett sådant beslut är moraliskt trovärdigt och det räcker långt.

Jag kommenterar näringslivstopparnas artikel för TT. Läs också gärna Olof Johansson-Stenmans (professor i nationalekonomi) kritik av artikeln här.

Politikens paradoxer: Seger i budgetomröstningen innebär att Alliansen sitter med Svarte Petter

Dramatiken inför budgetomröstningen i riksdagen den 3 december växer. Kommer Sverigedemokraterna att fälla det rödgröna budgetförslaget och vad händer i så fall då? I helgen markerade statsminister Stefan Löfven tydligt att det inte alls är självklart att han avgår även om budgeten faller. Låt mig vara klar om det där. Det behöver inte betyda att jag avgår bara sådär. Jag kommer inte att administrera någon annans budget, men det finns andra sätt att hantera situationen på, sa Stefan Löfven till TT.

Budgetomröstningen den 3 december börjar så smått växa fram som en winwin-möjlighet för Stefan Löfven. Antingen väljer Sverigedemokraterna att lägga ned sina röster, och då kan Stefan Löfven regera vidare enligt plan. Eller så väljer Sverigedemokraterna att rösta på Alliansens budgetförslag, och då är det plötsligt allianspartierna som sitter med Svarte Petter.

Allianspartierna vill inte ha nyval (eller extra val, som det formellt heter). Alliansen saknar en självklar statsministerkandidat. Moderaterna saknar en partiledare. Kristdemokraterna ligger i dagens Sifo-undersökning återigen under fyraprocentsspärren. 

Allianspartierna vill inte heller regera i det parlamentariska läge som nu råder. En alliansregering skulle givet valresultatet sakna politisk legitimitet. Den skulle vara beroende av aktivt stöd från Sverigedemokraterna i varje enskild omröstning och sannolikt inte bli särskilt långlivad.

Därför skulle allianspartierna vid ett nederlag för regeringens budgetförslag i stället tvingas in i olika former av blocköverskridande uppgörelser med den rödgröna regeringen. En sådan blocköverskridande samverkan kommer säkert ändå att uppstå under mandatperioden i enskilda sakfrågor - men allianspartierna vill ingå sådana uppgörelser på frivillig grund, inte mer eller mindre tvingade dithän genom en parlamentarisk kris. Jag anar att allianspartierna ångrar att de lade ett gemensamt budgetförslag - förslaget försenar och stökar den övergång till den lösare form av samverkan som allianspartierna själva förespråkat. Eftersom allianspartierna förlorade valet behöver de utnyttja tiden i opposition till att var för sig utveckla sin politik på ett sätt så att de tillsammans står bättre rustade att vinna tillbaka regeringsmakten hösten 2018.

Dagens Sifo bekräftar att den rödgröna regeringen fått en hyfsad start i opinionen. Visserligen har försprånget till allianspartierna minskat något, och uppgår nu till 1.6 procentenheter. Men givet den rödgröna regeringens svaga parlamentariska stöd skall Stefan Löfven vara nöjd med att det inte gått sämre. När Alliansen tog över regeringsmakten hösten 2006 hade de rödgröna partierna i Sifo:s novembermätning redan rusat förbi och hunnit skaffat sig ett övertag på mer än sju procentenheter. Därefter fortsatte allianspartierna att falla fritt i opinionen. Först när de rödgröna partiernas försprång i en del mätningar uppgick till hela 20 procentenheter började allianspartierna knappa in. Inför valet 2010 var man i kapp och förbi.

Mitt grundtips är fortfarande att Sverigedemokraterna väljer att lägga ned sina röster i omröstningen om budgeten den 3 december.

Jag kommenterar läget i budgetfrågan för Svenska Dagbladet.

Vad händer om regeringen förlorar budgetomröstningen?

Det ljusnar för regeringen. Efter allianspartiernas besked att man inte tänker lägga några egna förslag i syfte att bryta ut delar av regeringens budget vinner Stefan Löfven arbetsro. Det vore klokt om allianspartiernas vapenvila i budgetfrågan används till att skapa enighet över blockgränserna om vilka regler som skall råda i budgethanteringen framöver.

Visserligen kvarstår frågan om huruvida Sverigedemokraterna kommer att stödja alliansens budgetförslag vid omröstningen i riksdagen den 3 december och därigenom utlösa en regeringskris. Men även om så skulle bli fallet har den rödgröna regeringen flera olika möjligheter att hantera ett nederlag utan att behöva avgå eller utlysa extra val. En möjlighet är att återkomma till riksdagen med ett nytt förslag till budget, ett förslag som då är förankrat över blockgränsen. Allianspartierna vill i rådande läge undvika extraval, vilket underlättar en blocköverskridande uppgörelse om budgeten.

I och för sig kan en sådan förankring över blockgränsen leda till att Miljöpartiet väljer att lämna regeringssamarbetet och att Socialdemokraterna regerar vidare ensamma. Jag tror att Miljöpartiet skulle välja att sitta kvar. Det vore förödande för bilden av Miljöpartiets regeringsduglighet om partiet hoppade av efter bara några månader i regeringen.

I vilket fall tror jag tror inte att Sverigedemokraterna kommer att fälla den rödgröna budgeten. Partiet har bedyrat att man vill värna stabiliteten och utgå från vad som är bäst för landet. Sverigedemokraterna skulle få svårt att förklara för väljarna varför man bäst värnar stabilitet och landets bästa genom att bryta etablerad praxis och utlösa en regeringskris. Sverigedemokraterna skulle i det politiska efterspelet också riskera att förlora sin så hett eftertraktade vågmästarställning. Ett sådant vågspel, i Jimmie Åkessons frånvaro, måste bedömas som ytterst osannlikt. Som någon, lätt elakt, skrev på Facebook: Sverigedemokraterna är inte dumma på det sättet.

Jag kommenterar läget i budgetfrågan för TT.

Angående Stefan Löfvens uttalanden om kriget i Gaza

Stefans Löfvens uttalande på Facebook om kriget i Gaza har väckt stor uppmärksamhet. Kritikerna menar att Stefan Löfven inte var tillräckligt kritisk till Israels militära offensiv, en offensiv som hittills lett till nära 200 döda palestinier varav flertalet civila och många barn.

Jag är inte förvånad över uppståndelsen. I uttalandet valde Löfven att bortse från att det är Israel som är den starkaste parten och som därför också har det största ansvaret för att våldsanvändningen inte eskalerar. Löfven bortsåg också från att Israel använder sin militära övermakt på ett sätt som inte är proportionerligt i förhållande till det våld som Israel utsätts för.

Löfvens uttalande var i sin kritik mot Israel mycket tamare än den kritik som t ex liberala ledarsidor riktar mot Israel. Expressen skrev: Som högteknologisk militär stormakt kan Israel inte undgå det största ansvaret. Hamas rostiga raketer kan inte jämföras med de sofistikerade israeliska vapnen; något som tydligt avspeglas i dödssiffrorna för respektive sida. Dagens Nyheter skrev: Israels militära överläge är så stort att det nästan blir absurt att tala om ”konflikt” eller ”krig” – då detta för tankarna till någotsånär jämbördiga parter. Det är svårt att undvika ordet ”övervåld” när det gäller Israels militära aktioner. I skrivande stund närmar sig antalet döda i Gaza 200 personer och betydligt fler skadade, varav många är civila och förfärande många barn.

Även uttalanden från socialdemokraternas utrikespolitiska talesperson Urban Ahlin, SSU, Socialdemokraterna i Stockholm samt Socialdemokrater för Tro och Solidaritet har varit skarpare i sin kritik av Israels krigföring i Gaza.

I en intervju till TT i dag,  och framför allt i en intervju med tidningen Allehanda, är Löfven mycket tydligare i sin kritik mot Israel. Här betonar han det oproportionerliga israeliska våldet, talar om nödvändigheten av att erkänna staten Palestina samt uppmanar till bojkott av israeliska produkter producerade på ockuperade områden. Han hänvisar också till ett uttalande från Socialdemokraternas partikongress 2013 där dessa krav slås fast.

Det är möjligt att semesterfaktorer påverkat beredningen att det uttalande som nu väckt sådan uppståndelse. Det är också möjligt att partiledningen varit väl angelägen om att inte stöta sig med sitt systerparti Fatah, som i sin tur är kritiskt till Hamas sätt att hantera konflikten med Israel. Det är också möjligt att det finns en oro att uppfattas som alltför försonligt gentemot Hamas om man alltför kraftfullt kritiserar Israel i konflikten. När det gäller Hamas är det en organisation som begått svåra terrordåd, inte erkänner Israels rätt att existera och som har ett politiskt ansvar för de folkrättsstridiga raketbeskjutningar mot Israel som genomförs från norra Gaza. Men oavsett hur illa vi tycker om Hamas som organisation - och det gör de allra flesta av oss - får det aldrig hindra oss att rikta kritik även mot Israel när så är befogat.

*

Stefan Löfven valde att publicera sitt uttalande på Facebook kl 21.51 en lördagkväll i juli för att sedan logga ut och inte reagera på den storm som följde. Så kan man inte göra. Facebook är ingen anslagstavla, utan en plattform för dialog och interaktivitet. Stefan Löfven måste se till att hans Facebook-konto har en bemanning och ett sätt att fungera som motsvarar hans anspråk på att leda ett öppet och modernt framtidsparti.

Hur skall det gå för Piratpartiet?

Hur skall det gå för Piratpartiet? I valet till Europaparlamentet 2009 fick Piratpartiet 7.1 procent av rösterna och erövrade två mandat. Men riksdagsvalet 2010 blev en motgång med endast 0.65 procent av rösterna. Vilka är utsikterna för Piratpartiet att behålla åtminstone ett av de mandat partiet erövrade i Europaparlamentsvalet 2009?

Hittills tycks det som att Piratpartiet missgynnas av att det är supervalår, det vill säga att valet till Europaparlamentet och riksdagsvalet äger rum med bara några månaders mellanrum. Debattens fokus har än så länge varit starkt inriktad på höstens riksdagsval. Den populära valkompass som Svenska Dagbladet och TT tagit fram har till exempel enbart med riksdagspartierna i sina tänkbara utfall. Piratpartiets tidigare ledare Rick Falkvinge har kritiserat Sveriges Television för att bara några dagar innan förtidsröstningen till valen till Europaparlamentet börjar arrangera en partiledardebatt där enbart riksdagspartierna får vara med. Mycket talar för att de etablerade partierna kommer att genomföra sina Europavalskampanjer med höstens riksdagsval i sikte.

Piratpartiet missgynnas också av att Feministiskt initiativ (Fi) just nu har hamnat i debattens centrum. Feministiskt initiativ driver visserligen i huvudsak helt andra frågor än vad Piratpartiet gör. Men båda partierna är anti-etablissemangspartier och konkurrerar om de väljare som utnyttjar valet till Europaparlamentet till att markera avstånd mot rådande ordning, men som inte kan tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna. Det finns just nu också en medial nyfikenhet kring Fi och dess förutsättningar att vinna mandat i Europaparlamentet och i riksdagen.

Det har hittills varit oerhört ont om opinionsmätningar inför valet till Europaparlamentet. Sådana mätningar kommer att börja publiceras mycket snart, kanske till och med i början av nästa vecka. Vore jag Piratpartist skulle jag ha mycket små förväntningar på resultatet av dessa opinionsmätningar.

Däremot finns det förutsättningar för Piratpartiet att ta sig in i matchen igen. Det senaste året har ett av partiets kärnområden - integritetsfrågorna - haft stor uppmärksamhet, med NSA-skandalen och Edward Snowdens uppmärksammade avslöjanden och landsflykt. För bara ett par veckor sedan ogiltigförklarade EU-domstolen det hårt kritiserade Datalagringsdirektivet. I torsdags redovisade statsvetarprofessorn Henrik Oscarsson resultat från den senaste SOM-undersökningen, vilka visade att svenska folket blivit mer negativt till användning av olika tvångsmedel (telefonavlyssning, övervakning av data- och teletrafik, demonstrationsförbud etc).

Flera av Piratpartiets frågor har således haft stor uppmärksamhet och opinionutvecklingen har gått på rätt håll utifrån Piratpartiets perspektiv. Men denna opinion är inte mobiliserad. I skrivande stund är det inte så mycket som tyder på att till exempel integritetsfrågorna kommer att vara avgörande för väljarna när de bestämmer sitt partival inför valet till Europaparlamentet om en månad. 

Hur skall då Piratpartiet gå till väga för att mobilisera opinionen genom att få till stånd en politisk strid kring sina favoritfrågor? Ja, det krävs två för en tango. De stora partierna har hittills inte visat någon vilja att hjälpa Piratpartiet att skapa politisk konflikt om integritetspolitiken. För att Piratpartiet skall lyckas åstadkomma en sådan politisk strid krävs en rejäl dos av informationssamhällets kanske viktigaste produktivkraft, det vill säga kreativitet. Här gäller att fånga momentum och mycket snabbt placera sig i centrum för det politiska samtalet, på samma sätt som partiet lyckades i samband med FRA-debatten 2008 och 2009. Är Piratpartiets ledning i besittning av en sådan politisk kreativitet? Om svaret är nej kommer deras piratskuta att segla på grund söndagen den 25 maj 2014.

Avlyssningens normalisering

Jag är övertygad, tyvärr, att både min telefon och mina mejl kontrolleras av annan makt, sa näringsministern och centerledaren Annie Lööf till Expressen i dag. Där fanns i alla fall ett litet "tyvärr" instucket i uttalandet. I övrigt verkar Annie Lööf inte särskilt upprörd, snarare lakonisk. Avlyssningen beskrivs som "bekymmersam" och bör hanteras genom att "EU nu samordnar sig med USA och tar upp diskussionen med övervakning".

Alliansregeringen har hittills uppvisat en märklig flathet i förhållandena till avslöjanden om den amerikanska signalspaningsmyndigheten NSA:s avlyssning av internet och av enskilda politiska ledare. Sverige var det enda land som stödde Storbritanniens veto mot att EU skulle inleda diskussioner med USA om spionage och avlyssning. Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt gjordet klart att de inte tänkte ta upp USA:s övervakning och avlyssning med president Barack Obama vid dennes besök i Sverige tidigare i veckan. Nu blev det i stället TT som på presskonferensen fick Obama att behandla ämnet. I dag avslöjades att NSA vid sidan av att avlyssna medborgares mejl, Facebook, twitter och allmänt nätsurfande också tar sig förbi de krypteringsnycklar som används vid bankärenden eller skydd av sjukhusjournaler.

Varför har då regeringen så konsekvent duckat i debatten om USA:s avlyssning av nätet
och tillsammans med Storbritannien stoppat EU från att konfrontera USA i frågan? En tänkbar förklaring finns i dagens avslöjande att Sverige är en av de stater i världen som samarbetar  allra närmast med USA och Storbritannien när det gäller just avlyssning det globala nätet.

Kriget mot terrorismen har blivit ett normaltillstånd - ett krig utan möjligt slut och där krigstillståndet därför  normaliseras. I spåren av detta eviga krig ser vi hur övervakningssamhället också normaliseras, massavlyssning av medborgare och enskilda politiker blir något vi möjligen kan "beklaga" och säga "tyvärr" om. Men som vi förväntas vänja oss vid och som blir en del av vår vardag. "Tyvärr." Avlyssning som normalitet.

Jag har en maggropskänsla av att nog nu börjar bli nog, enough is enough. FRA-debatten visade att det finns en potential för politisk mobilisering i övervaknings- och integritetsfrågorna. Medierna och åtminstone delar av den politiska oppositionen kommer nu att noga granska regeringens agerande i dessa frågor den senaste tiden. Mycket kommer inte att behövas för att riva upp en politisk storm. Det vore i så fall uppfriskande.

Obamas besök - ryggdunkande för inga frågor framåt

Så har då president Barack Obama lämnat landet, efter mindre än ett dygns vistelse i landet. Utåt sett har besöket inte kretsat särskilt mycket kring de svensk-amerikanska relationerna. Så använde sig till exempel Barack Obama gårdagens presskonferens som en plattform för att rikta sig till hela världen för att tala om krisen i Syrien och för att bemöta kritiken mot USA:s nyligen avslöjade övervakning och avlyssning.

Låt mig vara uppriktig. Jag tycker det är utomordentligt svagt att den svenska regeringen inte utnyttjade Obamas besök till att diskutera de frågor där Sverige och USA är oense. Nu blev det till exempel TT som fick ta ansvar och fråga Obama om övervakningsaffären. Utrikesminister Carl Bildt har till och med gått så långt att han beskrivit besöket som ett "feelgood-möte". Feelgood-möte? En märklig prioritering när Sverige för en gångs skull har en av världens absolut mäktigaste politiker till hands.

Jag tror att Carl Bildts feelgood-strävan bottnar i en djupt felaktig värdering av besökets potential. De flesta bedömare är till exempel eniga om att Barack Obama egentligen vill stänga Guantanomolägret så snart som möjligt, men att han har problem på hemmaplan med att driva frågan framåt. Om USA:s och Obamas vänner - och dit hör Sverige - tiger av oro för att genera gästen eller för att Obama "egentligen" vet vad vi tycker i frågan, ja, då missar man möligheten att stärka Obamas position på hemmaplan. Om inte ens Obamas närmaste vänner tar upp Guantanamofrågan med honom blir budskapet att omvärlden inte tycker att frågan egentligen är särskilt viktig. Därigenom försvagas Obamas möjligheter att driva frågan framåt i USA.

Motsvarnde resonemang gäller frågor där det är mer oklart vad Obama innerst inne tänker, som de amerikanska drönarattackerna, övervakningen och Edward Snowden samt dödsstraffet. Ett underdånigt ryggdunkande för inga frågor framåt och är heller inget sunt uttryck för genuin vänskap.

Att tiga är att samtycka. Genom tigande tar man också på sig en del av ansvaret för ogärningar man egentligen tar avstånd från.

Alliansen och livet efter Maramö

Eftersnacket till Alliansmötet i Maramö pågår för fullt. Blev det flipp eller flopp? Jag gav följande kommentar till TT.

Regeringsfrågan är ett av Alliansens starkaste kort inför valet 2014. Därför är det viktigt för Alliansen att visa upp sig gemensamt för att förstärka bilden av ett fungerande samarbete.Ur det perspektivet var Maramö en framgång.

Däremot bidrog Maramö också till att förstärka bilden av en Allians som går på tomgång när det gäller sakpolitiken. I väljarnas ögon kan kombinationen av det enorma medieuppbådet och frånvaron av sakpolitiska utspel uppfattas som att Alliansen prioriterar fel saker. Oppositionen plockar gratispoäng genom bilden av att när Alliansen träffas grillar de korv, hissar flaggor och diskuterar nya möten i stället för att på allvar tackla svåra samhällsproblem, särskilt ungdomsarbetslösheten.

Mötet i Maramö blev ett strategiskt problem för Alliansen. Annie Lööf hade i sitt Almedalstal sommaren 2012 bjudit in till mötet utan att förankra det med övriga partiledare. Dessutom spelade Lööf upp förväntningarna genom att i inbjudan beskriva mötet som en nystart för att ge mer glöd i samarbetet och att Alliansen i Maramö skulle uppgraderas till 2.0. Övriga partiledare var skeptiska till arrangemanget, men hade ingen möjlighet att tacka nej. Jag tror att Alliansledarna drar en gemensam suck av lättnad nu när mötet är över.

Kommentaren finns publicerad tillsammans med synpounkter från Tommy Möller och Jonas Hinnfors här.

Fuskande studenter? Moralism och alarmism i mediebevakningen

I dag skriver jag på att Ajour om alarmism i mediebevakningen om fusk på svenska högskolor. Bakgrunden är att TT påstår att att studenter på svenska högskolor fortsätter att fuska på samma "höga nivå" som tidigare. Studenternas fusk ligger på en alldeles för stor volym, säger statssekreterare Peter Honeth på utbildningsdepartementet till TT.

Hög nivå? För stor volym? TT:s undersökning visar att under 2011 stängdes 548 studenter av för fusk. Enligt Högskoleverket uppgick antalet helårsstudenter samma år till 312 00. Det innebär mindre än en femtedels procent - knappt 0.18 procent för att vara exakt - avstängdes för fusk, räknat per helårsstudent.

Jag vet inte vad man utgår ifrån när man hävdar att 0.18 procent är en "alldeles för stor volym" eller att fusket ligger kvar på sin "höga nivå". Hade 0.11 procent varit OK? Hade 0.25 procent varit "jättehögt"?

Hela texten kan läsas här.