Jag har träffat massor av trevliga invandrare. Men jag tycker att de måste lära sig att leva som vi och sköta sig.
Jag flyttade från ett område med många invandrare. Alla svenskar blev tvungna att flytta. Man är inte säker på kvällarna. Man kan inte gå ut.
Problemet är inte att de är invandrare, utan den livsstil vissa av dem har (...) brottsligheten, korruptionen, knarket.
Citaten ovan får kanske inte så många att höja på ögonbrynen. Vi har vant oss vid en retorik i debatten där invandrare och invandring förknippas med brottslighet, segregation, otrygghet och att invandrarna, "dom", måste "bli som vi" och "sköta sig".
Men citaten ovan handlar inte om invandring och invandrare i Sverige i dag. Citaten kommer från vita människor i Chicago i mitten av 1960-talet, när den svarta medborgarrättsrörelsen gjorde anspråk på rättvisa och ville bryta boendesegregationen i staden. Citaten är korrekta, men i stället för invandrare talade de vita i Chicago om svarta människor, om färgade, om n... (n-ordet).
Jag har träffat massor av trevliga färgade. Men jag tycker att de måste lära sig att leva som vi och sköta sig.
Jag
flyttade från ett färgat område. Alla vita blev
tvungna att flytta. Man är inte säker på kvällarna. Man kan inte gå ut.
Problemet är inte att de är (n-ordet) utan den livsstil vissa av dem har (...) brottsligheten, korruptionen, knarket.
Citaten är hämtade ur avsnittet "Ut ur skuggorna" i programserien "Martin Luther King till Obama. Afroamerikansk historia från 1960-talet till vår egen samtid" som nu visas av Utbildningsradion och SVT24. Jag såg programmet igår kväll och rös bokstavligen av obehag när jag så lätt kunde relatera rasistiska uttalanden från 1960-talets vita USA till dagens svenska debatt om invandrare och invandring.
Se gärna programmet. Det var mycket lärorikt och välgjort.
Visar inlägg med etikett Barack Obama. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Barack Obama. Visa alla inlägg
2019-08-09
Chelsea Manning behöver vårt stöd!
Den amerikanska whistleblowern Chelsea Manning slåss återigen för sin framtid.
Chelsea Manning dömdes (då under namnet Bradley Manning) i augusti 2013 av en amerikansk militärdomstol till 35 års fängelse för bland annat spioneri. Bakgrunden var att Manning läckt dokument om svåra missförhållanden i samband med USA:s krigföring i Afghanistan och i Irak samt om det ökända fånglägret i Guantanamo. I januari 2017 beslöt president Barack Obama som en av sina absolut sista åtgärder att kraftigt minska hennes strafftid och i maj 2017 släpptes hon fri.
I dag kämpar Chelsea Manning ånyo en kamp mot de amerikanska myndigheterna. Den 8 mars 2019 arresterades hon, efter att ha vägrat vittna inför en federal åtalsjury som utreder Wikileaks i USA. Chelsea Manning vägrar av principiella skäl att underkasta sig en åtalsjury vars arbete präglas av sekretess och hemlighetsmakeri, och där åklagaren har en avsevärt starkare position än försvarsadvokaten. Mannings säger: We have seen this power abused countless times to target political speech. I have nothing to contribute to this case and I resent being forced to endanger myself by participating in this predatory practice. Hon tillägger: Cooperation with this grand jury is simply not an option. Doing so would mean throwing away all of my principles, accomplishments, sacrifices, and erase decades of my reputation — an obvious impossibility.
Chelsea Manning riskerar nu att sitta fängslad i 18 månader. Dessutom bötfälls hon med 10 000 kronor om dagen (!) för varje dag hon sitter fängslad.
Behandlingen av Chelsea Manning är inte anständig. Hon förtjänar vårt stöd, för sitt civilkurage och för sina principiella ställningstaganden för mänskliga rättigheter, transparens och öppenhet. Kontaktuppgifter till hennes stödnätverk finns här. Om inte annat - sänd henne några hoppfulla rader och bidra till att hon får veta att människor över hela världen inte har glömt henne.
Chelsea Manning dömdes (då under namnet Bradley Manning) i augusti 2013 av en amerikansk militärdomstol till 35 års fängelse för bland annat spioneri. Bakgrunden var att Manning läckt dokument om svåra missförhållanden i samband med USA:s krigföring i Afghanistan och i Irak samt om det ökända fånglägret i Guantanamo. I januari 2017 beslöt president Barack Obama som en av sina absolut sista åtgärder att kraftigt minska hennes strafftid och i maj 2017 släpptes hon fri.
I dag kämpar Chelsea Manning ånyo en kamp mot de amerikanska myndigheterna. Den 8 mars 2019 arresterades hon, efter att ha vägrat vittna inför en federal åtalsjury som utreder Wikileaks i USA. Chelsea Manning vägrar av principiella skäl att underkasta sig en åtalsjury vars arbete präglas av sekretess och hemlighetsmakeri, och där åklagaren har en avsevärt starkare position än försvarsadvokaten. Mannings säger: We have seen this power abused countless times to target political speech. I have nothing to contribute to this case and I resent being forced to endanger myself by participating in this predatory practice. Hon tillägger: Cooperation with this grand jury is simply not an option. Doing so would mean throwing away all of my principles, accomplishments, sacrifices, and erase decades of my reputation — an obvious impossibility.
Chelsea Manning riskerar nu att sitta fängslad i 18 månader. Dessutom bötfälls hon med 10 000 kronor om dagen (!) för varje dag hon sitter fängslad.
Behandlingen av Chelsea Manning är inte anständig. Hon förtjänar vårt stöd, för sitt civilkurage och för sina principiella ställningstaganden för mänskliga rättigheter, transparens och öppenhet. Kontaktuppgifter till hennes stödnätverk finns här. Om inte annat - sänd henne några hoppfulla rader och bidra till att hon får veta att människor över hela världen inte har glömt henne.
2019-05-13
Chelsea Manning behöver vårt stöd
I skuggan av all uppmärksamhet kring Julian Assange kämpar den amerikanska whistleblowern Chelsea Manning för sin framtid.
Chelsea Manning dömdes (då under namnet Bradley Manning) i augusti 2013 av en amerikansk militärdomstol till 35 års fängelse för bland annat spioneri. Bakgrunden var att Manning läckt dokument om svåra missförhållanden i samband med USA:s krigföring i Afghanistan och i Irak samt om det ökända fånglägret i Guantanamo. I januari 2017 beslöt president Barack Obama som en av sina absolut sista åtgärder att kraftigt minska hennes strafftid och i maj 2017 släpptes hon fri.
I augusti 2018 gästade Chelsea Manning Göteborg och musikfestivalen Way Out West. Hon imponerade genom sin skärpa och sin eftertänksamhet, och genom att undvika alla enkla lösningar. Följ dina värderingar och gör aktiva val, var hennes svar på frågan om när det var "rätt" att bryta mot lagen. Vi gör alltid val, betonade hon. Att agera eller inte agera är ett val. Även att avstå från civil olydnad är ett val. Hon var också noga med att markera distans till Wikileaks och Julian Assange. Min enda kontakt med dem har varit när jag sände dem dokumenten, sa hon.
I dag kämpar Chelsea Manning ånyo en kamp mot de amerikanska myndigheterna. Den 8 mars 2019 fängslades hon, efter att ha vägrat vittna inför en federal åtalsjury som utreder Wikileaks i USA. Efter två månader i häkte frigavs hon i förra veckan. Men Chelsea Manning kallas inom kort återigen för att vittna, och även denna gång kommer hon att vägra: Att samarbeta med åtalsjuryn vore att kasta
bort alla mina principer, allt det jag uppnått och allt det jag offrat
och radera decennier av mitt anseende.
Chelsea Manning förtjänar vårt stöd, för sina principer och för sitt mod. Kontaktuppgifter till hennes stödnätverk finns här.
Chelsea Manning dömdes (då under namnet Bradley Manning) i augusti 2013 av en amerikansk militärdomstol till 35 års fängelse för bland annat spioneri. Bakgrunden var att Manning läckt dokument om svåra missförhållanden i samband med USA:s krigföring i Afghanistan och i Irak samt om det ökända fånglägret i Guantanamo. I januari 2017 beslöt president Barack Obama som en av sina absolut sista åtgärder att kraftigt minska hennes strafftid och i maj 2017 släpptes hon fri.
I augusti 2018 gästade Chelsea Manning Göteborg och musikfestivalen Way Out West. Hon imponerade genom sin skärpa och sin eftertänksamhet, och genom att undvika alla enkla lösningar. Följ dina värderingar och gör aktiva val, var hennes svar på frågan om när det var "rätt" att bryta mot lagen. Vi gör alltid val, betonade hon. Att agera eller inte agera är ett val. Även att avstå från civil olydnad är ett val. Hon var också noga med att markera distans till Wikileaks och Julian Assange. Min enda kontakt med dem har varit när jag sände dem dokumenten, sa hon.
Chelsea Manning förtjänar vårt stöd, för sina principer och för sitt mod. Kontaktuppgifter till hennes stödnätverk finns här.
2018-04-30
Får man ta hunden med sig in i Rosenbad?
För några dagar sedan lade jag ut en förfrågan på Facebook och Twitter, kring hundens och hundägandets betydelse i svensk politik. Jag undrade vilken sorts hund mina vänner och följare tyckte att Stefan Löfven och de övriga partiledarna borde skaffa inför valrörelsen 2018. Gensvaret blev stort och jag fick in över 100-talet förslag.
Det finns inte jättemycket forskning om husdjurens - och i det här fallet hundägandets - betydelse för människors partival. Men det finns lite grand, särskilt i USA. I presidentvalskampanjen 2008 uppmärksammades det till exempel stort att Barack Obamas familj inte hade något husdjur. (Däremot hade Barack Obama utlovat sina döttrar en liten hund så snart valkampanjen var över.) Barack Obama blev därigenom den förste personen som valts till amerikansk president utan att ha något husdjur (givet att hästar också räknas som husdjur).
Statsvetarprofessorn Diana Mutz har argumenterat för att Barack Obamas hundlöshet låg honom i fatet. Allt annat lika gav hundägare i något lägre utsträckning sin röst åt Obama. Mutz menade att den sannolika förklaringen låg i att hundägare tenderade att identifiera sig med varandra. Men resultaten har ifrågasatts av statsvetaren Matthew L. Jacobsmeier som menar att orsaken snarare låg i att konservativa hundägare i sydstaterna som grupp tenderade att vara överrepresenterade med avseende på rasistiska värderingar, och att det var denna rasism - och inte det faktum att Obama saknade hund - som gjorde att de inte röstade på Obama. Ja, det finns mycket man kan forska om. :)
Vad tyckte då de som svarade på min fråga att Stefan Löfven skulle ha för hund? Det vanligaste svaren var Labrador. Bland de övriga mer frekvent förekommande hundraserna nämndes Golden Retriever, Collie, Rotweiller, Schäfer, Dobermann pinscher, Engelsk bulldog, Boxer och Tax. I övrigt nämndes Australian Sheepherd, Vit schnautzer, Portugisisk vattenhund, Bostonterrier, Corgi, Älghund/Nordisk spets, Belgisk mastif och Basenji.
Bland svaren märktes också Vallhund (så att han hittar rätt), Mops (för att få fart på honom), Pudel (kan alltid komma till användning), Västsibirisk Laika (för att vidga reviret), en blandras (eftersom han blandar olika ideologier), en minröjarhund (med tanke på den svenska vapenexporten...) samt att han inte borde ha hund alls (eftersom han reser för mycket). En hel del tyckte att han borde skaffa en Afghan.
En mig närstående person tyckte att Stefan Löfven skulle ha en Rescue dog, det vill säga en övergiven hund som farit illa. En annan mig närstående person tyckte att Stefan Löfven absolut borde ha en Beagle, eftersom han är så modest. (Inser i skrivande stund att jag är osäker på om omdömet "modest" syftade på Stefan Löfven eller på hunden eller möjligen på båda.)
Väldigt många tyckte att frågan var fel ställd. Stefan Löfven skulle naturligtvis ha en katt, och inget annat. Någon blev till och med arg på mig för att jag lyfte fram hund före katt (Ja, Vizzlan, jag tänker på dig och jag har redan bett om ursäkt... :) )
Jag ska inte trötta ut er med alla kreativa förslag som inkom för de övriga partiledarna, utan hänvisar till mitt öppna Facebookflöde och till Twitter. Men Jan Björklund med en Jack Russell tycker jag var en fin kombination. Hederspris till Stina Berge och Maria Küchen för flera kreativa och bildsatta förslag. Maria Küchen tycker att Annie Lööf ska ha en Afghan eftersom hon är den enda i Alliansen som visat något slags solidaritet med flyktingarna från Afghanistan och att frisyren stämmer (mot bakgrund av de näthatsbilder som på senare tid publicerats kring Annie Lööf visar jag gärna denna betydligt mer sympatiska bild).
Vad lär vi oss av detta? Ja, inte minst att hundar och husdjur engagerar. Gensvaret på min enkelt ställda fråga blev över förväntan. Många tyckte det var roligt och lade tid och kraft på att formulera förslag och leta fram bilder. Det var också roligt att se vilka egenskaper olika människor förknippar med de enskilda politikerna och deras idéer. Stefan Löfven och en Labrador. Enligt Wikipedia är en Labrador snäll, utåtriktad rörlig, mild, intelligent och har ett jämnt temperament. Och är tillitsfull.
Läs också gärna statsvetaren Ann-Cathrine Jungars text "Politikerns bästa, eller enda, vän?", om just hundar och politik.
Med dessa ord önskar jag alla läsare en fortsatt trevlig Valborg!
Det finns inte jättemycket forskning om husdjurens - och i det här fallet hundägandets - betydelse för människors partival. Men det finns lite grand, särskilt i USA. I presidentvalskampanjen 2008 uppmärksammades det till exempel stort att Barack Obamas familj inte hade något husdjur. (Däremot hade Barack Obama utlovat sina döttrar en liten hund så snart valkampanjen var över.) Barack Obama blev därigenom den förste personen som valts till amerikansk president utan att ha något husdjur (givet att hästar också räknas som husdjur).
Statsvetarprofessorn Diana Mutz har argumenterat för att Barack Obamas hundlöshet låg honom i fatet. Allt annat lika gav hundägare i något lägre utsträckning sin röst åt Obama. Mutz menade att den sannolika förklaringen låg i att hundägare tenderade att identifiera sig med varandra. Men resultaten har ifrågasatts av statsvetaren Matthew L. Jacobsmeier som menar att orsaken snarare låg i att konservativa hundägare i sydstaterna som grupp tenderade att vara överrepresenterade med avseende på rasistiska värderingar, och att det var denna rasism - och inte det faktum att Obama saknade hund - som gjorde att de inte röstade på Obama. Ja, det finns mycket man kan forska om. :)
Vad tyckte då de som svarade på min fråga att Stefan Löfven skulle ha för hund? Det vanligaste svaren var Labrador. Bland de övriga mer frekvent förekommande hundraserna nämndes Golden Retriever, Collie, Rotweiller, Schäfer, Dobermann pinscher, Engelsk bulldog, Boxer och Tax. I övrigt nämndes Australian Sheepherd, Vit schnautzer, Portugisisk vattenhund, Bostonterrier, Corgi, Älghund/Nordisk spets, Belgisk mastif och Basenji.
Bland svaren märktes också Vallhund (så att han hittar rätt), Mops (för att få fart på honom), Pudel (kan alltid komma till användning), Västsibirisk Laika (för att vidga reviret), en blandras (eftersom han blandar olika ideologier), en minröjarhund (med tanke på den svenska vapenexporten...) samt att han inte borde ha hund alls (eftersom han reser för mycket). En hel del tyckte att han borde skaffa en Afghan.
En mig närstående person tyckte att Stefan Löfven skulle ha en Rescue dog, det vill säga en övergiven hund som farit illa. En annan mig närstående person tyckte att Stefan Löfven absolut borde ha en Beagle, eftersom han är så modest. (Inser i skrivande stund att jag är osäker på om omdömet "modest" syftade på Stefan Löfven eller på hunden eller möjligen på båda.)
Väldigt många tyckte att frågan var fel ställd. Stefan Löfven skulle naturligtvis ha en katt, och inget annat. Någon blev till och med arg på mig för att jag lyfte fram hund före katt (Ja, Vizzlan, jag tänker på dig och jag har redan bett om ursäkt... :) )
Jag ska inte trötta ut er med alla kreativa förslag som inkom för de övriga partiledarna, utan hänvisar till mitt öppna Facebookflöde och till Twitter. Men Jan Björklund med en Jack Russell tycker jag var en fin kombination. Hederspris till Stina Berge och Maria Küchen för flera kreativa och bildsatta förslag. Maria Küchen tycker att Annie Lööf ska ha en Afghan eftersom hon är den enda i Alliansen som visat något slags solidaritet med flyktingarna från Afghanistan och att frisyren stämmer (mot bakgrund av de näthatsbilder som på senare tid publicerats kring Annie Lööf visar jag gärna denna betydligt mer sympatiska bild).
Vad lär vi oss av detta? Ja, inte minst att hundar och husdjur engagerar. Gensvaret på min enkelt ställda fråga blev över förväntan. Många tyckte det var roligt och lade tid och kraft på att formulera förslag och leta fram bilder. Det var också roligt att se vilka egenskaper olika människor förknippar med de enskilda politikerna och deras idéer. Stefan Löfven och en Labrador. Enligt Wikipedia är en Labrador snäll, utåtriktad rörlig, mild, intelligent och har ett jämnt temperament. Och är tillitsfull.
Läs också gärna statsvetaren Ann-Cathrine Jungars text "Politikerns bästa, eller enda, vän?", om just hundar och politik.
Med dessa ord önskar jag alla läsare en fortsatt trevlig Valborg!
2017-01-18
Glad att Chelsea Manning snart är fri. Ge nu Edward Snowden skydd i Sverige!
Jag är väldigt glad att Chelsea Manning snart är en fri kvinna. Chelsea Manning dömdes (då under namnet Bradley Manning) i augusti 2013 av en amerikansk militärdomstol till 35 års fängelse för spioneri och stöld. Bakgrunden var att Manning läckt dokument om svåra missförhållanden i Irak, missförhållanden som USA bar ansvar för. Nu har Barack Obama, i ett av sina sista beslut som president, beslutat att kraftigt förkorta hennes fängeslestraff. Chelsea Manning beräknas bli fri den 17 maj 2017. Det är bra.
Världen behöver fler visselblåsare. I en tid av filterbubblor och relativiserade sanningar är det rätt att stå upp för transparens och öppenhet.
Sedan sommaren 2013 befinner sig en annan amerikansk visselblåsare, Edward Snowden, i exil i Ryssland. Edward Snowden tvingades fly efter att ha informerat The Guardian och The Washington Post om USA:s enorma övervakningsprogram av IT- och telefonnäten och överlämnat dokument som bl a påstås visa att USA och Storbritannien genomfört hackingattacker mot delegaterna på G20-mötet i London 2009.
Jag ser inga skäl till att Edward Snowden ska tvingas tillbringa resten av sitt liv i Ryssland. Snowden tilldelades 2014 Right Livelihood-priset och Europaparlamentet har i en resolution från 2015 uppmanat EU:s medlemsstater att ”lägga ner eventuella straffrättsliga åtal mot Edward Snowden och bevilja honom skydd".
Sverige bör nu ta täten och söka vägar att ge Edward Snowden en tillflyktsort i en demokrati som Sverige, i stället för i Vladimir Putins slutna och auktoritära Ryssland. Det vore bra för öppenheten, det vore bra för demokratin och det vore bra för Sverige.
Världen behöver fler visselblåsare. I en tid av filterbubblor och relativiserade sanningar är det rätt att stå upp för transparens och öppenhet.
Sedan sommaren 2013 befinner sig en annan amerikansk visselblåsare, Edward Snowden, i exil i Ryssland. Edward Snowden tvingades fly efter att ha informerat The Guardian och The Washington Post om USA:s enorma övervakningsprogram av IT- och telefonnäten och överlämnat dokument som bl a påstås visa att USA och Storbritannien genomfört hackingattacker mot delegaterna på G20-mötet i London 2009.
Jag ser inga skäl till att Edward Snowden ska tvingas tillbringa resten av sitt liv i Ryssland. Snowden tilldelades 2014 Right Livelihood-priset och Europaparlamentet har i en resolution från 2015 uppmanat EU:s medlemsstater att ”lägga ner eventuella straffrättsliga åtal mot Edward Snowden och bevilja honom skydd".
Sverige bör nu ta täten och söka vägar att ge Edward Snowden en tillflyktsort i en demokrati som Sverige, i stället för i Vladimir Putins slutna och auktoritära Ryssland. Det vore bra för öppenheten, det vore bra för demokratin och det vore bra för Sverige.
2016-12-28
Tre frågor och svar om FN-resolutionen om Israels bosättningspolitik
Den 23 december antog FN:s säkerhetsråd en resolution (2334) som i skarpa ordalag fördömer den israeliska bosättningspolitiken på ockuperade palestinska områden, inklusive östra Jerusalem. Resolutionen karaktäriserar Israels bosättningar som ett uppenbart brott mot internationell rätt och ett allvarligt hinder mot freden.
USA valde - till de flestas förvåning - att inte använda sitt veto för att stoppa resolutionen. I stället lade USA ned sin röst, övriga 14 medlemsstater i säkerhetsrådet röstade ja. Så vitt jag kan förstå innebär resolutionen den starkaste kritik av Israels bosättningspolitik som säkerhetsrådet hittills uttalat. Tidigare försök att rikta en så stark kritik har stoppats av USA:s veto.
1.) Varför valde USA denna gång att inte stoppa resolutionen? USA:s nedlagda röst är ett försök från den avgående Obama-administrationen att förändra det politiska landskapet och påverka förutsättningarna för den tillträdande Trump-administrationens Israel/Palestina-politik. Barack Obama har under lång tid varit utomordentligt kritisk till den israeliska högerregeringens ovilja att föra fredsprocessen framåt och över den nonchalanta arrogans som präglat Israels bosättningspolitik. Nu står det klart att det råder internationell enighet om att de israeliska bosättningarna är olagliga och att de utgör ett allvarligt hinder mot freden. Donald Trump kommer som president inte att kunna dra tillbaka säkerhetsrådets ställningstagande i denna fråga.
2.) Vilka blir de direkta konsekvenserna av FN-resolutionen? På kort sikt blir det inga större konsekvenser. Israel kommer sannolikt att tillfälligt kalla hem några diplomater och kanske minska sina bidrag till några FN-organ. Den israeliska bosättarhögern försöker mobilisera sina anhängare bakom krav på utökade bosättningar. På lång sikt innebär FN-resolutionen ett synliggörande och ett förstärkande av Israels isolering i världssamfundet. Resolutionen höjer tröskeln för Donald Trump att som president göra allvar av sitt hot att flytta USA:s ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem. (Trump kanske ändå väljer att flytta ambassaden - men får då kalkylera med risken för försämrade relationer till viktiga allierade arabstater och ökad instabilitet och oro i en redan konfliktfylld region.) Avgörande blir om FN-resolutionen kommer att påverka stödet för premiärminister Benjamin Netanyahu och hans regering.
3.) Vad händer framåt med den israelisk-palestinska konflikten? Senare i dag förväntas USA:s utrikesminister John Kerry hålla ett visionärt linjetal i frågan. Talet blir ett viktigt inspel till den konferens om fred i Mellanöstern som Frankrike initierat och som förväntas öppna inom ett par veckor. Om den så kallade kvartetten (USA, EU, FN, Ryssland) där snabbt kan enas om en gemensam linje, förankrad med viktiga arabiska stater, ökar pressen på Israel ytterligare. Men hur långt hinner det franska initiativet komma innan Donald Trump tillträder?
Det dödläge som nu råder i frågan är inte hållbart i längden. Sverige får som medlem av säkerhetsrådet från och med den 1 januari en viktig och intressant uppgift i att försöka föra fredsprocessen framåt.
USA valde - till de flestas förvåning - att inte använda sitt veto för att stoppa resolutionen. I stället lade USA ned sin röst, övriga 14 medlemsstater i säkerhetsrådet röstade ja. Så vitt jag kan förstå innebär resolutionen den starkaste kritik av Israels bosättningspolitik som säkerhetsrådet hittills uttalat. Tidigare försök att rikta en så stark kritik har stoppats av USA:s veto.
1.) Varför valde USA denna gång att inte stoppa resolutionen? USA:s nedlagda röst är ett försök från den avgående Obama-administrationen att förändra det politiska landskapet och påverka förutsättningarna för den tillträdande Trump-administrationens Israel/Palestina-politik. Barack Obama har under lång tid varit utomordentligt kritisk till den israeliska högerregeringens ovilja att föra fredsprocessen framåt och över den nonchalanta arrogans som präglat Israels bosättningspolitik. Nu står det klart att det råder internationell enighet om att de israeliska bosättningarna är olagliga och att de utgör ett allvarligt hinder mot freden. Donald Trump kommer som president inte att kunna dra tillbaka säkerhetsrådets ställningstagande i denna fråga.
2.) Vilka blir de direkta konsekvenserna av FN-resolutionen? På kort sikt blir det inga större konsekvenser. Israel kommer sannolikt att tillfälligt kalla hem några diplomater och kanske minska sina bidrag till några FN-organ. Den israeliska bosättarhögern försöker mobilisera sina anhängare bakom krav på utökade bosättningar. På lång sikt innebär FN-resolutionen ett synliggörande och ett förstärkande av Israels isolering i världssamfundet. Resolutionen höjer tröskeln för Donald Trump att som president göra allvar av sitt hot att flytta USA:s ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem. (Trump kanske ändå väljer att flytta ambassaden - men får då kalkylera med risken för försämrade relationer till viktiga allierade arabstater och ökad instabilitet och oro i en redan konfliktfylld region.) Avgörande blir om FN-resolutionen kommer att påverka stödet för premiärminister Benjamin Netanyahu och hans regering.
3.) Vad händer framåt med den israelisk-palestinska konflikten? Senare i dag förväntas USA:s utrikesminister John Kerry hålla ett visionärt linjetal i frågan. Talet blir ett viktigt inspel till den konferens om fred i Mellanöstern som Frankrike initierat och som förväntas öppna inom ett par veckor. Om den så kallade kvartetten (USA, EU, FN, Ryssland) där snabbt kan enas om en gemensam linje, förankrad med viktiga arabiska stater, ökar pressen på Israel ytterligare. Men hur långt hinner det franska initiativet komma innan Donald Trump tillträder?
Det dödläge som nu råder i frågan är inte hållbart i längden. Sverige får som medlem av säkerhetsrådet från och med den 1 januari en viktig och intressant uppgift i att försöka föra fredsprocessen framåt.
2016-11-29
92-årige Jimmy Carter: USA bör erkänna Palestina nu, innan Trump tar över
Ett av president Barack Obamas största utrikespolitiska misslyckanden är att han inte på något avgörande sätt förmått föra den israelisk-palestinska konflikten närmare en fredlig lösning. I sitt känslostarka tal i Kairo i juni 2009 markerade Barack Obama att palestiniernas situation var oacceptabel och att USA inte skulle svika dem i deras strävan efter en egen stat: So let there be no doubt: the situation for the Palestinian people
is intolerable. America will not turn our backs on the legitimate
Palestinian aspiration for dignity, opportunity, and a state of their
own.
Men Obama misslyckades. Israels regering vägrade gå USA till mötes och krigen i Irak och Syrien innebar att USA tvingades prioritera andra saker än konfliken mellan israeler och palestinier. I dag är läget i den israelisk-palestinska konflikten utomordentligt dystert. Inga fredsförhandlingar pågår. Den olagliga israeliska bosättningspolitiken äter bit för bit upp det territorium som var tänkt att utgöra den palestinska staten. Det palestinska ledarskapet på Västbanken är åldrat och förmår inte med diplomatiska medel förändra de politiska realiteterna. I det blockerade Gaza styr fortfarande terrorstämplade Hamas, och befolkningens umbäranden är mycket stora. Snart tar Donald Trump över som president i USA och hur han tänker närma sig den israelisk-palestinska konflikten vet vi ingenting om.
I ett närmast desperat utspel skriver i dag den nu 92-årige förre amerikanske presidenten Jimmy Carter i New York Times att Barack Obama borde utnyttja sin sista tid vid makten till att erkänna staten Palestina, vilket ju 137 andra stater (däribland Sverige) redan har gjort. Ett amerikanskt erkännande av Palestina skulle få fler stater att följa efter och lägga grunden för en säkerhetsrådsresolution som "reaffirm the illegality of all Israeli settlements beyond the 1967 borders, while leaving open the possibility that the parties could negotiate modifications". Resolutionen måste dessutom "acknowledge the right of both the states of Israel and Palestine to live in peace and security. Further measures should include the demilitarization of the Palestinian state, and a possible peacekeeping force under the auspices of the United Nations."
Jimmy Carter - arkitekten bakom de framgångsrika Camp David-förhandlingarna 1978 mellan Israel och Egypten - får nog hoppas förgäves. Jag skulle bli oerhört förvånad om Barack Obama valde att vidta dessa åtgärder under de veckor han har kvar vid makten.
För att få igång seriösa fredsförhandlingar mellan Israel och Palestina tror jag att det måste till ett skifte av ledarskap på båda sidor. Den palestinska Fatah-ledningen är kraftlös och saknar ett utvecklat folkligt förtroende. Den israeliska högerdominerade, extremistinfluerade regeringen saknar vilja att föra fredsprocessen framåt.
Det är utomordentligt viktigt att vi förmår stärka och stödja de demokratiska "motståndsrörelser" som finns i det civila samhället både i Israel och i Palestina. Här har Sverige en viktig roll att spela, inte minst genom att utveckla kontakter med relevanta delar av den israeliska fredsrörelsen. Det är mig en gåta att en del så kallade "Israelvänner" i svensk politik sällan eller aldrig kritiserar den israeliska regeringspolitiken, trots att det är en politik som den israeliska fredsrörelsen så kraftfullt bekämpar. Den tystnaden blir för mig ett svek mot dem som är deras riktiga vänner.
Jag avslutar med att citera vad Jimmy Carter sa till den församlade amerikanska kongressen i juni 1978, angående Camp David-avtalen och strävan efter fred mellan israeler och palestinier: Blessed are the peacemakers, for they shall be called the children of God.
Men Obama misslyckades. Israels regering vägrade gå USA till mötes och krigen i Irak och Syrien innebar att USA tvingades prioritera andra saker än konfliken mellan israeler och palestinier. I dag är läget i den israelisk-palestinska konflikten utomordentligt dystert. Inga fredsförhandlingar pågår. Den olagliga israeliska bosättningspolitiken äter bit för bit upp det territorium som var tänkt att utgöra den palestinska staten. Det palestinska ledarskapet på Västbanken är åldrat och förmår inte med diplomatiska medel förändra de politiska realiteterna. I det blockerade Gaza styr fortfarande terrorstämplade Hamas, och befolkningens umbäranden är mycket stora. Snart tar Donald Trump över som president i USA och hur han tänker närma sig den israelisk-palestinska konflikten vet vi ingenting om.
I ett närmast desperat utspel skriver i dag den nu 92-årige förre amerikanske presidenten Jimmy Carter i New York Times att Barack Obama borde utnyttja sin sista tid vid makten till att erkänna staten Palestina, vilket ju 137 andra stater (däribland Sverige) redan har gjort. Ett amerikanskt erkännande av Palestina skulle få fler stater att följa efter och lägga grunden för en säkerhetsrådsresolution som "reaffirm the illegality of all Israeli settlements beyond the 1967 borders, while leaving open the possibility that the parties could negotiate modifications". Resolutionen måste dessutom "acknowledge the right of both the states of Israel and Palestine to live in peace and security. Further measures should include the demilitarization of the Palestinian state, and a possible peacekeeping force under the auspices of the United Nations."
Jimmy Carter - arkitekten bakom de framgångsrika Camp David-förhandlingarna 1978 mellan Israel och Egypten - får nog hoppas förgäves. Jag skulle bli oerhört förvånad om Barack Obama valde att vidta dessa åtgärder under de veckor han har kvar vid makten.
För att få igång seriösa fredsförhandlingar mellan Israel och Palestina tror jag att det måste till ett skifte av ledarskap på båda sidor. Den palestinska Fatah-ledningen är kraftlös och saknar ett utvecklat folkligt förtroende. Den israeliska högerdominerade, extremistinfluerade regeringen saknar vilja att föra fredsprocessen framåt.
Det är utomordentligt viktigt att vi förmår stärka och stödja de demokratiska "motståndsrörelser" som finns i det civila samhället både i Israel och i Palestina. Här har Sverige en viktig roll att spela, inte minst genom att utveckla kontakter med relevanta delar av den israeliska fredsrörelsen. Det är mig en gåta att en del så kallade "Israelvänner" i svensk politik sällan eller aldrig kritiserar den israeliska regeringspolitiken, trots att det är en politik som den israeliska fredsrörelsen så kraftfullt bekämpar. Den tystnaden blir för mig ett svek mot dem som är deras riktiga vänner.
Jag avslutar med att citera vad Jimmy Carter sa till den församlade amerikanska kongressen i juni 1978, angående Camp David-avtalen och strävan efter fred mellan israeler och palestinier: Blessed are the peacemakers, for they shall be called the children of God.
2016-11-17
Delmon Haffo (M) kallar Annika Strandhäll för hora. Det är nog nu!
En uppdatering fredag 18/11 kl 18.35 återfinns längst ned i texten.
I dag fick Delmon Haffo - digital kommunikatör för Moderaterna - sparken efter att han i ett filmklipp på Youtube kallat socialförsäkringsminister Annika Strandhäll för hora. Uttalandet är ett grovt övertramp, men kommer tyvärr inte oväntat. Delmon Haffo har vid flera tillfällen i sociala medier uttalat sig otrevligt och hånfullt mot sina politiska motståndare och bland annat påstått att statsminister Stefan Löfven varit berusad i samband med ett möte med president Barack Obama i Washington. Det faller ett tungt ansvar på den moderata partiledningen att man trots påstötningar låtit Delmon Haffo hållas.
Jag vill egentligen inte länka till den film där Delmon Haffo gör sitt uttalande. Men övertrampet är ett så avskräckande exempel att jag väljer att göra det ändå. Filmen kan ses här. Jag vet inte vad jag tycker är värst. Delmon Haffos uttalande eller hans kollegors förtjusta flabbande och skrockande i bakgrunden. Som Negra Efendic skrev på Twitter: Hur mår kvinnorna på Delmon Haffos arbetsplats?
Anna Kinberg Batra var tidigt ute i dag och markerade att Haffos uttalande måste "få konsekvenser". Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé har förklarat att Haffos uttalande är helt oacceptabelt och att han nu fått lämna sin tjänst. Tomas Tobé har också från Moderaterna bett Annika Strandhäll om ursäkt. Det är bra.
Men hur tänkter Tobé hantera den kultur inom Moderaterna som låtit Haffo hållas och som gjorde Haffos uttalande möjligt? Alla de medarbetare som jublade åt Haffos uttalande - jag hoppas innerligt att de skäms ordentligt just nu. För de borde verkligen skämmas.
I den bästa av världar innebär dagens skandal och avskedandet av Delmon Haffo en brytpunkt när det gäller samtalston och visande av ömsesidig respekt mellan politiska meningsmotståndare på sociala medier. Enough is enough. Jag är utled på ett stickigt debattklimat som bara gynnar nättroll och populister. Är man trygg i sina egna ståndpunkter och trygg i vad som i sak skiljer dem från sina meningsmotståndares behöver man inte vara otrevlig.
För egen del (och jag syndar också i denna fråga) ska jag vinlägga mig än mer för att undvika hån och raljans i mina texter. Jag hoppas alla som är aktiva i demokratiska politiska partier gör det samma.
Uppdaterat fredag 18 november kl 18.35. I dag tvingades även Moderaternas kommunikationschef Per Nilsson lämna sitt uppdrag (han har kvar sin anställning och ska fokusera på opinionsanalyser). Ytterligare en anställd har sagts upp och tre personer har tilldelats en arbetsrättslig erinran.
Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé har själv inga planer på att avgå. Tomas Tobé motiverar sin inställning med att han agerat så fort jag han fått information om det inträffade. Det tror jag säkert att han gjorde. Samtidigt har Tobé ett ansvar för att förebygga och motverka stämningar och kulturer där sådana här händelser kan inträffa. För oss som följt Delmon Haffo i sociala medier de senaste månaderna kom övertrampet med Annika Strandhäll tyvärr inte som en överraskning.Tomas Tobé har naturligtvis också varit väl medveten om Delmon Haffos ageranden, men valt att inte ingripa. För den passiviteten bär Tomas Tobé ett ansvar.
Nåväl. Jag är ändå glad att Moderaterna och Tomas Tobé agerade med sådan kraft när övertrampet och de stämningar som inramade det blev allmänt känt. Jag hoppas att händelsen nu blir en vändpunkt och stämmer till eftertanke inom samtliga demokratiska partier. Svensk politik förtjänar bättre. Låt oss tillsammans verka för ett bättre debattklimat, präglat av tydliga konfliktlinjer i kombination med ömsesidig respekt.
I dag fick Delmon Haffo - digital kommunikatör för Moderaterna - sparken efter att han i ett filmklipp på Youtube kallat socialförsäkringsminister Annika Strandhäll för hora. Uttalandet är ett grovt övertramp, men kommer tyvärr inte oväntat. Delmon Haffo har vid flera tillfällen i sociala medier uttalat sig otrevligt och hånfullt mot sina politiska motståndare och bland annat påstått att statsminister Stefan Löfven varit berusad i samband med ett möte med president Barack Obama i Washington. Det faller ett tungt ansvar på den moderata partiledningen att man trots påstötningar låtit Delmon Haffo hållas.
Jag vill egentligen inte länka till den film där Delmon Haffo gör sitt uttalande. Men övertrampet är ett så avskräckande exempel att jag väljer att göra det ändå. Filmen kan ses här. Jag vet inte vad jag tycker är värst. Delmon Haffos uttalande eller hans kollegors förtjusta flabbande och skrockande i bakgrunden. Som Negra Efendic skrev på Twitter: Hur mår kvinnorna på Delmon Haffos arbetsplats?
Anna Kinberg Batra var tidigt ute i dag och markerade att Haffos uttalande måste "få konsekvenser". Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé har förklarat att Haffos uttalande är helt oacceptabelt och att han nu fått lämna sin tjänst. Tomas Tobé har också från Moderaterna bett Annika Strandhäll om ursäkt. Det är bra.
Men hur tänkter Tobé hantera den kultur inom Moderaterna som låtit Haffo hållas och som gjorde Haffos uttalande möjligt? Alla de medarbetare som jublade åt Haffos uttalande - jag hoppas innerligt att de skäms ordentligt just nu. För de borde verkligen skämmas.
I den bästa av världar innebär dagens skandal och avskedandet av Delmon Haffo en brytpunkt när det gäller samtalston och visande av ömsesidig respekt mellan politiska meningsmotståndare på sociala medier. Enough is enough. Jag är utled på ett stickigt debattklimat som bara gynnar nättroll och populister. Är man trygg i sina egna ståndpunkter och trygg i vad som i sak skiljer dem från sina meningsmotståndares behöver man inte vara otrevlig.
För egen del (och jag syndar också i denna fråga) ska jag vinlägga mig än mer för att undvika hån och raljans i mina texter. Jag hoppas alla som är aktiva i demokratiska politiska partier gör det samma.
*
Uppdaterat fredag 18 november kl 18.35. I dag tvingades även Moderaternas kommunikationschef Per Nilsson lämna sitt uppdrag (han har kvar sin anställning och ska fokusera på opinionsanalyser). Ytterligare en anställd har sagts upp och tre personer har tilldelats en arbetsrättslig erinran.
Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé har själv inga planer på att avgå. Tomas Tobé motiverar sin inställning med att han agerat så fort jag han fått information om det inträffade. Det tror jag säkert att han gjorde. Samtidigt har Tobé ett ansvar för att förebygga och motverka stämningar och kulturer där sådana här händelser kan inträffa. För oss som följt Delmon Haffo i sociala medier de senaste månaderna kom övertrampet med Annika Strandhäll tyvärr inte som en överraskning.Tomas Tobé har naturligtvis också varit väl medveten om Delmon Haffos ageranden, men valt att inte ingripa. För den passiviteten bär Tomas Tobé ett ansvar.
Nåväl. Jag är ändå glad att Moderaterna och Tomas Tobé agerade med sådan kraft när övertrampet och de stämningar som inramade det blev allmänt känt. Jag hoppas att händelsen nu blir en vändpunkt och stämmer till eftertanke inom samtliga demokratiska partier. Svensk politik förtjänar bättre. Låt oss tillsammans verka för ett bättre debattklimat, präglat av tydliga konfliktlinjer i kombination med ömsesidig respekt.
2016-09-28
Shimon Peres och hans politiska gärning
Israels förre president Shimon Peres avled natten till igår, 93 år gammal. Genom sin långa politiska gärning förkroppsligade Shimon Peres staten Israel och dess utveckling - från tillblivelsen 1948, över junikriget och ockupationen 1967 med den efterföljande bosättningspolitiken, Oslo-avtalen i början av 1990-talet fram till det dödläge som i dag kännetecknar fredsprocessen i den israelisk-palestinska konflikten.
Shimon Peres var vänsterpolitiker och ledamot av det israeliska parlamentet Knesset i nästan ett halvt sekel (1959-2007). Han var minister i tolv regeringar, premiärminister två gånger (1984-1986, 1995-1996) samt Israels president 2007-2014. Under många år uppfattades Shimon Peres internationellt som en fredsduva, särskilt i samband med utarbetandet av de Oslo-avtal som avsåg att lägga grunden till fred och en tvåstatslösning mellan Israel och Palestina. Oslo-avtalen innebar att Shimon Peres tillsammans med Yitzhak Rabin och Yassir Arafat 1994 tilldelades Nobels fredspris. Men avtalen har ännu ej förverkligats. Shimon Peres har genom sin långa politiska gärning ett ansvar för tillkomsten av de Oslo-avtal som avsåg att skapa fred och lägga grunden till en palestinsk stat, men också för Israels folkrättsbrott och olagliga bosättningspolitik som ju utgör ett allvarligt hinder för freden och för tvåstatslösningen.
I dag styrs Israel av en regering med högerextrema inslag och landet fortsätter sin olagliga bosättningspolitik. Det palestinska ledarskapet är splittrat mellan Fatah och Hamas och försoningsprocessen har gått i stå. De lokalval som skulle ha genomförts i höst har skjutits på en obestämd framtid.
Några nya fredsförhandlingar mellan israeler och palestinier är inte i sikte. Sannolikt behövs det ett ledarskifte på båda sidor i konflikten för att förhandlingar skulle ha en möjlighet att bli framgångsrika. En del hoppas på att USA:s president Barack Obama ska utnyttja sina sista månader vid makten till att lansera en ny resolution i FN:s säkerhetsråd som kan lägga grunden till en nystart på fredsprocessen. Jag tvivlar - men låt oss hoppas!
Jag kommenterade Shimon Peres och hans politiska gärning i P1 Morgon tidigare i dag.
Shimon Peres var vänsterpolitiker och ledamot av det israeliska parlamentet Knesset i nästan ett halvt sekel (1959-2007). Han var minister i tolv regeringar, premiärminister två gånger (1984-1986, 1995-1996) samt Israels president 2007-2014. Under många år uppfattades Shimon Peres internationellt som en fredsduva, särskilt i samband med utarbetandet av de Oslo-avtal som avsåg att lägga grunden till fred och en tvåstatslösning mellan Israel och Palestina. Oslo-avtalen innebar att Shimon Peres tillsammans med Yitzhak Rabin och Yassir Arafat 1994 tilldelades Nobels fredspris. Men avtalen har ännu ej förverkligats. Shimon Peres har genom sin långa politiska gärning ett ansvar för tillkomsten av de Oslo-avtal som avsåg att skapa fred och lägga grunden till en palestinsk stat, men också för Israels folkrättsbrott och olagliga bosättningspolitik som ju utgör ett allvarligt hinder för freden och för tvåstatslösningen.
Några nya fredsförhandlingar mellan israeler och palestinier är inte i sikte. Sannolikt behövs det ett ledarskifte på båda sidor i konflikten för att förhandlingar skulle ha en möjlighet att bli framgångsrika. En del hoppas på att USA:s president Barack Obama ska utnyttja sina sista månader vid makten till att lansera en ny resolution i FN:s säkerhetsråd som kan lägga grunden till en nystart på fredsprocessen. Jag tvivlar - men låt oss hoppas!
Jag kommenterade Shimon Peres och hans politiska gärning i P1 Morgon tidigare i dag.
2016-06-12
Sorg och vrede över dådet i Orlando
Inga ord är tillräckliga för att på ett rättvist sätt gestalta den sorg och vrede som väller fram efter det ohyggliga dådet i Orlando, Florida.
Sorg över så många döda, så många liv som släckts i förtid, så mycket lidande för skadade och för efterlevande. Vrede över våldets grymhet, vrede över hatet mot människor på en gay-klubb, vrede över den extrema självupptagenhet som hemsöker en människa som begår ett dåd av detta slag. Jag vill sällan tala om ondska, men ordet ligger farligt snubblande nära när man tar del av det fasansfulla som har hänt.
Vi vet ännu alldeles för lite om den misstänkte gärningsmannen och om dennes bevekelsegrunder. Jag tror heller inte på några enkla lösningar på dessa skräckens fenomen som masskjutningar utgör. Men visst aktualiseras debatten om vapenlagarna i USA. En läsare av New York Times ger uttryck för vad många känner.
Världen ropar efter försoning. I stället finns risken att dådet i Florida förstärker hat och polarisering. Här krävs ett politiskt ledarskap och ett ansvarstagande som förmår vända det onda som hänt till en samling för gemenskap och stöd för de värden som håller våra samhällen samman, inte minst kärleken till vår nästa. President Barack Obamas tal i kväll om dådet blir en viktig riktningsgivare. May the force be with him.
Uppdaterat kl 21.35. Jodå - som jag trott och hoppats var Obamas kommentar statsmannaaktig och samlande. Desto mer dyster blir man när man ser hur Donald J. Trump på Twitter försöker utnyttja situationen - för att så splittring och hat.
Sorg över så många döda, så många liv som släckts i förtid, så mycket lidande för skadade och för efterlevande. Vrede över våldets grymhet, vrede över hatet mot människor på en gay-klubb, vrede över den extrema självupptagenhet som hemsöker en människa som begår ett dåd av detta slag. Jag vill sällan tala om ondska, men ordet ligger farligt snubblande nära när man tar del av det fasansfulla som har hänt.
Vi vet ännu alldeles för lite om den misstänkte gärningsmannen och om dennes bevekelsegrunder. Jag tror heller inte på några enkla lösningar på dessa skräckens fenomen som masskjutningar utgör. Men visst aktualiseras debatten om vapenlagarna i USA. En läsare av New York Times ger uttryck för vad många känner.
Världen ropar efter försoning. I stället finns risken att dådet i Florida förstärker hat och polarisering. Här krävs ett politiskt ledarskap och ett ansvarstagande som förmår vända det onda som hänt till en samling för gemenskap och stöd för de värden som håller våra samhällen samman, inte minst kärleken till vår nästa. President Barack Obamas tal i kväll om dådet blir en viktig riktningsgivare. May the force be with him.
Uppdaterat kl 21.35. Jodå - som jag trott och hoppats var Obamas kommentar statsmannaaktig och samlande. Desto mer dyster blir man när man ser hur Donald J. Trump på Twitter försöker utnyttja situationen - för att så splittring och hat.
2016-05-24
Låt oss stoppa Trumpifieringen av den politiska debatten!
Börjar vi äntligen närma oss en brytpunkt när det gäller debattkulturen på nätet? De senaste dagarna har jag noterat flera inlägg som kritiserar aktörer som använder sig av hån och förlöjliganden i sin debattstil.
Det började för några dagar sedan då Anders Lindberg på Aftonbladets ledarredaktion påstod att Moderaterna blivit "Trumpifierade", det vill säga att partiet i sin retorik använder sig av smutskastning och groteska påståenden i debatten. Lindberg nämnde riksdagsledamoten och ledamoten av Moderaternas partistyrelse Hanif Bali som använt uttrycken "idiot", "sinnesslö" och "batikhäxa" om sina politiska motståndare. Därutöver nämnde Lindberg Delmon Haffo som är ansvarig för sociala medier på Moderaternas riksorganisation och som på Twitter spridit rykten om att statsminister Stefan Löfven varit "full" i samband med sitt besök hos president Barack Obama i Vita huset. Anders Lindbergs anklagades i den följande debatten för att kasta sten i glashus. Bland annat åberopades twitterinlägg från Aftonbladets ledarskribent Daniel Swedin där denne kastat fruktansvärt grova tillmälen mot Rebecca Weidmo Uvell.
I dag skriver även politiske redaktören Jens Runnberg på liberala Dalarnas Tidning om hur debatten brutaliseras och "Trumpifieras". Han nämner särskilt de "moderata smutskastarna". Jens Runnberg exemplifierar med förre moderata riksdagsledamoten Lars Beckman som angående Löfvens besök hos Obama beklagat sig över att SVT och SR inte "tagit upp fyllan".
Man må tycka vad man vill om dessa exempel och om det är vänstern eller högern som är de värsta syndarna. Det är inte poängen. Men enough is enough - nog är nog.
Jag tror att vi befinner oss i ett formativt moment då Moderaterna och övriga demokratiska partier har en möjlighet att på allvar markera avstånd från - gärna en nolltolerans mot - hån och förlöjliganden i debatten. Det är inte mer legitimt att ägna sig åt smutskastning i sociala medier än vad det är att ägna sig åt det i traditionella medier eller IRL (in real life). Om inte ens folkvalda företrädare eller partirepresentanter förmår hålla stilen - varför skulle övriga medborgare då göra det?
Och ja - jag har säkert syndat på nåden och uttryckt mig nedlåtande i olika sammanhang. Gud må förlåta mig somliga rader. Men jag lovar att göra mitt allra bästa att framöver bidra till ett bättre och mer respektfullt debattklimat. Välkomna i det arbetet!
Det började för några dagar sedan då Anders Lindberg på Aftonbladets ledarredaktion påstod att Moderaterna blivit "Trumpifierade", det vill säga att partiet i sin retorik använder sig av smutskastning och groteska påståenden i debatten. Lindberg nämnde riksdagsledamoten och ledamoten av Moderaternas partistyrelse Hanif Bali som använt uttrycken "idiot", "sinnesslö" och "batikhäxa" om sina politiska motståndare. Därutöver nämnde Lindberg Delmon Haffo som är ansvarig för sociala medier på Moderaternas riksorganisation och som på Twitter spridit rykten om att statsminister Stefan Löfven varit "full" i samband med sitt besök hos president Barack Obama i Vita huset. Anders Lindbergs anklagades i den följande debatten för att kasta sten i glashus. Bland annat åberopades twitterinlägg från Aftonbladets ledarskribent Daniel Swedin där denne kastat fruktansvärt grova tillmälen mot Rebecca Weidmo Uvell.
I dag skriver även politiske redaktören Jens Runnberg på liberala Dalarnas Tidning om hur debatten brutaliseras och "Trumpifieras". Han nämner särskilt de "moderata smutskastarna". Jens Runnberg exemplifierar med förre moderata riksdagsledamoten Lars Beckman som angående Löfvens besök hos Obama beklagat sig över att SVT och SR inte "tagit upp fyllan".
Man må tycka vad man vill om dessa exempel och om det är vänstern eller högern som är de värsta syndarna. Det är inte poängen. Men enough is enough - nog är nog.
Jag tror att vi befinner oss i ett formativt moment då Moderaterna och övriga demokratiska partier har en möjlighet att på allvar markera avstånd från - gärna en nolltolerans mot - hån och förlöjliganden i debatten. Det är inte mer legitimt att ägna sig åt smutskastning i sociala medier än vad det är att ägna sig åt det i traditionella medier eller IRL (in real life). Om inte ens folkvalda företrädare eller partirepresentanter förmår hålla stilen - varför skulle övriga medborgare då göra det?
Och ja - jag har säkert syndat på nåden och uttryckt mig nedlåtande i olika sammanhang. Gud må förlåta mig somliga rader. Men jag lovar att göra mitt allra bästa att framöver bidra till ett bättre och mer respektfullt debattklimat. Välkomna i det arbetet!
2014-11-03
Valdrama i USA
I morgon tisdag är det val till den amerikanska kongressen. Och ja, bara 50 dagar efter det svenska valet är det skönt att känna valfebern i kroppen igen.
Dramatiken i det amerikanska valet handlar främst om huruvida Republikanerna skall få majoritet i senaten och därigenom ytterligare försvåra president Barack Obamas sista två år som president. (Republikanerna har redan majoritet i representanthuset, den andra av kongressens båda kammare.) Enligt den ansedde och framgångsrike valanalytikern och statistikern Nate Silver uppgår i skrivande stund Republikanernas chans att vinna en sådan majoritet till 74.0 procent.
Min valfeber blir inte mindre av att jag förra hösten hade förmånen att finnas på plats i New York när Bill de Blasio valdes till borgmästare, och jag på ett valmöte fick skaka hand med både Bill de Blasio och hans hustru Chirlane McCray. Bill de Blasio är så nära en svensk socialdemokrat man kan komma och ändå vara valbar till tunga politiska ämbeten i USA.
Förra hösten präglades amerikansk politik av den så kallade "shutdown", där kongressens republikanstyrda representanthus "stängde" regeringen genom vägra finansiera dess verksamheter, bland annat i protest mot vad partiet menade vara höga skatter och för stora offentliga utgifter. Republikanerna i USA var - och är - svårt splittrat mellan Tea Party-rörelsens konservativ-libertarianska proteströrelse och partiets mer pragmatiska etablissemang. Många trodde att Republikanerna skulle få svårt att återhämta sig efter sitt nederlag kring "shutdown" och att Demokraterna kanske till och med skulle ha möjlighet att vinna tillbaka majoriteten i kongressens representanthus. Men så blir det alltså inte.
Varför har då inte Demokraterna lyckats utnyttja Republikanernas svaghet? Mellanårsvalen - det vill säga de val till kongressen som genomförs mellan presidentvalen - präglas av lägre valdeltagande (vilket antas gynna Republikanerna) och brukar missgynna det parti som innehar presidentposten (det vill säga denna gång Demokraterna). Därutöver har president Obama fastnat i oerhört låga popularitetssiffror, vilket inneburit att han inte kunnat åka runt och stödja demokratiska kandidater i de delstater där valutgången är oviss. Barack Obama har, förödmjukande nog, fått hålla sig till de delstater där den demokratiske kandidaten redan är en självklar vinnare.
Om Republikanerna har 74 procents chans att vinna majoritet i senaten så innebär det att Demokraterna har 26 procents chans att behålla sin majoritet. Striden avgörs av utgången i ett tiotal amerikanska delstater, däribland Georgia, Colorado, Iowa, Kansas och Kentucky.
Det kan till och med bli så att vi inte vet vilket parti som vinner majoritet i senaten förrän i januari 2015, några dagar efter att senaten har öppnats. I Georgia kandiderar tre kandidater, republikanen David Perdue, demokraten Michelle Nunn (ja, hon är dotter till tidigare amerikanske toppolitikern och senatorn Sam Nunn) och den oberoende kandidaten Amanda Swafford. Om varken David Perdue eller Michelle Nunn får över 50 procent av rösterna kommer frågan att avgöras i ett nytt delstatsval mellan dessa båda kandidater den 6 januari 2015. Om ett sådant utslagsval mellan Perdue och Nunn får en avgörande betydelse för vilket parti som vinner majoritet i senaten beräknas kostnaderna för en sådan valkampanj komma att uppgå till närmare en miljard svenska kronor...
Efter de amerikanska mellanvalen tänkte jag hämta andan lite. Man måste ju vara i form till de kommande valen i Storbritannien våren 2015. :)
Dramatiken i det amerikanska valet handlar främst om huruvida Republikanerna skall få majoritet i senaten och därigenom ytterligare försvåra president Barack Obamas sista två år som president. (Republikanerna har redan majoritet i representanthuset, den andra av kongressens båda kammare.) Enligt den ansedde och framgångsrike valanalytikern och statistikern Nate Silver uppgår i skrivande stund Republikanernas chans att vinna en sådan majoritet till 74.0 procent.
Min valfeber blir inte mindre av att jag förra hösten hade förmånen att finnas på plats i New York när Bill de Blasio valdes till borgmästare, och jag på ett valmöte fick skaka hand med både Bill de Blasio och hans hustru Chirlane McCray. Bill de Blasio är så nära en svensk socialdemokrat man kan komma och ändå vara valbar till tunga politiska ämbeten i USA.
Förra hösten präglades amerikansk politik av den så kallade "shutdown", där kongressens republikanstyrda representanthus "stängde" regeringen genom vägra finansiera dess verksamheter, bland annat i protest mot vad partiet menade vara höga skatter och för stora offentliga utgifter. Republikanerna i USA var - och är - svårt splittrat mellan Tea Party-rörelsens konservativ-libertarianska proteströrelse och partiets mer pragmatiska etablissemang. Många trodde att Republikanerna skulle få svårt att återhämta sig efter sitt nederlag kring "shutdown" och att Demokraterna kanske till och med skulle ha möjlighet att vinna tillbaka majoriteten i kongressens representanthus. Men så blir det alltså inte.
Varför har då inte Demokraterna lyckats utnyttja Republikanernas svaghet? Mellanårsvalen - det vill säga de val till kongressen som genomförs mellan presidentvalen - präglas av lägre valdeltagande (vilket antas gynna Republikanerna) och brukar missgynna det parti som innehar presidentposten (det vill säga denna gång Demokraterna). Därutöver har president Obama fastnat i oerhört låga popularitetssiffror, vilket inneburit att han inte kunnat åka runt och stödja demokratiska kandidater i de delstater där valutgången är oviss. Barack Obama har, förödmjukande nog, fått hålla sig till de delstater där den demokratiske kandidaten redan är en självklar vinnare.
Om Republikanerna har 74 procents chans att vinna majoritet i senaten så innebär det att Demokraterna har 26 procents chans att behålla sin majoritet. Striden avgörs av utgången i ett tiotal amerikanska delstater, däribland Georgia, Colorado, Iowa, Kansas och Kentucky.
Det kan till och med bli så att vi inte vet vilket parti som vinner majoritet i senaten förrän i januari 2015, några dagar efter att senaten har öppnats. I Georgia kandiderar tre kandidater, republikanen David Perdue, demokraten Michelle Nunn (ja, hon är dotter till tidigare amerikanske toppolitikern och senatorn Sam Nunn) och den oberoende kandidaten Amanda Swafford. Om varken David Perdue eller Michelle Nunn får över 50 procent av rösterna kommer frågan att avgöras i ett nytt delstatsval mellan dessa båda kandidater den 6 januari 2015. Om ett sådant utslagsval mellan Perdue och Nunn får en avgörande betydelse för vilket parti som vinner majoritet i senaten beräknas kostnaderna för en sådan valkampanj komma att uppgå till närmare en miljard svenska kronor...
Efter de amerikanska mellanvalen tänkte jag hämta andan lite. Man måste ju vara i form till de kommande valen i Storbritannien våren 2015. :)
2014-10-10
Kampen mot dödsstraffet - gör Sverige tillräckligt?
I dag är det internationella dagen mot dödsstraffet. Alla som följer min blogg vet att jag avskyr dödsstraffet och efter förmåga gör vad jag kan för att bekämpa denna vidriga, människofientliga företeelse.
Dödsstraffet är naturligtvis lika vidrigt var det än tillämpas. Men jag har lägre förväntningar på diktaturer och på regimer som grovt kränker de mänskliga rättigheterna - som till exempel Iran, Kina, Nordkorea och Sydafrika - än vad jag har på demokratier som till exempel USA. Det är tankeställande att USA aldrig skulle godkännas som medlemsstat i EU, eftersom USA envisas med att fortfarande tillämpa detta barbariska straff. Jag hoppas att president Barack Obama avslutar sin presidentperiod med att komma ut som dödsstraffsmotståndare - men det är kanske att hoppas på för mycket.
Med besvikelse har jag noterat att Carl Bildt i regeringens årliga utrikespolitiska deklaration inte vid ett enda tillfälle under mandatperioden fördömt dödsstraffet och dess tillämpning. Jag har också uppfattat det som att frågan om USA:s användande av dödsstraffet inte lyftes överhuvudtaget i samband med Barack Obamas besök i Sverige för ett drygt år sedan. (Någon får gärna rätta mig på denna punkt om jag skulle ha fel.) Jag vet att Sverige i det tysta bedriver ett viktigt arbete i denna fråga. Men symbolpolitik är också viktig. Genom att i Sveriges kanske viktigaste utrikespolitiska dokument under året konsekvent förtiga frågan om dödsstraffet signalerar Sverige att frågan inte har högsta prioritet. Jag hoppas - och tror - att den rödgröna regeringen kommer att uppmärksamma frågan starkare än vad alliansregeringen valde att göra.
Signera gärna Amnestys upprop för att stoppa avrättningen av Matsumoto Kenji i Japan.
Dödsstraffet är naturligtvis lika vidrigt var det än tillämpas. Men jag har lägre förväntningar på diktaturer och på regimer som grovt kränker de mänskliga rättigheterna - som till exempel Iran, Kina, Nordkorea och Sydafrika - än vad jag har på demokratier som till exempel USA. Det är tankeställande att USA aldrig skulle godkännas som medlemsstat i EU, eftersom USA envisas med att fortfarande tillämpa detta barbariska straff. Jag hoppas att president Barack Obama avslutar sin presidentperiod med att komma ut som dödsstraffsmotståndare - men det är kanske att hoppas på för mycket.
Med besvikelse har jag noterat att Carl Bildt i regeringens årliga utrikespolitiska deklaration inte vid ett enda tillfälle under mandatperioden fördömt dödsstraffet och dess tillämpning. Jag har också uppfattat det som att frågan om USA:s användande av dödsstraffet inte lyftes överhuvudtaget i samband med Barack Obamas besök i Sverige för ett drygt år sedan. (Någon får gärna rätta mig på denna punkt om jag skulle ha fel.) Jag vet att Sverige i det tysta bedriver ett viktigt arbete i denna fråga. Men symbolpolitik är också viktig. Genom att i Sveriges kanske viktigaste utrikespolitiska dokument under året konsekvent förtiga frågan om dödsstraffet signalerar Sverige att frågan inte har högsta prioritet. Jag hoppas - och tror - att den rödgröna regeringen kommer att uppmärksamma frågan starkare än vad alliansregeringen valde att göra.
Signera gärna Amnestys upprop för att stoppa avrättningen av Matsumoto Kenji i Japan.
2014-09-23
Dramatik i amerikansk valrörelse
Snart är det bara några veckor kvar till de amerikanska mellanvalen, med val till bland annat senat och representanthus. Den mest spännande frågan är om Republikanerna skall få majoritet i senaten och därigenom ytterligare försvåra president Barack Obamas sista två år som president. (Republikanerna har redan majoritet i representanthuset, den andra av kongressens båda kammare.)
Valen till senaten kan bli en riktig rysare. Enligt de senaste opinionsmätningarna kommer det parti som vinner två av de tre delstaterna Alaska, Iowa och Kansas att få majoritet i senaten. Och läget i dessa tre delstater är minst sagt svårförutsägbart. Den som tycker att svensk politik just nu är lätt kaotisk borde ta en titt på den politiska situationen inför senatsvalet i Kansas för att få lite perspektiv.
Med drygt 40 dagar kvar till valet är det ännu inte klart vilka kandidater väljarna i Kansas kommer att kunna välja emellan. Demokraternas Chad Taylor har dragit tillbaka sin kandidatur och partiet vill inte ersätta honom med någon annan. Skälet till partiets agerande är att det inte finns någon demokratisk kandidat som bedöms ha chans mot den sittande republikanske senatorn Pat Roberts. I stället tänker Demokraterna stödja den oberoende kandidaten Greg Orman, som bedöms ha goda möjligheter att besegra Pat Roberts. Men Republikanerna har dragit saken inför domstol och hävdar att lagen säger att Demokraterna måste utse en ersättare till Chad Taylor. I torsdags beslöt Kansas Högsta domstol att Demokraterna inte måste utse en ersättare. Det är i skrivande stund oklart om Republikanerna tänker fortsätta den rättsliga striden.
Ovissheten växer genom att det finns väldigt få exempel i amerikansk politik där en oberoende kandidat ställts mot en impopulär sittande senator i en solid republikansk stat som Kansas. Just nu har Greg Orman en litet överläge i opinionsmätningarna. Greg Orman har lovat att om han vinner skall han samarbeta med det parti som har "en klar majoritet" i senaten. Men det uttalandet är inte helt enkelt att tolka. Om vi tänker oss att Republikanerna har 50 mandat och Demokraterna 49 mandat kan Greg Orman välja att alliera sig antingen med Republikanerna (som då får en majoritet 51-49) eller med Demokraterna (då blir mandatfördelningen 50-50 och demokraten Joe Biden får i sin egenskap av vicepresident utslagsröst).
Som sagt, kom igen ni som säger att läget i svensk politik är komplicerat! (Och då har jag inte ens nämnt läget i Alaska, där opinionsinstitutens insatser över tid får de svenska opinionsinstituten att framstå som av Gud givna.)
Texten ovan bygger på en insiktsfull artikel av Nate Cohn i New York Times.
Valen till senaten kan bli en riktig rysare. Enligt de senaste opinionsmätningarna kommer det parti som vinner två av de tre delstaterna Alaska, Iowa och Kansas att få majoritet i senaten. Och läget i dessa tre delstater är minst sagt svårförutsägbart. Den som tycker att svensk politik just nu är lätt kaotisk borde ta en titt på den politiska situationen inför senatsvalet i Kansas för att få lite perspektiv.
Med drygt 40 dagar kvar till valet är det ännu inte klart vilka kandidater väljarna i Kansas kommer att kunna välja emellan. Demokraternas Chad Taylor har dragit tillbaka sin kandidatur och partiet vill inte ersätta honom med någon annan. Skälet till partiets agerande är att det inte finns någon demokratisk kandidat som bedöms ha chans mot den sittande republikanske senatorn Pat Roberts. I stället tänker Demokraterna stödja den oberoende kandidaten Greg Orman, som bedöms ha goda möjligheter att besegra Pat Roberts. Men Republikanerna har dragit saken inför domstol och hävdar att lagen säger att Demokraterna måste utse en ersättare till Chad Taylor. I torsdags beslöt Kansas Högsta domstol att Demokraterna inte måste utse en ersättare. Det är i skrivande stund oklart om Republikanerna tänker fortsätta den rättsliga striden.
Ovissheten växer genom att det finns väldigt få exempel i amerikansk politik där en oberoende kandidat ställts mot en impopulär sittande senator i en solid republikansk stat som Kansas. Just nu har Greg Orman en litet överläge i opinionsmätningarna. Greg Orman har lovat att om han vinner skall han samarbeta med det parti som har "en klar majoritet" i senaten. Men det uttalandet är inte helt enkelt att tolka. Om vi tänker oss att Republikanerna har 50 mandat och Demokraterna 49 mandat kan Greg Orman välja att alliera sig antingen med Republikanerna (som då får en majoritet 51-49) eller med Demokraterna (då blir mandatfördelningen 50-50 och demokraten Joe Biden får i sin egenskap av vicepresident utslagsröst).
Som sagt, kom igen ni som säger att läget i svensk politik är komplicerat! (Och då har jag inte ens nämnt läget i Alaska, där opinionsinstitutens insatser över tid får de svenska opinionsinstituten att framstå som av Gud givna.)
Texten ovan bygger på en insiktsfull artikel av Nate Cohn i New York Times.
2014-04-23
Juridiskt spektakel i USA visar på dödsstraffets orimlighet
Uppdaterat 3 maj kl 18.20: Om något gott kan komma ur det onda jag beskrivit nedan så vore det om kampen mot dödsstraffet i USA vinner ytterligare styrka.Vi vet att antalet avrättningar i USA har halverats sedan början av 2000-talet och bara de senaste åren har New York, New Jersey, New Mexico, Illinos, Connecticut och Maryland avskaffat dödsstraffet. Stödet för dödsstraffet i USA är det lägsta på 40 år. Blickarna riktas nu mot president Barack Obama, som med anledning av katastrofen i Oklahoma uppdrog åt justitieminister Eric Holder att se över ur frågan om hur dödsstraffet tillämpas i USA. Obama påpekade också att svarta är överrepresenterade bland dem som döms till döden. Många hoppas att Obamas uttalanden är en indikation på att han håller på att ompositionera sig i frågan, och att han kommer att uttala sitt motstånd mot dödsstraffet innan eller i samband med att han lämnar sitt ämbete 2016.
Låt oss hoppas att det blir så. Dödsstraffet är en av de saker som knyter samman USA med Iran, Saudiarabien, Nordkorea och Kina. Det vore befriande om USA lämnade detta sällskap.
Uppdaterat 30 april kl 08.50: När jag trodde att denna historia kanske inte kunde bli värre nås jag av nyheten om nattens katastrofala avrättning av Clayton Lockett och att Charles Warners avrättning i hast fick skjutas upp med två veckor. Clayton Locketts dödskamp pågick i nära 45 minuter, han fick kramper och försökte resa sig från britsen när avrättningen inte fungerade som den skulle. Avrättningen avbröts, men Clayton Lockett dog kort därpå av en hjärtattack i stället.
Enough is enough. Jag har nedan redogjort för de osannolika och groteska turerna inför avrättningarna av Clayton Lockett och Charles Warner. Avrättningsdebaclet i natt kan inte benämnas annat än som en form av tortyr. Om det kan komma något gott ur detta onda som så kan det vara att dödsstraffets alla motståndare i USA nu får ytterligare vind i seglen och att allt fler inser att det inte finns något civiliserat sätt för att döda en annan människa. Dödsstraffet måste avskaffas, och det måste avskaffas nu.
Dödsstraffet i USA förlorar mark. Allt färre människor avrättas och allt fler delstater upphör med avrättningar. Det är bra. Men ännu är det en lång väg kvar tills USA kan förmås att ta steget över till den civiliserade delen av världen och avskaffa dödsstraffet överhuvudtaget.
De senaste dagarna har ett juridiskt spektakel kring dödsstraffet spelats upp i Oklahoma. I måndags lämnade försvarsadvokaterna för Clayton Lockett, som skulle ha avrättats igår tisdag, och för Charles Warner, som skulle avrättas kommande tisdag, in en ansökan till Oklahomas Högsta Domstol om att avrättningarna skulle skjutas upp. Domstolen beviljade de inlämnade ansökningarna. Igår tisdag meddelade Oklahomas guvernör, republikanen Mary Fallin, att domstolen inte hade någon befogenhet att skjuta upp avrättningarna, och att hon tänker se till att de genomförs under nästa vecka.
I USA är allt färre företag villiga att förse myndigheterna med de kemikalieblandningar som behövs för att kunna genomföra en avrättning med giftinjektion. Delstatsmyndigheterna har försökt underlätta för företagen att leverera gifterna genom att erbjuda anonymitet och genom att inte i förväg berätta vilken kombination av kemikalier som används vid avrättningen. Den 26 mars slog en distriktsdomstol i Oklahoma fast att den lag från 2011 ("supplier-secrecy law") som reglerade anonymiteten bröt mot konstitutionen. Domstolen menade att en dödsdömd har rätt att veta vilka kemikalier som kommer att användas vid avrättningen för att - särskilt om kombinationen av kemikalier inte har testats vid tidigare avrättningar - kunna vända sig till en domstol och få prövat om straffet är grymt och ovanligt ("cruel and unusual") eller ej. Sådana straff bryter mot konstitutionen.
Distriktsdomstolens beslut att ogiltigförklara Oklahomas "supplier-secrecy law" har överklagats. I samband med överklagandet uttalade distriktsdomstolen att det var upp till Oklahomas Court of Criminal Appeals att skjuta upp avrättningarna av Clayton Lockett och Charles Warner, i väntan på att överklagandet av ogiltigförklarandet av "supplier-secrecy law" avgjordes. Men Oklahomas Court of Criminal Appeals vägrade att pröva frågan om att skjuta upp avrättningarna, eftersom de menade att den frågan inte låg inom domstolens jurisdiktion. Locketts och Warners advokater förde då frågan vidare till Oklahomas Högsta Domstol. I torsdags beslöt Oklahomas Högsta Domstol att Oklahomas Court of Criminal Appeals visst hade befogenhet att pröva frågan om att skjuta upp avrättningarna och uppdrog att Oklahomas Court of Criminal Appeals att omedelbart behandla ärendet. I fredags svarade Oklahomas Court of Criminal Appeals att Oklahomas Högsta Domstol inte hade befogenhet att avgöra vilka frågor som Oklahomas Court of Criminal Appeals hade att behandla och vägrade ånyo att ta upp ärendet.
I det läget beslöt Oklahomas Högsta Domstol i måndags att själva ta beslutet om att skjuta upp avrättningarna. Igår tisdag beslöt guvernör Mary Fallin att utmana Oklahomas Högsta Domstols beslut och beordra att avrättningarna skall genomföras i nästa vecka. Sista ordet är knappast sagt i denna makabra dödsdans.
Hänger ni med? I så fall är ni skickliga. Jag gör det knappt själv. Historieskrivningen bygger på de två artiklar ur New York Times jag länkat till ovan.
De juridiska turer jag skisserat ovan är ett tecken i sig på dödsstraffets orimlighet. Ett straff som inte kan verkställas i rimlig tid och under värdiga former (Lockett och Warner är dömda för mord de begick för 15 respektive 17 år sedan) är ett orimligt och ovärdigt straff. USA borde avskaffa detta vidriga straff och USA borde avskaffa det nu.
Uppdaterat 24/4 kl 21.45: Den makabra dödsdansen kring Clayton Lockett och Charles Warner tog ytterligare turer i dag torsdag. Då beslöt Oklahomas Högsta Domstol att avslå Clayton Lockets och Charles Warners begäran att få kännedom om leverantören av de kemikalier de kommer är tänkta att avrättas med. (Den lag som garanterar leverantören anonymitet har ju ogiltigförklarats av en distriktsdomstol i Oklahoma och överklagandeprocessen pågår.) Både Clayton Lockett och Charles Warner är därför nu inplanerade för avrättning på tisdag. Nya överklaganden kommer att lämnas in, där försvaret hävdar att midazolam - som är tänkt att användas - inte kan tillåtas i samband med en avrättning.
Uppdaterat 29/4 kl 20.45: I natt avrättas sannolikt Clayton Lockett och Charles Warren i en dubbelavrättning i Oklahoma. In i det sista pågår det formalistiska hanterandet kring avrfättningen på ett sätt som synliggör straffets orimlighet. Clayton Locket har nu förvägrats den sista måltid han önskat sig, eftersom denna måltid kostade mer är de 15 dollar (!) som Oklahoma avsätter för att bekosta en sådan måltid: For his last meal, he requested Chateaubriand steak, fried shrimp, a loaded baked potato, garlic toast, an entire pecan pie and a liter of Coke Classic. His order was denied because its cost exceeded the state’s $15 limit.
Låt oss hoppas att det blir så. Dödsstraffet är en av de saker som knyter samman USA med Iran, Saudiarabien, Nordkorea och Kina. Det vore befriande om USA lämnade detta sällskap.
*
Uppdaterat 30 april kl 08.50: När jag trodde att denna historia kanske inte kunde bli värre nås jag av nyheten om nattens katastrofala avrättning av Clayton Lockett och att Charles Warners avrättning i hast fick skjutas upp med två veckor. Clayton Locketts dödskamp pågick i nära 45 minuter, han fick kramper och försökte resa sig från britsen när avrättningen inte fungerade som den skulle. Avrättningen avbröts, men Clayton Lockett dog kort därpå av en hjärtattack i stället.
Enough is enough. Jag har nedan redogjort för de osannolika och groteska turerna inför avrättningarna av Clayton Lockett och Charles Warner. Avrättningsdebaclet i natt kan inte benämnas annat än som en form av tortyr. Om det kan komma något gott ur detta onda som så kan det vara att dödsstraffets alla motståndare i USA nu får ytterligare vind i seglen och att allt fler inser att det inte finns något civiliserat sätt för att döda en annan människa. Dödsstraffet måste avskaffas, och det måste avskaffas nu.
*
Dödsstraffet i USA förlorar mark. Allt färre människor avrättas och allt fler delstater upphör med avrättningar. Det är bra. Men ännu är det en lång väg kvar tills USA kan förmås att ta steget över till den civiliserade delen av världen och avskaffa dödsstraffet överhuvudtaget.
De senaste dagarna har ett juridiskt spektakel kring dödsstraffet spelats upp i Oklahoma. I måndags lämnade försvarsadvokaterna för Clayton Lockett, som skulle ha avrättats igår tisdag, och för Charles Warner, som skulle avrättas kommande tisdag, in en ansökan till Oklahomas Högsta Domstol om att avrättningarna skulle skjutas upp. Domstolen beviljade de inlämnade ansökningarna. Igår tisdag meddelade Oklahomas guvernör, republikanen Mary Fallin, att domstolen inte hade någon befogenhet att skjuta upp avrättningarna, och att hon tänker se till att de genomförs under nästa vecka.
I USA är allt färre företag villiga att förse myndigheterna med de kemikalieblandningar som behövs för att kunna genomföra en avrättning med giftinjektion. Delstatsmyndigheterna har försökt underlätta för företagen att leverera gifterna genom att erbjuda anonymitet och genom att inte i förväg berätta vilken kombination av kemikalier som används vid avrättningen. Den 26 mars slog en distriktsdomstol i Oklahoma fast att den lag från 2011 ("supplier-secrecy law") som reglerade anonymiteten bröt mot konstitutionen. Domstolen menade att en dödsdömd har rätt att veta vilka kemikalier som kommer att användas vid avrättningen för att - särskilt om kombinationen av kemikalier inte har testats vid tidigare avrättningar - kunna vända sig till en domstol och få prövat om straffet är grymt och ovanligt ("cruel and unusual") eller ej. Sådana straff bryter mot konstitutionen.
Distriktsdomstolens beslut att ogiltigförklara Oklahomas "supplier-secrecy law" har överklagats. I samband med överklagandet uttalade distriktsdomstolen att det var upp till Oklahomas Court of Criminal Appeals att skjuta upp avrättningarna av Clayton Lockett och Charles Warner, i väntan på att överklagandet av ogiltigförklarandet av "supplier-secrecy law" avgjordes. Men Oklahomas Court of Criminal Appeals vägrade att pröva frågan om att skjuta upp avrättningarna, eftersom de menade att den frågan inte låg inom domstolens jurisdiktion. Locketts och Warners advokater förde då frågan vidare till Oklahomas Högsta Domstol. I torsdags beslöt Oklahomas Högsta Domstol att Oklahomas Court of Criminal Appeals visst hade befogenhet att pröva frågan om att skjuta upp avrättningarna och uppdrog att Oklahomas Court of Criminal Appeals att omedelbart behandla ärendet. I fredags svarade Oklahomas Court of Criminal Appeals att Oklahomas Högsta Domstol inte hade befogenhet att avgöra vilka frågor som Oklahomas Court of Criminal Appeals hade att behandla och vägrade ånyo att ta upp ärendet.
I det läget beslöt Oklahomas Högsta Domstol i måndags att själva ta beslutet om att skjuta upp avrättningarna. Igår tisdag beslöt guvernör Mary Fallin att utmana Oklahomas Högsta Domstols beslut och beordra att avrättningarna skall genomföras i nästa vecka. Sista ordet är knappast sagt i denna makabra dödsdans.
Hänger ni med? I så fall är ni skickliga. Jag gör det knappt själv. Historieskrivningen bygger på de två artiklar ur New York Times jag länkat till ovan.
De juridiska turer jag skisserat ovan är ett tecken i sig på dödsstraffets orimlighet. Ett straff som inte kan verkställas i rimlig tid och under värdiga former (Lockett och Warner är dömda för mord de begick för 15 respektive 17 år sedan) är ett orimligt och ovärdigt straff. USA borde avskaffa detta vidriga straff och USA borde avskaffa det nu.
Uppdaterat 24/4 kl 21.45: Den makabra dödsdansen kring Clayton Lockett och Charles Warner tog ytterligare turer i dag torsdag. Då beslöt Oklahomas Högsta Domstol att avslå Clayton Lockets och Charles Warners begäran att få kännedom om leverantören av de kemikalier de kommer är tänkta att avrättas med. (Den lag som garanterar leverantören anonymitet har ju ogiltigförklarats av en distriktsdomstol i Oklahoma och överklagandeprocessen pågår.) Både Clayton Lockett och Charles Warner är därför nu inplanerade för avrättning på tisdag. Nya överklaganden kommer att lämnas in, där försvaret hävdar att midazolam - som är tänkt att användas - inte kan tillåtas i samband med en avrättning.
Uppdaterat 29/4 kl 20.45: I natt avrättas sannolikt Clayton Lockett och Charles Warren i en dubbelavrättning i Oklahoma. In i det sista pågår det formalistiska hanterandet kring avrfättningen på ett sätt som synliggör straffets orimlighet. Clayton Locket har nu förvägrats den sista måltid han önskat sig, eftersom denna måltid kostade mer är de 15 dollar (!) som Oklahoma avsätter för att bekosta en sådan måltid: For his last meal, he requested Chateaubriand steak, fried shrimp, a loaded baked potato, garlic toast, an entire pecan pie and a liter of Coke Classic. His order was denied because its cost exceeded the state’s $15 limit.
2013-12-02
Socialdemokraternas valplan - om 35 procent och vikten av att integrera digitalt och icke-digitalt kampanjarbete
I dag presenterade Socialdemokraternas valledare Jan Larsson partiets strategier inför supervalåret 2014. Beskeden innehöll inte några större överraskningar. Det har rönt viss uppmärksamhet att Socialdemokraternas målsättning blir att få minst 35 procent av rösterna i riksdagsvalet. Har Socialdemokraterna gett upp hoppet om att åter bli ett 40-procentsparti?
Jag kommenterar målsättningen om minst 35 procent av rösterna i riksdagsvalet till TT bland annat enligt följande:
Under åren 1932-1988 fick Socialdemokraterna inte vid ett enda val mindre är 40 procent av rösterna. Men i de senaste sex riksdagsvalen (1991-2010) har Socialdemokraterna endast vid ett enda tillfälle (1994) fått över 40 procent av rösterna.
Sannolikheten för att Socialdemokraterna i valet 2014 skall lyckas bryta detta mönster och åter nå 40 procent är mycket liten. Genom att sätta målet på 35 procent undviker partiet att kritiseras för ett orealistiskt politiskt önsketänkande. Ett för högt ställt mål skulle också kunna vara demoraliserande i en valrörelse om det framstår som att målet inte kommer att kunna uppnås. Bättre att då sätta ett lägre, mer realistiskt mål. Ett valresultat på 35 procent kommer med stor säkerhet att innebära att Stefan Löfven får bilda regering.
I dessa sammanhang uppmärksammas också hur partierna kommer att organisera sitt digitala kampanjarbete. Högt upp på min önskelista står att distinktionen mellan digitala och icke-digitala kampanjstrategier löses upp och att de digitala och de icke-digitala insatserna integreras på ett sätt så att skillnaden blir ointressant. Jan Larsson säger att Socialdemokraterna siktar på att genomföra 1 200 000 samtal med väljare inför valet, genom dörrknackning och på arbetsplatserna. Men hur kommer dessa 1 200 000 samtal att synkroniseras med det digitala arbetet? Att bara "knacka dörr" och inte ha en aning om vem som öppnar är knappast väl använda resurser.
Carl Molin skriver intressant om hur Barack Obamas presidentvalskampanj 2012 integrerade det digitala och det icke-digitala arbetet fullt ut: Om kampanjen hittade en osäker väljare, exempelvis genom ett personligt samtal eller genom att den utifrån opinionsdata indirekt kunde uppskatta att en väljare förmodligen var osäker kunde de kontakta den via flera olika kanaler såsom telefonsamtal, dörrknackning, direktbrev och sociala medier. Hur ett sådant kampanjarbete skall kunna förenas med upprätthållande av medborgarnas integritet är en mer delikat fråga.
Sammantaget innebär den socialdemokratiska valplanen att partiet vill "play it safe". Det är säkert en klok strategi givet rådande opinionsläge, där de rödgröna sedan lång tid tillbaka har ett stabilt övertag i opinionen. Planen för hur partiet skall återta sin position som ett 40-procentsparti får anstå till efter den eventuella valsegern i september 2014.
Jag kommenterar målsättningen om minst 35 procent av rösterna i riksdagsvalet till TT bland annat enligt följande:
Under åren 1932-1988 fick Socialdemokraterna inte vid ett enda val mindre är 40 procent av rösterna. Men i de senaste sex riksdagsvalen (1991-2010) har Socialdemokraterna endast vid ett enda tillfälle (1994) fått över 40 procent av rösterna.
Sannolikheten för att Socialdemokraterna i valet 2014 skall lyckas bryta detta mönster och åter nå 40 procent är mycket liten. Genom att sätta målet på 35 procent undviker partiet att kritiseras för ett orealistiskt politiskt önsketänkande. Ett för högt ställt mål skulle också kunna vara demoraliserande i en valrörelse om det framstår som att målet inte kommer att kunna uppnås. Bättre att då sätta ett lägre, mer realistiskt mål. Ett valresultat på 35 procent kommer med stor säkerhet att innebära att Stefan Löfven får bilda regering.
I dessa sammanhang uppmärksammas också hur partierna kommer att organisera sitt digitala kampanjarbete. Högt upp på min önskelista står att distinktionen mellan digitala och icke-digitala kampanjstrategier löses upp och att de digitala och de icke-digitala insatserna integreras på ett sätt så att skillnaden blir ointressant. Jan Larsson säger att Socialdemokraterna siktar på att genomföra 1 200 000 samtal med väljare inför valet, genom dörrknackning och på arbetsplatserna. Men hur kommer dessa 1 200 000 samtal att synkroniseras med det digitala arbetet? Att bara "knacka dörr" och inte ha en aning om vem som öppnar är knappast väl använda resurser.
Carl Molin skriver intressant om hur Barack Obamas presidentvalskampanj 2012 integrerade det digitala och det icke-digitala arbetet fullt ut: Om kampanjen hittade en osäker väljare, exempelvis genom ett personligt samtal eller genom att den utifrån opinionsdata indirekt kunde uppskatta att en väljare förmodligen var osäker kunde de kontakta den via flera olika kanaler såsom telefonsamtal, dörrknackning, direktbrev och sociala medier. Hur ett sådant kampanjarbete skall kunna förenas med upprätthållande av medborgarnas integritet är en mer delikat fråga.
Sammantaget innebär den socialdemokratiska valplanen att partiet vill "play it safe". Det är säkert en klok strategi givet rådande opinionsläge, där de rödgröna sedan lång tid tillbaka har ett stabilt övertag i opinionen. Planen för hur partiet skall återta sin position som ett 40-procentsparti får anstå till efter den eventuella valsegern i september 2014.
2013-11-18
Ras och rasism i svensk och amerikansk politik
Sedan en tid pågår en debatt om huruvida medier bör etikettera Sverigedemokraterna som ett rasistiskt parti. Debatten inrymmer egentligen tre olika frågeställningar. Dessa tre hålls ofta inte isär, vilket bidrar till förvirring och till att dölja de skiljelinjer som finns i debatten. För det första: Vad menar vi med "rasism"? För det andra: Givet vad vi menar med rasism, är det rimligt att karaktärisera Sverigedemokraterna som ett "rasistiskt parti"? För det tredje: Givet svaren på dessa båda frågor, bör medierna lägga till "epitetet rasistiskt" när man talar om Sverigedemokraterna? Mycket av oenigheten kring svaret på fråga tre bottnar i att man egentligen är oeniga kring, eller åtminstone osäkra på, svaret på fråga ett.
Traditionellt betyder rasism att man indelar människosläktet i olika raser och påstår att det finns ett samband mellan rastillhörighet och "nedärvda mentala och intellektuella anlag, beteendemönster samt lynne och moralisk karaktär". Raserna kan sorteras in i en hierarki beroende på kvaliteten av de nedärvda dragen (Nationalencyklopedin). I dag är det ytterst få människor eller partier som ansluter sig till en sådan rasistisk uppfattning. I stället talas det om en "kulturell rasism", där biologiskt förvärvade egenskaper ersatts av kulturellt förvärvade egenskaper. Begreppet "rasism" har därigenom breddats och tenderar att bli gränslöst. Begreppsutvecklingen släpar efter, och vi har ännu inget riktigt bra ord/begrepp att sätta i dess ställe.
I vardagligt tal kan rasism ses som ett förminskande eller en antipati enbart på grund av påstådd rastillhörighet (se Demker s 157 ff). När det gäller just Sverigedemokraterna föredrar jag beteckningen "främlingsfientligt parti", grundat på partiets fientlighet till och avståndstagande från "främlingar" och det främmande. Mina skäl har jag tidigare utvecklat här.
Statsvetaren Anders Sundell har på Politiologerna visat hur mediernas användande av epitetet "rasistiskt" om Sverigedemokraterna minskat kraftigt över tid. Huruvida förändringen skett spontant eller är en följd av medvetna redaktionella beslut skulle vara intressant att få veta. För att public service-företagen Sveriges Television och Sveriges Radio skulle kunna börja använda epitetet "rasistiskt parti" om Sverigedemokraterna krävs i praktiken att det råder stor enighet om huruvida partiet verkligen är rasistiskt. En sådan enighet föreligger ej.
I amerikansk politik är ras ständigt närvarande - ibland explicit och ibland som elefanten i rummet. En studie har visat att Barack Obama i presidentvalet 2008 fick sämre resultat än förväntat i områden som hade den högsta frekvensen rasist-orienterade sökningar på Google. Ju fler rasist-orienterade sökningar, desto mindre stöd för Obama givet vad som annars var förväntat. Angående huruvida Obama bemöts annorlunda för att han är svart fick Oprah Winfrey stor uppmärksamhet för ett uttalande till BBC i förra veckan: There is a level of disrespect for the office that occurs. And that occurs, in some cases, and maye even many cases, because he's African-American.
Högsta Domstolen i USA prövar just nu ett ärende där Justitiedepartementet anklagar delstaten Texas för "intentional racial discrimination" genom att utforma sin vallag på ett sådant sätt att färre svarta och hispanics kommer att rösta. Liknande anklagelser har riktats mot bland annat Wisconsin och North Carolina.
Och i det nyligen genomföra borgmästarvalet i New York fick Bill de Blasio 96 procent av de svarta väljarnas röster, mot drygt 50 procent av de vita väljarnas röster.
Det skulle vara intressant med en jämförande studie över hur "ras" diskuteras i USA och i Sverige, och vilka betydelser som läggs i ordet. I USA skriver man till exempel alltid race utan citationstecken. I Sverige tror jag vi tenderar att sätta citationstecken kring "ras" för att markera att vi egentligen inte tycker att indelningen av människor i raser är berättigad eller att "raser" inte finns. Tipsa gärna om ni känner till något intressant skrivet på området.
Traditionellt betyder rasism att man indelar människosläktet i olika raser och påstår att det finns ett samband mellan rastillhörighet och "nedärvda mentala och intellektuella anlag, beteendemönster samt lynne och moralisk karaktär". Raserna kan sorteras in i en hierarki beroende på kvaliteten av de nedärvda dragen (Nationalencyklopedin). I dag är det ytterst få människor eller partier som ansluter sig till en sådan rasistisk uppfattning. I stället talas det om en "kulturell rasism", där biologiskt förvärvade egenskaper ersatts av kulturellt förvärvade egenskaper. Begreppet "rasism" har därigenom breddats och tenderar att bli gränslöst. Begreppsutvecklingen släpar efter, och vi har ännu inget riktigt bra ord/begrepp att sätta i dess ställe.
I vardagligt tal kan rasism ses som ett förminskande eller en antipati enbart på grund av påstådd rastillhörighet (se Demker s 157 ff). När det gäller just Sverigedemokraterna föredrar jag beteckningen "främlingsfientligt parti", grundat på partiets fientlighet till och avståndstagande från "främlingar" och det främmande. Mina skäl har jag tidigare utvecklat här.
Statsvetaren Anders Sundell har på Politiologerna visat hur mediernas användande av epitetet "rasistiskt" om Sverigedemokraterna minskat kraftigt över tid. Huruvida förändringen skett spontant eller är en följd av medvetna redaktionella beslut skulle vara intressant att få veta. För att public service-företagen Sveriges Television och Sveriges Radio skulle kunna börja använda epitetet "rasistiskt parti" om Sverigedemokraterna krävs i praktiken att det råder stor enighet om huruvida partiet verkligen är rasistiskt. En sådan enighet föreligger ej.
*
I amerikansk politik är ras ständigt närvarande - ibland explicit och ibland som elefanten i rummet. En studie har visat att Barack Obama i presidentvalet 2008 fick sämre resultat än förväntat i områden som hade den högsta frekvensen rasist-orienterade sökningar på Google. Ju fler rasist-orienterade sökningar, desto mindre stöd för Obama givet vad som annars var förväntat. Angående huruvida Obama bemöts annorlunda för att han är svart fick Oprah Winfrey stor uppmärksamhet för ett uttalande till BBC i förra veckan: There is a level of disrespect for the office that occurs. And that occurs, in some cases, and maye even many cases, because he's African-American.
Högsta Domstolen i USA prövar just nu ett ärende där Justitiedepartementet anklagar delstaten Texas för "intentional racial discrimination" genom att utforma sin vallag på ett sådant sätt att färre svarta och hispanics kommer att rösta. Liknande anklagelser har riktats mot bland annat Wisconsin och North Carolina.
Och i det nyligen genomföra borgmästarvalet i New York fick Bill de Blasio 96 procent av de svarta väljarnas röster, mot drygt 50 procent av de vita väljarnas röster.
*
Det skulle vara intressant med en jämförande studie över hur "ras" diskuteras i USA och i Sverige, och vilka betydelser som läggs i ordet. I USA skriver man till exempel alltid race utan citationstecken. I Sverige tror jag vi tenderar att sätta citationstecken kring "ras" för att markera att vi egentligen inte tycker att indelningen av människor i raser är berättigad eller att "raser" inte finns. Tipsa gärna om ni känner till något intressant skrivet på området.
2013-11-11
Striden om Obamacare. Obama tappar viktigt momentum
President Barack Obama förlorar viktigt momentum i genomförandet av sin prestigefyllda, men kontroversiella, vårdförsäkringsreform Patient Protection and Affordable Care Act, eller Obamacare som den vanligen kallas. Just när Republikanerna är politiskt försvagade och upptagna av interna strider stöter Obama på två motgångar angående Obamacare som kan få långvariga konsekvenser.
Det första, och möjligen mindre, problemet är att den federala hemsida där medborgarna förväntades registrera sig för att kunna komma in i försäkringssystemet inte har fungerat utan i stället utvecklats till ett gigantiskt fiasko för Obama-administrationen. Stora resurser har avsatts för att åtgärda problemen. Men det blir bara "värre och värre", säger de som arbetar med att få hemsidan att fungera på ett tillfredsställande sätt. Eftersom medborgarna inte kan registrera sig skjuts genomförandet av reformen på framtiden och reformens kritiker lutar sig skadeglatt tillbaka och iakttar debaclet.
Det andra, och allvarligare, problemet är att Barack Obama inte har lyckats hålla sitt löfte om att ingen medborgare som redan hade en försäkring och var nöjd med den skulle behöva byta. If you like your health insurance/doctor, you can keep your health insurance/doctor, upprepade Obama närmast som ett mantra i kampanjen för Obamacare. Nu visar det sig att verkligheten blir en annan. Försäkringsbolagen säger upp sina kunders försäkringar, bland annat eftersom de menar att försäkringarna måste förändras för att uppfylla lagens villkor. För kunden blir resultatet ofta mer omfattande och därmed också dyrare försäkringar. Obama har redan fått be medborgarna om ursäkt för sitt löftesbrott, och han och vårdreformen tappar i anseende och trovärdighet.
I ett avseende kan Obama sitta lugn. Reformen kommer inte att rullas tillbaka. Den är förankrad i kongressen och i Högsta domstolen på ett sätt att inte ens framgångar för Republikanerna i mellanårsvalen 2016 kommer att kunna rubba den. Men genomförandet försenas och det är möjligt att den inte får lika långtgående och genomgripande effekter som det ursprungligen var tänkt. Republikanskt styrda delstater får argument och råg i ryggen i sin strävan att försvåra och tunna ut reformen. Demokratiskt styrda delstater riskerar att bli passiva och inte våga vara offensiva i frågan.
Inom Republikanerna pågår en inbördes strid mellan Tea Party-folk och mer realpolitiskt sinnade pragmatiker om vilken väg som är rätt att gå. Tea Party-folket vill gärna fortsätta attackerna mot Obamacare, delvis som en symbolfråga men även med förhoppningar om att verkligen kunna riva upp reformen. Pragmatikerna inom Republikanerna ser striden om Obamacare som förlorad och vill heller gå vidare till andra strider. Problemen med införandet av Obamacare stärker Tea Party-folkets ställning i denna kraftmätning.
Får problemen med genomförandet inte en snabb lösning är det möjligt att frågan kommer att spela en stor roll även i mellanårsvalen 2014.
Thomas Friedman skriver i New York Times varför han fortfarande är en anhängare av Obamacare. Vid sidan av de moraliska argumenten är Obamacare ökar rörligheten på arbetsmarknaden: In the end, this transition we’re going through could prove more exciting than people think, but right now asking large numbers of people to go from being an “employee” to a “work entrepreneur” feels scary and uncertain. Having a national health care safety net under the vast majority of Americans — to ease and enable people to make this transition — is both morally right and in the interest of everyone who wants a stable society.
Jag kan - givet Friedmans argument - ändå förstå Tea Party-rörelsens bevekelsegrunder. Jag har svårare att förstå när den politiska högern i Sverige vill urholka tryggheten i de sociala välfärdssystemen. I en globaliserad tid - när flexibilitet och rörlighet på arbetsmarknaden blir allt viktigare - blir grundtrygghet en viktig faktor för att våga byta jobba eller för att våga ta steget från en fast anställning till att bli entreprenör. Urholkad trygghet försvårar rörligheten och försvagar tillväxten. Det borde vara ett argument som hade bäring över blockgränserna.
Det första, och möjligen mindre, problemet är att den federala hemsida där medborgarna förväntades registrera sig för att kunna komma in i försäkringssystemet inte har fungerat utan i stället utvecklats till ett gigantiskt fiasko för Obama-administrationen. Stora resurser har avsatts för att åtgärda problemen. Men det blir bara "värre och värre", säger de som arbetar med att få hemsidan att fungera på ett tillfredsställande sätt. Eftersom medborgarna inte kan registrera sig skjuts genomförandet av reformen på framtiden och reformens kritiker lutar sig skadeglatt tillbaka och iakttar debaclet.
Det andra, och allvarligare, problemet är att Barack Obama inte har lyckats hålla sitt löfte om att ingen medborgare som redan hade en försäkring och var nöjd med den skulle behöva byta. If you like your health insurance/doctor, you can keep your health insurance/doctor, upprepade Obama närmast som ett mantra i kampanjen för Obamacare. Nu visar det sig att verkligheten blir en annan. Försäkringsbolagen säger upp sina kunders försäkringar, bland annat eftersom de menar att försäkringarna måste förändras för att uppfylla lagens villkor. För kunden blir resultatet ofta mer omfattande och därmed också dyrare försäkringar. Obama har redan fått be medborgarna om ursäkt för sitt löftesbrott, och han och vårdreformen tappar i anseende och trovärdighet.
I ett avseende kan Obama sitta lugn. Reformen kommer inte att rullas tillbaka. Den är förankrad i kongressen och i Högsta domstolen på ett sätt att inte ens framgångar för Republikanerna i mellanårsvalen 2016 kommer att kunna rubba den. Men genomförandet försenas och det är möjligt att den inte får lika långtgående och genomgripande effekter som det ursprungligen var tänkt. Republikanskt styrda delstater får argument och råg i ryggen i sin strävan att försvåra och tunna ut reformen. Demokratiskt styrda delstater riskerar att bli passiva och inte våga vara offensiva i frågan.
Inom Republikanerna pågår en inbördes strid mellan Tea Party-folk och mer realpolitiskt sinnade pragmatiker om vilken väg som är rätt att gå. Tea Party-folket vill gärna fortsätta attackerna mot Obamacare, delvis som en symbolfråga men även med förhoppningar om att verkligen kunna riva upp reformen. Pragmatikerna inom Republikanerna ser striden om Obamacare som förlorad och vill heller gå vidare till andra strider. Problemen med införandet av Obamacare stärker Tea Party-folkets ställning i denna kraftmätning.
Får problemen med genomförandet inte en snabb lösning är det möjligt att frågan kommer att spela en stor roll även i mellanårsvalen 2014.
Thomas Friedman skriver i New York Times varför han fortfarande är en anhängare av Obamacare. Vid sidan av de moraliska argumenten är Obamacare ökar rörligheten på arbetsmarknaden: In the end, this transition we’re going through could prove more exciting than people think, but right now asking large numbers of people to go from being an “employee” to a “work entrepreneur” feels scary and uncertain. Having a national health care safety net under the vast majority of Americans — to ease and enable people to make this transition — is both morally right and in the interest of everyone who wants a stable society.
Jag kan - givet Friedmans argument - ändå förstå Tea Party-rörelsens bevekelsegrunder. Jag har svårare att förstå när den politiska högern i Sverige vill urholka tryggheten i de sociala välfärdssystemen. I en globaliserad tid - när flexibilitet och rörlighet på arbetsmarknaden blir allt viktigare - blir grundtrygghet en viktig faktor för att våga byta jobba eller för att våga ta steget från en fast anställning till att bli entreprenör. Urholkad trygghet försvårar rörligheten och försvagar tillväxten. Det borde vara ett argument som hade bäring över blockgränserna.
2013-10-27
Skulle du avlyssna dina vänners telefonsamtal?
Skulle du avlyssna dina vänners telefonsamtal och smygläsa deras mejl och Facebook-meddelanden om du hade möjlighet? De allra flesta av oss skulle nog svara nej på den frågan. Det främsta skälet är moraliskt - att vi ansluter oss till normen om privatlivets helgd. (För egen del lägger jag därutöver till tidsaspekten - så mycket tid skulle gå åt till att ta del av information som till största delen vore ointressant för mig.)
Men om du hade gemensamma affärer med dina vänner och var orolig för att de skulle lura dig? Eller för att de av ren klantighet höll på att ställa till med något som vore negativt för er gemensamma sak? Då handlar frågan inte längre om nyfikenhet i sig, utan om i vilken utsträckning ändamålen skall få helga medlen.
Den främsta insikten från avslöjandena om att USA avlyssnat sina vänner och allierade Tyskland och Frankrike är att allt i dag är offentligt. USA fick bittert lära sig att till och med deras egen telefonavlyssning är offentlig. Den tysta diplomatins storhetsdagar är över.
Den kommunikationsteknologiska utvecklingen förändrar i grunden vårt sätt att vara tillsammans och kommer också att påverka våra normer och värderingar. Så har det varit även vid tidigare tillfällen av teknologiska genombrott, så det är varken något att jubla eller förfasas över.
Problemet för USA är att vi fortfarande bara befinner oss i början av denna process och att insikten om att allt är offentligt därför inte hunnit slå igenom. USA trodde på fullt allvar att man skulle kunna telefonavlyssna sina vänner utan att vännerna fick veta det. Edward Snowdens avslöjanden påskyndade processen.
Betyder då detta att vi inte skall bli upprörda över USA:s telefonavlyssning? Nej, vi har fortfarande rätt att bli upprörda. Carl Bildt blandar ihop att man inte blir förvånad med att man inte behöver bli upprörd. (En del tror att Carl Bildts ovilja att kritisera USA beror på att det snart blir offentligt att svenska FRA hjälpt amerikanska NSA med avlyssningen.) Bara för att vi kunde förvänta oss avlyssning från USA:s sida betyder det inte att vi avsäger oss rätten att bli upprörda. Normen om att inte avlyssna är fortfarande stark, och den har inte hunnit anpassa sig till den öppenhet och transparens som präglar dagens värld. Vi får hålla oss till de normer vi har. Alternativet är normlöshet, vilket är värre.
I USA får frågan stort utrymme, och liberala tidningar som New York Times ger stöd åt planerna på att utveckla en slags "övervakningsriktlinjer" som reglerar vad man får och vad man inte får göra mot varandra givet den teknikutveckling som ägt rum och som fortfarande pågår. Första steget menar man måste komma från USA. Som New York Times skrev, som ett litet understatement angående president Barack Obamas försök att gjuta olja på vågorna med Frankrikes Francois Hollande och Tysklands Agneta Merkel: He was not entirely succesful.
Uppdaterat: Lyssningsvärt i Studio Ett om Sveriges tystnad mot USA:s övervakning.
Men om du hade gemensamma affärer med dina vänner och var orolig för att de skulle lura dig? Eller för att de av ren klantighet höll på att ställa till med något som vore negativt för er gemensamma sak? Då handlar frågan inte längre om nyfikenhet i sig, utan om i vilken utsträckning ändamålen skall få helga medlen.
Den främsta insikten från avslöjandena om att USA avlyssnat sina vänner och allierade Tyskland och Frankrike är att allt i dag är offentligt. USA fick bittert lära sig att till och med deras egen telefonavlyssning är offentlig. Den tysta diplomatins storhetsdagar är över.
Den kommunikationsteknologiska utvecklingen förändrar i grunden vårt sätt att vara tillsammans och kommer också att påverka våra normer och värderingar. Så har det varit även vid tidigare tillfällen av teknologiska genombrott, så det är varken något att jubla eller förfasas över.
Problemet för USA är att vi fortfarande bara befinner oss i början av denna process och att insikten om att allt är offentligt därför inte hunnit slå igenom. USA trodde på fullt allvar att man skulle kunna telefonavlyssna sina vänner utan att vännerna fick veta det. Edward Snowdens avslöjanden påskyndade processen.
Betyder då detta att vi inte skall bli upprörda över USA:s telefonavlyssning? Nej, vi har fortfarande rätt att bli upprörda. Carl Bildt blandar ihop att man inte blir förvånad med att man inte behöver bli upprörd. (En del tror att Carl Bildts ovilja att kritisera USA beror på att det snart blir offentligt att svenska FRA hjälpt amerikanska NSA med avlyssningen.) Bara för att vi kunde förvänta oss avlyssning från USA:s sida betyder det inte att vi avsäger oss rätten att bli upprörda. Normen om att inte avlyssna är fortfarande stark, och den har inte hunnit anpassa sig till den öppenhet och transparens som präglar dagens värld. Vi får hålla oss till de normer vi har. Alternativet är normlöshet, vilket är värre.
I USA får frågan stort utrymme, och liberala tidningar som New York Times ger stöd åt planerna på att utveckla en slags "övervakningsriktlinjer" som reglerar vad man får och vad man inte får göra mot varandra givet den teknikutveckling som ägt rum och som fortfarande pågår. Första steget menar man måste komma från USA. Som New York Times skrev, som ett litet understatement angående president Barack Obamas försök att gjuta olja på vågorna med Frankrikes Francois Hollande och Tysklands Agneta Merkel: He was not entirely succesful.
Uppdaterat: Lyssningsvärt i Studio Ett om Sveriges tystnad mot USA:s övervakning.
2013-10-17
Kommer Tea Party-rörelsen att lämna Republikanerna?
Kommer Tea Party-rörelsen att lämna Republikanerna? Missnöjet bland Tea Party-rörelsens gräsrötter är stort mot vad man uppfattar som det republikanska partiets svek mot idealen i samband med att USA:s kongress igår öppnade budgeten och höjde lånetaket. Republikanerna lyckades med konststycket att under denna 16 dygn långa strid egentligen inte uppnå någonting alls. Nederlaget blev totalt och partiet - liksom Tea Party-rörelsen - får sina sämsta opinionssiffror i modern tid.
Men det är inte Tea Party-rörelsens varmaste anhängare som sviktar. Tvärtom höjs där på flera håll röster för att rörelsen skall lämna det republikanska partiet och starta eget. Den politiskt konservative kommentatorn Erick Erickson ser frön till "a real third party movement that will fully divide the Republican Party.”
Nu tror jag inte det kommer att gå så långt, åtminstone inte under överskådlig tid. Tea Party-rörelsen behöver Republikanerna och Republikanerna behöver Tea Party-rörelsen. En splittring av den amerikanska högern i två partier skulle ge Demokraterna en enorm fördel i kommande av av president och till senaten.
Det republikanska ledarskapet står inför en enorm utmaning. Hur skall man kunna hålla ihop det djupt splittrade partiet och göra det på ett sätt så att partiet blir en trovärdig och konstruktiv förhandlingspart till president Obama och till Demokraterna i kongressen? Det är sannerligen ingen avundsvärd uppgift, vill jag lova. President Obama gjorde i sitt tal i dag sitt bästa för att fördjupa sprickan inom Republikanerna, genom att tala om behovet av att undvika ideologiska låsningar (läs Tea-Party-rörelsen) och markera att han nu tänker gå vidare genom att "look for wiling partners" (läs pragmatiska krafter inom Republikanerna).
Ni har väl förresten inte missat att en av mina favoriter i amerikansk politik - supertwittraren Cory Booker och som jag skrivit om tidigare - vann en lätt seger i senatorsvalet i New Jersey igår. Till min stora glädje nämns han redan som en tänkbar kandidat till vicepresidentposten i valet 2016.
Tidigare i dag diskuterade jag budgetkrisens politiska konsekvenser för amerikansk politik, i Studio Ett i P1 tillsammans med Inger Arenander och Mathias Sundin. Lyssna gärna på inslaget här.
Men det är inte Tea Party-rörelsens varmaste anhängare som sviktar. Tvärtom höjs där på flera håll röster för att rörelsen skall lämna det republikanska partiet och starta eget. Den politiskt konservative kommentatorn Erick Erickson ser frön till "a real third party movement that will fully divide the Republican Party.”
Nu tror jag inte det kommer att gå så långt, åtminstone inte under överskådlig tid. Tea Party-rörelsen behöver Republikanerna och Republikanerna behöver Tea Party-rörelsen. En splittring av den amerikanska högern i två partier skulle ge Demokraterna en enorm fördel i kommande av av president och till senaten.
Det republikanska ledarskapet står inför en enorm utmaning. Hur skall man kunna hålla ihop det djupt splittrade partiet och göra det på ett sätt så att partiet blir en trovärdig och konstruktiv förhandlingspart till president Obama och till Demokraterna i kongressen? Det är sannerligen ingen avundsvärd uppgift, vill jag lova. President Obama gjorde i sitt tal i dag sitt bästa för att fördjupa sprickan inom Republikanerna, genom att tala om behovet av att undvika ideologiska låsningar (läs Tea-Party-rörelsen) och markera att han nu tänker gå vidare genom att "look for wiling partners" (läs pragmatiska krafter inom Republikanerna).
Ni har väl förresten inte missat att en av mina favoriter i amerikansk politik - supertwittraren Cory Booker och som jag skrivit om tidigare - vann en lätt seger i senatorsvalet i New Jersey igår. Till min stora glädje nämns han redan som en tänkbar kandidat till vicepresidentposten i valet 2016.
Tidigare i dag diskuterade jag budgetkrisens politiska konsekvenser för amerikansk politik, i Studio Ett i P1 tillsammans med Inger Arenander och Mathias Sundin. Lyssna gärna på inslaget här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)