Valdrama i USA

I morgon tisdag är det val till den amerikanska kongressen. Och ja, bara 50 dagar efter det svenska valet är det skönt att känna valfebern i kroppen igen.

Dramatiken i det amerikanska valet handlar främst om huruvida Republikanerna skall få majoritet i senaten och därigenom ytterligare försvåra president Barack Obamas sista två år som president. (Republikanerna har redan majoritet i representanthuset, den andra av kongressens båda kammare.) Enligt den ansedde och framgångsrike valanalytikern och statistikern Nate Silver uppgår i skrivande stund Republikanernas chans att vinna en sådan majoritet till 74.0 procent.

Min valfeber blir inte mindre av att jag förra hösten hade förmånen att finnas på plats i New York när Bill de Blasio valdes till borgmästare, och jag på ett valmöte fick skaka hand med både Bill de Blasio och hans hustru Chirlane McCray. Bill de Blasio är så nära en svensk socialdemokrat man kan komma och ändå vara valbar till tunga politiska ämbeten i USA.

Förra hösten präglades amerikansk politik av den så kallade "shutdown", där kongressens republikanstyrda representanthus "stängde" regeringen genom vägra finansiera dess verksamheter, bland annat i protest mot vad partiet menade vara höga skatter och för stora offentliga utgifter. Republikanerna i USA var - och är - svårt splittrat mellan Tea Party-rörelsens konservativ-libertarianska proteströrelse och partiets mer pragmatiska etablissemang. Många trodde att Republikanerna skulle få svårt att återhämta sig efter sitt nederlag kring "shutdown" och att Demokraterna kanske till och med skulle ha möjlighet att vinna tillbaka majoriteten i kongressens representanthus. Men så blir det alltså inte.

Varför har då inte Demokraterna lyckats utnyttja Republikanernas svaghet? Mellanårsvalen - det vill säga de val till kongressen som genomförs mellan presidentvalen - präglas av lägre valdeltagande (vilket antas gynna Republikanerna) och brukar missgynna det parti som innehar presidentposten (det vill säga denna gång Demokraterna). Därutöver har president Obama fastnat i oerhört låga popularitetssiffror, vilket inneburit att han inte kunnat åka runt och stödja demokratiska kandidater i de delstater där valutgången är oviss. Barack Obama har, förödmjukande nog, fått hålla sig till de delstater där den demokratiske kandidaten redan är en självklar vinnare.

Om Republikanerna har 74 procents chans att vinna majoritet i senaten så innebär det att Demokraterna har 26 procents chans att behålla sin majoritet. Striden avgörs av utgången i ett tiotal amerikanska delstater, däribland Georgia, Colorado, Iowa, Kansas och Kentucky.

Det kan till och med bli så att vi inte vet vilket parti som vinner majoritet i senaten förrän i januari 2015, några dagar efter att senaten har öppnats. I Georgia kandiderar tre kandidater, republikanen David Perdue, demokraten Michelle Nunn (ja, hon är dotter till tidigare amerikanske toppolitikern och senatorn Sam Nunn) och den oberoende kandidaten Amanda Swafford. Om varken David Perdue eller Michelle Nunn får över 50 procent av rösterna kommer frågan att avgöras i ett nytt delstatsval mellan dessa båda kandidater den 6 januari 2015. Om ett sådant utslagsval mellan Perdue och Nunn får en avgörande betydelse för vilket parti som vinner majoritet i senaten beräknas kostnaderna för en sådan valkampanj komma att uppgå till närmare en miljard svenska kronor...

Efter de amerikanska mellanvalen tänkte jag hämta andan lite. Man måste ju vara i form till de kommande valen i Storbritannien våren 2015. :)

Vem kommer finansiärerna att välja - Tea Party-folket eller pragmatikerna?

Efter förödmjukande nederlag i kampen om Obamacare, budgetnedstängningen ("shutdown") och skuldtaket tvingas ett splittrat och försvagat republikanskt parti lägga kraft på inre strider. Situationen är paradoxal i det att partiet är oomtvistligt försvagat, samtidigt som de båda huvudgrupperingarna i någon mening stärkt sina ställningar. De traditionella, pragmatiska republikanerna har stärkts genom att det konservativa Tea Party-folkets strategi visade sig vara en total katastrof om målet var att åstadkomma politiska resultat. Efter 16 dagars intensiv politisk kamp kunde partiet egentligen inte visa upp en enda sak som man hade fått igenom. Å andra sidan har det konservativa Tea Party-folket stärkts genom att de inte vek ned sig, utan valde att hela vägen vägra rösta för ett godkännande av budgeten eller för en höjning av skuldtaket. Tea Party-folkets kärnväljare uppskattar en sådan ideologisk renlärighet, oavsett om den principfasta hållningen leder till politiska resultat eller inte.

Nu riktas blickarna mot guvernörsvalet i Virginia, den 5 november 2013. Där ställs den starkt konservative republikanen Ken Cuccinelli mot demokraten Terry McAuliffe. Avgående guvernören Bob McDonnel är republikan och vann en jordskredsseger i valet 2009. Men i opinionsmätningarna inför valet i hösten i november har demokraten Terry McAuliffe ett stabilt försteg före den konservative Ken Cuccinelli. Pragmatikerna inom Republikanerna använder nu Ken Cuccinellis skrala opinionssiffror som ett argument för varför Tea Party-influterade kandidater saknar förmåga att vinna över demokratiska kandidater i så kallade swing-states (det vill säga stater där valresultatet inte är klart på förhand). De konservativa krafterna inom Republikanerna tar, inte oväntat, avstånd från den tolkningen. De menar i stället att Ken Cuccinelli har tappat kontakterna med sina gräsrötter och inte drivit deras viktiga frågor, och därför förlorat trovärdighet överhuvudtaget. Valresultatet i Virginia lär bli ett viktigt argument i den intensiva striden mellan de olika falangerna inom Republikanerna.

Blicken riktas nu också allt starkare mot de aktörer (personer, stiftelser, företag etc) som på olika sätt finansierar de republikanska kandidaternas valkampanjer. Hur kommer de att positionera sig i denna inom-republkanska kraftmätning? Även här har vi redan kunnat se tecken på splittring och oro, även bland dem som tidigare ställt upp bakom Tea Party-folket (till exempel bröderna Koch).

Jaag har ju tidigare i denna blogg lyft fram ett par av mina favoritpolitiker i New York och i dess närområde. En av dessa har varit den just valde senatorn för New Jersey Cory Booker. Jag noterar att Cory Booker, i sin egenskap av borgmästare i Newark, måndag morgon klockan 00.01 - så snart det blev lagligt - vigde New Jerseys första samkönade par. När Booker enligt lagen frågande om någon hade något att invända mot äktenskapet utbrast en åskådare: "This is unlawful in the eyes of God!". Booker fann sig snabbt och svarade: "Not hearing any substantive, worthy objections, I now will proceed."

Jag har också anmält mitt deltagande för att på plats på Rockefeller Center följa den avslutande debatten i borgmästarvalet i New York mellan en annan av mina favoriter demokraten Bill de Blasio och republikanen Joe Lhota. Jag ser mycket fram mot den tillställningen, och rapport kommer.

Kommer Tea Party-rörelsen att lämna Republikanerna?

Kommer Tea Party-rörelsen att lämna Republikanerna? Missnöjet bland Tea Party-rörelsens gräsrötter är stort mot vad man uppfattar som det republikanska partiets svek mot idealen i samband med att USA:s kongress igår öppnade budgeten och höjde lånetaket. Republikanerna lyckades med konststycket att under denna 16 dygn långa strid egentligen inte uppnå någonting alls. Nederlaget blev totalt och partiet - liksom Tea Party-rörelsen - får sina sämsta opinionssiffror i modern tid.

Men det är inte Tea Party-rörelsens varmaste anhängare som sviktar. Tvärtom höjs där på flera håll röster för att rörelsen skall lämna det republikanska partiet och starta eget. Den politiskt konservative kommentatorn Erick Erickson ser frön till "a real third party movement that will fully divide the Republican Party.” 

Nu tror jag inte det kommer att gå så långt, åtminstone inte under överskådlig tid. Tea Party-rörelsen behöver Republikanerna och Republikanerna behöver Tea Party-rörelsen. En splittring av den amerikanska högern i två partier skulle ge Demokraterna en enorm fördel i kommande av av president och till senaten.

Det republikanska ledarskapet står inför en enorm utmaning. Hur skall man kunna hålla ihop det djupt splittrade partiet och göra det på ett sätt så att partiet blir en trovärdig och konstruktiv förhandlingspart till president Obama och till Demokraterna i kongressen? Det är sannerligen ingen avundsvärd uppgift, vill jag lova. President Obama gjorde i sitt tal i dag sitt bästa för att fördjupa sprickan inom Republikanerna, genom att tala om behovet av att undvika ideologiska låsningar (läs Tea-Party-rörelsen) och markera att han nu tänker gå vidare genom att "look for wiling partners" (läs pragmatiska krafter inom Republikanerna).

Ni har väl förresten inte missat att en av mina favoriter i amerikansk politik - supertwittraren Cory Booker och som jag skrivit om tidigare - vann en lätt seger i senatorsvalet i New Jersey igår. Till min stora glädje nämns han redan som en tänkbar kandidat till vicepresidentposten i valet 2016.

Tidigare i dag diskuterade jag budgetkrisens politiska konsekvenser för amerikansk politik, i Studio Ett i P1 tillsammans med Inger Arenander och Mathias Sundin. Lyssna gärna på inslaget här.

Tiden rinner ut för #shutdown och skuldtak. Kommer det en lösning i tid?

Uppdaterat kl 15.20 New York-tid: Det bidde inte ens en tumme. Precis som jag förutspått i mina tidigare bloggposter var det bara en tidsfråga innan Republikanerna skulle tvingas vika ned sig. Det tog kanske några dagar mer än vad jag inledningsvis trodde. Å andra sidan blev Republikanernas kapitulation total. Ur de stolta proklamationerna om att att sätta stopp för - eller åtminstone urholka eller försena - vårdförsäkringsreformen Obamacare blev det ingenting. Det enda Republikanerna lyckades uppnå i sakfrågan var att kontrollen av försäkringstagarnas uppgifter skulle skärpas något.

Republikanerna har under hela den tid som #shutdown och skuldtakshotet pågått varit svårt splittrade mellan mer mittenorienterade realpolitiker och ideologiskt profilerade ledamöter med förankring i Tea Party-rörelsen. Vad detta förödmjukande nederlag kommer att nnebära för Republikanerna hoppas jag kunna återkomma till i ett senare inlägg.

Ännu har inte representanthuset röstat om förslaget. I skrivande stund talar allt för att en sådan omröstning kommer att äga rum senare i kväll och att demokrater tillsammans med moderata republikaner kommer att rösta igenom det med god majoritet.

*

Parallellt med dramatiken i VM-kvalen i fotboll följer jag från New York dramatiken kring #shutdown och skuldtaket i USA. I ett allt mer splittrat republikanskt parti växer nu vanmakten och frustrationen. Det är väldigt, väldigt allvarligt, säger den republikanske senatorn och tidigare presidentkandidaten John McCain och tillägger: Republikanerna måste förstå att vi har förlorat det här slaget, precis som jag förutsåg för flera veckor sedan. Vi kunde inte vinna eftersom vi krävde något som inte var möjligt att uppnå.

Just nu har president Barack Obama en informell tvärpolitisk överenskommelse med Demokraterna och Republikanerna i senaten som innebär att attkongressen godkänner budgeten fram till och med den 15 januari och att skuldtaket får respit till den 7 februari. Till detta läggs ett par mindre, men symboliskt betydelsefulla, förslag kring beskattning av vissa sjukvårdsartiklar samt kring sjukvårdsreglerna för presidenten och kongressen. Fram till den 15 januari och 7 februari skall samtal föras för att hitta kompromisser i sakfrågorna.

Det förslaget innebär att Republikanerna fått ge upp på i princip alla viktiga frågor. Framför allt står Obamacare - sjukvårdsreformen som var republikanernas viktigaste måltavla - helt orubbad.

Kongressen har två kammare. I senaten har Demokraterna majoritet. I representanthuset har Republikanerna majoritet. Republikanerna i representanthuset, varav flera kommer ur den så starkt konservativa Tea Party-rörelsen, vägrar acceptera det förslag som president Obama och de båda partierna i senaten kommit överens om. Flera av dessa ledamöter har investerat så mycket status och prestige i sitt motstånd att de inte kan vika sig nu utan att tappa ansiktet. Därför lanserar de nu ett eget förslag, som bland annat innebär att budgeten bara skulle godkännas till den 15 december och som också skulle skjuta upp delar av finansierngen av den amerikknska sjukförsäkringssystemet.

Så republikanerna i senaten och i representanthuset är oense. Även inom republikanerna i representanthuset finns det starkt skilda uppfattningar.

Däremot kan president Obama och Demokraterna trots allt sitta lugnt i båten. De vet att de har tiden på sin sida, även om det inte skulle gå att nå en lösning till på torsdag (då deadline för skuldtaket beräknas gå ut). USA har kontanter nog att klara skuldbetalningarna ytterligare någon vecka, och Republikanernas opinionssiffror sjunker som en sten.

Jag tror det blir en överenskommelse inom kort. Den spännande frågan är vad som händer inom Republikanerna när den här stormen tillfälligt har blåst över. Går Tea Party-rörelsen stärkt ur det som har hänt? Tillåt mig tvivla.

Jag försöker uppdatera denna bloggtext efterhand som händelseutvecklingen tar ny fart. Jag kommenterar skeendet för TV4 Nyheterna, bland annat här.

De bråkar om #shutdown, men det handlar om Obamacare

Än syns inga öppningar i den amerikanska politiken kring regeringens #shutdown och skuldtaket. Kongressen kan inte enas om att godkänna en budget och det finns än så länge heller ingen majoritet för att godkänna ytterligare lån för att finansiera statens utgifter. President Obamas uttalanden vid en pressträff igår utstrålade allt annat än försonlighet och kompromissvilja.

Hur skall vi då förstå denna konflikt som nu förlamar USA:s politiska liv. På ytan handlar konflikten om synen på ekonomiskt ansvar, USA:s låneutrymme och statens utgifter. Men på djupet är krisen ett uttryck för skarpa ideologiska skiljelinjer i det amerikanska samhället. Komkret kokar frågan ner till Obamacare, eller Patient Protection and Affordable Care Act (PPACA) som vårdreformen formellt heter. Obamacare består av flera olika åtgärder och syftar bland annat till att förbättra kvaliteten i amerikansk sjukvård och ge alla amerikaner ett försäkringsskydd för sjukdom.

Det är framför allt den delen av Obamacare som gör ett försäkringsskydd mer eller mindre obligatoriskt som är politiskt kontroversiellt. Tolkat i vänster och höger så ser vänstern reformen som en strävan efter ökad jämlikhet - alla skall ha ett gott försäkringsskydd. Högern ser reformen som ett ingrepp på individens frihet. Den som inte vill ha ett försäkringsskydd skall inte påtvingas ett sådant av staten, menar man. Högern har egentligen redan förlorat striden, eftersom lagen är införd och godkänd av Högsta Domstolen. Nu försöker man bromsa genomförandet genom att använda finansieringen av reformen som ett spelkort i kampen om budgete och skuldtak.

Högerns retorik är hätsk och i flera avseenden osmaklig. Den som vill kan se ett smakprov på debattnivån i denna korta propagandafilm mot Obamacare om en kvinna som besöker en gynekolog.

Hittills har republikanerna tappat opinionsstöd på #shutdown och frågan om skuldtaket. Opinionsutvecklingen påverkar även andra politiska frågor. Til exempel så skall New York i början av november välja en ny Comptroller (ungefär chefsekonom/revisor). Ja, sådana uppdrag tillsätts genom val i USA. I en direktsänd TV-debatt igår fick de båda kandidaterna frågan om man kunde vara Comptroller på ett demokratiskt vs ett republikanskt sätt. Den demokratiske kandidaten Scott Stringer svarade obetvingat ja på den frågan, medan den republikanske kandidaten John Burnett lika tydligt svarade nej. Svaren avspeglade dels förhållandet att vänstern (i det här fallet Demokraterna) betonar att politik spelar roll, medan högern (i det här fallet Republikanerna) vill tona ned politikens betydelse i förhållande till "sunt förnuft". Dels att det inte är en fördel att vara republikan i amerikansk politik i dag, särskilt inte i New York.

Spelet kring #shutdown och skuldtaket innebär också att många andra viktiga politiska frågor kommer i skymundan, till exempel händelseutvecklingen i Syrien. I kväll skall jag försöka gå på seminariet Syria from the Ground Up, på School of International and Public Affairs, Columbia Universtiy, och förhoppningsvis återkomma med några insikter och reflektioner därifrån.

Rapport från New York: Fortsatt #shutdown och allt mer splittrade republikaner

I USA rullar #shutdown vidare, det vill säga kongressens republikanstyrda representanthus "stänger" regeringen genom att vägra finansiera dess  verksamheter. Om jag i min tidigare post liknade läget vid ett chicken race skulle jag idag vilja kalla det för ett skyttegravskrig, men med ytterst ojämlika styrkeförhållanden. Allt talar för att Republikanerna kommer att tvingas ge med sig. För att kunna göra det behöver de emellertid en utväg för att inte framstå som konfliktens enda och stora förlorare. Hittills har inte Demokraterna precis överansträngt sig för att hjälpa Republikanerna med att skapa en sådan utväg. Det finns hos Demokraterna en mycket stark vrede över hur Republikanerna har hanterat situationenoch tycker att det inte är mer än rätt att partiet nu skördar vad de sått.

Inom Republikanerna växer frustrationen. Många kritiska republikaner menar att de inte ser vad som är "the end game" med sitt eget partis agerande i frågan, det vill säga vad man faktiskt tror sig kunna uppnå med sitt agerande. Så säger till exempel den republikanske senatorn Roy Blunt irriterat: Fighting with the president is one thing. Fighting with the president and losing is another thing.

Det absurda i situationen är att det i representanthuset sannolikt finns en majoritet för att med omedelbar verkan häva #shutdown. Demokraterna skulle tillsammans med ett antal kritiska republikaner vinna en sådan omröstning. Men representanthusets talman John A. Boehner har hittills varit lojal med den praxis som säger att han inte skall släppa fram ett förslag till omröstning om inte förslaget stöds av en majoritet av Republikanerna.

Det är fascinerande att följa hur Republikanerna i kongressen vädjar till Demokraterna att "lägga politiken åt sidan" och i stället låta genomföra Republikanernas förslag. Även i Sverige finns det på sina håll i borgerligheten en uppfattning om att den egna ståndpunkten inte är politisk, utan bara står för förnuft och rationalitet. Det är nog Göran Hägglund och Kristdemokraterna som oftast- medvetet eller omedvetet - intar den rollen.

 

Bland Demokraterna finns en förkärlek för att överdriva konsekvenserna av #shutdown. Alldeleles nyss hörde jag en kongressledamot oroa sig över utvecklingen av USA:s relationer med Iran. Ledamoten menade att det var de amerikanska sanktionerna som pressat fram ett mer försonligt anslag från Irans sida. Men eftersom några av de personer som arbetar med att övervaka sanktionernas efterlevnad genom #shutdown utestängts från sina arbeten så uppstår ett nationellt säkerhetshot med ett mer aggressivt Iran i vardande.

 

I övrigt är allt fortsatt väl här i New York. I dag nära 30 grader och sol. Jag har suttit inne nästan hela dagen och arbetat hårt. I morgon tänkte jag unna mig ett besök på Coney Island - jag har alltid varit svag för nöjesfält. Saknar förstås Vänstra Stranden. Apropå Coney Island tillägnar jag henne därför denna vackra sång med Tom Waits.

Rapport från New York: Government shutdown och striden om Obamacare

Då har jag installerat mig i min lilla etta  på Upper West, Manhattan, New York. Här tänker jag tillbringa månaderna oktober och november, i min egenskap av Visiting Scholar vid Department of Politics, New York University.

Resan gick bra, även om gränskontrollen in till USA är lätt absurd. Jag kunde inte avstå från civil olydnad då jag inte helt sanningsenligt påstod att jag inte hade några papper på mig som kunde styrka att jag verkligen skulle vara verksan som Visiting Scholar vid New York Universtiy. Passkontrollanten höll en lång och stram föreläsning för mig om hur naiv jag var som trodde att man kunde komma in i USA hur som helst och han undrade retoriskt vad jag själv hade tyckt om personer utan sina papper i ordning försökte ta sig in i Sverige. Jag valde diplomatiskt att inte ta upp den handsken... (Självklart hade jag ordnat sedvanligt tremånaders turistvisum långt i förväg, så jag visste att han skulle släppa igenom mig till sist ändå. Det är lätt att vara modig och principfast då.)

Annars trivs jag i USA. Här finns det bästa och det sämsta som mänskligheten har att uppvisa. Jag har alltid haft svårt att värja mig mot ytterligheter.

Här är 27 grader varmt och strålande sol. Det politiska läget är om möjligt ännu hetare, med all den turbulens som följer på #shutdown. Jag noterar har jag omedelbart sviker mina stamprogram som Studio Ett och SVT Aktuellt för att i stället - lätt maniskt - zappa mellan C-Spans live-sändningar från debatterna i senaten och representanthuset.

Läget har utvecklats till ett chicken race mellan president Obama och republikanerna. I valkampanjen ifjol var sjukförsäkringsreformen Obamacare en av de största stridsfrågorna, och Obama vann en klar seger. Men konservativa krafter inom republikanerna kan inte acceptera väljarnas utslag utan försöker nu genom sin majoritetsställning i representanthuset sjuta Obamacare i sank. De har all formell rätt i världen att göra så. Men många uppfattar det som ett brott mot spelets idé, ett uttryck för att inte förstå när spelet är förlorat.

Inom republikanerna höjs nu också allt fler kritiska röster mot att den konservativa falangen inom partiet drar partiets anseende i smutsen. Till exempel tvingas statligt finansierad forskning kring cancer att avstanna, genom "stängningen" av regeringen. Jag tror inte det behövs särskilt mycket för att republikanerna nu skall vika ner sig. Om inte av omsorg för landet så åtminstone av omsorg för sina egna mandat och plattformar.