Striden om Obamacare. Obama tappar viktigt momentum

President Barack Obama förlorar viktigt momentum i genomförandet av sin prestigefyllda, men kontroversiella, vårdförsäkringsreform Patient Protection and Affordable Care Act, eller Obamacare som den vanligen kallas. Just när Republikanerna är politiskt försvagade och upptagna av interna strider stöter Obama på två motgångar angående Obamacare som kan få långvariga konsekvenser.

Det första, och möjligen mindre, problemet är att den federala hemsida där medborgarna förväntades registrera sig för att kunna komma in i försäkringssystemet inte har fungerat utan i stället utvecklats till ett gigantiskt fiasko för Obama-administrationen. Stora resurser har avsatts för att åtgärda problemen. Men det blir bara "värre och värre", säger de som arbetar med att få hemsidan att fungera på ett tillfredsställande sätt. Eftersom medborgarna inte kan registrera sig skjuts genomförandet av reformen på framtiden och reformens kritiker lutar sig skadeglatt tillbaka och iakttar debaclet.

Det andra, och allvarligare, problemet är att Barack Obama inte har lyckats hålla sitt löfte om att ingen medborgare som redan hade en försäkring och var nöjd med den skulle behöva byta. If you like your health insurance/doctor, you can keep your health insurance/doctor, upprepade Obama närmast som ett mantra i kampanjen för Obamacare. Nu visar det sig att verkligheten blir en annan. Försäkringsbolagen säger upp sina kunders försäkringar, bland annat eftersom de menar att försäkringarna måste förändras för att uppfylla lagens villkor. För kunden blir resultatet ofta mer omfattande och därmed också dyrare försäkringar. Obama har redan fått be medborgarna om ursäkt för sitt löftesbrott, och han och vårdreformen tappar i anseende och trovärdighet.

I ett avseende kan Obama sitta lugn. Reformen kommer inte att rullas tillbaka. Den är förankrad i kongressen och i Högsta domstolen på ett sätt att inte ens framgångar för Republikanerna i mellanårsvalen 2016 kommer att kunna rubba den. Men genomförandet försenas och det är möjligt att den inte får lika långtgående och genomgripande effekter som det ursprungligen var tänkt. Republikanskt styrda delstater får argument och råg i ryggen i sin strävan att försvåra och tunna ut reformen. Demokratiskt styrda delstater riskerar att bli passiva och inte våga vara offensiva i frågan.

Inom Republikanerna pågår en inbördes strid mellan Tea Party-folk och mer realpolitiskt sinnade pragmatiker om vilken väg som är rätt att gå. Tea Party-folket vill gärna fortsätta attackerna mot Obamacare, delvis som en symbolfråga men även med förhoppningar om att verkligen kunna riva upp reformen. Pragmatikerna inom Republikanerna ser striden om Obamacare som förlorad och vill heller gå vidare till andra strider. Problemen med införandet av Obamacare stärker Tea Party-folkets ställning i denna kraftmätning.

Får problemen med genomförandet inte en snabb lösning är det möjligt att frågan kommer att spela en stor roll även i mellanårsvalen 2014.

Thomas Friedman skriver i New York Times varför han fortfarande är en anhängare av Obamacare. Vid sidan av de moraliska argumenten är Obamacare ökar rörligheten på arbetsmarknaden: In the end, this transition we’re going through could prove more exciting than people think, but right now asking large numbers of people to go from being an “employee” to a “work entrepreneur” feels scary and uncertain. Having a national health care safety net under the vast majority of Americans — to ease and enable people to make this transition — is both morally right and in the interest of everyone who wants a stable society. 

Jag kan - givet Friedmans argument - ändå förstå Tea Party-rörelsens bevekelsegrunder. Jag har svårare att förstå när den politiska högern i Sverige vill urholka tryggheten i de sociala välfärdssystemen. I en globaliserad tid - när flexibilitet och rörlighet på arbetsmarknaden blir allt viktigare - blir grundtrygghet en viktig faktor för att våga byta jobba eller för att våga ta steget från en fast anställning till att bli entreprenör. Urholkad trygghet försvårar rörligheten och försvagar tillväxten. Det borde vara ett argument som hade bäring över blockgränserna.

Framgångar för Demokraterna på Election Day - och storseger för Bill de Blasio

Election Day 2013 blev en bra dag för Demokraterna. I New York utklassade Bill de Blasio sin konkurrent om borgmästarposten, republikanen Joe Lhota, med procentsiffrorna 73-24, det vill säga med nära 50 procentenheter (baserat på exit poll - rösträkningen pågår fortfarande). Bill de Blasio vann i samtliga relevanta väljargrupper. Bland de svarta väljarna fick han 96 procent av rösterna. Svagast stöd hade Bill de Blasio bland de vita männen - där fick han endast stöd av 51 procent mot Joe Lhotas 45 procent.

Känslostarka scene på podiet när Chirlane McCray brast i gråt när hon skulle hälsa sin make Bill de Blasio. Inte heller Bill de Blasios öga var torrt när han tackade sin hustru för hennes stöd i livet och i kampanjen.

Dessutom besegrade demokraten Scott Stringer - som jag skrivit om tidigare - överlägset sin republikanske motståndare John Burnett i valet till Comptroller. En annan av mina politiska favoriter - demokraten Letitia "Tish" James valdes utan egentligen någon konkurrens alls till att efterträda Bill de Blasio som Public Advocate för New York City.

På det nationella planet förstärktes Demokraternas glädje genom att Terry McAuliffe - om än med knapp mariginal - besegrade den starkt konservative republikanen Ken Cuccinelli i guvernörsvalet i Virginia. Det var en viktig seger. Avgående guvernören Bob McDonnel är republikan och vann en jordskredsseger i valet 2009. Terry McAuliffe har under kampanjen haft starkt stöd av Hillary Clinton och Bill Clinton, samt av president Barack Obama - så det fanns en hel del politisk prestige kring detta val. Som jag påpekat tidigare: Pragmatikerna inom Republikanerna kommer att använda Ken Cuccinellis förlust som ett argument för varför Tea Party-influerade kandidater saknar förmåga att vinna över demokratiska kandidater i så kallade swing-states (det vill säga stater där valresultatet inte är klart på förhand). De konservativa krafterna inom Republikanerna tar, inte oväntat, avstånd från den tolkningen. De menar i stället att Ken Cuccinelli har tappat kontakterna med sina gräsrötter och inte drivit deras viktiga frågor, och därför förlorat trovärdighet överhuvudtaget.

Orosmolnet på Demokraternas himmel heter Chris Christie. Han är konservativ republikan och vann omvaldes mycket lätt som guvernör i New Jersey. Chris Christie kan mycket väl bli Republikanernas kandidat i presidentvalet 2016. Han gjorde nu bra ifrån sig i grupper som annars brukar stödja Demokraterna, till exempel kvinnor och ungdomar. Han kan bli den kandidat som de splittrade republikanerna förmår enas omkring.

I så fall får han nog möta Hillary Clinton. För visst ställer hon väl upp? Och vilken demokrat vill eller kan i så fall på allvar utmana henne i primärvalen?

Vem kommer finansiärerna att välja - Tea Party-folket eller pragmatikerna?

Efter förödmjukande nederlag i kampen om Obamacare, budgetnedstängningen ("shutdown") och skuldtaket tvingas ett splittrat och försvagat republikanskt parti lägga kraft på inre strider. Situationen är paradoxal i det att partiet är oomtvistligt försvagat, samtidigt som de båda huvudgrupperingarna i någon mening stärkt sina ställningar. De traditionella, pragmatiska republikanerna har stärkts genom att det konservativa Tea Party-folkets strategi visade sig vara en total katastrof om målet var att åstadkomma politiska resultat. Efter 16 dagars intensiv politisk kamp kunde partiet egentligen inte visa upp en enda sak som man hade fått igenom. Å andra sidan har det konservativa Tea Party-folket stärkts genom att de inte vek ned sig, utan valde att hela vägen vägra rösta för ett godkännande av budgeten eller för en höjning av skuldtaket. Tea Party-folkets kärnväljare uppskattar en sådan ideologisk renlärighet, oavsett om den principfasta hållningen leder till politiska resultat eller inte.

Nu riktas blickarna mot guvernörsvalet i Virginia, den 5 november 2013. Där ställs den starkt konservative republikanen Ken Cuccinelli mot demokraten Terry McAuliffe. Avgående guvernören Bob McDonnel är republikan och vann en jordskredsseger i valet 2009. Men i opinionsmätningarna inför valet i hösten i november har demokraten Terry McAuliffe ett stabilt försteg före den konservative Ken Cuccinelli. Pragmatikerna inom Republikanerna använder nu Ken Cuccinellis skrala opinionssiffror som ett argument för varför Tea Party-influterade kandidater saknar förmåga att vinna över demokratiska kandidater i så kallade swing-states (det vill säga stater där valresultatet inte är klart på förhand). De konservativa krafterna inom Republikanerna tar, inte oväntat, avstånd från den tolkningen. De menar i stället att Ken Cuccinelli har tappat kontakterna med sina gräsrötter och inte drivit deras viktiga frågor, och därför förlorat trovärdighet överhuvudtaget. Valresultatet i Virginia lär bli ett viktigt argument i den intensiva striden mellan de olika falangerna inom Republikanerna.

Blicken riktas nu också allt starkare mot de aktörer (personer, stiftelser, företag etc) som på olika sätt finansierar de republikanska kandidaternas valkampanjer. Hur kommer de att positionera sig i denna inom-republkanska kraftmätning? Även här har vi redan kunnat se tecken på splittring och oro, även bland dem som tidigare ställt upp bakom Tea Party-folket (till exempel bröderna Koch).

Jaag har ju tidigare i denna blogg lyft fram ett par av mina favoritpolitiker i New York och i dess närområde. En av dessa har varit den just valde senatorn för New Jersey Cory Booker. Jag noterar att Cory Booker, i sin egenskap av borgmästare i Newark, måndag morgon klockan 00.01 - så snart det blev lagligt - vigde New Jerseys första samkönade par. När Booker enligt lagen frågande om någon hade något att invända mot äktenskapet utbrast en åskådare: "This is unlawful in the eyes of God!". Booker fann sig snabbt och svarade: "Not hearing any substantive, worthy objections, I now will proceed."

Jag har också anmält mitt deltagande för att på plats på Rockefeller Center följa den avslutande debatten i borgmästarvalet i New York mellan en annan av mina favoriter demokraten Bill de Blasio och republikanen Joe Lhota. Jag ser mycket fram mot den tillställningen, och rapport kommer.

Kommer Tea Party-rörelsen att lämna Republikanerna?

Kommer Tea Party-rörelsen att lämna Republikanerna? Missnöjet bland Tea Party-rörelsens gräsrötter är stort mot vad man uppfattar som det republikanska partiets svek mot idealen i samband med att USA:s kongress igår öppnade budgeten och höjde lånetaket. Republikanerna lyckades med konststycket att under denna 16 dygn långa strid egentligen inte uppnå någonting alls. Nederlaget blev totalt och partiet - liksom Tea Party-rörelsen - får sina sämsta opinionssiffror i modern tid.

Men det är inte Tea Party-rörelsens varmaste anhängare som sviktar. Tvärtom höjs där på flera håll röster för att rörelsen skall lämna det republikanska partiet och starta eget. Den politiskt konservative kommentatorn Erick Erickson ser frön till "a real third party movement that will fully divide the Republican Party.” 

Nu tror jag inte det kommer att gå så långt, åtminstone inte under överskådlig tid. Tea Party-rörelsen behöver Republikanerna och Republikanerna behöver Tea Party-rörelsen. En splittring av den amerikanska högern i två partier skulle ge Demokraterna en enorm fördel i kommande av av president och till senaten.

Det republikanska ledarskapet står inför en enorm utmaning. Hur skall man kunna hålla ihop det djupt splittrade partiet och göra det på ett sätt så att partiet blir en trovärdig och konstruktiv förhandlingspart till president Obama och till Demokraterna i kongressen? Det är sannerligen ingen avundsvärd uppgift, vill jag lova. President Obama gjorde i sitt tal i dag sitt bästa för att fördjupa sprickan inom Republikanerna, genom att tala om behovet av att undvika ideologiska låsningar (läs Tea-Party-rörelsen) och markera att han nu tänker gå vidare genom att "look for wiling partners" (läs pragmatiska krafter inom Republikanerna).

Ni har väl förresten inte missat att en av mina favoriter i amerikansk politik - supertwittraren Cory Booker och som jag skrivit om tidigare - vann en lätt seger i senatorsvalet i New Jersey igår. Till min stora glädje nämns han redan som en tänkbar kandidat till vicepresidentposten i valet 2016.

Tidigare i dag diskuterade jag budgetkrisens politiska konsekvenser för amerikansk politik, i Studio Ett i P1 tillsammans med Inger Arenander och Mathias Sundin. Lyssna gärna på inslaget här.

Tiden rinner ut för #shutdown och skuldtak. Kommer det en lösning i tid?

Uppdaterat kl 15.20 New York-tid: Det bidde inte ens en tumme. Precis som jag förutspått i mina tidigare bloggposter var det bara en tidsfråga innan Republikanerna skulle tvingas vika ned sig. Det tog kanske några dagar mer än vad jag inledningsvis trodde. Å andra sidan blev Republikanernas kapitulation total. Ur de stolta proklamationerna om att att sätta stopp för - eller åtminstone urholka eller försena - vårdförsäkringsreformen Obamacare blev det ingenting. Det enda Republikanerna lyckades uppnå i sakfrågan var att kontrollen av försäkringstagarnas uppgifter skulle skärpas något.

Republikanerna har under hela den tid som #shutdown och skuldtakshotet pågått varit svårt splittrade mellan mer mittenorienterade realpolitiker och ideologiskt profilerade ledamöter med förankring i Tea Party-rörelsen. Vad detta förödmjukande nederlag kommer att nnebära för Republikanerna hoppas jag kunna återkomma till i ett senare inlägg.

Ännu har inte representanthuset röstat om förslaget. I skrivande stund talar allt för att en sådan omröstning kommer att äga rum senare i kväll och att demokrater tillsammans med moderata republikaner kommer att rösta igenom det med god majoritet.

*

Parallellt med dramatiken i VM-kvalen i fotboll följer jag från New York dramatiken kring #shutdown och skuldtaket i USA. I ett allt mer splittrat republikanskt parti växer nu vanmakten och frustrationen. Det är väldigt, väldigt allvarligt, säger den republikanske senatorn och tidigare presidentkandidaten John McCain och tillägger: Republikanerna måste förstå att vi har förlorat det här slaget, precis som jag förutsåg för flera veckor sedan. Vi kunde inte vinna eftersom vi krävde något som inte var möjligt att uppnå.

Just nu har president Barack Obama en informell tvärpolitisk överenskommelse med Demokraterna och Republikanerna i senaten som innebär att attkongressen godkänner budgeten fram till och med den 15 januari och att skuldtaket får respit till den 7 februari. Till detta läggs ett par mindre, men symboliskt betydelsefulla, förslag kring beskattning av vissa sjukvårdsartiklar samt kring sjukvårdsreglerna för presidenten och kongressen. Fram till den 15 januari och 7 februari skall samtal föras för att hitta kompromisser i sakfrågorna.

Det förslaget innebär att Republikanerna fått ge upp på i princip alla viktiga frågor. Framför allt står Obamacare - sjukvårdsreformen som var republikanernas viktigaste måltavla - helt orubbad.

Kongressen har två kammare. I senaten har Demokraterna majoritet. I representanthuset har Republikanerna majoritet. Republikanerna i representanthuset, varav flera kommer ur den så starkt konservativa Tea Party-rörelsen, vägrar acceptera det förslag som president Obama och de båda partierna i senaten kommit överens om. Flera av dessa ledamöter har investerat så mycket status och prestige i sitt motstånd att de inte kan vika sig nu utan att tappa ansiktet. Därför lanserar de nu ett eget förslag, som bland annat innebär att budgeten bara skulle godkännas till den 15 december och som också skulle skjuta upp delar av finansierngen av den amerikknska sjukförsäkringssystemet.

Så republikanerna i senaten och i representanthuset är oense. Även inom republikanerna i representanthuset finns det starkt skilda uppfattningar.

Däremot kan president Obama och Demokraterna trots allt sitta lugnt i båten. De vet att de har tiden på sin sida, även om det inte skulle gå att nå en lösning till på torsdag (då deadline för skuldtaket beräknas gå ut). USA har kontanter nog att klara skuldbetalningarna ytterligare någon vecka, och Republikanernas opinionssiffror sjunker som en sten.

Jag tror det blir en överenskommelse inom kort. Den spännande frågan är vad som händer inom Republikanerna när den här stormen tillfälligt har blåst över. Går Tea Party-rörelsen stärkt ur det som har hänt? Tillåt mig tvivla.

Jag försöker uppdatera denna bloggtext efterhand som händelseutvecklingen tar ny fart. Jag kommenterar skeendet för TV4 Nyheterna, bland annat här.