Bernie Sanders avslutar sin kampanj - vad händer nu?

Bernie Sanders avslutar sin kampanj för att bli Demokraternas kandidat i höstens presidentval i USA. Därmed är det definitivt kört för dem som velat se en radikal vänsterkandidat (av svenskt socialdemokratiskt snitt, typ) utmana Donald Trump. (Hela Bernie Sanders avskedstal till sin kampanj kan ses här.)

Jag har sett Bernie Sanders live en gång. Det var på ett möte inför borgmästarvalet i New York City hösten 2017, då Bernie Sanders äntrade scenen till stöd för den likaså radikale (och min favorit) demokraten Bill de Blasio. Bernie 2020, ekade det i Terminal 5 där mötet hölls. Två karismatiska personligheter, och jag är också dyster över att Bill de Blasios kampanj tidigare i vår för att bli demokraternas presidentkandidat inte lyfte alls.

Bernie Sanders kampanj gick väldigt bra i början, och han skördade framgångar i primärval och nomineringsmöten i till exempel New Hampshire, Nevada och Kalifornien. Joe Biden hade en trög, eller till och med dålig, start och primärvalet i South Carolina blev lite av vinna eller försvinna för honom. Men Biden segrade stort i South Carolina, hans kampanj vann momentum och Bernie Sanders lyckades aldrig komma tillbaka in i matchen. De senaste veckorna har frågan inte varit om, utan när, Bernie Sanders skulle kasta in handduken. Bernie Sanders, 79 år, attraherade de unga demokratiska väljarna med lyckades aldrig bygga den breda väljarkoalition som hans kampanjstrategi förutsatte.

Demokraternas väljare i USA stod inför ett strategiskt vägval. Vilken kandidat skulle de rösta fram en mittenorienterad kandidat, i syfte att locka över de republikanska väljare som är missnöjda med Donald Trumps politiska ledarskap men som inte vill inte se några  vänstersvängar i politiken. Eller skulle de rösta fram en mer radikal kandidat, i syfte att mobilisera väljargrupper som annars skulle avstå från att gå och rösta.


Valet i höst är ytterst ovisst. Vi vet inte vilket politiskt landskap som vecklar ut sig när Corona-epidemin förhoppningvis avtar. Men Trump är fortfarande favorit. I inledningen av Corona-krisen vann han ökat stöd i opinionen, och det är alltid svårt att besegra en sittande president i USA.


Men låt oss hoppas på Joe Biden.

Vad Socialdemokraterna borde lära av amerikansk politik. Om stolthet och optimism.

Det finns mycket att säga om amerikansk politik. En sak tar jag med mig när jag i morgon åker hem från New York: Stoltheten över vad man åstadkommit och optimismen inför framtiden.

När demokraten Bill de Blasios i veckan omvaldes till borgmästare i New York hade kampen mot brottsligheten varit ett viktigt tema i valrörelsen. Bill de Blasio försummade inte ett tillfälle att betona att New York blivit en säkrare stad och att brottsligheten minskat under hans tid som borgmästare. De politiska motståndarna tvingades på defensiven, och fick gräva djupt i statistiken för att hitta något enskilt område där brottsligheten faktiskt inte hade minskat utan kanske till och med ökat. Bill de Blasio satte agendan för debatten på ett sätt som gynnade honom och hans sak.

I Sverige känns det nästan tvärtom. Socialdemokraterna lyfter fram hur brottsligheten, till exempel i form av stölder, ökat under den tid partiet och den rödgröna regeringen ansvarat för säkerheten i landet. I stället för att betona det som blivit bättre (stölderna har faktiskt minskat) tillåts ängslan att "vanligt folk" ska tro att partiet inte ser existerande problem ta överhanden. Här finns en risk att partiet i stället för att sätta agendan bidrar till att befästa och stärka en agenda som missgynnar inte bara partiet utan också de värderingar som partiet står för och vill förverkliga.


Bill de Blasio var sannerligen inte nöjd. Han talade med kraft och engagemang om behovet av att öka jämlikheten, av att beskatta de rika hårdare, bygga ut de kollektiva transportmedlen, bygga ut förskolorna, slåss för en gemensam sjukvård och inte minst att värna de människor som andra kallade för "illegala" invandrare. Inte en gång tror jag att jag hörde honom tala om "folks oro". Inte verkade han särskilt orolig själv heller.

Själv är jag till exempel väldigt stolt och glad att Sverige 2015 tog emot över 160 000 asylsökande människor på flykt, fler per capita än vad något annat land i Europa gjorde. Jag tror det vore välgörande om Stefan Löfven och andra ledande socialdemokratiska politiker påminde om att de fortfarande är stolta och glada över denna insats.  

Ja, jag är medveten om de stora skillnader som inramar svensk och amerikansk politik. Men den dysterhetens och självplågeriets diskurs som just nu präglar svensk politik tror jag blir ett hinder i kampen för att verkligen komma åt de samhällsproblem som naturligtvis finns i Sverige också - trots att vi i princip toppar alla listor som går att toppa när det gäller ranking av vilka länder i världen som är bäst att leva i.

Gladast vinner, sägs det. Bill de Blasio var i alla fall gladast och vann valet med närmare 40 procentenheter över sin närmaste konkurrent, den inte särskilt glada republikanen Nicole Malliotakis. Lika stora segersiffror ska kanske inte Stefan Löfven hoppas på. Men han kan komma en bit på vägen om han inte anammar en strategi som gör valet 2018 till ett svenskt mästerskap i dysterhet och oro.

Stora valframgångar för Demokraterna i natt. En anti-Trumpvåg?

Det blev en mycket bra kväll för Demokraterna. Partiets kandidater Phil Murphy och Ralph Northam vann guvernörsvalen i New Jersey och Virginia med goda marginaler. Särskilt Ralph Northams seger blev överraskande stor - ungefär nio procentenheter före republikanen Ed Gillespie.

I valen till delstatskongressen i Virginia blev demokraternas framgångar sensationellt stora. I skrivande stund har de goda möjligheter att ta över majoriteten i House of Delegates (ungefär motsvarande representanthuset i den nationella kongressen), vilket nästan ingen hade räknat med i förhandsdiskussionerna. Före kvällens val hade republikanerna 66 av House of Delegates 100 mandat.

Det var också roligt att demokraten Danica Roem valdes in i Virginias House of Delegates. Hon är den första öppna transgender-personen som tar plats i en delstatskongress. (Om jag förstått det rätt valdes transgender-personen Stacie Laughton in i New Hampshire 2012, men tillträdde inte uppdraget.) Hennes republikanske motståndare Robert Marshall vägrade adressera Danica Roem med "hon" under valkampanjen, och han informerade i sitt kampanjmaterial om att Danica Roem inte var född som kvinna.

I Virginia visade exit poll på en ökad polarisering mellan väljarna efter kön, ålder och hudfärg - men inte efter inkomst. Även stad/land-faktorn tycks ha ökat i betydelse

I borgmästarvalet i New York blev Bill de Blasios seger lite större än väntat. När 97 procent av rösterna var räknade ledde han med 38 procentenheter - 66.1 mot 28.1 - över sin republikanska motkandidat Nicole Malliotakis. Valdeltagandet tycks ha varit ungefär lika lågt som förra gången, 2013.

Hur kommer demokraternas oväntat stora framgångar att påverka förutsättningarna att ena det splittrade partiet? Och hur påverkas förutsättningarna inför kongressvalet nästa år? Valresultaten var ett uttryck för en "anti-Trumpvåg", säger CNN. Många spännande frågor, vilka vi lär få anledning att återkomma till.

Election Day i USA. Spännande guvernörsval i Virginia, och borgmästarval med Bill de Blasio i New York.

I dag är det Election Day i USA. Det är ju inga mellanårsval till kongressen i år, så höjdpunkterna begränsar sig till guvernörsvalen i New Jersey och Virginia, samt borgmästarvalen i bland annat New York City.

Guvernörsvalet i New Jersey väcker föga intresse. Demokraten och USA:s tidigare Tysklands-ambassadör Phil Murphy är stor favorit att besegra republikanernas kandidat Kim Guadagno. Tidigare guvernören Chris Christie - vars rykte solkats genom skandaler och aktivt stöd till Donald Trump - har suttit i åtta år och kan därför inte kandidera igen.

Mer intressant är guvernörsvalet i Virginia, där demokraten Ralph Northam har en knapp ledning i opinionsmätningarna före republikanen Ed Gillespie. Guvernörsvalen är visserligen ingen bra indikator på hur de kommer att gå i mellanårsvalen till kongressen. Men guvernörsvalet i Virginia anses blir en värdemätare på vilka argument från demokrater och republikaner som biter på väljarna. Ed Gillespie satsar hårt på skattesänkningar och lag och ordning. Om han lyckas besegra Ralph Northam är det sannolikt att republikanska kongresskandidater nästa år kommer att profilera sig i dessa frågor. Om däremot Ralph Northam vinner kan republikanerna få anledning att ompröva sin strategi.

Själv är jag förstås mest nyfiken på borgmästarvalet i New York, där min favorit den progressive demokraten Bill de Blasio går mot en klar valseger. I de senaste opinionsmätningarna leder han med 33 procentenheter framför sin främste medtävlare republikanen Nicole Malliotakis. Bill de Blasio gör stor sak av han vill höja skatterna för de rika, och använda pengarna till förskolor, hälsovård och kollektivtrafik.

Jag brukar säga att Bill de Blasio låter som en svensk socialdemokrat. Men i dagens politiska stämningsläge får jag nog säga att han mer låter som en svensk vänsterpartist. Då väger jag in hans många positiva uttalanden om värdet av invandring och hans stöd till så kallade illegala invandrare.

Valdeltagandet i borgmästarvalet blir viktigt för Bill de Blasios legitimitet som omvald borgmästare. När han valdes 2013 var valdeltagandet rekordlågt - 24 procent. En av de viktigaste förklaringarna till det låga valdeltagandet var att det redan på förhand stod klart att Bill de Blasio skulle vinna. Den gången var avståndet till hans främste konkurrent republikanen Joe Lhota 49 procentenheter. Lika stort blir det kanske inte i kväll, men ändå.

Jag förutsätter att ni alla sitter uppe och valvakar med mig i kväll. :-) Jag lägger fortlöpande ut kommentarer på twitter (följ mig gärna på @ulfbjereld om ni inte redan gör det) samt en bloggtext frampå småtimmarna.

Avslutar med en bild jag tog på Bill de Blasio och hans hustru Chirlane McCray förra gången det begav sig, i november 2013. Läs gärna mer om Chirlane McCray här. (Med på podiet fanns också den då 83-årige Charles B. Rangel som i 46 år, 1971-2017, representerade staten New York i den amerikanska kongressens representanthus.)

På valmöte med Bernie Sanders och Bill de Blasio

I kväll var jag på valmöte i New York City, där Bernie Sanders eldade massorna till stöd för Bill de Blasio i det stundande borgmästarvalet i nästa vecka. Och ja, New York Citys First Lady Chirlane McCray var förstås också där. Bill de Blasio och Chirlane McCray kysser/pussar varandra på munnen i samband med alla sina gemensamma offentliga framträdanden, och alla mötesdeltagare jublar.

Säga vad man vill om amerikanska politiska kampanjmöten, men de är lite piggare än sina svenska motsvarigheter. Det var första gången jag såg Bernie Sanders live, och jag fick en klart större känsla för den glöd han inympat i den progressiva rörelsen i USA. Så mycket energi och kraft i hans 74-åriga kropp och själ - och alla ungdomarna i publiken var hänförda. Bernie 2020, ekade det i Terminal 5 där mötet hölls.

Formellt var det ju ett valmöte i den pågående kampen i borgmästarvalet. Men det valet är inte särskilt spännande, eftersom Bill de Blasio leder överlägset i opinionsundersökningarna. Han får närmare 60 procent i mätningarna, medan hans huvudmotståndare republikanen Nicole Malliotakis ligger kring 15 procent. Huvudfrågan blir i stället hur stort valdeltagande de Blasio förmår mobilisera, med tanke på att valutgången uppfattas som given. Det var typiskt att Nicole Malliotakis namn överhuvudtaget inte nämndes av Sanders eller de Blasio. I stället talade de ideologi - höj skatterna rejält för den rikaste procenten av befolkningen, sikta på nolltaxa i en sjukvård som omfattar alla och fria förskolor/daghem till alla barn. Skallet gick mot Donald Trump för hans hets mot olika etniska grupper, och särskilt hans hets mot enskilda människor som befinner sig utan giltiga papper i landet.

I ett par inledande tal framträdde ungdomar som kommit till USA utan giltiga papper, och som nu skaffat sig utbildning och arbete. En spansktalande yngling berättade att han jobbade som städare för att få råd att gå på college och läsa statsvetenskap. Han avslutade sitt anförande: No human being is illegal. Det är lika sant i USA som i Sverige.

Jag hade ju förmånen att få vara med på ett valmöte med Bill de Blasio och Chirlane McCray redan 2013, när Bill de Blasio valdes första gången. Då var det lite lugnare. Nästa steg i Bill de Blasios politiska karriär bör bli att utveckla en nationell plattform - till exempel genom en ministerpost i en demokratisk presidents regering efter presidentvalet 2020. Då kan de Blasio vara en lämplig vice-president efter presidentvalet 2024, och själv slåss om presidentposten i valet 2028. Då är han 67 år, det vill säga sju år yngre än vad Bernie Sanders är i dag. Rena barnet, således...

Valdrama i USA

I morgon tisdag är det val till den amerikanska kongressen. Och ja, bara 50 dagar efter det svenska valet är det skönt att känna valfebern i kroppen igen.

Dramatiken i det amerikanska valet handlar främst om huruvida Republikanerna skall få majoritet i senaten och därigenom ytterligare försvåra president Barack Obamas sista två år som president. (Republikanerna har redan majoritet i representanthuset, den andra av kongressens båda kammare.) Enligt den ansedde och framgångsrike valanalytikern och statistikern Nate Silver uppgår i skrivande stund Republikanernas chans att vinna en sådan majoritet till 74.0 procent.

Min valfeber blir inte mindre av att jag förra hösten hade förmånen att finnas på plats i New York när Bill de Blasio valdes till borgmästare, och jag på ett valmöte fick skaka hand med både Bill de Blasio och hans hustru Chirlane McCray. Bill de Blasio är så nära en svensk socialdemokrat man kan komma och ändå vara valbar till tunga politiska ämbeten i USA.

Förra hösten präglades amerikansk politik av den så kallade "shutdown", där kongressens republikanstyrda representanthus "stängde" regeringen genom vägra finansiera dess verksamheter, bland annat i protest mot vad partiet menade vara höga skatter och för stora offentliga utgifter. Republikanerna i USA var - och är - svårt splittrat mellan Tea Party-rörelsens konservativ-libertarianska proteströrelse och partiets mer pragmatiska etablissemang. Många trodde att Republikanerna skulle få svårt att återhämta sig efter sitt nederlag kring "shutdown" och att Demokraterna kanske till och med skulle ha möjlighet att vinna tillbaka majoriteten i kongressens representanthus. Men så blir det alltså inte.

Varför har då inte Demokraterna lyckats utnyttja Republikanernas svaghet? Mellanårsvalen - det vill säga de val till kongressen som genomförs mellan presidentvalen - präglas av lägre valdeltagande (vilket antas gynna Republikanerna) och brukar missgynna det parti som innehar presidentposten (det vill säga denna gång Demokraterna). Därutöver har president Obama fastnat i oerhört låga popularitetssiffror, vilket inneburit att han inte kunnat åka runt och stödja demokratiska kandidater i de delstater där valutgången är oviss. Barack Obama har, förödmjukande nog, fått hålla sig till de delstater där den demokratiske kandidaten redan är en självklar vinnare.

Om Republikanerna har 74 procents chans att vinna majoritet i senaten så innebär det att Demokraterna har 26 procents chans att behålla sin majoritet. Striden avgörs av utgången i ett tiotal amerikanska delstater, däribland Georgia, Colorado, Iowa, Kansas och Kentucky.

Det kan till och med bli så att vi inte vet vilket parti som vinner majoritet i senaten förrän i januari 2015, några dagar efter att senaten har öppnats. I Georgia kandiderar tre kandidater, republikanen David Perdue, demokraten Michelle Nunn (ja, hon är dotter till tidigare amerikanske toppolitikern och senatorn Sam Nunn) och den oberoende kandidaten Amanda Swafford. Om varken David Perdue eller Michelle Nunn får över 50 procent av rösterna kommer frågan att avgöras i ett nytt delstatsval mellan dessa båda kandidater den 6 januari 2015. Om ett sådant utslagsval mellan Perdue och Nunn får en avgörande betydelse för vilket parti som vinner majoritet i senaten beräknas kostnaderna för en sådan valkampanj komma att uppgå till närmare en miljard svenska kronor...

Efter de amerikanska mellanvalen tänkte jag hämta andan lite. Man måste ju vara i form till de kommande valen i Storbritannien våren 2015. :)

Ras och rasism i svensk och amerikansk politik

Sedan en tid pågår en debatt om huruvida medier bör etikettera Sverigedemokraterna som ett rasistiskt parti. Debatten inrymmer egentligen tre olika frågeställningar. Dessa tre hålls ofta inte isär, vilket bidrar till förvirring och till att dölja de skiljelinjer som finns i debatten. För det första: Vad menar vi med "rasism"? För det andra: Givet vad vi menar med rasism, är det rimligt att karaktärisera Sverigedemokraterna som ett "rasistiskt parti"? För det tredje: Givet svaren på dessa båda frågor, bör medierna lägga till "epitetet rasistiskt" när man talar om Sverigedemokraterna? Mycket av oenigheten kring svaret på fråga tre bottnar i att man egentligen är oeniga kring, eller åtminstone osäkra på, svaret på fråga ett.

Traditionellt betyder rasism att man indelar människosläktet i olika raser och påstår att det finns ett samband mellan rastillhörighet och "nedärvda mentala och intellektuella anlag, beteendemönster samt lynne och moralisk karaktär". Raserna kan sorteras in i en hierarki beroende på kvaliteten av de nedärvda dragen (Nationalencyklopedin). I dag är det ytterst få människor eller partier som ansluter sig till en sådan rasistisk uppfattning. I stället talas det om en "kulturell rasism", där biologiskt förvärvade egenskaper ersatts av kulturellt förvärvade egenskaper. Begreppet "rasism" har därigenom breddats och tenderar att bli gränslöst. Begreppsutvecklingen släpar efter, och vi har ännu inget riktigt bra ord/begrepp att sätta i dess ställe.

I vardagligt tal kan rasism ses som ett förminskande eller en antipati enbart på grund av påstådd rastillhörighet (se Demker s 157 ff). När det gäller just Sverigedemokraterna föredrar jag beteckningen "främlingsfientligt parti", grundat på partiets fientlighet till och avståndstagande från "främlingar" och det främmande. Mina skäl har jag tidigare utvecklat här.

Statsvetaren Anders Sundell har på Politiologerna visat hur mediernas användande av epitetet "rasistiskt" om Sverigedemokraterna minskat kraftigt över tid. Huruvida förändringen skett spontant eller är en följd av medvetna redaktionella beslut skulle vara intressant att få veta. För att public service-företagen Sveriges Television och Sveriges Radio skulle kunna börja använda epitetet "rasistiskt parti" om Sverigedemokraterna krävs i praktiken att det råder stor enighet om huruvida partiet verkligen är rasistiskt. En sådan enighet föreligger ej.

*

I amerikansk politik är ras ständigt närvarande - ibland explicit och ibland som elefanten i rummet. En studie har visat att Barack Obama i presidentvalet 2008 fick sämre resultat än förväntat i områden som hade den högsta frekvensen rasist-orienterade sökningar på Google. Ju fler rasist-orienterade sökningar, desto mindre stöd för Obama givet vad som annars var förväntat. Angående huruvida Obama bemöts annorlunda för att han är svart fick Oprah Winfrey stor uppmärksamhet för ett uttalande till BBC i förra veckan: There is a level of disrespect for the office that occurs. And that occurs, in some cases, and maye even many cases, because he's African-American.

Högsta Domstolen i USA prövar just nu ett ärende där Justitiedepartementet anklagar delstaten Texas för "intentional racial discrimination" genom att utforma sin vallag på ett sådant sätt att färre svarta och hispanics kommer att rösta. Liknande anklagelser har riktats mot bland annat Wisconsin och North Carolina.

Och i det nyligen genomföra borgmästarvalet i New York fick Bill de Blasio 96 procent av de svarta väljarnas röster, mot drygt 50 procent av de vita väljarnas röster.

*

Det skulle vara intressant med en jämförande studie över hur "ras" diskuteras i USA och i Sverige, och vilka betydelser som läggs i ordet. I USA skriver man till exempel alltid race utan citationstecken. I Sverige tror jag vi tenderar att sätta citationstecken kring "ras" för att markera att vi egentligen inte tycker att indelningen av människor i raser är berättigad eller att "raser" inte finns. Tipsa gärna om ni känner till något intressant skrivet på området.

Framgångar för Demokraterna på Election Day - och storseger för Bill de Blasio

Election Day 2013 blev en bra dag för Demokraterna. I New York utklassade Bill de Blasio sin konkurrent om borgmästarposten, republikanen Joe Lhota, med procentsiffrorna 73-24, det vill säga med nära 50 procentenheter (baserat på exit poll - rösträkningen pågår fortfarande). Bill de Blasio vann i samtliga relevanta väljargrupper. Bland de svarta väljarna fick han 96 procent av rösterna. Svagast stöd hade Bill de Blasio bland de vita männen - där fick han endast stöd av 51 procent mot Joe Lhotas 45 procent.

Känslostarka scene på podiet när Chirlane McCray brast i gråt när hon skulle hälsa sin make Bill de Blasio. Inte heller Bill de Blasios öga var torrt när han tackade sin hustru för hennes stöd i livet och i kampanjen.

Dessutom besegrade demokraten Scott Stringer - som jag skrivit om tidigare - överlägset sin republikanske motståndare John Burnett i valet till Comptroller. En annan av mina politiska favoriter - demokraten Letitia "Tish" James valdes utan egentligen någon konkurrens alls till att efterträda Bill de Blasio som Public Advocate för New York City.

På det nationella planet förstärktes Demokraternas glädje genom att Terry McAuliffe - om än med knapp mariginal - besegrade den starkt konservative republikanen Ken Cuccinelli i guvernörsvalet i Virginia. Det var en viktig seger. Avgående guvernören Bob McDonnel är republikan och vann en jordskredsseger i valet 2009. Terry McAuliffe har under kampanjen haft starkt stöd av Hillary Clinton och Bill Clinton, samt av president Barack Obama - så det fanns en hel del politisk prestige kring detta val. Som jag påpekat tidigare: Pragmatikerna inom Republikanerna kommer att använda Ken Cuccinellis förlust som ett argument för varför Tea Party-influerade kandidater saknar förmåga att vinna över demokratiska kandidater i så kallade swing-states (det vill säga stater där valresultatet inte är klart på förhand). De konservativa krafterna inom Republikanerna tar, inte oväntat, avstånd från den tolkningen. De menar i stället att Ken Cuccinelli har tappat kontakterna med sina gräsrötter och inte drivit deras viktiga frågor, och därför förlorat trovärdighet överhuvudtaget.

Orosmolnet på Demokraternas himmel heter Chris Christie. Han är konservativ republikan och vann omvaldes mycket lätt som guvernör i New Jersey. Chris Christie kan mycket väl bli Republikanernas kandidat i presidentvalet 2016. Han gjorde nu bra ifrån sig i grupper som annars brukar stödja Demokraterna, till exempel kvinnor och ungdomar. Han kan bli den kandidat som de splittrade republikanerna förmår enas omkring.

I så fall får han nog möta Hillary Clinton. För visst ställer hon väl upp? Och vilken demokrat vill eller kan i så fall på allvar utmana henne i primärvalen?

Rasfrågan och behovet av sovmorgnar. Två fadäser i Bill de Blasios kampanj

Bill de Blasios väg mot seger i tisdagens borgmästarval i New York ligger fortfarande spikrak. Frågan är egentligen bara om han kommer att vinna över sin konkurrent Joe Lhota med mer än 40 procentenheter eller ej. I den senaste mätningen var de Blasios försprång 41 procentenheter - 65 procent för de Blasio mot 24 procent för Lhota.

Men de senaste dagarna har Bill de Blasio haft att hantera två smärre intermezzon i sin annars så gott gåendes valkampanj. Inga stora saker, men Djävulen gömmer sig som bekant i detaljerna.

Det började med att Bill de Blasio på lördagsförmidagen kom en timma försent till sitt eget kampanjmöte på Upper West i New York. Hans ursäkt för den sena ankomsten var att han hade blivit väckt av ett telefonsamtal kl 05.00 på morgonen och därför hade behövt sova lite extra länge för att orka med dagen. Mänskligt, måhända. Men en ytterst ovanlig förklaring i dessa sammanhang. Särskilt med tanke på att det kampanjmöte han kom en timma försent till inte började förrän kl 11.30. Joe Lhota var inte sen med att utnyttja situationen till att låta påpeka att han själv alltid gick upp kl 05.15 på morgnarna, vardag såväl som helg. I Lhotas påpekande låg implicit att Bill de Blasio inte förstått hur ansträngande uppdraget som borgmästare för New York egentligen är, alternativt att de Blasio inte var psykiskt och fysiskt rustad för ansträngningen.

Värre än fadäsen med det mystiska telefonsamtalet var nog ett uttalande av den legendariske sångaren Harry Belafonte på ett kampanjmöte med de Blasio på söndagen. Den nu 86-årige Belafonte valde vid mötet att beskriva bröderna Charles och David Koch - biljonärerna som ofta ger ekonomiskt stöd till konservativa kandidater från Republikanerna - för "white supremacists", det vill säga anhängare till tesen om den vita rasens överlägsenhet. Belafonte tillade att bröderna Koch "make up the heart and the thinking in the minds of those who would belong to the Ku Klux Klan".

Bill de Blasio var snabb med att ta avstånd från Belafontes uttalanden. Joe Lhota var lika snabb med att markera att de Blasio borde ta än starkare avstånd.

Rasfrågan lever i amerikansk politik. Av de svarta väljarna säger sig 90 procent stödja de Blasio, två procent stöder Lhota. Men rasfrågan är något av elefanten i rummet. Ingen kandidat vill förknippas med den eller beskyllas för att rasifiera valkampanjen.

Fadäserna til trots - i morgon tisdag väljs Bill de Blasio till borgmästare för New York. Det är många val som genomförs i USA i morgon, och jag kommer förstås att rapportera i olika former. Eftersom det är mer än tre år sedan det var val i Sverige senast (om vi inte räknar kyrkovalet) så blir morgondagen för mig en välbehövlig uppvärmning inför supervalåret 2014.

På valkampanjmöte med Bill de Blasio och Chirlane McCray

Igår bevistade jag mitt första valkampanjmöte med Bill de Blasio, inför New Yorks borgmästarval på tisdag. Mötet genomfördes så långt norrut som det går att komma på ön Manhattan - i Inwood, en stadsdel med i huvudsak dominikansk befolkning. Hela 71 procent av de boende där räknas som Hispanics.

När jag i onsdags skulle följa ett seminarium med Judith Butler på Columbia University kom jag 50 minuter innan det skulle börja, och blev då ungefär nummer 200 i kön. Ordnade sig ändå, eftersom lokalen tog 300 personer. Denna kom jag i lika god tid, vilket denna gång innebar ungefär samtidigt som arrangörerna. Tillsammans letade vi oss fram till den gymnastiksal där mötet skulle hållas. Jag fick hjälpa till att sätta fram stolar, så nu har jag också varit delaktig i kampanjarbetet. :-) 

Så småningom dök omkring 300 personer upp till mötet. Kampanjmöten i USA är något mer livliga än vad de är i Sverige. 

Jag satt två meter från en gigantisk högtalare, och mina öron har nog inte upplevt en sådan ljudvolym sedan jag såg Nazareth på Olympen i Lund den 15 mars1974.

Den positiva bild jag fått av Bill de Blasio och hans kampanj förstärktes på mötet. Bill de Blasio är karismatisk och kombinerar en skarp ideologisk retorik med pragmatism i sakfrågorna. Han är i flera avseenden en typisk svensk socialdemokrat, med en viktig skillnad. Han vågar tala för behovet av skattehöjningar. Budskapet går hem i New York City. I den senaste opinionsundersökningen, visserligen genomförd av ett Demokraterna närstående leder han med osannolika 50 procentenheter: 68 procent mot sin republikanske konkurrent Joe Lhotas 18 procent. Riktigt så bra lär det inte gå i valet. Men jag skulle bli förvånad om Blasio inte vinner med åtminstone 30 procentenheter.

Som så vanligt i USA spelar kandidatens hustru, i det här fallet den ytterst kompetenta och likaså karismatiska Chirlane McCray, en viktig och framträdande roll i kampanjen. Vid gårdagens möte bejublades hon lika starkt som sin make.

Med på podiet fanns också den 83-årige Charles B. Rangel, som i 42 år (!), sedan 1971, varit ledamot för staten New York i den amerikanska kongressens representanthus.

Bill de Blasio bottnar i sin retorik och är en tänkbar vice-presidentkandidat 2020. Eller åtminstone om ett antal år som guvernör eller senator för delstaten New York.

Nu när jag skakat hand med både honom och hans hustru Chirlane McCray lär i alla fall valsegern på tisdag bara vara en formsak. Såvida inte min uppskattning av hans kampanj är något som kan vändas emot honom...

Bill de Blasio - snart borgmästare i New York. Lägg namnet på minnet.

Tisdagen den 5 november kommer demokraten Bill de Blasio att väljas till ny borgmästare i New York City. Bill de Blasio leder i opinionsmätningarna med inte mindre än 45 procentenheter över sin konkurrent republikanen Joseph J. Lhota, 68 procent mot 23. Visst är det en vecka och en TV-debatt kvar till valet. Men jag dristar mig ändå till att i Sören Holmbergsk anda konstatera att Joe Lohta är rökt. Hur rökt som helst.

Trots att New York är en så liberal stad är det första gången på över 20 år som staden kommer att få en demokrat som borgmästare. Avgående borgmästaren och biljonären Michael Bloomberg var visserligen under flera decennier medlem av Demokraterna. Men några månader före valet 2001 hoppade Bloomberg av sitt eget parti, eftersom han ville slippa ta sig an de svåra och osäkra primärvalen. Så går det till i amerikansk politik, minsann.

Bill de Blasio är en av mina favoritpolitiker här i USA. Han är för närvarande Public Advocate för New York City. Public Advocate är ett uppdrag man väljs till av medborgarna och uppgifterna är kanske att likna vid en slags ombudsman - innehavaren skall försäkra att stadens medborgare får den service de har rätt till och vara delaktig i processen att artikulera och aggregera medborgarnas krav på de valda politiska beslutsfattarna.

I valkampanjen har Bill de Blasio profilerat sig genom parollen It's Time to End The Tale of Two Cities, där han går till storms mot de ökade klassklyftorna i New York City. På Janne Josefssonskt sätt lyckas han åskådliggöra hur staden slits upp och segregationen ökar. Det finns onekligen också ett populistiskt drag i hans retorik.

Amerikansk politik polariseras. Polariseringen har splittrat republikanerna, men det är min uppfattning att även demokraterna radikaliserats och gått något åt vänster. Bill de Blasio skulle med svenska mått mätt nog kunna klassificeras som en pragmatisk socialdemokrat. Det starka stödet för hans kandidatur är ett positivt tecken för alla oss som vill se ett mer jämlikt och ett mer frihetligt amerikanskt samhälle.

Personfixeringen är också stark i amerikansk politik. Det röner uppmärksamhet att Bill de Blasio är gift med en svart kvinna, Chirlane McCray, poet och skribent. Chirlane McCray väckte i sin tur uppmärksamhet när hon som svart kvinna i slutet av 1970-talet kom ut som lesbisk, med artikeln "I am a Lesbian" i tidskriften Essence Magazine. Och för bara någon vecka sedan hade New York Times en helsidesartikel om Bill de Blasios pappa och dennes sorgliga levnadsöde (krigsveteran och hjälte från andra världskriget där han förlorade ett ben, föll i onåd under McCarthy-tiden, fick alkoholproblem som ledde till skilsmässa och en dålig relation till sonen, fick lungcancer och tog livet av sig genom ett skott i hjärtat med ett gevär - jag grät när jag läste artikeln på ett Starbucks-café. Amerikaner kan berätta en historia så det gör ont.)

I morgon genomförs den sista TV-debatten före valet mellan Bill de Blasio och Joseph J. Lhota. Då kommer jag att finnas på plats och rapportera. Många menar att borgmästarposten i New York bara är början på Bill de Blasios politiska karriär. Tänkbar vicepresidentkandidat i presidentvalet 2020?

Vem kommer finansiärerna att välja - Tea Party-folket eller pragmatikerna?

Efter förödmjukande nederlag i kampen om Obamacare, budgetnedstängningen ("shutdown") och skuldtaket tvingas ett splittrat och försvagat republikanskt parti lägga kraft på inre strider. Situationen är paradoxal i det att partiet är oomtvistligt försvagat, samtidigt som de båda huvudgrupperingarna i någon mening stärkt sina ställningar. De traditionella, pragmatiska republikanerna har stärkts genom att det konservativa Tea Party-folkets strategi visade sig vara en total katastrof om målet var att åstadkomma politiska resultat. Efter 16 dagars intensiv politisk kamp kunde partiet egentligen inte visa upp en enda sak som man hade fått igenom. Å andra sidan har det konservativa Tea Party-folket stärkts genom att de inte vek ned sig, utan valde att hela vägen vägra rösta för ett godkännande av budgeten eller för en höjning av skuldtaket. Tea Party-folkets kärnväljare uppskattar en sådan ideologisk renlärighet, oavsett om den principfasta hållningen leder till politiska resultat eller inte.

Nu riktas blickarna mot guvernörsvalet i Virginia, den 5 november 2013. Där ställs den starkt konservative republikanen Ken Cuccinelli mot demokraten Terry McAuliffe. Avgående guvernören Bob McDonnel är republikan och vann en jordskredsseger i valet 2009. Men i opinionsmätningarna inför valet i hösten i november har demokraten Terry McAuliffe ett stabilt försteg före den konservative Ken Cuccinelli. Pragmatikerna inom Republikanerna använder nu Ken Cuccinellis skrala opinionssiffror som ett argument för varför Tea Party-influterade kandidater saknar förmåga att vinna över demokratiska kandidater i så kallade swing-states (det vill säga stater där valresultatet inte är klart på förhand). De konservativa krafterna inom Republikanerna tar, inte oväntat, avstånd från den tolkningen. De menar i stället att Ken Cuccinelli har tappat kontakterna med sina gräsrötter och inte drivit deras viktiga frågor, och därför förlorat trovärdighet överhuvudtaget. Valresultatet i Virginia lär bli ett viktigt argument i den intensiva striden mellan de olika falangerna inom Republikanerna.

Blicken riktas nu också allt starkare mot de aktörer (personer, stiftelser, företag etc) som på olika sätt finansierar de republikanska kandidaternas valkampanjer. Hur kommer de att positionera sig i denna inom-republkanska kraftmätning? Även här har vi redan kunnat se tecken på splittring och oro, även bland dem som tidigare ställt upp bakom Tea Party-folket (till exempel bröderna Koch).

Jaag har ju tidigare i denna blogg lyft fram ett par av mina favoritpolitiker i New York och i dess närområde. En av dessa har varit den just valde senatorn för New Jersey Cory Booker. Jag noterar att Cory Booker, i sin egenskap av borgmästare i Newark, måndag morgon klockan 00.01 - så snart det blev lagligt - vigde New Jerseys första samkönade par. När Booker enligt lagen frågande om någon hade något att invända mot äktenskapet utbrast en åskådare: "This is unlawful in the eyes of God!". Booker fann sig snabbt och svarade: "Not hearing any substantive, worthy objections, I now will proceed."

Jag har också anmält mitt deltagande för att på plats på Rockefeller Center följa den avslutande debatten i borgmästarvalet i New York mellan en annan av mina favoriter demokraten Bill de Blasio och republikanen Joe Lhota. Jag ser mycket fram mot den tillställningen, och rapport kommer.