Visst kan det vara rätt att riva statyer!

Ska man plocka bort en staty som vissa upplever kränkande? Kultur- och demokratiminister Jeanette Gustafsdotter hade vissa problem att besvara den frågan i en uppmärksammad intervju av Stina Oscarson i SvD för ett par dagar sedan. "Alltså, jag tycker det är jättesvårt. Vi ska göra vårt bästa för att det ska vara mänskliga rättigheter", svarade ministern. Frågan upprepades i olika former, men ministerns svar utvecklades aldrig utöver att det var svårt och att mänskliga rättigheter var viktiga.

Jag tycker inte alls att frågan är svår. Det enkla svaret är: Det beror på. Ministerns misstag (eller tillkortakommande) var att hon aldrig problematiserade frågan, utan svarade på den som om den faktiskt vore möjlig att besvara med ett ja eller ett nej. Och det är den naturligtvis inte. Stina Oscarson ställde frågan i en närmast retorisk form, med förhoppningen att initiera ett intellektuellt samtal om problematiken. Men ministern nappade inte på det.

Självklart kan medborgarna i ett samhälle välja att avlägsna statyer som föreställer män (ja, det är nästan alltid män...) som representerar värden vi i dag tar starkt avstånd ifrån. "Om inga statyer fick tas bort skulle Östeuropa digna av Lenin- och Stalin-monument och Tyskland av Hitler-byster", som författaren och journalisten Anders Rydell skrev i en krönika i SvD sommaren 2020.

Så frågan är inte om det ibland är rätt att avlägsna statyer, utan när det är rätt att ta avlägsna dem. I USA avläsgnas nu statyer på gamla slavägare. I Belgien ställs krav på att statyer över kung Leopold II ska tas bort, då kungens brutala politik i den dåvarande belgiska kolonin Kongo orsakade så många kongolesers död. I Sverige har statyer över Carl von Linné ifrågasatts, utifrån anklagelser om att Linné skulle ha bidragit till att grundlägga ett rasbiologiskt tänkande. Och hur gör vi med Karl XII? 

 Foto: Arpad Hafazi/TT

I varje enskilt fall måste statyns historiska värde vägas mot värdet av att offenligt placerade statyer ska representera någon form av samhällelig gemenskap och inte uppfattas som kränkande eller frånstötande. Den avvägningen kan bara ske i form av politisk kamp. De som anser att statyn kränker centrala värden får argumentera och mobilisera för sin sak, de som anser att statyn bör stå kvar får argumentera och mobilisera för sin sak. Frågan får sedan hanteras av de institutioner som det demokratiska samhället inrättat för att hantera värdekonflikter och intressekonflikter. 

Min personliga uppfattning är att man ska vara utomordentligt restriktiv med att avlägsna statyer. Jag har inga problem med statyer av Carl von Linné eller Karl XII. Men jag har respekt för dem som tycker annorlunda. 

Läs gärna min och Marie Demkers bok "Det är identitetspolitikens fel!. Makt, mobilisering och mångfald" (Timbro, 2021).

Se där, det var väl inte så svårt!

50 år sedan Almstriden i Stockholm - och almarna står kvar!

På natten till den 12 maj 1971 - på onsdag för exakt 50 år sedan - kulminerade Almstriden i Stockholm. Demonstranter som samlats för att stoppa fällandet av Kungsträdgårdens almar drabbade samman med polis. Almarna skulle fällas för att ge plats ut en tunnelbaneuppgång. Beslutat att fälla almarna var impopulärt i breda grupper - ett café under almarna var en uppskattad oas i en innerstad där uteserveringar var sällsynta. Aktionsgruppen Alternativ Stad mobiliserade motståndet och området kring almarna ockuperades. Den 17 maj beslöt staden att almarna skulle få vara kvar eftersom fällningen inte gick att genomföra.

En solskenshistoria tycker nog många i dag. Men motsättningarna var skarpa och sammandrabbningen mellan demonstranter och polis blev våldsamma. Protesten var förstås en del av 1968-upproret och den auktoritetsnedrivning som följde i dess spår.

Finansborgarrådet Hjalmar Mehr kom i debatten att personifiera den dåvarande rivningshysterin i Stockholm i allmänhet och fällandet av almarna i synnerhet. Orättvist tycker en del. Läs gärna Björn Elmbrants biografi över honom: Stockholmskärlek. En bok om Hjalmar Mehr (Atlas, 2010).

SVT visar en ny och i högsta grad sevärd dokumentär som heter just "Almstriden". Den kan ses på SVT Play.

I boken 1968, När allt började. (Hjalmarson & Högberg, 2018) relaterar Marie Demker och jag Almstriden till ett vidare sammanhang. Vi skriver så här:

Under hösten och vintern 1970-1971 blev alltfler stockholmare intresserade av frågan om almarna.[2] Natten mellan den 11 och 12 maj försökte polisen sig på en aktion mot den ockupation av träden – människor hade helt sonika klättrat upp i dem – som skett. Men genom telefonlistor och snabb aktion kom alltfler personer till platsen och polisen fick ge upp. I sin egen historieskrivning menar Alternativ Stad att:

 ”(S)tatsmaktens våldsmonopol var utmanat och politikerna lovade komma igen med motorsågarna och fler poliser. Men efter vår veckolånga ockupation av platsen insåg makthavarna under ökat tryck av allmänheten att de hade förlorat.”[3]

Och precis som Alternativ Stad menar så handlade nog medborgarnas försvar av almarna om mycket mer än bara träden. För genom sina aktioner hade Alternativ Stad dels samlat många medborgare som bara var flyktigt intresserade av att bo i kollektiv eller endast äta grönsaker i en bred och gemensam protest mot vad som uppfattades som maktmissbruk och översitteri. Socialdemokraterna stod särskilt i skottgluggen för denna kritik.[4]

Det fanns motstånd mot rivningarna och de nya moderna stadsplanetankarna redan på 1950-talet.[5] Men då fanns inte det sammanhang av ”alternativa” rörelser som sedan bildades, t ex den s k Provie-rörelsen, byalagsrörelsen och miljörörelsen. Provierörelsen var en anarkistiskt sinnad rörelse som bildades i Stockholm hösten 1966. På deras agenda stod kamp mot resursslöseri, konsumtionssamhälle och solidaritet med tredje världen. Kraven och protesterna var konkreta; tiotusen engångsglas skickades till Riksdagen och krav om lag på upptagning av liftare.[6] Svenska Provies hade inspirerats av den holländska rörelsen Provos som startat på våren 1965. I början var det fråga om en serie konstnärliga happenings som protesterade mot konsumtionssamhället, men det övergick i våldsamma gatukravaller. Den holländska rörelsen upplöste sig själv 1967, liksom den svenska samma år.

Den framstegsvänliga och modernistiska socialdemokratin leddes under slutet av 1960-talet till stor del av personer födda alldeles i början av 1900-talet. De hade varit med om resan från Fattig-Sverige till Välfärds-Sverige. För dem var det obegripligt att någon kunde kritisera de planer som Strindberg som effektfullt beskrev i sin dikt Esplanadsystemet ”Här rivs för att få luft och ljus, är kanske inte det tillräckligt”. Tage Erlander säger i sina memoarer (1982) att det ”finns ingen anledning att instämma i dagens föraktfulla fnysningar åt ’pryljakten’, ett begrepp som är uppfunnet av grupper som aldrig själva upplevt någon direkt brist i materiellt hänseende.”[7] Att socialdemokratin skulle kunna förstå det uppror mot politiken som protesterna mot rivningen av gamla hus och fällandet av några träd symboliserade är mycket begärt. Men vad socialdemokratin inte såg var att ur de protesterna växte såväl miljörörelser, decentraliseringsidéer som rörelsen mot kärnkraft. Fortfarande stod de politiska partierna starka och det politiska systemet var ännu intakt. Men 30 år senare kan vi att det bristande stöd för partier och politiska institutioner som blommat ut under 90-talet har sina rötter i denna konflikt.

En ny typ av folkrörelse, politiskt kanaliserad genom ökat stöd till centern och till bildandet av Miljöpartiet, såg dagens ljus på 1970-talet. Att det blev miljöfrågorna - i vid mening - som blev murbräckan mot det rådande systemet handlar troligen om att dessa frågor dittills förbisetts av folkhemspolitikerna som lagt all sin energi på att undanröja det gamla samhällets problem genom att öka bostadsstandarden, öka den ekonomiska tillväxten och öka den sociala välfärden. Men den höjda utbildningsnivån och ekonomiska handlingsfriheten, effektiviteten och hastigheten i förändringen av de gamla miljöerna samt upplevelsen av bristande lyhördhet skapade grogrund för en bred kritik mot socialdemokratins samhällsbygge.

Gamla auktoriteter revs ned - både partier och kommunala tjänstemän fick finna sig i att blir både kritiserade, motsagda och motarbetade. I många fall vägrade vanliga människor helt enkelt acceptera de beslut som fattats och ockuperade rivningshotade kvarter eller skyddade träd som skulle fällas.[8] Individualiseringen tar sig därmed uttryck i dramatiska politiska aktioner, betoningen av människornas självbestämmanderätt om sin egen närmiljö och misstron mot monopol och byråkrati. Normlösheten visar sig i ett bristande stöd till elitens beslut, ifrågasättandet av hierarkier och av beslut fattade inom ramen för den representativa demokratin. I de rörelser som dominerades av sådana stämningar fanns mycket litet till övers för socialdemokratins folkhem.

---

[1] http://www.folkrorelser.nu/texter/alts-1.html s 9.

[2] En opinionsundersökning visade att 70 procent av stockholmarna ville ha almarna kvar, och att 46 procent tyckte att det var fel att försöka stoppa fällningen med demonstrationer. Årsboken Aktuellt 12/5 1971.

[3] http://www.folkrorelser.nu/texter/alts-1.html s 10.

[4] Östberg (2002) s 69.

[5] Svensson (2003) s 22.

[6] Östberg (2002) s 90-91 samt http://www.folkrorelser.nu/texter/alts-1.html s 4.

[7] Erlander (1982) s 14.

[8] En protest som faktiskt ledde till en långsam nyorientering inom svensk stadsplanering med större öppenhet för andra värden än ekonomi och teknik, ett ’integrerat bevarande’ (integrated conservation). Engelbrektsson & Rosvall (2004).

Hur skall vi förstå graden av förtroende för Folkhälsomyndigheten?

I Marie Demkers och min SOM-rapport ”Individualism och nationalism i pandemins tid” visar vi att den så kallade GAL-TAN-dimensionen har större betydelse för att förstå förtroendet för Folkhälsomyndigheten än den mer klassiska vänster-höger-dimensionen i svensk politik. (SOM-insitutet)

GAL-TAN utgör det ideologiska spektrum som ryms mellan en pol kallad GAL som står för en position som är grön, alternativ och libertär samt en pol kallad TAN som står för tradition, auktoritet, och nation. I vår rapport visar vi att det är större skillnader mellan olika individers förtroende för Folkhälsomyndigheten beroende på om man anser sig tillhöra GAL eller TAN-polen än det är mellan dem som betecknar sig som vänster eller höger.

Vi mäter GAL-TAN-dimensionen med en ny fråga i SOM-undersökningen där svarspersonen får frågan om hen anser att individens rättigheter eller nationella traditioner är viktigast i politiska frågor. Resultaten visar dels att vänster och höger inte är överlappande med GAL-TAN-dimensionen, men också att båda positionerna finns representerade bland alla partiers sympatisörer.

Vår undersökning visar att skillnaden i förtroende för Folkhälsomyndigheten är större mellan dem som befinner sig på den ena eller andra av polerna på GAL-TAN-skalan än mellan dem som befinner sig till vänster eller höger. Skillnaden mellan dem med högst och lägst förtroende för Folkhälsomyndigheten på GAL-TAN-skalan är 30 enheter medan den på vänster-högerskalan är 23 enheter.

Vi noterar också att det är i förtroendet för Folkhälsomyndigheten och för sociala medier som de största skillnaderna återfinns på GAL-TAN-skalan. De som befinner sig på GAL-polen har stort förtroende för Folkhälsomyndigheten och de som befinner sig på TAN-polen har stort förtroende för sociala medier. Förtroendeskillnader för politiker och journalister är större på vänster-höger-skalan än på GAL-TAN-skalan.

Sammantaget visar vi att den politiska dimension som kallats GAL-TAN ger ett ytterligare bidrag till förståelsen för förtroendet för den information om Covid-19 som kommer från Folkhälsomyndigheten. Vi har också visat att det idag är relevant att undersöka politiskt förtroende bortanför partisympati och den traditionella vänster-höger-dimensionen.

Läs hela rapporten här.

Två avgörande frågor i svensk politik

Idag presenterade statsvetarprofessorn Henrik Oscarsson den senaste uppdateringen av "Mätningarnas Mätning" (MäMä), en sammanvägning av opinionsmätningar genomförda av SCB, Sifo, Demoskop, Novus och Ipsos. Henrik Oscarsson noterar att opinionsstödet för Socialdemokraterna så här långt mycket tätt följer den historiska utvecklingen för sittande regeringspartier i inledningen av en mandatperiod.

 

Därför bekymrar det heller inte Socialdemokraterna särskilt mycket att partiet just nu ligger några procentenheter under sitt valresultat - det är vanligt att regeringspartier tappar opinionsstöd i början av mandatperioden. Inte heller finns det någon större oro över att Sverigedemokraterna i någon enstaka mätning skulle kunna bli större än Socialdemokraterna - redan 2010 hade till exempel Moderaterna i enstaka Sifo-mätningar gått förbi Socialdemokraterna och blivit landets största parti. 

Det är inte att vara "störst" som är viktigast. Det är viktigare att vara landets dominerande politiska kraft med  förmåga att bilda koalitioner så att man får igenom sin politik i riksdagen. Dit har Sverigedemokraterna en bra bit kvar.

Däremot är det förstås bekymmersamt att Sverigedemokraterna börjat växa igen, efter sin tidigare topp vintern 2015/16. Sverigedemokraterna har verkligen den politiska dagordningen på sin sida. I ett Sverige där ojämlikheten växer, där vi talar om en sjukvårdskris där basala funktioner som materialleveranser till stora sjukhus inte fungerat och där klimatfrågorna får mycket uppmärksamhet ligger den politiska nerven ändå kvar i frågorna om lag och ordning och om migration. 

Två frågor blir avgörande för den närmaste framtiden i svensk politik. 

För det första: Kommer den politiska nerven att ligga kvar i frågorna kring lag och ordning och om migration? Eller kommer de traditionella vänster-högerfrågorna kring skatt och välfärd att kunna återta sin tidigare framträdande position?

För det andra: Hur kommer väljarströmmarna mellan Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna att röra sig, givet att lag och ordning och migration fortfarande dominerar? Moderaternas försök att profilera sig ytterligare i frågorna kring lag och ordning och migration har hittills inte givit någon varaktig utdelning i form av ökat opinionsstöd.

Påminner också om artikeln i dag på DN Debatt, där jag tillsammans med Marie Demker, Andreas Johansson Heinö, Lisa Pelling och Jesper Strömbäck argumenterar för en ny maktutredning. Vi talar alldeles för lite om makt i dagens samhällsdebatt, och om vilka maktförskjutningar som ägt rum de senaste decennierna. En förnyad maktanalys skulle också kunna bidra till ökade förståelse av det förändrade partipolitiska landskapet i Sverige och i Europa. Artikeln kan läsas här.

Oro och hopp inför 2019!

Året 2018 kan gå till historien som den vändpunkt när den svenska verkligheten vann en seger över den konstruerade katastrofen, skrev Marie Demker i Borås tidning. Hon syftade på att Sverige under året i huvudsak stått emot trycket från nationalkonservativa krafter som med populistisk retorik försöker spela upp en dystopisk bild där landet faller samman och katastrofen närmar sig.

Vi vet ju att en sådan bild är falsk. Oavsett hur vi mäter och oavsett vilka internationella rankingar vi utgår från så framgår det att Sverige är ett av de absolut bästa länderna i världen att leva i. Sverige är världens bästa land - på typ allt, som tidskriften Café skrev i ett reportage baserat på en stor mängd globala studier och undersökningar.

Att Sverige är ett av världens allra bästa länder innebär naturligtvis inte att det råder brist på allvarliga samhällsproblem. Vid sidan av klimathot och problem inom sjukvården är det främst tre företeelser som oroar mig för inför 2019.

Det gängrelaterade våldet (som vi ibland kallar "skjutningar"). Trots kraftfulla insatser av olika slag minskar inte det dödliga gängrelaterade våldet. Det gör så ont att tänka på alla dessa människoliv som slocknar i förtid och den sorg som följer för familjer och närstående. Om vi inte får bukt med detta våld så riskerar förtroendet för samhällets institutioner att urholkas. Här finns ingen enkel lösning - men frågan måste prioriteras än mer kraftfullt under det kommande året.

Hatets och hånets retorik. Parallellt med de högerradikala krafternas politiska mobilisering ser vi ett förfall i det politiska språket och sättet att tilltala varandra på sociala medier. Ord spelar roll. Att hata och håna på nätet sänker tröskeln till våldsanvändning. Bara de senaste månaderna har riksdagsledamoten Hanif Bali på Twitter kunnat häva ur sig "din dumma apa", "pucko" och "Hur många oskulder knullar din pappa för närvarande" utan att hans egen partiledare - som gör anspråk på att vara "vuxen i rummet" agerat. Hatets och hånets retorik måste få ett slut, och politiker har ett särskilt ansvar att gå i första ledet för att sätta stopp.

Mäns våld mot kvinnor. #metoo-rörelsen blev en bekräftelse på det förtryck och den utsatthet som präglar många svenska kvinnors vardag. Men också ett tecken på att tiden förändrats, och att gamla patriarkala normer inte längre är legitima. Nu är det viktigt att den feministiska kampen både värnar det som vunnits och tar ytterligare steg fram. Jag är orolig för en backlash. Kampen för kvinnors rättigheter och lika värde måste föras i alla sammanhang, både i dag och i morgon.

Men det är till syvende og sist inte oron som präglar min syn på framtiden. I stället känner jag tillförsikt och hopp inför 2019. Här lyfter jag fram tre saker som gör mig särskilt hoppfull.

Vi stod emot. Inför valet i höstas blev jag nedringd av journalister från internationell media som trodde att Sverige nu gick mot ett definitivt genombrott för de högerradikala krafterna. Skulle Sverigedemokraterna till och med bli största parti? Skulle det politiska landskapet stöpas om med en kraftigt försvagad socialdemokrati och rasistiskt impregnerade partier få aktivt inflytande över regeringspolitiken? Så blev det inte. Sverige stod emot. Sverigedemokraterna har inte vuxit varaktigt i opinionen sedan 2015. Den mellanmänskliga tilliten i Sverige visar inga tecken på att avta. Sverige stod emot. Jag hoppas och tror att Sverige kommer att stå emot även under 2019.

Flyktingsolidariteten. I mina många resor i landet och kontakter med människor blir jag så imponerad över hur många människor som engagerar sig i flyktingmottagningen och kampen för en mer human och rättssäker flyktingpolitik. Det rör sig om civilsamhällets organisationer, olika nätverk, trossamfund och enskilda individer. Det finns ett språkcafé i varje buske, folk tar uppdrag som "god man" och många låter asylsökande unga bo hos sig. Mitt hjärta blir varmt av all denna kärlek jag ser och möter. Nu flyttar vi fram positionerna inför 2019. Gymnasielagen var en viktig delseger. Nu är det dags att inför 2019 kräva amnesti åt de ensamkommande unga som vistats i Sverige - vårt växande hem -  i mer än ett år.

Greta Thunberg, 15 år. Så ung, så klok och så modig. Hennes sittstrejk utanför Sveriges Riksdag under parollen "Skolstrejka för klimatet" har fått ett enormt internationellt genomslag. Jag hoppas och ber att hon kommer att ha kraft och få stöd att hantera all denna enorma uppståndelse.

Med Greta Thunbergs egna ord - Once we start to act, hope is everywhere. So, instead for looking for hope, look for action. Then, and only then, hope will come - önskar jag bloggens alla läsare ett riktigt Gott Nytt År!

Eva var först. Sören Holmberg om skapelsen och Skaraborg

När Marie Demker och jag i början av året återpublicerade vår bok "I vattumannens tid? 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag", med nyskrivet inledningskapitel, gav vi den också en ny titel: 1968. När allt började. Vid vår första seminarium kring boken fick vi från en kristligt sinnad person i publiken den något syrliga frågan om "allt" verkligen började 1968. Var det inte Skapelsen som kom först?

Frågeställaren hade nog en liten poäng. Men när inföll då skapelsen? Därom tvista de lärda. I sin underhållande text "Eva var först" ur boken "Berättarkonst" utgiven av Skaraborgs Akademi (red Karl-Erik Tysk) reflekterar statsvetarprofessorn och skaraborgaren Sören Holmberg om hur och när allt egentligen började. Empiriker som Sören är lyfter han fram den irländske ärkebiskopen James Ussher (1581-1656) som genom att lägga samman åldrarna för de personer som nämns i Bibelns uppräknande av släktled slog fast att världen kom till år 4004 f.Kr. Enligt Sören kunde James Ussher till och med avgöra exakt datum - den 23 oktober. Det råkar också vara Sörens namnsdag. Det kan väl knappas vara en slump?!

Skaraborgsvinkeln i texten ligger inte i Bibelns Eva, utan i stället i Eva Ekeblad (1724-1786), född i den grevliga familjen De la Gardie och gift med greve Claes Ekeblad. Genom giftermålet hamnade hon i trakterna kring Lidköping, där maken ägde gods och slott. Eva Ekeblad ägnade sig bland annat åt olika experiment med potatis - och hur potatis kunde användas till stärkelse, puder och inte minst brännvin. Eva Ekeblads experiment var framgångsrika och blev omtalade. Den 3 december 1748 valdes Eva Ekeblad som första kvinna någonsin in i Kungliga Vetenskapsakademien.

Det skulle dröja 200 år innan Kungliga Vetenskapsakademien valde in någon mer kvinna. År 1951 valdes kärnfysikern Lise Meitner in som inhemsk ledamot, efter att 1945 ha blivit invald som utländsk ledamot. Gud kanske skapade kvinnan först efter att han skapat mannen - i alla fall enligt Bibelns olika skapelseberättelser. Men människan har sannerligen inte varit bättre. Låt oss hoppas att kampen för jämställdhet nu har fått upp farten på riktigt.

Kampen mot apartheid - domkyrkoaktionen i Lund 50 år

Igår den 7 november talade jag i Majornakyrkan om Marie Demkers och min bok 1968. När allt började. Det slumpade sig så att det var på dagen 50 år sedan domkyrkoaktionen i Lund genomfördes.

Domkyrkoaktionen gestaltar den auktoritetsnedrivning 1968 kretsar kring, den återspeglar tidsandan och kampen om kyrkans roll i den nya värld som växte fram. Jag högläste några avsnitt ur vår bok som handlar om denna manifestation. Avsnittet återges nedan.

*

I november 1968 besökte ett antal diplomater Lund, på inbjudan av Svenska Institutet och Lunds Turisttrafikförening. Bland besökarna fanns legationssekreteraren Vorster från det dåvarande apartheidlandet Sydafrikas diplomatiska representation i Stockholm. På programmet stod bland annat ett besök i Lunds domkyrka.

Den kristna vänstern i Lund passade på att i protest mot besöket kalla till förbönsgudstjänst i domkyrkan, samtidigt som diplomatbesöket ägde rum. Förbönsgudstjänsten gick till på så sätt att deltagarna följde diplomaterna under rundgången, högljutt sjungandes 'We shall overcome'. Att sången verkligen var högljudd märks av en formulering ur polisens förundersökningsprotokoll: 'Sången var så hög och intensiv att den medeltida orgelmusiken från uret icke heller kunde uppfattas'.

Aktionen fick stor uppmärksamhet och biskop Martin Lindström fördömde den som något som 'med all rätt väckt harm och avståndstagande i de vidaste kretsar. Sådant beteende kan kyrkan verkligen inte sanktionera'. Flera av deltagarna åtalades för förargelseväckande beteende och bland de åtalade märktes bland annat blivande biskopen i Linköping Martin Lind samt den blivande ledaren för den kvinnofientliga synoden i Svenska kyrkan, Dag Sandahl. Dagsböter om 75 kronor utdömdes och Dag Sandahl dömdes dessutom till extra böter om 200 kronor för rättegångsförseelse eftersom han i rättssalen utropat: 'En skenrättegång är en skenrättegång!'"

(Avsnittet baserar sig på Anders Westerbergs kapitel "Studentpräst och aktivist" i Kim Salomon & Göran Blomqvist "Det röda Lund. Berättelser om 1968 och studentrevolten", Historiska Media, 1998.)

*

Martin Lind skriver själv om händelsen i Sydsvenskan igår.

Boken "1968. När allt började" kan köpas här, till det facila priset av 50 kronor.

Om Chelsea Manning och civil olydnad

Igår var dottern och jag på Way Out West för att lyssna på den amerikanska whistleblowern Chelsea Manning (ja, vi fick Lykke Li och Thåström som bonus). Chelsea Manning dömdes i augusti 2013 till 35 års fängelse för spioneri efter att hon till Wikileaks läckt dokument om bl a USA:s krigföring i Afghanistan och i Irak samt om det ökända fånglägret i Guantanamo. I januari 2017 beslöt president Barack Obama som en av sina absolut sista åtgärder att kraftigt minska hennes strafftid och i maj 2017 släpptes hon fri. Chelsea Manning är en transkvinna, vid fängslandet bar hon namnet Bradley Manning. Hon har under lång tid profilerat sig i kampen för transpersoners rättigheter.

Chelsea Manning och hennes gärning är ytterligare ett uttryck för det vi kallar civil olydnad, på samma sätt som när Elin Ersson för några veckor sedan stoppade ett plan som skulle lyfta från Landvetter och där det bland passagerarna fanns en man som skulle utvisas till Afghanistan. Civil olydnad väcker ofta starka känslor. Ju mer vi sympatiserar med aktivisternas sak, desto mer positiva tenderar vi också att vara till civil olydnad som metod i det specifika fallet. Som Marie Demker nyligen skrev i tidningen Dagen syftar civil olydnad till att genom icke-våldsaktioner stärka eller återställa demokratiska värden. Civil olydnad ska slå uppåt, inte neråt.

Chelsea Manning var skarp och eftertänksam. Hon undvek de enkla lösningarna och dröjde ofta med sina svar. Det gjorde henne extra intressant att lyssna på. Följ dina värderingar och gör aktiva val, var hennes svar på frågan om när det var "rätt" att bryta mot lagen. Vi gör alltid val, betonade hon. Att agera eller inte agera är ett val. Även att avstå från civil olydnad är ett val. Hon var också noga med att markera distans till Wikileaks och Julian Assange. Min enda kontakt med dem har varit när jag sände dem dokumenten, sa hon.

Was it worth it?, frågande hennes samtalspartner journalisten Björn af Kleen. Well, what shall I say. Is life worth it?, blev Chelsea Mannings lätt lakoniska svar.

Chelsea Manning utstrålade mod och målmedvetenhet. Jag önskar henne verkligen allt gott framåt.

Det är märkligt att svenska medier nästan inte alls uppmärksammat hennes besök. Chelsea Manning är en internationellt högst efterfrågad gäst. Det enda jag hittills sett i svenska medier är denna artikel i Göteborgs-Posten. Men jag kan förstås ha missat något.

Den som vill höra Chelsea Mannings svar på frågan om hur man blir en visselblåsare kan titta här (ljudet är bra, men jag beklagar den dåliga bildkvaliteten.)

Digital demokrati? Partierna i en ny tid

Allt färre svenskar betraktas sig som anhängare av ett politiskt parti. Antalet svenskar som är medlemmar av ett politiskt parti har mer än halverats på bara ett par decennium. Är partidemokratins tid förbi?

I dag skriver jag tillsammans med Sofie Blombäck, Marie Demker och Linn Sandberg på DN Debatt om de politiska partiernas försvagade band till väljarna och på vilket sätt detta är ett bekymmer för den representativa demokratin. Partierna har till uppgift att samla upp och syntetisera medborgarnas idéer och intressen för att omvandla dem till konkret politik på folkviljans grund. Om medborgarna inte längre uppfattar att partierna är de avgörande och självklara aktörerna i den processen försvårar det för partierna att uppfylla sin demokratiska uppgift.

Hur påverkar då digitaliseringen partiernas möjligheter att förstärka banden till medborgarna? I artikeln presenterar vi resultat och reflektioner ur vår just utkomna bok Digital demokrati? Partierna i en ny tid (Atlas, 2018). Vi kritiserar de politiska partierna för att de använder sociala medier som en megafon för att tala till medborgarna, i stället för att göra saker tillsammans med medborgarna. För att fungera som länk mellan medborgare och valda representanter måste partierna våga släppa sina inarbetade stela organisationsformer. Och också ibland släppa kontrollen över processen. Exempelvis kan de använda massans kreativitet till att lösa problem och utveckla politik med så kallad crowdsourcing.

Vi hoppas att artikeln och boken ska stimulera till debatt om det representativa demokratins ställning i dag, och om hur digitaliseringen förändrar förutsättningarna för partierna och för politiken.

Följ gärna vårt helt nya twitterkonto @DigitalTid och delta i diskussionen.

Boken kan köpas till exempel här. Snart finns den som e-bok också.

Ni är också hjärtligt välkomna till boksläppet på Atlas förlag tisdag 12 juni kl 17.00 - 20.00 (Barnhusgatan 4, Stockholm).

Artikeln i DN finns här.

Flyktingpolitiken i partiledarnas slutdebatt i valet 1994

Om en människa håller på att drunkna och gå under, då är det inte rimligt att ställa frågan: Har vi råd att dra upp vederbörande? Orden kommer från Kristdemokraternas dåvarande partiledare Alf Svensson i slutdebatten mellan partiledarna i SVT i valet 1994 i en replik till det främlingsfientliga partiet Ny Demokratis dåvarande partiledare Vivianne Franzén. Det var befriande att höra kraften och engagemanget i Alf Svensson plädering mot främlingsfientlighet och för en generös flyktingpolitik. (Cirka 2.30 in i sändningen.)

Folkpartiets partiledare Bengt Westerberg var lika tydlig: Jag tycker det som är mest skamligt är när människor i Sverige som, trots alla våra problem, tillhör de rikaste länderna i världen säger till människor i krigets Bosnien, eller krigets Rwanda, att ni får vänta tills vi har löst våra egna problem. De kan inte vänta. De behöver hjälp nu.

Jag skulle önska att Kristdemokraterna och Liberalerna (ja, och några andra partier också...) var lika tydliga i dag.

Marie Demker, som tittat igenom hela debatten noterar två saker. För det första: Sverigedemokraternas retorik idag är i flera avseenden en blåkopia på Ny Demokratis retorik då. Sverige har inte råd att ta emot "alla" som vill komma. Vi tar redan emot alldeles för många. Och "ingen vågar tala om" problemen med flyktingmottagning. Här finns också den grova retoriken, där flyktingmottagning leder till etniska konflikter, ökad brottslighet, sämre villkor för fattigpensionärerna och spridning av AIDS (det sistnämnda anför inte ens Sverigedemokraterna i dag). Jag noterar hur Vivianne Franzén hävdar att Sverige bidrar till "etnisk rensning" på Balkan genom att ge bosnier permanenta uppehållstillstånd.

För det andra: Partiledardebatten är i stort sett befriad från raljans. Motsättningarna är tydliga och tonen hård, men saklig. Jag undrar: Var kommer all den raljans ifrån som gör dagens politiska samtalsklimat så ytligt och så tröttande?

*

Överhuvudtaget tycker jag att formerna för partiledardebatterna behöver utvecklas. Gårdagens partiledardebatt i SVT Agenda blev en i högsta grad traditionell tillställning. Programmet är välproducerat, programledarna är kompetenta, många viktiga frågor behandlas och debatten har ett visst underhållningsvärde. Men man känner sig inte särskilt stärkt i anden när programmet är slut. Risken är stor att tittarna uppfattar debatten som käbbel och inte så mycket mer. Hur man skulle kunna utveckla debattformerna ämnar jag återkomma till vid ett senare tillfälle.

50 år sedan Båstadkravallerna. En personlig betraktelse

I morgon, torsdag 3 maj 2018, är det exakt 50 år sedan som demonstranter i Båstad stoppade Davis cup-matchen i tennis mellan Sverige och apartheidlandet Rhodesia (dagens Zimbabwe).

Jag var nio år och gick i fjärde klass på Strandängskolan i Båstad. Jag älskade att titta på tennis, förstod mig inte så mycket på politik. Vår klasslärare Thorild Edbergh - salig i åminnelse - försökte förklara problematiken: Var det verkligen rätt att spela tennis mot ett land där svarta och vita inte behandlades lika och där svarta människor inte hade samma rättigheter? Well, lillgammal som jag var redan då värjde jag mig mot problematiken med floskeln att "idrott och politik hör inte ihop".

De tumultartade demonstrationerna ledde till att matchen i hast flyttades till Bandol på Franska Rivieran. Sverige vann med 4-1. Jag tror att jag fortfarande någonstans i källaren har kvar de rhodesiska spelarna Adrian Beys och Frank Salomons autografer. Min mamma Soli Bjereld jobbade på Pressbyrån mitt i Båstad, och otaliga är de autografer hon kärleksfullt insamlade åt mig från mer eller mindre kända kunder.

Tidsandan var något annorlunda då, för att uttrycka det milt. När ordföranden för Svenska Tennisförbundets tävlingskommitté Mats Hasselquist ombads kommentera frånvaron av svarta spelare i Rhodesias lag svarade han: Tennis är kanske en sport som inte ligger så bra till för negrer. Det är en sport som kräver massor av tålamod. (Aftonbladet 26/3 1968).

Nej, det var inte bättre förr.

Bland de få Båstadbor som deltog i demonstrationerna mot matchen återfanns prästen Ingemar Simonsson. Efter demonstrationerna utsattes Ingemar Simonsson och hans familj för hatattacker, trots att han bara deltagit i den del av demonstrationen som inte ledde till tumult. Kringdrivande ungdomar attackerade hans hem. Författaren Bo Lindblom har i boken Fallet Båstad (Wahlström & Widstrand, 1968) återgivit ett urval av de anonyma hot- och hatbrev som sändes till Ingemar Simonsson. Delar ur dessa kan läsas här. Men läs med försiktighet. Vi talar om näthat i dag. Men hatet var sannerligen inte mindre förr.

Se gärna Bo Widerbergs utmärkta film om de dramatiska händelserna i Båstad, Den vita sporten (1968). Jag ser Bo Widerberg sittandes på Hotell Skansens tak, med filmkamera i ena handen och med en megafon i den andra, hojtandes "Jag är på er sida" till misstänksamma demonstranter som trodde att det var SÄPO som filmade. Kanske minns jag fel, men jag minns det så.

Bara sju år senare var allt förändrat. I september 1975 mötte Sverige militärjuntans Chile i en Davis Cup-match i tennis i Båstad. Jag var 17 år, hade just flyttat till Göteborg och det var en självklarhet för mig att åka hem till Båstad och delta i demonstrationen. Antalet demonstranter var ungefär det tiodubbla jämfört med 1968. Debatten handlade om på vilket sätt man skulle demonstrera och protestera, inte om att idrott och politik inte hörde ihop. Matchen kunde genomföras utan större störningar. Sverige vann med 4-1.

Om allt detta kan ni förstås också läsa i min och Marie Demkers bok med den ödmjuka titeln 1968. När allt började (Hjalmarson & Högberg, 2018).

Hur uppmärksammar jag då själv 50-årsdagen av dessa ikoniska händelser? Jo, genom att presentera en rapport om ett helt annat ämne, på Timbro i Stockholm. Underliga äro i sanning Herrans vägar.

Rapport från ett 1968-seminarium - Ulf Bjereld, Marie Demker, Jan Guillou

I tisdags presenterade jag och Marie Demker vår gemensamma bok "1968. När allt började" (Hjalmarson & Högberg) på ABF i Stockholm. Jan Guillou var också med. Han pratade utifrån sin bok "1968" (Piratförlaget), vilket är den sjunde delen i hans romanserie om släkten Lauritzen och 1900-talet.

Kvällen blev mycket trevlig. Vi fick börja med att byta lokal, eftersom alla intresserade annars inte hade fått plats. Det är intressant med lokalbyten när det kommer mer folk än vad som var planerat för. Oavsett om man byter från en sal för 20 personer till en sal för 40 personer eller - som i detta fall - från en sal för 150 personer till en sal för 300 personer så skapar det en god stämning.

Deltagarna utgjorde en mogen skara. Marie och jag var kanske inte yngst i lokalen, men något drog vi nog ner medelåldern. Jan Guillou valde också att någon gång under samtalet titulera oss som "ungdomarna".

Således fanns det viss nostalgivarning inför diskussionen. Men vi gjorde alla tre vårt bästa för att lyfta de principiella frågeställningarna. Vilka spår satte 1968 i samhällsutvecklingen, och vad kan vi lära av vad som hände då? Marie och jag lyfte återigen fram1968 inte främst som en vänsterrörelse utan som en liberal revolution. Och med det menar vi att det som blev beständigt i 1968 års auktoritetsnedrivning var ett stärkande av de liberala värdenas ställning. Ett mindre hierarkiskt organiserat samhälle, ökad jämställdhet, fokus på individens rättigheter och större frihet för individen att välja livsstil och identitet.

Seminariet filmades, men jag är inte säker på att det är utlagt på ABF:s hemsida ännu.

Många har efterlyst en bokpresentation även i Göteborg. En sådan är på gång, och vi hoppas kunna vara med på Vetenskapsfestivalen den 18 april (och då tillsammans med bland annat Håkan Thörn som också har en bok om 1968 på gång). Håll utkik!

Därför häcklar ingen kungahuset längre

I dag är det Konungens namnsdag och svenska flaggan har därför vajat högt över landet. Överhuvudtaget ärt det intressant att notera hur starkt fäste monarkin fortfarande har i svensk folkopinion. Trots att monarkin på många sätt går stick i stäv med både demokratin och jämlikheten så finns det ingen egentlig kraft i kraven på republik (skrivet av en person som själv är medlem av Republikanska föreningen). I SOM-institutets mätningar är andelen som vill behålla monarkin (drygt 50 procent) ungefär två och en halv gång så stor som andelen som vill införa republik (drygt 20 procent) och opinionen har de senaste åren varit stabil.

Varför är det så? Varför är det så få svenskar som tar strid för republiken?

Ett viktigt skäl är att monarkin i dag blivit domesticerad och därmed också ofarlig. Visst kan vi uppröras över monarkins symbolvärde, att statschefen inte får tillhöra den religion hen själv önskar och att tronarvingen i praktiken tvingas att leva sitt liv på ett sätt som innebär flera grader av ofrihet. Men kungahuset utövar ingen politisk makt, ingen auktoritet och utgör heller i praktiken inget hot mot de grundläggande värden som vårt samhälle vilar på.

Kungahuset har blivit politiskt ointressant och därför finns det heller inga incitament att häckla det. När såg ni en giftig kungasatir senast? Eller någon elak, cynisk lustighet kring kronprinsessan Victoria? Nej, jag tänkte väl det.

Kungahusets auktoritet revs ned i vågen av 1968 och den grundlagsreform som trädde i kraft 1974. Under dessa år var kungen och monarkin fortfarande en intressant motståndare. Störst ikonisk status nådde nog den bild av Lars Hillersberg där konstnären lät kungen ta livet av sig genom att med en pistol skjuta sig i huvudet, under en på kungens valspråk parafraserad rubrik: För Sverige - ur tiden". (Ja, från just år 1968.)

Eller Peter Dahls oljemålning "Liberalismens genombrott i societeten, föreställande kungens mor prinsessan Sibylla som lyfte sin klänning inför en man med erektion.

Själv smög jag omkring och satte upp små gula klisterlappar i kurerna kring spårvagnshållplatserna med texten "Kungens - Sveriges dyraste socialfall", anspelandes på det apanage som de svenska skattebetalarna årligen bidrog med genom statsbudgeten. Ingen 17-åring med självaktning skulle i dag finna det mödan värt att prioritera just en sådan politisk insats.

I dag blir kungen i stället i det närmaste överbeskyddad, till exempel när en rådig (nåja) medborgare i samband med kung Carl XVI och drottning Silvias besök i Kiruna täckte över en tavla med erotiskt motiv av konstnären Eva Zettervall i stadshuset, för att inte genera kungaparet.

Så, ja, det har blåst en del vindar sedan 1968. Visst skulle jag gärna se en starkare, mobiliserad opinion för att avveckla monarkin och införa republik med vald president. Men jag inser att jag kommer att få vänta ytterligare ett tag på en sådan utveckling.

Passar också på att påminna om tisdagens seminarium kl 18 på ABF i Stockholm, där jag och Marie Demker presenterar vår nya bok "1968. När allt började" och Jan Guillou presenterar sin nya roman "1968". Välkomna!

50 år sedan Johnny Cash klassiska fängelsealbum At Folsom Prison #1968

Jag noterar att min och Marie Demkers bok 1968. När allt började (Hjalmarson & Högberg) ligger på femte plats på Hedengrens Pockettoppen: Facklitteratur på svenska. Trevligt. I dag såg vi den också i Pocketshop i Göteborg, så den tycks ha nått ut till bokhandlarna nu.

Jag har ju lovat att då och då under året publicera texter som uppmärksammar 50-årsminnet av det mytomspunna året 1968. I dag lever vi i en tid där frågor om lag och ordning dominerar den politiska debatten och de politiska partierna står i kö för att framföra sina krav på allt strängare straff. Så var det inte då. Åren kring 1968 var diskursen annorlunda.

I förra veckan (13 januari) var det exakt 50 år sedan Johnny Cash spelade in sitt klassiska album At Folsom Prison i Folsom State Prison, Kalifornien, USA. Johnny Cash var en del av den rörelse som förknippas med 1968 och där liberala tankeströmningar om krimnalvården fick fäste i den politiska debatten. Brottslingen var också ett offer, skördad av ett osunt samhälle och ogynnsamma livsvillkor. Johnny Cash gjorde många spelningar för fångar i de amerikanska fängelserna, och markerade sympati, medkänsla och också solidaritet med dessa samhällets olycksbarn. Albumet At Folsom Prison följdes 1969 upp med At San Quentin. I Sverige hade vi tidstypiska albumet Kåklåtar (MNW, 1972) med sånger skrivna och framförda av interner och med syfte att bidra till kampen för en humanitär kriminlvård.

Och ja - Johnny Cash kom förstås till Sverige också. Den 3 oktober 1972 spelade han på Österåkeranstalten och året därpå släppte CBS albumet På Österåker. På ett av spåren säger han på stapplande svenska: Tack mina vänner, Jag hoppas att ni tycker om våran musik, Jag hoppas att ni tycker om mig. Och fortsätter: Detta är en sång om mig och Bobby McGee. Ni kan lyssna på den här. Och här kan ni lyssna på en radiodokumentären Fångupproret på Österåker från 1970.


Vilka svenska artister spelar på fängelser i dag (jag hoppas och tror att det är många som gör det)?

Och ja. Naturligtvis har jag de tre fängelsealbumen av Johnny Cash i min vinylsamling. Uppdaterat 22 januari: En vänlig själ påpekar att det inte är albumet "At Folsom Prison" som syns nedan. Vid en närmare kontroll finner jag att det i stället är ett samlingsalbum med låtar som Cash tidigt spelade in för Sun records. Well, well... :)

50 år sedan 1968

I år är det 50 år sedan 1968. I en artikel på DN Debatt i dag relaterar Marie Demker och jag 1968 års auktoritetsuppror till den senaste tidens utveckling med framgångar för den auktoritära högerpopulismen. Artikeln kan läsas här.

En del förknippar 1968 med individuell frigörelse, ett nedrivande av föråldrade, förtryckande auktoriteter och normer. En kamp för ökad jämlikhet, ökad mångfald och solidaritet med världens förtrycka folk. Andra förknippar 1968 med odemokratiska idéströmningar. En dogmatisk vänster tillåts dominera samhällsdebatten. Auktoritetsnedrivningen utmanar den samhällsordning som representerar trygghet för den enskilde. Utbildningsväsende och kulturliv fylls med flum och narcissism.

I vår just utkomna bok 1968: När allt började (Hjalmarson & Högberg) återutger vi med nyskriven inledning vår uppmärksammade bok I Vattumannens tid. Om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag (2005). I boken argumenterar vi för att 1968 års auktoritetsuppror blev en brytpunkt där industrisamhällets kollektiva samhällsordning ruckades. Dörren gläntades för en accelererande individualisering av samhället. Normer och maktförhållanden förändrades. Och med "1968" menar vi förstås inte det enskilda året, utan en tidsperiod som sträcker sig ungefär från början/mitten av 1960-talet till den senare delen av 1970-talet. Men det är året 1968 som oftast får representera denna turbulenta period.

Syftet med nyutgivningen är att använda 50-årsminnet av 1968 som ett avstamp för en analys av vår egen tid. Förstärkningen av individens rättigheter och nationalstatens minskade betydelse har tillsammans med digitaliseringens möjligheter polariserat politiken i fråga om synen på frihet, auktoritet, livsstil, normer och moral. På så sätt väver vi samman auktoritetsupproret från 1968 med de nyväckta auktoritära idéströmningar som under det senaste decenniet vuxit i styrka i stora delar av västvärlden. 

Tisdag 30 januari kl 18.00 samtalar vi om 1968 med Jan Guillou på ABF i Stockholm. Jan Guillous senaste roman heter just "1968". Läs mer om seminariet här.

Boken "1968: När allt började" kan beställa till exempel här och här. Den kostar ca 50 kronor.

Under året kommer jag då och då att på bloggen återkomma till en del av de uppmärksammade händelser som präglade året. Jag minns till exempel demonstrationerna och kravallerna i Båstad (där jag är född och uppvuxen) i samband med Sveriges Davis cup-match i tennis mot apartheidlandet Rhodesia. Eller Olof Palmes deltagande i en demonstration mot USA:s krig i Vietnam, sida vid sida med Nordvietnams Moskva-ambassadör Nguyen Tho Chan. USA rasade. Och Tommie Smith och John Carlos med varsin höjd knuten näve i svart handske på prispallen på 200 meter i OS i Mexiko. Men jag minns alla dessa händelser med en 10-årings ögon och öron. Välkomna med på resan!

Första maj-tal, nazister i Almedalen och digitaliseringens konsekvenser för demokratin. Och lite till...

Lätt spretig dag i dag. Nedan följer ett axplock.

Arbetat hårt med bok om hur digitaliseringen påverkar de politiska partiernas möjligheter att stärka banden med medborgarna. Boken utkommer våren 2018 och jag skriver den tillsammans med Sofie Blombäck, Marie Demker och Linn Sandberg.

En hel del upplock efter gårdagens 1 maj-manifestationer. Jag talade ju i Trollhättan, och för den som vill läsa mitt anförande finns texten här.

I Svenska Dagbladet publicerar jag i dag en artikel på Under strecket, under rubriken "Är sociala medier ett hot mot demokratin?" Mitt svar på den frågan är nej. Artikeln tar sin utgångspunkt i Cass R. Sunsteins bok #republic. Divided Democracy in the Age of Social Media (Princeton University Press).

På Aftonbladets debattsida publicerar jag en artikel med rubriken "Vi måste stå enade mot nazisterna", angående nationalsocialistiska Nordiska Motståndsrörelsens närvaro i Almedalen i sommar. Jag vet inte om ni såg bilderna från nazisternas demonstration i Falun igår. Det var inte roligt att se, om man säger så. Artikeln är samförfattad med Anna Ardin, Joe Frans och Jonas Magnusson från Socialdemokrater för tro och solidaritets förbundsstyrelse och texten kan läsas här.

Dagens glädjebesked: De slopade id-kontrollerna på bussar, tåg och färjor från Danmark till Sverige. Äntligen.

Dagens besvikelse: IFK Göteborgs genomklappning i allsvenska derbyt mot BK Häcken. Fotboll är smärta.

Nya tag i morgon!

Sverige och Saudiarabiens inval i FN:s kvinnokommission

I förra veckan valdes Saudiarabien in i FN:s kvinnokommission. I en sluten omröstning röstade 43 länder för och 7 länder avstod. Det har nu utbrutit en inrikespolitisk strid om hur Sverige ställde sig i frågan och om Margot Wallström ska berätta hur Sverige röstade.

Trätan är väldigt typisk för konflikter om svensk utrikespolitik. Som Marie Demker och jag visade i boken Utrikespolitiken som slagfält. De svenska partierna och utrikesfrågorna 1945-1990 (Nerenius & Santérus, 1995) handlar konflikter i svensk utrikespolitik nästan alltid om politikens form, inte om dess innehåll. I det här fallet: Ska Margot Wallström berätta eller inte berätta hur Sverige röstade?

I det här konkreta fallet tycker jag det är två frågor som är principiellt intressanta.

1.) Bör Saudiarabien sitta i FN:s kvinnokommission? Det intuitiva svaret på denna fråga är ett självklart nej. Kvinnokommissionen har visserligen ingen egentlig beslutsmakt, utan ska ge rekommendationer till medlemsstaterna om olika insatser för att stärka kvinnors positioner inom politiska, ekonomiska och sociala områden. Men Saudiarabien är ett land som grovt bryter mot de mänskliga rättigheterna och där kvinnans ställning är oerhört underordnad. Vad kan Saudiarabien bidra med i arbetet att förbättra kvinnors rättigheter, och vilka signaler sänder det ut att Saudiarabien nu väljs in? Det enda bärande argument jag kan se är att Saudiarabiens deltagande bidrar till att påverka jämställdhetsprocessen i landet, och att det därför bedöms vara bättre att ha Saudiarabien innanför än utanför. Men sammantaget tycker jag inte att Saudiarabien borde ha valts in.

2.) Ska Margot Wallström offentliggöra hur Sverige röstade? Min uppfattning i frågan är enkel: Jag vet inte. Å ena sidan är jag en varm förespråkare för transparens och öppenhet. Även om praxis är att medlemsstaterna inte berättar hur de röstat så finns det inga formella hinder för en stat som verkligen vill berätta. Å andra sidan infinner sig omedelbart besvärliga följdfrågor: Hur påverkas Sveriges förutsättningar att spela en roll i FN:s kvinnoarbete om röstningen offentliggörs? Ska Sverige fortsättningsvis alltid berätta har man röstat i kontroversiella slutna omröstningar? Och 2014 valdes Iran in i FN:s Kvinnokommission. Kommer Jan Björklund, som då var chef för utbildningsdepartementet som ansvarade för Sverige röstning, nu att berätta hur Sverige röstade?

Jag ser gärna en principiell debatt om hur vi hanterar diktaturer och auktoritärt styrda stater i olika FN-organ och hur vi kan skapa ökad öppenhet i den traditionella diplomatin och kring Sveriges ställningstaganden. Om frågan om Saudiarabiens inval i FN:s kvinnokommission kan leda till en sådan diskussion är mycket vunnet.

Högerns 1968?

Nästa år uppmärksammar vi 50-årsminnet av 1968. Det är lika bra, kära läsare, att ni vänjer er vid tanken.. De som var 20 år då och vars ungdomsår formades av auktoritetsrevolten har just gått i pension. Nu har de gott om tid och lust att berätta hur det egentligen var, och tro mig - de kommer inte att missa detta tillfälle.

Själv är jag på gränsen till att kunna räkna mig till 1968-generationen. Född 1957, och därför bara 11 år på på den tiden det begav sig. Men tillräckligt gammal (nåja) för att minnas det som då hände och framförallt att själv ha varit en del av den vänsterradikalisering som präglade första hälften av 1970-talet. Som förnumstig 11-årig pojke i Båstad tog jag 1968 avstånd från demonstrationerna mot svenska tennislandslagets Davis Cup-match mot apartheidstaten Rhodesia. Idrott och politik hörde ju inte ihop! Sju år senare - säkert fortfarande förnumstig, men rejält radikaliserad - deltog jag med liv och lust i demonstrationen i samma Båstad mot svenska tennislandslagets Davis Dup-match mot juntans Chile. Idrott och politik hörde ju ihop!

Jag tänker på på dessa saker eftersom Olof Ehrenkrona (M), intervjuad i Exprssen av Torbjörn Nilsson, betecknar dagens politiska situation som "högerns 1968". Svårigheterna som Socialdemokraterna då hade med att förhålla sig till en kraftigt radikaliserad vänster, motsvarande svårigheter står Moderaterna inför idag, menar Ehrenkrona.

Är det så? Tja, metaforen är fyndig och inbjuder till reflektioner. Men metaforer är också bedrägliga, då de tenderar att överbetona likheter som kanske mer återfinns på ytan än på djupet. Och historien skriver vi alltid i efterhand, aldrig i förväg.

Visst finns det likheter. För 50 år sedan mobiliserades vänsterflygeln i svensk politik, nu mobiliseras högerflanken. Vid båda tillfällena rör det sig om en internationell tendens, inte en svensk. Rörelsen är systemomstörtande, på agendan står att i grunden förändra samhället och den etablerade maktordningen. Såväl då som nu var det många som gjorde anspråk på att tala i folkets namn.

Men det finns också viktiga skillnader. Dagens högerrörelse är populistisk på ett sätt som 1968 års vänsterrörelse inte var. Socialdemokraterna hade dåvarande Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) som en slags buffert mellan sig själva och den utomparlamentariska vänsterrörelsen. Moderaterna har inte något annat parti mellan sig själv och Sverigedemokraterna. Vänsterrörelsen från 1968 hade begränsade parlamentariska framgångar. Dagens populistiska högerrörelse är starkt representerad i många europeiska parlament och har till och med erövrat presidentmakten i USA.

För mig är den viktigaste skillnaden att 1968-rörelsen var en framtidsorienterad kraft, sprungen ur övergången från industrisamhället till det vi i brist på bättre kallar för kunskaps- eller informationssamhället. Ett nytt samhälle, präglat av nedrivna gränser, transnationalisering, liberalisering, individualisering och ett störtande av det gamla samhällets auktoriteter. Dessa krav vilade på en materiell grund, eftersom förändringarna i vårt sätt att producera varor och tjänster  krävde en samhällsförändring. "Högerns 1968" representerar hittills ingenting som är nytt och framåtsyftande, utan i stället ett tillbakablickande på de gränser, nationalism, grupptänkande och auktoritära tänkesätt som hörde industrisamhället till. Revolution vs kontrarevolution, om ni så vill.

Vi får väl se. Inför det stundande jubiléet och den pågående diskussionen om hur vi bäst ska förklara och förstå framgångarna för dagens högerpopulistiska rörelser påminner jag gärna om Marie Demkers och min bok "I Vattumannens tid? Om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag" (Hjalmarson & Högberg, 2005). Och ja, vi kommer på olika sätt att formulera oss i denna sak när 2018 börjar närma sig. Håll utkik!

Om mantrat "ta människors oro på allvar"

I dag skriver Marie Demker läsvärt i Borås Tidning om det ständigt upprepade mantrat ”ta människors oro på allvar”. Vad är det egentligen man menar när man använder det uttrycket?

Vi lever i orons tid. Människors oro påstås ligga till grund för politiskt missnöje och för valframgångar för högerpopulister. Samtidigt skapar högerpopulisternas - till exempel Donald Trumps - valframgångar just oro i stora befolkningsgrupper. Här finns en paradox - vi har aldrig levt i en värld som varit bättre än den vi har i dag. Medellivslängden ökar, den absoluta fattigdomen minskar, människors hälsotillstånd blir bättre och utbildningsnivån ökar. Ändå talar många om all denna "oro" som vi måste "ta på allvar".

Marie Demker väljer att lyfta fram tre tänkbara betydelser av uttrycket "ta människors oro på allvar": 1.) Uttrycket betyder egentligen ingenting alls. Alla människors problem och alla samhällsproblem måste naturligtvis "tas på allvar". Formuleringen blir en banalitet, en tom fras. 2.) Formuleringen uttrycker en välvillig von-oben-attityd från någon moraliskt upphöjd piedestal. Visst, folk är oroliga. Vi hanterar deras oro genom att bekräfta att vi ser den, och ger dem en vänlig klapp på huvudet. 3.) Formuleringen döljer avsändarens egentliga avsikt - att förändra den nuvarande politiken. Då blir utsagan halvkväden - människors oro används för att antyda att något måste förändras utan att man säger vad det är som måste förändras och på vilket sätt.

En ytterligare tolkning skulle kunna vara att "vi" (vilka nu "vi" är) inte tillräckligt uppmärksammat och debatterat de samhällsproblem som ligger till grund för människors oro. Men formuleringen används oftast apropå flykting- och invandringspolitiken. Och det är ju den politiska fråga vi debatterat allra mest de senaste åren.

Därutöver kan jag tänka mig att formuleringen är ett uttryck för en önskan att "vi" bör anstränga oss ännu mer för att förklara och förstå varför många människor känner oro, trots att så mycket i världen har blivit bättre och trots att utvecklingen i så många avseenden går åt rätt håll. Om orsakerna till oron vet vi en del, men inte tillräckligt mycket.


I sak döljer formuleringen "ta människors oro på allvar" mer än den täcker av och bidrar därför till att fördunkla debatten. Så om ni hör uttrycket i debatten, avkräv gärna den som använder det en precisering av vad hen egentligen menar. Annars blir samtalet meningslöst.

(Mantrat "ta människors oro på allvar" ligger nära "ingen lyssnar på mig-syndromet", om vilket jag skrivit här.)

Jag själv är orolig för högerpopulismens framgångar och för ett samtalsklimat där människors genuina bekymmer mobiliseras av främlingsfientliga krafter. Där anklagelser riktas mot ett namnlöst "dom" som förväntas stå till svars för det som orsakat problemen. Där människors oro används som ett medel för att uppnå outtalade politiska mål,

Jag hoppas ni tar min oro på allvar.

Därför bör Socialdemokraterna ta Spotify-grundarnas kritik på allvar!

I dag skriver grundarna av musiktjänsten Spotify Daniel Ek och Martin Lorentzon ett öppet brev till svenska politiker. De önskar en förändring av bostadspolitiken (fler hyresrätter, framför allt i Stockholm), utbildningspolitiken (få in programmering i lägre årskurser) och skattepolitiken (bättre möjligheter att göra personal till delägare).

Skattefrågan har jag svårt att bedöma. Men när det gäller bostadspolitiken och utbildningspolitiken tycker jag de har helt rätt.

Daniel Ek och Martin Lorentzon gör sig i artikel till talespersoner för den sociala grupp som vi med Richard Floridas terminologi kallar för den kreativa klassen. (Jag och Marie Demker har i andra sammanhang benämnt samma grupp som "fria logotyper".) Denna klass konstitueras av personer som arbetar med kunskapsproduktion och tillhandahåller kreativitet. Florida menar att den kreativa klassen i USA i dag uppgår till cirka 40 miljoner människor, vilket motsvarar över 30 procent av arbetskraften. Denna klass har ett intresse i rörlighet och flexibilitet, utbildning samt frihetlighet och rättigheter. Det är en klass i växande, en klass i vardande.

Jag har länge argumenterat för att Socialdemokraterna borde intressera sig mer för denna grupp - identifiera den, formulera dess intressen och utveckla en politik för den. Politikutvecklingen bör ske på ett sätt som skapar en allians - eller åtminstone utformar gemensamma intressepunkter - mellan den kreativa klassen och traditionella socialdemokratiska väljargrupper. Ungefär på samma sätt som Socialdemokraterna en gång lyckades bygga en politik som attraherade både arbetare och tjänstemän.

Kraven på fler hyresrätter i storstadsområdena och tidigare IT-undervisning (i det här fallet programmering) i skolan är utmärkta exempel på frågor som ligger såväl i arbetarväljarnas som den kreativa klassens intresse. Ytterligare exempel är åtgärder som underlättar för individer att flytta, byta jobb och möjligheter till livslångt lärande.

Socialdemokraterna bör ta sig an denna uppgift, och göra det nu! Annars är risken stor att något annat parti gör det. Jag skulle bli mycket förvånad om till exempel inte Centerpartiet redan låg i startgroparna.