Lars Adaktusson lämnar - är krisen över nu för KD?

Uppdaterat 20/6 kl 16.10. Förtroendet för Lars Adaktusson är skadat, säger Ebba Busch Thor på en extrainkallad pressträff i dag. Ebba Busch Thor menar att Lars Adaktusson farit med osanning om att han informerat partiledningen om sina röstningar i EU-parlamentet och om den tidigare KD-ledaren Alf Svenssons röstningar i samma fråga.

Det är förstås en extraordinär händelse att en partiledare kallar till pressträff för att berätta att förtroendet är skadat för en ledande partiföreträdare. Frågan om Lars Adaktussons framtid som utrikespolitisk talesperson för Kristdemokraterna torde därmed vara avgjord. Ett parti kan inte ha en talesperson i utrikespolitiska frågor om vilken partiledaren säger att förtroendet är skadat.

Nu är det ju inte Ebba Busch Thor som tillsätter partiets talespersoner. Det gör partiets riksdagsgrupp. Och riksdagen har just nu sommaruppehåll, så saken kommer kanske inte att aktualiseras förrän i höst. Men det måste hinna rinna mycket vatten under broarna om Lars Adaktusson då ska ha hunnit återvinna tillräckligt internt och externt förtroende för att på allvar kunna representera partiet i de utrikespolitiska frågorna.

*

Lars Adaktusson lämnar partistyrelsen och sitt uppdrag som Kristdemokraternas andre vice ordförande. Bakgrunden är Dagens Nyheters avslöjande om hur Adaktusson röstat i Europaparlamentet i frågor som rört aborträtten, samt att Adaktusson tycker att han inte fått tillräckligt stöd från sin partiledning när det blåste som värst.

Beslutet är klokt och nödvändigt. Lars Adakutsson blev ett sänke för sitt eget parti, och abortfrågan riskerade att klistras fast vid Kristdemokraterna på ett sätt som försvårar partiets möjligheter att växa i opinionen.

Däremot vill Lars Adaktusson behålla sitt uppdrag som Kristdemokraternas utrikespolitiske talesperson. Det förvånar mig. Kampen för kvinnors rätt till säkra och legala aborter är ju i högsta grad en internationell fråga och förknippad med kampen för kvinnors fri- och rättigheter över huvud taget. Om det finns tvivel på var Lars Adaktusson står i abortfrågan kommer det tvivlet också att underminera hans möjligheter att representera partiet i utrikespolitiska frågor.

Lars Adaktussons och Kristdemokraternas brist på krishantering har varit remarkabel. Kort efter att Dagens Nyheters avslöjande publicerats valde Lars Adaktusson - i EU-valrörelsens absoluta slutskede - att "gå under jorden" och göra sig otillgänglig för journalisternas frågor. Agerandet är desto märkligare eftersom Adaktusson har en bakgrund som journalist och borde vara väl medveten om hur medielogiken fungerar. Om beslutet var hans eget eller om hans exil var initierad av kristdemokraternas kommunikationsstrateger eller någon annan vet vi inte.  

Krishanteringen var så dålig att man inte ens kan kalla den för en krishantering, sa Ekots politiske kommentator Fredrik Furtenbach tidigare i dag. Lars Adaktusson själv försvarar sitt röstningsagerande med att han i denna fråga följde samma princip som Kristdemokraternas tidigare partiledare Alf Svensson. Det är möjligt att den uppgiften stämmer. Jag vet inte. Men tiderna förändras, och den internationella kampen för kvinnors rätt och möjlighet till abort har utvecklats sedan dess. Att då mekaniskt hävda att "jag gjorde bara som en av mina företrädare i EU-parlamentet gjort" är inget starkt argument.

Kristdemokraternas opinionsframgång har stannat av. Nu får vi se om partiet lyckas återvinna det momentum man förlorade när Adaktusson-affären rullades igång.

Flyktingpolitiken i partiledarnas slutdebatt i valet 1994

Om en människa håller på att drunkna och gå under, då är det inte rimligt att ställa frågan: Har vi råd att dra upp vederbörande? Orden kommer från Kristdemokraternas dåvarande partiledare Alf Svensson i slutdebatten mellan partiledarna i SVT i valet 1994 i en replik till det främlingsfientliga partiet Ny Demokratis dåvarande partiledare Vivianne Franzén. Det var befriande att höra kraften och engagemanget i Alf Svensson plädering mot främlingsfientlighet och för en generös flyktingpolitik. (Cirka 2.30 in i sändningen.)

Folkpartiets partiledare Bengt Westerberg var lika tydlig: Jag tycker det som är mest skamligt är när människor i Sverige som, trots alla våra problem, tillhör de rikaste länderna i världen säger till människor i krigets Bosnien, eller krigets Rwanda, att ni får vänta tills vi har löst våra egna problem. De kan inte vänta. De behöver hjälp nu.

Jag skulle önska att Kristdemokraterna och Liberalerna (ja, och några andra partier också...) var lika tydliga i dag.

Marie Demker, som tittat igenom hela debatten noterar två saker. För det första: Sverigedemokraternas retorik idag är i flera avseenden en blåkopia på Ny Demokratis retorik då. Sverige har inte råd att ta emot "alla" som vill komma. Vi tar redan emot alldeles för många. Och "ingen vågar tala om" problemen med flyktingmottagning. Här finns också den grova retoriken, där flyktingmottagning leder till etniska konflikter, ökad brottslighet, sämre villkor för fattigpensionärerna och spridning av AIDS (det sistnämnda anför inte ens Sverigedemokraterna i dag). Jag noterar hur Vivianne Franzén hävdar att Sverige bidrar till "etnisk rensning" på Balkan genom att ge bosnier permanenta uppehållstillstånd.

För det andra: Partiledardebatten är i stort sett befriad från raljans. Motsättningarna är tydliga och tonen hård, men saklig. Jag undrar: Var kommer all den raljans ifrån som gör dagens politiska samtalsklimat så ytligt och så tröttande?

*

Överhuvudtaget tycker jag att formerna för partiledardebatterna behöver utvecklas. Gårdagens partiledardebatt i SVT Agenda blev en i högsta grad traditionell tillställning. Programmet är välproducerat, programledarna är kompetenta, många viktiga frågor behandlas och debatten har ett visst underhållningsvärde. Men man känner sig inte särskilt stärkt i anden när programmet är slut. Risken är stor att tittarna uppfattar debatten som käbbel och inte så mycket mer. Hur man skulle kunna utveckla debattformerna ämnar jag återkomma till vid ett senare tillfälle.

Hur tänkte SVT kring Fredrik Reinfeldts tv-serie?

Uppdatering tisdag 10/1 kl 17.30 återfinns i slutet av texten!

Fredrik Reinfeldts uppmärksammade samtalsserie Toppmötet i Sveriges Television har mött starka reaktioner. Serien, där Fredrik Reinfeldt träffat och samtalat med bland annat Condoleezza Rice och Tony Blair, har anmälts till Granskningsnämnden tolv gånger. Anmälningarna riktar främst in sig på att för få kritiska frågor ställts till Condoleezza Rice om USA:s invasion av Irak 2003 och den massdöd som följde efter invasionen. Programserien har även fått stark kritik inom SVT. Så skrev till exempel SVT-journalisten Anna Hedenmo på Facebook: Det är ofattbart att Fredrik Reinfeldt missar de uppenbara kritiska frågorna om Irakkriget och IS framväxt. Vill han inte? Törs han inte? Och varför krävde inte SVT ett kritiskt förhållningssätt när Irakkrigets tillskyndare och arkitekter skulle intervjuas?", Som en reaktion på kritiken sänder Sveriges Television i kväll ett extrainsatt program - Efter toppmötet - där inbjudna gäster diskuterar Fredrik Reinfeldts samtal med de tidigare världsledarna.

Foto: Jonas Åhlund/SVT

Min inställning till programserien med Fredrik Reinfeldt och de tidigare världsledarna är följande:

1.) Det är utmärkt att SVT experimenterar med nya programformer. Jag har inget emot att tidigare framträdande politiker ges möjlighet att leda program och intervjua/samtala med nya eller gamla makthavare.

2.) Problemet med tv-serien "Toppmötet" var i stället att redaktionen bakom programmet inte tycks ha insett det ogörliga i att låta Fredrik Reinfeldt intervjua Condoleeza Rice utan att han på allvar ställde några kritiska frågor om kriget. Insåg redaktionen verkligen inte att ett sådant upplägg var olämpligt och skulle väcka starka reaktioner? Kvällens extrainsatta inslag förefaller vara en yrvaken reaktion från SVT för att minimera förlusterna.

3.) Jag ser gärna Fredrik Reinfeldt i andra tv-sammanhang framöver. Men då kan man inte ge honom en roll som de flesta uppfattar som en slags politisk reporter men som egentligen är tänkt som en middagskonversatör.

4.) Skulle för övrigt vara roligt att se till exempel Ingvar Carlsson, Alf Svensson och Maria Leissner (eller varför inte Håkan Juholt...) i en samtalsledarroll i SVT. Men då med lite spetsigare frågor och en mer genomtänkt programidé.

Uppdaterat tisdag 10/1 kl 17.30. Det pågår en intressant sidodiskussion om gårdagens program "Efter toppmötet" var extrainsatt eller sedan länge inplanerat. I ett mejl till mig tidigare i dag skrev Helena Olsson vid SVT Programledning: "Efter toppmötet" var inte extrainsatt som svar på kritik utan planerad som uppföljning på serien sedan före premiären. Det var en populär missuppfattning som spred sig igår.

Jag blev lite fundersam efter Helena Olssons mejl. Var programmet verkligen inte extrainsatt utan en sedan längeninplanerad uppföljning? Jag gick in på SVT Play och kollade hur programmet presenterades. Där använder programledaren Anders Holmberg själv formuleringen "det här extrainsatta programmet" när han introducerar sändningen. När jag på mejl påpekade detta för Helena Olsson fick jag följande svar: Ja, vi har säkert själva bidragit till förvirringen och det är inte lätt med terminologin, i vår värld kan det vara extrainsatt även om det är planerat i många veckor - som en särsild satsning. Det är ingen stor sak, men det som störde mig var påståendet som spred sig att vi plötsligt satt in programmet till följd av reaktionerna som kommit nu. Jag beställde själv programmet tidigt i december när vi bestämde att vi skulle komplettera serien med ett uppföljande samtal.

Nåväl. Ordet "extrainsatt" är således ett ord att se upp med. Intermezzot visar också på den laddning som kringgärdat tv-serien med Fredrik Reinfeldt allt sedan programidén blev känd. 

Kristdemokraternas valmanifest - bidrar knappast till att skärpa partiets profil

I dag presenterade Kristdemokraterna sitt valmanifest 13 steg och 89 vallöften för ett mänskligare Sverige. Valmanifestet lär inte sätta några djupare avtryck i debatten. Nyheterna är få, och föga kontroversiella (t ex lovar partiet att inom offentlig sektor skapa 10 000 nya jobb för funktionshindrade). Valmanifestet innehåller heller inte några medialt tacksamma förslag, som t ex Piratpartiets vilsegång i barnpornografifrågan eller Jan Björklunds spektakulära utspel om burkaförbud och tvångshämtning av föräldrar till skolan.

Kristdemokraterna har ett fortsatt bekymmer i hur partiet skall övertala den allmänborgerlige väljaren att rösta på KD i stället för på Folkpartiet, Centerpartiet eller Moderaterna. Jag har i tidigare poster försökt hjälpa Kristdemokraterna på traven ;-) genom att peka ut en generös bistånds- och flyktingpolitik som ett tänkbart område där partiet skulle ha en stor trovärdighet att profilera sig i förhållande till de övriga borgerliga partierna. Men av en sådan profilering finns det endast svaga spår i valmanifestet.

Överlag uppfattar jag det som att Kristdemokraterna under senare år övergivit omsorgen om de mest utsatta och dessa mina minsta för att i stället lägga sina omsorger på vanlighetens, förlåt verklighetens, folk. Vänstra Stranden jämför förre KD-ledaren Alf Svenssons retorik med Göran Hägglunds retorik och finner att Kristdemokraternas människosyn förskjutits "från individen i marginalen till gruppen i mitten". I dag är det de som befinner sig långt från marginalerna, som är i fokus för Kristdemokraternas budskap. Cecilia Dalman Eek ställer frågan om Jesus själv verkligen skulle ha inrymts i Kristdemokraternas definition av verklighetens folk. Jesus var ju varken välartad eller lättanpassad - i stället umgicks han konsekvent med de utstötta och de föraktade.

Jag tror fortfarande att Kristdemokraterna kommer att klara fyraprocentsspärren i höstens val och därigenom rädda sig kvar i riksdagen. Men om Kristdemokraterna skall lyckas bryta sin nedåtgående trend och stärka sin ställning i förhållande till sina allianskollegor behövs det en skarpare ideologisk plattform än vad partiet i dag lyckas åstadkomma. Ramlar partiet ur riksdagen finns det en risk att partiet faller samman och aldrig kommer tillbaka. Klarar partiet sig kvar finns det en risk att det sprider sig en känsla av förnöjsamhet och att Kristdemokraterna går in i valrörelsen 2014 ur en ännu svagare position än den partiet har i dag.

Lästips: Douglas Brommesson, Svenska kristdemokrater i förändring. Från konfessionellt universella till sekulärt partikulära. Statsvetenskaplig Tidskrift 2010/2.