Socialdemokraternas mödosamma vandring mot att bli ett öppet och modernt framtidsparti tog igår ytterligare ett litet steg på vägen. Då genomfördes en offentlig utfrågning av de fem kandidater som låtit sig nomineras till uppdraget att leda Socialdemokraterna i Göteborgs kommunstyrelse och också bli kommunstyrelsens ordförande efter avgående Anneli Hulthén. Utfrågningen genomfördes av Britt-Marie Mattsson och den kan ses i sin helhet här.
Kongressalen i Folkets Hus vid Järntorget var välfylld och stämningen uppsluppen. Människor skrattade och kramades och stötte och blötte de olika kandidaternas egenskaper och förankring. Det var en politikens fest, ungefär på samma sätt som när Vänsterpartiet för några år sedan valde ny partiledare efter Lars Ohly och de fyra kandidaterna Ulla Andersson, Rosanna Dinamarca, Hans Linde och Jonas Sjöstedt turnerade runt i landet på motsvarande utfrågningar.
Det är utmärkt att Socialdemokraterna nu öppnar upp sina nomineringsprocesser och val till ledningsuppdrag. Även om det till sist är valkommittén som formulerar förslaget som den extra partidistriktskongressen har att ta ställning till en bit in i januari så bidrar öppenheten och de många kandidaterna till att ge legitimitet åt både process och beslut. Medlemmarna mobiliseras och intresset för valet ökar. Kandidaterna måste också vara beredda att öppet och argumentativt redovisa sina ideologiska grunduppfattningar och åsikter i sakpolitiska frågor.
Gårdagskvällens utfrågning bidrog inte till att synliggöra några större sakpolitiska skiljelinjer mellan de olika kandidaterna. Det var kanske heller inte att vänta. I stället fick publiken förhålla sig till kandidaternas förmåga att klart och tydligt besvara Britt-Marie Mattsons frågor, deras motiveringar till sina ställningstaganden, deras visioner för Göteborg och deras ledarstil. Gott så.
Jag noterar till min glädje att tre av fem kandidater håller på IFK Göteborg och till min sorg att ingen av de fem vågade förespråka republik framför monarki.
Socialdemokraterna har allt för länga plågats av en partikultur där medlemmarna inte förväntats ta steget fram och öppet kandidera till ledningsuppdrag. Jag är glad att den tiden nu tycks vara på väg att försvinna. Respekt åt kandidaterna Cecilia Dalman Eek, Ann-Sofie "Soffan" Hermansson, Mattias Jonsson, Håkan Linnarsson och Lena Malm som bidrar till att göra denna viktiga förändring möjlig.
Jag kommenterar gårdagskvällen utfrågning bl a för SVT Väst och för TT.
Visar inlägg med etikett Cecilia Dalman Eek. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Cecilia Dalman Eek. Visa alla inlägg
2012-11-19
Det vidriga kriget i Gaza. Om det varit tvärtom?
Uppdaterat 21 november kl 17.10. Det blodiga terrordådet mot en buss i Tel Aviv tidigare i dag försvårar förhandlingarna om en vapenvila mellan Hamas och Israel. Givet terrordådet blir det svårare för den israeliska regeringen att acceptera en vapenvila och på hemmaplan få gehör för de kompromisser som en vapenvila måste inkludera. Risken är i stället stor att Israel som en maktdemonstration intensifierar bombningarna, och att Hamas i sin tur svarar med att intensifiera raketskjutningarna mot Israel. Den ojämlika dödsdansen fortsätter och värst drabbas det palestinska folket. Låt oss hoppas att påtryckningarna från bl a USA, Egypten, Turkiet och Qatar är tillräckligt starka för att en vapenvila ändå skall kunna åstadkommas under de närmaste dagarna.
Ett litet glädjeämne på hemmaplan är att kyrkomötet i dag beslutat att uppmana den svenska regeringen att verka för att Palestina upptas som fullvärdig medlemsstat i FN. Nu väntar vi bara på Carl Bildt.
Uppdaterat 20 november kl 21.10. Mycket talar för att en vapenvila mellan Hamas och Israel kommer till stånd inom kort. Det är mycket bra. Bombningarna och raketbeskjutningarna medför civila lidanden av ohyggliga mått.
Hamas går stärkt ur krisen. Militärt visade Hamas att deras raketer nu kan nå både Tel Aviv och Jerusalem, även om de flesta av raketerna oskadliggjordes av det israeliska luftförsvaret. Politiskt innebar krisen ett genombrott för Hamas, med besök i Gaza av ledarskapet från både Egypten och Qatar. Därigenom luckras blockaden upp och Hamas ställning stärks i förhållande till Fatah, som nu hoppas på en övertygande majoritet i den förväntade omröstningen om erkännande av staten Palestina i FN:s generalförsamling nästa vecka.
Det vidriga kriget i Gaza utspelar sig inför öppen ridå. Vi kan alla via media och på nätet ta del av lemlästade palestinska barn, änkor som skriker ut sin förtvivlan och sitt hat, den avgrundsdjupa, ofattbara sorgen hos föräldrar som mist sina barn. Medierapporteringen är i huvudsak saklig och korrekt och händelseutvecklingen får stort utrymme i nyhetssändningarna. Ändå är det som om det som sker i Gaza inte sker på riktigt. Raseriet saknas i reaktionerna, ersatt av torra, nyktra analyser.
I skrivande stund har närmare 100 palestinier - ungefär hälften civila - under de senaste dagarna dött av det israeliska bombardemanget. Igår utplånades en hel palestinsk familj, bland dem sex kvinnor och fyra barn, av en felriktad israelisk missil. Samtidigt har tre israeler dött genom raketskjutningar från Gaza mot Israel.
Jag kan inte komma från tanken att raseriet varit starkare om proportionerna varit de omvända. Om de senaste dagarnas krigföring hade inneburit att 100 israeler - varav hälften civila, kvinnor och barn - dödats av palestinska granater, medan tre palestinier dödats av israliskt våld. Jag är säker på att mediebevakningen då varit än mer intensiv, att engagemanget varit än starkare och att kravet på omvärlden att ingripa för att stoppa blodbadet skulla ha vuxit till oanade höjder.
Är ett palestinskt liv i omvärldens ögon då inte värt lika mycket som ett israeliskt liv? Nja. Skälen till de olikartade reaktionerna ligger kanske snarare i att de flesta svenskar lättare identifierar sig med israeler än med palestinier. Israeler blir individer, palestinier ett anonymt kollektiv. Den ohyggliga Förintelsen har också givit staten Israel en särskild plats i många människors sinnen. Det blir fler klick på en artikel som handlar om en massaker på israeler i Tel Aviv eller i Jerusalem än på en artikel som handlar om en massaker på palestinier i Gaza.
Det gäller att sätta sig över denna ojämlikhet i konflikten. Kraven på ett omedelbart eld upphör måste framföras än starkare, liksom det politiska stödet för den tvåstatslösning som trots allt fortfarande utgör den enda realistiska vägen mot varaktig fred.
Det gäller också att ge fullt stöd åt palestiniernas krav på erkännande av staten Palestina, ett krav som sannolikt kommer upp till omröstning i generalförsamlingen i nästa vecka. Hittills har Carl Bildt vägrat att visa var han står i frågan. Min bedömning är att han kan tänka sig att rösta för ett erkännande, en uppfattning som delas av Centerpartiet (även om Centerpartiet i utrikesutskottet förra veckan gick emot sin egen övertygelse och sitt eget stämmobeslut). Bildt måste få känna att han har ett politisk pris att betala på hemmaplan om han i denna fråga hukar för allianskamraterna i Folkpartiet och Kristdemokraterna, som inte vill stödja ett erkännande.
Jag vill passa på att puffa för arrangemanget Fred i Palestina? där jag medverkar tisdagen den 4 december kl 18.30, (Folkets Hus, Järntorget, Göteborg), tillsammans med bl a Sven Britton (riksdagsledamot för Socialdemokraterna, reste med Ship to Gazas fartyg Estelle till Gaza), Olle Katz (Judar för Israelisk-Palestinsk Fred) samt Cecila Dalman Eek (riksdagsledamot för Socialdemokraterna, vice ordförande för Socialdemokrater för Tro och Solidarietet). Välkomna!
Ett litet glädjeämne på hemmaplan är att kyrkomötet i dag beslutat att uppmana den svenska regeringen att verka för att Palestina upptas som fullvärdig medlemsstat i FN. Nu väntar vi bara på Carl Bildt.
*
Uppdaterat 20 november kl 21.10. Mycket talar för att en vapenvila mellan Hamas och Israel kommer till stånd inom kort. Det är mycket bra. Bombningarna och raketbeskjutningarna medför civila lidanden av ohyggliga mått.
Hamas går stärkt ur krisen. Militärt visade Hamas att deras raketer nu kan nå både Tel Aviv och Jerusalem, även om de flesta av raketerna oskadliggjordes av det israeliska luftförsvaret. Politiskt innebar krisen ett genombrott för Hamas, med besök i Gaza av ledarskapet från både Egypten och Qatar. Därigenom luckras blockaden upp och Hamas ställning stärks i förhållande till Fatah, som nu hoppas på en övertygande majoritet i den förväntade omröstningen om erkännande av staten Palestina i FN:s generalförsamling nästa vecka.
*
Det vidriga kriget i Gaza utspelar sig inför öppen ridå. Vi kan alla via media och på nätet ta del av lemlästade palestinska barn, änkor som skriker ut sin förtvivlan och sitt hat, den avgrundsdjupa, ofattbara sorgen hos föräldrar som mist sina barn. Medierapporteringen är i huvudsak saklig och korrekt och händelseutvecklingen får stort utrymme i nyhetssändningarna. Ändå är det som om det som sker i Gaza inte sker på riktigt. Raseriet saknas i reaktionerna, ersatt av torra, nyktra analyser.
I skrivande stund har närmare 100 palestinier - ungefär hälften civila - under de senaste dagarna dött av det israeliska bombardemanget. Igår utplånades en hel palestinsk familj, bland dem sex kvinnor och fyra barn, av en felriktad israelisk missil. Samtidigt har tre israeler dött genom raketskjutningar från Gaza mot Israel.
Jag kan inte komma från tanken att raseriet varit starkare om proportionerna varit de omvända. Om de senaste dagarnas krigföring hade inneburit att 100 israeler - varav hälften civila, kvinnor och barn - dödats av palestinska granater, medan tre palestinier dödats av israliskt våld. Jag är säker på att mediebevakningen då varit än mer intensiv, att engagemanget varit än starkare och att kravet på omvärlden att ingripa för att stoppa blodbadet skulla ha vuxit till oanade höjder.
Är ett palestinskt liv i omvärldens ögon då inte värt lika mycket som ett israeliskt liv? Nja. Skälen till de olikartade reaktionerna ligger kanske snarare i att de flesta svenskar lättare identifierar sig med israeler än med palestinier. Israeler blir individer, palestinier ett anonymt kollektiv. Den ohyggliga Förintelsen har också givit staten Israel en särskild plats i många människors sinnen. Det blir fler klick på en artikel som handlar om en massaker på israeler i Tel Aviv eller i Jerusalem än på en artikel som handlar om en massaker på palestinier i Gaza.
Det gäller att sätta sig över denna ojämlikhet i konflikten. Kraven på ett omedelbart eld upphör måste framföras än starkare, liksom det politiska stödet för den tvåstatslösning som trots allt fortfarande utgör den enda realistiska vägen mot varaktig fred.
Det gäller också att ge fullt stöd åt palestiniernas krav på erkännande av staten Palestina, ett krav som sannolikt kommer upp till omröstning i generalförsamlingen i nästa vecka. Hittills har Carl Bildt vägrat att visa var han står i frågan. Min bedömning är att han kan tänka sig att rösta för ett erkännande, en uppfattning som delas av Centerpartiet (även om Centerpartiet i utrikesutskottet förra veckan gick emot sin egen övertygelse och sitt eget stämmobeslut). Bildt måste få känna att han har ett politisk pris att betala på hemmaplan om han i denna fråga hukar för allianskamraterna i Folkpartiet och Kristdemokraterna, som inte vill stödja ett erkännande.
Jag vill passa på att puffa för arrangemanget Fred i Palestina? där jag medverkar tisdagen den 4 december kl 18.30, (Folkets Hus, Järntorget, Göteborg), tillsammans med bl a Sven Britton (riksdagsledamot för Socialdemokraterna, reste med Ship to Gazas fartyg Estelle till Gaza), Olle Katz (Judar för Israelisk-Palestinsk Fred) samt Cecila Dalman Eek (riksdagsledamot för Socialdemokraterna, vice ordförande för Socialdemokrater för Tro och Solidarietet). Välkomna!
2010-10-27
Beautiful Blogger Award
Den eminente bloggaren Biology & politics har haft vänligheten att nominera mig till Beautiful Blogger Award, en vandringspokal man sänder vidare till bloggare man tycker särskilt mycket om.
Jag tackar så mycket för äran och tar mig an de fyra uppgifter som åligger mottagaren av pokalen: 1.) Kopiera in Awardbilden i din blogg för att visa att du har fått den. (Fixat) 2.) Tacka och länka till den som nominerade dig. (Fixat) 3.) Nominera sju andra bloggare och länka till dem. (Se nedan) 4.) Berätta sju intressanta saker om dig själv (Se nedan)
Vänstra Stranden och Emmausvandrarna uppmanar mig att inte nominera dem, eftersom de påstår att jag är jävig. Det ligger möjligen något i det påståendet, och i stället blir min lista följande:
1. Storstad. Bloggrymdens klarast lysande stjärna, där Marika Lindgren Åsbrink med stil och elegans dekonstruerar borgerliga myter om ekonomi och politik. Hon har säkert redan fått massor med nomineringar och hon förtjänar varenda en.
2. Henrik Ekengren Oscarsson. En av landets mest ambitiösa och pedagogiska samhällsvetenskapliga bloggar. Henrik Ekengren Oscarsson förmedlar insikter om svensk politik och svenska väljare till journalister, politiker och intresserad allmänhet på bloggen som bär hans namn.
3. JMW Kommunikation. Hemmahamn för Brit Stakston, mediestrateg och en av landets Leading Ladies med avseende på sociala medier. Alltid online.
4. Dalman Eek. Om tro och politik, med vice ordföranden för Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen Cecilia Dalman Eek.
5. Andreas Johansson Heinö. Här formulerar sig statsvetaren Andreas Johansson Heinö om utvecklingen i forna östeuropa och om Sverigedemokraterna. Jag håller inte alltid med - men alltid spännande läsning.
6. Stardusts Blogg. Här huserar en av landets mest debattglada statsvetare Björn Johnson, ofta om narkotikapolitik, sjukfrånvarodebatt och kriminologi. Liberal vänster. Också alltid online.
7. Ljudplatser. Höstens bubblare. Axel Demkers audiella blogg med ljudcollage från olika platser och om ljudet som bärare av kulturhistorien.
Sju intressanta saker om mig själv (som kanske inte alla visste tidigare):
1.) Född och uppvuxen i vackra Båstad på Bjärehalvön. Upplevde med förskräckelse demonstrationerna i samband med Davis Cup-matchen i tennis mot Rhodesia 1968.
2.) Kom in på Journalisthögskolan i Göteborg som 17-åring. Yngst någonsin. :-)
3.) Debuterade 1981 med den skönlitterära boken Anna, avdelning 13 på Författares Bokmaskin, baserad på mina erfarenheter från några års arbete på Kallebäcks sjukhem. Jämfördes i en recension i tidningen Arbetaren med Max Lundgren och är fortfarande mycket lycklig över det.
4.) Tidsfascist. Håller alltid deadlines. Kommer aldrig försent. If I'm late it's because I'm dead, som Sean Connery uttryckte det till Catherine Zeta-Jones i filmen Entrapment.
5.) Skulle gärna ha venia. Men ingen har frågat mig. :-(
6.) Blev faktiskt inte Blåvit förrän 1975. Men berätta inte det för någon.
7.) Har en i högsta grad obesvarad kärlek till sport och idrottsutövning. De enda priser jag erövrat är för träningsflit...
2010-08-09
Kristdemokraternas valmanifest - bidrar knappast till att skärpa partiets profil
I dag presenterade Kristdemokraterna sitt valmanifest 13 steg och 89 vallöften för ett mänskligare Sverige. Valmanifestet lär inte sätta några djupare avtryck i debatten. Nyheterna är få, och föga kontroversiella (t ex lovar partiet att inom offentlig sektor skapa 10 000 nya jobb för funktionshindrade). Valmanifestet innehåller heller inte några medialt tacksamma förslag, som t ex Piratpartiets vilsegång i barnpornografifrågan eller Jan Björklunds spektakulära utspel om burkaförbud och tvångshämtning av föräldrar till skolan.
Kristdemokraterna har ett fortsatt bekymmer i hur partiet skall övertala den allmänborgerlige väljaren att rösta på KD i stället för på Folkpartiet, Centerpartiet eller Moderaterna. Jag har i tidigare poster försökt hjälpa Kristdemokraterna på traven ;-) genom att peka ut en generös bistånds- och flyktingpolitik som ett tänkbart område där partiet skulle ha en stor trovärdighet att profilera sig i förhållande till de övriga borgerliga partierna. Men av en sådan profilering finns det endast svaga spår i valmanifestet.
Överlag uppfattar jag det som att Kristdemokraterna under senare år övergivit omsorgen om de mest utsatta och dessa mina minsta för att i stället lägga sina omsorger på vanlighetens, förlåt verklighetens, folk. Vänstra Stranden jämför förre KD-ledaren Alf Svenssons retorik med Göran Hägglunds retorik och finner att Kristdemokraternas människosyn förskjutits "från individen i marginalen till gruppen i mitten". I dag är det de som befinner sig långt från marginalerna, som är i fokus för Kristdemokraternas budskap. Cecilia Dalman Eek ställer frågan om Jesus själv verkligen skulle ha inrymts i Kristdemokraternas definition av verklighetens folk. Jesus var ju varken välartad eller lättanpassad - i stället umgicks han konsekvent med de utstötta och de föraktade.
Jag tror fortfarande att Kristdemokraterna kommer att klara fyraprocentsspärren i höstens val och därigenom rädda sig kvar i riksdagen. Men om Kristdemokraterna skall lyckas bryta sin nedåtgående trend och stärka sin ställning i förhållande till sina allianskollegor behövs det en skarpare ideologisk plattform än vad partiet i dag lyckas åstadkomma. Ramlar partiet ur riksdagen finns det en risk att partiet faller samman och aldrig kommer tillbaka. Klarar partiet sig kvar finns det en risk att det sprider sig en känsla av förnöjsamhet och att Kristdemokraterna går in i valrörelsen 2014 ur en ännu svagare position än den partiet har i dag.
Lästips: Douglas Brommesson, Svenska kristdemokrater i förändring. Från konfessionellt universella till sekulärt partikulära. Statsvetenskaplig Tidskrift 2010/2.
Kristdemokraterna har ett fortsatt bekymmer i hur partiet skall övertala den allmänborgerlige väljaren att rösta på KD i stället för på Folkpartiet, Centerpartiet eller Moderaterna. Jag har i tidigare poster försökt hjälpa Kristdemokraterna på traven ;-) genom att peka ut en generös bistånds- och flyktingpolitik som ett tänkbart område där partiet skulle ha en stor trovärdighet att profilera sig i förhållande till de övriga borgerliga partierna. Men av en sådan profilering finns det endast svaga spår i valmanifestet.
Överlag uppfattar jag det som att Kristdemokraterna under senare år övergivit omsorgen om de mest utsatta och dessa mina minsta för att i stället lägga sina omsorger på vanlighetens, förlåt verklighetens, folk. Vänstra Stranden jämför förre KD-ledaren Alf Svenssons retorik med Göran Hägglunds retorik och finner att Kristdemokraternas människosyn förskjutits "från individen i marginalen till gruppen i mitten". I dag är det de som befinner sig långt från marginalerna, som är i fokus för Kristdemokraternas budskap. Cecilia Dalman Eek ställer frågan om Jesus själv verkligen skulle ha inrymts i Kristdemokraternas definition av verklighetens folk. Jesus var ju varken välartad eller lättanpassad - i stället umgicks han konsekvent med de utstötta och de föraktade.
Jag tror fortfarande att Kristdemokraterna kommer att klara fyraprocentsspärren i höstens val och därigenom rädda sig kvar i riksdagen. Men om Kristdemokraterna skall lyckas bryta sin nedåtgående trend och stärka sin ställning i förhållande till sina allianskollegor behövs det en skarpare ideologisk plattform än vad partiet i dag lyckas åstadkomma. Ramlar partiet ur riksdagen finns det en risk att partiet faller samman och aldrig kommer tillbaka. Klarar partiet sig kvar finns det en risk att det sprider sig en känsla av förnöjsamhet och att Kristdemokraterna går in i valrörelsen 2014 ur en ännu svagare position än den partiet har i dag.
Lästips: Douglas Brommesson, Svenska kristdemokrater i förändring. Från konfessionellt universella till sekulärt partikulära. Statsvetenskaplig Tidskrift 2010/2.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)