Jan Björklund och hans politiska gärning

Den 7 september 2007 valdes Jan Björklund av ett enhälligt landsmöte till ny partiordförande för Folkpartiet. I dag - nästan tolv år senare - deltog han i sin sista partiledardebatt i riksdagen. Stämningen var uppsluppen. Bäst tyckte jag om Jonas Sjöstedts hälsning: -Jag kommer att sakna dig både i kammaren och i debatterna. Jag kommer att snegla och tänka ”Där borde Jan Björklund sitta och twittra att det ska vara mobilförbud i skolan”, sade Sjöstedt och överlämnade en mobillåda som hans barn snickrat ihop i träslöjden. Jan Björklund såg rörd ut.

Jan Björklunds förhållande till digitalisering och ny teknik har ibland setts med skepsis. För några år sedan initierade centerpartisten Niels Paarup-Petersen en insamling för inköp av en "läs- och surfplatta" till Jan Björklund, sedan denne uttryckt oro för att användandet av läsplattor fick för stor plats i skolan. I Almedalen sommaren 2012 pågick en katt och råtta-lek mellan Niels Paarup-Petersen och Jan Björklund, där den senare försökte undvika att ta emot den inköpta presenten Till sist överlämnades läs- och surfplattan till Jan Björklunds pressekreterare Elin Boberg. (överlämnandet kan ses här).

Det har varit politiskt tuffa år för Jan Björklund. Visserligen blev han en del av Alliansens framgångsvåg, där han som minister i Fredrik Reinfeldts regeringar i åtta år (2006-2014) kunde vara med och påverka samhällsutvecklingen. Men för hans eget parti har det gått sämre. Liberalerna har i de senaste riksdagsvalen parkerat sig på ett valresultat kring 5.5 procent, och det var med knapp nöd partiet för ett par veckor sedan klarade spärren till Europaparlamentet. Partiet är splittrat i synen på Januariavtalet och samarbetet med Socialdemokraterna. Jan Björklund var skol-/utbildningsminister i sju år, och i dag har uttrycket "krisen i den svenska skolan" upprepats så ofta att det blivit en sanning, förknippad med försämrade kunskapsresultat, lärarbrist och ökad segregation.

Själv har jag alltid uppskattat Jan Björklund som person, som en skicklig debattör med ett starkt internationellt engagemang och som en kämpe för demokrati och liberala värden. Efter valet stod han fast vid sitt löfte att vägra släppa fram en regering som var beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd. Det var en inställning som utsatte honom och hans parti för stora påfrestningar. Men han stod fast. Respekt.

Mina tankar går till Jesusorden i Markus 5:34. Gå i frid och var fri från din plåga. Jag är övertygad om att nya, viktiga uppgifter väntar runt hörnet.

Jan Björklunds nio liv

Jag har ännu ej stött på någon politisk bedömare som tror att Jan Björklund leder Folkpartiet i valet 2018. 

Så skrev jag på denna blogg för ganska exakt fyra år sedan, närmare bestämt den 25 januari 2015. Bakgrunden var Folkpartiets (det vill säga dagens Liberalerna) katastrofala valresultat i valet några månader tidigare, då partiet med sina 5.4 procent gjort sitt näst sämsta val någonsin - endast valet 1998 (4.7 procent) hade varit sämre. Efter valet fortsatte Folkpartiet att dala i opinionsmätningarna. Frågan var inte om Jan Björklund skulle avgå, utan när. Eller varför han inte redan hade avgått.

Tji, fick vi. Jan Björklunds motivation att fortsätta var stark. Han utmanades våren 2017 av Birgitta Ohlsson, men Jan Björklund gick segrande ur den kraftmätningen. En annan tänkbar utmanare - eller möjligen kronprins - var Erik Ullenhag. Han har nu lämnat politiken och är Sveriges ambassadör i Jordanien.

I dag är Liberalerna ett öppet splittrat parti. Striden om partiets hållning i regeringsfrågan ägde rum inför öppen ridå. Jan Björklund gick segrande även ur den striden, och någon ny utmanare syns inte vid horisonten. Liberalernas ekonomisk-politiske talesperson Mats Persson var den som inför offentligheten mest energiskt argumenterade för att partiet skulle släppa fram en moderatledd regering med Ulf Kristersson som statsminister. Men Mats Persson förlorade och hans bedömningar av den strategiska situationen imponerade inte. I kulisserna går det att ana tillbakakommande Johan Pehrson som, om Mats Persson nu är politiskt förbrukad, säkert inte tvekar att vid rätt tillfälle ställa sig till förfogande som partiledarkandidat.

I dag kräver ledningen för Liberalerna i Sigtuna kommun att Jan Björklund avgår. Well. Att byta partiledare just när partiet genomgått sin svåraste kris i modern tid är förstås vanskligt. Särskilt om det är svårt att hitta en slagkraftig kandidat som har förutsättningar att uppfylla det som är en partiledares kanske viktigaste funktion, att hålla samman sitt parti. Stefan Löfven-ingar växer inte på träd.

Många liberaler sneglar nog mot himlen, förlåt - jag menar mot Bryssel - och hoppas att Cecilia Malmström ska nederstiga som en deus ex machina för att ställa allting till rätta. Jag anar att de sneglar förgäves.

Men osvuret är bäst. Det ska bli spännande att om fyra år läsa denna bloggtext igen. I väntan på det kan den nyfikne läsa statsvetaren Anders Sundells text som visar att det är en avservärt högre sannolikhet för partiledarbyte under året som följer efter ett val.

Flyktingpolitiken i partiledarnas slutdebatt i valet 1994

Om en människa håller på att drunkna och gå under, då är det inte rimligt att ställa frågan: Har vi råd att dra upp vederbörande? Orden kommer från Kristdemokraternas dåvarande partiledare Alf Svensson i slutdebatten mellan partiledarna i SVT i valet 1994 i en replik till det främlingsfientliga partiet Ny Demokratis dåvarande partiledare Vivianne Franzén. Det var befriande att höra kraften och engagemanget i Alf Svensson plädering mot främlingsfientlighet och för en generös flyktingpolitik. (Cirka 2.30 in i sändningen.)

Folkpartiets partiledare Bengt Westerberg var lika tydlig: Jag tycker det som är mest skamligt är när människor i Sverige som, trots alla våra problem, tillhör de rikaste länderna i världen säger till människor i krigets Bosnien, eller krigets Rwanda, att ni får vänta tills vi har löst våra egna problem. De kan inte vänta. De behöver hjälp nu.

Jag skulle önska att Kristdemokraterna och Liberalerna (ja, och några andra partier också...) var lika tydliga i dag.

Marie Demker, som tittat igenom hela debatten noterar två saker. För det första: Sverigedemokraternas retorik idag är i flera avseenden en blåkopia på Ny Demokratis retorik då. Sverige har inte råd att ta emot "alla" som vill komma. Vi tar redan emot alldeles för många. Och "ingen vågar tala om" problemen med flyktingmottagning. Här finns också den grova retoriken, där flyktingmottagning leder till etniska konflikter, ökad brottslighet, sämre villkor för fattigpensionärerna och spridning av AIDS (det sistnämnda anför inte ens Sverigedemokraterna i dag). Jag noterar hur Vivianne Franzén hävdar att Sverige bidrar till "etnisk rensning" på Balkan genom att ge bosnier permanenta uppehållstillstånd.

För det andra: Partiledardebatten är i stort sett befriad från raljans. Motsättningarna är tydliga och tonen hård, men saklig. Jag undrar: Var kommer all den raljans ifrån som gör dagens politiska samtalsklimat så ytligt och så tröttande?

*

Överhuvudtaget tycker jag att formerna för partiledardebatterna behöver utvecklas. Gårdagens partiledardebatt i SVT Agenda blev en i högsta grad traditionell tillställning. Programmet är välproducerat, programledarna är kompetenta, många viktiga frågor behandlas och debatten har ett visst underhållningsvärde. Men man känner sig inte särskilt stärkt i anden när programmet är slut. Risken är stor att tittarna uppfattar debatten som käbbel och inte så mycket mer. Hur man skulle kunna utveckla debattformerna ämnar jag återkomma till vid ett senare tillfälle.

Grattis på 10-årsdagen, Jan Björklund!

I dag är det tio år sedan Jan Björklund valdes till partiordförande för Folkpartiet, dagens Liberalerna. Bortsett från Jimmie Åkesson är Jan Björklund med marginal den av riksdagspartiernas ledare som innehaft sitt uppdrag under längst tid.

Nu utmanas han av Birgitta Ohlsson om partiledarposten. Men i dagsläget tyder mycket på att Jan Björklund vid Liberalernas landsmöte i i november i Västerås väljs om för en ny mandatperiod.

Vi var många som trodde att Jan Björklund skulle avgå efter Alliansens valnederlag 2014. Så sent som den 25 januari 2015 skrev jag på min blogg: Jag har ännu ej stött på någon politisk bedömare som tror att Jan Björklund leder Folkpartiet i valet 2018. Folkpartiet hade i september 2014 med sina 5.4 procent gjort sitt näst sämsta val någonsin - endast valet 1998 (4.7 procent) har varit sämre. Det syntes heller inga förutsättningar för att Folkpartiet under Jan Björklunds ledning skulle lyfta i opinionen. 

Det har partiet heller inte gjort. Liberalernas opinionskurva under mandatperioden påminner mest om ett horisontellt streck.

Varför avgår då inte Jan Björklund? I den ovan refererade bloggtexten listade jag olika tänkbara förklaringar. 1.) Att Fredrik Reinfeldt tillkännagav sin avgång redan på valnatten. och att det var bättre för Alliansen att hantera ett partiledarbyte i taget. 2.) Att Sverigedemokraterna genom att utlösa regeringskris när de gav sitt aktiva stöd till allianspartiernas budgetförslag lade hinder i vägen för Björklunds avgång. 3.) Att Jan Björklund ville vänta med sin avgång till ett tillfälle som var så gynnsamt som möjligt för den han vill se som sin efterträdare. 4.) Att Jan Björklund inte avgått för att han verkligen inte ville avgå, utan trots valnederlaget och det usla valresultatet trivdes utomordentligt bra i rollen som partiledare. Då landade jag vid förklaringarna nummer 1 och 2 som de mest trovärdiga. I dag framstår kanske nummer 4 som mest rimlig. (Det är naturligtvis också möjligt att förklaringarna 1 och 2 faktiskt stämde, och att den parlamentariska situationen blev så skakig att Björklund bestämde sig för att sitta kvar.)

Jag diskuterade också vilka namn som var tänkbara för att efterträda Jan Björklund: Cecilia Malmström, Erik Ullenhag, Birgitta Ohlsson och Maria Arnholm. Av dessa har Erik Ullenhag lämnat politiken (han är i dag Sveriges ambassadör i Jordanien). Birgitta Ohlsson utmanar Jan Björklund om partiledarposten, och har förklarat att hon lämnar politiken om hon förlorar den kampen. Cecilia Malmström är en skicklig EU-kommissionär, och steget till att gå tillbaka till den svenska vardagspolitiken kan tyckas långt. Maria Arnholm är en uppskattad partisekreterare, men förknippas kanske inte med den nystart Liberalerna behöver.

Nu är ju dessa frågor i högsta grad hypotetiska, eftersom så mycket talar för att Jan Björklund inte har några ambitioner på att avgå.

Jag har i väldigt många politiska sakfrågor helt motsatt uppfattning än Jan Björklund. Men jag har alltid uppskattat hans internationella engagemang, hans avståndstagande från samverkan med Sverigedemokraterna och att han för det mesta tycks bottna i det han säger - talepunkterna tar aldrig över i retoriken. Kanske är det hans klassbakgrund som skiner igenom.

Dessutom uppskattar jag uthållighet, i vår hastiga och turbulenta tid. Så därför kan jag också ärligt gratulera Jan Björklund på 10-årsdagen som partiledare. Kanske får jag anledning att återkomma med nya gratulationer om ytterligare 10 år. Vackert så.

Jan Björklunds sommartal i Göteborg

Jag vet vad jag vill ge mina barn; 
Det är ett land som inte frågar var de kommer ifrån, utan vart de är på väg.

Jan Björklunds sommartal i Göteborg i dag var en engagerad hyllning till de liberala idealen, men utan att det egentligen brände till. Som så många andra (inklusive undertecknad) var Jan Björklund bekymrad över tonläget i debatten om flyktingar och invandring: "Det måste vara möjligt att både vara för solidaritet och medmänsklighet med de människor som flyr från krig och samtidigt se de problem vi har med integrationen. (...) Det måste vara möjligt att föra en nyanserad diskussion, utan att mötas av hat." Javisst, jag instämmer. Men det är också svårt att hitta någon som säger emot.

Bostadspolitiken, med krav på fri hyressättning i nybyggnation, var det enda sakområde som stack ut. Men Folkpartiets nya förslag hade ju redan publicerats på DN Debatt i dag. Jag tycker det är bra att Folkpartiet presenterar nya förslag och söker strid i bostadspolitiken. Det är ett politikområde som berör en av vår tids stora samhällsproblem och där såväl allianspartierna som de rödgröna partierna haft särskilt svårt att formulera djärva, konstruktiva förslag. Förhoppningsvis bidrar Folkpartiets utspel (vars grundidéer jag inte delar) till att inspirera de rödgröna partierna att flytta fram de egna positionerna i bostadspolitiken.

Självklart måste Jan Björklund också kommentera skolpolitiken. Men det avsnittet var kanske talets sämsta. Avsnittet andades en trött självgodhet och var totalt utan självkritik. Folkpartiet har en tung uppförsbacke framför sig i arbetet med att försöka återvinna väljarnas förtroende i skolfrågorna.

Efter valförlusten 2014 var det oerhört svårt att hitta någon politisk bedömare som trodde att Jan Björklund skulle leda Folkpartiet i valet 2018. I stället pågick en diskussion om orsakerna till varför han inte avgick direkt efter valförlusten. I en tidigare text diskuterade jag olika tänkbara förklaringar, och lyfte fram Fredrik Reinfeldts avgång och den dramatiska händelseutvecklingen fram till Decemberöverenskommelsen som de möjligen mest sannolika. Men även nu, när det politiska läget är så mycket lugnare, sitter Jan Björklund kvar och visar inga tecken på att lämna partiledarposten.

Av de förklaringar jag diskuterade återstår att Jan Björklund vill vänta med att avgå till ett tillfälle som är så gynnsamt som möjligt för den han vill se som sin efterträdare, samt att Jan Björklund verkligen inte vill avgå utan tänker hänga sig kvar så länge det går. Det blir spännande att följa huruvida Folkpartiets tålmodiga medlemmar verkligen kommer att låta Jan Björklund leda partiet ända fram mot valet 2018.

Försvaret, Nato-medlemskap och Decemberöverenskommelsen

Uppdaterat söndag 19 april kl 21.45. I kvällens SVT Agenda debatterade försvarsministern Peter Hultqvist och folkpartiledaren Jan Björklund försvarsuppgörelsen mellan regeringen och samtliga allianspartier utom Folkpartiet. Peter Hultqvist har utvecklats till en väldigt säker och trygg debattör, samtidigt som Jan Björklund har en psykologisk uppförsbacke eftersom han i regeringsställning ansvarat för nedskärningar av försvaret under åtta års tid.

Efter debatten var det Anna Kinberg Batras tur att utfrågas. Hon försvarade förstås uppgörelsen med regeringen. Där Jan Björklund klassificerade uppgörelsen som "fortsatt misskötsel" lyfte Anna Kinberg Batra fram att den innebar en fördubbling av den ökning som Magdalena Andersson föreslog.

*

Det är svårt att tolka den blocköverskridande uppgörelsen om försvarspolitiken på annat sätt än som en seger för Stefan Löfven och regeringen. Genom uppgörelsen och Folkpartiets avhopp splittras Alliansen i en av de frågor där nationell och partipolitisk enighet anses vara särskilt värdefullt. Genom uppgörelsen stärks Decemberöverenskommelsen, vilket underlättar för Stefan Löfven att regera vidare under mandatperioden fram till valet 2018. Genom uppgörelsen ifrågasätts inte Sveriges militära alliansfrihet, vilket ger Stefan Löfven och hans regering arbetsro i de säkerhetspolitiska frågorna.

Visserligen skall regeringen enligt uppgörelsen "uppdra åt en expert" att ta fram en rapport som "analyserar och redogör för innebörden av olika former av samarbeten respektive medlemskap med länder och i organisationer, samt dessas för- och nackdelar inom det försvars- och säkerhetspolitiska området, idag och i framtiden." Av de områden som på detta sätt skall analyseras anges "relationen till de nordiska, nordisk-baltiska och bilaterala svensk-finska samarbetena, samt till den transatlantiska länken, FN, EU, OSSE och Nato."

Visst finns det i formuleringarna ovan en öppning för att vid sidan av allt annat också studera för- och nackdelar med ett svenskt medlemskap i Nato. Men genom att formulera uppdraget så brett blir rapporten något helt annat än den "Nato-utredning" som allianspartierna tidigare efterlyst. Dessutom - och viktigast i sammanhanget - anges explicit: Analysen ska inte utvärdera den militära alliansfriheten. Självklart blir det omöjligt att ta ställning till värdet av ett svenskt Nato-medlemskap om man inte samtidigt utvärderar den militära alliansfriheten. Folkpartiets vikarierande utrikespolitiske talesperson Maria Weimer har därför alldeles rätt när hon på Twitter skriver att utredningen inte ens i den bästa av världar kan kallas för en Nato-utredning.

*

I den politiska debatten går skallet går mot Decemberöverenskommelsen. Skallet kommer nästan uteslutande från höger, och kritiken går ut på att överenskommelsen gynnar regeringen. Ja, det gör den. Det är det som är meningen med den. Minoritetsregeringen skall gynnas så att den kan regera, oavsett politisk färg. På kort sikt fyller överenskommelsen en stabiliserande roll i svensk politik. De långsiktiga konsekvenserna är mer svårbedömbara.

För egen del har jag tillsammans med kollegan Jonas Hinnfors och journalisten Karin Eriksson (just nu politisk reporter på Dagens Nyheter) precis påbörjat arbetet med en bok om Decemberöverenskommelsen - dess tillkomst, dess konsekvenser och vad överenskommelsen säger oss om svensk politik. Boken kommer ut 2016. Mer information följer. Keep posted. :-)

Folkpartiet, Nato och det plötsliga avhoppet från försvarssamtalen

Under visst buller och bång hoppade Folkpartiet på måndagskvällen av de pågående försvarssamtalen mellan regeringen och allianspartierna. Avhoppet kom plötsligt, om än inte helt oväntat. Folkpartiet hade genom sitt realpolitiskt ogenomförbara krav på 18 extra miljarder till försvaret ställt sig en bra bit utanför det förhandlingsutrymme som trots allt förelåg mellan de övriga partierna.

Genom sitt förslag om 18 extra miljarder och genom sitt avhopp kan Folkpartiet möjligen framstå som ett tänkbart alternativ för alla de besvikna moderater som tycker att alliansregeringen i allmänhet och Moderaterna i synnerhet sålde ut försvaret under regeringsåren 2006-2014. Å andra sidan riskerar Jan Björklund och Folkpartiet att framstå som hycklare eftersom partiet inte med eftertryck drivit försvarsfrågorna under tiden i alliansregeringen, när man ju faktiskt var en del av budgetmakten. Först nu - i opposition - tar Folkpartiet bladet från munnen och argumenterar för ett budgettillskott på 18 miljarder.

I P1 Morgon i morse lyfte Jan Björklund fram ett ytterligare argument för att Folkpartiet dragit sig ur de pågående försvarssamtalen. Vid sidan av att partiet ville satsa så mycket mer pengar på försvaret menade Björklund att regeringen vägrade gå med på en ordentlig utredning som syftade till ett svenskt Nato-medlemskap. För säkerhets skull upprepade Jan Björklund kravet - utredningen skulle genomföras i syfte att Sverige skulle bli Nato-medlem.

Jan Björklunds formuleringar om Nato-utredningen är intressanta i två avseenden. För det första innebär de en förändring i förhållande till allianspartiernas tidigare gemensamma krav om en Nato-utredning, vilken skulle genomföras förutsättningslöst i syfte att kartlägga fördelar och nackdelar med ett svenskt Nato-medlemskap. Resultatet av denna förutsättningslösa utredning skulle därefter ligga till grund för en fördjupad diskussion om huruvida Sverige borde söka medlemskap i Nato eller ej. Men i Jan Björklund nya roll som oppositionspolitiker behövs det inte längre någon sådan förutsättningslös utredning. Svaren är givna redan på förhand, och utredningen skulle således inte handla om om utan om hur Sverige skulle bli medlem i Nato.

För det andra är Jan Björklunds krav på en sådan utredning sakpolitiskt helt orealistisk. Björklund vet att de rödgröna partierna, och knappast heller Centerpartiet, skulle acceptera en utredning som explicit syftade till att föra in Sverige i Nato. Hans krav blir därför bara symbolpolitik - han vet redan när han framför kravet att det inte kan accepteras.

På Twitter skriver Folkpartiets utrikespolitiske talesperson Maria Weimer att Folkpartiet "står bakom Alliansens krav på förutsättningslös utredning, men att det heller inte är någon hemlighet att FP sedan 1999 är för ett svenskt Natomedlemskap". Det är naturligtvis sant. Men Folkpartiets avhopp hade blivit mer trovärdigt om det motiverats med regeringen ovilja att tillsätta en förutsättningslös utredning än med regeringens ovilja att tillsätta en utredning i syfte att Sverige skall bli Nato-medlem.

 

*

Det är något speciellt med de borgerliga partierna och tilltron till att statliga utredningar skall visa att Sverige bör söka medlemskap i Nato. I en tidigare text har jag visat hur förre rektorn vid Försvarshögskolan Henrik Landerholm och tidigare försvarsminister Sten Tolgfors som moderata riksdagsledamöter försökte använda utredningsväsendet för att flytta fram partiets positioner i Nato-debatten, men fick bita i det sura äpplet. Den texten förtjänar att läsas igen.

Hur skulle extravalet ha gått? Här finns svaret!

Om drygt fyra timmar skulle vallokalerna stängts och de första prognoserna om valutgången ha presenterats. Men Decemberöverenskommelsen kom emellan, och det extraval som skulle ha genomförts i dag den 22 mars ställdes in.

Vad hade hänt om Decemberöverenskommelsen inte blivit av utan om extravalet i stället hade genomförts? Här är min analys.

Alliansen var avsevärt försvagad efter valförlusten i september 2014. Fredrik Reinfeldt förkunnade sin avgång redan på valnatten. Allianspartierna var bundna av sitt löfte att lägga en sista gemensam budget, men de hade inte räknat med att Sverigedemokraterna skulle rösta för deras förslag och därigenom utlösa en regeringskris. Inte heller hade de räknat med att Stefan Löfven i den situation som uppstod skulle utlysa extraval.

Moderaterna skulle i detta extraval tvingas möta väljarna utan Fredrik Reinfeldt. Partiet hade gjort ett förlustval och tappat nära sju procentenheter av sitt väljarstöd. Anna Kinberg Batra valdes inte till partiledare förrän i januari. Svenska väljare röstar i huvudsak på parti och inte på person. Men Anna Kinberg Batra hade fått en tuff uppgift att på bara några veckor hinna växa in i partiledarrollen och leda och hålla samman sitt parti i valrörelsen. Moderaterna hade i extravalet gått ytterligare något bakåt och fått omkring 22 procent av rösterna.

Folkpartiet gjorde i september 2014 sitt näst sämsta val genom tiderna. Inget tyder på att Jan Björklund och Folkpartiet skulle lyckas växla om plötsligt attrahera nya väljare. Folkpartiet skulle i stort sett upprepa sitt valresultat och få ungefär 5.5 procent av rösterna.

Kristdemokraterna lyckades med knapp nöd klara fyraprocentsspärren. En Göran Hägglund som bestämt sig för att avgå skulle bli tvungen att skjuta upp sina planer, bita ihop och gå in i ännu en valrörelse med fyraprocentsspöket i bakhasorna. Det är svårt att bedöma om taktikröstarna skulle vara fler eller färre i extravalet, men Kristdemokraterna skulle trots allt klara sig kvar i riksdagen. Men marginalen blev knapp, partiet fick 4 procent av rösterna.

Centerpartiet hade i god tid före valet i september 2014 avlägsnat sig från fyraprocentsnivån och Annie Lööf på allvar etablerat sig i rollen som partiledare. Centerpartiet har god kassa och är det alliansparti som haft bäst förutsättningar att hävda sig i extravalet. Jag tror att Centerpartiet hade kunna tjäna en del på de övriga allianspartiernas svaghet och öka något, till 8 procent av rösterna.

Socialdemokraterna visade politisk handlingskraft genom Stefan Löfvens besked om att utlysa extraval. Men under valkampanjen skulle Stefan Löfven varje dag och varje stund ha fått konfronteras med allianspartiernas argument att Socialdemokraterna saknade regeringsduglighet. Efter åtta år i opposition hade Stefan Löfven tvingats utlysa extraval efter bara några månader som regeringschef. Det är ovisst hur starkt intryck väljarna hade tagit av det argumentet, men det är svårt att se hur Socialdemokraterna under dessa förutsättningar signifikant skulle ha stärkt sin ställning i väljaropinionen. Partiet hade tappat något och fått omkring 30 procent av rösterna.

Miljöpartiet gjorde i valet 2014 ett sämre resultat än vad man hade hoppats. Möjligen hade partiet genom en förändrad strategi något kunnat förbättra sitt resultat, men jag tror ändå att resultatet hade blivit ungefär detsamma som i september. Miljöpartiet skulle således ha fått omkring 7 procent av rösterna.

Vänsterpartiet sidsteppades direkt efter valet av Stefan Löfven och fick aldrig vara med i några regeringsförhandlingar. I stället kunde partiet koncentrera sig på att utveckla en oppositionspolitik från vänster. I ett extraval kunde Vänsterpartiet ha gynnats av denna oppositionsroll och kanske förbättra sitt resultat till 7.5 procent av rösterna.

Sverigedemokraterna skulle genom Jimmie Åkessons sjukskrivning tvingas gå till val utan sin partiledare. Jag tror inte Åkessons frånvaro under dessa omständigheter hade fått någon avgörande betydelse för valutgången. Den avgörande frågan blir i stället hur väljarna ställt sig till partiets agerande i samband med budgetomröstningen. Det var ju så att partiet genom att bryta praxis och rösta för Alliansens förslag utöste den regeringskris som ledde fram till det extraval som nu inte blev. Skulle väljarna tycka att Sverigedemokraterna visat att partiet var handlingskraftigt och ta strid för sina värderingar på ett sätt som innebar att de övriga partierna inte kunde fortsätta nonchalera dem? Eller skulle väljarna tycka att Sverigedemokraterna nu skapade oreda och orsakat ett dyrt och onödigt extraval som ingen egentligen ville ha? Jag tror att dessa båda tendenser skulle jämna ut varandra och partiet skulle därmed tangera sitt valresultat på cirka 13 procent av rösterna.

Feministiskt initiativ och Piratpartiet skulle inte i ett extraval lyckas flytta fram sina positioner.

Extravalet skulle således givit de rödgröna partierna  omkring 44.5 procent av rösterna, mot 39.5 procent för allianspartierna. Extravalet ledde således inte till någon egentlig förändring i styrkeförhållandet mellan regering och opposition. Stefan Löfven skulle få förnyat förtroende att bilda regering. Allianspartierna skulle sannolikt inte lägga något ytterligare gemensamt budgetförslag under mandatperioden. Stefan Löfven kunde därigenom hanka sig fram under mandatperioden, och någon motsvarighet till Decemberöverenskommen hade kanske inte arbetats fram.

Min analys av valutgången för det inställda extravalet hamnar väldigt nära de opinionsmätningar som redovisar opinionsläget i dag, som till exempel DN/Ipsos från i morse.

Jag diskuterade det inställda extravalet i dagens P4 Extra med Emanuel Karlsten (ännu ej på nätet).

Fortsatt rödgrönt överläge, trots parlamentariskt svag regering

Trots en parlamentariskt svag minoritetsregering och ett osäkert politiskt läge är väljaropinionen påfallande stabil. Dagens opinionsmätning från Novus förändrar inte den bilden. De rödgröna partiernas försprång växer ytterligare något, och försprånget uppgår nu till 6.1 procentenheter.

Det politiska läget i Sverige är unikt i Europa. Jag känner inte till något annat land som styrs av vänsterpartier samtidigt som högerpartier har en majoritet i parlamentet. Än så länge har de svenska väljarna inte reagerat på detta förhållande genom att straffa den sittande rödgröna regeringen.

Ett av de viktigaste skälen till de rödgröna partiernas överläge i opinionen är att de borgerliga allianspartierna är politiskt försvagade. Efter valförlusten och turbulensen kring Decemberöverenskommelsen prioriterar de nu internt partiarbete i stället för oppositionspolitik. Kristdemokraterna byter partiledare och olika ideologiska strömningar inom partiet söker flytta fram sina positioner. Moderaterna har just valt en ny partiledare, och Anna Kinberg Batra har varit mer eller mindre osynlig i den politiska debatten de senaste veckorna. Folkpartiet klarar med nöd och näppe fyraprocentsgränsen i dagens Novus-mätning (partiet får exakt 4.0 procent) och Jan Björklund har fått utstå stark intern kritik. Endast i Centerpartiet tycks läget vara stabilt.

Sverigedemokraterna backar i dagens Novus-mätning med 1.5 procentenheter och får 15.0 procent. Nedgången är inte statistiskt säkerställd. Resultatet är särskilt intressant mot bakgrund av den debatt som förs om huruvida Sverigedemokraterna gynnas av att andra partier diskuterar integrationspolitik. Å ena sidan finns det forskning som stöder tesen att partier gynnas av att deras profilfrågor dominerar dagordningen och av att andra partier också diskuterar dessa frågor. Å andra sidan kan Sverigedemokraterna ha gynnats av att övriga partier tidigare inte velat diskutera flykting- och invandringspolitik och därigenom ha skapat en bild av att Sverigedemokraterna är det enda parti som intresserat sig för dessa frågor överhuvudtaget.

En mätning är ingen mätning. Dagens mätning ger inte stöd åt tesen att Sverigedemokraterna skulle ha gynnats av de övriga partiernas integrationspolitiska utspel under de senaste veckorna. Samtidigt framstår det i alla fall för mig som en myt att flykting- och invandringsfrågorna "inte har diskuterats" tidigare. Jag tycker inte vi har talat om något annat det senaste året (skall bli spännande att ta del av valundersökningarnas resultat om den politiska dagordningen i samband med valet 2014). Därför kan det mycket väl vara så att Sverigedemokraterna redan intecknat de väljargrupper som nu annars skulle ha mobiliserats genom de övriga partiernas integrationspolitiska utspel - partiet har inte så många fler väljare att vinna på denna fråga.

Opinionsläget så här tidigt i mandatperioden betyder inte särskilt mycket. Men överläget i opinionen ger de rödgröna partierna arbetsro inför vårbudgeten. Det kan behövas, med tanke på att det militära samarbetsavtalet med Saudiarabien allt mer framstår som en tickande bomb i regeringssamarbetet mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

När avgår Jan Björklund och vem efterträder honom?

Jag har ännu ej stött på någon politisk bedömare som tror att Jan Björklund leder Folkpartiet i valet 2018. Folkpartiet gjorde i september 2014 med sina 5.4 procent sitt näst sämsta val någonsin - endast valet 1998 (4.7 procent) har varit sämre. Folkpartiet har tappat sin paradfråga skolfrågan till Socialdemokraterna, och har i de senaste opinionsmätningarna legat obehagligt nära fyraprocentsgränsen. Knappast någon tror att Jan Björklund är rätt person att vända Folkpartiets negativa utveckling.

Varför har då Jan Björklund ännu inte tagit sin Mats ur skolan och tillkännagivit sin avgång? Det finns åtminstone fyra tänkbara förklaringar, och dessa är inte ömsesidigt uteslutande.

1.) Fredrik Reinfeldt tillkännagav sin avgång redan på valnatten. Det är bättre för Alliansen att hantera ett partiledarbyte i taget. Så snart Anna Kinberg Batra etablerat sig som ny partiledare och tillika oppositionsledare kan Jan Björklund utan större dramatik berätta att han tänker avgå vid Folkpartiets landsmöte hösten 2015.

2.) Jan Björklund hade meddelat sin avgång redan i slutet av förra året om inte Sverigedemokraterna utlöst regeringskris och parlamentariskt kaos genom att ge sitt aktiva stöd till allianspartiernas budgetförslag. Nu finns Decemberöverenskommelsen på plats och ger den parlamentariska stabilitet som möjliggör för Jan Björklund att utan större dramatik berätta att han tänker avgå vid Folkpartiets landsmöte hösten 2015.

3.) Jan Björklund vill vänta med att avgå till ett tillfälle som är så gynnsamt som möjligt för den han vill se som sin efterträdare. Frågan är då vem denne person skulle vara. Jan Björklund är i traditionella vänster-högerfrågor mer socialliberal än vad de flesta tror. Jag återkommer till detta resonemang nedan.

4.) Jan Björklund vill verkligen inte avgå utan tänker hänga sig kvar så länge det går. Jag tror faktiskt inte det är så Jan Björklund tänker. Om han gör det, kommer partiet i övrigt i god tid före valet 2018 att på olika sätt tala om för honom att detta nog inte är en god idé.

Jag tror mest på förklaring 1 och 2 enligt ovan, men utesluter inte att åtminstone delar av förklaring 3 också kan ha viss bäring.

Vilka personer är då tänkbara att efterträda Jan Björklund? Cecilia Malmström vore förstås ett lyft för Folkpartiet. Men jag kan inte riktigt se den logik som får Cecilia Malmström att i förväg avbryta sitt uppdrag som EU-kommissionär för att åka hem och i opposition leda ett parti som just nu samlar fem procent av väljarkåren. Birgitta Ohlsson har ett starkt stöd i partiet och skulle vid en oddssättning måhända bli favorit. Just nu är hon föräldraledig och syns därför inte så mycket i offentligheten. Hon har en vass profil i jämställdhetsfrågorna och framstår som karismatisk, äkta och engagerad. Hennes värste konkurrent just nu är Erik Ullenhag, partiets gruppledare i riksdagen och tillika partiets ekonomisk-politiske talesperson. Erik Ullenhag har haft en hög profil de senaste månaderna och uppfattas nästan som partiet de facto-ledare - åtminstone i riksdagen. Erik Ullenhag är kompetent och trevlig, men framstår också som en smula färglös. En del menar att Erik Ullenhag är mer socialliberal och Birgitta Ohlsson mer marknadsliberal, vilket skulle kunna innebära att Jan Björklund föredrar Ullenhag. I kulisserna vilar Maria Arnholm, som efter höstens val utsågs till partisekreterare. Maria Arnholm är populär i de flesta sammanhang, och jag har hört socialdemokrater som säger att hon värderingsmässigt hade platsat i en rödgrön regering.

Hur det nu blir hoppas och tror jag att Folkpartiet väljer en öppen process där medlemmarna kan välja mellan flera villiga kandidater. Det är en process som fler partier borde ta efter.

Läs gärna Jenny Madestams bok Hur blir man vald? Om ledarskiften i tre svenska partier (Liber, 2014). Samt Anders Sundells text på Politologerna där han visar att det är en mycket högre sannolikhet för partiledarbyte under året som följer efter ett val. Sannolikheten minskar därefter för varje år under mandatperioden. Jag kan heller inte låta bli att påminna om min text Kommer någon partiledare att avgå under 2013? I så fall vem?, där jag prickade rätt.

Turbulens i Nato-frågan

I dag presenterades en opinionsmätning från Novus där stödet för ett svenskt Nato-medlemskap för första gången var större än motståndet. Av de tillfrågade ansåg 37 procent att Sverige borde söka medlemskap i Nato, medan 36 procent var emot. Även om skillnaden var mycket liten fanns det ett starkt symbolvärde i att Nato-anhängarna bröt en trend och i denna mätning var fler än Nato-motståndarna.

Den svenska Nato-opinionen har ända sedan kalla krigets slut präglats av stabilitet. Andelen personer som svarat att det är ett dåligt förslag har oftast varit två till tre gånger fler än andelen personer som svarat att det är ett bra förslag. Men under det senaste året har stabiliteten ersatts av turbulens. Flera olika mätningar har publicerats som visat väldigt olika resultat. I en del mätningar har Nato-motståndet minskat och opinionsläget varit nästan jämnt. I andra mätningar, som t ex en från Ipsos som redovisades i Dagens Nyheter i maj i år, var motståndet fortfarande stort - av de tillfrågade ansåg 56 procent att Sverige inte skulle gå med i Nato medan endast 28 procent förespråkade ett svenskt Nato-medlemskap.

Sverige är unikt i Europa genom att ha förskonats från krigets fasor i 200 år. Denna långa period av fred förknippas av många medborgare med Sveriges militära alliansfrihet och neutralitetspolitik. Även om den tolkningen är grovt förenklad har den under många år varit en del av den svenska självbilden. Först nu, snart 25 år efter kalla krigets slut, syns tecken på att självbilden kan börja på att förändras. EU-medlemskapet, Sveriges nära samarbete med Nato och neutralitetsbegreppets utmönstring ur den säkerhetspolitiska doktrinen sätter måhända sina spår.

Nato-anhängarnas stora problem under många har har varit att de varit oförmögna att berätta vilket säkerhetspolitiskt problem som skulle lösas genom att Sverige blev medlem av Nato. Under det senaste året har emellertid förtroendekrisen för det svenska försvaret bidragit till att en sådan problembeskrivning börjat växa fram. Problembeskrivningen skulle kunna formuleras så här: Rysslands offensiva agerande skapar en skärpt hotbild mot Sverige samtidigt som Sverige inte har några möjligheter att mer än under några få dagar försvara sitt territorium. Ett svenskt Nato-medlemskap skulle lösa detta problem, menar Nato-anhängarna, eftersom Sverige då skulle garanteras hjälp att försvara sitt territorium. Så blev till exempel Vänsterpartiets utrikespolitiske talesperson Hans Linde relativt svarslös (vilket inte händer ofta) då han i Studio Ett i P1 i dag konfronterades med frågan hur Sverige givet sitt svaga försvar skulle hantera ett ryskt angrepp. Lindes enda svar var att frågan var så hypotetisk att den var irrelevant att försöka besvara.

Nato-vännerna har vinden i ryggen. Förtroendekrisen för försvaret, de påstådda intrången i Stockholms skärgård, en mer offensiv rysk politik än tidigare, dagens opinionsmätning från Novus samt den rapport som presenterades i dag och som förordade en utredning om svenskt Nato-medlemskap skapar förutsättningar att driva frågan om svenskt Nato-medlemskap med större energi och större trovärdighet än tidigare. Under sina åtta år vid makten undvek Alliansen att driva frågan om svenskt Nato-medlemskap. I opposition kommer åtminstone Folkpartiet och sannolikt även Moderaterna och Kristdemokraterna att vara mindre finkänsliga.

Inom Moderaterna var Fredrik Reinfeldt en återhållande kraft i Nato-frågan. När Moderaternas partistämma tog ställning för svenskt Nato-medlemskap var det mot partiledningen vilja. Fredrik Reinfeldt använde därför nästan alltid formuleringen "mitt parti vill att Sverige söker medlemskap i Nato", i stället för att "jag" eller "vi" vill att Sverige söker medlemskap. Mycket talar för att Moderaternas nya ledarskap kommer att känna mindre restriktioner i frågan.

Kommer då Nato-anhängarna att vinna framgång i sina strävanden? I dag finns det inte mycket som tyder på det. Hittills har motståndet inom Socialdemokraterna (samt naturligtvis inom Miljöpartiet och Vänsterpartiet) varit kompakt. Försvarsminister Peter Hultqvist och utrikesminister Margot Wallström var i dag mycket tydliga i sina nej både till Nato-medlemskap och en utredning om Nato-medlemskap.

*

Nato-motståndarnas motberättelse är inte särskilt svår att formulera. Sannolikheten för ett ryskt angrepp på Sverige måste under överskådlig tid betraktas som ytterst liten, för att inte säga obefintlig. Ett svenskt Nato-medlemskap skulle i stället bidra till att höja den säkerhetspolitiska spänningen i Sveriges närområde, och avsevärt minimera Sveriges utrikespolitiska handlingsfrihet i såväl fredstid som krigstid. Ett svenskt Nato-medlemskap skulle snarare öka än minska risken att Sverige mot sin vilja drogs in i militära krigshandlingar. Som Nato-medlem skulle Sverige dessutom bli en del av Nato:s kärnvapendoktrin, med allt vad det innebär.

Spricker Alliansen upp?

Redan i slutet av våren började journalister ringa mig och fråga vilket parti som först skulle hoppa av Alliansen efter en valförlust.

Under valkampanjen märktes emellertid inga tecken på splittring eller sviktande moral inom Alliansen. Genom att offentligt slå fast att man skulle lämna ett gemensamt budgetförslag även om valet förlorades band sig allianspartierna tillsammans fast vid masten, åtminstone för de första månaderna av mandatperioden. En socialdemokratiskt ledd minoritetsregering skulle i Alliansen möta hårt politiskt motstånd och en offensiv opposition, var budskapet.

Tre dagar efter valet är allt förändrat. Alliansens ryggrad - Moderaterna - miste redan på valnatten sin partiledare Fredrik Reinfeldt. Dagen därpå följde Anders Borg efter. Det tycks heller inte som att Moderaternas partisekreterare Kent Persson lyckas försvara sitt riksdagsmandat. I dag har vi anat en första spricka inom Alliansen. Talespersoner för Centerpartiet och Folkpartiet har gett helt olika besked om huruvida de i efterhand kommer att försöka riva upp enskilda delar av en av riksdagen antagen rödgrön budget.

I dag är det svårt att hitta någon bedömare som tror att Alliansen kommer att hålla ihop och bedriva hård blockpolitik under mandatperioden. Det politiska läget är inte sådant att den strategin skulle fungera. De enskilda allianspartierna behöver också andas frihetens luft ett tag, för att idéutveckla sina partier, slippa kompromissernas tvångströja och kunna samla sina skaror.

Centerpartiet kan se framtiden an med tillförsikt efter ett val som gick oväntat bra, givet partiets opinionssiffror de senaste åren. Kristdemokraterna kan andas ut - partiet klarade fyraprocentsgränsen med god marginal. Folkpartiet gjorde lite i skymundan sitt näst sämsta val någonsin och måste nu ställa sig frågan vadan och varthän. Moderaterna är det stora frågetecknet. Kommer partiet att implodera när Reinfeldt och Borg nu hastigt försvinner, eller kommer partiet att kunna behålla sin ställning som Alliansens största och samlande kraft?

Givet det politiska läget undrar jag om inte många i Alliansen ångrar löftet att lägga en gemensam budget. Den riskerar nu att bara bli ett spel för galleriet, en onödig omväg på väg till något annat. Och tänk om Jimmie Åkesson mot alla odds plötsligt skulle få för sig att rösta ja till Alliansbudgeten? Kanske finns det trots allt utrymme för Alliansen att backa processen och inträda i frihetens rike redan nu? Det är ju inget som hindrar att man i slutet av 2016 samlar ihop sig igen och gör en gemensam satsning på 2018.

För att återgå till den inledande frågan - vilket parti kommer först att lämna Alliansen? Jag är lika vankelmodig nu som när jag fick frågan i våras. Kanske Moderaterna, för att slicka sina sår. Eller kanske Centerpartiet, som med vinden i ryggen kan börja växa och utmana Moderaterna om ledarplatsen i det borgerliga lägret.

Varför vill Moderaterna ha en debatturné med Vänsterpartiet om skolpolitiken?

I dag meddelade Moderaterna överraskande att Socialdemokraterna inte längre är partiets huvudmotståndare i skolpolitiken. Moderaterna menar att skillnaderna mellan deras och Socialdemokraternas skolpolitik är så små att det är rimligt att i stället betrakta Vänsterpartiet som huvudmotståndare. Därför utmanar Moderaternas utbildningspolitiske talesperson Tomas Tobé nu Vänsterpartiet på skolpolitisk debatturné runtom i landet.

För Vänsterpartiet måste beskedet ha tagits emot som en försenad och oväntad julklapp. Lika snopet måste beskedet ha varit för utbildningsminister Jan Björklund. En debatturné mellan Moderaterna och Vänsterpartiet försvårar ytterligare möjligheterna för Folkpartiet att återta skolpolitiken som en profilfråga.

Moderaternas utspel får tre konsekvenser: 1.) Utnämningen till huvudmotståndare och en eventuell debatturné höjer Vänsterpartiets status och synlighet i de skolpolitiska frågorna. Det är bra för Vänsterpartiet. 2.) Socialdemokraterna sidsteppas på ett förödmjukande sätt och försvårar ytterligare för medborgarna att identifiera skarpa skiljelinjer mellan Moderaterna och Socialdemokraterna i skolpolitiken. 3.) Moderaterna vinner i sig knappast några röster på initiativet. Om vi spekulerar i väljarströmmar kommer sådana i så fall snarast att gå från Socialdemokraterna till Vänsterpartiet.

Utspelet är ett led i Moderaternas övergripande strategiska tänkande för att få valrörelsen dit man vill. Moderaterna strävar efter att lägga sig så nära Socialdemokraterna som möjligt i flera av för väljarna viktiga sakfrågor. Om väljarna får svårt att se skillnad på Moderaterna och Socialdemokraterna i dessa frågor ökar möjligheterna för Moderaterna att få valkampanjen att handla om de frågor där partiet står starkt, främst då den ekonomiska politiken. Små skillnader i sakfrågorna kan göra valet till ett förtroendeval, och där har Moderaterna starka kort i Fredrik Reinfeldt och inte minst Anders Borg. Moderaternas omsvängning i skattepolitiken och beslutet att tillsätta en bostadspolitisk utredning är andra exempel på en strävan att få valdebatten i en sådan riktning.

Genom att påstå att det är små skillnader i skolpolitiken mellan Moderaterna och Socialdemokraterna men stora  skillnader mellan Moderaterna och Vänsterpartiet säger Moderaterna också indirekt att det föreligger stora politiska skillnader mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i skolpolitiken. Därmed har man också sagt att det råder splittring inom den rödgröna oppositionen i en av de frågor som väljarna själva anger som viktigast. Hur skall Stefan Löfven kunna regera med stöd av Jonas Sjöstedt, när de tycker så olika i skolpolitiken, blir budskapet.

Socialdemokraternas utmaning består i att formulera förslag som distinkt skiljer sig från Moderaterna och som är så ideologiskt laddade att Moderaterna inte kan ta över dem. På så sätt skulle man mer tydligt kunna visa den politiska skillnaden mellan Alliansen och den rödgröna oppositionen.  Men inom Socialdemokraterna finns en ängslan att göra misstag som skulle bjuda in Alliansen i matchen om regeringsmakten igen. Så länge opinionsavståndet mellan de rödgröna och Alliansen består kommer Socialdemokraterna knappast att pröva lyckan med några dramatiska förslag. I stället sitter man stilla i båten och ser hur valdagen och en förmodad valseger kommer närmare och närmare.

Alliansen sov bort senhösten och vintern. Fredrik Reinfeldt hävdade att opinionsläget sannolikt skulle utjämna sig själv när vi gick från mellanvalsperiod till valår. Det var en grov felbedömning. I stället rasslade opinionsavståndet under vintern iväg till ungefär 16 procentenheter.

Sent skall syndaren vakna, sägs det. Frågan är om Alliansen denna gång har vaknat för sent. De närmaste veckornas opinionsmätningar lär ge en tydlig indikation om huruvida så är fallet.

Sveriges 200 år av fred och en Nato-debatt på tomgång

I år är det 200 år sedan Sverige var i krig. Sommaren 1814 genomförde kung Karl XIII ett kortare fälttåg mot Norge så att de norska kraven på självständighet inte skulle kunna förverkligas. Sveriges 200 år långa period av fred gör vårt land närmast unikt i Europa.

En del tror kanske att Sveriges 200 år långa period av fred är konsekvensen av en målmedveten neutralitetspolitik. Så är inte fallet. Ibland har Sverige hållits utanför krigshandlingarna mer genom tillfälligheternas spel och ibland har Sverige gjort avsteg från neutralitetspolitiken. Tillåtandet av transitering av tysk trupp mellan Norge och Tyskland samt mellan Norge och Finland över svenskt territorium under andra världskriget är kanske de tydligaste exemplen på sådana avsteg.

Men särskilt under Sveriges moderna historia och under det kalla kriget fick den militära alliansfriheten och neutralitetspolitiken ett starkt fäste i svensk säkerhetspolitik. Genom att stå militärt alliansfritt i fred skulle Sverige ha möjlighet att stå neutralt i händelse av krig i Sveriges närområde. Visserligen samverkade Sverige med västmakterna i fredstid. Men denna samverkan var inget avsteg från neutralitetspolitiken eftersom samverkan utformades på ett sätt så att den inte minskade Sveriges handlingsfrihet att stå neutralt om kriget skulle komma. Efter det kalla krigets slut använder Sverige inte längre termen "neutralitetspolitik" som beteckning på sin säkerhetspolitik. Samarbetet med Nato har utvecklats och fördjupats. Däremot kvarstår den militära alliansfriheten, vilken syftar till att Sverige i händelse av krig i närområdet skall ha kvar sin handlingsfrihet.

Då och då väcks frågan om Sverige borde gå med i Nato. Folkpartiet och Moderaterna vill gärna detta, men driver inte frågan särskilt stark. Nato-motståndet i svensk opinion har varit stabilt över tid. I SOM-institutets årliga mätningar brukar andelen som inte vill gå med i Nato vara ungefär två till tre gånger så många som de som vill att Sverige skall gå med i Nato.

Bekymret för Nato-anhängarna är att de har väldigt svårt att formulera ett övertygande argument om varför Sverige efter 200 år av fred nu skulle säga upp den militära alliansfriheten och i stället gå med i en militärallians. Vilket problem är det som skulle lösas genom att Sverige gick med i Nato? Ingen tror att Sveriges säkerhet skulle förbättras på ett signifikant sätt, eller att försvarskostnaderna skulle minska. Argumenten blir i stället ofta svepande. Så skriver till exempel ordförandena för de högerpartiernas ungdomsförbund i Svergie, Finland, Norge och Estland i en gemensam artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet att ett Nato-medlemskap för Sverige och Finland vore "naturligt" och skulle stärka "vår förmåga att delta i att bygga fred och säkerhet även utanför vår omedelbara närhet". Dessutom hävdas i artikeln att Sverige och Finland behöver bli medlemmar av Nato för att vi ska "kunna stå upp för demokrati och frihet i världen". Argument av detta slag får knappast Nato-motståndarna att sova dåligt om natten.

Det är alltid den som vill förändra något som bär argumentationsbördan. Vid sidan av att det saknas övertygande säkerhetsargument om vad Sverige skulle ha att vinna på ett Nato-medlemskap tillkommer problematiken med Natos kärnvapendoktrin. Som Nato-medlem skulle Sverige bli delaktig av denna kärnvapendoktrin, vilket går på tvärs med den starka opinion mot kärnvapen som Sverige givit uttryck för över tid.

200 år av fred är sannerligen värt att fira. I ett historiskt jämförande perspektiv är det svårt att överskatta den lycka som det inneburit för svenska folket att förskonas från krigets fasor. Denna lyckliga lott förpliktigar till ett aktivt deltagande i det internationella arbetet för fred och frihet, varhelst dessa värden står på spel. Sverige bör ständigt gå i spetsen i ett sådant fredsarbete. Det kan Sverige göra inom EU, i FN, tillsammans med andra stater och på egen hand. Men det finns inga starka argument för varför ett Nato-medlemskap skulle vara ett lämpligt steg i det arbetet.

Efter S-besked i regeringsfrågan - vad händer nu med blockpolitiken?

Socialdemokraternas besked i regeringsfrågan innebar att partiet uttryckte en vilja att efter en eventuell valseger 2014 samarbeta över blockgränsen. Besked har följts av en debatt om blockpolitikens vara eller inte vara i svensk politik.

Sverige är kanske det land i världen där vänster-högerdimensionen starkast dominerat - och fortfarande dominerar - det politiska livet. Under många år kunde man i princip väcka en normalbegåvad svensk väljare i sömnen och be denne rangordna de politiska partierna efter vänster-högerskalan. I dag är det svårare. Moderaterna har gått åt mitten, Centerpartiet åt höger. Var Miljöpartiet och Sverigedemokraterna skall inplaceras är för många inte helt självklart.

Men fortfarande är vänster-högerdimensionen den överlägset viktigaste enskilda konfliktlinjen i svensk politik. Det är styrkan i denna dimension som förklarar blockpolitikens fortsatt starka ställning. Det är därför opinionsinstiuten fortsätter att redovisa mätningsresultaten för de rödgröna partierna och för allianspartierna separat. Särredovisningen är meningsfull. Alla vet att om allianspartierna blir större än de rödgröna partierna kommer Fredrik Reinfeldt att bilda regering. Om de rödgröna partierna blir större än allianspartierna kommer Stefan Löfven att bilda regering. Blockens - om vi nu skall kalla dem för det - inbördes storlek avgör regeringsfrågan. Om vi inte tänker i "block" blir ju uttrycken "blocköverskridande överenskommelse" eller "samarbete över blockgränserna" helt meningslösa. 

Stefan Löfvens tal om samarbete över blockgränserna fyller två funktioner - en strategisk och en saklig. Strategiskt kan Stefan Löfven framstå som en statsman som ödmjukt väljer att inte föregripa medborgarnas uttalade vilja i form av valresultatet 2014. I stället vill han givet medborgarnas uttalade vilja vid en valseger forma den regering som är mest lämplig eller möjlig. Allianspartierna skall i stället framstå som styrda av ett snävt, partiegoistiskt blocktänkande. Sakligt är det socialdemokratiska beskedet ett uttryck för realpolitiska överväganden. Det kan bli svårt för Stefan Löfven att efter valet 2014 styra landet med en minoritetsregering. Det ligger i Sveriges intresse, menar Stefan Löfven, att blockpolitiken inte lägger hinder i vägen för regeringens möjligheter att styra landet efter 2014.

Svenska Valundersökningar har undersökt de svenska väljarnas inställning till blocköverskridande regeringar ända sedan 1968. Som mest har 31 procent av väljarna önskat sig en sådan. Men väljarnas önskemål påverkas förstås av vad som uppfattas som realpolitiskt möjligt och tänkbart.

Om de rödgröna partierna blir större än alliansparterna efter valet 2014 och Sverigedemokraterna får en vägmästarroll så är det mest sannolika utfallet att Socialdemokraterna och Miljöpartiet bildar en minoritetsregering. Folkpartiet och Centerpartiet kan knappast ta ett direkt steg från en alliansregering till en rödgrön regering. Dels eftersom de båda partierna så tydligt har sagt att de inte har för avsikt att regera med Socialdemokraterna. Dels eftersom de båda partierna kommer att behöva ägna tid åt inre partivård och ideologiutveckling efter åtta år som ständigt kompromissande småpartier i en koalitionsregering.

En minoritetsregering mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet med Sverigedemokraterna som vågmästare kommer att råka ut för avsevärda svårigheter under mandatperioden. Det är inte osannolikt att vi efter något år - när stridsröken från valkampanjen och valet 2014 börjar lägga sig - får se en ny samtalssituation växa fram mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet och Centerpartiet. Då har Folkpartiet förmodligen en ny partiledare som inte är bärare av gamla utfästelser om att inte samregera med Socialdemokraterna. Kanske Kristdemokraterna förmår ideologiskt förflytta sig så att ett regeringssamarbete vore möjligt? (Om nu Centerpartiet och Kristdemokraterna finns kvar i riksdagen efter valet 2014.)

I min demokratisyn är det viktigt att de politiskt relevanta skiljelinjerna synliggörs för medborgarna. Så länge konflikter kring vänster-högerdimensionen präglar det svenska samhället så vill jag därför ha blockpolitik. Blockpolitik utesluter inte blocköverskridande överenskommelser i enskilda frågor, eller till och med en blocköverskridande regering om en sådan skulle bli nödvändig. Men där är vi inte ännu. Om dagens opinionsmätningar blev valresultat skulle jag föredra en rödgrön minoritetsregering, med blocköverskridande uppgörelser i enskilda frågor. Skulle ett sådant arrangemang inte fungera hela mandatperioden får man i så fall försöka bredda regeringen.

Inför S-kongressen III. Hur skall det bli med vapenexporten?

Svensk vapenexport kan bli en stridsfråga på den stundande socialdemokratiska partikongressen i Göteborg. Inget annat land i världen säljer så mycket vapen per capita som Sverige (år 2011). Är det verkligen rimligt att just Sverige skall leda vapenexportligan? En stor del av den svenska  vapenexporten går också till diktaturer, som till exempel Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Det är sannerligen inte konstigt att frågan om svensk vapenexport väcker starka känslor inom socialdemokratin.

Inför kongressen nästa vecka finns flera motioner inlämnade som kräver stopp för svensk vapenexport, eller åtminstone ett mer restriktivt regelverk. Partistyrelsens utlåtande över dessa motioner är nog faktiskt det mest långtgående som jag tagit del av när det gäller att gå vapenexportens kritiker till mötes. När det gäller det så hårt kritiserade samarbetsavtalet med Saudiarabien säger till exempel partistyrelsen att socialdemokratin "var i regering när avtalet slöts" och därför självkritiskt skall medverka i granskningsprocessen. Det är inte var dag en partistyrelse så öppet kritiserar det egna partiets tidigare agerande.

Särskilt känslig är  frågan om svensk vapenexport till diktaturer. Egentligen är ju all svensk vapenexport förbjuden enligt lag. Men lagen medger undantag för export till länder som inte är krigförande eller som inte grovt kränker de mänskliga rättigheterna. Sveriges export av vapen till Saudiarabien i dag och till USA mitt under det folkrättsstridiga kriget i Irak visar att riktlinjerna för undantag inte följs.

I partistyrelsens utlåtande finns en svagt formulerad mening kring just denna problematik: "Icke-demokratier och länder som bryter mot de mänskliga rättigheterna kan inte ges samma legitimitet att få köpa vapen" (min kursivering, U.B.). Samma legitimitet? Formuleringen kan inte tolkas på annat sätt än att diktaturer och länder som bryter mot de mänskliga rättigheterna visst har legitimitet att få köpa svenska vapen, även om deras legitimitet är något svagare än för länder som är demokratier.

Här finns det möjlighet för kritikerna att ta ett steg framåt i frågan. Några motioner kräver till exempel i stället att vapenexport till diktaturer förbjuds helt. Om kongressen får välja mellan partistyrelsens formulering och motionärernas krav på förbud mot vapenexport till diktaturer är det inte alls säkert att partistyrelsens förslag vinner.

Situationen har dessutom förändrats på två intressanta sätt sedan partistyrelsen skrev sitt utlåtande. För det första har Folkpartiet i sitt förslag till nytt partiprogram satt ned foten och kräver: Sverige ska inte exportera vapen till diktaturer. Kommer Socialdemokraterna verkligen att vilja låta Folkpartiet ta täten i denna fråga?

För det andra har Stefan Löfven själv i en intervju i Expressen för ett par dagar sedan och sagt: Det ska inte vara okej att exportera vapen till länder som uppenbart betraktas som diktaturer. Det är en betydligt starkare markering i frågan än vad jag tidigare har noterat från hans sida. Med den formuleringen i ryggen bör vapenexportkritikerna på kongressen ha goda möjligheter att ytterligare flytta fram positionerna i frågan.

Det vidriga kriget i Gaza. Om det varit tvärtom?

Uppdaterat 21 november kl 17.10. Det blodiga terrordådet mot en buss i Tel Aviv tidigare i dag försvårar förhandlingarna om en vapenvila mellan Hamas och Israel. Givet terrordådet blir det svårare för den israeliska regeringen att acceptera en vapenvila och på hemmaplan få gehör för de kompromisser som en vapenvila måste inkludera. Risken är i stället stor att Israel som en maktdemonstration intensifierar bombningarna, och att Hamas i sin tur svarar med att intensifiera raketskjutningarna mot Israel. Den ojämlika dödsdansen fortsätter och värst drabbas det palestinska folket. Låt oss hoppas att påtryckningarna från bl a USA, Egypten, Turkiet och Qatar är tillräckligt starka för att en vapenvila ändå skall kunna åstadkommas under de närmaste dagarna.

Ett litet glädjeämne på hemmaplan är att kyrkomötet i dag beslutat att uppmana den svenska regeringen att verka för att Palestina upptas som fullvärdig medlemsstat i FN. Nu väntar vi bara på Carl Bildt.

*

Uppdaterat 20 november kl 21.10. Mycket talar för att en vapenvila mellan Hamas och Israel kommer till stånd inom kort. Det är mycket bra. Bombningarna och raketbeskjutningarna medför civila lidanden av ohyggliga mått.

Hamas går stärkt ur krisen. Militärt visade Hamas att deras raketer nu kan nå både Tel Aviv och Jerusalem, även om de flesta av raketerna oskadliggjordes av det israeliska luftförsvaret. Politiskt innebar krisen ett genombrott för Hamas, med besök i Gaza av ledarskapet från både Egypten och Qatar. Därigenom luckras blockaden upp och Hamas ställning stärks i förhållande till Fatah, som nu hoppas på en övertygande majoritet i den förväntade omröstningen om erkännande av staten Palestina i FN:s generalförsamling nästa vecka.

*

Det vidriga kriget i Gaza utspelar sig inför öppen ridå. Vi kan alla via media och på nätet ta del av lemlästade palestinska barn, änkor som skriker ut sin förtvivlan och sitt hat, den avgrundsdjupa, ofattbara sorgen hos föräldrar som mist sina barn. Medierapporteringen är i huvudsak saklig och korrekt och händelseutvecklingen får stort utrymme i nyhetssändningarna. Ändå är det som om det som sker i Gaza inte sker på riktigt. Raseriet saknas i reaktionerna, ersatt av torra, nyktra analyser.

I skrivande stund har närmare 100 palestinier - ungefär hälften civila - under de senaste dagarna dött av det israeliska bombardemanget. Igår utplånades en hel palestinsk familj, bland dem sex kvinnor och fyra barn, av en felriktad israelisk missil. Samtidigt har tre israeler dött genom raketskjutningar från Gaza mot Israel.

Jag kan inte komma från tanken att raseriet varit starkare om proportionerna varit de omvända. Om de senaste dagarnas krigföring hade inneburit att 100 israeler - varav hälften civila, kvinnor och barn - dödats av palestinska granater, medan tre palestinier dödats av israliskt våld. Jag är säker på att mediebevakningen då varit än mer intensiv, att engagemanget varit än starkare och att kravet på omvärlden att ingripa för att stoppa blodbadet skulla ha vuxit till oanade höjder.

Är ett palestinskt liv i omvärldens ögon då inte värt lika mycket som ett israeliskt liv? Nja. Skälen till de olikartade reaktionerna ligger kanske snarare i att de flesta svenskar lättare identifierar sig med israeler än med palestinier. Israeler blir individer, palestinier ett anonymt kollektiv. Den ohyggliga Förintelsen har också givit staten Israel en särskild plats i många människors sinnen. Det blir fler klick på en artikel som handlar om en massaker på israeler i Tel Aviv eller i Jerusalem än på en artikel som handlar om en massaker på palestinier i Gaza.

Det gäller att sätta sig över denna ojämlikhet i konflikten. Kraven på ett omedelbart eld upphör måste framföras än starkare, liksom det politiska stödet för den tvåstatslösning som trots allt fortfarande utgör den enda realistiska vägen mot varaktig fred.

Det gäller också att ge fullt stöd åt palestiniernas krav på erkännande av staten Palestina, ett krav som sannolikt kommer upp till omröstning i generalförsamlingen i nästa vecka. Hittills har Carl Bildt vägrat att visa var han står i frågan. Min bedömning är att han kan tänka sig att rösta för ett erkännande, en uppfattning som delas av Centerpartiet (även om Centerpartiet i utrikesutskottet förra veckan gick emot sin egen övertygelse och sitt eget stämmobeslut). Bildt måste få känna att han har ett politisk pris att betala på hemmaplan om han i denna fråga hukar för allianskamraterna i Folkpartiet och Kristdemokraterna, som inte vill stödja ett erkännande.

Jag vill passa på att puffa för arrangemanget Fred i Palestina? där jag medverkar tisdagen den 4 december kl 18.30, (Folkets Hus, Järntorget, Göteborg), tillsammans med bl a Sven Britton (riksdagsledamot för Socialdemokraterna, reste med Ship to Gazas fartyg Estelle till Gaza), Olle Katz (Judar för Israelisk-Palestinsk Fred) samt Cecila Dalman Eek (riksdagsledamot för Socialdemokraterna, vice ordförande för Socialdemokrater för Tro och Solidarietet). Välkomna!

Vinnare och förlorare i SCB:s partisympatiundersökning

I dag publicerades Statistiska Centralbyråns (SCB) stora partisympatiundersökning. SCB:s undersökning väcker alltid stor uppmärksamhet. Intresset beror på att SCB intervjuar över 5 000 personer, vilket ger undersökningen stor trovärdighet och även gör det möjligt att bryta ner resultaten i mindre grupper baserade på t ex ålder, yrke eller bostadsort.

Den stora vinnaren i dagens undersökning är Socialdemokraterna. Partiet får 37.7 procent, vilket dels är något högre än i de olika opinionsinstitutens mätningar och dels innebär en ökning med nära tio procentenheter från SCB:s föregående mätning i november 2011. En så stor ökning för ett enskilt parti är unik i Sveriges politiska historia.

Den stora förloraren i dagens undersökning är Moderaterna. Partiet får 28.6 procent, vilket är en minskning med nära fem procentenheter från SCB:s föregående mätning i november 2011. Även Miljöpartiet tillhör förlorarna. Miljöpartiets 8.1 procent innebär en minskning med 3.6 procentenheter. Övriga partier uppvisar endast små förändringar. Vänsterpartiet är störst av småpartierna med 5.9 procent, följt av Folkpartiet 5.5 procent, Sverigedemokraterna 5.4 procent, Centerpartiet 4.7 procent och Kristdemokraterna 3.7 procent.

Sammantaget får de rödgröna partierna 51.2 procent mot allianspartiernas 42.5 procent. Skillnaden är 8.7 procentenheter vilket skulle ge de rödgröna partierna en egen majoritet om undersökningen hade varit valresultat.

Men en undersökning är en undersökning medan ett valresultat är ett valresultat. Utan att strö smolk i socialdemokratiska glädjebägare vill jag påminna om att vid motsvarande tid under förra mandatperioden - det vill säga i maj 2008 - hade Socialdemokraterna 44.7 procent och Moderaterna 22.4 procent i SCB:s undersökning. Och vi vet hur det gick i valet 2010.

Det kan mycket väl vara så att Socialdemokraternas återhämtning under Stefan Löfven från 25 till 37 procent var en piece of cake. Nu gäller det att vinna den kreativa klassen. Det är däri den egentliga utmaningen består, om partiet har ambitionen att sätta lika skarpa avtryck i 2000-talets som i 1900-talets svenska samhälle.

Noterar för övrigt att mitt stavningsprogram vill ersätta "partisympatiundersökning" med "brottsplatsundersökning". Kanske ligger något i det...

Jag kommenterar SCB:s undersökning bland annat för Aftonbladet, Expressen och Radio Ett.

Visst hör idrott och politik ihop!

I dag publicerar jag en artikel om idrott och politik på Expressens Debattsida. Artikeln baserar sig på mitt kapitel "Idrott och politik - en problematisk förbindelse" ur boken "Är idrott nyttigt?" (SISU idrottsböcker, red. Johan Hvenmark) som släpptes i dag. Boken presenterades på ett seminarium i Göteborg. Där deltog jag i en debatt med Gunilla Carlsson riksdagsledamot S, ordförande i riksdagens kulturutskott, Hampus Magnusson moderat politiker i kommunstyrelsen Göteborg och Lars Ranäng tidigare ordförande i Örgryte Fotboll AB.

Ett utdrag av artikeln återges nedan. Hela artikeln kan läsas här. En kortare intervju med mig i anknytning till seminariet återfinns här.

*

Länge upprepades mantrat "idrott och politik hör inte ihop" av ledande företrädare för svensk idrottsrörelse. Nu har de flesta insett att det inte finns några vattentäta skott mellan idrotten och politiken. Svenska fotbollförbundets kampanjer mot rasism är ett exempel på hur idrottsrörelsen agerar för att främja demokratiska och humanistiska värderingar.

Men på sina håll lever strutsmentaliteten kvar. Svenska Ishockeyförbundets ordförande Christer Englund har nyligen väckt uppmärksamhet genom sina förnekanden att det på något sätt är problematiskt att spela hockey-VM i Vitryssland: Vi blandar aldrig hockey och politik. Vi tar aldrig ställning. (P1 Morgon 27/3)


Christer Englunds uttalanden påminner om slutet av 1960-talet. Det var en tid då ordföranden i Svenska Tennisförbundets tävlingskommitté Mats Hasselquist kunde vifta bort protesterna mot Sveriges Davis Cup-match i Båstad mot apartheidlandet Rhodesia - och kommentera frånvaron av svarta spelare i Rhodesias lag med att "Tennis är kanske en sport som inte ligger så bra till för negrer. Det är en sport som kräver massor av tålamod." (Aftonbladet 26/3, 1968) Bara sju år senare - när Sverige 1975 mötte juntans Chile i Davis Cup - var medvetenheten om den politiska problematiken betydligt större. Till och med Tage Erlander kom till Båstad för att delta i en politisk manifestation mot juntan inför matchen.

*

I mitt kapitel redovisar jag idrottsrörelsens och de politiska partiernas syn på relationen mellan idrott och politik. Såväl idrottsrörelsen som de politiska partierna betonar att idrotten skall värna jämlikhet och mänskliga rättigheter, förenings­demokrati, vara en folkrörelse mitt i samhället och bidra till ökad förståelse för andra kulturer. Men inte i något av de dokument jag gått igenom diskuteras hur idrottsrörelsen ska förhålla sig till förtryck och brott mot mänskliga rättigheter utanför den idrottsliga sfären. Frånvaron av intern debatt inom idrottsrörelsen i dessa frågor leder till en uppenbar valhänthet när verkligheten knackar på dörren.

Ett glädjande undantag finns. Folkpartiets idrottspolitiska program från 2008 ställer krav på idrottsrörelsen att ta ställning i politiska frågor - särskilt kring mänskliga rättigheter och demokrati. Idrotten måste "solidariskt stå upp för alla de människor runtom i världen" som förvägras demokrati och mänskliga rättigheter, heter det i Folkpartiets program. Partiet kritiserar Sveriges olympiska kommitté (SOK) för att inför OS i Peking lägga ansvaret för att stå upp för mänskliga rättigheter på den enskilde idrottsutövaren och därigenom ha visat att SOK "inte har nått den demokratiska mognad som kan krävas av en organisation som får direkt stöd från samhället".

Det är utmärkt att Folkpartiet öppnar luckorna för en sådan debatt och i förlängningen ett mer medvetet förhållningssätt till idrott och politik. Andra partier borde följa efter.
En kvalificerad debatt bidrar till att vi som medborgare framöver kanske slipper skämmas över uttalanden från centrala idrottsledare om att "vi blandar aldrig idrott och politik. Vi tar aldrig ställning."

Blir Annie Lööf Centerpartiets svar på Bengt Westerberg?

Allt talar för att valberedningen i dag kommer att föreslå Annie Lööf som ny partiledare för Centerpartiet. Jämfört med huvudkonkurrenten Anna-Karin Hatt är det inte svårt att se att Annie Lööf står mera till höger i flera viktiga sakpolitiska frågor. Lööf har vid olika tillfällen visat en mer positiv inställning till t ex plattskatt och svenskt Nato-medlemskap och en mer negativ inställning till LAS och till public service. Anna-Karin Hatt har framställt sig som en mer genuin socialliberal och inte på samma sätt som Lööf sjungit allianssamarbetets lovsång.

Med Annie Lööf som partiledare kommer Centerpartiet främst att konkurrera med Moderaterna om nya väljare. Jag rekommenderar statsvetarna Mikael Sundström och Malena Rosén Sundströms artikel kring temat på DN Debatt för några veckor sedan, där de pläderar för att partiledarvalet i Centerpartiet mera handlar om politik än om person.

Sedan är det en annan historia hur Annie Lööf i praktiken kommer att agera som partiledare. När Bengt Westerberg 1983 valdes till partiledare för Folkpartiet var det många bekymrade liberaler som fruktade att partiet skulle gå åt höger. I stället blev Bengt Westerberg den politiker som för många förkroppsligade en engagerad socialliberalism. Kanske blir Annie Lööf Centerpartiets svar på Bengt Westerberg.