2015-08-23

Jan Björklunds sommartal i Göteborg

Jag vet vad jag vill ge mina barn; 
Det är ett land som inte frågar var de kommer ifrån, utan vart de är på väg.

Jan Björklunds sommartal i Göteborg i dag var en engagerad hyllning till de liberala idealen, men utan att det egentligen brände till. Som så många andra (inklusive undertecknad) var Jan Björklund bekymrad över tonläget i debatten om flyktingar och invandring: "Det måste vara möjligt att både vara för solidaritet och medmänsklighet med de människor som flyr från krig och samtidigt se de problem vi har med integrationen. (...) Det måste vara möjligt att föra en nyanserad diskussion, utan att mötas av hat." Javisst, jag instämmer. Men det är också svårt att hitta någon som säger emot.

Bostadspolitiken, med krav på fri hyressättning i nybyggnation, var det enda sakområde som stack ut. Men Folkpartiets nya förslag hade ju redan publicerats på DN Debatt i dag. Jag tycker det är bra att Folkpartiet presenterar nya förslag och söker strid i bostadspolitiken. Det är ett politikområde som berör en av vår tids stora samhällsproblem och där såväl allianspartierna som de rödgröna partierna haft särskilt svårt att formulera djärva, konstruktiva förslag. Förhoppningsvis bidrar Folkpartiets utspel (vars grundidéer jag inte delar) till att inspirera de rödgröna partierna att flytta fram de egna positionerna i bostadspolitiken.

Självklart måste Jan Björklund också kommentera skolpolitiken. Men det avsnittet var kanske talets sämsta. Avsnittet andades en trött självgodhet och var totalt utan självkritik. Folkpartiet har en tung uppförsbacke framför sig i arbetet med att försöka återvinna väljarnas förtroende i skolfrågorna.

Efter valförlusten 2014 var det oerhört svårt att hitta någon politisk bedömare som trodde att Jan Björklund skulle leda Folkpartiet i valet 2018. I stället pågick en diskussion om orsakerna till varför han inte avgick direkt efter valförlusten. I en tidigare text diskuterade jag olika tänkbara förklaringar, och lyfte fram Fredrik Reinfeldts avgång och den dramatiska händelseutvecklingen fram till Decemberöverenskommelsen som de möjligen mest sannolika. Men även nu, när det politiska läget är så mycket lugnare, sitter Jan Björklund kvar och visar inga tecken på att lämna partiledarposten.

Av de förklaringar jag diskuterade återstår att Jan Björklund vill vänta med att avgå till ett tillfälle som är så gynnsamt som möjligt för den han vill se som sin efterträdare, samt att Jan Björklund verkligen inte vill avgå utan tänker hänga sig kvar så länge det går. Det blir spännande att följa huruvida Folkpartiets tålmodiga medlemmar verkligen kommer att låta Jan Björklund leda partiet ända fram mot valet 2018.

3 kommentarer:

Anonym sa...

"tonläget i debatten om flyktingar och invandring"

Alla partier har problem med detta, utom då SD.

Men kan vi inte börja med att följa lagen och se om det hjälper? Gränspolisen Göran Larsson från Göteborg hävdar att vi inte gör det. Här har vi en insider som anser att vi är i händerna på ligor och detta utreds inte.

En annan sak är att skärpa passhanteringen, handeln med "stulna" pass.

Anders Jonell sa...

"Tålmodiga" var ordet...!!

Anonym sa...

Anledningen till att Björklund sitter kvar kan väl helt enkelt vara att han och stora delar av FP inte är särskilt pigga på den uppenbara kandidaten Birgitta Ohlson. Visst har hon sin mycket vokala fanclub - men det finns betydligt fler batongliberaler än socialliberaler bland folkpartister och deras väljare.

Med Ohlson som partiledare så blir inriktningen given mot alltmer vänsterinriktning, HBTQ, antirasism, liberal migrationspolitik. FP anser väl helt enkelt att det inte finns några väljare att hämta i den arenan. Tvärtom så är det väl snarast så att Moderaternas vänsterförflyttning lämnat betydligt mycket mer spelfält på "hårda tag"-delen av det politiska spektrat. Ohlsons mandat från sin fanclub att röra sig ditåt hade varit ytterst begränsat.

Således får Björklund fortsatt förtroende till dess en seriös batongliberal kandidat dyker upp.