Liberalernas ekonomisk-politiske talesperson Mats Persson varnade in i det sista sitt parti för att släppa fram en S-ledd regering. Ett sådant beslut kunde få "förödande konsekvenser", påstod han, partiet riskerade att åka ur riksdagen. I stället förordade han att Liberalerna skulle släppa fram Ulf Kristersson (M) som statsminister.
Well, well. Det är långt till nästa val, och ingen vet hur det då kommer att gå för Liberalerna. Men jämför gärna med den politiska situationen i Norge. Där har mittenpartierna liberala Venstre och kristdemokratiska Kristelig Folkeparti (KrF) sedan 2013 samarbetat högerut och fungerat som stödpartier åt regeringspartierna Höyre och högerpopulistiska Fremskrittspartiet. Samarbetet högerut har opinionsmässigt inte lönat sig för Venstre och KrF. I valet 2013 fick dessa båda partier tillsammans 13.8 procent (KrF 8.6, Venstre 5.2), hösten 2018 hade opinionsstödet halverats till 6.8 procent (KrF 3.5, V
3.3).
Då trodde man kanske inte att opinionsstödet för de båda mittenpartierna kunde sjunka ytterligare. Men för några veckor valde Venstre och KrF att fördjupa sitt samarbete med Höyre och Fremskrittspartiet ytterligare och blev en del av regeringen. Igår kom Ipsos första mätning efter regeringsinträdet. Resultatet är ingen rolig läsning för de båda mittenpartierna, för att uttrycka det milt. Venstre rasar till 2.7 procent, vilket är partiets sämsta resultat i Ipsos någonsin. KrF får 2.2 procent, en signifikant nedgång från föregående mättillfälle då partiet fick 3.3 procent.
En mätning är ingen mätning. Men de liberaler (och centerpartister) som talade sig varma för att av valtaktiska skäl släppa fram Ulf Kristersson som statsminister skulle kanske fundera lite till på saken.
Visar inlägg med etikett Norge. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Norge. Visa alla inlägg
2019-01-25
2018-10-12
Vill Centern och Liberalerna bli stödpartier åt en SD-beroende M-regering?
I dag ställde moderatledaren Ulf Kristersson ultimatum till Centerpartiet och Liberalerna. Antingen är de med och bildar en alliansregering, trots att de före valet dyrt och heligt lovat sina väljare att inte göra det om de rödgröna partierna fick starkare väljarstöd än Alliansen. Eller så kan Centerpartiet och Liberalerna få fungera som stödpartier åt en moderatledd regering, det vill säga de sitter inte med i regeringen men förväntas samverka med den utifrån en gemensam värdegrund.
Centerpartiet och Liberalerna har fått helgen på sig att ta ställning till detta ultimatum.
Jag antar att Annie Lööf och Jan Björklund ägnar åtminstone några tankar åt den politiska händelseutvecklingen i Norge. Efter valet 2013 bildade Höyre och högerpopulistiska Fremskrittspartiet regering tillsammans, med mittenpartierna Venstre (V) och Kristelig Folkeparti (KrF) som stödpartier.
För regeringspartierna har det gått ganska bra. Höyre och Fremskrittspartiet fick tillsammans 43.1 procent i valet 2013 och ligger i den senaste opinionsmätningen jag hittat kvar på en sammanlagd nivå över 40 procent. För stödpartierna Venstre och Kristelig Folkeparti har det gått betydligt sämre. De har rasat i opinionen och halverats från en gemensam nivå på 13.8 procednt i valet 2013 (KrF 8.6, V 5.2) till 6.8 procent i senaste mätningen (KrF 3.5, V 3.3). Det är svårt att tro att det skulle gå så mycket bättre för Centerpartiet och Liberalerna om de blev stöpartier till en M/KD-regering.
Det hör till saken att norska Senterpartiet i opposition ökat från 5.5 procent i valet 2013 till 11.2 procent i senaste opinionsmätningen.
Jag skriver denna text från ett tåg med lite dålig uppkoppling, så jag hoppas att jag fått siffrorna rätt. :)
En M/KD-regering skulle under hela mandatperioden vara beroende av Sverigedemokraternas aktiva ja-röster i varje enskild omröstning där det är konflikt mellan blocken. Ingen tror väl att Sverigedemokraterna skulle vara villiga att ge ett sådant stöd utan att få något i stället. Högerradikala partier kommer sällan eller aldrig till makten utan att först ha accepterats eller släppts in av traditionella borgerliga högerpartier. Jag undrar om Annie Lööf och Jan Björklund verkligen vill gå till historien som de som öppnade dörren åt Sverigedemokraterna.
Centerpartiet och Liberalerna har fått helgen på sig att ta ställning till detta ultimatum.
Jag antar att Annie Lööf och Jan Björklund ägnar åtminstone några tankar åt den politiska händelseutvecklingen i Norge. Efter valet 2013 bildade Höyre och högerpopulistiska Fremskrittspartiet regering tillsammans, med mittenpartierna Venstre (V) och Kristelig Folkeparti (KrF) som stödpartier.
För regeringspartierna har det gått ganska bra. Höyre och Fremskrittspartiet fick tillsammans 43.1 procent i valet 2013 och ligger i den senaste opinionsmätningen jag hittat kvar på en sammanlagd nivå över 40 procent. För stödpartierna Venstre och Kristelig Folkeparti har det gått betydligt sämre. De har rasat i opinionen och halverats från en gemensam nivå på 13.8 procednt i valet 2013 (KrF 8.6, V 5.2) till 6.8 procent i senaste mätningen (KrF 3.5, V 3.3). Det är svårt att tro att det skulle gå så mycket bättre för Centerpartiet och Liberalerna om de blev stöpartier till en M/KD-regering.
Det hör till saken att norska Senterpartiet i opposition ökat från 5.5 procent i valet 2013 till 11.2 procent i senaste opinionsmätningen.
Jag skriver denna text från ett tåg med lite dålig uppkoppling, så jag hoppas att jag fått siffrorna rätt. :)
En M/KD-regering skulle under hela mandatperioden vara beroende av Sverigedemokraternas aktiva ja-röster i varje enskild omröstning där det är konflikt mellan blocken. Ingen tror väl att Sverigedemokraterna skulle vara villiga att ge ett sådant stöd utan att få något i stället. Högerradikala partier kommer sällan eller aldrig till makten utan att först ha accepterats eller släppts in av traditionella borgerliga högerpartier. Jag undrar om Annie Lööf och Jan Björklund verkligen vill gå till historien som de som öppnade dörren åt Sverigedemokraterna.
2014-01-09
Sveriges 200 år av fred och en Nato-debatt på tomgång
I år är det 200 år sedan Sverige var i krig. Sommaren 1814 genomförde kung Karl XIII ett kortare fälttåg mot Norge så att de norska kraven på självständighet inte skulle kunna förverkligas. Sveriges 200 år långa period av fred gör vårt land närmast unikt i Europa.
En del tror kanske att Sveriges 200 år långa period av fred är konsekvensen av en målmedveten neutralitetspolitik. Så är inte fallet. Ibland har Sverige hållits utanför krigshandlingarna mer genom tillfälligheternas spel och ibland har Sverige gjort avsteg från neutralitetspolitiken. Tillåtandet av transitering av tysk trupp mellan Norge och Tyskland samt mellan Norge och Finland över svenskt territorium under andra världskriget är kanske de tydligaste exemplen på sådana avsteg.
Men särskilt under Sveriges moderna historia och under det kalla kriget fick den militära alliansfriheten och neutralitetspolitiken ett starkt fäste i svensk säkerhetspolitik. Genom att stå militärt alliansfritt i fred skulle Sverige ha möjlighet att stå neutralt i händelse av krig i Sveriges närområde. Visserligen samverkade Sverige med västmakterna i fredstid. Men denna samverkan var inget avsteg från neutralitetspolitiken eftersom samverkan utformades på ett sätt så att den inte minskade Sveriges handlingsfrihet att stå neutralt om kriget skulle komma. Efter det kalla krigets slut använder Sverige inte längre termen "neutralitetspolitik" som beteckning på sin säkerhetspolitik. Samarbetet med Nato har utvecklats och fördjupats. Däremot kvarstår den militära alliansfriheten, vilken syftar till att Sverige i händelse av krig i närområdet skall ha kvar sin handlingsfrihet.
Då och då väcks frågan om Sverige borde gå med i Nato. Folkpartiet och Moderaterna vill gärna detta, men driver inte frågan särskilt stark. Nato-motståndet i svensk opinion har varit stabilt över tid. I SOM-institutets årliga mätningar brukar andelen som inte vill gå med i Nato vara ungefär två till tre gånger så många som de som vill att Sverige skall gå med i Nato.
Bekymret för Nato-anhängarna är att de har väldigt svårt att formulera ett övertygande argument om varför Sverige efter 200 år av fred nu skulle säga upp den militära alliansfriheten och i stället gå med i en militärallians. Vilket problem är det som skulle lösas genom att Sverige gick med i Nato? Ingen tror att Sveriges säkerhet skulle förbättras på ett signifikant sätt, eller att försvarskostnaderna skulle minska. Argumenten blir i stället ofta svepande. Så skriver till exempel ordförandena för de högerpartiernas ungdomsförbund i Svergie, Finland, Norge och Estland i en gemensam artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet att ett Nato-medlemskap för Sverige och Finland vore "naturligt" och skulle stärka "vår förmåga att delta i att bygga fred och säkerhet även utanför vår omedelbara närhet". Dessutom hävdas i artikeln att Sverige och Finland behöver bli medlemmar av Nato för att vi ska "kunna stå upp för demokrati och frihet i världen". Argument av detta slag får knappast Nato-motståndarna att sova dåligt om natten.
Det är alltid den som vill förändra något som bär argumentationsbördan. Vid sidan av att det saknas övertygande säkerhetsargument om vad Sverige skulle ha att vinna på ett Nato-medlemskap tillkommer problematiken med Natos kärnvapendoktrin. Som Nato-medlem skulle Sverige bli delaktig av denna kärnvapendoktrin, vilket går på tvärs med den starka opinion mot kärnvapen som Sverige givit uttryck för över tid.
200 år av fred är sannerligen värt att fira. I ett historiskt jämförande perspektiv är det svårt att överskatta den lycka som det inneburit för svenska folket att förskonas från krigets fasor. Denna lyckliga lott förpliktigar till ett aktivt deltagande i det internationella arbetet för fred och frihet, varhelst dessa värden står på spel. Sverige bör ständigt gå i spetsen i ett sådant fredsarbete. Det kan Sverige göra inom EU, i FN, tillsammans med andra stater och på egen hand. Men det finns inga starka argument för varför ett Nato-medlemskap skulle vara ett lämpligt steg i det arbetet.
En del tror kanske att Sveriges 200 år långa period av fred är konsekvensen av en målmedveten neutralitetspolitik. Så är inte fallet. Ibland har Sverige hållits utanför krigshandlingarna mer genom tillfälligheternas spel och ibland har Sverige gjort avsteg från neutralitetspolitiken. Tillåtandet av transitering av tysk trupp mellan Norge och Tyskland samt mellan Norge och Finland över svenskt territorium under andra världskriget är kanske de tydligaste exemplen på sådana avsteg.
Men särskilt under Sveriges moderna historia och under det kalla kriget fick den militära alliansfriheten och neutralitetspolitiken ett starkt fäste i svensk säkerhetspolitik. Genom att stå militärt alliansfritt i fred skulle Sverige ha möjlighet att stå neutralt i händelse av krig i Sveriges närområde. Visserligen samverkade Sverige med västmakterna i fredstid. Men denna samverkan var inget avsteg från neutralitetspolitiken eftersom samverkan utformades på ett sätt så att den inte minskade Sveriges handlingsfrihet att stå neutralt om kriget skulle komma. Efter det kalla krigets slut använder Sverige inte längre termen "neutralitetspolitik" som beteckning på sin säkerhetspolitik. Samarbetet med Nato har utvecklats och fördjupats. Däremot kvarstår den militära alliansfriheten, vilken syftar till att Sverige i händelse av krig i närområdet skall ha kvar sin handlingsfrihet.
Då och då väcks frågan om Sverige borde gå med i Nato. Folkpartiet och Moderaterna vill gärna detta, men driver inte frågan särskilt stark. Nato-motståndet i svensk opinion har varit stabilt över tid. I SOM-institutets årliga mätningar brukar andelen som inte vill gå med i Nato vara ungefär två till tre gånger så många som de som vill att Sverige skall gå med i Nato.
Bekymret för Nato-anhängarna är att de har väldigt svårt att formulera ett övertygande argument om varför Sverige efter 200 år av fred nu skulle säga upp den militära alliansfriheten och i stället gå med i en militärallians. Vilket problem är det som skulle lösas genom att Sverige gick med i Nato? Ingen tror att Sveriges säkerhet skulle förbättras på ett signifikant sätt, eller att försvarskostnaderna skulle minska. Argumenten blir i stället ofta svepande. Så skriver till exempel ordförandena för de högerpartiernas ungdomsförbund i Svergie, Finland, Norge och Estland i en gemensam artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet att ett Nato-medlemskap för Sverige och Finland vore "naturligt" och skulle stärka "vår förmåga att delta i att bygga fred och säkerhet även utanför vår omedelbara närhet". Dessutom hävdas i artikeln att Sverige och Finland behöver bli medlemmar av Nato för att vi ska "kunna stå upp för demokrati och frihet i världen". Argument av detta slag får knappast Nato-motståndarna att sova dåligt om natten.
Det är alltid den som vill förändra något som bär argumentationsbördan. Vid sidan av att det saknas övertygande säkerhetsargument om vad Sverige skulle ha att vinna på ett Nato-medlemskap tillkommer problematiken med Natos kärnvapendoktrin. Som Nato-medlem skulle Sverige bli delaktig av denna kärnvapendoktrin, vilket går på tvärs med den starka opinion mot kärnvapen som Sverige givit uttryck för över tid.
200 år av fred är sannerligen värt att fira. I ett historiskt jämförande perspektiv är det svårt att överskatta den lycka som det inneburit för svenska folket att förskonas från krigets fasor. Denna lyckliga lott förpliktigar till ett aktivt deltagande i det internationella arbetet för fred och frihet, varhelst dessa värden står på spel. Sverige bör ständigt gå i spetsen i ett sådant fredsarbete. Det kan Sverige göra inom EU, i FN, tillsammans med andra stater och på egen hand. Men det finns inga starka argument för varför ett Nato-medlemskap skulle vara ett lämpligt steg i det arbetet.
2011-07-23
I skuggan av Utøya. Om spekulationer och islamistiska hotbilder
Sorgen är fortfarande outsägligt svår efter de fruktansvärda attentaten i Norge. Delar av bilden kring det ohyggliga börjar sakta klarna. Finns det redan nu några insikter och erfarenheter att ta med sig i det fortsatta arbetet för ett öppet, humanitärt samhälle?
När ett oväntat våldsdåd inträffar vill vi alla förstå vad det är som har hänt. Människan är en meningsskapande varelse, det är en av de egenskaper som skiljer oss från djuren. För att förstå det inträffade och kunna skapa mening vill vi veta vem som har utfört dådet och vilka motiv som legat till grund för handlingen. Mordet på Olof Palme är fortfarande ett oläkt sår i det svenska samhällslivet, bland annat därför att vi inte med säkerhet vet vem som utförde det och varför.
Behovet av att veta vem som utfört attentatet och varför sätter press på experter och politiska kommentatorer att tidigt uttala sig och formulera hypoteser. Medierna ligger på, eftersom folk vill veta. I en sådan situation är återhållsamhet en dygd. De spekulationer som oundvikligen måste göras skall präglas av försiktighet och ödmjukhet.
Spekulationerna kring attackerna i Oslo och på Utøya präglades inte alltid av en sådan försiktighet och ödmjukhet. Det är sannolikt al-Qaida som står bakom terrorangreppet i Oslo, sa t ex den av media flitigt anlitade terrorexperten Magnus Ranstorp till den norska tidningen Aftenposten kort efter att bomben exploderat i de norska regeringskvarteren. (Däremot var hans kollega Magnus Norell föredömligt återhållsam i sina kommentarer i SVT Aktuellt senare på kvällen.) Flera medier spred också okritiskt den felaktiga uppgiften att en islamistisk grupp med namnet "Helpers of the Global Jihad" tagit på sig ansvaret för attacken.
Även framträdande Sverigedemokrater var ivriga att bidra till spekulationerna kring gärningsmannen. Partiets riksdagsledamot Kent Ekeroth frågade på twitter: Någon som vågar sig på en gissning vem som ligger bakom bomberna i Norge? Kort därefter raljerade han: Nej, jag kommer inte kalla er islamofober. Jimmie Åkessons pressekreterare Linus Bylund fyllde på med: Nästa jävel som ojar sig över hur synd det är om alla snälla muslimer när det ligger blödande norrmän på gatan kommer att avföljas! Partikamraternas skriverier fick Jimmie Åkesson att gå ut och indirekt ta avstånd från deras twittrande: Låt oss inte spekulera i eventuella gärningsmän innan vi har alla fakta. (Till Expressen säger Linus Bylund att hans twittrande missuppfattats och att han egentligen ville bidra till att undvika spekulationer. Jag har svårt att se rimligheten i en sådan tolkning.)
Den misstänkte gärningsmannen är en man med högerextrema åsikter och en fientlig inställning till ett mångkulturellt samhälle och till islam. I debatten i Sverige är det hot från islamistiska rörelser som dominerat hotbilden. Erfarenheterna från attackerna i Norge inbjuder till ödmjukhet och en nedtonad retorik i utpekandet av hotbilder av olika slag - för att uttrycka det milt.
Det sjuka skall vi slåss mot, det friska skall vi värna, sjöng Dan Berglund en gång i tiden. Det bästa sättet att hedra de dödas minne är att lägga än större kraft i arbetet för att värna ett öppet samhälle, ett samhälle där människovärdet aldrig betingas av hudfärg eller av religiös tillhörighet. Som jag, inspirerad av Anna Ardin, skrev i en bloggpost i förmiddags: Det är i dag du skall gå med i ett demokratiskt parti. Ensam är svag, men tillsammans är vi starka.
Jag avslutar med ett par strofer ur Nordahl Griegs dikt Till ungdommen, den dikt som på plakat prydde de norska ungdomarna läger på Utøya:
skal urett falle.
Solskinn og brød og ånd
eies av alle.
När ett oväntat våldsdåd inträffar vill vi alla förstå vad det är som har hänt. Människan är en meningsskapande varelse, det är en av de egenskaper som skiljer oss från djuren. För att förstå det inträffade och kunna skapa mening vill vi veta vem som har utfört dådet och vilka motiv som legat till grund för handlingen. Mordet på Olof Palme är fortfarande ett oläkt sår i det svenska samhällslivet, bland annat därför att vi inte med säkerhet vet vem som utförde det och varför.
Behovet av att veta vem som utfört attentatet och varför sätter press på experter och politiska kommentatorer att tidigt uttala sig och formulera hypoteser. Medierna ligger på, eftersom folk vill veta. I en sådan situation är återhållsamhet en dygd. De spekulationer som oundvikligen måste göras skall präglas av försiktighet och ödmjukhet.
Spekulationerna kring attackerna i Oslo och på Utøya präglades inte alltid av en sådan försiktighet och ödmjukhet. Det är sannolikt al-Qaida som står bakom terrorangreppet i Oslo, sa t ex den av media flitigt anlitade terrorexperten Magnus Ranstorp till den norska tidningen Aftenposten kort efter att bomben exploderat i de norska regeringskvarteren. (Däremot var hans kollega Magnus Norell föredömligt återhållsam i sina kommentarer i SVT Aktuellt senare på kvällen.) Flera medier spred också okritiskt den felaktiga uppgiften att en islamistisk grupp med namnet "Helpers of the Global Jihad" tagit på sig ansvaret för attacken.
Även framträdande Sverigedemokrater var ivriga att bidra till spekulationerna kring gärningsmannen. Partiets riksdagsledamot Kent Ekeroth frågade på twitter: Någon som vågar sig på en gissning vem som ligger bakom bomberna i Norge? Kort därefter raljerade han: Nej, jag kommer inte kalla er islamofober. Jimmie Åkessons pressekreterare Linus Bylund fyllde på med: Nästa jävel som ojar sig över hur synd det är om alla snälla muslimer när det ligger blödande norrmän på gatan kommer att avföljas! Partikamraternas skriverier fick Jimmie Åkesson att gå ut och indirekt ta avstånd från deras twittrande: Låt oss inte spekulera i eventuella gärningsmän innan vi har alla fakta. (Till Expressen säger Linus Bylund att hans twittrande missuppfattats och att han egentligen ville bidra till att undvika spekulationer. Jag har svårt att se rimligheten i en sådan tolkning.)
Den misstänkte gärningsmannen är en man med högerextrema åsikter och en fientlig inställning till ett mångkulturellt samhälle och till islam. I debatten i Sverige är det hot från islamistiska rörelser som dominerat hotbilden. Erfarenheterna från attackerna i Norge inbjuder till ödmjukhet och en nedtonad retorik i utpekandet av hotbilder av olika slag - för att uttrycka det milt.
Det sjuka skall vi slåss mot, det friska skall vi värna, sjöng Dan Berglund en gång i tiden. Det bästa sättet att hedra de dödas minne är att lägga än större kraft i arbetet för att värna ett öppet samhälle, ett samhälle där människovärdet aldrig betingas av hudfärg eller av religiös tillhörighet. Som jag, inspirerad av Anna Ardin, skrev i en bloggpost i förmiddags: Det är i dag du skall gå med i ett demokratiskt parti. Ensam är svag, men tillsammans är vi starka.
Jag avslutar med ett par strofer ur Nordahl Griegs dikt Till ungdommen, den dikt som på plakat prydde de norska ungdomarna läger på Utøya:
Kanskje du spør i angst,
udekket, åpen:
hva skal jeg kjempe med
hva er mitt våpen?
Her er ditt vern mot vold,
her er ditt sverd:
troen på livet vårt,
menneskets verd.
skal urett falle.
Solskinn og brød og ånd
eies av alle.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)