Svensk säkerhetspolitisk opinion. Förtroende, Nato-frågan och militär mot gängkriminalitet?

Det säkerhetspolitiska läget i Sveriges närområde  har skärpts. Rysslands olagliga annektering av Krim och spänningen mellan Ukraina och Ryssland påverkar även hotbilden mot Sverige. Samtidigt som hotbilden mot Sverige skärpts finns bred partipolitisk enighet om behovet av kraftiga förstärkningar av det militära försvaret. Värnandet av Sveriges territorium blir en starkare prioriterad uppgift för försvaret, samtidigt som betydelsen av Sveriges deltagande i internationella insatser har tonats ned. Värnplikten har återaktiverats.

Hur relaterar då förändringarna i hotbilden och den mer territoriellt baserade försvarspolitiken till svensk opinion i försvars- och säkerhetspolitiska frågor? I dag skriver jag tillsammans med Joakim Berndtsson och Karl Ydén på DN Debatt om resultaten från 2020 års SOM-undersökning, vilka redovisas i kapitlet "Det kalla krigets återkomst?" i den kommande volymen Ingen anledning till oro(?) från SOM-institutet vid Göteborgs universitet.

Resultaten visar att förtroendet för försvaret aldrig har varit så starkt sedan mätningarna påbörjades 1986. På frågan "Hur stort förtroende har du för det sätt försvaret sköter sitt arbete?" svarade 46 procent att de hade ett mycket eller ganska stort förtroende. Endast 16 procent svarade att de hade ett ganska eller mycket litet förtroende. Förtroendebalansen (andelen som har ett stort förtroende minus andelen som har ett litet förtroende) för försvaret blir därför rekordhöga +30.

Opinionsläget i Nato-frågan är fortsatt stabilt. Nato-motståndarna är något fler än Nato-anhängarna, men skillnaden är liten. Andelen som anser att det är ett bra förslag att Sverige söker medlemskap i Nato uppgår till 27 procent, vilket är en minskning med två procentenheter. Andelen som anser att det är ett dåligt förslag uppgår till 32 procent, jämfört med 33 procent föregående år. Andelen som anser att förslaget varken är bra eller dåligt uppgår till 41 procent, en liten ökning från 38 procent föregående år.

Förändringarna är små. Vi kan ändå notera att andelen som anser att Sverige ska söka medlemskap i Nato – 27 procent – är den minsta sedan 2012. Nato-motståndet är störst bland vänsterpartister, miljöpartister och socialdemokrater. Nato-motståndet är lägst bland moderater, kristdemokrater, Sverigedemokrater och liberaler. Bland centerpartister är Nato-motståndarna fler än Nato-anhängarna, 30 mot 19 procent. 

För första gången ingår frågan om att låta försvaret bistå polisen vid insatser mot grov kriminalitet. Försvarets medverkan i polisiära uppgifter är alltsedan Ådalshändelserna 1931 en känslig fråga i Sverige. Då sköts fem personer i samband med en arbetskonflikt ihjäl av militär som stod under polismans befäl. Resultaten visar att det finns stöd i opinionen för samverkan mellan polis och försvar i kampen mot grov brottslighet. Av svarspersonerna anser 78 procent att det är en viktig uppgift för Försvarsmakten att bistå polisen vid insatser mot grov kriminalitet. Stödet är starkast bland Sverigedemokrater och kristdemokrater, följt av moderater och socialdemokrater. Motståndet är starkast bland vänsterpartister, miljöpartister och centerpartister. Det tycks således som att resultaten påverkas mer av svarspersonernas position på den så kallade GAL/TAN-skalan än på den traditionella vänster/höger-skalan.

Vilken roll kommer försvarsfrågorna att få i nästa års valrörelse? Innebär väljarnas relativa nöjdhet med den förda politiken att dessa frågor blir svåra att politisera? I svensk politik finns en tradition att undvika öppna konflikter om utrikes- och säkerhetspolitiken och dessa frågor har endast sällan en avgörande betydelse för väljares partival. Samtidigt kan utrikes- och säkerhetspolitiska frågor vara ett sätt för partierna att mobilisera sina egna väljare och profilera sig i förhållande till politiska motståndare. Särskilt frågan om Sveriges relationer till Nato innehåller en konfliktpotential som de politiska partierna kan frestas att utveckla i en kommande valrörelse.

Hur skall vi förstå graden av förtroende för Folkhälsomyndigheten?

I Marie Demkers och min SOM-rapport ”Individualism och nationalism i pandemins tid” visar vi att den så kallade GAL-TAN-dimensionen har större betydelse för att förstå förtroendet för Folkhälsomyndigheten än den mer klassiska vänster-höger-dimensionen i svensk politik. (SOM-insitutet)

GAL-TAN utgör det ideologiska spektrum som ryms mellan en pol kallad GAL som står för en position som är grön, alternativ och libertär samt en pol kallad TAN som står för tradition, auktoritet, och nation. I vår rapport visar vi att det är större skillnader mellan olika individers förtroende för Folkhälsomyndigheten beroende på om man anser sig tillhöra GAL eller TAN-polen än det är mellan dem som betecknar sig som vänster eller höger.

Vi mäter GAL-TAN-dimensionen med en ny fråga i SOM-undersökningen där svarspersonen får frågan om hen anser att individens rättigheter eller nationella traditioner är viktigast i politiska frågor. Resultaten visar dels att vänster och höger inte är överlappande med GAL-TAN-dimensionen, men också att båda positionerna finns representerade bland alla partiers sympatisörer.

Vår undersökning visar att skillnaden i förtroende för Folkhälsomyndigheten är större mellan dem som befinner sig på den ena eller andra av polerna på GAL-TAN-skalan än mellan dem som befinner sig till vänster eller höger. Skillnaden mellan dem med högst och lägst förtroende för Folkhälsomyndigheten på GAL-TAN-skalan är 30 enheter medan den på vänster-högerskalan är 23 enheter.

Vi noterar också att det är i förtroendet för Folkhälsomyndigheten och för sociala medier som de största skillnaderna återfinns på GAL-TAN-skalan. De som befinner sig på GAL-polen har stort förtroende för Folkhälsomyndigheten och de som befinner sig på TAN-polen har stort förtroende för sociala medier. Förtroendeskillnader för politiker och journalister är större på vänster-höger-skalan än på GAL-TAN-skalan.

Sammantaget visar vi att den politiska dimension som kallats GAL-TAN ger ett ytterligare bidrag till förståelsen för förtroendet för den information om Covid-19 som kommer från Folkhälsomyndigheten. Vi har också visat att det idag är relevant att undersöka politiskt förtroende bortanför partisympati och den traditionella vänster-höger-dimensionen.

Läs hela rapporten här.

Tre sorters höger i svensk politik?

Det är på högerkanten som de spännande opinionsströmmarna just nu återfinns i svensk politik. Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna byter väljare med varandra, och det är väl ingen som vågar spekulera i hur det hela kommer att sluta.

Men vad är det då som påverkar strömmarnas riktning i dessa väljarrörelser på högerkanten? Handlar det om partiledare, om politisk retorik eller om partiernas ställningstaganden i enskilda politiska sakfrågor? En sak som inte ska glömmas bort i sammanhanget är partiernas ideologiska profilering och representation.

Statsvetarprofessor Henrik Oscarsson visar på basis av den senaste SOM-undersökningen hur Moderaternas, Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas sympatisörer skiljer sig åt med avseende på i vilken utsträckning de definierar sig själva som liberaler, konservativa eller nationalister. Bland Moderaternas sympatisörer definierar sig 21 procent helt som liberaler, 13 procent som konservativa och 8 procent som nationalister. Bland Kristdemokraternas sympatisörer definierar sig i stället 9 procent helt som liberaler, 18 procent som konservativa och 7 procent som nationalister. Bland Sverigedemokraternas sympatisörer definierar sig 4 procent helt som liberaler, 18 procent som konservativa och hela 35 procent som nationalister.

Bland Moderaterna är det således vanligast att vara liberal, bland Kristdemokraterna att vara konservativ, och bland Sverigedemokraterna att vara nationalist. Samtliga resultat återfinns här.

Bland svenska folket som helhet var det 14 procent som helt betraktade sig som liberaler, 7 procent som nationalister och 6 procent som konservativa. Däremot var det betydligt fler som helt definierade sig som socialister (20 procent) och som feminister (22 procent). Men det verkar det inte vara någon som bryr sig om i dag.

Sverige har i dag en offentlighet som är strukturerad till högerns fördel, skriver Anders Lindberg i Aftonbladet i dag. Lindberg syftar dels på att borgerliga röster dominerar tidningarnas ledarsidor och att högerpopulister dominerar sociala medier och så kallade alternativmedier. Men han syftar även på nyhetsrapporteringen, där professorerna Bengt Johansson och Jesper Strömbäck vid JMG; Göteborgs universitet, i sin granskning av mediernas agerande i valrörelsen 2018 visar att riksmedia (inklusive public service) gav "en klart mer gynnsam mediebild" åt det borgerliga regeringsalternativet. Johansson och Strömbäcks studie redovisas i boken Kampen om mediebilden – nyhetsjournalistik i valrörelsen 2018 (Institutet för Mediestudier) och kan kostnadsfritt laddas ner här,

Ny SOM-studie: Nato-stödet har slutat växa, förtroendet för försvaret ökar

Stödet i den svenska opinionen för ett svenskt Nato-medlemskap har slutat växa. Motståndarna till ett svenskt Nato-medlemskap är återigen något fler än Nato-anhängarna. Samtidigt växer förtroendet för det svenska försvaret.

Resultaten presenteras i dag i ett kapitel av mig, Joakim Berndtsson och Karl Ydén i forskarvolymen Sprickor i fasaden från SOM-institutet vid Göteborgs universitet. Ett utdrag ur kapitlet återfinns nedan och hela kapitlet återfinns här.

SOM-institutet har undersökt svenska folkets inställning till Nato-medlemskap varje år sedan 1994. Fram till och med år 2012 var opinionen i frågan stabil – andelen som ansåg att Sverige inte skulle söka medlemskap i Nato var två till tre gånger så stor som andelen som ansåg att Sverige borde ansöka om medlemskap. År 2013 förändrades opinionen. Nato-motståndet minskade och andelen som ansåg att Sverige borde ansöka om Nato-medlemskap ökade. År 2015 var Natoanhängarna för första gången något fler än Nato-motståndarna. Året därpå bröts trenden och Nato-motståndet ökade något.

Resultaten från 2017 års SOM-undersökning visar att opinionsläget i Nato-frågan är fortsatt jämnt, men att Nato-motståndarna nu åter är något fler än Nato-anhängarna. Andelen som anser att det är ett bra förslag att Sverige söker medlemskap i Nato har minskat till 29 procent, mot 33 procent 2016. Andelen som anser att det är ett dåligt förslag uppgår till 32 procent, samma resultat som 2016. Andelen som anser att det är ett varken bra eller dåligt förslag uppgår till 39 procent, motsvarande andel uppgick till 35 procent 2016. Det är (tillsammans med år 1997) den största andelen som uppger att det varken är ett bra eller dåligt förslag sedan mätningarna påbörjades 1994. Den hårda polariseringen mellan allianspartierna (som vill att Sverige söker medlemskap i Nato) och de rödgröna partierna (som vill att Sverige inte söker medlemskap i Nato) har således inte medfört att väljarna blivit mer säkra på vilken linje de föredrar.

Kvinnor är, liksom tidigare, mer negativt inställda till ett svenskt Nato-medlemskap än vad män är. Bland kvinnor anser 22 procent att det är ett bra förslag att Sverige ansöker om Natomedlemskap, medan 33 procent anser att det är ett dåligt förslag. Bland män anser 36 procent att det är ett bra förslag, medan 32 procent anser att det är ett dåligt förslag. Andelen kvinnor som anser att det är ett varken bra eller dåligt förslag uppgår till 45 procent, medan motsvarande andel bland männen uppgår till 28 procent. Åsiktsskillnader mellan olika åldersgrupper är mycket små.

Hur överensstämmer då de politiska partiernas ställningstaganden med de egna sympatisörernas?  Resultaten visar att Nato-opinionen följer blockpolitiken. Nato-motståndet är störst bland sympatisörer till Vänsterpartiet, Feministiskt initiativ, Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Nato-motståndet är lägst bland sympatisörer till Kristdemokraterna, Liberalerna, Moderaterna och Centerpartiet. Nato-motståndet är också lågt bland Sverigedemokraternas sympatisörer. De flesta osäkra väljarna återfinns inom Kristdemokraterna och Centerpartiet, där 49 respektive 46 procent anser att det är ett varken bra eller dåligt förslag att Sverige söker medlemskap i Nato.
Sverigedemokraterna är det enda parti där det råder diskrepans mellan partilinjen och väljaropinionen. Sverigedemokraterna är motståndare till svenskt Nato-medlemskap. Men av dess sympatisörer anser 44 procent att Sverige bör söka medlemskap i Nato, medan endast 20 procent anser att Sverige inte bör söka medlemskap.

I 2017 års SOM-undersökning ställs också frågan om inställning till förslaget ”Sverige bör bibehålla den militära alliansfriheten”. Av de tillfrågade ansåg 49 procent att det var ett bra förslag, medan endast 13 procent ansåg att det var ett dåligt förslag. Därutöver svarade 19 procent att det var ett varken bra eller dåligt förslag eller att de inte hade någon uppfattning i frågan. Det är ungefär samma svarsfördelning som när frågan ställdes senast i 2015 års undersökning.

*

I 2017 års SOM-undersökning ökar svenskarnas förtroende för försvaret mycket kraftigt. Försvarets förtroendebalans är +20 (att jämföra med noteringen -6 i 2016 års undersökning). De som uppger ett mycket eller ganska stort förtroende för försvaret (38 procent, en uppgång från 26 procent 2016) är således klart fler än de som uppger mycket eller ganska litet förtroende (18 procent, en nedgång från 32 procent 2016). Det vanligaste svaret förblir ”varken stort eller litet förtroende”, vilket hela 44 procent uppgivit (att jämföra med 42 procent 2016).

*

Det finns i dag en starkare överensstämmelse mellan folkopinionen och försvarspolitikens utformning än vad som var fallet för några år sedan. (...) Inför höstens valrörelse framstår det därför inte som uppenbart att Alliansen skulle gynnas av om försvarsfrågor skulle inta en mer framskjuten plats än vanligt. Peter Hultqvist åtnjuter ett större förtroende än flertalet borgerliga utmanare och den förda försvarspolitiken (förstärkning av försvaret, ny värnpliktsutbildning och Nato-samarbete snarare än medlemskap) möter acceptans i opinionen. Frågan om Nato-medlemskap är den enda där stor oenighet mellan regeringen och Allianspartierna råder, och i den frågan avspeglar väljarkåren samma splittring som mellan de politiska blocken. En rimlig bedömning är därför att försvarsfrågan inte av något parti, under överskådlig tid, kommer att identifieras som en nyckel till att erövra regeringsmakten. Immigration, sjukvård och lag och ordning rangordnas regelbundet som de områden som svenskarna för närvarande anser är viktigast, och utan någon mer dramatisk säkerhetspolitisk utveckling i eller nära Nordeuropa under sommaren eller hösten är det svårt att se hur t ex frågan om Nato-medlemskap skulle komma att dominera valrörelsen eller påverka valresultatet.

Nej, 2016 var inte "orons år"

Många kommer att minnas 2016 som orons år, sa statsminister Stefan Löfven i riksdagens partiledardebatt i januari 2017. Nåja. Själv kommer jag minnas 2016 som det år då politiker med skilda kulörer överträffade varandra i sina beskrivningar av hur oroliga folk var, och ett ständigt upprepande av mantrat att vi måste "ta människors oro på allvar".

Att vara människa är att vara orolig, det är snarast ett existentiellt faktum. När jag var riktigt liten brukade jag varje kväll i min aftonbön be Gud skydda mig och mina närmaste från krig, eldsvåda, jordbävning och översvämning, i nämnd ordning. Jo, jag insåg att sannolikheten för att jag skulle drabbas av jordbävning eller översvämning var försvinnande liten - men konsekvenserna av om det ändå skulle ske fyllde min barnasjäl med skräck. Det är inte för inte som evangelisten Johannes ger oss ett tröstens ord (14:27): Känn ingen oro och tappa inte modet.

Men var vi verkligen mer oroliga 2016 än tidigare år? Knappast. Nu publiceras successivt resultaten från 2016 års SOM-undersökning och där är det svårt att finna stöd för tesen att oron skulle ha varit på topp just detta år. Maria Solevid visar att 2016 var svenska folket mest oroligt för miljön och klimatet, antibiotikaresistens, terrorism och främlingsfientlighet. På kort sikt gick det att identifiera en ökad oro för antibiotikaresistens och ökat antal flyktingar. Oron hade däremot minskat för extremism, korruption, militära konflikter och ekonomisk kris. Ur ett längre tidsperspektiv har oron för till exempel arbetslöshet eller en ny ekonomisk kris mer än halverats sedan början av 1990-talet. Andelen som är mycket oroliga för miljöförstöringen har också minskat, medan oron för klimatförändringar har ökat något sedan början av 2000-talet. Oron för terrorism ökade för ett par år sedan, men är lägre än vad den till exempel var i mitten av 1980-talet.

Sammantaget finns det ingen entydig trend att svenska folket skulle vara mera oroligt i dag än tidigare eller att 2016 skulle sticka ut som ett "orons år".

Idag presenterar Jesper Strömbäck resultat som visar att 95 procent av svarspersonerna känner sig "som en del av det svenska samhället", ungefär samma resultat som för 2015 och 2014. Av de tillfrågade anser 86 procent att de "behövs i det svenska samhället", även det ungefär lika stor andel som tidigare år. Det finns intressanta och signifikanta skillnader mellan olika grupper. Så skiljer till exempel Sverigedemokraternas sympatisörer ut sig genom att i lägre grad känna sig som en del av samhället eller att de behövs i samhället. Sverigedemokraternas sympatisörer tenderar också att i lägre grad känna samhörighet med andra grupper än den egna. Sammantaget ger resultaten inte stöd för tesen att den sociala sammanhållningen i Sverige skulle vara på väg att försvagas.

Vad är det då som politikerna kallar för "oro" och som kanske ligger till grund för framgångar för nationalkonservativa anti-etablissemangspartier som Sverigedemokraterna? Jag tror det handlar om makt, en känsla av maktlöshet och svårigheten att i en globaliserad värld utkräva politiskt ansvar av folkvalda politiker på nationell nivå. Jag har sagt det tidigare: Det behövs en ny maktutredning för att identifiera dessa mekanismer och på allvar kunna göra något åt problemet. Jag lovar att fortsätta tjata tills en sådan utredning verkligen kommer till stånd.

Socialdemokraterna och frågan om vinst i välfärden

Friskolekoncernen Academedia redovisade igår en rörelsevinst på 218 miljoner kronor för räkenskapsårets fjärde kvartal, en ökning med 35 procent jämfört med föregående år. Samma dag erfor SVT att regeringens utredare i frågan, Ilmar Reepalu, i höst lägger ett förslag som begränsar företagens vinstuttag till åtta procent av investerat kapital plus inflationen.

Frågan om vinster i välfärden är inte helt enkel för Socialdemokraterna. Sakpolitiskt talar mycket för ett vinstförbud. Välfärdssektorn är en konstlad marknad där de mest utsatta - de som behöver välfärden bäst - är de som har svårast att agera som "kunder" på en marknad. Statsvetarprofessorn Bo Rothstein har vid flera tillfällen lyft fram forskning som visar att välfärdssektorn lämpar sig sällsynt illa för vinstdriven konkurrens. Jämlikhetsvärdet hotas.

Strategiskt är saken inte lika enkel. Å ena sidan har Socialdemokraterna ett intresse av att skapa en konflikt med Moderaterna i traditionella vänster-högerfrågor (och frågan om vinst i välfärden är en sådan). Det talar för att gå offensivt fram i frågan. Å andra sidan är det parlamentariska läget sådant att den rödgröna regeringen skulle få utomordentligt svårt att få igenom ett vinstförbud i riksdagen. Det talar för att gå försiktigt fram och i stället försöka åstadkomma en kompromiss med åtminstone några av allianspartierna.

Opinionsläget är svårbedömt. Ställer man som SOM-institutet frågan ”Vinstutdelning ska inte tillåtas inom skattefinansierad vård, skola och omsorg” svarar sex av tio att det är ett bra förslag. Ställer man däremot (som Ipsos) ett vinstförbud mot att kunna välja vårdcentral, skola eller äldreboende från såväl privata företag som kommuner och landsting svarar 27 procent att det är viktigast att det införs ett förbud mot vinstutdelning medan 57 procent svarar att det är viktigast att kunna välja mellan såväl privata företag som kommuner och landsting. I 2014 års val gick Vänsterpartiet all in på frågan om vinst i välfärden, men belönades inte särskilt mycket av väljarna för det.

Till detta kan läggas att det inom Socialdemokraterna finns olika uppfattningar i frågan, i linje med de åsiktsskillnader mellan vänster och höger som alltid funnits inom partiet.

Stefan Löfven har hittills profilerat sig som en politiker som eftersträvar överenskommelser över blockgränsen. Det skulle förvåna mig om han inte har samma ambition även i detta fall.

Jag kommenterar frågan om Socialdemokraterna och vinst i välfärden för Svenska Dagbladet.

Varför minskar Nato-motståndet?

I dag skriver jag på DN Debatt om ett minskat Nato-motstånd i svensk opinion, tillsammans med kollegorna Joakim Berndtsson och Karl Ydén. Resultaten baserar sig på den nationella SOM-undersökningen 2015. SOM-institutet har undersökt svenska folkets inställning till Nato sedan 1994. Fram till och med 2012 var opinionen i frågan stabil - Nato-motståndarna var i mätning efter mätning 2-3 gånger fler än Nato-anhängarna. År 2013 och 2014 ökade andelen som ansåg att Sverige borde söka medlemskap i Nato. I 2015 års undersökning är Nato-anhängarna för första gången fler än Nato-motståndarna - 38 procent mot 31 procent.

Bilden av opinionen är inte enkel. I samma undersökning frågas också om inställningen till militär alliansfrihet. Här svarar 60 procent att de vill bibehålla den militära alliansfriheten, 18 procent vill avveckla den. Det är ungefär lika stora andelar som när frågan ställden i början av 2000-talet. Nära en tredjedel - 32 procent av de som anser att Sverige bör gå med i Nato vill också behålla den militära alliansfriheten. Nästan var fjärde - 24 procent - av de som vill att Sverige skall vara militärt alliansfritt vill också att Sverige söker medlemskap i Nato.

Om vi bortser från den inkonsistens som finns i delar av opinionen - det vill säga de som både vill behålla den militära alliansfriheten och att Sverige söker medlemskap i Nato - kvarstår frågan: Varför har Nato-motståndet i svensk opinion minskat sedan 2013?

Jag tror att det finns åtminstone två förklaringar till förändringen. För det första har svensk försvarsdebatt de senaste åren till stor del förts utifrån ett antagande om försvarsmaktens oförmåga att skydda Sverige. Antagandet fick stort genomslag när förre ÖB Sverker Göranson i januari 2013 förklarade att Sverige bara kunde försvara sig i en vecka mot ett begränsat mål. ÖB:s uppmärksammade uttalande gjordes också i en tid när Rysslands agerande i Östersjöområdet började uppfattas som allt mer offensivt.

För det andra har allianspartierna de senaste åren allt starkare förespråkat ett svenskt Nato-medlemskap. Hösten 2015 tog både Centerpartiet och Kristdemokraterna också formellt ställning för att Sverige skall söka medlemskap i Nato. Allianspartiernas ställningstagande har sannolikt fungerat som en slags riktningsgivare för den del av deras sympatisörer som tidigare inte haft en fast övertygelse i frågan.

Den svenska Nato-debatten lär ta förnyad fart. Allianspartierna kommer att trycka på att andelen Nato-anhängare nu är större än andelen Nato-motståndare. De rödgröna kommer att trycka på att andelen som vill bibehålla alliansfriheten är tre och en halv gång större än andelen som vill avveckla den. Är Nato-frågan nu fast förankrad i blockpolitiken, eller kommer den att leva sitt eget liv, som till exempel EU-frågan gjorde? 

Senaste SOM-undersökningen: Rekordstort stöd för den offentliga sektorn

Det blåser rödgröna vindar i svensk politik. Dessa rödgröna vindar lyfter fram frågor om miljö och klimat, antirasism och feminism. De lyfter upp Miljöpartiet och Feministiskt initiativ och möjligen Vänsterpartiet, men de har hittills definitivt blåst Socialdemokraterna förbi.

Så behöver det inte vara. De rödgröna vindarna inrymmer inte bara miljö, antirasism och feminism - de inrymmer också traditionella politiska sakfrågor som t ex svenska folkets stöd för en stark offentlig sektor och motstånd mot privatiseringar.

I kapitlet "Starkt stöd för välfärdsstaten" ur boken "Mittfåra & marginal" (red Annika Bergström och Henrik Oscarsson) visar docent Lennart Nilsson vid Göteborgs universitet hur stödet för den offentliga sektorn ökat markant och nu är rekordstort. I den senaste SOM-undersökningen ansåg endast 19 procent av de tillfrågade att "Minska den offentliga sektorn" var ett bra förslag. Så liten har andelen aldrig varit sedan SOM-undersökningarna påbörjades 1986. År 1990 var det till exempel hela 56 procent som ansåg att det var ett bra förslag att minska den offentliga sektorn. På samma sätt uppgår andelen som tycker det är ett dåligt förslag att minska den offentliga sektorn nu till 47 procent, från en bottennivå på 18 procent år 1990. Mätningen är ingen tillfällighet - stödet för den offentliga sektorn har ökat tre år i rad.

Mönstret går igen i fråga efter fråga i SOM-undersökningen. Motståndet mot privatisering av sjukvården, mot vinstuttag i välfärden och mot mer satsningar på friskolor är rekordstort och andelen personer som är mot privatiseringar, vinstuttag och friskolesatsningar är betydligt större än anhängarna av en sådan politik. Motståndet mot skattesänkningar är också större än vad det tidigare har varit i SOM-undersökningarna.

SOM-undersökningen visar också att andelen personer som placerar sig själv till höger på en vänster-högerskala minskat från 44 procent toppåret 2010 till endast 35 procent 2013. Under de senaste åren har andelen personer som placerat sig till höger varit större än andelen som placerat sig till vänster - nu är andelarna i stället i princip lika stora.

Här finns således ett ideologiskt och sakpolitiskt utrymme som Socialdemokraterna borde kunna utnyttja för att visa väljarkåren att det faktiskt finns signifikanta vänster-högerskillnader mellan de båda regeringsblocken. Men då krävs att Socialdemokraterna vågar - och förmår - profilera sig. I en intervju hävdar jag att "S och M måste sluta låta som revisorer som tävlar i bokföring" (jag tillstår att jag snappat upp uttrycket från Vänstra Stranden - äras den som äras bör).

Jag förstår att Socialdemokraterna inte vill riskera en hägrande valseger genom att ändra strategi några månader före valet. Men här finns utrymme för en starkare ideologisk profilering och jag tycker mig faktiskt också ha hört Stefan Löfven tala om jämlikhet allt oftare och på ett tydligare sätt den senaste veckan.

I Almedalen får Stefan Löfven en möjlighet att ta tillbaka förlorad mark genom att i ett ideologiskt tal presentera åtminstone någon ytterligare politisk reform som visar på skillnad mellan vänster och höger och som bidrar till att skapa politiskt avstånd mellan regeringsalternativen. Valrörelsen behöver tydliga alternativ, och både socialdemokrater och moderater har ett ansvar för att åstadkomma sådana alternativ.