Hur skall vi förstå graden av förtroende för Folkhälsomyndigheten?

I Marie Demkers och min SOM-rapport ”Individualism och nationalism i pandemins tid” visar vi att den så kallade GAL-TAN-dimensionen har större betydelse för att förstå förtroendet för Folkhälsomyndigheten än den mer klassiska vänster-höger-dimensionen i svensk politik. (SOM-insitutet)

GAL-TAN utgör det ideologiska spektrum som ryms mellan en pol kallad GAL som står för en position som är grön, alternativ och libertär samt en pol kallad TAN som står för tradition, auktoritet, och nation. I vår rapport visar vi att det är större skillnader mellan olika individers förtroende för Folkhälsomyndigheten beroende på om man anser sig tillhöra GAL eller TAN-polen än det är mellan dem som betecknar sig som vänster eller höger.

Vi mäter GAL-TAN-dimensionen med en ny fråga i SOM-undersökningen där svarspersonen får frågan om hen anser att individens rättigheter eller nationella traditioner är viktigast i politiska frågor. Resultaten visar dels att vänster och höger inte är överlappande med GAL-TAN-dimensionen, men också att båda positionerna finns representerade bland alla partiers sympatisörer.

Vår undersökning visar att skillnaden i förtroende för Folkhälsomyndigheten är större mellan dem som befinner sig på den ena eller andra av polerna på GAL-TAN-skalan än mellan dem som befinner sig till vänster eller höger. Skillnaden mellan dem med högst och lägst förtroende för Folkhälsomyndigheten på GAL-TAN-skalan är 30 enheter medan den på vänster-högerskalan är 23 enheter.

Vi noterar också att det är i förtroendet för Folkhälsomyndigheten och för sociala medier som de största skillnaderna återfinns på GAL-TAN-skalan. De som befinner sig på GAL-polen har stort förtroende för Folkhälsomyndigheten och de som befinner sig på TAN-polen har stort förtroende för sociala medier. Förtroendeskillnader för politiker och journalister är större på vänster-höger-skalan än på GAL-TAN-skalan.

Sammantaget visar vi att den politiska dimension som kallats GAL-TAN ger ett ytterligare bidrag till förståelsen för förtroendet för den information om Covid-19 som kommer från Folkhälsomyndigheten. Vi har också visat att det idag är relevant att undersöka politiskt förtroende bortanför partisympati och den traditionella vänster-höger-dimensionen.

Läs hela rapporten här.

Corona-krisen har stärkt förtroendet för Stefan Löfven

Det är en gammal sanning att förtroendet för regering och för statsminister ofta ökar i kristider. Dagens förtroendemätning från Novus ger syn för sägen. Andelen medborgare som säger sig ha förtroende för statsminister Stefan Löfven har på en månad vuxit från 26 till 44 procent, en ökning med hela 18 procentenheter. Sämst går det för Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson, vars förtroende under samma period minskat med fem procentenheter, från 32 till 27.

Jag brukar säga att en av Stefan Löfvens starkaste sidor som partiledare är hans förmåga att hålla ihop partiet. I denna kristid visar han också sin förmåga att hålla ihop landet, och förankra stöd för regeringens politik över partigränserna. Samarbetet med Centerpartiet och Liberalerna har fungerat alldeles utmärkt, och även Ulf Kristersson och Moderaterna har i huvudsak uttalat sitt stöd för regeringens politik.

Den som mäler sig ut är inte oväntat Jimmie Åkesson. Han har svårt att komma in i debatten överhuvudtaget, när Sverigedemokraternas favoritfrågor kring invandring och brottslighet inte dominerar dagordningen. I stället ondgör han sig över att delar av Sida:s budget används till att bekämpa coronasmitta i den fattigaste delen av världen. Hunden känner man på håren.

Det är ingen självklarhet att sittande regering stärks av en kris. I en läsvärd historisk jämförelse visar Dagens Nyheter hur stödet för Socialdemokraterna i regeringsställning i stället sjönk efter Estonias förlisning i september 1994 och Tsunamikatastrofen i december 2004.

Jag noterar också att opinionsstödet för Donald Trump ökat de senaste veckorna. Han åtnjuter nu det starkaste stödet sedan början av hans presidenttid.

Vi får väl se vilket politiskt landskap som vecklar ut sig i Europa post-Corona. Får vi ett uppsving i stödet för den starka staten? Vi lär i alla fall få en sjukvårdsdebatt där privatiseringen av sjukvård och apotek möter en viss uppförsbacke. Eller kommer vi att se ett uppsving för populistiska rörelser som riktar folklig vrede och sorg över Coronans offer mot det politiska ledarskapet?

Europas partisystem var redan före Coronakrisen i rörelse. Ingen vet om rörelsen kommer att förstärkas eller försvaga av krisen.

Bra att talmannen tar itu med time out-sjukan i politiken!

Det är förtroendeskadligt om man tydligt säger att man inte kommer att delta i riksdagsarbetet och ändå fortsätter att uppbära arvode, säger talman Andreas Norlén i dag till Aftonbladet, Bakgrunden är att det nu gått drygt tre månader sedan riksdagsledamoten Emma Carlsson Löfdahl hoppade av Liberalerna och uppgav att hon skulle ta en "time out" i väntan på att en pågående förundersökning mot henne om misstänkt bedrägeri skulle bli klar. Under dessa tre månader har Emma Carlsson Löfdahl erhållit riksdagsarvode på omkring 200 000 kronor utan att på något sätt delta i riksdagsarbetet.

Nu har riksdagsstyrelsen inlett en översyn av regelverket, bland annat att se hur denna typ av situationer ska kunna undvikas i framtiden. Andreas Norlén öppnar till exempel för att möjliggöra avdrag på riksdagsarvodet för ledamöter som inte deltar i riksdagsarbetet. Det är bra. Time out-sjukan hos ledande politiker har tillåtits pågå alldeles för länge.

Som jag tidigare sagt: Att förtroendevalda politiker tar "time-out" är ett nutida och olyckligt fenomen. Om en enskild politiker av olika skäl inte kan genomföra sitt uppdrag finns möjligheten att t ex begära tjänstledighet eller bli sjukskriven. Då finns regler som hanterar processen. Att ta "time-out" innebär att undandra sig politisk och journalistisk granskning och försvårar därmed det demokratiska ansvarsutkrävandet. Att ta "time-out" innebär också att gränsen mellan det personliga och det offentliga suddas ut. 

Företeelsen "time-out" är ett moras som skapar oklarhet i viktiga frågor kring makt och ansvar. Därför är det trist att såväl partiledningar som journalister accepterar att politiker tar "time-out".

Jämförelsen med att t ex ett ishockeylag begär "time-out" haltar. När ett lag begär "time-out" blir det paus i hela matchen och ingenting händer. Men när en politiker begär ""time-out" så blir det ingen paus i politiken. Det politiska livet och samhällslivet fortsätter ändå, men med oklara ansvarsförhållanden.

PostNord och Moderaterna är de som tappat mest i förtroende under året

I dag presenterade Medieakademin sin förtroendebarometer för 2017. Undersökningen är värdefull, samtidigt som vi ska vara medvetna om blandningen av äpplen och päron.  Hela rapporten kan läsas här.

Störst förtroende har svenska folket för Systembolaget och för Universitet och högskolor. Resultatet är öppet för tolkningar...

Minst förtroende har svenska folket för TV3 och Expressen. Dessa aktörer låg i botten även i förra årets mätning.

Största förtroenderaset uppvisar PostNord och Moderaterna. Förtroendet för PostNord har minskat från 37 till 16 procent. Förtroendet för Moderaterna har minskat från 34 till 22 procent.

Största förtroendeökningen uppvisar Centerpartiet (från 20 till 30 procent), Dagspressen (från 24 till 31 procent) och Facket (från 22 till 39 procent).

Det politiskt mest intressanta i undersökningen är att vi kan se en förstärkt politisk polarisering kring förtroendet för public service-bolagen Sveriges Radio (SR) och Sveriges Television (SVT). Både SR och SVT tappar i förtroende, och det största förtroendetappet återfinns bland moderater (och bland kristdemokrater, om jag förstod det rätt?). Sedan tidigare är förtroendet för SR och SVT allra lägst bland sverigedemokrater.

Vi ser i så fall ett nytt mönster där förtroendet för SR och SVT är lägre bland moderater, kristdemokrater och sverigedemokrater än bland de övriga partiernas sympatisörer. Tendensen bör ses i ljuset av de senaste årens framgångar för högerpopulistiska strömningar och debatten om Fake News.

Ett positivt besked var att det inte fanns några tecken på att den mellanmänskliga tilliten skulle ha försvagats.

Toppen på Förtroendelistan följer här. Hoppas den går att läsa...

Om trovärdighet: Sveriges Television vs. Avpixlat

I dag publicerar Dagens Nyheter en undersökning från Ipsos där 75 procent av de tillfrågade säger sig ha stort förtroende för Sveriges Television, 73 procent säger sig ha stort förtroende för Sveriges Radio och 50 procent säger sig ha stort förtroende för Dagens Nyheter. Endast 4 procent säger sig ha stort förtroende för hatsajten Avpixlat.

För de som hävdar att svenska medborgare börjat vända sig till Avpixlat för att man inte längre litar på traditionella medier kommer resultaten som en kalldusch. De allra flesta medborgare känner inte ens till Avpixlat - 13 procent säger sig väl känna till den. Bland Sverigedemokraternas egna väljare har endast 21 procent förtroende för Avpixlat.

Vi skall vara försiktiga med nivåskattningar, det vill säga uttala oss om förtroendet för traditionella medier är "högt" eller "lågt" i största allmänhet. Men det är alltid möjligt att använda den här typen av undersökningar till jämförelser. Har förtroendet förändrats över tid? Hur skiljer sig förtroendet mellan olika typer av medier? Hur förhåller sig svenska folkets förtroende för medier i förhållande till förtroendet i andra länder? Vilka skillnader i förtroende kan vi iaktta mellan olika befolkningsgrupper?

Det är svårt att tolka resultaten ovan på annat sätt än att Avpixlat inte förmått utmana traditionella medier med avseende på förtroende. Resultaten stämmer också väl överens från vad vi redan vet från olika SOM-undersökningar och från Medieakademin - medborgarnas förtroende för public service och för morgontidningar hävdar sig bra i förhållande till medborgarnas förtroende för olika samhällsinstitutioner.

Men, kanske någon hävdar, frågan gäller ju förtroendet i stort. Förtroendet kan ju se annorlunda ut om frågan riktas mot mediernas bevakning av invandringspolitiken? Visst kan det vara så - en del tidigare mätningar pekar i en sådan riktning. Men i så fall är det bristande förtroendet inte tillräckligt starkt för att påverka grundförtroendet för Sveriges Television, Sveriges Radio eller Dagens Nyheter.

Min reservation till undersökningen avser möjligen frågan Ger SVT/SR/DN/Avpixlat en sann bild av verkligheten? "Vad är sanning", frågade sig redan Pontius Pilatus (Joh 18:38). Varje enskild nyhetsartikel eller nyhetsinslag bygger ju på ett urval av faktauppgifter. Oftast är det urvalet som kan ifrågasättas, inte om de enskilda faktauppgifterna är sanna eller ej. Men jag förstår att frågan är ett indirekt sätt att mäta förtroende, och försöka fånga upp stämningar kring huruvida medierna "ljuger".

Så Ulf Adelsohn och andra konspirationsteoretiker som tror att svenska medier "medvetet förtiger" sanningen får ta ett djupt andetag och börja om. Det finns i den här undersökningen inga tecken på att svenska folkets förtroende för traditionella medier är på väg att urholkas, eller att stödet för hatsajter som Avpixlat skulle vara särskilt väl utvecklat.