Bra att talmannen tar itu med time out-sjukan i politiken!

Det är förtroendeskadligt om man tydligt säger att man inte kommer att delta i riksdagsarbetet och ändå fortsätter att uppbära arvode, säger talman Andreas Norlén i dag till Aftonbladet, Bakgrunden är att det nu gått drygt tre månader sedan riksdagsledamoten Emma Carlsson Löfdahl hoppade av Liberalerna och uppgav att hon skulle ta en "time out" i väntan på att en pågående förundersökning mot henne om misstänkt bedrägeri skulle bli klar. Under dessa tre månader har Emma Carlsson Löfdahl erhållit riksdagsarvode på omkring 200 000 kronor utan att på något sätt delta i riksdagsarbetet.

Nu har riksdagsstyrelsen inlett en översyn av regelverket, bland annat att se hur denna typ av situationer ska kunna undvikas i framtiden. Andreas Norlén öppnar till exempel för att möjliggöra avdrag på riksdagsarvodet för ledamöter som inte deltar i riksdagsarbetet. Det är bra. Time out-sjukan hos ledande politiker har tillåtits pågå alldeles för länge.

Som jag tidigare sagt: Att förtroendevalda politiker tar "time-out" är ett nutida och olyckligt fenomen. Om en enskild politiker av olika skäl inte kan genomföra sitt uppdrag finns möjligheten att t ex begära tjänstledighet eller bli sjukskriven. Då finns regler som hanterar processen. Att ta "time-out" innebär att undandra sig politisk och journalistisk granskning och försvårar därmed det demokratiska ansvarsutkrävandet. Att ta "time-out" innebär också att gränsen mellan det personliga och det offentliga suddas ut. 

Företeelsen "time-out" är ett moras som skapar oklarhet i viktiga frågor kring makt och ansvar. Därför är det trist att såväl partiledningar som journalister accepterar att politiker tar "time-out".

Jämförelsen med att t ex ett ishockeylag begär "time-out" haltar. När ett lag begär "time-out" blir det paus i hela matchen och ingenting händer. Men när en politiker begär ""time-out" så blir det ingen paus i politiken. Det politiska livet och samhällslivet fortsätter ändå, men med oklara ansvarsförhållanden.

Om politiker och bidragstrixande

Jag blir mer ledsen än arg när jag läser Aftonbladets avslöjande om hur riksdagsledamoten Erik Bengtzboe (M) missbrukat systemet och lämnat felaktiga uppgifter om sina bostadsförhållanden på sätt som inneburit att han tillskansat sig 158 000 kronor i ersättning. Oavsett motiven har Bengtzboe ägnat sig åt ett pinsamt trixande och farit med osanning i intervjun med Aftonbladets journalist Richard Aschberg.

För inte så länge sedan avslöjades även Liberalernas riksdagsledamot Emma Carlsson Löfdahl med att ha trixat med sitt boende på ett sätt som medfört ekonomiska fördelar för henne, och en förundersökning om misstänkt bedrägeri har inletts. Liberalernas partiledning agerade resolut och krävde att Emma Carlsson Löfdahl skulle lämna sitt riksdagsuppdrag. Moderaternas partiledning har hittills undvikit att explicit kritisera Erik Bengtzboe, vars politiska framtid nu är skriven i stjärnorna.

Vad är det som gör att två så begåvade personer och som vunnit sina väljares förtroende agerar på ett sätt som i bästa fall kan beskrivas som omdömeslöst och i värsta fall som omoraliskt eller olagligt? I varje enskilt fall kan det förstås finnas individuella förklaringar. Men jag säger som Hoola Bandoola Band: Ta dom tillsammans, då är dom en grupp. Då får man söka svaren nå'nstans mycket längre upp. Jag är kanske naiv, men jag vägrar tro att det rör sig om girighet. Det stämmer inte med mina erfarenheter av politiker på en så hög nivå. I stället tror jag att politiker på elitnivå tenderar att utveckla ett tunnelseende på sig själva - de gör som de gör eftersom det är så "praktiskt" (i Bengtzboes fall kanske också att det är "praktiskt" att vara mantalsskriven i sin valkrets) och skapar för sig själva en bild av att de "egentligen" inte bryter mot något regelverk, åtminstone inte mot regelverkets andemening.

I tunnelseenden finns också ett inslag av oåtkomlighet. Det är förstås helt irrationellt - de är begåvade nog för att på förnuftsmässig grund inse att grävande journalister rutinmässigt kontrollerar hur riksdagsledamöter hanterar sina förmåner. Tunnelseendet utvecklas lätt till självdestruktivitet.

Erik Bengtzboe har profilerat sig som en politiker som går till storms mot fiffel och fusk. Nu får han smaka sin egen medicin, och han hånas på nätet för sina tidigare, något bombastiska, uttalanden om vikten av att bekämpa bidragsfusket. Många känner uppenbart skadeglädje. Själv överlåter jag åt lagen, hans partikamrater och hans väljare att utkräva ansvar.

Jag hoppas att Aftonbladets förtjänstfulla granskningar kan leda till en normförstärkning hos samhällseliten om att regler gäller för alla och att populistiska och svepande paroller om att "bekämpa bidragsfusket" används med större återhållsamhet. Då kanske ändå något gott kan komma ut ur dessa solkiga och sorgliga historier.

Time out-sjukan i politiken måste åtgärdas

Nej, det finns inget som heter "time out" i politiken. Det är ett otyg när riksdagsledamöter, nu senast Emma Carlsson Löfdahl, säger sig ta en "time out" när de hamnat i besvärligheter. I praktiken innebär en "time out" ofta att politikern på obestämd tid behåller sitt riksdagsarvode på nära 70 000 kronor i månaden utan att alls delta i det parlamentariska arbetet eller ta något politiskt ansvar överhuvudtaget.

I dag diskuterade jag "time out"-sjukan i politiken med talman Andreas Norlén, i radioprogrammet Nordegren & Epstein i P1. Inslaget kan lyssnas på här (lite drygt 17 minuter in i sändningen).

Uttrycket "time out" används inom idrotten när ett lag vill ha en paus för att hämta andan och betänka sin strategiska situation. Men när ett idrottslag begär "time out" avbryts ju matchen, det händer ingenting på planen så länge time outen pågår. Men om en politiker begär "time out" så blir det ingen paus i politiken. Det politiska livet och samhällslivet fortgår ändå, men med oklara ansvarsförhållanden.

Om en enskild politiker av olika skäl inte kan genomföra sitt uppdrag finns möjligheten att t ex begära tjänstledighet eller bli sjukskriven. Men att bara vara frånvarande utan arbetsuppgifter och under former som man själv väljer är inte rimligt - det riskerar att urholka förtroendet för politiker, det försvårar granskning och ansvarsutkrävande.

Jag kan till och med tänka mig lösningar där till exempel en riksdagsledamot mot vilken åklagare inlett förundersökning under vissa omständigheter kan beviljas tjänstledighet med bibehållet arvode. Men det är inte riksdagsledamoten som ska kunna ta det beslutet.

Talman Andreas Norlén betonade i sändningen att utvecklingen går åt rätt håll, och att riksdagspartiernas gruppledare enats om att försöka komma åt problemet. Det möjligt att Andreas Norlén har rätt. Men strax före sändning googlade jag ordkombinationen "time out" och "riksdagen", och fick över 60 000 träffar. Det var ingen rolig läsning.

Så nej, "time out" är ingen legitim form av frånvaro - varken i politiken eller i arbetslivet.

Jag har tidigare skrivit om problemet här.

Krisen i Liberalerna. Vad händer nu?

Cecilia Wikström är en av mina favoritpolitiker på den borgerliga sidan. Principfast, engagerad och med en värdegrund som jag i flera väsentliga avseenden delar. Därför tycker jag det är tråkigt att hon inte kommer att finnas kvar som förstanamn på Liberalernas lista till EU-valet. Jag tror också att hon hade varit en stor tillgång för Liberalerna i den stundande valkampanjen.

Men såsom situationen utvecklade sig blev Cecilia Wikströms position omöjlig. Det vore mycket svårt att på ett trovärdigt sätt argumentera för lämpligheten i att kombinera heltidsuppdraget som Europaparlamentsledamot med de tunga och tidskrävande styrelseuppdrag som Cecilia Wikström nu valde att hålla fast vid. Det vilar ett mycket tungt ansvar på Liberalernas valberedning som känt till Cecilia Wikströms uppdrag, men först nu - när mediestormen briserat - reagerat. Sent ska syndaren vakna.

Liberalernas och Jan Björklunds bekymmer stannar ju inte vid avlägsnandet av Cecilia Wikström. Partiets riksdagsledamot Emma Carlsson Löfdahl har tagit en så kallad "timeout" (ett hitte på-begrepp i politiken, om ni frågar mig). Än så länge vägrar hon lämna sin riksdagsplats, trots att hennes eget partidistrikt och Liberalernas partiledning uppmanat henne till det efter avslöjandena om hennes märkliga bostadsaffärer. Vi får väl se om hon efterlever partiets uppmaningar, eller om hon i stället väljer att stanna kvar i riksdagen som politisk vilde.

Kring allt detta kretsar frågan om vem som ska efterträda Jan Björklund som partiledare för sargade och splittrade Liberalerna. I olika medier lyfts Nyamko Sabuni fram som en stark kandidat. Men hittills har hon - vad jag har kunnat se - bara lyfts fram av personer som tillhör den minoritet i partiet som ville att Liberalerna skulle släppa fram en M/KD-regering, trots att en sådan regering skulle bli beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje viktig omröstning.

Nyamko Sabuni har varit mycket tydlig med att hon vill börja föra samtal med Sverigedemokraterna i viktiga politiska frågor (bortsett från invandringspolitiken). Jag tror att den inställningen kommer att ligga henne starkt i fatet när Liberalerna senare i år ska välja en ny partiledare.

Jag hade verkligen önskat Jan Björklund ett bättre slut på sin tid som partiledare. Men som min vän Klas Corbelius undrade tidigare i dag: Kanske blir det Jan Björklund som toppar Liberalernas lista i valet till Europaparlamentet? Eller varför inte Nyamko Sabuni?

Förtroendekrisen för Emma Carlsson Löfdahl och Cecilia Wikström

Jag vet att jag följt gällande regelverk och fått det godkänt både från riksdagsförvaltningen och partiet innan jag gjorde denna boendelösning, skriver Emma Carlsson Löfdahl, riksdagsledamot Liberalerna, på sin Facebooksida. Såväl hennes distriktsstyrelse som Liberalernas partisekreterare Maria Arnholm uppmanar henne att avgå eftersom förtroendet är förbrukat. Men Emma Carlsson Löfdahl vägrar.

Jag har sagt vad jag har sagt. Jag är norrlänning. Jag är som en fjällbjörn. Jag står kvar när det blåser, säger Cecilia Wikström, Liberalernas förstanamn inför valet till Europaparlamentet i TV 4 Nyhetsmorgon. Hon har uppmanats att välja mellan att behålla sina högt avlönade sidouppdrag eller att avsäga sig förstaplatsen på valsedeln. Men Cecilia Wikström vägrar.

Det kan mycket väl vara så att varken Emma Carlsson Löfdahl eller Cecilia Wikström har brutit mot lagen. Men allt som är lagligt är inte lämpligt. Politiska förtroendeuppdrag baserar sig just på förtroende. Är förtroendet borta är också den legitima grunden för att ha kvar sitt uppdrag borta. Svårare än så är det inte. Eller snarare: Svårare än så borde det inte vara.