Regeringsförhandlingarna - Jimmie Åkesson har tiden på sin sida

Den första talmansrundan är avslutad och nu kommer regeringsförhandlingarna igång på allvar. Jimmie Åkesson har ingen brådska. Det är inte han som ska bilda regering. Det är inte han som ska lösa upp knutarna. Det är inte han som behöver slåss mot klockan när talmannen så småningom sätter upp skarpa tidsgränser. Däremot har Åkesson vetorätt mot alla förslag som Ulf Kristersson lägger fram, eftersom Kristersson är beroende av SD:s aktiva stöd för att kunna bilda regering.

På pressträffen efter sitt möte med talman Andreas Norlén tidigare idag visade Jimmie Åkesson att han är högst medveten om att tiden är på hans sida. Gång efter gång återkom Åkesson till att det var viktigare att förhandlingsresultatet blev bra än att det gick fort.

Så regeringsförhandlingarna kommer att ta sin tid. I slutet av veckan berättar Ulf Kristersson hur han ser på valet av talman. Enligt Moderaternas tidigare principiella hållning bör största parti i den konstellation som utgör regeringsunderlag tilldelas talmansposten. Då skulle valet falla på en representant från SD. Men jag tror Kristersson nu kommer att låta sig inspireras av Groucho Marx: Dessa är mina principer. Om du inte gillar dem så har jag andra. Johan Pehrson skulle knappast kunna hålla ihop sin riksdagsgrupp om att rösta fram en SD-ledamot som talman. Dessutom är de flesta - kanske alla - partier mycket nöjda med sittande talman Andreas Norlén.

SD kommer sannolikt heller inte att få sitta med i regeringen. Om Åkesson ändå släpper fram en moderatledd regering där inte bara Kristdemokraterna utan också Liberalerna ingår kommer han att utkräva ett högt pris i sakpolitiken. På pressträffen återkom också Jimmie Åkesson hela tiden till att sakpolitiken var viktigast. Jag tror att Åkesson har goda möjligheter att få gehör för sina krav om nivån på a-kassan och kanske också slopat karensavdrag, och även på besparingar i biståndspolitiken. Men de symboliskt viktigaste frågorna för SD är ju frågor om invandring samt brott och straff. Med tanke på i vilken repressiv riktning politiken redan har förskjutits i dessa frågor är jag en aning orolig - för att uttrycka det milt - hur det ska gå nu. Och vad händer med public service?

Jag skriver i Expressen om läget i regeringsförhandlingarna och vikten av att värna de demokratiska institutionerna.

Bra att talmannen tar itu med time out-sjukan i politiken!

Det är förtroendeskadligt om man tydligt säger att man inte kommer att delta i riksdagsarbetet och ändå fortsätter att uppbära arvode, säger talman Andreas Norlén i dag till Aftonbladet, Bakgrunden är att det nu gått drygt tre månader sedan riksdagsledamoten Emma Carlsson Löfdahl hoppade av Liberalerna och uppgav att hon skulle ta en "time out" i väntan på att en pågående förundersökning mot henne om misstänkt bedrägeri skulle bli klar. Under dessa tre månader har Emma Carlsson Löfdahl erhållit riksdagsarvode på omkring 200 000 kronor utan att på något sätt delta i riksdagsarbetet.

Nu har riksdagsstyrelsen inlett en översyn av regelverket, bland annat att se hur denna typ av situationer ska kunna undvikas i framtiden. Andreas Norlén öppnar till exempel för att möjliggöra avdrag på riksdagsarvodet för ledamöter som inte deltar i riksdagsarbetet. Det är bra. Time out-sjukan hos ledande politiker har tillåtits pågå alldeles för länge.

Som jag tidigare sagt: Att förtroendevalda politiker tar "time-out" är ett nutida och olyckligt fenomen. Om en enskild politiker av olika skäl inte kan genomföra sitt uppdrag finns möjligheten att t ex begära tjänstledighet eller bli sjukskriven. Då finns regler som hanterar processen. Att ta "time-out" innebär att undandra sig politisk och journalistisk granskning och försvårar därmed det demokratiska ansvarsutkrävandet. Att ta "time-out" innebär också att gränsen mellan det personliga och det offentliga suddas ut. 

Företeelsen "time-out" är ett moras som skapar oklarhet i viktiga frågor kring makt och ansvar. Därför är det trist att såväl partiledningar som journalister accepterar att politiker tar "time-out".

Jämförelsen med att t ex ett ishockeylag begär "time-out" haltar. När ett lag begär "time-out" blir det paus i hela matchen och ingenting händer. Men när en politiker begär ""time-out" så blir det ingen paus i politiken. Det politiska livet och samhällslivet fortsätter ändå, men med oklara ansvarsförhållanden.

Time out-sjukan i politiken måste åtgärdas

Nej, det finns inget som heter "time out" i politiken. Det är ett otyg när riksdagsledamöter, nu senast Emma Carlsson Löfdahl, säger sig ta en "time out" när de hamnat i besvärligheter. I praktiken innebär en "time out" ofta att politikern på obestämd tid behåller sitt riksdagsarvode på nära 70 000 kronor i månaden utan att alls delta i det parlamentariska arbetet eller ta något politiskt ansvar överhuvudtaget.

I dag diskuterade jag "time out"-sjukan i politiken med talman Andreas Norlén, i radioprogrammet Nordegren & Epstein i P1. Inslaget kan lyssnas på här (lite drygt 17 minuter in i sändningen).

Uttrycket "time out" används inom idrotten när ett lag vill ha en paus för att hämta andan och betänka sin strategiska situation. Men när ett idrottslag begär "time out" avbryts ju matchen, det händer ingenting på planen så länge time outen pågår. Men om en politiker begär "time out" så blir det ingen paus i politiken. Det politiska livet och samhällslivet fortgår ändå, men med oklara ansvarsförhållanden.

Om en enskild politiker av olika skäl inte kan genomföra sitt uppdrag finns möjligheten att t ex begära tjänstledighet eller bli sjukskriven. Men att bara vara frånvarande utan arbetsuppgifter och under former som man själv väljer är inte rimligt - det riskerar att urholka förtroendet för politiker, det försvårar granskning och ansvarsutkrävande.

Jag kan till och med tänka mig lösningar där till exempel en riksdagsledamot mot vilken åklagare inlett förundersökning under vissa omständigheter kan beviljas tjänstledighet med bibehållet arvode. Men det är inte riksdagsledamoten som ska kunna ta det beslutet.

Talman Andreas Norlén betonade i sändningen att utvecklingen går åt rätt håll, och att riksdagspartiernas gruppledare enats om att försöka komma åt problemet. Det möjligt att Andreas Norlén har rätt. Men strax före sändning googlade jag ordkombinationen "time out" och "riksdagen", och fick över 60 000 träffar. Det var ingen rolig läsning.

Så nej, "time out" är ingen legitim form av frånvaro - varken i politiken eller i arbetslivet.

Jag har tidigare skrivit om problemet här.

Ny Ipsos - de rödgröna partiernas försprång växer

I morgon onsdag kl 11.15 håller talman Andreas Norlén en pressträff för att ge besked om nästa steg i regeringsbildningen. Denna gång är det extra svårt att ana vad han kommer att säga. Formellt kan talmannen fortfarande hinna med en tredje statsministeromröstning före jul - och i så fall sannolikt med Ulf Kristersson som statsministerkandidat. Men min känsla är snarare att talmannen kommer att ge processen mera tid - oavsett om han utser en särskild sonderingsperson eller ej.

Hittills har väljaropinionen varit rätt så stabil efter valet. Möjligen har det gått att spåra en svag uppgång för Sverigedemokraterna och för Socialdemokraterna, och en svag nedgång för Liberalerna och Moderaterna. I kväll kom en ny mätning Ipsos, och den skiljer sig något från tidigare mätningar. Socialdemokraterna får nu hela 32 procent, vilket är partiets bästa resultat i Ipsos på nästan tre år. Kristdemokraterna får 8 procent, och blir därmed större än Centerpartiet som får 7 procent. Liberalerna och Miljöpartiet ligger båda på 4 procent. Sverigedemokraterna minskar något, och får 18 procent.

Sammantaget rycker de rödgröna partierna ifrån allianspartierna, med 44 procent mot 37 procent. Dessutom visar en ny undersökning från Sifo att väljarnas förtroende för Stefan Löfven växer, samtidigt som förtroendet minskar för Annie Lööf. Stefan Löfven är nu den partiledare som klart flest väljare har förtroende för.

Enskilda mätningar ska tolkas med stor försiktighet. Men enskilda mätningar kan ha en psykologisk betydelse. Dagens mätningar stärker självförtroendet hos Socialdemokraterna. Samtidigt ökar de incitamenten för flera av partierna att undvika ett extra val. Särskilt gäller detta förstås för Liberalerna och Miljöpartiet, som lever farligt nära fyraprocentsspärren. Även Centerpartiet kan känna en viss oro. De senaste veckorna har präglats av stor osäkerhet kring vad Centerpartiet egentligen vill i regeringsfrågan, och den osäkerheten kan leda till att partiet i ett extra val straffas av väljarkåren.

Det drar ihop sig i regeringsfrågan

På måndag kl 09.30 håller talman Andreas Norlén och Stefan Löfven en gemensam pressträff. Senast då lär vi väl få veta om Stefan Löfven behöver mer tid för samtal i regeringsfrågan eller om han av talmannen redan samma dag kommer att föreslås som statsminister.

Vi befinner oss mitt i en komplex process, och få vågar sia om hur den ska sluta, Själv är jag optimist - jag tycker det är mer som talar för än som talar emot att Stefan Löfven kan bilda en ny regering. Socialdemokraterna vill gärna få till stånd en blocköverskridande lösning, Centerpartiet och Liberalerna börjar få slut på alternativ. De kan inte med mössan i hand gå tillbaka till Ulf Kristersson och de vill helst - särskilt Liberalerna - undvika ett extra val.

Den avgörande frågan är om det finns en genuin politisk vilja att komma överens. En sådan vilja förutsätter en ödmjuk inställning från samtliga parter, där man ger och tar. Samtliga partier måste också känna sig bekväma med den slutna överenskommelsen - annars blir den instabil och riskerar att uppfattas som illegitim. Spåren från Decemberöverenskommelsen förskräcker. Därutöver krävs det förstås politisk kreativitet för att hitta lösningar kring de punkter som Liberalerna och Centerpartiet fört fram.

Det gör ont i partisjälen på Liberalerna och Centerpartiet att släppa fram en ny socialdemokratiskt ledd regering. Måhända kan Annie Lööf och Jan Björklund finna stöd och tröst i dagens undersökning från Inizio. Undersökningen visar att 64 procent av Liberalernas och Centerpartiets väljare vill att deras parti släpper fram Stefan Löfven. Särskilt starkt är stödet bland centerpartisterna - nära 70 procent stöder en sådan åtgärd.

Kampen om regeringsmakten går in i ett avgörande skede

I dag aviserade talman Andreas Norlén att han kommer att föreslå riksdagen att Stefan Löfven väljs till statsminister. Förslaget läggs fram måndag 3 december och omröstningen genomförs tidigast onsdag 5 december. En vecka senare, onsdag 12 december, röstar riksdagen om budgeten för 2019.

Talmannens beslut var klokt och väl avvägt. Nu har allianspartierna inför sina respektive väljare fått köra sina förstahandsalternativ in i kaklet. De flesta - kanske till och med alla - av dessa förstahandsalternativ var dömda i förväg. Men det har ändå varit viktigt för den demokratiska legitimiteten att partierna på allvar har försökt få igenom dem.

Nu förändras landskapet. Nu blir det politik på riktigt, och inte bara ett signalspel. Det känns bra, efter all denna väntan.

Blickarna riktas mot Centerpartiets och Liberalernas interna processer. Tre frågor står i centrum. 1.) Är de villiga att släppa fram en socialdemokratiskt ledd regering? 2.) Är de villiga att ingå i en socialdemokratiskt ledd regering? 3.) Vilka är deras sakpolitiska krav för att släppa fram/medverka i en socialdemokratiskt ledd regering? 

Socialdemokraterna har på motsvarande sätt att fundera över hur långt partiet kan gå i sakpolitiken för att få med Centerpartiet och Liberalerna på vägen.

Nu läcks det friskt, i första hand inifrån Liberalerna. Glöm aldrig att läckor nästan alltid har en agenda. Och att det ofta är den grupp som är i minoritet och som måste förändra maktförhållandena som har störst anledningar att läcka. #källkritik

Vad händer nu i regeringsfrågan?

I dag öppnade Jan Björklund för Annie Lööf som en tänkbar statsminister. Det innebär att Alliansen nu inte bara är oeniga om migrationspolitiken, regeringsfrågan och synen på Sverigedemokraterna. Allianspartierna saknar också en gemensam statsministerkandidat. "Det krackelerar", som en person i min bekantskapskrets uttryckte det.

Alliansen splittring är uppenbar och skapar förstås en särskild nerv och oförutsägbarhet i regeringsförhandlingarna. Perspektiven klarnade kanske heller inte efter dagens pressträff med talman Andreas Norlén, som i kreativ anda nu tänker träffa partiledarna i fyra olika grupper strukturerade efter olika regeringsalternativ. Redan med start i morgon tänker talmannen träffa partiledarna i fyra olika grupperingar: 1.) S+MP+allianspartierna (stor koalition), 2.) S+MP+L+C (mittenregering), 3.) MP+Alliansen (blocköverskridande) samt 4.) Allianspartierna (någon form av alliansregering).

Talmannen utsåg således ingen ny sonderingsperson. Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna ställs i detta skede utanför diskussionerna. Moderaterna och Socialdemokraterna ska heller inte träffas separat.

Jag har faktiskt aldrig hört talas om något motsvarande arrangemang inför en regeringsbildning. Men det är möjligt att det har förekommit i andra länder.

Talmannens avsikt är att samtalen ska leda till att vissa regeringsalternativ kan sorteras bort, och att något av de kvarvarande alternativen så småningom tas till kammaren för omröstning. Jag tror i första hand att alternativ 1 kommer att kunna avfärdas. En samlingsregering ska användas i kristider, och där är vi ju definitivt inte. Jag tror heller inte på alternativ 3. En regering bestående av MP och Alliansen skulle knappast släppas fram av S och V, och sannolikt heller inte av SD. En sådan regering skulle heller inte ha majoritet, utan vara beroende av Jimmie Åkessons välvilja i varje enskild votering där S och V var oenig med regeringen. Jag tror varken MP eller L+C skulle vilja försätta sig i en sådan situation.

Kvar står alternativ 2 (en mittenregering med S+MP+C+L) och alternativ 4 (en slags alliansregering, sannolikt M eller M+KD). Det innebär att vi är tillbaka till utgångsläget. C och L måste välja om de vill samarbeta med de rödgröna över blockgränsen eller om de vill hålla fast vid Alliansen och släppa fram en M eller en M/KD-regering som blir beroende av Sverigedemokraterna.

Det finns förstås andra alternativ. Till exempel en S-regering som varje år förhandlar om budgeten med L och C. Då kan L och C fortsätta att opponera, få genomslag för sin politik och hålla dörren stängd för SD-inflytande. Men där är vi inte ännu.

Ja, det blir en spännande dag i morgon. Och sannolikt ytterligare några dagar eller veckor framåt...

Blir det ja eller nej till Björn Söder?

I dag meddelade Miljöpartiet att partiet kommer att rösta för Vänsterpartiets kandidat Lotta Johnsson Fornarve som andre vice talman. Hur kommer då Socialdemokraterna att göra? Kommer partiet också att rösta ja till Lotta Johnsson Fornarve och därmed förhindra att Sverigedemokraternas Björn Söder blir vald? Eller kommer Socialdemokraterna och följa praxis och rösta blankt, vilket i så fall sannolikt innebär att Björn Söder väljs till andre vice talman?

Svaret är inte enkelt. Det finns ett stort värde i att de politiska partierna fördelar talmansposterna efter storleksordning. Ett sådant system är opartiskt och förutsägbart. Därigenom minskar risken för att talmansuppdraget politiseras och att talmannens legitimitet urholkas. För ett parti som vill vara statsmannaaktigt - i det här fallet Socialdemokraterna - är det därför både sakpolitiskt och strategiskt klokt att värna den ordning som hittills gällt vid valet av talman.

Men det finns naturligtvis också en anständighetens gräns. Talmannen är riksdagens främste representant och har bara kungen före sig i rang när det gäller att representera Sverige. Om riksdagen utser en ledamot som till exempel likt Björn Söder upprepade gånger ifrågasatt svenskheten hos judar och samer riskerar valet att skada inte bara riksdagens utan också Sveriges anseende.

Till detta kan läggas att allianspartierna nu brutit praxis genom att föreslå Andreas Norlén (M) till talman. Tidigare har Socialdemokraterna röstat efter principen att talmannen ska komma från "största parti", allianspartierna efter principen att talmannen ska komma från "största parti i största block". Olika principer, men likväl principer. Nu röstar allianspartierna tillsynes utan princip, eller möjligen efter principen "största parti i minsta block".

Praxis är således bruten och anden är ute ur flaskan. I det läget väger de sakpolitiska argumenten kring Björn Söders uttalanden och ageranden tyngst. Jag hoppas att Socialdemokraterna i morgon säger nej till Björn Söder och i stället väljer Lotta Johnsson Fornarve till andre vice talman.

Alliansen lät SD bestämma - nu politiseras talmansämbetet

Idag meddelade Sverigedemokraterna att partiet kommer att ge sitt stöd till "Moderaternas kandidat" till talmansposten, eftersom "Moderaterna är det parti som har bäst förutsättningar att leda en regering".

Sverigedemokraternas motivering innebär sannerligen en politisering av talmansuppdraget. Då tänker jag inte i första hand på att partiet medvetet kallar Andreas Norlén för "Moderaternas kandidat" i stället för "Alliansens kandidat". Politiseringen består i stället i att Sverigedemokraterna vill ha en talman från det parti som "har bäst förutsättningar att leda en regering".

Talmannen ska ju stå över partipolitiken. Nu föregriper Sverigedemokraterna talmannens arbete samtidigt som man fläckar Andreas Norléns trovärdighet.

Jag känner inte Andreas Norlén, och har ingen anledning att betvivla hans integritet och kompetens. Men när det parti som har beslutsmakten i talmansfrågan motiverar sitt ställningstagande just med kandidatens politiska tillhörighet skadar man också bilden av den tänkte talmannens opartiskhet och oväld.

Problemet hade kunnat undvikas om de rödgröna partierna och allianspartierna i blocköverskridande samtal enats om en talmanskandidat. Nu valde i stället Alliansen att gå fram med en egen kandidat och låta Sverigedemokraterna bestämma vem som ska bli riksdagens talman.

Genom Sverigedemokraternas motivering där kandidatens politiska tillhörighet var avgörande får riksdagen nu en talman - om Andreas Norlén blir vald - vars oväld redan från början riskerar att ifrågasättas. Jag tycker detta är väldigt synd - för riksdagen och för väljarna - och undrar stilla hur Centerpartiet och Liberalerna kunde hamna i den här sörjan.