Den första talmansrundan är avslutad och nu kommer regeringsförhandlingarna igång på allvar. Jimmie Åkesson har ingen brådska. Det är inte han som ska bilda regering. Det är inte han som ska lösa upp knutarna. Det är inte han som behöver slåss mot klockan när talmannen så småningom sätter upp skarpa tidsgränser. Däremot har Åkesson vetorätt mot alla förslag som Ulf Kristersson lägger fram, eftersom Kristersson är beroende av SD:s aktiva stöd för att kunna bilda regering.
På pressträffen efter sitt möte med talman Andreas Norlén tidigare idag visade Jimmie Åkesson att han är högst medveten om att tiden är på hans sida. Gång efter gång återkom Åkesson till att det var viktigare att förhandlingsresultatet blev bra än att det gick fort.
Så regeringsförhandlingarna kommer att ta sin tid. I slutet av veckan berättar Ulf Kristersson hur han ser på valet av talman. Enligt Moderaternas tidigare principiella hållning bör största parti i den konstellation som utgör regeringsunderlag tilldelas talmansposten. Då skulle valet falla på en representant från SD. Men jag tror Kristersson nu kommer att låta sig inspireras av Groucho Marx: Dessa är mina principer. Om du inte gillar dem så har jag andra. Johan Pehrson skulle knappast kunna hålla ihop sin riksdagsgrupp om att rösta fram en SD-ledamot som talman. Dessutom är de flesta - kanske alla - partier mycket nöjda med sittande talman Andreas Norlén.
SD kommer sannolikt heller inte att få sitta med i regeringen. Om Åkesson ändå släpper fram en moderatledd regering där inte bara Kristdemokraterna utan också Liberalerna ingår kommer han att utkräva ett högt pris i sakpolitiken. På pressträffen återkom också Jimmie Åkesson hela tiden till att sakpolitiken var viktigast. Jag tror att Åkesson har goda möjligheter att få gehör för sina krav om nivån på a-kassan och kanske också slopat karensavdrag, och även på besparingar i biståndspolitiken. Men de symboliskt viktigaste frågorna för SD är ju frågor om invandring samt brott och straff. Med tanke på i vilken repressiv riktning politiken redan har förskjutits i dessa frågor är jag en aning orolig - för att uttrycka det milt - hur det ska gå nu. Och vad händer med public service?
Jag skriver i Expressen om läget i regeringsförhandlingarna och vikten av att värna de demokratiska institutionerna.
3 kommentarer:
Ulf skriver: "Gång efter gång återkom Åkesson till att det var viktigare att förhandlingsresultatet blev bra än att det gick fort." Det bör naturligtvis vara den självklara utgångspunkten för varje politiker. Dock bör det inte dra ut på tiden som förra gången när Löfven till slut valdes.
Det blir säker åtskilliga frågor där partierna får ge och ta. Men de är ju faktiskt i princip överens om viktiga politikområden som migration, brottsbekämpning och energipolitik, frågor som det rödgröna alternativet var djupt oense om. Och sannolikt vinner SD striden om A-kassan och kanske också sjukförsäkringen, något som borde glädja Ulf. Vänstersidan gillar att ständigt gissla Kristersson för hans påstådda principlöshet. Om den innebär att en talman bör ha en allmän acceptans och inte vara kontroversiell tycker jag att det är utmärkt och inte principlöst.
Jag tror inte att Åkesson personligen kommer att bli regeringens - som jag hoppas kommer att bestå av M, KD och L - största problem. Däremot ökar SD i en takt som inte är bra för deras eget bästa. Det kommer att bli svårt att hålla ordning på alla nya SD-riksdagsledamöter.
På den förlorande sidan slipas knivarna. Reformisterna efterlyser mer vänsterpolitik trots vänsterpolitiska vänsterpartiets tillbakagång där Dadgostar utsätts för kritik för det klena valresultatet och i centerpartiet försöker man undvika ett inbördeskrig.
Så Ulf borde egentligen vara ganska nöjd med att han inte behöver se hur de rödgrönas i många fall oförenliga ståndpunkter skall förenas.
Klas Bengtsson
Jag tror Public Service kommer att sättas på en rejäl bantningskur. Dels är SEK 9 miljarder ganska mycket pengar, och troligen tilltaget lite i väl överkant, dels uppfattas PS av många som en del av den socialdemokratiska maktapparaten. Andra verksamheter som många anser ingå i (S) Tammany Hall är folkbildningen, SIDA, presstödet, och jag tror många av dessa anakronismer kommer att försvinna.
G. Tikotzinsky
Tel Aviv
Detta med talmansval
I andra kammarriksdagen blev det tradition att talmannen hämtades från det största partiet, som under 100 år var S. När enkammarriksdagen tillträdde 1970 ansåg S givetvis att den traditionen kunde fortsätta. Eftersom S hade majoritet med hjälp av VPK blev det ingen strid - Henry Allard blev talman i andra kammaren 1969–1970 i 2:a kammaren och omvaldes till enkammarriksdagen 1970. 1973–1976 var det dessutom lustig lotteririksdag. Allard omvaldes 1976, trots borgerlig valseger.
Regeringsbildaren Fälldin (C) var klok och tyckte inte det var lönt med strid,
dessutom var Henry Allard aktad varpå Allard omvaldes utan motkandidat.
1979 blev det borgerlig villervalla. M hade blivit näst största parti i riksdagen, efter S och ansåg att Fälldin skulle sitta kvar som statsminister. Däremot enades borgarna att de skulle driva igenom sin egen kandidat när Allard skulle sluta.
Centerns Torsten Bengtsson hade varit 1e vice talman och ville kröna sin karriär som talman. Moderaterna drev, när de offrade statsministerposten, att deras egen veteran Hernelius skulle bli ordinarie talman. Fälldin försökte locka Gösta Bohman att ta ämbetet. Vid omröstningen röstade en ledamot mot partilinjen medan en la ned sin röst.
Hernelius fick 165 mot 164 av 329 avlagda röster.
Röstetalet avvek från vad som prickats av, varpå omröstningen fick göras om.
I den andra omröstningen vann Bengtsson 168-166 av 234 röster med även nu uppstod problem med hur många som prickats av och hur många som röstade. En 3e omröstning genomfördes den 13 oktober som överensstämde med omröstning nr 2. Man antog att Torsten Bengtsson var missnöjd och gav igen - för att han inte blev den borgerliga sidans talman, då fick det bli Ingemund Bengtsson - talman 1979 - 1988, trots borgerlig valseger.
1991 valdes den första icke-socialdemokraten till ämbetet Ingegerd Troedsson (M).
2014 hade Sd blivit 3e största parti hävdade de principen om att välja vice talman efter partiets storlek. Principen hade varit att partierna röstar på sin egen kandidat när det är vice talmän, och lägger ner röster om deras kandidat blir vald.
2018 Björn Söder föreslogs som 2e vice talman varpå V yrkade sluten votering. Övriga partier meddelade att de skulle lägga ned sina röster.
Det krävdes relativ majoritet, efter de första två voteringsomgångarna där Söder fick stöd av sina egna, det blev en tredje omgång där Söder till slut blev vald.
En gammal ny-nyordning uppstod 2018, en talmannen från oppositionen, precis som
1979, Norlén. Antagligen trodde C mer mer åp framgång med den tredje mittvägen med en moderat talman, eftersom planen var att försöka knipa regeringsmakten själva.
Dvs denna gång var det "öppna kort" med acceptans från C, när ingen kotte visste vem som skulle regera. S.W
Skicka en kommentar