Regeringsförhandlingarna - Jimmie Åkesson har tiden på sin sida

Den första talmansrundan är avslutad och nu kommer regeringsförhandlingarna igång på allvar. Jimmie Åkesson har ingen brådska. Det är inte han som ska bilda regering. Det är inte han som ska lösa upp knutarna. Det är inte han som behöver slåss mot klockan när talmannen så småningom sätter upp skarpa tidsgränser. Däremot har Åkesson vetorätt mot alla förslag som Ulf Kristersson lägger fram, eftersom Kristersson är beroende av SD:s aktiva stöd för att kunna bilda regering.

På pressträffen efter sitt möte med talman Andreas Norlén tidigare idag visade Jimmie Åkesson att han är högst medveten om att tiden är på hans sida. Gång efter gång återkom Åkesson till att det var viktigare att förhandlingsresultatet blev bra än att det gick fort.

Så regeringsförhandlingarna kommer att ta sin tid. I slutet av veckan berättar Ulf Kristersson hur han ser på valet av talman. Enligt Moderaternas tidigare principiella hållning bör största parti i den konstellation som utgör regeringsunderlag tilldelas talmansposten. Då skulle valet falla på en representant från SD. Men jag tror Kristersson nu kommer att låta sig inspireras av Groucho Marx: Dessa är mina principer. Om du inte gillar dem så har jag andra. Johan Pehrson skulle knappast kunna hålla ihop sin riksdagsgrupp om att rösta fram en SD-ledamot som talman. Dessutom är de flesta - kanske alla - partier mycket nöjda med sittande talman Andreas Norlén.

SD kommer sannolikt heller inte att få sitta med i regeringen. Om Åkesson ändå släpper fram en moderatledd regering där inte bara Kristdemokraterna utan också Liberalerna ingår kommer han att utkräva ett högt pris i sakpolitiken. På pressträffen återkom också Jimmie Åkesson hela tiden till att sakpolitiken var viktigast. Jag tror att Åkesson har goda möjligheter att få gehör för sina krav om nivån på a-kassan och kanske också slopat karensavdrag, och även på besparingar i biståndspolitiken. Men de symboliskt viktigaste frågorna för SD är ju frågor om invandring samt brott och straff. Med tanke på i vilken repressiv riktning politiken redan har förskjutits i dessa frågor är jag en aning orolig - för att uttrycka det milt - hur det ska gå nu. Och vad händer med public service?

Jag skriver i Expressen om läget i regeringsförhandlingarna och vikten av att värna de demokratiska institutionerna.

Kaos men inte kris. Om den dramatiska onsdagen i svensk politik

Kaos var ett av de vanligaste orden medier använde för att skildra onsdagens turbulenta utveckling i svensk politik. Och javisst. Först röstade riksdagen fram Magdalena Andersson som Sveriges första kvinnliga statsminister någonsin. Därefter underkände samma riksdag hennes budgetförslag. Då lämnade hennes koalitionskollegor i Miljöpartiet regeringen. Varpå Magdalena Andersson kontaktade talmannen och bad att få bli entledigad från sitt uppdrag. Allt detta på sju korta timmar. Det är svårt att  då undvika ordet "kaos".

Men de demokratiska institutionerna fungerade. Processen rullade på i konstitutionellt förutsägbar ordning. Kaos blev aldrig kris. Den enda glipan var att konstitutionen är något oklar huruvida en statsminister måste avgå om något parti lämnar regeringen, samt om en av riksdagen godkänd statsminister kan entledigas innan hen formellt tillträtt vid en konselj. Men riksdagens kammarkansli och talmannen hanterade situationen snabbt och på ett sätt som vann omedelbar legitimitet bland samtliga partier. Och på måndag har vi en ny statsministeromröstning. Då väljs sannolikt Magdalena Andersson till statsminister. Igen.

Jag har sagt det förut. Ett av de bästa sätten att värna demokratin är att värna institutionerna.

*

Nu är vi inne i en process där alla skyller på alla för att onsdagen blev så turbulent. Socialdemokrater skyller på Vänsterpartiet för att de inte släppte fram Magdalena Andersson utan att kräva eftergifter. Miljöpartister skyller på Centerpartiet för att de släppte fram en budget som SD haft inflytande över. Vänsterpartister skyller på Moderaterna och Kristdemokraterna för att de budgetsamarbetar med SD. Talmannen (!) skyller på Miljöpartiet för att de inte varit tydliga med att deras regeringsmedverkan var villkorad av att regeringen fick igenom sin budget. Centerpartiet skyller på Socialdemokraterna för att partiet givit Vänsterpartiet inflytande och på Miljöpartiet för att partiet sätter partiegoism framför landets bästa.

Den enda jag hittills inte sett skylla på någon är Magdalena Andersson. Jag kan förstås ha missat något.

*

Kanske blev den dramatiska onsdagen ändå ett reningsbad för svensk politik. 

Socialdemokraterna kan regera vidare och nu söka samarbeten i riksdagen utan att först kompromissa med Miljöpartiet. 

Centerpartiet har visat sina väljare att partiet agerar utifrån en oberoende mittenposition och inte blivit en knähund till Socialdemokraterna, 

Miljöpartiet kan nu mobilisera i klimatfrågorna utifrån en fri oppositionsroll, utan att behöva ta hänsyn till vad Socialdemokraterna vill. 

Vänsterpartiet har visat muskler och stärkt bilden av att partiet inte kan nonchaleras en socialdemokratiskt ledd minoritetsregering.

Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna framstår alltmer som ett block som gör anspråk på regeringsmakten 2022 - med eller utan Sverigedemokraterna i regeringen.

Någonstans där mittemellan allting svävar Liberalerna. Av någon anledning kom jag att tänka på Erik Gustaf Geijer. Ensam i bräcklig farkost. 

*

Det blir en spännande valrörelse inför valet 2022. Den valrörelsen börjar nu.

Bra att talmannen tar itu med time out-sjukan i politiken!

Det är förtroendeskadligt om man tydligt säger att man inte kommer att delta i riksdagsarbetet och ändå fortsätter att uppbära arvode, säger talman Andreas Norlén i dag till Aftonbladet, Bakgrunden är att det nu gått drygt tre månader sedan riksdagsledamoten Emma Carlsson Löfdahl hoppade av Liberalerna och uppgav att hon skulle ta en "time out" i väntan på att en pågående förundersökning mot henne om misstänkt bedrägeri skulle bli klar. Under dessa tre månader har Emma Carlsson Löfdahl erhållit riksdagsarvode på omkring 200 000 kronor utan att på något sätt delta i riksdagsarbetet.

Nu har riksdagsstyrelsen inlett en översyn av regelverket, bland annat att se hur denna typ av situationer ska kunna undvikas i framtiden. Andreas Norlén öppnar till exempel för att möjliggöra avdrag på riksdagsarvodet för ledamöter som inte deltar i riksdagsarbetet. Det är bra. Time out-sjukan hos ledande politiker har tillåtits pågå alldeles för länge.

Som jag tidigare sagt: Att förtroendevalda politiker tar "time-out" är ett nutida och olyckligt fenomen. Om en enskild politiker av olika skäl inte kan genomföra sitt uppdrag finns möjligheten att t ex begära tjänstledighet eller bli sjukskriven. Då finns regler som hanterar processen. Att ta "time-out" innebär att undandra sig politisk och journalistisk granskning och försvårar därmed det demokratiska ansvarsutkrävandet. Att ta "time-out" innebär också att gränsen mellan det personliga och det offentliga suddas ut. 

Företeelsen "time-out" är ett moras som skapar oklarhet i viktiga frågor kring makt och ansvar. Därför är det trist att såväl partiledningar som journalister accepterar att politiker tar "time-out".

Jämförelsen med att t ex ett ishockeylag begär "time-out" haltar. När ett lag begär "time-out" blir det paus i hela matchen och ingenting händer. Men när en politiker begär ""time-out" så blir det ingen paus i politiken. Det politiska livet och samhällslivet fortsätter ändå, men med oklara ansvarsförhållanden.

Blir det ja eller nej till Björn Söder?

I dag meddelade Miljöpartiet att partiet kommer att rösta för Vänsterpartiets kandidat Lotta Johnsson Fornarve som andre vice talman. Hur kommer då Socialdemokraterna att göra? Kommer partiet också att rösta ja till Lotta Johnsson Fornarve och därmed förhindra att Sverigedemokraternas Björn Söder blir vald? Eller kommer Socialdemokraterna och följa praxis och rösta blankt, vilket i så fall sannolikt innebär att Björn Söder väljs till andre vice talman?

Svaret är inte enkelt. Det finns ett stort värde i att de politiska partierna fördelar talmansposterna efter storleksordning. Ett sådant system är opartiskt och förutsägbart. Därigenom minskar risken för att talmansuppdraget politiseras och att talmannens legitimitet urholkas. För ett parti som vill vara statsmannaaktigt - i det här fallet Socialdemokraterna - är det därför både sakpolitiskt och strategiskt klokt att värna den ordning som hittills gällt vid valet av talman.

Men det finns naturligtvis också en anständighetens gräns. Talmannen är riksdagens främste representant och har bara kungen före sig i rang när det gäller att representera Sverige. Om riksdagen utser en ledamot som till exempel likt Björn Söder upprepade gånger ifrågasatt svenskheten hos judar och samer riskerar valet att skada inte bara riksdagens utan också Sveriges anseende.

Till detta kan läggas att allianspartierna nu brutit praxis genom att föreslå Andreas Norlén (M) till talman. Tidigare har Socialdemokraterna röstat efter principen att talmannen ska komma från "största parti", allianspartierna efter principen att talmannen ska komma från "största parti i största block". Olika principer, men likväl principer. Nu röstar allianspartierna tillsynes utan princip, eller möjligen efter principen "största parti i minsta block".

Praxis är således bruten och anden är ute ur flaskan. I det läget väger de sakpolitiska argumenten kring Björn Söders uttalanden och ageranden tyngst. Jag hoppas att Socialdemokraterna i morgon säger nej till Björn Söder och i stället väljer Lotta Johnsson Fornarve till andre vice talman.

Nej, Björn Söder bör inte väljas till andre vice talman

I dag lanserade Jonas Sjöstedt överraskande riksdagsledamoten Lotta Johnsson Fornarve som Vänsterpartiets kandidat till posten som andre vice talman. Den posten är enligt praxis tänkt att besättas av riksdagens tredje största parti, i det här fallet Sverigedemokraternas Björn Söder. Men Jonas Sjöstedt menar att Björn Söder bland annat genom sina uttalanden om att det inte går att samtidigt vara jude och svensk visat att han inte är lämplig för talmansposten.

Jag tycker att Jonas Sjöstedt gör alldeles rätt och jag hoppas att Lotta Johnsson Fornave blir vald. Visst kan man hävda att det är fel att bryta praxis i formfrågor som till exempel vid talmansval. Men det finns väl i dag inte längre någon sådan praxis. Tidigare tillsattes talmannen från antingen det största partiet i riksdagen eller från det största partiet i det största blocket i riksdagen. Men nu tänker ju Alliansen av allt att döma lansera en egen kandidat, som varken kommer från det största partiet eller det största blocket. Och då är praxis redan bruten.

Sedan håller jag med Jonas Sjöstedt i sak. Nomineringen av Björn Söder är närmast att betrakta som en provokation från Sverigedemokraternas sida.

Hur kommer det då att gå? Det vet vi ännu inte. Frågan kommer att avgöras genom sluten omröstning. Sverigedemokraterna har 62 mandat. Men vilka förutom Sverigedemokraterna kan tänkas rösta på Björn Söder? Vänsterpartiet har 28 mandat. Miljöpartiet har 16, varav förmodligen de allra flesta röstar på Lotta Johnsson Fornarve. Det blir som mest 44 mandat.

Jag skulle sedan tro att väldigt många av övriga ledamöter väljer att lägga ned sina röster, just för att skydda "praxis". Men omröstningen är sluten, så varje ledamot har möjlighet att följa sitt hjärtas väg. Om ingen utanför SD röstar på Björn Söder räcker det med att 19 ledamöter från till exempel Socialdemokraterna, Liberalerna eller Centerpartiet rösta på Lotta Johnsson Fornarve så blir hon vald.

Det vore bra om Björn Söder inte valdes till riksdagens andre vice talman. Jag hoppas därför att Vänsterpartiets kandidat Lotta Johnsson Fornave blir vald i stället.