Vad händer efter valet? Del II: Regeringsbildningen om Magdalena Anderssons sida blir störst

Igår skrev jag en text om hur regeringsbildningen kommer att gå till om Ulf Kristerssons sida vinner. Idag utgår jag istället från det omvända utfallet. Det vill säga, hur kommer regeringsbildningen att gestalta sig om Magdalena Anderssons sida blir störst. 

Om Magdalena Anderssons sida vinner tror jag att Socialdemokraterna och Centerpartiet kommer att regera tillsammans. Kanske att Miljöpartiet också kommer att ingå i regeringen, men Vänsterpartiet får stanna utanför.

Centerpartiets stora förflyttning gjordes efter valet 2018, då partiet sa nej till en moderatledd minoritetsregering och i stället genom Januariavtalet släppte fram Stefan Löfven som statsminister. Steget till att nu ingå i en socialdemokratiskt ledd regering är kortare, många inom Centerpartiet uppfattar det som ett naturligt steg givet hur det politiska landskapet förändrats.

Miljöpartiet vill gärna ingå i en sådan regering. Men frågan är om partiet är välkommet. Jag skulle tro att om partiet verkligen vill så kommer deras mandat att innebära att de trots allt släpps in i regeringsvärmen.

För Vänsterpartiet blir det svårare. Centerpartiet sätter sig inte i en regering där Vänsterpartiet ingår. Samtidigt har Centerpartiet i dag inte samma behov av att isolera och stigmatisera Vänsterpartiet på samma sätt som Liberalerna och Jan Björklund krävde i samband med att Januariavtalet kom till. 

Nooshi Dadgostar har uttalat sig motsägelsefullt om huruvida det är ett ultimativt krav att partiet ska få plats i regering om man ska släppa fram Magdalena Andersson som statsminister. Men jag läser Nooshi Dadgostars uttalanden som att här finns ett förhandlingsutrymme. Det kommer förstås att kosta, på samma sätt som det kostade när Nooshi Dadgostar och Vänsterpartiet drev igenom kravet på kraftigt höjd garantipension förra året. Och självklart kommer partiet i opposition även att finnas med i budgetsamtalen, även om det kanske inte blir några formella förhandlingar. 

*

Oavsett vilken sida som vinner tror jag att regeringsbildningen kommer att gå avsevärt fortare än de 134 dagar det tog förra gången. Flera partier har redan gjort avgörande förflyttningar och talmannen kan därför arbeta med snävare tidsramar.

*

Opinionsläget är om möjligt ännu jämnare än igår. Spelbolaget Unibet håller fortfarande Magdalena Andersson som favorit - oddset på henne som statsminister är i kväll 1.45 mot 2.50 på Ulf Kristersson.

*

Jag kommenterar partiledarnas debattstrategier för TT.

Johan Pehrson lovar vara "konstruktiv" i en oppositionsroll. Går vi mot en Novembertraktat?

I dag är det en månad kvar till valet. I skrivande stund är opinionsläget jämnt, även om Magdalena Andersson är fortsatt favorit till att få bilda ny regering. Spelbolaget Unibet ger 1.40 i odds på Magdalena Andersson, mot 2.25 på Ulf Kristersson.

Det är ett underbetyg åt den borgerliga högeroppositionen att man inte ligger bättre till i opinionsmätningarna efter åtta år av socialdemokratiskt ledda minoritetsregeringar - och det i en tid präglad av politisk turbulens där regeringen inte lyckas få igenom sin egen budget i riksdagen. 

I dagens mätning från Novus är de rödgröna partierna plus Centerpartiet återigen större än Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Liberalerna. Men skillnaden är mycket liten - 49.8 mot 48.6 procent. Både Miljöpartiet och Liberalerna ligger över riksdagsspärren, med 5.2 respektive 5.1 procent. Moderaterna och Sverigedemokraterna är precis lika stora på 18.6 procent. Partierna byter väljare med varandra inom blocken, men det tycks vara väldigt lite rörelse över blockgränsen.

I morse grillades Liberalernas ledare Johan Pehrson i Ekots partiledarintervju. Det är lätt att tycka om Johan Pehrson. Han uppvisar alltid gott humör och han formulerar sig frimodigt på ett sätt som ger intryck av att han faktiskt svarar på journalisternas frågor - vilket han ju väldigt ofta inte gör. Men förmågan - eller konsten - att inte svara på frågor är också en slags politisk talang.

Intervjun gav ändå en hel del intressanta besked. Så öppnade Johan Pehrson för lottning som en antagningsmetod till skolan på ett sätt som åtminstone inte jag uppmärksammat att han gjort tidigare. Han duckade för frågan om Liberalerna kan tänka sig att budgetförhandla med Sverigedemokraterna. Om Sverigedemokraterna i valet blir större än Moderaterna - vilket enligt dagens Novus-mätning inte alls är en omöjlighet - blir det än svårare för Johan Pehrson att hålla samman sitt splittrade parti i regeringsfrågan.

Men mest intressant tyckte jag Johan Pehrsson besked var att han skulle vara "konstruktiv" i sin oppositionsroll om Ulf Kristersson inte kan bilda regering. Det är svårt att tolka uttalandet på annat sätt än att Johan Pehrson är beredd på att i olika former samverka med en socialdemokratiskt ledd regering om en sådan skulle bildas. Efter Decemberöverenskommelsen och Januariavtalet är det kanske dags för Februarifördraget? Eller går det så fort att vi kanske kan tala om Novembertraktaten? Eller till och med Oktoberuppgörelsen? Mycket talar i alla fall för att det lär bli någon form av kontrakt som grund för regeringsbildningen.

Hur ska vi förklara Moderaternas hårda angrepp på Miljöpartiet?

Moderaterna har under sommaren vid flera tillfällen formulerat skarp politisk kritik mot Miljöpartiet. Det är lite oväntat att ett stort parti som Moderaterna så nära valdagen ägnar så stor uppmärksamhet mot ett litet parti som balanserar på riksdagsspärren. Den vedertagna politiska metoden i ett sådant läge är i stället att det stora partiet försöker tiga ihjäl det lilla partiet för att inte bjuda det lilla partiet på uppmärksamhet i onödan.

Så vilket är egentligen målet för Moderaternas angrepp på Miljöpartiet? Jag ser åtminstone tre olika alternativ. 

För det första: Moderaterna vill stigmatisera Miljöpartiet för att på så sätt skrämma bort väljare och bidra till att Miljöpartiet inte klarar riksdagsspärren. Det som talar emot detta alternativ är att effekten i stället kan bli den motsatta. Att framstå som Moderaternas huvudfiende i politiken blir i själva verket en konkurrensfördel i kampen om de rödgröna väljarna. Genom kampanjen bidrar Moderaterna till att mobilisera vankelmodiga rödgröna väljare till att rösta på just Miljöpartiet - och därigenom också till att lyfta partiet över fyraprocentsspärren och lägga grunden till en ny socialdemokratiskt ledd regering. 

För det andra: Moderaterna försöker använda Miljöpartiet för att skrämma socialdemokratiska väljare över blockgränsen. Att utestänga Miljöpartiet från politiskt inflytande skulle för dessa väljare vara viktigare än en ny socialdemokratiskt ledd regering. Det som talar emot detta alternativ är att det förefaller föga troligt att mp-kritiska s-väljare verkligen skulle ta ett sådant steg. Rörelsen över blockgränsen i opinionen är just nu väldigt liten och väljarnas - särskilt s-väljarnas - tilltro till Magdalena Anderssons förmåga och kompetens är mycket hög. Jag har svårt att se att Moderaterna på allvar tro att en sådan strategi skulle fungera.

För det tredje: Moderaterna använder kritiken mot Miljöpartiet som ett medel för att stärka sin egen ställning i förhållande till Liberalerna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. (Tipstack till Johan Karlsson Schaffer, @Johank76, på Twitter.) Det som talar emot detta alternativ är att Moderaterna i så fall - några månader innan valet - skulle prioritera att värna sin dominans inom högerblocket i stället för att utmana om regeringsmakten. Det vore i detta läge en något märklig prioritering.

Därav hjärtat är fullt talar munnen, sägs det. Det är förstås möjligt att Moderaternas angrepp på Miljöpartiet inte är en konsekvens av en strategi utan bara ett uttryck för att Moderaterna tycker så ideologiskt förfärligt illa om Miljöpartiet och den politik partiet representerar. Men att kombinera ideologi med strategi är ju vägen till framgång i politiken.

Jag är lite vankelmodig, som ni märker. Vad tror ni själva - vilken är orsaken till att Moderaterna väljer att just nu söka strid med Miljöpartiet?

 

Tre saker att ha koll på i kvällens partiledardebatt

I kväll kl 20.00 sänder TV4 en tre timmar lång partiledardebatt. Här är tre saker att ha koll på i debatten.

 1. Kan Ulf Kristersson återvinna sitt förtroende som oppositionsledare? De senaste dagarna har inte varit bra alls för Moderaterna. Först kom en SCB-mätning som var positiv för S och som visade att Magdalena Andersson kunde ha möjlighet att bilda ny regering även om MP trillade ur och L höll sig kvar i riksdagen. Samma dag hakade Ulf Kristerssons - som i en slags betingad reflex - på SD:s misstroendeförklaring mot Morgan Johansson tillsynes utan att förstå hur det skulle uppfattas. Även borgerliga bedömare ser Kristerssons agerande som en misslyckad strategi och menar att Alliansen måste bli bättre på att välja sina strider. Vi får se ikväll om Kristersson tar revansch och kan framstå som den statsman han gärna vill uppfattas som.

2. Söker Miljöpartiet strid med Socialdemokraterna? MP ligger väldigt illa till i opinionsmätningarna trots att klimat- och miljöfrågan ligger högt på väljarnas dagordning. Partiet måste slå sig in i debatten och ett sätt att göra det är att söka strid med regeringspartiet. Kommer S i så fall att slå tillbaka? En strid mellan S och MP kan - om den utkämpas på rätt sätt och i rätt frågor - vara gynnsam för båda partierna. Men av någon anledning har TV4 inte med klimat och miljö som ett av kvällens debattämnen. Det är synnerligen märkligt med tanke på frågans närmast existentiella betydelse, frågans placering på väljarnas dagordning samt att FN:s högnivåmöte Stockholm 50+ just avlutats.

3. Kommer Annie Lööf att pressa Ulf Kristersson på SD:s Putinkopplingar? I Aftonbladet skriver Annie Lööf i dag att SD i tio års tid representerades av proryska ledamöter i riksdagens Försvarsutskott. Hon ställer frågan om var det finns garantier för att det vid ett regeringsskifte, där SD ingår i regeringsunderlaget, inte sitter proryska sverigedemokrater på höga positioner i regeringskansliet. Ulf Kristersson kommer sannolikt att ducka för frågan (om Annie Lööf får möjlighet att ställa den). Jimmie Åkesson kommer att rasa. Det kan bli bra TV, för att tala journalistspråk.

Kaos men inte kris. Om den dramatiska onsdagen i svensk politik

Kaos var ett av de vanligaste orden medier använde för att skildra onsdagens turbulenta utveckling i svensk politik. Och javisst. Först röstade riksdagen fram Magdalena Andersson som Sveriges första kvinnliga statsminister någonsin. Därefter underkände samma riksdag hennes budgetförslag. Då lämnade hennes koalitionskollegor i Miljöpartiet regeringen. Varpå Magdalena Andersson kontaktade talmannen och bad att få bli entledigad från sitt uppdrag. Allt detta på sju korta timmar. Det är svårt att  då undvika ordet "kaos".

Men de demokratiska institutionerna fungerade. Processen rullade på i konstitutionellt förutsägbar ordning. Kaos blev aldrig kris. Den enda glipan var att konstitutionen är något oklar huruvida en statsminister måste avgå om något parti lämnar regeringen, samt om en av riksdagen godkänd statsminister kan entledigas innan hen formellt tillträtt vid en konselj. Men riksdagens kammarkansli och talmannen hanterade situationen snabbt och på ett sätt som vann omedelbar legitimitet bland samtliga partier. Och på måndag har vi en ny statsministeromröstning. Då väljs sannolikt Magdalena Andersson till statsminister. Igen.

Jag har sagt det förut. Ett av de bästa sätten att värna demokratin är att värna institutionerna.

*

Nu är vi inne i en process där alla skyller på alla för att onsdagen blev så turbulent. Socialdemokrater skyller på Vänsterpartiet för att de inte släppte fram Magdalena Andersson utan att kräva eftergifter. Miljöpartister skyller på Centerpartiet för att de släppte fram en budget som SD haft inflytande över. Vänsterpartister skyller på Moderaterna och Kristdemokraterna för att de budgetsamarbetar med SD. Talmannen (!) skyller på Miljöpartiet för att de inte varit tydliga med att deras regeringsmedverkan var villkorad av att regeringen fick igenom sin budget. Centerpartiet skyller på Socialdemokraterna för att partiet givit Vänsterpartiet inflytande och på Miljöpartiet för att partiet sätter partiegoism framför landets bästa.

Den enda jag hittills inte sett skylla på någon är Magdalena Andersson. Jag kan förstås ha missat något.

*

Kanske blev den dramatiska onsdagen ändå ett reningsbad för svensk politik. 

Socialdemokraterna kan regera vidare och nu söka samarbeten i riksdagen utan att först kompromissa med Miljöpartiet. 

Centerpartiet har visat sina väljare att partiet agerar utifrån en oberoende mittenposition och inte blivit en knähund till Socialdemokraterna, 

Miljöpartiet kan nu mobilisera i klimatfrågorna utifrån en fri oppositionsroll, utan att behöva ta hänsyn till vad Socialdemokraterna vill. 

Vänsterpartiet har visat muskler och stärkt bilden av att partiet inte kan nonchaleras en socialdemokratiskt ledd minoritetsregering.

Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna framstår alltmer som ett block som gör anspråk på regeringsmakten 2022 - med eller utan Sverigedemokraterna i regeringen.

Någonstans där mittemellan allting svävar Liberalerna. Av någon anledning kom jag att tänka på Erik Gustaf Geijer. Ensam i bräcklig farkost. 

*

Det blir en spännande valrörelse inför valet 2022. Den valrörelsen börjar nu.

En blåbrun sörja?

Det är mycket nu.

För några dagar sedan avslöjade Göteborgs-Posten att SD Göteborgs valberedning placerat Lena Ferm på fjärde plats inför riksdagsvalet nästa höst. Lena Ferm tvingades för ett par år sedan i hast lämna sina politiska uppdrag för Moderaterna, då hon gillat och spridit hatiska och rasistiska inlägg på sociala medier. Men i SD är hon välkommen och lanseras till och med som riksdagskandidat.

I går avslöjade tidskriften Expo att en tjänsteman på SD:s riksdagskansli är aktiv i vit makt-rörelsen. Det är bra att SD stänger av och inleder uteslutningsärende när en medlem och anställd har samröre med rasideologiska organisationer. Men SD borde kanske fundera på varför personer aktiva i vit makt-rörelsen söker sig just till just SD och inte till något annat parti. (En del moderater har försökt göra sig lustiga över att den aktuelle vit makt-aktivisten för 22 år sedan var aktiv i Miljöpartiet. Men som Erik Helmerson skriver i DN är ju poängen att personen i fråga från början inte var högerradikal - det var först när han radikaliserades som han sökte sig till just SD.)

Och idag berättar SD-riksdagsledamoten Björn Söder en tårdrypande historia om att han åkt med en buss där chauffören satt på sin CD (!) och spelat arabisk musik. Björn Söder kräver nu att busschaufförer ska spela "neutral musik" så att svenskar "förstår vad de sjunger om". Björn Söder har fått ta emot mycket hån för sitt utspel. Hur troligt är det att en busschaufför i dag har en "CD" med sig och spelar musik på? Vilken musik är "neutral" och vilka språk andra än svenska får förekomma i chaufförens musikval? Hur är det med franska och tyska? Och hur går det för skånska artister - många svenskar har ju svårt att förstå skånska.

Värst är att Björn Söder lägger hashtagen #islamiseringenavSverige till sitt inlägg. Inte bara för att islamister snarare förbjuder än tillåter musik - utan främst för att Björn Söder vill antyda att varje uttryck för arabisk kultur (de sjunger på arabiska) jämställs med islamisering.

Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna vill till varje pris undvika att deras samarbete med Sverigedemokraterna beskrivs som ett blåbrunt samarbete. Men de senaste dagarnas händelseutveckling ger argument åt dem som vill använda benämningen "blåbrun" och benämna samarbetet mellan Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna som en blåbrun sörja. 

Starkt symbolvärde när SD får lägga fram migrationsförslag tillsammans med L, KD och M

Ett liberalt partis första samarbete med ett främlingsfientligt parti blev alltså om migration. Låt det sjunka in. 

Så skrev Elina Jansson (MP), pressekreterare på kulturdepartementet på Twitter tidigare i dag. Bakgrunden är att Liberalerna, Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna i dag presenterar ett gemensamt förslag om migrationspolitiken. 

Elina Jansson har en poäng i den starka symbolpolitiska betydelsen av förslaget. Sakfrågorna i förslaget handlar om att ytterligare begränsa innebörden av humanitära skäl som grund för uppehållstillstånd och att försvåra familjeåterförening. I dessa frågor har de fyra partierna redan tidigare samma åsikt. Nyheten ligger i att de nu i organiserad form går fram tillsammans och i riksdagen försöker få igenom ett så kallat utskottsinitiativ. Försöket kommer av allt att döma att misslyckas. De fyra partierna utgör en riksdagsminoritet, och Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet kommer tillsammans att rösta nej.

Sverigedemokraterna jublar. Genom det gemensamma förslaget bidrar inte bara Moderaterna och Kristdemokraterna utan nu också Liberalerna till att göra det tidigare paria-partiet rumsrent. Det är en stor seger för Jimmie Åkesson att nu också Liberalerna bidrar till denna rentvättning. 

Och Sverigedemokraternas aptit växer medan de äter. I omedelbar anslutning till  pressmeddelandet om samarbetet beskrev Jimmie Åkesson på Aftonbladets debattsida initiativet som "en historisk händelse i svensk politik", men betonade också att de gemensamma förslagen inte var tillräckliga. Lagstiftningen måste, menade Åkesson, "göras om från grunden", en möjlighet som Sverigedemokraterna ska arbeta för med en ny regering på plats efter valet 2022.

I samma artikel skriver Jimmie Åkesson att "förnuftets röst" i invandringsfrågan aldrig tidigare varit så tydligt och brett representerad av "en så pass samspelt konservativ opposition."

En så pass samspelt konservativ opposition. Man kan undra vad Liberalernas kvarvarande sympatisörer och vad de medlemmar som ville gå en annan väg än Nyamko Sabuni i denna fråga säger om den formuleringen. 

Det finns inte längre några trovärdiga gränser för hur långt Liberalerna, Kristdemokraterna och Moderaterna är villiga att gå när det gäller samarbete med Sverigedemokraterna. Jag tänker osökt på en text av Bertolt Brecht (av en händelse från 1939): Stora män skriver icke-angreppspakter. Lille man, skriv ditt testamente.

Ett Kinderägg till Stefan Löfven

Ordkombinationerna "tuff höst", "svår höst" eller "besvärlig höst" och "regeringen" får många träffar på Google. (Ja, jag har själv bidragit.) 

Men någon har sänt Stefan Löfven ett Kinderägg med tre små överraskningspresenter, vilka tillsammans skapar förutsättningar för en lugn och stillsam politisk höst för regeringen. 

Den första presenten kom från moderatledaren Ulf Kristersson när han förklarade att Moderaterna inte tänker stödja en misstroendeförklaring i riksdagen mot regeringen från Vänsterpartiet, om misstroendeförklaringen syftar till att stoppa ändringar i arbetsrätten. Det tänker vi inte göra, sa Ulf Kristersson och vips hade Stefan Löfven en regeringskris mindre att hantera.

Den andra presenten kom från Preem som drog tillbaka sin ansökan om att bygga ut raffinaderiet i Lysekil. Miljöpartiet hade motsatt sig en sådan utbyggnad. Preems besked undanröjde den förväntade konflikten mellan Miljöpartiet och Socialdemokraterna och vips hade Stefan Löfven ytterligare en regeringskris mindre att hantera.

Den tredje presenten kom från Miljöpartiet som plötsligt gick med på att den migrationspolitiska kommitténs hela betänkande sänds ut på remiss, något partiet tidigare bestämt motsatt sig. OK, detta present fick Socialdemokraterna själva vara med och betala, genom att några förslag i mindre restriktiv riktning tillfogas remissen. Men överenskommelsen med Miljöpartiet innebär att konflikten mellan de båda partierna skjuts på framtiden och vips hade Stefan Löfven en tredje regeringskris mindre att hantera.

Är då allt nu verkligen lugn och ro? Nja, nya frågor lär förstås dyka upp. Och det är möjligt att Ulf Kristersson tar tillbaka sin present. Ulf Kristersson har tidigare visat att hans besked inte är att lita på, då han ju före valet var så tydlig med att han aldrig tänkte samarbeta med Sverigedemokraterna. Nu låter det som bekant annorlunda. Vi får väl se. När det gäller framtiden är osvuret alltid bäst.

Nu öppnar riksdagen - hur blir den politiska hösten?

I morgon tisdag är det dags för riksdagens högtidliga öppnande. Det politiska liver drar igång på allvar efter sommaren. Vi befinner oss mitt i mandatperioden - det är ganska exakt två år kvar till nästa val.

Det politiska situationen i Sverige är unik i Europa. I parlamentet finns en borgerlig högermajoritet (de fyra borgerliga partierna samt Sverigedemokraterna) och denna borgerliga högermajoritet låter sedan sex år tillbaka en rödgrön minoritet regera. Jag tror inte det finns något annat land i Europa med ett motsvarande arrangemang.

Hösten lär bli besvärlig för regeringen Löfven. Flera av de viktigaste sakfrågorna, till exempel migrationspolitiken och arbetsrätten, är sammankopplade med regeringsfrågan. Sammankopplingen innebär att Socialdemokraterna blir beroende av processer som partiet inte själva kan kontrollera. Kommer Miljöpartiet att lämna regeringen om Socialdemokraterna vill gå vidare med en mer restriktiv migrationspolitik? Kommer arbetsmarknadens parter att tillsammans kunna förhandla fram en förändrad arbetsrätt? Kommer Vänsterpartiet att väcka misstroendeförklaring om regeringen går vidare med att urholka LAS, och hur kommer i så fall Moderaterna och Kristdemokraterna att ställa sig?

Borgfreden för Corona i huvudsak/åtminstone tillfälligt över. Det blir en turbulent politisk höst, där frågorna om migration, gängkriminalitet, arbetsrätt och kanske också skatter får en framträdande plats i debatten. Särskilt Moderaterna och Sverigedemokraterna kommer att göra allt för att frågorna om migration brott och straff ska finnas högt på agendan, och också gärna länka dessa frågor till varandra. Socialdemokraterna kommer å sin sida att vilja prata välfärdsfrågor, och hur vi bygger det starka samhället i coronakrisens spår.

Det är möjligt att Miljöpartiet väljer att lämna regeringen. Det kan bli en lättnad, både för Miljöpartiet och för Socialdemokraterna.

En av Stefan Löfvens bästa grenar är att hålla samman sin regering och att hantera det parlamentariska spelet. Få partier vill ha extra val i detta läge. Vänsterpartiet måste också agera återhållsamt för att inte lägga grunden för en moderatledd regering, understödd av Sverigedemokraterna. Det finns  ett gemensamt intresse bland Januaripartierna att hålla samman för att se till att avtalets innehåll också förverkligas. 

Det ska bli spännande att följa hur relationen mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna utvecklas. I dag höll Stefan Löfven och Annie Lööf en gemensam presskonferens och presenterade storsatsningar på äldreomsorgen, sjukvården samt kommuner och regioner. Jag minns faktiskt inte om/när Löfven och Lööf höll en gemensam pressträff senast.

Givet det parlamentariska läget och den djupa sprickan mellan Centerpartiet och Moderaterna/Kristdemokraterna blir stalltipset att Stefan Löfven kommer att gå in i valrörelsen 2022 som fortsatt statsminister. Men osvuret är bäst.

 Jag kommenterar det politiska läget för TT här.

Nu fortsätter arbetet för en humanitär och rättssäker flyktingpolitik

Nu står det klart att det inte blir en bred överenskommelse mellan Socialdemokraterna och Moderaterna om Sveriges framtida migrationspolitik. Sakpolitiskt är det en framgång att överenskommelsen inte blev av. Visserligen finns det behov av långsiktighet i migrationspolitiken. Men form kan inte ställas framför innehåll. Om Socialdemokraterna gått Moderaterna ännu mer till mötes så hade det inneburit en kraftigt minskad asylmottagning i Sverige. Så blir nu inte fallet. Det är bra. Sverige bör sträva efter att hjälpa fler - inte färre - människor på flykt.

Sakpolitiskt och strategiskt framstår Miljöpartiet som vinnare. De värsta förslagen om en mer restriktiv flyktingpolitik har åtminstone tillfälligt avvärjts och partiet har nu förutsättningar att kunna sitta kvar i regeringen. Partiet har också skickligt omvandlat Moderaternas förklenande omdöme om partiet till en positiv symbol - vem vill idag inte vara en grön elefant?!

Även Socialdemokraterna kan pusta ut. Regeringskrisen är avvärjd och det finns nu bättre förutsättningar än tidigare att hålla ihop partiet. Ur ett längre tidsperspektiv kommer  migrationsfrågorna att finnas kvar som en skarp konfliktfråga mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Men så hade blivit fallet även om Socialdemokraterna accepterat Moderaternas förslag om volymmål.

Moderaterna kan genom sitt avhopp fortsätta att konkurrera med Sverigedemokraterna om de väljare som kraftigt vill minska invandringen till Sverige. Samtidigt börjar partiets samarbetskapital att rinna ut. På ett drygt år har partiet inte bara hunnit lämna samtalen om en långsiktig migrationspolitik utan också hoppat av energiöverenskommelsen, hoppat av samtalen om åtgärdsprogram mot gängkriminalitet och hoppat av Försvarsberedningen. Statsmannaaktigt? Kanske inte.

Nu fortsätter den migrationspolitiska kommittén sitt viktiga arbete. När frågan om volymmål avfärdats  kan diskussionerna fokusera på viktiga frågor som permanenta uppehållstillstånd (som vore väldigt bra för att underlätta integrationen), förbättrade möjligheter för familjeåterförening (Sverige bör sträva efter att förena familjer - inte sära dem) och införande av en ny humanitär skyddsgrund (som januaripartierna redan är eniga om).

I förlängningen väntar frågan om en nödvändig amnesti för unga ensamkommande som vistats i Sverige i över ett år, (unga människor som i många fall vistats i Sverige ända sedan 2015, hunnit utbilda sig och bli en del av en familj).

Det råder ingen brist på viktiga, humanitära frågor att ta sig an. Kampen fortsätter.

Should I stay or should I go? Om Miljöpartiets dilemma

Självklart kan vi inte sitta i en regering där olika partier tar olika beslut, sa Miljöpartiets språkrör och tillika miljö- och klimatminister och vice statsminister Isabella Lövin i P1 Morgon i morse. Isabella Lövins uttalande har sin grund i en oro över att Socialdemokraterna i förhandlingar där Miljöpartiet inte deltar ska komma överens med Moderaterna om Sveriges framtida migrationspolitik.

Oron är lätt att förstå. Moderaternas migrationspolitiska talesperson Maria Malmer Stenergard har i sina kommentarer varit närmast översvallande över hur långt hon menar att Socialdemokraterna visat sig beredda att för att få till stånd en överenskommelse med Moderaterna. Maria Malmer Stenergard säger också att Moderaterna fått garantier från Socialdemokraterna att partiet kommer att gå fram med en överenskommelse i riksdagen även om inte regeringspartnern Miljöpartiet står bakom.

För Miljöpartiet är situationen förstås oerhört förödmjukande. Visserligen kan Miljöpartiet förhindra att regeringen lägger fram en proposition i frågan. Men Miljöpartiet kan inte förhindra att Socialdemokraterna aktivt bidrar till ett riksdagsbeslut som bekräftar den överenskommelse som eventuellt sluts mellan Moderaterna och Socialdemokraterna (och kanske även flera riksdagspartier). Vilken politisk trovärdighet kommer den rödgröna regeringen ha framåt om de båda regeringspartierna ser så väsensskilt på en av vår tids viktigaste politiska sakfrågor? Situationen blir snabbt ohållbar, och det är därför Isabella Lövin uttrycker sig som hon gör: "Självklart kan vi inte sitta i en regering där olika partier tar olika beslut".

Kommer då Miljöpartiet att lämna regeringen? Det är trots allt inte självklart. Den migrationspolitiska kommitténs betänkande ska ut på remiss och först våren 2021 blir det riksdagsbehandling kring konkreta lagförslag. Mycket kan hinna hända på den tiden, och det är därför Moderaterna gör så stor sak av att de vill ha skriftliga garantier från Socialdemokraterna om att paritet verkligen kommer att köra över Miljöpartiet i denna fråga. Om Miljöpartiet väljer att lämna regeringen förbättrar man sina förutsättningar att växa i opinionen. Samtidigt innebär ett avhopp att partiet får mindre politiskt inflytande över sakpolitiken, inte minst miljö- och klimatfrågorna. Everything comes with a price.

Själv kommenterar jag den migrationspolitiska kommitténs arbete för Dagens ETC:  

- Om man nu månar så mycket om integrationen borde man värna saker som stärker integration, som permanenta uppehållstillstånd.

– För mig ska S första fråga i detta område vara på vilket sätt Sverige bäst kan hjälpa fler människor, nu kretsar frågan kring hur ska Sverige hjälpa färre.

Bjud inte Moderaterna på "volymmål" i asylpolitiken!

Just nu diskuteras förutsättningarna för Socialdemokraterna och Moderaterna att enas om migrationspolitiken. Sådana överenskommelser mellan de båda partierna har ju skett förr. Men det är viktigt att komma ihåg att Moderaterna radikaliserats i migrationspolitiken. Partiet har i retorik och politik närmat sig Sverigedemokraterna och vill till exempel minska den svenska asylmottagningen med 80 procent, från nuvarande ca 20 000 människor om året till 4-5000.

Moderaterna har också bundit sig hårt vid att införa volymmål för antal människor som söker skydd och asyl i Sverige. Genom att bygga in sådana volymmål i en överenskommelse med Socialdemokraterna kommer Moderaterna att både kunna äta kakan och ha den kvar. Man når en överenskommelse där Socialdemokraterna i viktiga avseenden gått Moderaterna till mötes och samtidigt kan partiet genom volymmålen behålla migration som en konfliktfråga med Socialdemokraterna. Varje år ska det ju förhandlas om "volymerna" och Moderaterna kommer konstant att lägga sig på en lägre nivå än Socialdemokraterna.

Socialdemokraterna föredrar att tala om"riktmärken" i stället för volymmål. Skillnaden skulle vara att man inte talar om "antal" utan om Sveriges andel av hela EU:s asylmottagning. Men problemen kvarstår. Om Sverige inte når upp till "riktmärket" kommer Moderaterna att kunna pressa Socialdemokraterna föra en än hårdare och mer restriktiv asylpolitik för att nå upp till volymmålet/riktmärket.

En viktig fråga är förstås nu om Moderaterna verkligen vill ha en uppgörelse, eller om partiet väljer att i en symbolpolitisk gest hoppa av förhandlingarna med motiveringen att Socialdemokraterna envisas med att föra en alltför liberal migrationspolitik. Moderaternas samarbetskapital har ju redan genom partiets diverse avhopp de senaste åren urholkats en hel del.

En annan viktig fråga är hur Miljöpartiet väljer att agera om det skulle bli en överenskommelse mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Nöjer sig partiet med att skriva en egen reservation i kommittébetänkandet, och hoppas att kunna dra politiken i mindre restriktiv riktning när betänkandet så småningom ska bli proposition? Annars skymtar en regeringskris vid horisonten.

Jag hör också spekulationer om att regeringen skulle avstå från att lägga en proposition (om Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte kan enas) och i stället låta riksdagen ta initiativ och avgöra frågan. Det ser jag inte som ett seriöst alternativ. Regeringen styr riket - då kan man inte med bibehållen trovärdighet avhända sig ansvaret för ett så viktigt politikområde som migrationsfrågorna.

Sammantaget tycker jag att migrationspolitiken är ett område som lämpar sig sällsynt illa för volymmål (på samma sätt som till exempel LSS - vi kan ju inte neka behövande LSS för att volymmålet är nått eller genom att dra ner stödet till LSS nästföljande år även om behoven kvarstår).

Ska vi förhandla om Januariavtalet?

Som läsaren av denna blogg vet skulle jag gärna se en mer vänsterorienterad politik i Sverige i dag. Men hur ska vi komma dit? Inte så sällan hörs rop från vänsterhåll om att Januariavtalet borde förhandlas om. Antingen i form på ett sätt som skulle möjliggöra samverkan med Vänsterpartiet. Eller i innehåll på ett sätt som skulle ge mer utrymme för jämlikhetsreformer och mer pengar till välfärdssektorn.

Men att förhandla om Januariavtalet är lättare sagt än gjort. Centerpartiet och Liberalerna betalade ett högt politiskt pris när de vägrade låta sin allianspartner Ulf Kristersson och Moderaterna bilda regering för att i stället göra upp med Socialdemokraterna och Miljöpartiet och släppa fram Stefan Löfven som statsminister. Centerpartiets och Liberalernas vilja att låta den rödgröna regeringen driva en mer vänsterorienterad politik kan - för att uttrycka det milt - beskrivas som något begränsad.

En förhandling innebär per definition att båda parter måste ge och ta. I debatten om en omförhandling av Januariavtalet finns ett stråk av naivitet, en slags förväntan om att Socialdemokraterna (och Miljöpartiet) i en sådan förhandling bara kan ta, och inte behöva ge. De som varit med i förhandlingar på riktigt inser att det är sällan så det går till i verkligheten.

Så vad kan Socialdemokraterna ge Centerpartiet och Liberalerna i en omförhandling om Januariavtalet? Har ni några tips, kära läsare? Annars kommer Januariavtalet att strukturera politiken resten av mandatperioden.

Regeringsfrågan och opinionsläget

Decembermätningen från DN/Ipsos bjuder inte på några överraskningar. Det gör sällan enskilda partisympatimätningar - i stället är det de långsiktiga trenderna som är viktiga. Men varje enskild mätning blir också en pusselbit till det övergripande mönstret, och därför finns det en nyfikenhet och ett nyhetsintresse för enskilda mätningar.

I decembermätningen ligger Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna i princip sida vid sida, med 25 respektive 24 procent. Men viktigare än vilket parti som är störst är förstås vilket parti eller vilka partier som har bäst möjligheter att bilda regering (om opinionsmätningen hade varit ett valresultat).

Vilka partikonstellationer ska man då utgå från? Jag ser två jämförelsepunkter som avgörande för regeringsfrågan i dag. För det första: Styrkerelationen mellan de rödgröna partierna och de fyra borgerliga partierna (de forna allianspartierna). Är de rödgröna partierna störst skulle det med stor sannolikhet bli en socialdemokratiskt ledd regering. Är de fyra allianspartierna störst skulle det med stor sannolikhet bli en borgerligt ledd regering. För det andra: Styrkerelationen mellan Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna (det högerkonservativa blocket) och övriga partier. Är det högerkonservativa blocket störst skulle det med stor sannolikhet bli en moderatledd regering.
Därför tycker jag det är relevant att redovisa dessa styrkerelationer i samband med opinionsmätningarna. Om vi gör det med dagens DN/Ipsos får vi följande resultat.

De rödgröna partierna får 40 procent, de fyra borgerliga partierna får 35 procent.

Det högerkonservativa blocket får 46 procent, övriga fem partier får 53 procent.

Skulle decembermätningen från DN/Ipsos bli valresultat talar således mycket för att vi åter skulle få en socialdemokratisk ledd regering. Det är värt att ha i bakhuvudet när så många vill måla upp bilden av en socialdemokrati i kris eller till och med i fritt fall.

Jämför vi med valresultatet 2018 håller de rödgröna partierna ställningarna. De fick 40.6 procent i valet och 40 procent i DN/Ipsos. De fyra borgerliga partierna fick tillsammans 40.2 procent i valet och 35 procent i DN/Ipsos, en minskning med hela 5.2 procentenheter. (Sverigedemokraterna fick 17.5 procent i valet och 24 procent i DN/Ipsos.)

Det högerkonservativa blocket fick 43.6 procent i valet och 46 procent i DN/Ipsos, en ökning med 2.4 procentenheter. De fem övriga partierna fick 54.8 procent i valet och 53 procent i DN/Ipsos, en minskning med 1.8 procentenheter.

Med reservation för felräkningar. :-)

Lev upp till Januariavtalet - stoppa vapenexporten till de stater som för krig i Jemen!

Ni visste väl att Januariavtalet stadgar att Sverige inte ska exportera några vapen till de stater som för krig i Jemen? Ändå fortsätter svenskt krigsmateriel att sändas dit och användas i krigshandlingarna. Hur har det kunnat bli så? Varför stoppas inte svenska vapenförsäljning till de krigförande staterna?

Punkt 70 i Januariavtalet mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna lyder så här: Vapenexport. De fyra partiernas principiella inställning är att inte godkänna vapenexportaffärer till ickedemokratiska länder som deltar militärt i Jemenkonflikten så länge konflikten pågår. Regeringen ska pröva ärenden utifrån gällande lagstiftning.

Svenska Freds har i ett förtjänstfullt arbete undersökt varför svenskt krigsmateriel ändå fortsätter att exporteras till länder som deltar i krigföringen i Jemen. Det är visserligen sant att myndigheten Inspektionen för Strategiska Produkter (ISP) som prövar vapenexportärenden inte godkänt några nya affärer med Saudiarabien eller Förenade arabemiraten sedan 2013 respektive 2017. Men svenska företag - främst Saab, om jag förstår det rätt - kan obekymrat fortsätta leverera vapen på kontrakt som undertecknats tidigare.

Främst är det stridsledningssystemet Globaleye och dess föregångare Erieye som exporteras. Dessa stridsledningssystem kan användas för att upprätthålla den blockad av vapen, men även mat och mediciner, som drabbar Jemens befolkning mycket hårt. Att hindra hjälp att nå behövande människor räknas som ett krigsbrott.

Den rödgröna regeringen kan enligt gällande lagstiftning begära att fall lämnas över från ISP till regeringen för särskild prövning. Hallå socialdemokrater och miljöpartister, varför utnyttjar ni inte denna möjlighet? Och hallå liberaler och centerpartister - varför kräver ni inte att den rödgröna regeringen inkommer med en sådan begäran och däremot lever upp till Januariavtalets punkt 70? För ni menade väl allvar med att Sverige inte ska sälja krigsmateriel till de länder som för krig i Jemen, ett land där världens kanske värsta humanitära kris just nu utspelar sig?

Så lev upp till Januariavtalet - stoppa vapenexporten till Saudiarabien och Förenade arabemiraten!

Ja - gärna en rejäl konflikt mellan M och S om bankskatt och familjevecka

I dag berättade finansminister Magdalena Andersson att de rödgröna partierna, Centerpartiet och Liberalerna enats om en ny bankskatt. Det tycker jag är ett utmärkt (även om jag gärna sett att välfärdssektorn fått ta del av den nya inkomstkällan, och att den inte främst går till en miljardrullning till försvaret).

Moderaterna rasar. I stället för en bankskatt vill partiet finansiera de ökade försvarskostnaderna med att skrota de reformer om minskad arbetstid - den så kallade familjeveckan och förslaget om personlig utvecklingstid - som Socialdemokraterna och Miljöpartiet gick till val på och som finns med i Januariavtalet.


Det gläder mig om vi här kan synliggöra den klassiska vänster-högerkonflikt som fortfarande strukturerar svensk politik. Moderaterna säger nej till bankskatt och vill i stället låta bli att sänka arbetstiden. Den rödgröna regeringen säger ja till bankskatt och vill ge människor mer tid med sina barn och möjlighet till kompetensutveckling.

Förslaget om utvecklingstid ger en anställd rätt till tjänstledighet i upp till ett år med ersättning motsvarande a-kassa, i syfte att möjliggöra kompetensutveckling och ge arbetslösa människor en möjlighet till jobb. Familjeveckan innebär en extra ledig vecka per år för föräldrar för att vara tillsammans med sina barn. Det är en samhällsnyttig reform som kommer att underlätta vardagslivet och skapa bättre livskvalitet för väldigt många människor i Sverige.

Vi talar alldeles för lite om arbetstid i Sverige. Åttatimmarsdagen genomfördes redan 1919, vilket i praktiken innebar en 48-timmars arbetsvecka eftersom även lördagar var arbetsdagar. Under 1950- och 1960-talen sänktes arbetstiden successivt och år 1971 beslutade riksdagen om 40 timmars arbetsvecka. Det var bra, men det har faktiskt snart gått 50 år - ett halvt sekel - sedan dess. Visst, semestern har förlängts och möjligheter till föräldraledigheter utökats. Men effektiviteten och produktiviteten i arbetet har ökat kraftigt. Andelen som arbetar heltid har ökat jämfört med när 40-timmarsveckan infördes och övertidsarbete är mycket vanligt.

Under de senaste sex åren har hustrun och jag välsignats med sju barnbarn. Jag ser hur de yrkesarbetande föräldrarna - och deras vänner som är i samma situation - sliter så hårt för att få tiden att räcka till och vardagen att gå ihop.

För mig är familjeveckan en reform som är för barnen, den är bra för föräldrarna, den är bra för Sverige. Vill Moderaterna ta strid mot den reformen, så var så goda. De kommer att förlora den striden också.

Nystart för den svenska politiken!

Det blir en lugn politisk höst. Åtminstone ser det ut så på pappret. Verkligheten kan som bekant bli annorlunda.

Januariavtalet mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet har lagt grunden till en parlamentariskt stabilitet för de närmaste åren. Liberalerna och Centerpartiet är oerhört angelägna om att Januariavtalet ska kunna genomföras. Januariavtalets politiska innehåll var ett avgörande argument för att de båda partierna skulle släppa fram Stefan Löfven och en socialdemokratiskt ledd regering i stället för Ulf Kristersson och en moderatledd regering. Liberalerna har nu också gått med på att finnas representerade med tjänstemän i regeringskansliet, vilket förenklar samarbetet och höjer tröskeln till att hoppa av.

Liberalernas röster inte nödvändiga för den rödgröna regeringen. Det är Centerpartiets inställning som spelar roll, och ingenting tyder på att Centerpartiet under den närmaste tiden skulle överväga att riva upp avtalet.

Vänsterpartiet skulle visserligen kunna gå samman med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna och ställa till det på allvar för den rödgröna regeringen. Men ingen tror att alternativet till dagens rödgröna regering skulle bli en regering som förde en mer vänsterorienterad politik. Därför tvingas Vänsterpartiet sannolikt sitta still i båten och nyttja läget till att mobilisera stöd för en mer vänsterinriktad politik inför nästa val.

Visst finns det en kritik inom Socialdemokraterna för att partiet i sin iver att stoppa en moderatledd regering gått för långt åt mitten/höger. Men inte heller inom Socialdemokraterna ser man några realpolitiska alternativ till Januariavtalet. I stället kommer kritikerna att mobilisera hårt inför partikongressen 2021, och samtidigt hoppas på att opinionsvindarna vänder vänsterut - om inte annat så kanske som en reaktion på den växande ojämlikheten i Sverige.

Få partier skulle i dagsläget ha något att vinna på ett extra val. Visserligen skulle kraftiga opinionsförskjutningar kunna ändra på det förhållandet. Men än så länge syns det inte några sådana tendenser. Både Sifo och Novus bekräftar i stället bilden av en relativ stabilitet i opinionen. Vi ser hittills inga tecken på någon Nyamko Sabuni-effekt för Liberalerna (3.7 procent i dagens Novus). Sverigedemokraterna ökar något i Novus, men låg å andra sidan still i förra veckans Sifo.

Det är fortfarande skillnaden mellan höger och vänster som avgör svensk politik. Hade de fyra allianspartierna fått ett enda mandat till i valet 2018 så hade statsministern i dag hetat Ulf Kristersson. Därför är det också fortfarande viktigt att hålla ögonen på opinionsskillnaden mellan de tre rödgröna partierna och de fyra borgerliga partierna. I Sifo får de rödgröna partierna 40.4 procent mot de borgerliga partiernas 40.1 procent. I Novus får de rödgröna partierna 40.9 procent mot de borgerliga partiernas 38.8 procent.

Ekvationen skulle på sikt förändras om Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna tillsammans fick över 50 procent av väljarstödet. Men dit är det en bit kvar (45.7 procent i Sifo, 44.1 procent i Novus).

Politik är rörlig materia. Så även om vi i dag kan se grundförutsättningar för en period av relativ politisk stabilitet i Sverige så kan situationen snabbt förändras. Hur kommer till exempel den stundande avmattningen i ekonomin att påverka samarbetet mellan Januariavtalets parter och partiernas inre liv? Det tror jag blir den avgörande frågan.

De gröna största parti i Tyskland!

En och annan reagerade på att miljöpartisterna var så glada på sin valvaka efter EU-valet i söndags. Partiet hade ju trots allt gått tillbaka med 3.9 procentenheter och förlorat två mandat jämfört med EU-valet 2014. Jag fick känslan att en del var provocerade över att miljöpartisterna "inte förstod" att de egentligen borde vara ledsna över valresultatet.

Men de som förvånades över miljöpartisternas glädje på valnatten har nog aldrig varit aktiva i ett politiskt parti. Eller så blandar de ihop politik med matematik. Det är naturligtvis korrekt att Miljöpartiet gått tillbaka och förlorat politiskt stöd om man jämför med valet 2014. Men sedan dess har ju det politiska landskapet för Miljöpartiet förändrats i grunden, och förutsättningarna inför årets EU-val var helt annorlunda än vad de var 2014. Miljöpartiet har suttit snart fem år i regeringsställning, genomlidit flera interna kriser, utbrytare har bildat ett nytt, konkurrerande parti (Vändpunkt) och för bara åtta månader sedan var Miljöpartiet ytterst nära att trilla ur riksdagen.

Givet Miljöpartiets 4.4 procent i höstens riksdagsval blev partiets 11.5 procent i EU-valet en framgång. Resultatet var dessutom något bättre än vad opinionsmätningarna indikerat, och en del av den gröna framgångsvåg som präglade delar av Europa i EU-valet. Så jag begriper faktiskt inte hur någon på allvar kan påstå sig bli förvånad över att miljöpartisterna var glada över valresultatet.

I dag kan miljöpartisterna också glädjas över en opinionsmätning från Tyskland där De gröna för första gången (såvitt jag vet) blir största parti. I mätningen får De Gröna hela 27 procent (mot 9 procent i valet 2017). De båda regerande partierna i Tyskland - Kristdemokraterna och Socialdemokraterna - rasar. Kristdemokraterna får 26 procent (mot 33 i valet 2017) och Socialdemokraterna 12 procent (mot 21 i valet 2017). Högerextrema AfD får 11 procent, det vill säga ett nästan lika starkt stöd som Socialdemokraterna.

Visst, en mätning är ingen mätning. Men opinionsläget i Tyskland i dag får mig att minnas de liberaler i Sverige - med Expressens ledarsida i spetsen - som på allvar efter riksdagsvalet 2018 förespråkade att Socialdemokraterna och Moderaterna skulle gå ihop i en storkoalition på samma sätt som Kristdemokraterna och Socialdemokraterna i just Tyskland. Det var i grunden ett djupt orealistiskt förslag. Jag är väldigt glad att ingen på allvar försökte förverkliga det.

Det ska bli spännande att följa den gröna vågens fortsatta utveckling i Europa. Kan de gröna partierna på allvar befästa sin ställning, eller kommer vågen att ebba ut - till exempel genom att andra partier tar steget fram i klimatfrågorna?

Partiernas formpoäng inför kvällens debatt i SVT Agenda

I kväll är det partiledardebatt i SVT Agenda - den första i det nya politiska landskapet efter Januariavtalet. Vilken form håller de enskilda politiska partierna? I min bedömning nedan poängsätter jag respektive partis form på en skala från 0 till 10 poäng, där 0 poäng är usel form och 10 poäng är utmärkt form.

Socialdemokraterna - 4 poäng. Valet 2018 blev en framgång för Socialdemokraterna i det att den borgerliga alliansen splittrades, Stefan Löfven fick fortsatt förtroende som statsminister och Sverigedemokraterna utestängdes från inflytande över regeringspolitiken. Men nu betalar partiet ett pris i form av genomförande av de delar av Januariavtalet som går stick i stäv med socialdemokratisk politik, som till exempel uppluckring av arbetsrätten. Januariavtalet kanske inte splittrar partiet, men demobiliserar grupper av medlemmar och sympatisörer.

Miljöpartiet - 3 poäng. I opinionsmätningarna ligger Miljöpartiet klart under resultatet från EU-valet 2014, men klart över valresultatet från i höstas. I EU-valet kommer klimathotet och frågor om hållbar utveckling att få en framskjuten roll, och partiet har i Per Bolund ett spritt nytt språkrör. Formen är svårbedömd, men kan vara uppåtgående.

Vänsterpartiet - 6 poäng. Hur mycket väljarstöd kan Vänsterpartiet vinna när Socialdemokraterna genom Januariavtalet gått mot mitten? Det vet vi förstås inte. Partiet går ganska bra i opinionsmätningarna, och genom att vara utestängt från politiskt inflytande över regeringspolitiken kan man koncentrera sig på att opponera. Samtidigt finns det en diskrepans mellan Jonas Sjöstedts tuffa retorik och vad en del uppfattar som partiets förmåga att leverera politisk förändring. Många medlemmar hade hoppats på ett än starkare opinionsstöd.

Centerpartiet - 5 poäng. Centerpartiet har under de senaste veckorna befunnit sig i medieskugga, vilket kanske inte varit helt fel inför den stundande EU-valkampanjen. Partiet har stabiliserat sig i opinionen och Annie Lööfs ledarskap är fortfarande internt oomtvistat. En stabil femma.

Liberalerna - 1 poäng. Liberalernas kris har stötts och blötts under flera månader. Ett uselt valresultat, en splittrat parti med en avgående partiledare och ett opinionsläge oceaner ifrån partiets förväntningar inför stundande EU-val. Skälet till att partiet får en etta i stället för en nolla är att Liberalerna brukar gå starkt i EU-val och det är möjligt att Jan Björklunds stundande debatter med Jimmie Åkesson kan ge en liten ytterligare skjuts i valkampanjen.

Kristdemokraterna - 8 poäng. Inga moln syns än på Ebba Busch Thors himmel. Partiet går fortsatt bra i opinionsmätningarna och profiterar på Moderaternas otydlighet och svaghet. Ett frågetecken för hur Sara Skyttedal som toppnamn kommer att tas emot av borgerliga väljare i allmänhet.

Moderaterna - 2 poäng. Finns det någon botten för Moderaternas ras? Det finns det förstås, men ingen vet var. De senaste veckornas fokusering på Erik Bengtzboes och Elisabeth Svantessons sätt att hantera sina boenden har varit förödande för partiets trovärdighet i en av partiets profilfrågor - kampen mot bidragsfusk. Ulf Kristersson har fullt sjå med att hålla ihop sitt parti, och hans sätt att fylla den rollen sker genom en kontinuerlig otydlighet. En tröst för moderata tigerhjärtan är att partiet i EU-valet 2014 endast fick 13.6 procent av väljarstödet. Så lågt kan väl partiet knappast få i EU-valet denna gång. Eller?

Sverigedemokraterna - 6 poäng. Trots att partiet gick fram kraftigt i valet 2018 blev många Sverigedemokrater besvikna - de hade hoppats på ännu större framgångar och att man kanske till och med skulle lyckas bli Sveriges största parti. Så blev det inte. I stället förlorade partiet genom Januariavtalet sin vågmästarställning i riksdagen, och därmed reducerade möjligheter till politiskt inflytande. Partiet har heller inte varaktigt vuxit i opinionen sedan 2015. Däremot kan Liberalernas och Jan Björklunds ja till en gemensam debatturné bidra till den normalisering av Sverigedemokraterna som partiet länge eftersträvat.

Väl mött i tv-soffan!

Hur påverkas opinionen av den olösta regeringsfrågan?

I SVT/Novus väljarbarometer får Socialdemokraterna i dag 29.8 procent, vilket innebär en ökning med 1.5 procentenheter från föregående mätning. Faktum är att vi får gå tillbaka mer än tre och ett halvt år i tiden - till mars 2015 - för att hitta ett bättre resultat (31.0 procent) för Socialdemokraterna i Novus mätningar. (I oktober 2017 fick Socialdemokraterna också 29.8 procent.)

Värre ser det ut för Liberalerna. Partiet får bara 3.7 procent, vilket med marginal är partiets sämsta resultat i Novus någonsin. Miljöpartiet ligger med sina 4.2 procent i princip still, men obehagligt nära fyraprocentsspärren. Även för övriga partier är förändringarna små. Centerpartiet får till exempel 8.9 procent, mot 8.4 i föregående mätning. Sverigedemokraterna får 19.2 procent, vilket är lika mycket som de hade i Novus mätningar precis innan valet i september 2018.

Sammantaget för de rödgröna partierna stöd av 42.0 procent av väljarkåren, mot 37.7 procent för allianspartierna. Det ger de rödgröna partierna ett försteg på 4.3 procentenheter, vilket - om jag räknat rätt - är det största försteget för de rödgröna sedan mars 2015.

Vi ska inte överdriva opinionsmätningarnas betydelse för regeringsfrågan, och särskilt inte en enskild mätning. Men sammantaget tyder resultaten på att Alliansens sätt att hantera sina interna konflikter något stärkt Socialdemokraterna, och att flera partier (främst Liberalerna och Miljöpartiet, men kanske också Moderaterna) har skäl att undvika ett extra val.