Om Alexander Bard och värdet av att hålla en anständig ton i debatten

Rasism och främlingsrädsla äter sig på ett oroväckande sätt in i det offentliga samtalet, skrev DN:s chefredaktör Peter Wolodarski i en uppmärksammad text nyligen. Wolodarski syftade bland annat på hur öppen rasism och högerextremism börjat normaliseras i det svenska debattklimatet. Det är en mycket bra artikel. Läs den.

Som ett exempel på hur tiderna förändrats skriver Peter Wolodarski så här: "För fem år sedan hade inte TV4 tillåtit att ett av deras mest populära familjeprogram, rymmer en profilerad medverkande som bland mycket anmärkningsvärt förra året deltog i en talkshow arrangerad av framträdande högerextremister." Den Peter Wolodarski syftar på är Alexander Bard, som sitter i juryn för programmet "Talang".

En del har kritiserat Peter Wolodarski för att han skulle försöka "deplattformera" (ohyggligt ord) Alexander Bard, det vill säga göra denne till persona non grata i alla offentliga sammanhang. Men så är det inte. TV4 har en självklar rätt att rekrytera vem man vill till sina underhållningsprogram. Peter Wolodarski har samma självklara rätt att tycka vad han vill om vem TV4 rekryterar. Dessutom kräver ju heller inte Peter Wolodarski att Alexander Bard ska bort. Peter Wolodarski använder i stället TV4:s bemanning som ett tidens tecken - ett illustrerande exempel på att någonting har hänt i samhällsklimatet.

Man kan förstås också tycka precis vad man vill om Alexander Bard, om hans juryplats i Talang, hans medverkan vid evenemang som arrangeras av framträdande högerextremister och om Peter Wolodarskis text. Men Alexander Bard väljer att på sin Facebook-sida kalla Peter Wolodarski för "det där lilla kräket", med tillägg som "falsk jävel" och "det öppna samhällets största fiende".

Det där lilla kräket? Man säger faktiskt inte så. Om någon. Alexander Bards sätt att hantera debatten blir i sig en illustration av just den tes som Peter Wolodarski för fram - det motbjudande språkbruket kommer att förändra Sverige i grunden om vi inte gör motstånd.

Regeringsfrågan och opinionsläget

Decembermätningen från DN/Ipsos bjuder inte på några överraskningar. Det gör sällan enskilda partisympatimätningar - i stället är det de långsiktiga trenderna som är viktiga. Men varje enskild mätning blir också en pusselbit till det övergripande mönstret, och därför finns det en nyfikenhet och ett nyhetsintresse för enskilda mätningar.

I decembermätningen ligger Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna i princip sida vid sida, med 25 respektive 24 procent. Men viktigare än vilket parti som är störst är förstås vilket parti eller vilka partier som har bäst möjligheter att bilda regering (om opinionsmätningen hade varit ett valresultat).

Vilka partikonstellationer ska man då utgå från? Jag ser två jämförelsepunkter som avgörande för regeringsfrågan i dag. För det första: Styrkerelationen mellan de rödgröna partierna och de fyra borgerliga partierna (de forna allianspartierna). Är de rödgröna partierna störst skulle det med stor sannolikhet bli en socialdemokratiskt ledd regering. Är de fyra allianspartierna störst skulle det med stor sannolikhet bli en borgerligt ledd regering. För det andra: Styrkerelationen mellan Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna (det högerkonservativa blocket) och övriga partier. Är det högerkonservativa blocket störst skulle det med stor sannolikhet bli en moderatledd regering.
Därför tycker jag det är relevant att redovisa dessa styrkerelationer i samband med opinionsmätningarna. Om vi gör det med dagens DN/Ipsos får vi följande resultat.

De rödgröna partierna får 40 procent, de fyra borgerliga partierna får 35 procent.

Det högerkonservativa blocket får 46 procent, övriga fem partier får 53 procent.

Skulle decembermätningen från DN/Ipsos bli valresultat talar således mycket för att vi åter skulle få en socialdemokratisk ledd regering. Det är värt att ha i bakhuvudet när så många vill måla upp bilden av en socialdemokrati i kris eller till och med i fritt fall.

Jämför vi med valresultatet 2018 håller de rödgröna partierna ställningarna. De fick 40.6 procent i valet och 40 procent i DN/Ipsos. De fyra borgerliga partierna fick tillsammans 40.2 procent i valet och 35 procent i DN/Ipsos, en minskning med hela 5.2 procentenheter. (Sverigedemokraterna fick 17.5 procent i valet och 24 procent i DN/Ipsos.)

Det högerkonservativa blocket fick 43.6 procent i valet och 46 procent i DN/Ipsos, en ökning med 2.4 procentenheter. De fem övriga partierna fick 54.8 procent i valet och 53 procent i DN/Ipsos, en minskning med 1.8 procentenheter.

Med reservation för felräkningar. :-)

Låt Iryna och hennes dotter stanna i Sverige!

Formalism har sin givna och omistliga plats i en demokratisk rättsstat, skriver Per Svensson i DN och tillägger: Men formalismen måste också kunna kompletteras med känslans förnuft.

Så är det. Därför ger utlänningslagen också utrymme (5 kap. 6 §) att bevilja uppehållstillstånd om det föreligger "synnerligen ömmande omständigheter", bland annat utifrån utlänningens hälsotillstånd.

Sedan den nya restriktiva migrationslagen infördes har kraven på vad som kan utgöra "synnerligen ömmande omständigheter" skärpts avsevärt. Domstolarna har därför allt mer sällan beviljat uppehållstillstånd åberopandes synnerligen ömmande omständigheter. Nu drabbas Iryna, som miste ett ben i terrorattacken på Drottninggatan 2017, och som efter två år i Sverige ska utvisas till Ukraina tillsammans med sin 14-åriga dotter. Hon tilldelades länge tillfälliga uppehållstillstånd för att kunna närvara vid rättegången. Men nu ska hon utvisas.

Jag tycker Sverige har ett moraliskt ansvar att låta Iryna och hennes dotter stanna. Regeringen bör utnyttja de nådemöjligheter som grundlagen erbjuder och se till att så blir fallet. För Iryna och hennes dotters skull, och för humanismens skull.

Det rödgröna försprånget växer i ny Ipsos

Blåser det månne försiktiga rödgröna vindar i valrörelsen? I dagens opinionsmätning från DN/Ipsos har det rödgröna försprånget gentemot Alliansen vuxit till 6.2 procentenheter. Så stort har avståndet till de rödgrönas favör i Ipsos inte varit på över tre år. Vi ska inte dra några växlar på en enskild mätning - den kan ha kommit en ny som pekar i annan riktning redan innan jag hunnit publicera denna text. Men de allra flesta opinionsinstitut visar på ett rödgrönt övertag i opinionen just nu - och vi vet att styrkeförhållandena mellan blocken inte brukar skifta särskilt mycket under valrörelsens sista veckor.

I Ipsos mätning får Socialdemokraterna 26.3 procent. Det är inte så mycket att skriva hem till mor om, men likväl partiets bästa resultat sedan i april. Vänsterpartiet får 9.8 procent, vilket om jag förstått det rätt är partiets starkaste resultat i Ipsos sedan 2004. Miljöpartiet tycks ha stabiliserat sig en bit över fyraprocentspärren och får i dag 6.0 procent.

Ljuspunkten för Alliansen är att Kristdemokraterna fått en bra start i valrörelsen. Här får partiet 4.6 procent och trenden tycks vara uppåtgående. Moderaterna får däremot sitt sämsta resultat på ett år, endast 17.1 procent.

Överhuvudtaget framstår Moderaterna i dag som Alliansens "sjuke man". Partiets opinionsstöd på 17.1 procent är 6.2 procentenheter sämre än valresultatet 2014 (23.3 procent) och hela 13 procentenheter sämre (!) än partiets valresultat 2010 (30.1 procent). Partiet är splittrat i frågan om samarbete med Sverigedemokraterna och Ulf Kristersson har stora svårigheter med det som är en partiledares viktigaste uppgift - att hålla ihop sitt parti. Hani Bali-affären har inneburit att partiet fått fokusera på intern krishantering i stället för att föra ut sin politik.

Det är 16 dagar kvar till valet. Det drar ihop sig nu.

Uppdaterat 24 augusti kl 19.05. Ungefär två minuter efter att jag publicerat denna text kom en ny mätning från Sifo. Den mätningen bekräftar i stort den bild jag skisserat ovan.

M växer, SD sjunker. Vad betyder det?

I DN/Ipsos oktobermätning gör Moderaterna med sin nyvalde partiledare Ulf Kristersson ett ryck och ökar från 16 till 22 procent. En mätning är ingen mätning brukar man säga (ja, jag vet att Yougov nyligen publicerat en mätning som går i samma riktning), och det gäller förstås även denna.

Men allt annat lika innebär Ipsos-mätningen en välbehövlig vitamininjektion för Alliansen. I mitt twitterflöde syntes tillsynes upprymda centerpartister, trots att det egna partiet backat med tre procentenheter. Äntligen kunde ett riktigt ledarskap för alliansprojektet skönjas vid horisonten.

Moderaternas framgång - om det nu är en rejäl sådan - handlar i grunden om att partiets marsch högerut nu på ett trovärdigt sätt synliggjorts inför väljarna. Förlorarna är Sverigedemokraterna, som i olika mätningar gör sina sämsta resultat på flera år. Vinnare är den svenska demokratin och den politiska debatten. Svensk politik behöver ett rejält högerparti i stället för ett rasism-impregnerat, populistiskt paria-parti som Sverigedemokraterna.

Vem vet. Kanske kan vi nu få en valrörelse som handlar om välfärden, resursfördelning och jämlikhetsfrågor i stället för en jakt mot botten där partierna försöker överträffa varandra med förslag om vem som vill ha strängast straff och stänga gränserna mest. Kanske är det att hoppas på för mycket.

Tredubbel kris för M - men få skäl till jubel för S

I dag publicerades DN/Ipsos undersökning Sakfrågeägarskap i politiken. "Förtroende för Moderaterna rasar", är Dagens Nyheters huvudrubrik till rapporten. Så är det. Men det innebär inte att Socialdemokraterna står utan problem.

Moderaternas tapp är störst i frågan om den ekonomiska politiken. Andelen som anser att Moderaterna har den bästa ekonomiska politiken har minskat till 31 procent, från 40 procent i juni 2016. Socialdemokraterna får 22 procent, jämfört med 24 procent i juni. Avståndet mellan Moderaterna och Socialdemokraterna i frågan har inte varit så litet sedan 2009, om jag läser figurerna rätt.

Stödet för Moderaternas politik har också minskat signifikant inom jobb- och sysselsättningspolitiken (från 32 till 24 procent) och skolpolitiken (från 15 till 9 procent). Inom dessa politikområden ligger stödet för Socialdemokraternas politik i princip stilla, vilket innebär att partiet gått om Moderaterna med avseende på stöd för jobb och sysselsättningspolitiken.

Den ekonomiska politiken och jobb- och sysselsättningspolitiken var två av Moderaternas starkaste kort under Fredrik Reinfeldts tid. Det var också de områden där Moderaterna riktade sina hårdaste attacker mot Socialdemokraterna. Under det senaste året har Moderaternas politik mera fokuserats på flyktingpolitiken och på frågor om lag och ordning. Detta skiftade fokus från ekonomi/jobb till flyktingar/lag och ordning kan vara en förklaring till att Moderaterna tappat stöd i de förstnämnda frågorna.

Har Moderaterna då i stället vunnit stöd i flykting- och invandringsfrågor och i frågorna om lag och ordning? Svaret är nej. I flykting- och invandringsfrågor minskar stödet från 14 till 11 procent och över tid ligger resultaten stilla. När det gäller lag och ordning har Ipsos inte ställt frågan sedan 2013. Då fick Moderaterna 31 procent, nu får de 23 procent. Sett över tid är det i stället Centerpartiet och Sverigedemokraterna som signifikant har stärkt sitt förtroende i flykting- och invandringspolitiken.


Det är uppenbart att Moderaterna står inför en kris som tar sig tre olika (men självklart inte orelaterade) uttryck: en väljarkris, en förtroendekris för politiken och en ledarskapskris. Moderaternas Sverigemöte i Karlstad 24-25 mars blir intressant.

Socialdemokraterna kan naturligtvis glädja sig över Moderaternas ras. Men viktigare för partiet är att ta fasta på de egna svaga siffrorna. Jämfört med 2014 har Socialdemokraterna förlorat stöd i välfärdsfrågor som skola, sjukvård och äldreomsorg. Omsvängningen i flyktingpolitiken och den nya restriktiva lagstiftningen har heller inte ökat stödet för partiets politik i frågan. Tvärtom är dagens resultat på 16 procent den lägsta siffran på många år.

Jag tror inte att Socialdemokraterna har mycket att vinna på att försöka tävla med Moderaterna eller Sverigedemokraterna i frågor om lag och ordning eller en restriktiv flyktingpolitik. Snarare bidrar en sådan linje till att ge legitimitet åt Sverigedemokraternas inställning i dessa frågor. Varför välja en kopia om det finns ett original? Därför skulle jag välkomna en socialdemokratisk politik med starkare fokus på välfärdsfrågor som vård, skola och äldreomsorg, utifrån ett jämlikhetperspektiv. Vi får se - kanske frågan om vinst i välfärden kan bidra till att vrida politiken i en sådan riktning.

Läs gärna Ipsos opinionschef David Ahlins analys av resultaten.

Katerina Janouch och yttrandefriheten

I en intervju i den tjeckiska tv-kanalen DVTV påstod författaren Katerina Janouch att "allt fler svenskar lär sig att skjuta" eftersom invandringen till Sverige skapat otrygghet. Janouch påstår vidare att Sverige är "kraschat" och att 150 000 svenskar emigrerat som en följd av "massinvandringen". Sverige behöver "en mycket stark hand" för att klara upp situationen. Citaten är hämtade ur en artikel i DN av journalisten och filmvetaren Hynek Pallas.

Katerina Janouch skrev en replik i DN och Hynek Pallas, som initierat debatten, fick i vederbörlig ordning slutreplik.

Därmed kunde historien vara slut. Jag tycker den bild (såsom den refererats) av Sverige som Katerina Janouch gav i intervjun i tjeckisk tv är bisarr och verklighetsfrånvänd, och att hon gav uttryck för värderingar som ligger väldigt långt från mina. Men vi lever i ett fritt land. Vi har yttrandefrihet och hon har en självklar rätt att uttrycka sina åsikter i vilka sammanhang som helst.

Men nu hävdar Katerina Janouch på fullt allvar att DN:s chefredaktör Peter Wolodarski måste avgå, eftersom han tillät publiceringen av Hynek Pallas artikel. På sin Facebook-sida skriver Janouch: Hur han som ansvarig utgivare tillåter Pallas föra sin privata vendetta mot mig är inget annat än förfärligt, omoraliskt och totalt förkastligt. (...) Enligt min åsikt kan Peter Wolodarski inte sitta kvar som chefredaktör i ett demokratiskt land med 250 års yttrandefrihet. Hans styre av DN är skamligt. En demokrati får inte styras på detta vis genom medias hat och godtycke. (Uttrycket "privat vendetta" syftar, om jag förstått det rätt, på en gammal konflikt mellan Katerina Janouchs och Hynek Pallas pappor.)

Jag upphör aldrig att förvånas när personer som lyfter fram sin egen rätt att få säga vad de vill samtidigt vill förvägra andra människor den rätten. Om Katerina Janouch tycker att DN:s publicering av Hynek Pallas var journalistiskt oetisk så finns det relevanta institutioner att vända sig till för att få sin sak prövad (Allmänhetens pressombudsman, PO). Att föregripa en sådan prövning genom att kräva chefredaktörens avgång inger inte respekt.

Yttrandefriheten inbegriper rätten att få säga vad man vill (så länge det inte är olagligt) men också nödvändigheten att acceptera att bli motsagd. Det ena förutsätter det andra. Demokrati är inte samma sak som att få det precis som man själv vill, även om en del faktiskt ibland tycks tro det.

Det skall f-n vara partisekreterare

I dag publicerar DN/Ipsos en i raden av närmast katastrofala opinionsmätningar för Allianspartierna. De rödgröna partierna får 53.1 procent mot Alliansens 37,9 procent, en blockskillnad på hela 15.2 procentenheter. Både Kristdemokraterna och Centerpartiet ligger under spärren. Centerpartiet får med sina 3.1 procent sitt sämsta resultat sedan mätningarna inleddes för 35 år sedan.

Det ska f-n vara partisekreterare och väckas av Ekot för att kommentera så dystra opinionssiffror. Det gäller att inte förneka problemen men samtidigt ingjuta mod i medlemskåren genom att visa en konstruktiv väg framåt. Centerpartiets partisekreterare Michael Arthursson regredierade i Ekots morgonsändning till samma tomma retorik som partisekreterare lätt gör när de egentligen är handfallna: Det är inga roliga siffror. Nu måste vi jobba stenhårt och visa väljarna vad Centerpartiet står för. (...) Vi får se till att jobba så det blir ännu tydligare vad vi står för.

"Jobba stenhårt" och "bli tydligare". Dessa mantra upprepas ofta av partisekreterare och andra partiföreträdare när dåliga opinonssiffror skall kommenteras. Det är förstås inget fel med att vilja jobba hårdare. Men det är nog svårt att hitta en politisk analytiker som hävdar att partiets dåliga opinionssiffror har sin grund i att man inte jobbar tillräckligt hårt.

När det gäller behovet av ökad tydlighet har jag tidigare visat att kravet på "ökad tydlighet" kan betyda åtminstone fyra olika saker:

1. Vi har en bra politik som vi är väldigt nöjda med. Väljarna skulle också uppskatta den om de bara kände till den. Vi måste därför bli bättre på att berätta om den. Vi måste bli tydligare!

2. Vi har en bra politik som vi är väldigt nöjda med. Väljarna känner till den, men uppskattar den inte eftersom de inte har förstått hur bra den är. Vi måste därför bli bättre på att förklara den. Vi måste bli tydligare!

3. Vi har en bra politik som vi är väldigt nöjda med. Väljarna känner till den och uppskattar den, men har svårt att skilja den från den politik som en del av de andra partierna för fram. Vi måste därför bli bättre på att synliggöra vad som skiljer vår politik från de övriga partiernas politik. Vi måste bli tydligare!

4. Vi har just nu inte en bra politik. Våra förslag är vaga och det är oklart hur de hänger ihop till en helhet. Vi måste kraftsamla för att skapa en sammanhängande politik som vi kan föra fram inför väljarna. Vi måste bli tydligare!

Så länge en partiföreträdare som ropar efter "ökad tydlighet" inte preciserar uttrycket enligt ovan blir ropet meningslöst och bidrar i stället till ökad otydlighet i debatten.

Michael Arthursson får inte mycket hjälp av sin partiledare Annie Lööf med att bringa reda i frågan kring vad som orsakat Centerpartiets kris. I en intervju i P1 Morgon i morse är Annie Lööfs enda analys till de rekordlåga opinionssiffrorna att det behövs ökad tydlighet och att Centerpartiet brukar ligga lågt under mellanvalsperioden. Det blir pinsamt när journalisten lätt provocerad konstaterar: Det måste väl finnas en djupare analys än så!?, varpå Annie Lööf  bara upprepar sitt svar om behovet av ökad tydlighet.

Jag tror fortfarande att Centerpartiet har goda möjligheter att klara sig kvar i riksdagen i höstens val. Men då måste partiet utmejsla profilfrågor som gör avtryck i opinionen, förslagsvis inom områden som landsbygdspolitik och miljöpolitik. Har partiet den viljan och förmågan, eller tänker man gå på i gamla hjulspår i en falsk förvissning om att det bara handlar om att "jobbar hårdare" och "vara tydligare"?

Varför blev reaktionerna på tårtningarna av Bosse Ringholm och Jimmie Åkesson så olika?

De allra flesta som uttalat sig har tagit starkt avstånd från den så kallade tårtningen av Jimmie Åkesson. Särskilt tydliga i sin kritik har de stora tidningarnas ledarsidor varit. En tårta i ansiktet är ingen "kul grej" utan en våldshandling, skrev jag själv på SVT Debatt.

Jag är glad över att avståndstagandet har varit så tydligt på de allra flesta håll. Annat ljud i skällan var det i april 2001, när dåvarande finansminister socialdemokraten Bosse Ringholm fick en tårta i ansiktet i samband med budgetpromenaden. Då skrev Dagens Nyheters ledarskribent Barbro Hedvall en text under rubriken Har regeringen ingen humor? där hon raljerade över att dåvarande statsminister Göran Persson och demokratiminister Britta Lejon beskrivt tårtattacken som ett hot mot demokratin och öppenheten i samhället. Barbro Hedvall var inte upprörd över tårtattacken. Däremot var hon upprörd över "bristen på humor och känsla för sans och balans hos regeringsmedlemmarna".

Barbro Hedvall var inte ensam om att vilja skoja bort tårtattacken. Expressens rubrik var Smaka på den du, Ringholm! Aftonbladet följde dagen därpå upp med ett recept på en särskild Bossetårta. (Jag har här inte tillgång till originaltexterna från Expressen och Aftonbladet, utan utgår från andrahandsuppgifter.)

Jag skriver inte detta för att peka finger åt Barbro Hedvall, Expressen och Aftonbladet. Men jag undrar lite över vad det betyder att reaktionerna på tårtningen av Bosse Ringholm blev så annorlunda är reaktionerna på tårtningen av Jimmie Åkesson. Jag finner tre förklaringar som inte är ömsesidigt uteslutande.

För det första: Bosse Ringholm fick i den mediala diskursen symbolisera en socialdemokrati som vuxit fast med makten och som vuxit ifrån folket. Jimmie Åkesson lyckas i stället ikläda sig rollen som underdog. Tårtan i ansiktet på Bosse Ringholm blev en tårta i ansiktet på makten. Tårtan i ansiktet på Jimmie Åkesson blev en tårta i ansiktet på den som utmanar makten.

För det andra: Samhällsklimatet har förändrats. Mordet på Anna Lindh och det näthat och hot på nätet som växer fram i digitaliseringens spår har skärpt hotbilden mot offentliga personer. Att kasta en tårta i ansiktet på en offentlig person är i dag en mer allvarligt handling än vad det var i början av 2000-talet.

För det tredje: Rättighetstänkandet har stärkts. Som en konsekvens av samhällets individualisering har också normen om individens rätt att slippa kränkningar fördjupats. Därför betraktas en tårtning i dag som ett allvarligare normbrott än vad det gjorde tidigare.

Jimmie Åkesson är självklart ingen underdog. Han är en intelligent politiker som målmedvetet arbetar för att förändra samhället i en riktning som de allra flesta svenskar uppfattar som motbjudande. Däremot har han - likaväl som Bosse Ringholm och andra politiker - rätt till kroppslig integritet och rätt att inte utsättas för våldshandlingar. Tårtningar bidrar till att förstärka hotbilden mot politiker och drabbar främst - oavsett vem som får tårtan i ansiktet - det öppna samhället.
.
Tack till Anna Ardin och Nils Gustafsson för inspel i ämnet.

Läs gärna Vänstra Stranden: Tårtor, hästsvansar och utsträckta händer - politikens mediala gester.

Vad kan vi lära av Hanne Kjöller?

Jag har ofta uppskattat Hanne Kjöllers texter. Utifrån liberala grundvärderingar för hon en självständig argumentation, präglad av patos och ett ursinne som lämnar få oberörda. De gånger hon och jag haft samma uppfattning i någon kontroversiell sakfråga har jag uppskattat hennes debattstil extra mycket.

Hennes texter innehåller ofta också ett drag av moralism (vilket ej skall förväxlas med moral). Ett av problemen med moralism är att man ibland tappar kontakten med verkligheten och missar att ställa de grundläggande frågorna.

Gellert Tamas artikel i Aftonbladet idag är förödande för Hanne Kjöllers trovärdighet. Hanne Kjöller har de senaste dagarna haft tillräckligt med bekymmer. Hennes mediekritiska bok "En halv sanning är också en lögn" (Brombergs, 2013), där hon skriver att hon har "svårt att uthärda alla dessa halvsanningar och hellögner" som sprids av journalister, har själv visat sig innehålla ett allvarligt fel. Kjöller hävdade att en cancerdrabbad krögare som inte fick sjukpenning ägde en bostadsrätt värd 12,5 miljoner. Men krögaren var hyresgäst och ägde ingen bostadsrätt alls. SVT:s Uppdrag granskning har också påtalat hur Hanne Kjöller i sin bok förvanskat citat av Janne Josefsson.

Gellert Tamas visar hur Hanne Kjöller på ledarplats hävdat att påståendet att ”medierna struntat i Husby innan det började brinna” inte stämmer. Kjöller hade genom en egen sökning i arkivet Presstext hittat 1 176 artikelträffar på Husby för de senaste tre åren, men bara 367 på det befolkningsmässigt jämnstora Bagarmossen. Husby var således inte bortglömt av medierna, snarare tvärtom!

Problemet är bara att Kjöller inte tänkt på att de allra flesta artiklarna om Husby inte handlade om stadsdelen Husby i Stockholm, utan om helt andra Husby. Så handlade till exempel 241 artiklar om Västra Husby utanför Söderköping, 116 artiklar om den norske rättspsykiatrikern Torgeir Husby, 158 artiklar om skådespelaren Hans-Erik Dyvik Husby och 4 artiklar om travhästen Husby Lynet. Av Hanne Kjöllers tes fanns ingenting kvar.

Varför ringde ingen varningsklocka hos Hanne Kjöller när hon hittat tre gånger fler artiklar om Husby än om Bagarmossen? Varför i alla fridens dar skulle proportionerna ha varit sådana? Jag kan inte finna annat än att Kjöller styrts av en så vild iver att ha rätt att de källkritiska impulserna trängts undan. Men likt Gellert Tamas undrar jag också varför i så fall ingen varningsklocka ringde hos hennes chef på ledarredaktionen, Peter Wolodarski. Uppdaterat onsdag kl 22.25: Chefen för DN:s ledarredaktion hette vid det aktuella tillfället Johannes Åman, och ingenting annat. Mea culpa.

 När jag en gång i tiden skrev min doktorsavhandling "Svensk Mellanösternpolitik" (Carlsson bokförlag, 1989) gick jag innan boken sändes till trycket igenom samtliga faktauppgifter i manuskriptet. Det var väldigt bra att jag gjorde det, om man säger så. Av den genomgången lärde jag mig att antalet faktafel i en text oftast är mycket större än vad man kan tro. Sedan dess har jag författat eller varit redaktör för ytterligare ett 15-tal böcker. Det finns säkert faktafel i dem allihop. Men inte fullt så många som det hade varit om jag inte genom omläsningen av mitt avhandlingsmanus lärt mig hur lätt det är att göra misstag.

Därför: Utmana alltid dig själv och dina teser när du skriver. Ta inget för givet. Följ Bertold Brechts uppmaning: Sätt ditt finger på varje siffra – fråga hur kom den dit?!

Nu går skallet mot Hanne Kjöller och alla pekar finger och rusar åt samma håll. I sådan lägen brukar jag lyssna på Stefan Sundströms underbara Om jag kommer upp till Jesus på något sätt... Gör det du också.