Söndagens antirasistiska manifestation i Kärrtorp samlade omkring 16 000 deltagare, vilket gör arrangemanget till en av de största politiska manifestationerna i Sverige i modern tid. Den nazistiska attacken i Kärrtorp veckan före har onekligen väckt mycket starka känslor och mobiliserat motstånd mot rasism och främlingsfientlighet i Sverige.
Under året som snart har gått har frågor kring rasism och främlingsfientlighet haft en stark ställning på den politiska dagordningen. Upploppen i Husby, valet av Islamiska Förbundets ordförande Omar Mustafa till Socialdemokraternas partistyrelse och olika skandaler kring Sverigedemokraterna är kringliggande frågor som också väckt stor politisk-medial uppmärksamhet.
Däremot har de traditionella vänster-högerfrågorna haft svårare att hävda sig i kampen om det politiska utrymmet. Visst, frågor om vinst i välfärden, den höga ungdomsarbetslösheten och krisen i skolan har stötts och blötts i debatten. Men det är inte dessa frågor som förmår samla 16 000 människor på en idrottsplats i en förort till Stockholm en decembersöndag 2013.
Varför är det så? Varför är det frågor kring rasism och främlingsfientlighet som förmår mobilisera medborgarna till politiska manifestationer, och inte de traditionella vänster-högerfrågorna? Beror det på att industrisamhället är på väg att fasas ut och att dessa frågor uppfattas som mindre viktiga? Eller beror det på att de stora politiska partierna lagt sig så nära varandra i dessa frågor att det för många är svårt att se någon avgörande skillnad?
Jag tror att en del av svaret finns i att dagens samhälle utvecklats till det mest individualiserade samhälle som världen kanske någonsin har skådat. Med individualiseringen följer ett fokus på individens rättigheter och därmed på det förkastliga i att någon skall diskrimineras beroende på ras eller härkomst.
En grundbult i rättighetstänkandet är idén om alla människors lika värde. När denna norm utmanas - till exempel genom rasism eller främlingsfientlighet - väcks många medborgares ursinne. Ett ursinne som politiskt ofta riktas mot Sverigedemokraterna eller mot de nazistiska rörelser och det nazi-influerade tankegods vari Sverigedemokraterna en gång föddes. Den anti-rasistiska normen är mycket stark i Sverige - jag har svårt att se något annat land där den skulle vara starkare.
Nils Ferlin skrev en gång en dikt med anledning av att en amerikansk forskare räknat ut att den kemiska substansen i en människas kropp gjorde henne värd 2:50. Ferlin tyckte det var lite knalt och småfuttigt och rundade av till en dollar jämnt, vilket motsvarade tre kronor och sjuttiofem öre i den tidens penningvärde. Ferlins dikt blir min julklapp till alla bloggens läsare. Den är på Ferlinskt sätt späckad med bibliska referenser. Med tanke på läget i den svenska skolan är det väl risk att de flesta läsare får googla friskt för att följa med i sammanhanget hela vägen.
I kamp för människovärde och mot rasism och främlingsfientlighet önskar härmed bloggens alla läsare en riktigt God Jul!
En dollar jämnt?
Så är - jämlik vår pressnotis,
jämnt tre och sjuttiofem ditt pris
för klor och kol och kalcium
när du är blek och stum.
Gå bort för tre och sjuttiofem,
o broder från ditt pauvra hem
att söka dej i hopp och tro
ett ljuvligare bo.
Statt upp, alltså, och dingla glad
din hjässa över Giliad
och putta ner - helt morsk och fräck,
din gud i Jabboks bäck.
Gå bort för tre och sjuttiofem
att timra ditt Jerusalem
på allt vad du i kärlek bort
göra men ej gjort.
Ack broder, täcks förlåta mej:
mitt skratt vill blott begråta dej.
Vi har det ledsamt båda två.
- Så kom och låt oss gå
bort för tre och sjuttiofem
att söka oss ett bättre hem.
Här synes mej så platt och kallt
och bottenskrapat allt.
Visar inlägg med etikett Husby. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Husby. Visa alla inlägg
2013-12-23
2013-09-25
Vad kan vi lära av Hanne Kjöller?
Jag har ofta uppskattat Hanne Kjöllers texter. Utifrån liberala grundvärderingar för hon en självständig argumentation, präglad av patos och ett ursinne som lämnar få oberörda. De gånger hon och jag haft samma uppfattning i någon kontroversiell sakfråga har jag uppskattat hennes debattstil extra mycket.
Hennes texter innehåller ofta också ett drag av moralism (vilket ej skall förväxlas med moral). Ett av problemen med moralism är att man ibland tappar kontakten med verkligheten och missar att ställa de grundläggande frågorna.
Gellert Tamas artikel i Aftonbladet idag är förödande för Hanne Kjöllers trovärdighet. Hanne Kjöller har de senaste dagarna haft tillräckligt med bekymmer. Hennes mediekritiska bok "En halv sanning är också en lögn" (Brombergs, 2013), där hon skriver att hon har "svårt att uthärda alla dessa halvsanningar och hellögner" som sprids av journalister, har själv visat sig innehålla ett allvarligt fel. Kjöller hävdade att en cancerdrabbad krögare som inte fick sjukpenning ägde en bostadsrätt värd 12,5 miljoner. Men krögaren var hyresgäst och ägde ingen bostadsrätt alls. SVT:s Uppdrag granskning har också påtalat hur Hanne Kjöller i sin bok förvanskat citat av Janne Josefsson.
Gellert Tamas visar hur Hanne Kjöller på ledarplats hävdat att påståendet att ”medierna struntat i Husby innan det började brinna” inte stämmer. Kjöller hade genom en egen sökning i arkivet Presstext hittat 1 176 artikelträffar på Husby för de senaste tre åren, men bara 367 på det befolkningsmässigt jämnstora Bagarmossen. Husby var således inte bortglömt av medierna, snarare tvärtom!
Problemet är bara att Kjöller inte tänkt på att de allra flesta artiklarna om Husby inte handlade om stadsdelen Husby i Stockholm, utan om helt andra Husby. Så handlade till exempel 241 artiklar om Västra Husby utanför Söderköping, 116 artiklar om den norske rättspsykiatrikern Torgeir Husby, 158 artiklar om skådespelaren Hans-Erik Dyvik Husby och 4 artiklar om travhästen Husby Lynet. Av Hanne Kjöllers tes fanns ingenting kvar.
Varför ringde ingen varningsklocka hos Hanne Kjöller när hon hittat tre gånger fler artiklar om Husby än om Bagarmossen? Varför i alla fridens dar skulle proportionerna ha varit sådana? Jag kan inte finna annat än att Kjöller styrts av en så vild iver att ha rätt att de källkritiska impulserna trängts undan. Men likt Gellert Tamas undrar jag också varför i så fall ingen varningsklocka ringde hos hennes chef på ledarredaktionen, Peter Wolodarski. Uppdaterat onsdag kl 22.25: Chefen för DN:s ledarredaktion hette vid det aktuella tillfället Johannes Åman, och ingenting annat. Mea culpa.
När jag en gång i tiden skrev min doktorsavhandling "Svensk Mellanösternpolitik" (Carlsson bokförlag, 1989) gick jag innan boken sändes till trycket igenom samtliga faktauppgifter i manuskriptet. Det var väldigt bra att jag gjorde det, om man säger så. Av den genomgången lärde jag mig att antalet faktafel i en text oftast är mycket större än vad man kan tro. Sedan dess har jag författat eller varit redaktör för ytterligare ett 15-tal böcker. Det finns säkert faktafel i dem allihop. Men inte fullt så många som det hade varit om jag inte genom omläsningen av mitt avhandlingsmanus lärt mig hur lätt det är att göra misstag.
Därför: Utmana alltid dig själv och dina teser när du skriver. Ta inget för givet. Följ Bertold Brechts uppmaning: Sätt ditt finger på varje siffra – fråga hur kom den dit?!
Nu går skallet mot Hanne Kjöller och alla pekar finger och rusar åt samma håll. I sådan lägen brukar jag lyssna på Stefan Sundströms underbara Om jag kommer upp till Jesus på något sätt... Gör det du också.
Hennes texter innehåller ofta också ett drag av moralism (vilket ej skall förväxlas med moral). Ett av problemen med moralism är att man ibland tappar kontakten med verkligheten och missar att ställa de grundläggande frågorna.
Gellert Tamas artikel i Aftonbladet idag är förödande för Hanne Kjöllers trovärdighet. Hanne Kjöller har de senaste dagarna haft tillräckligt med bekymmer. Hennes mediekritiska bok "En halv sanning är också en lögn" (Brombergs, 2013), där hon skriver att hon har "svårt att uthärda alla dessa halvsanningar och hellögner" som sprids av journalister, har själv visat sig innehålla ett allvarligt fel. Kjöller hävdade att en cancerdrabbad krögare som inte fick sjukpenning ägde en bostadsrätt värd 12,5 miljoner. Men krögaren var hyresgäst och ägde ingen bostadsrätt alls. SVT:s Uppdrag granskning har också påtalat hur Hanne Kjöller i sin bok förvanskat citat av Janne Josefsson.
Gellert Tamas visar hur Hanne Kjöller på ledarplats hävdat att påståendet att ”medierna struntat i Husby innan det började brinna” inte stämmer. Kjöller hade genom en egen sökning i arkivet Presstext hittat 1 176 artikelträffar på Husby för de senaste tre åren, men bara 367 på det befolkningsmässigt jämnstora Bagarmossen. Husby var således inte bortglömt av medierna, snarare tvärtom!
Problemet är bara att Kjöller inte tänkt på att de allra flesta artiklarna om Husby inte handlade om stadsdelen Husby i Stockholm, utan om helt andra Husby. Så handlade till exempel 241 artiklar om Västra Husby utanför Söderköping, 116 artiklar om den norske rättspsykiatrikern Torgeir Husby, 158 artiklar om skådespelaren Hans-Erik Dyvik Husby och 4 artiklar om travhästen Husby Lynet. Av Hanne Kjöllers tes fanns ingenting kvar.
Varför ringde ingen varningsklocka hos Hanne Kjöller när hon hittat tre gånger fler artiklar om Husby än om Bagarmossen? Varför i alla fridens dar skulle proportionerna ha varit sådana? Jag kan inte finna annat än att Kjöller styrts av en så vild iver att ha rätt att de källkritiska impulserna trängts undan. Men likt Gellert Tamas undrar jag också varför i så fall ingen varningsklocka ringde hos hennes chef på ledarredaktionen, Peter Wolodarski. Uppdaterat onsdag kl 22.25: Chefen för DN:s ledarredaktion hette vid det aktuella tillfället Johannes Åman, och ingenting annat. Mea culpa.
När jag en gång i tiden skrev min doktorsavhandling "Svensk Mellanösternpolitik" (Carlsson bokförlag, 1989) gick jag innan boken sändes till trycket igenom samtliga faktauppgifter i manuskriptet. Det var väldigt bra att jag gjorde det, om man säger så. Av den genomgången lärde jag mig att antalet faktafel i en text oftast är mycket större än vad man kan tro. Sedan dess har jag författat eller varit redaktör för ytterligare ett 15-tal böcker. Det finns säkert faktafel i dem allihop. Men inte fullt så många som det hade varit om jag inte genom omläsningen av mitt avhandlingsmanus lärt mig hur lätt det är att göra misstag.
Därför: Utmana alltid dig själv och dina teser när du skriver. Ta inget för givet. Följ Bertold Brechts uppmaning: Sätt ditt finger på varje siffra – fråga hur kom den dit?!
Nu går skallet mot Hanne Kjöller och alla pekar finger och rusar åt samma håll. I sådan lägen brukar jag lyssna på Stefan Sundströms underbara Om jag kommer upp till Jesus på något sätt... Gör det du också.
2013-05-23
Tre fallgropar i debatten om upploppen i Husby
Det finns tre fallgropar i debatten om de upplopp som pågår i Husby och på andra ställen i Stockholm.
1.) Yrvakenhet och historielöshet. Ungdomsupplopp är inget nytt, varken i Sverige eller i andra delar av världen. Om vi håller oss till det senaste decenniet så har ungdomsupplopp snarlika dem i Husby förekommit såväl i London och Paris, som i Stockholm, Göteborg, Malmö och till och med i Borås. Ändå är det som om varje gång var den första. Samma förvåning, samma bestörtning, samma början från noll när det gäller att hitta förklaringar till det inträffade.
2.) Moralism. Förståelsen för vad som händer och därmed möjligheten att på allvar göra något åt det ökar inte genom harmsna och förnumstiga påståenden om att ungdomarna borde sluta kasta sten och i stället vara tacksamma över att de lever i ett bra land. Inte heller främjas saken av att skuldbelägga föräldrar eller genom förslag om utegångsförbud och strängare straff. Moralism är bara ett sätt att hantera sin egen frustration och sin längtan efter enkla lösningar. Att ta avstånd från moralism innebär naturligtvis inte att man på något sätt accepterar det våld och den skadegörelse som förekommer.
3.) Romantisering av våldet. Nej, det finns inget progressivt i den våldsanvändning vi ser i Husby och på andra håll i Stockholm. Våldet är inte ett uttryck för förtryckta och diskriminerade förortsbors frihetslängtan och politiska kamp i sina bostadsområden. Enbart två av de ungdomar som anhölls i Husby igår var bosatta i området. Flertalet av de som greps var tidigare straffade för andra brott. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: Våldsromantik är vänsterns värsta fiende.
Vi vet faktiskt en del om förutsättningarna för de våldsutbrott som nu plågar Stockholm. Framför allt vet vi att ju högre andelen unga är i ett område, desto större är sannolikheten för bilbränder. Bland de som har föräldrar som har aktivitetetstöd, finns också en större risk för bilbränder. Här har vi segregationens kärna - en kombination av arbetslöshet, social utsatthet och många unga män.
Det är staten och inte Husbyborna som har det avgörande ansvaret för att hantera den uppkomna situtionen. Lagen gäller och brott skall beivras. Våldsanvändare - oavsett om de är fotbollshuliganer, MC-gäng eller bilbrännare i Husby - skall hållas kort och inte tillåtas bilda skuggsamhällen utanför den gemenskap som samhället erbjuder. En politik som bidrar till att motverka segregation, ojämlikhet och arbetslöshet har bättre förutsättningar att förhindra upplopp än en politik som riktar in sig på att förbättra levnadsvillkoren för de som är friska och har ett heltidsarbete.
Avslutningsingsvis förstår jag inte hur förespråkandet av kollektiva bestraffningar kan vara förenligt med att inneha förtroendeuppdrag i Moderaterna. Riksdagsledamoten Hanif Bali menade tidigare i dag: Hitta ligisterna och vräk föräldrarna. Bali har sedermera tagit tillbaka uttalandet. Hade Hanif Bali varit Sverigedemokrat hade frågan om uteslutning omedelbart rests, utifrån principen om nolltolerans. Nu verkar ingen framträdande moderat bry sig. Det är trist. Om den typen av uttalanden inte beivras av det egna partiet riskerar de att smyga sig till legitimitet och därigenom bidra till en samhällsdebatt som vilar på hämndens och inte på rättsstatens grund.
Uppdaterat kl 18.55. Jag skrev ovan: "Nu verkar ingen framträdande moderat bry sig" angående Hanif Balis uttalade stöd för kollektiva bestraffningar. Sedan jag skrev det har jag uppmärksammats på att Moderaternas gruppledare i riksdagen Anna Kinberg Batra ansåg att Balis uttalande var "olämpligt". Det är en utomordentligt mild reaktion när en riksdagsledamot förespråkar införandet av kollektiva bestraffningar i svensk rättspraxis.
1.) Yrvakenhet och historielöshet. Ungdomsupplopp är inget nytt, varken i Sverige eller i andra delar av världen. Om vi håller oss till det senaste decenniet så har ungdomsupplopp snarlika dem i Husby förekommit såväl i London och Paris, som i Stockholm, Göteborg, Malmö och till och med i Borås. Ändå är det som om varje gång var den första. Samma förvåning, samma bestörtning, samma början från noll när det gäller att hitta förklaringar till det inträffade.
2.) Moralism. Förståelsen för vad som händer och därmed möjligheten att på allvar göra något åt det ökar inte genom harmsna och förnumstiga påståenden om att ungdomarna borde sluta kasta sten och i stället vara tacksamma över att de lever i ett bra land. Inte heller främjas saken av att skuldbelägga föräldrar eller genom förslag om utegångsförbud och strängare straff. Moralism är bara ett sätt att hantera sin egen frustration och sin längtan efter enkla lösningar. Att ta avstånd från moralism innebär naturligtvis inte att man på något sätt accepterar det våld och den skadegörelse som förekommer.
3.) Romantisering av våldet. Nej, det finns inget progressivt i den våldsanvändning vi ser i Husby och på andra håll i Stockholm. Våldet är inte ett uttryck för förtryckta och diskriminerade förortsbors frihetslängtan och politiska kamp i sina bostadsområden. Enbart två av de ungdomar som anhölls i Husby igår var bosatta i området. Flertalet av de som greps var tidigare straffade för andra brott. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: Våldsromantik är vänsterns värsta fiende.
Vi vet faktiskt en del om förutsättningarna för de våldsutbrott som nu plågar Stockholm. Framför allt vet vi att ju högre andelen unga är i ett område, desto större är sannolikheten för bilbränder. Bland de som har föräldrar som har aktivitetetstöd, finns också en större risk för bilbränder. Här har vi segregationens kärna - en kombination av arbetslöshet, social utsatthet och många unga män.
Det är staten och inte Husbyborna som har det avgörande ansvaret för att hantera den uppkomna situtionen. Lagen gäller och brott skall beivras. Våldsanvändare - oavsett om de är fotbollshuliganer, MC-gäng eller bilbrännare i Husby - skall hållas kort och inte tillåtas bilda skuggsamhällen utanför den gemenskap som samhället erbjuder. En politik som bidrar till att motverka segregation, ojämlikhet och arbetslöshet har bättre förutsättningar att förhindra upplopp än en politik som riktar in sig på att förbättra levnadsvillkoren för de som är friska och har ett heltidsarbete.
Avslutningsingsvis förstår jag inte hur förespråkandet av kollektiva bestraffningar kan vara förenligt med att inneha förtroendeuppdrag i Moderaterna. Riksdagsledamoten Hanif Bali menade tidigare i dag: Hitta ligisterna och vräk föräldrarna. Bali har sedermera tagit tillbaka uttalandet. Hade Hanif Bali varit Sverigedemokrat hade frågan om uteslutning omedelbart rests, utifrån principen om nolltolerans. Nu verkar ingen framträdande moderat bry sig. Det är trist. Om den typen av uttalanden inte beivras av det egna partiet riskerar de att smyga sig till legitimitet och därigenom bidra till en samhällsdebatt som vilar på hämndens och inte på rättsstatens grund.
Uppdaterat kl 18.55. Jag skrev ovan: "Nu verkar ingen framträdande moderat bry sig" angående Hanif Balis uttalade stöd för kollektiva bestraffningar. Sedan jag skrev det har jag uppmärksammats på att Moderaternas gruppledare i riksdagen Anna Kinberg Batra ansåg att Balis uttalande var "olämpligt". Det är en utomordentligt mild reaktion när en riksdagsledamot förespråkar införandet av kollektiva bestraffningar i svensk rättspraxis.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)