Tre fallgropar i debatten om upploppen i Husby

Det finns tre fallgropar i debatten om de upplopp som pågår i Husby och på andra ställen i Stockholm.

1.) Yrvakenhet och historielöshet. Ungdomsupplopp är inget nytt, varken i Sverige eller i andra delar av världen. Om vi håller oss till det senaste decenniet så har ungdomsupplopp snarlika dem i Husby förekommit såväl i London och Paris, som i Stockholm, Göteborg, Malmö och till och med i Borås. Ändå är det som om varje gång var den första. Samma förvåning, samma bestörtning, samma början från noll när det gäller att hitta förklaringar till det inträffade.

2.) Moralism. Förståelsen för vad som händer och därmed möjligheten att på allvar göra något åt det ökar inte genom harmsna och förnumstiga påståenden om att ungdomarna borde sluta kasta sten och i stället vara tacksamma över att de lever i ett bra land. Inte heller främjas saken av att skuldbelägga föräldrar eller genom förslag om utegångsförbud och strängare straff.  Moralism är bara ett sätt att hantera sin egen frustration och sin längtan efter enkla lösningar. Att ta avstånd från moralism innebär naturligtvis inte att man på något sätt accepterar det våld och den skadegörelse som förekommer.

3.) Romantisering av våldet. Nej, det finns inget progressivt i den våldsanvändning vi ser i Husby och på andra håll i Stockholm. Våldet är inte ett uttryck för förtryckta och diskriminerade förortsbors frihetslängtan och politiska kamp i sina bostadsområden. Enbart två av de ungdomar som anhölls i Husby igår var bosatta i området. Flertalet av de som greps var tidigare straffade för andra brott. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: Våldsromantik är vänsterns värsta fiende.

Vi vet faktiskt en del om förutsättningarna för de våldsutbrott som nu plågar Stockholm. Framför allt vet vi att ju högre andelen unga är i ett område, desto större är sannolikheten för bilbränder. Bland de som har föräldrar som har aktivitetetstöd, finns också en större risk för bilbränder. Här har vi segregationens kärna - en kombination av arbetslöshet, social utsatthet och många unga män.

Det är staten och inte Husbyborna som har det avgörande ansvaret för att hantera den uppkomna situtionen. Lagen gäller och brott skall beivras. Våldsanvändare - oavsett om de är fotbollshuliganer, MC-gäng eller bilbrännare i Husby - skall hållas kort och inte tillåtas bilda skuggsamhällen utanför den gemenskap som samhället erbjuder. En politik som bidrar till att motverka segregation, ojämlikhet och arbetslöshet har bättre förutsättningar att förhindra upplopp än en politik som riktar in sig på att förbättra levnadsvillkoren för de som är friska och har ett heltidsarbete.

Avslutningsingsvis förstår jag inte hur förespråkandet av kollektiva bestraffningar kan vara förenligt med att inneha förtroendeuppdrag i Moderaterna. Riksdagsledamoten Hanif Bali menade tidigare i dag: Hitta ligisterna och vräk föräldrarna. Bali har sedermera tagit tillbaka uttalandet. Hade Hanif Bali varit Sverigedemokrat hade frågan om uteslutning omedelbart rests, utifrån principen om nolltolerans. Nu verkar ingen framträdande moderat bry sig. Det är trist. Om den typen av uttalanden inte beivras av det egna partiet riskerar de att smyga sig till legitimitet och därigenom bidra till en samhällsdebatt som vilar på hämndens och inte på rättsstatens grund.

Uppdaterat kl 18.55. Jag skrev ovan: "Nu verkar ingen framträdande moderat bry sig" angående Hanif Balis uttalade stöd för kollektiva bestraffningar. Sedan jag skrev det har jag uppmärksammats på att Moderaternas gruppledare i riksdagen Anna Kinberg Batra ansåg att Balis uttalande var "olämpligt". Det är en utomordentligt mild reaktion när en riksdagsledamot förespråkar införandet av kollektiva bestraffningar i svensk rättspraxis.