I dag skriver Svensk Näringslivs ordförande Leif Östling på DN Debatt om sin skatteplanering och ber om ursäkt för sitt uppmärksammade uttalande Vad fan får jag? om den svenska skattepolitiken. Leif Östling har efter Uppdrags Gransknings avslöjande om Paradise Papers fått ta emot mycket hård kritik, både för sin skatteplaneringen och för sitt uttalande. (Jag skrev så här.)
I dag tänkte jag lämna Leif Östlings skatteplanering därhän, och i stället fokusera på hans ursäkt för sitt uttalande. Jag tycker nämligen att hans ursäkt för det uttalandet är föredömligt för hur en ursäkt ska formuleras.
Läsaren av denna blogg vet att jag då och då återkommer till makthavares ovana att be om ursäkt utan att egentligen be om ursäkt (se t ex här och här och här). Makthavares "ursäkter" kringgärdas alltför ofta av reservationer kring att det hen sagt "uppfattats som", "misstolkats som" eller att "någon tagit illa vid sig". På så sätt skuldbeläggs de som "misstolkar" eller "tar illa vid sig".
Men Leif Östlings ursäkt är hel och ren. Han tillstår att han själv skapade den uppkomna situationen, att han uttryckt sig klumpigt, att hans kommentar var slarvig och onödig. För detta ber han om ursäkt och förklarar att ansvaret är hans och ingen annans.
Visst går det att diskutera om hans ursäkt är trovärdig (det vill säga om han är uppriktig i det han säger) eller om han främst vill försöka återvinna förtroende. Men det är en helt annan diskussion. Min poäng här är att han faktiskt ber om ursäkt, utan att skylla på någon annan och allra minst på de som har reagerat negativt på hans uttalande. Hoppas fler politiker (och andra människor också, för den delen) tar till sig och gör Östlings ursäkt till ett stilbildande exempel. Det skulle samtal och diskussioner må bra av. Kan man inte be om ursäkt på riktigt är det bättre att inte be om ursäkt alls.
Visar inlägg med etikett Uppdrag granskning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Uppdrag granskning. Visa alla inlägg
2017-11-09
2014-05-28
Uppdrag granskning och de fejkade själavårdssamtalen
I kväll sändes det uppmärksammade och kontroversiella avsnittet av Uppdrag granskning i SVT, där redaktionen med dold kamera och mikrofon dokumenterat själavårdssamtal mellan präster och en påhittad karaktär - "Kalle Larsson" - som låtsades att han ville bli "botad" från sin homosexualitet. Avsnittet har i förväg mött stark kritik från en del personer inom kyrkan som menat att själavårdssamtalens integritet hotas genom den här typen av fejk och hemliga inspelningar.
Jag tycker kvällens avsnitt av Uppdrag granskning var sakligt och nyanserat. Uppdrag granskning betonade att Svenska kyrkan är världens kanske mest liberala och frihetliga samfund. Fördomar om homosexualitet finns trots det naturligtvis även inom Svenska kyrkan, på samma sätt som dessa fördomar finns överallt på andra ställen i samhället.
Jag kan inte förstå den kritik som riktats mot Uppdrag granskning för att deras journalistiska metod skulle hota själavårdssamtalens integritet. Om Uppdrag granskning bandat ett riktigt själavårdssamtal hade det naturligtvis varit ett oerhört grovt övergrepp. Men så var ju inte fallet. Prästerna lurades in i ett samtal de trodde var ett själavårdssamtal men som visade sig vara något helt annat. Jag kan inte se att Uppdrag gransknings arbetsmetoder på något sätt skulle hota integriteten hos den som behöver själavård eller avhålla någon från att söka själavård.
Ett själavårdssamtal utspelar sig aldrig på lika villkor. Prästen kommer nästan alltid till detta samtal ur en mycket starkare maktposition, prästens samtalspartner har ofta en utsatt position och befinner sig i samtalet i en form av beroendeförhållande till prästen. Genom själavårdssamtalets integritet och slutenhet är det förstås oerhört svårt att kritiskt granska hur präster hanterar de svåra och känsliga situationer som inte så sällan kännetecknar dessa samtal.
Ärkebiskop Anders Wejryd redogjorde öppet och sakligt för sin syn på de problem som fortfarande lever kvar. Jag är stolt och glad över att tillhöra ett samfund som kommit kanske längre än något annat kristet samfund i världen när det gäller att bekämpa fördomar om människors sexualitet och att bejaka kärleken. Jag tycker att Uppdrag gransknings reportage i kväll gav ett bidrag till Svenska kyrkans arbete att komma ytterligare längre i detta viktiga arbete.
Jag tycker kvällens avsnitt av Uppdrag granskning var sakligt och nyanserat. Uppdrag granskning betonade att Svenska kyrkan är världens kanske mest liberala och frihetliga samfund. Fördomar om homosexualitet finns trots det naturligtvis även inom Svenska kyrkan, på samma sätt som dessa fördomar finns överallt på andra ställen i samhället.
Jag kan inte förstå den kritik som riktats mot Uppdrag granskning för att deras journalistiska metod skulle hota själavårdssamtalens integritet. Om Uppdrag granskning bandat ett riktigt själavårdssamtal hade det naturligtvis varit ett oerhört grovt övergrepp. Men så var ju inte fallet. Prästerna lurades in i ett samtal de trodde var ett själavårdssamtal men som visade sig vara något helt annat. Jag kan inte se att Uppdrag gransknings arbetsmetoder på något sätt skulle hota integriteten hos den som behöver själavård eller avhålla någon från att söka själavård.
Ett själavårdssamtal utspelar sig aldrig på lika villkor. Prästen kommer nästan alltid till detta samtal ur en mycket starkare maktposition, prästens samtalspartner har ofta en utsatt position och befinner sig i samtalet i en form av beroendeförhållande till prästen. Genom själavårdssamtalets integritet och slutenhet är det förstås oerhört svårt att kritiskt granska hur präster hanterar de svåra och känsliga situationer som inte så sällan kännetecknar dessa samtal.
Ärkebiskop Anders Wejryd redogjorde öppet och sakligt för sin syn på de problem som fortfarande lever kvar. Jag är stolt och glad över att tillhöra ett samfund som kommit kanske längre än något annat kristet samfund i världen när det gäller att bekämpa fördomar om människors sexualitet och att bejaka kärleken. Jag tycker att Uppdrag gransknings reportage i kväll gav ett bidrag till Svenska kyrkans arbete att komma ytterligare längre i detta viktiga arbete.
2013-12-06
FRA och spioneriet på Ryssland
Nej, avslöjandena från Sveriges Televisions Uppdrag granskning om att Sverige genom FRA spionerar på Ryssland och överlämnar information till den amerikanska säkerhetsmyndigheten NSA kom inte som en överraskning. Sverige har ända sedan andra världskrigets slut bedrivit signalspaning mot Sovjetunionen/Ryssland och använt informationer från denna signalspaning i sitt underrättelsesamarbete med bland annat USA. Vi fick nu också bekräftat att NSA betraktar dessa underrättelser som unika och att NSA håller fram FRA som en ledande partner i spioneriet mot Ryssland.
Ibland påstås det att underrättelsesamarbetet med USA och det svenska spioneriet mot Sovjetunionen/Ryssland inneburit ett brott mot neutralitetspolitiken och alliansfriheten. Men så är det inte alls. Målet med den tidigare neutralitetspolitiken och den nuvarande militära alliansfriheten är att Sverige i händelse av krig i Europa skall ha handlingsfrihet och inte genom i fredstid ingångna förpliktelser med nödvändighet dras in i krigshandlingar. Gränsen går vid säkerhetsgarantier, till exempel av det slag som ett Nato-medlemskap skulle innebära. Läs gärna mer om detta i min, Karl Molins och Alf W Johanssons bok "Sveriges säkerhet och världens fred. Svensk utrikespolitik under kalla kriget" (Santérus förlag, 2008).
Däremot är det naturligtvis möjligt att ta avstånd från spioneriet mot Ryssland och informationsutbytet med USA på andra grunder. Det är till exempel rimligt att argumentera att Sverige inte bör ge underrättelseinformationer till USA eftersom USA i sin utrikespolitik alltför ofta begår flagranta brott mot folkrätten. Men ett sådant argument har inget med Sveriges militära alliansfrihet att göra.
Uppdrag gransknings uppgifter är trots allt fortfarande ganska allmänna. Jag förutsätter att redaktionen har sparat en hel del av konkretionen till onsdagens program. Det är särskilt tre saker som då blir relevanta. För det första: Har FRA inte bara överlämnat uppgifter till USA som ursprungligen samlats in på svenskt initiativ utan också genomfört renodlade beställningsuppdrag för USA:s räkning? För det andra: Har FRA medverkat till avlyssning av personer i det ryska ledarskapet, till exempel Vladimir Putins mobiltelefoni (på samma sätt som NSA avlyssnat Angela Merkels mobil)? För det tredje: Lämnar FRA ut uppgifter om svenska medborgare och om svensk tele- och datatrafik till USA? Om någon av dessa tre frågor besvaras med ja kommer Uppdrag gransknings avslöjanden omedelbart att växa till en skarp inrikespolitisk stridsfråga.
Ibland påstås det att underrättelsesamarbetet med USA och det svenska spioneriet mot Sovjetunionen/Ryssland inneburit ett brott mot neutralitetspolitiken och alliansfriheten. Men så är det inte alls. Målet med den tidigare neutralitetspolitiken och den nuvarande militära alliansfriheten är att Sverige i händelse av krig i Europa skall ha handlingsfrihet och inte genom i fredstid ingångna förpliktelser med nödvändighet dras in i krigshandlingar. Gränsen går vid säkerhetsgarantier, till exempel av det slag som ett Nato-medlemskap skulle innebära. Läs gärna mer om detta i min, Karl Molins och Alf W Johanssons bok "Sveriges säkerhet och världens fred. Svensk utrikespolitik under kalla kriget" (Santérus förlag, 2008).
Däremot är det naturligtvis möjligt att ta avstånd från spioneriet mot Ryssland och informationsutbytet med USA på andra grunder. Det är till exempel rimligt att argumentera att Sverige inte bör ge underrättelseinformationer till USA eftersom USA i sin utrikespolitik alltför ofta begår flagranta brott mot folkrätten. Men ett sådant argument har inget med Sveriges militära alliansfrihet att göra.
Uppdrag gransknings uppgifter är trots allt fortfarande ganska allmänna. Jag förutsätter att redaktionen har sparat en hel del av konkretionen till onsdagens program. Det är särskilt tre saker som då blir relevanta. För det första: Har FRA inte bara överlämnat uppgifter till USA som ursprungligen samlats in på svenskt initiativ utan också genomfört renodlade beställningsuppdrag för USA:s räkning? För det andra: Har FRA medverkat till avlyssning av personer i det ryska ledarskapet, till exempel Vladimir Putins mobiltelefoni (på samma sätt som NSA avlyssnat Angela Merkels mobil)? För det tredje: Lämnar FRA ut uppgifter om svenska medborgare och om svensk tele- och datatrafik till USA? Om någon av dessa tre frågor besvaras med ja kommer Uppdrag gransknings avslöjanden omedelbart att växa till en skarp inrikespolitisk stridsfråga.
2013-11-21
Rignäsaffären lever vidare och tar sig nya absurda uttryck
Uppdaterat lördag 23 november: I dag avslöjar Göteborgs-Posten (GP) de råd som PR-byrån JKL för 145 000 kronor betalat till allmännyttiga Bostadsbolaget i samband med Uppdrag gransknings program om bland annat Bertil Rignäs kvittohantering. För dessa 145 000 kronor uppmanas Fastighetskontorets direktör Christina Johnsson att agera på ett sätt som går stick i stäv med Göteborgs egen öppenhetspolicy. Hon uppmanas bland annat att inte besvara telefonsamtal och att fördröja ärendenhanteringen. Jan Turvall, lektor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och expert på förvaltningsrätt och kommunalrätt, säger: Det är fullständigt orimligt att använda kommunala medel för att anlita
ett företag som ger råd om hur man ska gå runt det svenska regelsystemet. Turvall tillägger: Detta att fördröja, att inte svara på telefonsamtal eller att det bara
ska vara vissa personer som ska yttra sig. Det strider mot både
tryckfrihetsförordningen, en grundlag, och förvaltningslagen.
Christina Johnsson hävdar att hon aldrig följde de råd hon fick av JKL.
Jag tror det vore bra om Göteborgs Stad tog ett samlat grepp om medieutbildning och medieträning, och inte försöker hantera uppkomna kriser med att snabbinkalla PR-byråer. Av skadan blir man vis, påstås det.
Jag har tidigare kommenterat den usla krishantering som kringgärdade Bertil Rignäs agerande i samband med att kvittoaffären uppdagades. I min naiva värld trodde jag då att Bostadsbolaget inte tagit hjälp av någon utomstående utan försökt hantera det internt. Goda råd är dyra, sägs det. I det här fallet var dåliga råd ännu dyrare.
JKL fick enligt GT/Expressen uppdraget att ge Bertil Rignäs medieträning samt bistå med rådgivning kring kommunikationen. Göteborgs stads kommunikationsdirektör Helena Mehner säger att hon själv förespråkade öppenhet och att Bertil Rignäs skulle medverka i Uppdrag granskning. Göteborgs stads informationspolicy är också mycket tydlig när det gäller öppenhet och transparens vid tillfällen som detta. JKL förordade däremot att Rignäs inte behövde låta sig intervjuas i programmet utan att han kunde svara med ett mejl.
Jag kan förstå att det i vår mediala tid då och då finns behov av att ta hjälp av personer som har professionell kompetens i hur man bäst möter media. I det här fallet valde Bostadsbolaget att betala 145 000 kronor för att diskutera med en PR-firma hur man skulle mediehantera ett felaktigt inlämnat kvitto om 600 kronor.
Om GT/Expressens uppgifter stämmer så är det inte bara Bostadsbolaget som har anledning att ta sig en funderare över hur detta kunde gå så illa. Även JKL:s anseende är skadat genom en rådgivning som uppenbarligen fick så katastrofala konsekvenser för alla inblandade, från Bertil Rignäs som människa till skattebetalarna i Göteborg.
Christina Johnsson hävdar att hon aldrig följde de råd hon fick av JKL.
Jag tror det vore bra om Göteborgs Stad tog ett samlat grepp om medieutbildning och medieträning, och inte försöker hantera uppkomna kriser med att snabbinkalla PR-byråer. Av skadan blir man vis, påstås det.
*
I dag berättar GT/Expressen att allmännyttiga Bostadsbolaget i Göteborg kallade in PR-byrån JKL så fort man fick veta att "Uppdrag granskning" begärt ut Bertil Rignäs
kvitton från bostadsmässan i Cannes. Sammantaget betalade Bostadsbolaget ut 145 000 kronor till JKL för rådgivning och medieträning.Jag har tidigare kommenterat den usla krishantering som kringgärdade Bertil Rignäs agerande i samband med att kvittoaffären uppdagades. I min naiva värld trodde jag då att Bostadsbolaget inte tagit hjälp av någon utomstående utan försökt hantera det internt. Goda råd är dyra, sägs det. I det här fallet var dåliga råd ännu dyrare.
JKL fick enligt GT/Expressen uppdraget att ge Bertil Rignäs medieträning samt bistå med rådgivning kring kommunikationen. Göteborgs stads kommunikationsdirektör Helena Mehner säger att hon själv förespråkade öppenhet och att Bertil Rignäs skulle medverka i Uppdrag granskning. Göteborgs stads informationspolicy är också mycket tydlig när det gäller öppenhet och transparens vid tillfällen som detta. JKL förordade däremot att Rignäs inte behövde låta sig intervjuas i programmet utan att han kunde svara med ett mejl.
Jag kan förstå att det i vår mediala tid då och då finns behov av att ta hjälp av personer som har professionell kompetens i hur man bäst möter media. I det här fallet valde Bostadsbolaget att betala 145 000 kronor för att diskutera med en PR-firma hur man skulle mediehantera ett felaktigt inlämnat kvitto om 600 kronor.
Om GT/Expressens uppgifter stämmer så är det inte bara Bostadsbolaget som har anledning att ta sig en funderare över hur detta kunde gå så illa. Även JKL:s anseende är skadat genom en rådgivning som uppenbarligen fick så katastrofala konsekvenser för alla inblandade, från Bertil Rignäs som människa till skattebetalarna i Göteborg.
2013-11-13
Bertil Rignäs avgång nödvändig - usel krishantering förvärrade situationen
Uppdatering onsdag kl 18.45 återfinns längst ned i posten.
Sent på tisdagskvällen meddelades att styrelsen för allmännyttiga Bostadsbolaget i Göteborg ger bolagets vd Bertil Rignäs sparken. Bakgrunden till avskedandet är Uppdrag gransknings avslöjanden om att Bertil Rignäs i samband med den stora fastighetsmässan MIPIM i Cannes lämnat in en lunchnota på 60 Euro, en nota som vid närmare kontroll visade sig vara ett inköp av ett svart klänning i en klädboutique.
Beslutet var nödvändigt och kom inte oväntat. Jag har tidigare menat att Rignäs antingen måste möta offentligheten och ge goda förklaringar till varför det blev eller också lämna sina uppdrag. Krishanteringen efter Uppdrag gransknings avslöjanden har varit av ett slag som ger vilken mediekonsult som helst svåra mardrömmar. Jag är ingen expert på krishantering. Men min lekmannakunskap säger mig att Bertil Rignäs och de omkring honom gjorde i princip alla fel man kan göra.
I sak var Bertil Rignäs kvittohantering inte nödvändigtvis särskilt allvarlig. Han påstod sig ha förväxlat två kvitton - den kan faktiskt hända den bäste. Men avslöjandet om hans tveksamma kvittohantering kom i en kontext som knöt hans agerande till en påstådd allmän mygelkultur i Göteborg, med lyxresor och allmänt fiffel som viktiga beståndsdelar. Saken blev också medialt pikant genom att han köpt en klänning för pengarna. Hade Bertil Rignäs köpt böcker eller en kostym hade rubrikerna sannolikt blivit något mindre.
Men Bertil Rignäs misslyckades helt med att hantera den uppkomna situationen. Hans första misstag var att han vägrade att låta sig intervjuas av Uppdrag granskning. Hans vägran väckte misstänksamhet om att han verkligen hade något att dölja. Hans andra misstag var att han väntade över ett dygn med att kommentera anklagelserna, och då under former som var i högsta grad tveksamma. Bland annat förvägrade han Göteborg-Posten en intervju om han inte före publicering fick godkänna inte bara sina egna citat utan artikeln som helhet. Genom att vänta tappade han viktigt momentum. Drevet han komma i gång. Tystnaden och hans krav på att få godkänna inte bara sina egna uttalanden utan hela artikeln medförde att hans förtroende urholkades än mer. Hans tredje misstag var att när han väl lät sig intervjuas av Västnytt bad han visserligen om ursäkt för sin kvittohantering. Men hans sätt att betona att kvittohanteringen var en bagatell och hur dåligt han själv mådde gjorde att det hela blev det privat. Bertil Rignäs visade att han inte alls förstod eller kunde se den större bild där hans egen kvittohantering bara var en del.
Det var således inte den tveksamma kvittohanteringen i sig som nödvändiggjorde Bertil Rignäs avgång. Det var i stället Bertil Rignäs oförmåga att hantera den uppkomna situationen som visade att hans ledaregenskaper inte var tillräckliga för uppdraget.
Jag förutsätter att IFK Göteborgs styrelse vid sitt extrainsatta styrelsesammanträde i eftermiddag fattar samma beslut som Bostadsbolagets styrelse gjorde. Det är i den uppkomna situationen fullständigt omöjligt för IFK Göteborg att Bertil Rignäs kvarstår som föreningens ordförande.
Tystnaden från Bertil Rignäs sida motiverades inledningsvis med att det fanns en hotbild mot honom från tidigare. Det är möjligt, och sådana hot måste tas på allvar. Men det fanns ingen hotbild som hindrade honom från att skriftligen förhålla sig till de frågor som oundvikligen kom på bordet, eller att ge telefonintervjuer i saken. Om hotbilden innebar att han inte kunde vara en offentlig person överhuvudtaget så blev hans uppdrag som vd för Bostadsbolaget och ordförande för IFK Göteborg omöjliga. Dessa uppdrag kräver en person som kan företräda verksamheten utåt, mot medlemmar, hyresgäster, medier och allmänhet.
Jag noterar att Bostadsbolagets ordförande Stefan Kristiansson (MP) så sent i fredags påstod att Bertil Rignäs-affären bara var ett exempel på hur man "gör en en höna av en fjäder". Några dagar senare sparkar han Bertil Rignäs. Även Stefan Kristianssons ledarskap uppvisar en hel del i övrigt att önska.
Det inträffade är en personlig tragedi för Bertil Rignäs och jag hoppas han kan komma tillbaka i andra sammanhang. Men här visade sig hans ledarskap omodernt och förmådde inte uppfylla de krav som verksamheten i vår digitala och transparenta tid kräver.
Uppdaterat onsdag kl 18.45. IFK Göteborgs styrelse valde i dag att vid ett extrainkallat styrelsemöte inte uppmana Bertil Rignäs att lämna sitt uppdrag. Ett mycket märkligt agerande,som inte är bra för IFK Göteborg och inte heller bra för Bertil Rignäs. Det är möjligt att IFK Göteborgs styrelse velat ta mänskliga hänsyn och hoppas att Bertil Rignäs inom kort själv kommer att avgå. En sådan välvilja tror jag är missriktad. Det hade varit bättre att få ett snabbt avslut på historien nu, än att som nu dra den i långbänk.
En del menar att det måste kallas in ett extra årsmöte om ordföranden lämnar sitt uppdrag under mandatperioden. Så är det emellertid inte. Enligt föreningens stadga §9 hanteras uppkomna vakanser vid nästkommande ordinarie årsmöte. Tills dess tar vice ordföranden över uppdraget.
Sent på tisdagskvällen meddelades att styrelsen för allmännyttiga Bostadsbolaget i Göteborg ger bolagets vd Bertil Rignäs sparken. Bakgrunden till avskedandet är Uppdrag gransknings avslöjanden om att Bertil Rignäs i samband med den stora fastighetsmässan MIPIM i Cannes lämnat in en lunchnota på 60 Euro, en nota som vid närmare kontroll visade sig vara ett inköp av ett svart klänning i en klädboutique.
Beslutet var nödvändigt och kom inte oväntat. Jag har tidigare menat att Rignäs antingen måste möta offentligheten och ge goda förklaringar till varför det blev eller också lämna sina uppdrag. Krishanteringen efter Uppdrag gransknings avslöjanden har varit av ett slag som ger vilken mediekonsult som helst svåra mardrömmar. Jag är ingen expert på krishantering. Men min lekmannakunskap säger mig att Bertil Rignäs och de omkring honom gjorde i princip alla fel man kan göra.
I sak var Bertil Rignäs kvittohantering inte nödvändigtvis särskilt allvarlig. Han påstod sig ha förväxlat två kvitton - den kan faktiskt hända den bäste. Men avslöjandet om hans tveksamma kvittohantering kom i en kontext som knöt hans agerande till en påstådd allmän mygelkultur i Göteborg, med lyxresor och allmänt fiffel som viktiga beståndsdelar. Saken blev också medialt pikant genom att han köpt en klänning för pengarna. Hade Bertil Rignäs köpt böcker eller en kostym hade rubrikerna sannolikt blivit något mindre.
Men Bertil Rignäs misslyckades helt med att hantera den uppkomna situationen. Hans första misstag var att han vägrade att låta sig intervjuas av Uppdrag granskning. Hans vägran väckte misstänksamhet om att han verkligen hade något att dölja. Hans andra misstag var att han väntade över ett dygn med att kommentera anklagelserna, och då under former som var i högsta grad tveksamma. Bland annat förvägrade han Göteborg-Posten en intervju om han inte före publicering fick godkänna inte bara sina egna citat utan artikeln som helhet. Genom att vänta tappade han viktigt momentum. Drevet han komma i gång. Tystnaden och hans krav på att få godkänna inte bara sina egna uttalanden utan hela artikeln medförde att hans förtroende urholkades än mer. Hans tredje misstag var att när han väl lät sig intervjuas av Västnytt bad han visserligen om ursäkt för sin kvittohantering. Men hans sätt att betona att kvittohanteringen var en bagatell och hur dåligt han själv mådde gjorde att det hela blev det privat. Bertil Rignäs visade att han inte alls förstod eller kunde se den större bild där hans egen kvittohantering bara var en del.
Det var således inte den tveksamma kvittohanteringen i sig som nödvändiggjorde Bertil Rignäs avgång. Det var i stället Bertil Rignäs oförmåga att hantera den uppkomna situationen som visade att hans ledaregenskaper inte var tillräckliga för uppdraget.
Jag förutsätter att IFK Göteborgs styrelse vid sitt extrainsatta styrelsesammanträde i eftermiddag fattar samma beslut som Bostadsbolagets styrelse gjorde. Det är i den uppkomna situationen fullständigt omöjligt för IFK Göteborg att Bertil Rignäs kvarstår som föreningens ordförande.
Tystnaden från Bertil Rignäs sida motiverades inledningsvis med att det fanns en hotbild mot honom från tidigare. Det är möjligt, och sådana hot måste tas på allvar. Men det fanns ingen hotbild som hindrade honom från att skriftligen förhålla sig till de frågor som oundvikligen kom på bordet, eller att ge telefonintervjuer i saken. Om hotbilden innebar att han inte kunde vara en offentlig person överhuvudtaget så blev hans uppdrag som vd för Bostadsbolaget och ordförande för IFK Göteborg omöjliga. Dessa uppdrag kräver en person som kan företräda verksamheten utåt, mot medlemmar, hyresgäster, medier och allmänhet.
Jag noterar att Bostadsbolagets ordförande Stefan Kristiansson (MP) så sent i fredags påstod att Bertil Rignäs-affären bara var ett exempel på hur man "gör en en höna av en fjäder". Några dagar senare sparkar han Bertil Rignäs. Även Stefan Kristianssons ledarskap uppvisar en hel del i övrigt att önska.
Det inträffade är en personlig tragedi för Bertil Rignäs och jag hoppas han kan komma tillbaka i andra sammanhang. Men här visade sig hans ledarskap omodernt och förmådde inte uppfylla de krav som verksamheten i vår digitala och transparenta tid kräver.
Uppdaterat onsdag kl 18.45. IFK Göteborgs styrelse valde i dag att vid ett extrainkallat styrelsemöte inte uppmana Bertil Rignäs att lämna sitt uppdrag. Ett mycket märkligt agerande,som inte är bra för IFK Göteborg och inte heller bra för Bertil Rignäs. Det är möjligt att IFK Göteborgs styrelse velat ta mänskliga hänsyn och hoppas att Bertil Rignäs inom kort själv kommer att avgå. En sådan välvilja tror jag är missriktad. Det hade varit bättre att få ett snabbt avslut på historien nu, än att som nu dra den i långbänk.
En del menar att det måste kallas in ett extra årsmöte om ordföranden lämnar sitt uppdrag under mandatperioden. Så är det emellertid inte. Enligt föreningens stadga §9 hanteras uppkomna vakanser vid nästkommande ordinarie årsmöte. Tills dess tar vice ordföranden över uppdraget.
2013-09-29
Vad är sanning? Om faktafel och Hanne Kjöllers problem
Den som gräver en grop åt andra faller ofta själv däri. Det är svårt att undvika att tänka på ordspråket i samband med debatten kring Hanne Kjöller och faktafelen i hennes texter. I sin bok "En halv sanning är också en lögn" ville hon gå till storms mot vad hon beskrev som "halvsanningar och hellögner" i svensk journalistik. I stället hamnade hon i ett rävgryt av anklagelser för att själv fuska med sanningen i sina texter. Anklagelserna gällde allt från att hon felaktigt hävdat att en cancerdrabbad krögare som inte fick sjukpenning ägde en bostadsrätt värd 12,5 miljoner till att hon genom genanta misstag räknat fel på antalet artiklar om Stockholmsstadsdelen Husby i pressen. Sveriges Radios samhällsredaktion och Ekot samt Sveriges Televisions Uppdrag granskning hör till dem som också hävdat förekomst av felaktigheter i Hanne Kjöllers texter. Hanne Kjöller har den senaste veckan ofrivilligt fått ge ett ansikte åt just det problem hon ville gå till storms mot.
Aldrig tidigare i mänsklighetens historia har det varit så lätt för en journalist att hitta fakta om sakförhållanden. Jag märker själv av det på så sätt att journalister som söker mig alltmer sällan ställer frågor om fakta, i stället vill de ha förklaringar och tolkningar av skeenden. Men aldrig heller har det varit så lätt för en medborgare att identifiera faktafel i journalistiska produkter. Genom digitaliseringen ligger kunskap om sakförhållanden endast några klick bort på nätet.
Hur allvarligt är det då med faktafel i journalistiska texter? Ett problem med att svara på den frågan är att formuleringen "faktafel" är alldeles för bred och skymmer mer än vad den klargör. För att frågan skall bli meningsfull måste vi åtminstone skilja mellan faktafel som gäller småsaker, något som inte har betydelse för den poäng man vill få fram och faktafel som är betydelsebärande, det vill säga som ger stöd åt huvudpoängen i det man vill säga. Faktafel när det gäller småsaker väcker sällan några strider, däremot kan de undergräva författarens trovärdighet om denna framstår som en slarver. Betydelsebärande faktafel får däremot ofta stor uppmärksamhet. Betydelsebärande faktafel kan tolkas som att författaren har en agenda som innebär att hen slarvar med källkritiken.
Ett vanligt förfaringssätt när en författare ertappas med betydelsebärande faktafel är att denne försöker reducera dem till faktafel om småsaker, eller som i Hanne Kjöllers fall att man beskriver det som ett enda fel i en hel bok Vi hade en liknande diskussion för några år sedan, då journalisten och författaren Herman Lindqvist felaktigt utpekade ekonomiprofessorn och poeten Karl-Gustaf Hildebrand som antisemit. Lindqvists felaktiga utpekanden skedde dessutom vid två tillfällen med några års mellanrum, vilket innebar att både Norstedts förlag och Bonniers drog in böckerna. Brombergs förlag, som publicerade Hanne Kjöllers bok, har ännu inte beslutat om att dra in boken.
Hanne Kjöllers bekymmer är inte att hon anklagas för att genom slarv ha ett antal faktafel i sina texter. Hennes bekymmer är i stället att hon anklagas för att ha betydelsebärande faktafel, att hon i sin iver att kamma hem sina poänger medvetet eller omedvetet systematiskt slarvat med grundläggande källkritik. Det är allvarliga anklagelser som om hon inte lyckas bemöta kritiken varaktigt rubbar hennes trovärdighet som publicist.
Glöm aldrig grundregeln: Ju viktigare och ju mer kontroversiell en faktauppgift är, desto noggrannare bör faktauppgiften granskas.
Ibland funderar jag över varför jag ofta uppskattat Hanne Kjöllers texter. En del av svaret gav hon nog själv, i en intervju i Aftonbladet i dag. Jag är politisk i varje cell i min kropp, sa hon. Det är en egenskap som sannerligen behövs i vår apolitiska tid.
Aldrig tidigare i mänsklighetens historia har det varit så lätt för en journalist att hitta fakta om sakförhållanden. Jag märker själv av det på så sätt att journalister som söker mig alltmer sällan ställer frågor om fakta, i stället vill de ha förklaringar och tolkningar av skeenden. Men aldrig heller har det varit så lätt för en medborgare att identifiera faktafel i journalistiska produkter. Genom digitaliseringen ligger kunskap om sakförhållanden endast några klick bort på nätet.
Hur allvarligt är det då med faktafel i journalistiska texter? Ett problem med att svara på den frågan är att formuleringen "faktafel" är alldeles för bred och skymmer mer än vad den klargör. För att frågan skall bli meningsfull måste vi åtminstone skilja mellan faktafel som gäller småsaker, något som inte har betydelse för den poäng man vill få fram och faktafel som är betydelsebärande, det vill säga som ger stöd åt huvudpoängen i det man vill säga. Faktafel när det gäller småsaker väcker sällan några strider, däremot kan de undergräva författarens trovärdighet om denna framstår som en slarver. Betydelsebärande faktafel får däremot ofta stor uppmärksamhet. Betydelsebärande faktafel kan tolkas som att författaren har en agenda som innebär att hen slarvar med källkritiken.
Ett vanligt förfaringssätt när en författare ertappas med betydelsebärande faktafel är att denne försöker reducera dem till faktafel om småsaker, eller som i Hanne Kjöllers fall att man beskriver det som ett enda fel i en hel bok Vi hade en liknande diskussion för några år sedan, då journalisten och författaren Herman Lindqvist felaktigt utpekade ekonomiprofessorn och poeten Karl-Gustaf Hildebrand som antisemit. Lindqvists felaktiga utpekanden skedde dessutom vid två tillfällen med några års mellanrum, vilket innebar att både Norstedts förlag och Bonniers drog in böckerna. Brombergs förlag, som publicerade Hanne Kjöllers bok, har ännu inte beslutat om att dra in boken.
Hanne Kjöllers bekymmer är inte att hon anklagas för att genom slarv ha ett antal faktafel i sina texter. Hennes bekymmer är i stället att hon anklagas för att ha betydelsebärande faktafel, att hon i sin iver att kamma hem sina poänger medvetet eller omedvetet systematiskt slarvat med grundläggande källkritik. Det är allvarliga anklagelser som om hon inte lyckas bemöta kritiken varaktigt rubbar hennes trovärdighet som publicist.
Glöm aldrig grundregeln: Ju viktigare och ju mer kontroversiell en faktauppgift är, desto noggrannare bör faktauppgiften granskas.
*
2013-09-25
Vad kan vi lära av Hanne Kjöller?
Jag har ofta uppskattat Hanne Kjöllers texter. Utifrån liberala grundvärderingar för hon en självständig argumentation, präglad av patos och ett ursinne som lämnar få oberörda. De gånger hon och jag haft samma uppfattning i någon kontroversiell sakfråga har jag uppskattat hennes debattstil extra mycket.
Hennes texter innehåller ofta också ett drag av moralism (vilket ej skall förväxlas med moral). Ett av problemen med moralism är att man ibland tappar kontakten med verkligheten och missar att ställa de grundläggande frågorna.
Gellert Tamas artikel i Aftonbladet idag är förödande för Hanne Kjöllers trovärdighet. Hanne Kjöller har de senaste dagarna haft tillräckligt med bekymmer. Hennes mediekritiska bok "En halv sanning är också en lögn" (Brombergs, 2013), där hon skriver att hon har "svårt att uthärda alla dessa halvsanningar och hellögner" som sprids av journalister, har själv visat sig innehålla ett allvarligt fel. Kjöller hävdade att en cancerdrabbad krögare som inte fick sjukpenning ägde en bostadsrätt värd 12,5 miljoner. Men krögaren var hyresgäst och ägde ingen bostadsrätt alls. SVT:s Uppdrag granskning har också påtalat hur Hanne Kjöller i sin bok förvanskat citat av Janne Josefsson.
Gellert Tamas visar hur Hanne Kjöller på ledarplats hävdat att påståendet att ”medierna struntat i Husby innan det började brinna” inte stämmer. Kjöller hade genom en egen sökning i arkivet Presstext hittat 1 176 artikelträffar på Husby för de senaste tre åren, men bara 367 på det befolkningsmässigt jämnstora Bagarmossen. Husby var således inte bortglömt av medierna, snarare tvärtom!
Problemet är bara att Kjöller inte tänkt på att de allra flesta artiklarna om Husby inte handlade om stadsdelen Husby i Stockholm, utan om helt andra Husby. Så handlade till exempel 241 artiklar om Västra Husby utanför Söderköping, 116 artiklar om den norske rättspsykiatrikern Torgeir Husby, 158 artiklar om skådespelaren Hans-Erik Dyvik Husby och 4 artiklar om travhästen Husby Lynet. Av Hanne Kjöllers tes fanns ingenting kvar.
Varför ringde ingen varningsklocka hos Hanne Kjöller när hon hittat tre gånger fler artiklar om Husby än om Bagarmossen? Varför i alla fridens dar skulle proportionerna ha varit sådana? Jag kan inte finna annat än att Kjöller styrts av en så vild iver att ha rätt att de källkritiska impulserna trängts undan. Men likt Gellert Tamas undrar jag också varför i så fall ingen varningsklocka ringde hos hennes chef på ledarredaktionen, Peter Wolodarski. Uppdaterat onsdag kl 22.25: Chefen för DN:s ledarredaktion hette vid det aktuella tillfället Johannes Åman, och ingenting annat. Mea culpa.
När jag en gång i tiden skrev min doktorsavhandling "Svensk Mellanösternpolitik" (Carlsson bokförlag, 1989) gick jag innan boken sändes till trycket igenom samtliga faktauppgifter i manuskriptet. Det var väldigt bra att jag gjorde det, om man säger så. Av den genomgången lärde jag mig att antalet faktafel i en text oftast är mycket större än vad man kan tro. Sedan dess har jag författat eller varit redaktör för ytterligare ett 15-tal böcker. Det finns säkert faktafel i dem allihop. Men inte fullt så många som det hade varit om jag inte genom omläsningen av mitt avhandlingsmanus lärt mig hur lätt det är att göra misstag.
Därför: Utmana alltid dig själv och dina teser när du skriver. Ta inget för givet. Följ Bertold Brechts uppmaning: Sätt ditt finger på varje siffra – fråga hur kom den dit?!
Nu går skallet mot Hanne Kjöller och alla pekar finger och rusar åt samma håll. I sådan lägen brukar jag lyssna på Stefan Sundströms underbara Om jag kommer upp till Jesus på något sätt... Gör det du också.
Hennes texter innehåller ofta också ett drag av moralism (vilket ej skall förväxlas med moral). Ett av problemen med moralism är att man ibland tappar kontakten med verkligheten och missar att ställa de grundläggande frågorna.
Gellert Tamas artikel i Aftonbladet idag är förödande för Hanne Kjöllers trovärdighet. Hanne Kjöller har de senaste dagarna haft tillräckligt med bekymmer. Hennes mediekritiska bok "En halv sanning är också en lögn" (Brombergs, 2013), där hon skriver att hon har "svårt att uthärda alla dessa halvsanningar och hellögner" som sprids av journalister, har själv visat sig innehålla ett allvarligt fel. Kjöller hävdade att en cancerdrabbad krögare som inte fick sjukpenning ägde en bostadsrätt värd 12,5 miljoner. Men krögaren var hyresgäst och ägde ingen bostadsrätt alls. SVT:s Uppdrag granskning har också påtalat hur Hanne Kjöller i sin bok förvanskat citat av Janne Josefsson.
Gellert Tamas visar hur Hanne Kjöller på ledarplats hävdat att påståendet att ”medierna struntat i Husby innan det började brinna” inte stämmer. Kjöller hade genom en egen sökning i arkivet Presstext hittat 1 176 artikelträffar på Husby för de senaste tre åren, men bara 367 på det befolkningsmässigt jämnstora Bagarmossen. Husby var således inte bortglömt av medierna, snarare tvärtom!
Problemet är bara att Kjöller inte tänkt på att de allra flesta artiklarna om Husby inte handlade om stadsdelen Husby i Stockholm, utan om helt andra Husby. Så handlade till exempel 241 artiklar om Västra Husby utanför Söderköping, 116 artiklar om den norske rättspsykiatrikern Torgeir Husby, 158 artiklar om skådespelaren Hans-Erik Dyvik Husby och 4 artiklar om travhästen Husby Lynet. Av Hanne Kjöllers tes fanns ingenting kvar.
Varför ringde ingen varningsklocka hos Hanne Kjöller när hon hittat tre gånger fler artiklar om Husby än om Bagarmossen? Varför i alla fridens dar skulle proportionerna ha varit sådana? Jag kan inte finna annat än att Kjöller styrts av en så vild iver att ha rätt att de källkritiska impulserna trängts undan. Men likt Gellert Tamas undrar jag också varför i så fall ingen varningsklocka ringde hos hennes chef på ledarredaktionen, Peter Wolodarski. Uppdaterat onsdag kl 22.25: Chefen för DN:s ledarredaktion hette vid det aktuella tillfället Johannes Åman, och ingenting annat. Mea culpa.
När jag en gång i tiden skrev min doktorsavhandling "Svensk Mellanösternpolitik" (Carlsson bokförlag, 1989) gick jag innan boken sändes till trycket igenom samtliga faktauppgifter i manuskriptet. Det var väldigt bra att jag gjorde det, om man säger så. Av den genomgången lärde jag mig att antalet faktafel i en text oftast är mycket större än vad man kan tro. Sedan dess har jag författat eller varit redaktör för ytterligare ett 15-tal böcker. Det finns säkert faktafel i dem allihop. Men inte fullt så många som det hade varit om jag inte genom omläsningen av mitt avhandlingsmanus lärt mig hur lätt det är att göra misstag.
Därför: Utmana alltid dig själv och dina teser när du skriver. Ta inget för givet. Följ Bertold Brechts uppmaning: Sätt ditt finger på varje siffra – fråga hur kom den dit?!
Nu går skallet mot Hanne Kjöller och alla pekar finger och rusar åt samma håll. I sådan lägen brukar jag lyssna på Stefan Sundströms underbara Om jag kommer upp till Jesus på något sätt... Gör det du också.
2013-05-15
Uppdrag granskning och frågan om jäv i bevakningen
Kvällen Uppdrag granskning i SVT har föregåtts av en öppen konflikt mellan Aftonbladet-journalisten Martin Aagård och redaktionen för Uppdrag granskning. Martin Aagård anklagar Uppdrag granskning för att låta journalisten Magnus Wennerholm granska ett fall där Wennerholm själv arbetat tillsammans med en av dem han förväntas granska, nämligen journalisten Per Brinkemo.
Uppdrag granskning förnekar inte Martin Aagårds påstående i sak. Magnus Wennerholm och Per Brinkemo har arbetat tillsammans - de har gjort två TV-program om militant islamism i Sverige, för just Uppdrag granskning. Programmets ansvarige utgivare Nils Hanson säger att medievärlden är "en liten branch där alla känner alla". Hanson betonar också att han själv har "jobbat som journalist i 40 år och känner väldigt många journalister. Att det skulle innebära att jag inte kan granska dem vore orimligt."
Jag har en invändning mot Nils Hansons resonemang. Visst är medievärlden en liten branch där "alla känner alla". Men så är det också inom akademin. Skillnaden är emellertid att inom akademin är det en hedersregel att inte åta sig sakkunniguppdrag eller granskningar av projektansökningar rörande individer man haft forskningssamarbete eller motsvarande med. Att känna varandra är en sak. Att ha samarbetat tillsammans är något annat.
Det är möjligt att Magnus Wennerholm gör ett alldeles utmärkt inslag i Uppdrag granskning i kväll. Kommer det att vara opartiskt? Ja, säg det. Vi lever i en tid där opartisk journalistik är betydligt mer konkurrensutsatt än tidigare. Öppenhet och transparens blir allt viktigare, opartiskhet tonas ned. Enligt Martin Aagård (som också är part i det aktuella inslaget i Uppdrag granskning) var Martin Wennerholm i intervjusituationen inte öppen med sitt tidigare samarbete med Per Brinkemo.
Läs gärna Mattias Hagbergs text om Uppdrag gransknings och Janne Josefssons svårigheter att utmejsla sin roll i ett nytt journalistiskt landskap.
Uppdrag granskning förnekar inte Martin Aagårds påstående i sak. Magnus Wennerholm och Per Brinkemo har arbetat tillsammans - de har gjort två TV-program om militant islamism i Sverige, för just Uppdrag granskning. Programmets ansvarige utgivare Nils Hanson säger att medievärlden är "en liten branch där alla känner alla". Hanson betonar också att han själv har "jobbat som journalist i 40 år och känner väldigt många journalister. Att det skulle innebära att jag inte kan granska dem vore orimligt."
Jag har en invändning mot Nils Hansons resonemang. Visst är medievärlden en liten branch där "alla känner alla". Men så är det också inom akademin. Skillnaden är emellertid att inom akademin är det en hedersregel att inte åta sig sakkunniguppdrag eller granskningar av projektansökningar rörande individer man haft forskningssamarbete eller motsvarande med. Att känna varandra är en sak. Att ha samarbetat tillsammans är något annat.
Det är möjligt att Magnus Wennerholm gör ett alldeles utmärkt inslag i Uppdrag granskning i kväll. Kommer det att vara opartiskt? Ja, säg det. Vi lever i en tid där opartisk journalistik är betydligt mer konkurrensutsatt än tidigare. Öppenhet och transparens blir allt viktigare, opartiskhet tonas ned. Enligt Martin Aagård (som också är part i det aktuella inslaget i Uppdrag granskning) var Martin Wennerholm i intervjusituationen inte öppen med sitt tidigare samarbete med Per Brinkemo.
Läs gärna Mattias Hagbergs text om Uppdrag gransknings och Janne Josefssons svårigheter att utmejsla sin roll i ett nytt journalistiskt landskap.
2013-03-03
Varför moraliseras det så starkt kring doping när andra former av fusk accepteras?
Uppdrag Gransknings avslöjande om misstänkta dopingfall inom skidsporten väckte starka känslor. Doping syftar till att ge den enskilde idrottsutövaren en otillbörlig fördel, doping är alltså en form av fusk. Stäng av fuskarna på livstid, är en ständigt återkommande paroll i dopingdebatten. Det finns en stark moralism i dopingdebatten, de som dopar sig stigmatiseras.
Jag har länge undrat varför fusk i form av doping fördöms så hårt medan en del andra former av fusk inom idrotten inte alls väcker lika starka moraliska reaktioner. En svensk skidlöpare som avslöjas som dopad fördöms och stängs av eftersom hen medvetet försökt skaffa sig en otillbörlig fördel i förhållande till sina medtävlare. En svensk fotbollsspelare som filmar sig till en frispark skaffar sig också medvetet en otillbörlig fördel i förhållande till sina medtävlare. Men den moraliska reaktionen i förhållande till dessa båda former av fusk blir väldigt olika. Var ligger skillnaden mellan att tillskansa sig själv en otillbörlig fördel genom att äta otillåtna medel och att filma sig till en frispark?
Jag har i ett annat sammanhang använt Glenn Strömbergs klassiska filmning i Sveriges VM-kvalmatch mot Tjeckoslovakien på Råsunda den 5 juni 1985 som exempel. Glenn hade aldrig uppnått dagens ikon-status om han fuskat genom att dopa sig i stället för att filma sig till en straffspark.
Vari består då egentligen skillnaden? Jag är faktiskt osäker. Visst, doping är skadligt för den egna kroppen vilket en filmning inte är. Doping föregår under en längre tid, medan en filmning kan ske i stridens hetta. Å andra sidan räcker det med att gå på en allsvensk fotbollsmatch för att få se 22 vuxna män (jag tycker mig se att damfotbollen skiljer ut sig) alltför ofta försöka vifta sig till inkast och hörnor trots att de vet att de själva varit sist på bollen.
Jag är inte ute efter att bagatellisera dopingbrott. I stället vill jag a) ifrågasätta grunden för den moralism som präglar dopingdebatten, b) bidra till att motarbeta den fuskkultur som i alltför stor utsträckning präglar fotbollen och många andra sporter, samt c.) faktiskt veta varför reaktionerna på de olika formerna av fusk blir så olika.
Jag har länge undrat varför fusk i form av doping fördöms så hårt medan en del andra former av fusk inom idrotten inte alls väcker lika starka moraliska reaktioner. En svensk skidlöpare som avslöjas som dopad fördöms och stängs av eftersom hen medvetet försökt skaffa sig en otillbörlig fördel i förhållande till sina medtävlare. En svensk fotbollsspelare som filmar sig till en frispark skaffar sig också medvetet en otillbörlig fördel i förhållande till sina medtävlare. Men den moraliska reaktionen i förhållande till dessa båda former av fusk blir väldigt olika. Var ligger skillnaden mellan att tillskansa sig själv en otillbörlig fördel genom att äta otillåtna medel och att filma sig till en frispark?
Jag har i ett annat sammanhang använt Glenn Strömbergs klassiska filmning i Sveriges VM-kvalmatch mot Tjeckoslovakien på Råsunda den 5 juni 1985 som exempel. Glenn hade aldrig uppnått dagens ikon-status om han fuskat genom att dopa sig i stället för att filma sig till en straffspark.
Vari består då egentligen skillnaden? Jag är faktiskt osäker. Visst, doping är skadligt för den egna kroppen vilket en filmning inte är. Doping föregår under en längre tid, medan en filmning kan ske i stridens hetta. Å andra sidan räcker det med att gå på en allsvensk fotbollsmatch för att få se 22 vuxna män (jag tycker mig se att damfotbollen skiljer ut sig) alltför ofta försöka vifta sig till inkast och hörnor trots att de vet att de själva varit sist på bollen.
Jag är inte ute efter att bagatellisera dopingbrott. I stället vill jag a) ifrågasätta grunden för den moralism som präglar dopingdebatten, b) bidra till att motarbeta den fuskkultur som i alltför stor utsträckning präglar fotbollen och många andra sporter, samt c.) faktiskt veta varför reaktionerna på de olika formerna av fusk blir så olika.
2013-02-11
(Nät)hatet då och nu. Prästen Ingemar Simonsson och demonstrationerna i Båstad 1968
I den viktiga debatten om näthat ställs bland annat frågor om hatets relation till nätet, om hatet ökat eller inte ökat och om näthat egentligen handlar om kvinnohat. Så här ser jag på saken.
Hatet vi iakttar har i sig ingenting med nätet att göra. Hatet är inte starkare eller mer utbrett än tidigare. Däremot skapar nätet genom sin transparens och öppenhet plattformar där det existerande hatet synliggörs på ett helt annat sätt än tidigare. Synliggörandet och möjligheten till interaktivitet mellan hatarna kan också ha en mobiliserande effekt vilken i sin tur kan bidra till att hatet på sikt växer sig starkare. Samtidigt ökar också möjligheterna till att mobilisera mot näthatet, vilket kampanjen "nätkärlek" visade.
Det går att dra paralleller till rasismen i Sverige. Ingenting talar för att rasismen i Sverige ökar. Snarare förhåller det sig tvärtom. Men nätets transparens synliggör den rasism som existerar på ett sätt som tidigare inte var möjligt.
Visst har näthatet en genusaspekt. Vid sidan av frågor kring invandring och mångkultur frodas näthatet i frågor kring jämställdhet och feminism. De allra flesta hatare är också män. Den avgörande skillnaden för mig blir den sexualisering av hatet som Uppdrag granskning nyligen så kraftfullt gestaltade.
Som en illustration över att det inte var "bättre förr" väljer jag att nedan återge några av de anonyma brev som prästen Ingemar Simonsson fick motta efter sitt deltagande i demonstrationerna mot Sveriges Davis cup-match i tennis mot apartheid-landet Rhodesia (i dag Zimbabwe) i Båstad för snart 45 år sedan, i maj 1968. Tumult uppstod i samband med demonstrationen. Matchen stoppades och fick spelas på annan ort, på Franska Rivieran. Ingemar Simonsson var föreståndare för Stiftsgården i Båstad och deltog i demonstrationen, i den delen av tåget som respekterade polisens instruktioner och som aldrig blev indragen i våldshandlingarna.
Hatet mot Ingemar Simonsson för att han deltagit i demonstrationen exploderade. Kringdrivande ungdomar attackerade hans hem efter demonstrationen och han fick ta emot 352 brev och telegram i anslutning till demonstrationen (flertalet dock positiva!). Flera av breven återgavs i författaren och människorättkämpen Bo Lindbloms bok "Fallet Båstad" (Wahlström & Widstrand, 1968), jag och Marie Demker återgav också några i vår bok "I Vattumannens tid. 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag" (Hjalmarson & Högberg, 2005). Skälet till att jag återpublicerar dem här är att ge perspektiv på den debatt som nu pågår och illustrera att det inte var bättre förr, men annorlunda.
Hatet vi iakttar har i sig ingenting med nätet att göra. Hatet är inte starkare eller mer utbrett än tidigare. Däremot skapar nätet genom sin transparens och öppenhet plattformar där det existerande hatet synliggörs på ett helt annat sätt än tidigare. Synliggörandet och möjligheten till interaktivitet mellan hatarna kan också ha en mobiliserande effekt vilken i sin tur kan bidra till att hatet på sikt växer sig starkare. Samtidigt ökar också möjligheterna till att mobilisera mot näthatet, vilket kampanjen "nätkärlek" visade.
Det går att dra paralleller till rasismen i Sverige. Ingenting talar för att rasismen i Sverige ökar. Snarare förhåller det sig tvärtom. Men nätets transparens synliggör den rasism som existerar på ett sätt som tidigare inte var möjligt.
Visst har näthatet en genusaspekt. Vid sidan av frågor kring invandring och mångkultur frodas näthatet i frågor kring jämställdhet och feminism. De allra flesta hatare är också män. Den avgörande skillnaden för mig blir den sexualisering av hatet som Uppdrag granskning nyligen så kraftfullt gestaltade.
Som en illustration över att det inte var "bättre förr" väljer jag att nedan återge några av de anonyma brev som prästen Ingemar Simonsson fick motta efter sitt deltagande i demonstrationerna mot Sveriges Davis cup-match i tennis mot apartheid-landet Rhodesia (i dag Zimbabwe) i Båstad för snart 45 år sedan, i maj 1968. Tumult uppstod i samband med demonstrationen. Matchen stoppades och fick spelas på annan ort, på Franska Rivieran. Ingemar Simonsson var föreståndare för Stiftsgården i Båstad och deltog i demonstrationen, i den delen av tåget som respekterade polisens instruktioner och som aldrig blev indragen i våldshandlingarna.
Hatet mot Ingemar Simonsson för att han deltagit i demonstrationen exploderade. Kringdrivande ungdomar attackerade hans hem efter demonstrationen och han fick ta emot 352 brev och telegram i anslutning till demonstrationen (flertalet dock positiva!). Flera av breven återgavs i författaren och människorättkämpen Bo Lindbloms bok "Fallet Båstad" (Wahlström & Widstrand, 1968), jag och Marie Demker återgav också några i vår bok "I Vattumannens tid. 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag" (Hjalmarson & Högberg, 2005). Skälet till att jag återpublicerar dem här är att ge perspektiv på den debatt som nu pågår och illustrera att det inte var bättre förr, men annorlunda.
Brev 1. Till Ligisten Ingemar
Simonsson Båstad
Stick så fort som möjligt till Ryssland. (…) Men jag
varnar Eder, när Ni sticker, res inte via Hälsingborg, för jag vet att här i
staden finns det tiotusentals människor som inget högre önskar än att de snart
skall få uppleva den dagen då de står öga mot öga med Eder.
Och när Ni
reser, tag då med Palme för Ni två är eller tillhör samma ohyra. Min största
önskan är nu, att någon i Båstad hinner att sticka en kniv i ryggen på Eder,
innan Ni hinner att sticka, ty ju förr Jävulen kan komma och hämta Eder
dessbättre är det.
Det bästa av
allt är, att Edert foto har kommit in i tidningen så att vi alla kan känna igen
Eder till utseendet. Jag hoppas att det snart blir krig här i landet så att man
får rensa ut all ohyran som börjat frodas här. Jag skall vara den förste som
med glädje skall åtaga mig att lägga snaran om Eder hals och hänga upp Er i
närmaste lyktstolpe.
Men tyvärr får
jag nog aldrig uppleva den glädjen, för långt dessförinnan är det mången som
hinner att taga hand om Eder, djävla kräk! Fy Fan! Jag hoppas att det finnes
någon som kan sticka ut ögonen på dej Din djävla krake!
Brev 2.
Ni tänker tydligen bli någon slags NIGGER-KING i
spetsen för halvapor och andra ligister från div. världsdelar – kanske få
nobelpriset, va? (…) Det ska nog bli en stabil regering här i Sverige också med
tiden. Vi kan lära mycket av våra vänner i Spanien, Grekland och Portugal –
även om man inte gillar allt där. (…)
Våra paroller är bl a:
Sverige åt
svenskarna! Fram för en laglig regering! Ned med gangsterväldet! Halvaporna
till Afrika! Håll Båstad rent! TV måste censureras!
Vi är beredda
att dö för detta. Är ni beredd?
Brev 3. Pelarhelgonet – Raggare.
Till prästen i Lusasken, Båstad.
Lita på att både du och dina gnetter jämte Lushonan
skall förintas så fullständig!!! Hela Luskupan skall flyga åt helvete där
ni hör hemma. Den underbara känsla du fick i demonstrationståget hoppas vi
du får behålla till nästa Ligistuppträde, sådana djävla präster som du och dina
gelikar skall vi kvickt förinta. VI KAN, VI SKALL!!! Din förbannade
Kommunistdjävul!!! Prästakuk!!! Tag ditt ormyngel och far åt öster.
(I
stället för namnteckning bifogades en bit avföring till brevet.)
De anonyma brevskrivare som sände dessa brev och många andra till Ingemar Simonsson kunde inte kommunicera inbördes, de kunde inte samordna sina texter och breven kunde bara läsas av mottagaren.
Mycket var annorlunda förr. Men hatet var detsamma.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)