Ukraina: Folkrätten behöver stärkas på nävrättens bekostnad!

I Ukraina går dessvärre både kriget och diplomatin just nu Rysslands väg.

Det är inte sannolikt att Ukraina med militära medel kommer att kunna återta mer än marginella delar av det territorium som Ryssland ockuperar. Även med ytterligare tillförsel av vapen från USA och Europa är det svårt att se hur krigslyckan skulle kunna vända. I stället är det Ryssland som bit för bit plockar åt sig ytterligare delar av Ukrainas territorium. Framför allt är det Rysslands överläge i mannakraft som ger resultat - Ryssland har genom sitt auktoritära styre "lättare" att rekrytera soldater till fronten.

Visst - det går att hoppas på att skärpta sanktioner mot Ryssland underminerar landets ekonomi på ett sätt som leder till att det folkliga missnöjet växer och Putins styre försvagas. Men det syns i dagsläget inga starka tecken på en sådan utveckling.

På den diplomatiska sidan har USA övergivit Ukraina, och Donald Trump vandrar nära nog bokstavligt hand i hand med Vladimir Putin. EU håller fast vid sitt stöd till Ukraina, men förmår inte väga upp det sviktande amerikanska stödet.

Av dessa skäl tror jag att vi nu nått ett skede av kriget där fredsförhandlingar och/eller förhandlingar om vapenvila inte är lika långt borta som tidigare. En sak vet vi: Blir det fred inom en överskådlig tid blir det inte den fred vi skulle vilja ha.

I en fredsuppgörelse kommer Ukraina att tvingas överlämna större delen av det territorium som Ryssland i dag ockuperar, och kanske även delar av Donetsk och Luhansk som i dag inte är ockuperade. Som kompensation kan Ryssland avstå från mindre delar av andra områden som de i dag ockuperar. Vägen till Nato-medlemskap stängs för Ukraina. Däremot kan Ryssland acceptera att Ukraina ges någon form av säkerhetsgarantier av västmakterna. Men "säkerhetsgarantier" är ett notoriskt luddigt begrepp. Ryssland kan säkert acceptera någon form av internationell närvaro i Ukraina, för att övervaka att fredsavtalet följs. Men Ryssland har i rådande läge inga skäl till att acceptera militär trupp från USA och EU i Ukraina (annat än i mycket begränsad omfattning).

Där står vi. Det enda positiva i en sådan fred är att människor inte längre dödas i kriget. Det är viktigt i sig, och värdet av det ska inte underskattas. Men en sådan fred inger också oro inför framtiden. En sådan fred blir ett uttryck för att makt gått före rätt. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina var ett grovt brott mot folkrätten - och nu belönas Ryssland för detta brott. Rysslands seger blir också en seger för auktoritära, odemokratiska krafter i världen. Västmakterna har splittrats, och länken mellan Europas demokratier och USA är bruten.

Vad bör då göras? Samarbetet mellan demokratierna i Europa behöver stärkas - ekonomiskt, politiskt och militärt. Vi lever i en tid då antalet demokratier i världen blir allt färre, samtidigt som högerpopulistiska, politiskt auktoritära krafter har vuxit sig starka. Vladimir Putin borde ställas inför rätta vid Internationella brottmålsdomstolen i Haag, gärna tillsammans med den tillika efterlyste Benjamin Natanyahu  - och inte få inte rollen som krigets segerherre. Folkrätten behöver stärkas på nävrättens bekostnad.

Vi måste mobilisera alla demokratins krafter för att stå emot dessa högerauktoritära krafter - i Ryssland, i USA, i Europa och också i Sverige. För Ukrainas skull, och för vår egen skull.

 

 

 

Vad får USA:s bombningar av Iran för konsekvenser?

Går vi mot ett utvidgat och långdraget krig i Mellanöstern? Svaret på den frågan betingas av två saker. För det första: Kommer Iran eller någon av dess allierade (främst Huthirebellerna i Yemen) att besvara USA:s bombningar med attacker mot till exempel amerikanska militärbaser i Mellanöstern? Jag tvivlar på det, åtminstone ur ett kortsiktigt perspektiv. Priset för den iranska regimen riskerar att bli allt för högt. Men sådana motattacker kan emellertid inte uteslutas, särskilt inte om de amerikanska bombningarna fortsätter. För det andra: Kommer den iranska regimen att överleva detta krig? Om inte, vad kommer i dess ställe? Iran är inte Irak. Riskerna för att Iran kollapsar som stat och öppnar vägen för Islamiska Staten (IS) eller motsvarande rörelser är mindre än vad som var fallet i Irak. Men inte heller dessa risker kan helt avfärdas.

En sak är säker. Trumps bombningar av Iran gynnar, åtminstone ur ett kortsiktigt perspektiv, Ryssland och Kina. Putin bjuds på ett andrum att fortsätta kriget mot Ukraina och oljepriserna kan vara på väg upp. Kina får också ett andrum. Trump har tidigare velat fokusera USA:s utrikespolitik på Östasien för att motarbeta Kinas växande makt. Nu riktas USA:s fokus i stället på Mellanöstern.

Iran regim förtrycker sitt eget folk och bryter grovt mot de mänskliga rättigheterna. Samtidigt är USA:s attacker ett brott mot folkrätten, på samma sätt som Rysslands invasion av Ukraina och Israels massdödande av palestinier i Gaza. Här är jag helt enig med Carl Bildt, tidigare moderat utrikes- och statsminister: Jag vill inte höra några EU-uttalanden om att USA har rätt till självförsvar. Det är ett solklart brott mot internationell rätt. 

Folkrätten är fredens bäste vän och måste värnas. Annars väntar kaos och barbari. Vore befriande om den svenska regeringen på ett tydligt sätt kunde ge uttryck för det perspektivet.

Säkerhetsgarantier - vad betyder det egentligen?

"Säkerhetsgarantier" har blivit ordet för dagen. En rättvis och varaktig fred för Ukraina kräver någon form av säkerhetsgarantier, påstås det. Så kan det säkert vara. Men för att uttalandet ska bli meningsfullt krävs det att både den som uttalar det och den som lyssnar har en någorlunda gemensam uppfattning om vad ordet "säkerhetsgarantier" innebär. Så är sannolikt sällan fallet. Ett av skälen till att så många sluter upp bakom kravet på säkerhetsgarantier till Ukraina beror just på ordets otydlighet och möjlighet att definiera det på olika sätt.

Språkligt är ordet enkelt. Att ge säkerhetsgarantier innebär i så fall just att man garanterar någons säkerhet. Men det är ju lättare sagt än gjort. Man kan garantera att man ska göra sitt allra bästa för att skydda någon, men det finns aldrig några garantier för att man lyckas. 

Ordet "säkerhetsgarantier" säger heller ingenting om vilka medel man lovar att använda när man garanterar någons säkerhet. I fallet Ukraina skulle "säkerhetsgarantier" ytterst innebära att västmakterna (med eller utan USA) garanterade att man skulle sända stridande trupp till Ukraina för att skydda landet vid ett förnyat ryskt angrepp, till exempel efter att ett fredsavtal slutits. Några sådana säkerhetsgarantier lär Ukraina inte få. USA kommer inte att ge några. Europa skulle villkora sådana säkerhetsgarantier med att USA stod bakom dem. Och Ryssland skulle sannolikt vägra underteckna ett fredsavtal där västmakterna gav Ukraina sådana garantier - med motiveringen att sådana garantier i praktiken skulle göra Ukraina till ett Nato-land.

Det Ukraina däremot kan sikta på är någon form av internationell närvaro i landet, antingen genom FN eller på annat sätt, med uppgift att övervaka att ett fredsavtal efterlevs. Alternativet är ett fortsatt krig, med ambitionen att med militära medel ändra på styrkeförhållandena till Ukrainas fördel.

Det finns mig veterligen ingen folkrättsligt reglerad definition av ordet "säkerhetsgarantier". Intressant är också att ordet i praktiken endast skrivs i pluralis - "garantier". Singulartermen "säkerhetsgaranti" används sällan eller aldrig.

Kollegan Bengt-Ove Boström påminde mig i ett mejl om The Budapest Memorandum (Budapestuppgörelsen). Det är en överenskommelse som slöts den 5 december 1994. Bakgrunden var att Ukraina, Belarus och Kazakstan efter det kalla krigets slut och Sovjetunionens upplösning ofrivilligt hade blivit kärnvapenstater. I avtalet förbinder sig USA, Ryssland och Storbritannien att ge dessa tre stater en slags säkerhetsgarantier, mot att de avvecklade sina kärnvapen och anslöt sig till Icke-spridningsavtalet (NPT).

Jag skriver en slags säkerhetsgarantier. I avtalet lovar Ryssland, USA och Storbritannien bland annat att respektera de tre staternas suveränitet och territoriella integritet och avstå från hot och ekonomiska påtryckningar. Men avtalet innefattar inga bindande förpliktelser om militärt stöd i händelse att någon av de tre staterna angrips. När detta Memorandum skulle undertecknas använde de amerikanska jurister som hanterade processen den mjukare termen "security assessment" medan den ukrainska delegationen konsekvent använde termen "security guarantees".

Djävulen gömmer sig i detaljerna. Ibland kan det vara praktiskt att inte precisera ett begrepp. Ibland kan vagheten bli ett bekymmer. Det beror på sammanhanget - här finns inget rätt eller fel i sig. Men tro inte att "säkerhetsgarantier" är ett enkelt eller självklart begrepp. Se upp med hur det används!

 

Ska Sverige försöka stryka Donald Trump medhårs? Svaret är nej.

Utrikesminister Maria Malmer Stenergard slog i morse knut på sig själv när hon i P1 Morgon skulle låta bli att säga något negativt om Donald Trump. Hon betonade att USA - trots Trumps lögner om att president Zelenskyj är en diktator utan folkligt stöd och att det var Ukraina som anfallit Ryssland - är en "mycket trovärdig allierad" som ställer "berättigade krav" på Europa. 

Effekten blev komisk. En så defensiv, konstruerad retorik blir inte trovärdig och heller inte hållbar i längden.

Ska man stryka en despot som man är beroende av medhårs för att hålla hen på gott humör och hoppas på en förmånlig behandling? Eller ska man stå upp för sina principer och tala klarspråk mot makten - sedan må det bära eller brista? 

Diskussionen är inte ny. Jag tänker osökt på den svenska kritiken av USA under Vietnamkriget i början av 1970-talet. Då genomfördes en nationell namninsamling där samtliga partiledare - från VPK:s CH Hermansson till Moderata samlingspartiets Gösta Bohman - enades kring krav på att USA skulle sluta bomba Vietnam. 

Däremot rådde det oenighet om hur hårda formuleringar Sverige skulle använda i sin kritik av USA:s bombningar. Statsminister Olof Palme jämförde till exempel i sitt så kallade jultal 1972 USA:s bombningar av Hanoi med nazisternas illdåd i Treblinka, vilket ledde till en diplomatisk kris mellan USA och Sverige. Bidrog Olof Palmes hårda kritik av USA till att stärka den internationella opinionsbildningen mot USA:s krig i Vietnam? Eller gjorde sig Sverige ointressant i debatten genom att Palme använde ett så kraftfullt språk? Här finns förstås inga säkra svar.

För mig är frågan inte om Sverige ska kritisera Donald Trumps retorik och politik utan på vilket sätt Sverige ska göra det. Tystnad inför Trumps uttalanden innebär att man legitimerar och normaliserar lögnen som politiskt medel. Jag förstår att Maria Malmer Stenergard befann sig i en svår situation i P1 Morgon i morse. Men hon kunde varit tydligare med att markera Sveriges kritiska inställning till att USA och Donald Trump far med osanningar och håller på att kasta Ukraina och president Zelenskyj under bussen. Frimod och uppriktighet vinner i längden.

Donald Trump återanvänder Putins talepunkter

Donald Trump har gjort en dygd av att upprepa Vladimir Putins talepunkter om Ukraina. Trump kallar president Zelenskyj för en diktator som vägrar genomföra demokratiska val. Det var Ukraina som startade kriget - inte Ryssland. I en fredsuppgörelse kommer Ukraina inte att kunna få tillbaka de områden som ockuperats i kriget av Ryssland. Ukraina kommer inte heller att få gå med i Nato, och Ukraina har hittills utestängts från förhandlingsbordet.

Putin tackar förstås och tar emot. Ryssland är också smart nog att utnyttja USA:s märkliga strategi - att lova bort saker utan att få något i gengäld - till att ytterligare flytta fram sina förhandlingspositioner. Ingen Nato-stat får delta i en eventuell fredsbevarande operation i Ukraina i samband med en överenskommelse om fred eller vapenvila, deklarerade till exempel Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov efter toppmötet med USA:s utrikesminister Marco Rubio i Riyadh i Saudiarabien för ett par dagar sedan.

Ett team av amatörer. Så karaktäriserade Carl Bildt på Twitter/X dem amerikanska delegationen i Riyadh.

President Zelenskyj påstår att Donald Trump "lever i desinformationsrymden". Det är inte riktigt sant. Donald Trump ÄR desinformationsrymden.

För alla som värnar demokratin i världen är Donald Trumps normalisering av Ryssland ett stort steg bakåt. Vi lever i en tid då antalet demokratier i världen för första gången sedan kalla krigets slut minskar. Att bejaka Donald Trumps politik och falska påståenden om situationen i Ukraina bidrar inte bara till att försvaga Ukraina och stärka Putin. Det bidrar också till att försämra förutsättningarna för demokratin i Europa och i Sverige.

 

Nej – Sverige bör inte söka medlemskap i Nato nu

Texten är ett utdrag ur en artikel jag publicerade på Sydsvenskan Kultur torsdag 17 mars, som svar på en tidigare artikel av WIlhelm Agrell (se nedan).

Rysslands invasion av Ukraina river upp den europeiska säkerhetsordningen. Vid sidan av Rysslands grova folkrättsbrott och det massiva humanitära lidandet påverkar invasionen även den säkerhetspolitiska debatten i Sverige. Röster höjs för att Sverige ska avsäga sig den mångåriga militära alliansfriheten och i stället söka medlemskap i Nato.

I sin artikel om den svenskaNatodebatten (14/3) påstår Wilhelm Agrell att svensk säkerhetspolitisk debatt sedan flera decennier präglats av konformism. Åsiktskorridoren har varit trång, för att använda ett populärt uttryck. Agrell skräder inte orden – han talar om ”säkerhetspolitiska häxbränningar”, ”repression”, ”ett informellt nätverk av politiker, tjänstemän och medieföreträdare” samt att Nato-frågan varit ”genomsyrad av Orwellskt ’dubbelspråk’”.

Det är uppenbart att Agrell är missnöjd med hur den säkerhetspolitiska debatten gestaltat sig under efterkrigstiden. Däremot är det oklart vad han egentligen vill. Han förordar inte ett svenskt Nato-medlemskap. I stället utmynnar hans artikel i ett påstående om att Nato-frågan länge varit så blockerad att vi inte ens nu, i ”ett närmast katastrofalt säkerhetsläge förmår ta oss an den som nation”.

Jag känner inte igen den mörka bild av Nato-debatten som Agrell återger. Det är korrekt att högerledaren Jarl Hjalmarson för mer än 60 år sedan utestängdes från den svenska FN-delegationen. Dåvarande utrikesminister Östen Undén ansåg att Hjalmarson gav en felaktig bild av Sveriges säkerhetspolitiska linje och att det därför var olämpligt att han representerade Sverige i FN. Det är också korrekt att Sverige under det kalla kriget i hemlighet samverkade med Nato för att underlätta militär hjälp västerifrån i händelse av krig. Man kan på politisk grund tycka olika både om Östen Undéns behandling av Jarl Hjalmarson och om Sveriges västsamarbete. Men de innebar inga avgörande hinder för den svenska militära alliansfrihetens viktigaste målsättning – att värna Sveriges oberoende genom att möjliggöra neutralitet i händelse av krig.

Det viktigaste skälet till att det under så många år inte pågick någon debatt om svenskt Nato-medlemskap var i stället att frågan inte uppfattades som relevant. Samtliga riksdagspartier – från höger till vänster – var helt överens om att Sveriges militära alliansfrihet skulle bestå och att Sverige inte skulle söka medlemskap i Nato. Folkopinionen var också entydig emot ett Nato-medlemskap.

Nu är vi där vi är. Vi vet inte vilket Europa som möter oss när kriget i Ukraina är slut. Det sämsta vi kan göra är i förtid låsa oss vid ett visst säkerhetspolitiskt medel. I dagsläget är det svårt att se att ett Nato-medlemskap skulle främja Sveriges säkerhetspolitiska mål. Ett Nato-medlemskap skulle knappast stärka vårt nationella oberoende och vårt demokratiska politiska system. Ett Nato-medlemskap skulle heller inte minska risken för att vi mot vår vilja blev indragna i militära krigshandlingar.

Med ett Nato-medlemskap följer inte bara rättigheter utan också skyldigheter och en minskad handlingsfrihet. Sverige blir som Nato-medlem en del av Natos kärnvapendoktrin – en doktrin som inte utesluter att Nato använder kärnvapen utan att först ha attackerats med sådana av en annan stat. Nato är helt beroende av USA, ett USA där demokratins institutioner är under attack och där Donald Trump är favorit till att efter nästa val återkomma som amerikansk president. Och Finland har ännu inte har bestämt sig för vilken väg man vill gå.

Så det gäller att ha is i magen. Det är inte seriöst att nu – utan att känna till det säkerhetspolitiska landskap som kommer att växa fram - byta fot och högljutt ropa efter ett Nato-medlemskap. Men en ny verklighet kräver en ny analys där svaren inte får vara givna på förhand. Militär alliansfrihet eller medlemskap i en allians är medel för att nå säkerhetspolitiska mål, de är inte några mål i sig. På längre sikt kan därför ett Nato-medlemskap förstås inte uteslutas. Vad Sverige nu behöver är det Wilhelm Agrell kanske trots allt efterlyser – en eftertänksam och respektfylld debatt om det säkerhetspolitiska läget och där Sveriges framtida säkerhetspolitiska vägval kan formas i ett brett politiskt samförstånd.

 

Gör inte Rysslands aggression till en inrikespolitisk lekstuga

Rysslands aggression mot Ukraina är ett grovt brott mot folkrätten. Det är illa nog att Ryssland inte respekterar gränserna i Europa. Jag är också orolig för hur en stärkt position för Ryssland påverkar demokratins ställning i Europa. Framgångar för Ryssland och Putin riskerar att leda till rop efter "starka män" även på andra håll, särskilt i länder i östra Europa där den demokratiska traditionen inte har lika starka fästen som i västra och norra Europa. Och vi känner alla till Jimmie Åkessons vankelmod när det gäller att välja mellan Joe Biden och Vladimir Putin.

Det är viktigt att omvärlden - inte minst USA och EU samordnar sitt agerande för att kraftfullt och på folkrättslig grund bekämpa Rysslands aggression. Debatten i Sverige borde handla om innehållet i en sådan gemensam linje och på vilket sätt Sverige bäst kan bidra till helheten.

I stället har det uppstått en inrikespolitisk lekstuga där moderatledaren Ulf Kristersson på fullt allvar hävdar att han inte förstår varför statsminister Magdalena Andersson inte använder ordet "invasion" i sina fördömanden av den ryska aggressionen. Men alla som på ett seriöst sätt följer händelseutvecklingen förstår varför hon inte gör det. Ordet "invasion" är knutet till den sanktionstrappa som EU enats om, och EU vill därför gemensamt avvakta det bästa tillfället för att trappa upp sanktionerna. 

Jag anar att Ulf Kristersson faktiskt inser att det förhåller sig så. Då är det inte att vara "vuxen i rummet" att låtsas att man inte förstår för att få en möjlighet att peka finger mot regeringen.

Svenska högersajter, ryska intressen och nyttiga idioter

I en uppmärksammad artikel i New York Times presenteras kopplingar mellan ryska intressen och svenska högerextrema sajter som till exempel Nya Tider, Fria Tider och Samhällsnytt. Svenska högersajter blir ett redskap i ett informationskrig i syfte att svartmåla Sverige, skapa misstro och sprida osanningar om invandring och migration. Delar av artikeln bygger på uppgifter som Dagens Nyheter tidigare tagit fram.

Det är utmärkt att dessa och andra högerextrema sajter granskas, och att frågan om deras kopplingar till Putins Ryssland och till högerextrema miljöer i USA får en seriös behandling. I den svenska debatten har aningslöshet och naivitet alltför ofta tillåtits prägla förhållningssättet till dessa sajter. Aningslösheten och naiviteten gäller inte minst moderata riksdagsledamöter - som verkligen borde veta bättre - som glatt länkat till dessa sajter och fört deras budskap vidare.

I en läsvärd ledartext i Dagens Nyheter i dag beskriver tidningen de moderata riksdagsledamöterna Lars Beckman och Jan Ericson som "nyttiga idioter", eftersom de okritiskt delat artiklar från till exempel Nyheter Idag. Jan Ericson har till och med vid flera tillfällen argumenterat för att Nyheter Idag är en trovärdig nyhetskälla. Dem moderate riksdagsledamoten Hanif Bali använde 2018 material som han fått från Nyheter Idag till att diskreditera en intervju med två ukrainska dissidenter, utförd av Hela Hälsinglands politiske redaktör Patrik Oksanen. Den gången tvingades Hanif Bali lämna moderaternas partistyrelse och be om ursäkt. 

Det gäller att kritisk och förmå att värna sin integritet. Jag har till exempel själv tillfrågats några gånger om att intervjuas för Russia Today - men varje gång tackat nej eftersom jag uppfattar den som en rysk propagandakanal.

De högerextrema sajterna sprider hat och sår split. Det misstänkta terrordådet i Norge för några dagar sedan är ett exempel av flera där en gärningsman funnit idémässig inspiration på högerextrema sajter. Det är oacceptabelt att svenska riksdagsledamöter bidrar till att stärka och normalisera de sajter som nämns i New York Times artikel. Ulf Kristersson - som gärna betonar betydelsen av att vara den vuxne i rummet - har hittills duckat. Som Dagens Nyheter skriver: Det är på tiden att Ulf Kristersson sätter ner foten. 

USA och Ryssland lämnar INF-avtalet. Världen blir en farligare plats.

Igår meddelade Donald Trump att USA lämnar nedrustningsavtalet INF (Intermediate-Range Nuclear Forces). Avtalet slöts 1987 mellan USA och dåvarande Sovjetunionen, och båda staterna förband sig att förstöra sina medel- och kortdistansrobotar med räckvidder mellan 500 och 5 500 kilometer. Avtalet var en stor framgång för nedrustningssträvandena i Europa.

I dag meddelade Vladimir Putin att Ryssland följer USA:s exempel och också lämnar INF. Utvecklingen är djupt olycklig. Risken för en okontrollerad kapprustning mellan USA, Ryssland och andra makter ökar nu. Världen blir en farligare plats.

Det är viktigt att världssamfundet agerar resolut mot stormakternas försök att dra in världen i en ny rustningsspiral. Jag hoppas att utvecklingen kommer att mobilisera den starka fredsopinion som präglade europeisk politik för inte så länge sedan.

I denna kamp för nedrustning och fred har Sverige en viktig roll att spela. Sverige är genom sina över 200 år av fred, sin militära alliansfrihet och sin under lång tid skarpa profil i nedrustningsfrågor en stark och legitim röst i debatten.

Jag hoppas och tror att Sverige och Margot Wallström inte tvekar att använda denna röst på ett tydligt sätt. En viktig signal vore till exempel att snarast underteckna FN:s konvention om kärnvapenförbud. Ett svenskt undertecknande skulle väcka internationell uppmärksamhet och sända en signal till den internationella fredsrörelsen att Sverige är villigt att även i fortsättningen spela en aktiv roll i arbetet för alla folks frihet och hela världens fred.

Pussy Riot och VM-finalen i fotboll

I en storslagen och smått spektakulär VM-final i fotboll vann Frankrike över Kroatien med 4-2. Frankrike är värdiga mästare, men Kroatien erövrade genom sin tapperhet mångas hjärtan. Hustrun och jag höll förstås på Les Bleus, så det var en fin kväll.

Särskild uppmärksamhet fick den ryska aktivistgruppen Pussy Riots protestaktion, där fyra personer tog sig in på planen mitt under pågående match. Aktivisterna var iklädda polisuniformer och kallade sin performance ”Milisen går med i spelet”. Bland kraven märktes ett frisläppande av de politiska fångarna i Ryssland, att polisen ska sluta gripa deltagare i fredliga demonstrationer och att den politiska öppenheten i Ryssland måste öka. I en episk bild ser vi en av medlemmarna av Pussy Riot göra en High Five med den unge franske stjärnspelaren Kylian Mbappé. (Ja, jag vet att det finns andra bilder på händelsen där Mbappé ser något besvärad ut över uppvaktningen.)

Jag har stor respekt för dessa unga, modiga människor i Pussy Riot. Deras planrusning är ingen ploj eller egotripp, utan en skickligt iscensatt politisk aktion. Den är på allvar, och deltagarna sätter verkligen sig själva och sin framtid på spel. Sedan är det en annan sak att jag inte uppskattar planrusningar som politisk metod. Planrusningar är inte ofarliga, och det finns i det upphetsade stämningsläget en risk att någon kommer till skada.

Sverige gjorde en utmärkt turnering. Kvartsfinalplatsen innebar trots förlusten mot England att vi placerade oss bland världens åtta bästa länder i denna världssport. En fantastisk prestation.

Däremot saknade jag några som helst markeringar från det svenska landslaget mot det politiska förtrycket och den svåra situationen för de mänskliga rättigheterna i Ryssland. Jag begär kanske inte att Andreas Granqvist som Emma Green eller Moa Hjelmer skulle ha målat sina naglar i regnbågens färger. Men någon markering kunde truppen under lämpliga former ha åstadkommit. Det gjorde mig besviken att så inte blev fallet. (Skulle jag ha missat något får ni gärna informera mig - ibland är det roligt att ha fel.)

Om fyra år är det dags fotbolls-VM igen - i Qatar. Låt oss hoppas på god sport, nya svenska framgångar och tydliga markeringar mot det politiska förtrycket i landet. Eller ännu hellre att det politiska läget i Qatar förbättrats på ett sätt så att protester inte längre behövs. Det skulle vara något att glädjas över!

Inför fotbolls-VM i Ryssland - vem i landslaget målar sina naglar i regnbågens färger?

På förmiddagen torsdagen den 15 augusti 2013 tog sig den svenska höjdhoppsstjärnan Emma Green Tregaro till VM-final i Moskva genom att klara höjderna 1.88 och 1.92 i första försöket. Emma Green Tregaro fick visserligen välförtjänt beröm för att hon lyckats ta sig till sin tionde mästerskapsfinal i rad. Den allra största uppmärksamheten ägnades ändå åt att Emma Green Tregaro genomfört tävlingen i naglar målade i regnbågens färger, som en protestaktion mot de ryska anti-gaylagarna vilka bland annat förbjuder ”propaganda för icke-traditionella sexuella relationer”.

 

Redan på onsdagskvällen dagen före tävlingarna hade Emma Green Tregaro lagt ut bilder på sina regnbågsmålade naglar på Instagram, med texten ”Naglar målade i regnbågens tecken. #pride #chanelcolor #moscow2013 Nu är alla förberedelser gjorda.” Den svenska löparen Moa Hjelmer blev inspirerad och regnbågsmålade även hon sina naglar inför tävlingarna.

I svenska och i internationella medier fick Emma Green Tregaros manifestation mest positiva reaktioner. ”Modiga protesten inför höjdhoppet”, skrev Aftonbladet. ”Emma och Moa i modig protest”, skrev Sveriges Televisions sportredaktion. Undantaget var den ryska stavhoppsstjärnan Jelena Isinbajeva som på en uppmärksammad presskonferens kallade Emma Green Tregaros protest för ”respektlös”. ”

Men av Svenska friidrottsförbundets ledning fick Emma Green Tregaro och Moa Hjelmer inget stöd. Friidrottsförbundets ordförande Tomas Riste påpekade i stället ampert att det ”inte är gång bart att de aktiva i ett VM använder arenan som en plattform för att framföra politiska budskap. Tomas Riste betonade också att ”finns det ett regelverk ska man hålla sig inom det”. Överhuvudtaget fick man intrycket att friidrottsförbundets ledning inte hade någon beredskap att hantera den situation som uppstod, trots att frågorna om hbtq- personers rättigheter i Ryssland diskuterats intensivt före tävlingarnas genomförande.

I finalen ett par dagar senare gjorde Emma Green Tregaro återigen en bra tävling. Hon klarade ett nytt årsbästa på 1.97 och kom på femte plats. Emma Green Tregaro valde denna gång att inför tävlingen måla sina naglar i helrött. 

(Texten ovan är hämtad ur mitt kapitel "Naglar i regnbågens färger. Etik och politik i idrottens värld" i boken "I gråzonen. En antologi om idrottens etiska utmaningar".)

*

Situationen för hbtq-personer eller för mänskliga rättigheter överhuvudtaget i Ryssland har knappast förbättrats sedan Emma Green och Moa Hjelmer regnbågsmålade sina naglar. Kommer någon eller några i det svenska fotbollslandslaget att uppvisa samma mod som Emma Green och Moa Hjelmer? Och om inte genom att måla sina naglar så genom att manifestera på annat sätt?

Jag vet att det inte är lätt för en enskild idrottsutövare att ta ansvar i den komplicerade relationen mellan idrott och politik. Jag säger heller inte att valet mellan att manifestera eller att inte manifestera är enkelt. Situationen är olika från gång till gång, och från individ till individ. Men det rör sig alltid om ett val och den enskilde idrottsutövaren kommer inte undan sitt ansvar att fatta ett aktivt beslut genom att hänvisa till "förbundet" eller till "regeringen". Varje individ har ett ansvar och förbundet måste på olika sätt stötta den individuelle idrottsutövaren i valsituationen.

Nej, jag tänker inte skicka med några pekpinnar eller enkla lösningar till det svenska fotbollslandslaget. I stället  sänder jag med en uppmaning. Verka i Emma Greens och Moa Hjelmers anda. Det kan man göra på olika sätt. Det viktiga är att ni gör det.  

Fyra frågor som avgör Hanif Balis politiska framtid

Den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali har hamnat i blåsväder sedan han på Twitter publicerat en mejlväxling mellan journalisten Patrik Oksanen och Utrikesdepartementet. Mejlväxlingen fick Bali tillgång till via Chang Frick, grundare av den högerpopulistiska sajten Nyheter Idag. Säkerhetspolitiska bedömare misstänker att Ryssland varit inblandat i saken, i syfte att misskreditera Patrik Oksanen som i sin journalistiska gärning varit öppet kritisk mot den ryska politiken gentemot t ex Ukraina och Krim. Gruppledaren för Moderaterna i riksdagen Tobias Billström kallar Hanif Balis agerande för "ytterst omdömeslöst".

Hyser Moderaterna och dess partiledare Ulf Kristersson fortsatt politiskt förtroende för Hanif Bali? Det är en öppen fråga. Partiet har tillsatt en "intern utredning" för att försöka bringa klarhet i vad som har hänt.

I skrivande stund är det fyra frågor som måste besvaras på ett tillfredsställande sätt för att den moderata partiledningen kan kunna ha fortsatt politiskt förtroende för Hanif Bali:

1.) Varför talade Hanif Bali inte sanning om hur han fick tag i mejlväxlingen mellan Patrik Oksanen och Utrikesdepartementet? Inledningsvis uppger Bali att han fått den "från en bekant". Till Dagens Nyheter uppger Hanif Bali senare att han hittat mejlväxlingen på nätet: "Jag såg mejlen i flödet, sparade ner dem och lade upp dem nån timme senare." Och i dag skriver Hanif Bali i stället på sin Facebooksida att han fått den genom Chang Frick, grundare av den högerpopulistiska sajten Nyheter Idag. Det är klart att ett sådant slirande urholkar Hanif Balis trovärdighet.

2.) Vilken relation har Hanif Bali till Chang Frick och den högerpopulistiska - av många uppfattad som Rysslands- och Putinvänliga - sajten Nyheter Idag? Varför sänder Chang Frick dessa länkar just till Hanif Bali? Varför döljer Hanif Bali inledningsvis var de kommer ifrån? Dessa frågor måste redas ut och kunna ges tillfredsställande svar om inte Hanif Balis förtroende ska skadas varaktigt.

3. Vad ville Hanif Bali uppnå med att lägga ut mejlkonversationen på nätet? Patrik Oksanen är en respekterad liberal ledarredaktör som blivit hårt ansatt för sina kritiska artiklar om Vladimir Putin och om rysk utrikespolitik (särskilt med avseende på Ukraina och Krim). Undrade inte Hanif Bali varför Chang Frick sände honom dessa mejlkonversationer? Undrade Hanif Bali inte över Chang Fricks och Nyheter Idag intentioner i denna fråga överhuvudtaget?

4. Hur ska Ulf Kristersson kunna motivera ett fortsatt politiskt förtroende för Hanif Bali? Ulf Kristersson har tidigare fått kritik från olika politiska håll för att han inte velat agera mot Hanif Balis många kontroversiella uttalanden på nätet. Om Ulf Kristersson duckar även denna gång riskerar han att uppfattas som en svag ledare som inte förmår ta tag i problemen och styra sitt parti.

Hanif Bali försöker i dag på sin Facebooksida förklara hur det hela har gått till och kommenterar de misstag han har  begått. Det hedrar honom. Men frågan stannar knappast där. De fyra frågor jag lyft ovan kommer att behöva tillfredsställande svar för att Hanif Balis politiska plattform inte ska varaktigt urholkas.

Glad att Chelsea Manning snart är fri. Ge nu Edward Snowden skydd i Sverige!

Jag är väldigt glad att Chelsea Manning snart är en fri kvinna. Chelsea Manning dömdes (då under namnet Bradley Manning) i augusti 2013 av en amerikansk militärdomstol till 35 års fängelse för spioneri och stöld. Bakgrunden var att Manning läckt dokument om svåra missförhållanden i Irak, missförhållanden som USA bar ansvar för. Nu har Barack Obama, i ett av sina sista beslut som president, beslutat att kraftigt förkorta hennes fängeslestraff. Chelsea Manning beräknas bli fri den 17 maj 2017. Det är bra.

Världen behöver fler visselblåsare. I en tid av filterbubblor och relativiserade sanningar är det rätt att stå upp för transparens och öppenhet.

Sedan sommaren 2013 befinner sig en annan amerikansk visselblåsare, Edward Snowden, i exil i Ryssland. Edward Snowden tvingades fly efter att ha informerat The Guardian och The Washington Post om USA:s enorma övervakningsprogram av IT- och telefonnäten och överlämnat dokument som bl a påstås visa att USA och Storbritannien genomfört hackingattacker mot delegaterna på G20-mötet i London 2009.

Jag ser inga skäl till att Edward Snowden ska tvingas tillbringa resten av sitt liv i Ryssland. Snowden tilldelades 2014 Right Livelihood-priset och Europaparlamentet har i en resolution från 2015 uppmanat EU:s medlemsstater att ”lägga ner eventuella straffrättsliga åtal mot Edward Snowden och bevilja honom skydd".

Sverige bör nu ta täten och söka vägar att ge Edward Snowden en tillflyktsort i en demokrati som Sverige, i stället för i Vladimir Putins slutna och auktoritära Ryssland. Det vore bra för öppenheten, det vore bra för demokratin och det vore bra för Sverige.

Eurovision Song Contest - mina intryck från finalen

Igår följde jag Eurovision Song Contest (ESC) inte bara genom Sveriges Television, utan också genom Twitter. Det påstår ju att Twitter håller på att stagnera, men igår märktes inget av det. Hela Twitter-sfären sprudlade av engagemang, kreativitet och glädje. Man blev glad av att vara där. Inläggen kring ESC skilde sig starkt från det hat och den hånfullhet och de ordmärkerier som jag tycker allt mer breder ut sig på Twitter, till exempel i diskussioner om hur vi väljer att hälsa på varandra eller om vem som eventuellt träffat vilken eventuell islamist och vid vilket tillfälle.

Eurovision Song Contest har under sin 60-åriga levnad genomgått flera faser. Från 1950- och 1960-talets "oförargliga" underhållning till 1970-talets politiska debatt om kulturens kommersialisering och ABBA som den progressiva musikrörelsens främsta fiende. Därefter har ESC rört sig i riktning mot populärkulturens framkant, ett uttryck för gayrörelsens frihetskamp och för politiska konflikter. På ett sätt var det synd att inte Ryssland vann igår - jag hade gärna sett ett ESC i Moskva som en plattform i kampen för mänskliga rättigheter. Kanske hade det inte fungerat - nu får vi inte ens pröva.

Under den internationella hashtagen #Eurovision hyllades Sveriges Television och programledarna Petra Mede och Måns Zelmerlöw på Twitter rättvist för sina insatser. Sändningen präglades av en professionell lätthet, av mångfald och av modernitet. ESC kallas ibland för vår sista gemensamma offentlighet, i en individualiserad tid. Det ligger en del i det. Noterar att polisen via TT rapporterar om färre brottsanmälningar i Stockholm än en vanlig lördagskväll.

Lätt episkt var det när Zlatan spelade sin sista ligamatch för PSG samtidigt som Frans äntrade scenen i globen. Allt knöts ihop.

För övrigt tycker jag att Australien borde ha vunnit. Och att den ultimata ESC-låten finns här.

Äntligen en strimma hopp om Syriens framtid

För första gången på mycket länge går det att skönja en strimma hopp i den blodiga konflikten i Syrien. Vid den pågående fredskonferensen i Wien diskuterar USA, Ryssland, Saudiarabien, Iran och flera andra i sammanhanget relevanta aktörer om hur världssamfundet skall kunna bidra till en lösning på konflikten och hejda Islamiska Statens (IS) offensiv. Som jag tidigare påpekat är det särskilt viktigt att USA och västmakterna nu accepterar att Ryssland och Iran får spela en roll i processen. Det är bara Ryssland och Iran som kan tvinga Syrien och president Bashar Assad till nödvändiga politiska eftergifter.

I bästa fall är de pågående förhandlingarna första steget till en vapenvila mellan den syriska regeringen och syriska rebellgrupper. En sådan vapenvila är positiv i sig eftersom den temporärt sätter stopp för det pågående blodbadet. Vapenvilan kan också utnyttjas till att 1.) Fokusera på kampen mot IS och förhoppningsvis sätta stopp för dess militära framgångar. I dag kontrollerar IS stora delar av Syriens territorium. 2.) Initiera en politisk process i Syrien som skall utmynna i fria, demokratiska och internationellt övervakade val.

Visst finns det hinder på vägen. Saudiarabien rasar, då dess främste geopolitiska och ideologiska rival i området Iran nu tillåts spela en roll. Och vad skall hända med Syriens blodsbesudlade diktator Bashar Assad - hur länge skall han sitta kvar som president och hur skall han kunna utkrävas på ansvar för sina gärningar i Syrien?

Visst hade det varit så mycket enklare om världens demokratier tillsammans hade varit tillräckligt starka för att kunna säkra freden, värna de mänskliga rättigheterna och bidra till demokratin i Syrien och på andra håll i Mellanöstern. Men vi lever inte i den bästa av världar. För att få ett slut på dödandet och bryta IS frammarsch måste Ryssland och Iran finnas med i processen. Jag har inga illusioner om Vladimir Putin och hans politik och vad jag tycker om Iran och dess politiska ledarskap vet varje läsare av denna blogg mycket väl. Men Ryssland och Iran är också realpolitiska aktörer och möjliga att påverka i en maktpolitisk förhandlingsprocess.

Inbördeskriget i Syrien och den nu pågående diplomatiska processen är bara en del av det komplicerade och våldsamma läge som stora delar av Mellanöstern just nu befinner sig i. Även i Irak och i Libyen har IS haft stora framgångar. Det gäller att hålla ihop de existerande statsbildningarna, fragmentisering och sönderfall gynnar existerande militanta islamistiska nätverk som IS. Samtidigt har jag all respekt för kurdernas strävan efter en egen statsbildning.

Allt återstår att göra. Men det som skall göras görs oftast bättre om det finns hopp om framsteg i processen. De pågående förhandlingar i Wien inrymmer i alla fall embryot till ett sådant hopp.

Väst, Ryssland och helvetet i Syrien och Irak

Just nu plockar Vladimir Putin poäng i Mellanöstern. Rysslands ingripande i kriget i Syrien väcker kluvna känslor och skapar osäkerhet i väst. Å ena sidan är det välkommet om Ryssland med sina militära insatser bidrar till att pressa tillbaka den Islamiska Staten (IS). Å andra sidan finns risken att Ryssland även angriper andra rebellgrupper som står i opposition till Syriens president Bashar al-Assad och stärker Rysslands egen - och indirekt Irans - politiska och militära närvaro i regionen.

Krigen i Syrien och i Irak utspelar sig på åtminstone två plan. Dels mellan olika befolkningsgrupper som mobiliserats längs en länge slumrande skiljelinje mellan shia och sunni. Dels mellan två rivaliserande regionala stormakter, i form av det shia-dominerande Iran och det sunni-dominerande Saudiarabien.

Nej, det blodiga krig som nu utspelar sig i Mellanöstern är inte "västmakternas fel". Men jag upphör aldrig att förvånas över den makalösa naivitet som präglade stora delar av debatten i väst - inklusive Sverige - inför USA:s och Storbritanniens angrepp mot Irak och störtande av Saddam Hussein i mars 2003. Förre folkpartiledaren Per Ahlmark försäkrade att kriget i Irak skulle bli kort och att de amerikanska trupperna skulle välkomnas av "hundratusentals människor" i Bagdad som skulle strömma ut "på gatorna i glädje". Ahlmarks uttalande gav uttryck för en lika rosenkindad som falsk bild av krigets förutsättningar och innebörd. Och han var inte ensam. Hade västmakterna vetat vilka helvetesportar som skulle öppna sig efter att tyrannregimerna störtats hade men sannolikt avstått.

Självklart skall omvärlden aldrig avstå från att med all kraft verka för samhällsförändringar, regimskifte och demokratisering i länder som styrs av tyranner. Men att med vapenmakt störta en tyrannregim och sedan tro att allt blir frid och fröjd är en bedräglig strategi, inte minst mot dem man säger sig vilja befria.

När det gäller det pågående helvetet i Syrien och Irak är min uppfattning följande. Första prioritet är att få ett slut på dödandet och att bryta IS frammarsch. För att så skall kunna ske måste Ryssland och i förlängningen Iran tillåtas spela en roll. Då är det viktigt att västmakterna är med och definierar den roll Ryssland och Iran skall tillåtas spela, och den spelplan de skall agera på. För detta krävs samtal och diplomatiska förhandlingar. Jag har inga som helst illusioner om Putin och hans politik och vad jag tycker om Iran och dess politiska ledarskap känner varje läsare av denna blogg väl till. Men Ryssland och Iran är också realpolitiska aktörer och möjliga att påverka i en maktpolitisk förhandlingsprocess.

Så kom överens med Ryssland (och i förlängningen med Iran) om politiska och militära insatser i kampen mot IS. Om Ryssland tillåts agera på egen hand kommer Putin att utnyttja spelrummet till att stärka den ryska politiska och militära närvaron i Syrien. Bättre att medvetet begränsa Rysslands roll än att genom att förneka Rysslands roll bidra till att den växer sig större än vad den hade behövt göra.

Ubåtshysteri eller verkligt intrång?

De senaste dygnens ubåtsjakt i Stockholms skärgård ger reminiscenser till 1980-talet och den hysteri som då präglade debatten om okända undervattensfarkoster i svenska vatten. Det var ingen bra tid. Från både höger och vänster framfördes tvärsäkra påståenden och långtgående konspirationsteorier om hur det egentligen förhöll sig med de påstådda intrången. Var det sovjetiska ubåtar, och vad var i så fall syftet med att sända in dem i den svenska skärgården? Var de på övningsuppdrag, vidtog de förberedelser inför en eventuell krigssituation eller var det bara fråga om en maktdemonstration? Eller var det ubåtar från Nato, och i så fall med samma syften som de påstådda sovjetiska ubåtarna skulle ha haft? Eller fanns det några ubåtar överhuvudtaget, bortsett från den otvivelaktigt sovjetiska ubåten U 137 som strandade utanför Blekinge hösten 1981? Vi vet ännu inte. De utredningar som genomförts har kommit fram till olika slutsatser. När det visade sig att de centrala s k typljuden lika väl kunde komma från simmande minkar som från ubåtar blev förvirringen total. Dessa dystra år för svensk utrikes- och säkerhetspolitisk debatt har jag och Marie Demker skildrat i boken Utrikespolitiken som slagfält (Nerenius & Santérus, 1995).

Ubåtshysterin under 1980-talet var heller inga hedrande år för den svenska pressen. Traditionella källkritiska kriterier städades ut och obekräftade vittnesmål om ubåtar, grodmän och Spetsnaz-agenter slogs upp i rubriknivåer värdiga ett världskrig. Som läsare fick man känslan att det inte fanns en enda svensk badvik utan en rysk ubåt under ytan.

Jag hoppas att mediebevakningen blir bättre denna gången och att källkritiken inte sätts på undantag. Jag blir lite orolig när jag läser rubrikerna i dagens Expressen: UBÅTEN ÄR RYSK, RYSKA FLYKTEN, TILLSTÅND ATT GE ELD respektive DE JAGAS PÅ LAND. (Jag kan inte garantera att Aftonbladet är bättre, men där har jag i skrivande stund inte tillgång till papperstidningen.)

Självklart är det inte möjligt att veta vad som just nu händer under vattnet i den svenska skärgården. Vem vet, kanske är det verkligen en rysk undervattensfarkost som befinner sig där. Kanske är det inte så. I vilket fall ogillar jag hysteri över huvud taget, och hoppas att debatten om misstänkta kränkningar av svenskt territorium kommer att genomföras under något mer lugna och sansade former än vad som var fallet under 1980-talet.

Skall för övrigt bli intressant att se vad framväxten av mobilkameror och sociala medier betyder för ubåtsjournalistiken och för allmänhetens inrapporterade iakttagelser. Hade bara en bråkdel av de vittnesuppgifter som inrapporterades på 1980-talet kunnat styrkas med t ex mobilfoton hade debatten blivit annorlunda. Många okynnesrapporteringar hade sannolikt heller inte blivit till.

Palme, Bildt och varför Krimkrisen inte är början på ett nytt kallt krig

Nej, Krimkrisen är inte början till ett nytt kallt krig mellan västmakterna och Ryssland. Jämförelsen med kalla kriget är djupt olycklig, eftersom den motverkar förståelsen av krisen i Ukraina och på Krim.

I New York Times skriver journalisten och författaren Victor Sebestyen distinkt om varför metaforen är bedräglig. Krimkrisen är inte ett uttryck för en "clash of civilizations" mellan två fundamentalt olika sätt att organisera samhället. Det finns inte någon ideologisk "Putinism" som kan exporteras långt utanför Rysslands gränser. Kommunismen var en vision, en "stor berättelse". Men det finns inga bönder eller fattiga arbetare i Sydamerika, Asien eller Afrika som kommer att skandera hyllningar till ett revolutionärt credo som predikats av Vladimir Putin. Hotet mot väst under kalla kriget kom inte från Röda Armén eller Sovjetunionens kärnvapenarsenal, hotet kom från den kommunistiska ideologin som genom sina visioner och utopier kunde få fäste i de enskilda västländernas befolkningar.

Rysslands agerande mot Ukraina och i Krim präglas av traditionell maktrealism. För att kunna motverka den ryska politiken krävs därför att vi förstår hur det ryska ledarskapet resonerar och hur man definierar sina och Rysslands intressen. Ett högt moralistiskt tonläge kan visserligen vara befriande i stunden, men riskerar att på sikt försämra möjligheterna att bekämpa en rysk folkrättsstridig expansionism.

Utrikesminister Carl Bildt tillhör dem som med mest högstämt tonläge kritiserat Putin och Rysslands agerande i konflikten. Jag har tidigare argumenterat för att Bildts högstämda tonläge riskerar att bli kontraproduktivt och försvåra en fredlig och folkrättsenlig lösning på konflikten. Men Olof Palme då, menar en del? Olof Palme skrädde ju sannerligen inte orden i sin kritik mot orättvisor, grymheter och folkrättsbrott? Nej, det är riktigt. Men det finns åtminstone en viktig skillnad mellan Olof Palmes och Carl Bildts sätt att använda kritik som utrikespolitiskt medel.

Olof Palme valde att vara som mest kritisk vid tillfällen när det var viktigt att bilda opinion i en fråga där det fanns starka meningsskiljaktigheter i världssamfundet. Vietnamkriget var en sådan fråga. Det fanns länge de som stödde USA:s politik i Vietnam och det fanns de som motsatte sig den. Genom att ta ställning i frågor som splittrade världssamfundet bidrog Olof Palme med sin starka kritik till opinionsbildningen i dessa frågor.

Carl Bildts skarpa kritik av Ryssland formuleras i en situation där opinionsbildningen mot Vladimir Putin redan är vunnen. Det finns ingen politisk kraft som stödjer Rysslands agerande mot Ukraina. Endast tre stater har erkänt Krims ingående i Ryssland; Venezuela, Nordkorea och Afghanistan.

I maktkampen mot Ryssland är det inte högljudd kritik som nu gör bäst nytta, utan en fast och kreativ diplomati. Att Rysslands agerande bryter mot folkrätten och skall fördömas är vi alla eniga om. Men den nu avgörande frågan är hur vi bäst hanterar den uppkomna situationen och motverkar en rysk illegal expansionism. Till den diskussionen har jag hittills inte hört Carl Bildt ge något seriöst bidrag.

Så bör det komplicerade politiska läget i Ukraina hanteras

Fortfarande råder en skör militär stabilitet i Ukraina och även på Krim. Däremot har det politiska läget blivit mer komplicerat.

I dag röstade det lokala parlamentet på Krim för att regionen skall vara en del av Ryssland och inte som nu en del av Ukraina. Beslutet uppges ha varit enhälligt. Krims regionale vice premiärminister Rustam Temirgaliev säger att en folkomröstning om Krims framtida status planeras till den 16 mars. En sådan omröstning skulle med stor sannolikhet resultera i att en majoritet förespråkade en anslutning till Ryssland. (Även om det förstås också beror på hur svarsalternativen formuleras, där kraftigt förstärkt självstyre skulle kunna vara ett alternativ.) Frågan är hur Ryssland agerar om en sådan folkomröstning genomförs och resulterar i ett ja till anslutning till Ryssland.

Ett bekymmer i det nuvarande läget är att Ryssland och de styrande på Krim inte erkänner det nuvarande ledarskapet i Kiev och därför heller inte ser dem som en legitim förhandlingspart. Kiev-regeringen och den tillförordnade presidenten Oleksandr Turtjynov ses i stället som ett olagligt styre som kommit till makten under kuppliknande former.

Man må tycka vad man vill om den sittande regeringen i Kiev och president Turtjynov men det finns i dag inget alternativt styre i Ukraina. EU:s och USA:s insatser måste därför, menar jag, inrikta sig på att få Ryssland att åtminstone tillfälligt acceptera den regering som de facto har makten över större delen av Ukraina och gå in i förhandlingar med densamma. Fria val till president och till parlament måste utlysas redan under 2014 och under tiden fram till valet får inga åtgärder vidtas som ruckar på status quo. Efter de genomförda valen kan förhandlingar om Krims framtid genomföras under legitima konstitutionella former.

Utrikesminister Carl Bildt fortsätter tyvärr att utmärka sig negativt när det gäller att ta avstånd från det rasistiska partiet Svoboda som sitter med i Ukrainas regering. I en intervju i P1 Morgon i morse fick om han inte såg Svobodas plats i regeringen som ett hot mot den demokratiska utvecklingen i Ukraina. Efter en del krumbukter, där han först spelade ovetandes, svarar Carl Bildt till slut att han "inte ser den risken alls". Lyssna gärna på inslaget. Det hade kostat Carl Bildt så lite att markera avstånd från rasisterna i Svoboda, och det hade gjort hans kritik mot Ryssland mer trovärdig. Ändå avstår han. Jag har faktiskt riktigt svårt att förstå varför.