Ja, Sverige borde ha skrivit på kärnvapenförbudsavtalet. Men bra att nedrustningsfrågorna prioriteras framåt.

I dag meddelade utrikesminister Margot Wallström att Sverige i nuläget inte undertecknar FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. Det tycker jag är synd. Konventionen har sina brister (till exempel relationen till icke-spridningsfördraget NPT). Men bristerna är inte värre än att Sverige hade kunnat underteckna och samtidigt arbeta för att förbättra konventionen. Ett svenskt undertecknande hade stärkt konventionen och stärkt den internationella kampen mot kärnvapen.

Sverige har en profil att vara ledande i det internationella arbetet mot kärnvapen. Därför är det positivt att Margot Wallström visar på andra vägar för Sverige att stärka det internationella arbetet mot kärnvapen. Sverige ansluter sig nu som observatör till konventionen, vilket ger goda möjligheter att bidra till förbättringsarbetet. Regeringen inrättar ett svenskt kunskapscentrum om kärnvapennedrustning och främjar bildandet av ett internationellt FN-sekretariat om nedrustning, som har till uppgift att följa efterlevnaden av nedrustningslöften. Överhuvudtaget ska Sverige nu kraftsamla för resultat inom det viktiga nedrustning och icke-spridningsfördraget NPT.

Dessa åtgärder är jättebra. Men det hade varit ännu bättre om de kompletterats med ett svenskt undertecknande av kärnvapenförbudskonventionen.

Det är också bra att regeringen inte påstår att ett svenskt undertecknande skulle stå i vägen för dagens svenska utrikes- och säkerhetspolitik. En del har ju anfört att Sveriges pågående militära samarbeten skulle påverkas negativt om Sverige undertecknade avtalet. Jag har hittills inte sett någon trovärdig argumentation för att så skulle vara fallet, och jag ser därför positivt på att Margot Wallström inte använde det argumentet som stöd för Sveriges ställningstagande.

Nu gäller det att intensifiera opinionsbildning och mobilisering till stöd för för Sveriges fortsatta arbete för nedrustning och fred. Kampen mot kärnvapen har ett brett folkligt stöd. Jag hoppas och tror att en sådan opinionsbildning och mobilisering ska kunna lägga grunden till en förbättrad konvention och att Sverige inom kort ansluter sig.

Ja - Sverige bör underteckna FN-konventionen om kärnvapenförbud!

I dag presenterade Margot Wallström regeringens utrikesdeklaration 2019 i riksdagen. Deklarationen hade ett starkt demokratifokus, och det är bra. De högerradikala partiernas frammarsch i Europa och deras utpekande av den liberala demokratin som en fiende ska tas på allvar.

Demokratin i världen är på tillbakagång. I dag lever fler människor i länder med auktoritära tendenser än i länder som gör demokratiska framsteg. Journalister, förtroendevalda och människorättsförsvarare trakasseras, förföljs och dödas. Hets och hat förgiftar samhällsdebatten. Demokratiska processer undergrävs.

Jag hoppas och tror att det demokratifokus som presenterades i dag ska få lika starkt genomslag i den förda politiken som lanseringen av den feministiska utrikespolitiken har fått.

I utrikesdeklarationen lyftes också nedrustningsfrågorna och det växande kärnvapenhotet fram. USA och Ryssland har båda nyligen lämnat nedrustningsavtalet INF och icke-spridningsavtalet NPT är i fara när kärnvapenstaterna utvecklar nya förmågor. Margot Wallström utlovar ett nytt svenskt initiativ och att samla en bred krets länder för att intensifiera kampen för kärnvapennedrustning.

I det arbetet bör Sverige förstås också underteckna FN:s konvention om kärnvapen (där utredningen i saken nu är på remiss), precis som fyra forskare skriver på DN Debatt i dag.

Debatten i kammaren tog sig också annorlunda uttryck än vanligt, vilket ju beror på att det politiska landskapet förändrats. Så tog till exempel Liberalernas talesperson Fredrik Malm replik på moderaternas talesperson Hans Wallmark, vilket inte hände på Alliansens tid.

Liberalerna vill också att Sverige ska flytta sin ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem. Det är en riktigt dålig idé. En sådan flytt skulle ytterligare stärka den redan starkare parten Israel i konflikten med palestinierna och därmed göra konflikten än mer asymmetrisk. En flytt skulle bidra till att öka polariseringen mellan israeler och palestinier och även försvåra åstadkommandet av den tvåstatslösning som alla vet är den enda möjligheten för en rättvis och varaktig lösning på konflikten.

Bra att Margot Wallström talar klarspråk om Sverige och kärnvapenavtalet

Utrikesminister Margot Wallström har offentligt markerat det oacceptabla i att USA under Donald Trump genom hot och påtryckningar försöker få Sverige att inte skriva under FN-avtalet mot kärnvapenförbud. Det är utmärkt att Margot Wallström talar klarspråk i denna fråga. Svensk utrikes- och säkerhetspolitik ska inte dikteras av någon annan stat.

Det har framförts kritik från den borgerliga oppositionen mot Margot Wallströms uttalande. Jag kan inte riktigt se grunden för den kritiken. USA har självklart frihet att öppet säga vad man vill om svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Men Sverige har samma självklara frihet att öppet bemöta de amerikanska ståndpunkterna.

Det är intressant att moderaternas försvarspolitiske talesperson Hans Wallmark inte påstår att det var fel av Margot Wallström att rikta kritik i sig mot till exempel de uttalanden som USA:s Nato-ambassadör Kay Bailey Hutchison tidigare framfört (om att ett svenskt undertecknande skulle orsaka "problem" i relationen till Nato). Däremot menar Hans Wallmark att Margot Wallström borde framfört sina synpunkter på ett annat sätt än genom öppen kritik i en tv-intervju.

Det är ett återkommande mönster i svensk utrikesdebatt att oppositionen (oavsett politisk färg) hellre kritiserar regeringen i formfrågor (fel sätt, fel tillfälle, fel ordval, fel informationsvägar etc.) än i sakfrågor. I det här konkreta fallet tycker jag att om den amerikanske ambassadören framför sina synpunkter offentligt så blir det märkligt om utrikesministern svarar bakom stänga dörrar och bortom offentlighetens ljus. Medborgarna har förstås ett intresse att veta hur utrikesministern förhåller sig till de amerikanska uttalandena.

I grunden handlar konflikten mellan regeringen och oppositionen om självständigheten i den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. Regeringen vill genom den militära alliansfriheten värna Sveriges oberoende, och att Sverige även fortsättningsvis ska kunna vara en självständig röst i kampen för nedrustning och mot kärnvapen. De fyra borgerliga partierna vill i stället att Sverige ska gå med i Nato, och de inser att en självständig svensk linje i synen på kärnvapenförbud höjer tröskeln till ett svenskt Nato-medlemskap.

Min linje är klar. Sverige bör sträva efter att kunna skriva under FN-avtalet om ett kärnvapenförbud så snart som möjligt.

Jag ser att Mats Engström är inne på samma tema.

Palme, Bildt och varför Krimkrisen inte är början på ett nytt kallt krig

Nej, Krimkrisen är inte början till ett nytt kallt krig mellan västmakterna och Ryssland. Jämförelsen med kalla kriget är djupt olycklig, eftersom den motverkar förståelsen av krisen i Ukraina och på Krim.

I New York Times skriver journalisten och författaren Victor Sebestyen distinkt om varför metaforen är bedräglig. Krimkrisen är inte ett uttryck för en "clash of civilizations" mellan två fundamentalt olika sätt att organisera samhället. Det finns inte någon ideologisk "Putinism" som kan exporteras långt utanför Rysslands gränser. Kommunismen var en vision, en "stor berättelse". Men det finns inga bönder eller fattiga arbetare i Sydamerika, Asien eller Afrika som kommer att skandera hyllningar till ett revolutionärt credo som predikats av Vladimir Putin. Hotet mot väst under kalla kriget kom inte från Röda Armén eller Sovjetunionens kärnvapenarsenal, hotet kom från den kommunistiska ideologin som genom sina visioner och utopier kunde få fäste i de enskilda västländernas befolkningar.

Rysslands agerande mot Ukraina och i Krim präglas av traditionell maktrealism. För att kunna motverka den ryska politiken krävs därför att vi förstår hur det ryska ledarskapet resonerar och hur man definierar sina och Rysslands intressen. Ett högt moralistiskt tonläge kan visserligen vara befriande i stunden, men riskerar att på sikt försämra möjligheterna att bekämpa en rysk folkrättsstridig expansionism.

Utrikesminister Carl Bildt tillhör dem som med mest högstämt tonläge kritiserat Putin och Rysslands agerande i konflikten. Jag har tidigare argumenterat för att Bildts högstämda tonläge riskerar att bli kontraproduktivt och försvåra en fredlig och folkrättsenlig lösning på konflikten. Men Olof Palme då, menar en del? Olof Palme skrädde ju sannerligen inte orden i sin kritik mot orättvisor, grymheter och folkrättsbrott? Nej, det är riktigt. Men det finns åtminstone en viktig skillnad mellan Olof Palmes och Carl Bildts sätt att använda kritik som utrikespolitiskt medel.

Olof Palme valde att vara som mest kritisk vid tillfällen när det var viktigt att bilda opinion i en fråga där det fanns starka meningsskiljaktigheter i världssamfundet. Vietnamkriget var en sådan fråga. Det fanns länge de som stödde USA:s politik i Vietnam och det fanns de som motsatte sig den. Genom att ta ställning i frågor som splittrade världssamfundet bidrog Olof Palme med sin starka kritik till opinionsbildningen i dessa frågor.

Carl Bildts skarpa kritik av Ryssland formuleras i en situation där opinionsbildningen mot Vladimir Putin redan är vunnen. Det finns ingen politisk kraft som stödjer Rysslands agerande mot Ukraina. Endast tre stater har erkänt Krims ingående i Ryssland; Venezuela, Nordkorea och Afghanistan.

I maktkampen mot Ryssland är det inte högljudd kritik som nu gör bäst nytta, utan en fast och kreativ diplomati. Att Rysslands agerande bryter mot folkrätten och skall fördömas är vi alla eniga om. Men den nu avgörande frågan är hur vi bäst hanterar den uppkomna situationen och motverkar en rysk illegal expansionism. Till den diskussionen har jag hittills inte hört Carl Bildt ge något seriöst bidrag.