Ja, Israels bosättningar bryter mot folkrätten. Oavsett vad Trump tycker

USA har deklarerat att man inte längre anser att Israels bosättningar på den ockuperade Västbanken är ett brott mot internationell lag. 

USA:s nya ställningstagande förändrar ingenting i sakfrågan. Israels bosättningar på den ockuperade Västbanken är ett brott mot internationell rätt. Fjärde Genèvekonventionen - som ratificerats av samtliga FN:s medlemsstater (inklusive USA och Israel) är mycket tydlig på den punkten. En ockupationsmakt får inte föra över delar av sin egen befolkning till det ockuperade området: an occupying power shall not deport or transfer parts of its own civilian population into the territory it occupies.

Det är enligt folkrätten tillåtet för en stat att ockupera ett territorium under ett krig. Men ockupationen ska vara tillfällig, i väntan på en framförhandlad fred. Därför får en ockupationsmakt inte vidta några åtgärder som försvårar ett återlämnande av terrritoriet i samband med en fredsuppgörelse. Att föra över delar av sin befolkning till det ockuperade området, på det sätt som Israel har gjort, försvårar onekligen ett återlämnande av territoriet och innebär ett brott mot internationell rätt.

De kanske främsta uttolkarna av gällande internationell rätt, FN:s säkerhetsråd och Internationella domstolen i Haag, har också slagit fast att Israels bosättningspolitik bryter mot folkrätten. Det finns ju ingen folkrättslig grund för det politiska beslutet. Och USA har för närvarande under Trumpregimen inget intresse för det folkrättsliga normsystemet, säger välrenommerade professorn i folkrätt Ove Bring.

För oss som argumenterar för att folkrätten måste ligga till grund en fred mellan israeler och palestinier gäller det att inte tappa fokus. Fortsätt ställ folkrätten i fokus, och utvärdera parternas agerande (både på den palestinska och den israeliska sidan) på hur de förhåller sig till mänskliga rättigheter och internationell rätt. Det är bästa sättet att värna den enskilda människan och lägga grunden till en varaktig fred.

Ja, blockaden av Gaza måste brytas!

Två veckor före det israeliska parlamentsvalet växer spänningen mellan Israel och Gaza. I måndags avfyrades raketer från Gaza mot Israel, och åtta israeler skadades. På måndagskvällen svarade Israel med flygattacker mot Gaza, och sju palestinier skadades. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu befann sig på ett prestigefyllt besök i USA med flera inbokade möten med president Donald Trump - nu tvingades han hasta hem till Israel i stället.

I skrivande stund är läget vid gränsen mellan Gaza och Israel relativt lugnt. Men raketskjutningarna visar på instabiliteten i området, och att tröskeln till ett regelrätt krig är oroväckande lågt.

Gazaremsan är en smal kustremsa utmed Medelhavet, ungefär fyra mil lång och en mil bred. På denna lilla smala kustremsa bor nära två miljoner palestinier. 45 procent av dem är 14 år eller yngre, 66 procent är under 25 år. Medelåldern i Gaza är 17.2 år. Israels och Egyptens blockad av Gaza skapar outhärdliga levnadsförhållanden för befolkningen, inte minst för alla dessa barn. Och nästan ingen av dessa unga människor har någon gång varit utanför Gaza - det är inte orimligt alls att kalla Gaza för världens största utomhusfängelse.

Det är skandalöst att omvärlden låter detta ske. Blockaden måste brytas så att varor och tjänster kan komma in, skapa utveckling och lindra lidandet. Hamas styre är repressivt och raketskjutningarna som träffa civila mål i Israel helt oacceptabla. Israels ofta oproportionerliga reaktioner är naturligtvis också oacceptabla. I Gazakriget 2014 dödades, enligt FN, minst 2131 palestinier. Av dessa var minst 1473 civila, därav 501 barn. På den israeliska sidan dödades 71 personer, varav 66 var soldater och fem var civila.

Låt oss hoppas att raketbeskjutningarna denna gång inte leder till ett fullständigt krig. Och låt oss använda perioden efter det israeliska valet till att öka den internationella pressen på parterna att nå en lösning. Upprättandet av en palestinsk stat - där både Gaza och Västbanken ingår och där östra Jerusalem är huvudstad - är fortfarande den enda realistiska lösningen på konflikten. Dödläget i förhandlingarna mellan israeler och palestinier har medfört att omvärlden intresse trubbats av och Palestinakonflikten hamnat i medieskugga. Vi måste ändra på det - om inte annat som en solidaritetshandling med alla dessa utsatta människor som drabbas så hårt av konflikten.

Låt 2019 bli året då Sverige ansluter sig till FN:s konvention om totalförbud mot kärnvapen

Ja, Sverige bör naturligtvis underteckna FN:s konvention om totalförbud mot kärnvapen. Sommaren 2017 röstade Sverige tillsammans med 121 andra stater i FN för en sådan konvention. ICAN, den globala kampanjen mot avskaffandet av kärnvapen, tilldelades förra året Nobels fredspris för sitt arbete.

Nu är det dags att Sverige tar nästa steg och även formellt ansluter sig till konventionen. De borgerliga partierna säger nej - de är ängsliga för att ett svenskt undertecknande ska reta upp USA och försvåra ett svenskt Nato-medlemskap. Men det finns ett starkt folkligt stöd för att Sverige ska skriva under. I en helt färsk Sifo-undersökning svarar hela 85 procent av de tillfrågade ja på frågan: Anser du att Sverige ska skriva under FN:s avtal om förbud mot kärnvapen.                                          

Även inom Socialdemokraterna finns ett mycket starkt stöd för att Sverige ska ansluta sig. I Svenska Dagbladet i dag skriver jag tillsammans med övriga ordföranden för samtliga socialdemokratiska sidoorganisationer samt Olof Palmes Internationella Center och Unga Örnar en artikel till stöd för att Sverige ska underteckna avtalet. Artikeln kan läsas här.

Kampen mot kärnvapen är en kamp för freden. Sverige som militärt alliansfri stat har ett särskilt ansvar att föra kampen mot kärnvapen framåt. Ett undertecknande av FN:s konvention om totalförbud mot kärnvapen är ett litet steg i den riktningen. Låt oss se till att Sverige tar det steget redan i år.

Bra att Margot Wallström talar klarspråk om Sverige och kärnvapenavtalet

Utrikesminister Margot Wallström har offentligt markerat det oacceptabla i att USA under Donald Trump genom hot och påtryckningar försöker få Sverige att inte skriva under FN-avtalet mot kärnvapenförbud. Det är utmärkt att Margot Wallström talar klarspråk i denna fråga. Svensk utrikes- och säkerhetspolitik ska inte dikteras av någon annan stat.

Det har framförts kritik från den borgerliga oppositionen mot Margot Wallströms uttalande. Jag kan inte riktigt se grunden för den kritiken. USA har självklart frihet att öppet säga vad man vill om svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Men Sverige har samma självklara frihet att öppet bemöta de amerikanska ståndpunkterna.

Det är intressant att moderaternas försvarspolitiske talesperson Hans Wallmark inte påstår att det var fel av Margot Wallström att rikta kritik i sig mot till exempel de uttalanden som USA:s Nato-ambassadör Kay Bailey Hutchison tidigare framfört (om att ett svenskt undertecknande skulle orsaka "problem" i relationen till Nato). Däremot menar Hans Wallmark att Margot Wallström borde framfört sina synpunkter på ett annat sätt än genom öppen kritik i en tv-intervju.

Det är ett återkommande mönster i svensk utrikesdebatt att oppositionen (oavsett politisk färg) hellre kritiserar regeringen i formfrågor (fel sätt, fel tillfälle, fel ordval, fel informationsvägar etc.) än i sakfrågor. I det här konkreta fallet tycker jag att om den amerikanske ambassadören framför sina synpunkter offentligt så blir det märkligt om utrikesministern svarar bakom stänga dörrar och bortom offentlighetens ljus. Medborgarna har förstås ett intresse att veta hur utrikesministern förhåller sig till de amerikanska uttalandena.

I grunden handlar konflikten mellan regeringen och oppositionen om självständigheten i den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. Regeringen vill genom den militära alliansfriheten värna Sveriges oberoende, och att Sverige även fortsättningsvis ska kunna vara en självständig röst i kampen för nedrustning och mot kärnvapen. De fyra borgerliga partierna vill i stället att Sverige ska gå med i Nato, och de inser att en självständig svensk linje i synen på kärnvapenförbud höjer tröskeln till ett svenskt Nato-medlemskap.

Min linje är klar. Sverige bör sträva efter att kunna skriva under FN-avtalet om ett kärnvapenförbud så snart som möjligt.

Jag ser att Mats Engström är inne på samma tema.

Sverige och Saudiarabiens inval i FN:s kvinnokommission

I förra veckan valdes Saudiarabien in i FN:s kvinnokommission. I en sluten omröstning röstade 43 länder för och 7 länder avstod. Det har nu utbrutit en inrikespolitisk strid om hur Sverige ställde sig i frågan och om Margot Wallström ska berätta hur Sverige röstade.

Trätan är väldigt typisk för konflikter om svensk utrikespolitik. Som Marie Demker och jag visade i boken Utrikespolitiken som slagfält. De svenska partierna och utrikesfrågorna 1945-1990 (Nerenius & Santérus, 1995) handlar konflikter i svensk utrikespolitik nästan alltid om politikens form, inte om dess innehåll. I det här fallet: Ska Margot Wallström berätta eller inte berätta hur Sverige röstade?

I det här konkreta fallet tycker jag det är två frågor som är principiellt intressanta.

1.) Bör Saudiarabien sitta i FN:s kvinnokommission? Det intuitiva svaret på denna fråga är ett självklart nej. Kvinnokommissionen har visserligen ingen egentlig beslutsmakt, utan ska ge rekommendationer till medlemsstaterna om olika insatser för att stärka kvinnors positioner inom politiska, ekonomiska och sociala områden. Men Saudiarabien är ett land som grovt bryter mot de mänskliga rättigheterna och där kvinnans ställning är oerhört underordnad. Vad kan Saudiarabien bidra med i arbetet att förbättra kvinnors rättigheter, och vilka signaler sänder det ut att Saudiarabien nu väljs in? Det enda bärande argument jag kan se är att Saudiarabiens deltagande bidrar till att påverka jämställdhetsprocessen i landet, och att det därför bedöms vara bättre att ha Saudiarabien innanför än utanför. Men sammantaget tycker jag inte att Saudiarabien borde ha valts in.

2.) Ska Margot Wallström offentliggöra hur Sverige röstade? Min uppfattning i frågan är enkel: Jag vet inte. Å ena sidan är jag en varm förespråkare för transparens och öppenhet. Även om praxis är att medlemsstaterna inte berättar hur de röstat så finns det inga formella hinder för en stat som verkligen vill berätta. Å andra sidan infinner sig omedelbart besvärliga följdfrågor: Hur påverkas Sveriges förutsättningar att spela en roll i FN:s kvinnoarbete om röstningen offentliggörs? Ska Sverige fortsättningsvis alltid berätta har man röstat i kontroversiella slutna omröstningar? Och 2014 valdes Iran in i FN:s Kvinnokommission. Kommer Jan Björklund, som då var chef för utbildningsdepartementet som ansvarade för Sverige röstning, nu att berätta hur Sverige röstade?

Jag ser gärna en principiell debatt om hur vi hanterar diktaturer och auktoritärt styrda stater i olika FN-organ och hur vi kan skapa ökad öppenhet i den traditionella diplomatin och kring Sveriges ställningstaganden. Om frågan om Saudiarabiens inval i FN:s kvinnokommission kan leda till en sådan diskussion är mycket vunnet.

Tre frågor och svar om FN-resolutionen om Israels bosättningspolitik

Den 23 december antog FN:s säkerhetsråd en resolution (2334) som i skarpa ordalag fördömer den israeliska bosättningspolitiken på ockuperade palestinska områden, inklusive östra Jerusalem. Resolutionen karaktäriserar Israels bosättningar som ett uppenbart brott mot internationell rätt och ett allvarligt hinder mot freden.

USA valde - till de flestas förvåning - att inte använda sitt veto för att stoppa resolutionen. I stället lade USA ned sin röst, övriga 14 medlemsstater i säkerhetsrådet röstade ja. Så vitt jag kan förstå innebär resolutionen den starkaste kritik av Israels bosättningspolitik som säkerhetsrådet hittills uttalat. Tidigare försök att rikta en så stark kritik har stoppats av USA:s veto.

1.) Varför valde USA denna gång att inte stoppa resolutionen? USA:s nedlagda röst är ett försök från den avgående Obama-administrationen att förändra det politiska landskapet och påverka förutsättningarna för den tillträdande Trump-administrationens Israel/Palestina-politik. Barack Obama har under lång tid varit utomordentligt kritisk till den israeliska högerregeringens ovilja att föra fredsprocessen framåt och över den nonchalanta arrogans som präglat Israels bosättningspolitik. Nu står det klart att det råder internationell enighet om att de israeliska bosättningarna är olagliga och att de utgör ett allvarligt hinder mot freden. Donald Trump kommer som president inte att kunna dra tillbaka säkerhetsrådets ställningstagande i denna fråga.

2.) Vilka blir de direkta konsekvenserna av FN-resolutionen? På kort sikt blir det inga större konsekvenser. Israel kommer sannolikt att tillfälligt kalla hem några diplomater och kanske minska sina bidrag till några FN-organ. Den israeliska bosättarhögern försöker mobilisera sina anhängare bakom krav på utökade bosättningar. På lång sikt innebär FN-resolutionen ett synliggörande och ett förstärkande av Israels isolering i världssamfundet. Resolutionen höjer tröskeln för Donald Trump att som president göra allvar av sitt hot att flytta USA:s ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem. (Trump kanske ändå väljer att flytta ambassaden - men får då kalkylera med risken för försämrade relationer till viktiga allierade arabstater och ökad instabilitet och oro i en redan konfliktfylld region.) Avgörande blir om FN-resolutionen kommer att påverka stödet för premiärminister Benjamin Netanyahu och hans regering.

3.) Vad händer framåt med den israelisk-palestinska konflikten? Senare i dag förväntas USA:s utrikesminister John Kerry hålla ett visionärt linjetal i frågan. Talet blir ett viktigt inspel till den konferens om fred i Mellanöstern som Frankrike initierat och som förväntas öppna inom ett par veckor. Om den så kallade kvartetten (USA, EU, FN, Ryssland) där snabbt kan enas om en gemensam linje, förankrad med viktiga arabiska stater, ökar pressen på Israel ytterligare. Men hur långt hinner det franska initiativet komma innan Donald Trump tillträder?

Det dödläge som nu råder i frågan är inte hållbart i längden. Sverige får som medlem av säkerhetsrådet från och med den 1 januari en viktig och intressant uppgift i att försöka föra fredsprocessen framåt.

Asylrätten gäller inte bara när det är vackert väder!

Mänskliga rättigheter är ingenting som gäller bara när det är vackert väder. Tvärtom, ju mer det mulnar vid horisonten och ett oväder kan förväntas vara i antågande, desto viktigare blir det att värna dem.

Under många år har de mänskliga rättigheterna stärkt sin ställning i världen. Som norm är de mänskliga rättigheterna närmast oomstridda - den som säger sig vara emot mänskliga rättigheter får gärna sträcka upp en hand.

Inom folkrätten har de mänskliga rättigheterna stärkt sin ställning på statssuveränitetens bekostnad. Det har blivit politiskt omöjligt att åberopa staters "inre angelägenheter" som ett skäl för att inte protestera mot brott mot de mänskliga rättigheterna oavsett var de begås. År 2005 röstade FN:s generalförsamling igenom principen "Responsibility to Protect" (R2P) som slår fast att varje stat har en skyldighet att skydda sin egen befolkning. I R2P ingår även att det internationella samfundet är skyldigt att ha en beredskap att genomföra gemensamma aktioner i enskilda stater för att skydda dess befolkning om statens egen regering inte klarar eller fullgör detta.

I flyktingströmmarnas spår hör jag allt fler röster som vill urholka asylrätten. Det oroar mig, på samma sätt som det oroar mig när någon villeurholka till exempel yttrandefriheten, tryckfriheten, mötesfriheten eller religionsfriheten.

Asyl är inget vi beviljar för att vi är snälla eller moraliskt högtstående. Asyl beviljas för att den är en rättighet, givet de kriterier asylrätten anger.

Asyl är en mänsklig rättighet, såsom det också anges i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna artikel 14 och som regleras i 1951 års Flyktingkonvention.

Jag blir därför bekymrad när asylrätten ifrågasätts på ett sätt som vore omöjligt när det gäller andra mänskliga rättigheter. Så skrev till exempel Kristdemokraternas ungdomsförbund KDU:s ordförande Sara Skyttedal på Twitter i förra veckan att värnande av asylrätten var en "helig ko" som kommer att slaktas 2016:

Jag är stolt och glad över det faktum att Sverige under 2015 var det europeiska land som tog emot överlägset flest flyktingar per capita. Jag bekymrar mig över den rödgröna regeringens restriktiva åtgärder och kommer att göra på vad mig ankommer att asylrätten inte urholkas, vare sig under 2016 eller senare.

Jag kommenterar angreppen mot asylrätten i tidningen Dagen.

Saudiavtal i centrum för årets utrikesdebatt

Dagens utrikesdebatt i riksdagen blev en oväntat lugn tillställning. Faktum är att jag inte kan minnas någon tidigare utrikesdebatt i riksdagen där tonläget varit så nedskruvat och polemiken så frånvarande. Utrikesminister Margot Wallström lät till och med bli att ta replik på oppositionsledaren Karin Enströms (M) huvudanförande. Nu tycktes det som att Margot Wallström kanske inte var helt införstådd med de gällande debattreglerna. Men kontrasten mellan tidigare års buller och bång-tillställningar med utrikesminister Carl Bildt (M) och Urban Ahlin (S) i huvudrollerna var ändå slående.

Det lugna tonläget har både fördelar och nackdelar. I grunden är det ett uttryck för att det saknas avgörande skiljelinjer i synen på den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. Det finns också ett värde i att debattörerna lyssnar på varandras argument och för ett samtal, i stället för att kasta slagord i huvudet på varandra. Men det är inte bra om debatten blir så stillsam att medborgarna tappar intresset eller får svårt att uppfatta de skiljelinjer som faktiskt finns.

Mest uppmärksamhet fick frågan om Sveriges militära samarbetsavtal med Saudiarabien. Debatten kretsar inte längre kring huruvida avtalet skall vara kvar vs omförhandlas/sägas upp. I stället kretsar den nu kring huruvida avtalet skall omförhandlas vs sägas upp. Företrädare för Folkpartiet, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet (vars representant i debatten ju inte sitter i regeringen) förordade samtliga att avtalet skall sägas upp. Vänsterpartisten Hans Linde formulerade debattens gifitigaste inlägg när han frågade Margot Wallström om på vilket sätt Sveriges militära samarbetsavtal med Saudiarabien bidrog till regeringens feministiska utrikespolitik. Wallström blev svaret skyldig.

Överhuvudtaget vill Socialdemokraterna nu utveckla en svensk utrikespolitik som är betydligt mer självständig än den som gällt sedan Sverige blev medlem av EU. Som EU-medlem har Sverige förbundit sig att samordna sin utrikespolitik med de övriga medlemsstaterna. Nackdelen med en sådan samordning är att när alla EU-stater enats om en kompromiss blir resultatet alltför ofta en urvattnad utrikespolitik. Jag tycker därför det är bra om EU:s enskilda medlemsstater, utöver de kompromisser som samarbetet möjliggör, också synliggör sina egna intressen och värderingar i olika internationella frågor.

Ett område där den nya, självständiga svenska utrikespolitiken tar form är i synen på FN. Den rödgröna regeringen vill prioritera svenskt deltagande i internationella FN-insatser mer än vad alliansregeringen ville. Den rödgröna regeringen vill också prioritera arbetet med att Sverige skall få en plats i FN:s säkerhetsråd hårdare än vad alliansregeringen ville. Vi ser även ett starkare fokus på nedrustningsfrågorna och i synen på folkrätten.

I regeringens utrikesdeklaration kommenteras Sveriges militära alliansfrihet endast med meningen Sverige är inte med i någon militär allians. Det är en svagare formulering än den som återfanns i regeringsförklaringen i höstas: Den svenska militära alliansfriheten tjänar alltjämt vårt land väl. Den skapar en god grund för ett aktivt ansvarstagande för såväl vår egen som andras säkerhet. Sverige ska inte säka medlemskap i Nato. Redan i Ekot i morse ställdes frågan om huruvida den nya, svagare formuleringen är ett tecken på en positionsförskjutning från regeringens sida. Jag tror inte så är fallet. I stället tror jag deklarationsmakarna glömt en av grundreglerna när det gäller hur man formulerar sig i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor: Om du inte menar något annat än vad du tidigare sagt, använd då inte heller någon annan formulering än den du tidigare använt.

Jag kommenterade utrikesdebatten för Sveriges Television, inslaget kan ses 13.08 in i inslaget.

Obamas besvär

Igår meddelade president Barack Obama att han nu är beredd att ge order om ett militärt anfall mot Syrien, även om ett sådant beslut inte har stöd i FN:s säkerhetsråd. Däremot vill han att den amerikanska kongressen först skall ta ställning i frågan.

Obamas utspel har väckt förvirring. Om det nu är så viktigt att genomföra ett militärt anfall mot Syrien, varför vill han då först låta den amerikanska kongressen ta ställning? I fallet Libyen valde ju till exempel Obama att inte först höra kongressen, utan fattade beslutet på egen hand. Genom sitt utspel skapar Obama förvirring kring hur viktigt han egentligen tycker att ett militärt anfall är. Är ett anfall så viktigt att han vill ha hela folket med sig i beslutet och därför vänder sig till kongressen? Eller tycker han att ett militärt anfall inte är tillräckligt viktigt, eftersom han lägger beslutet i kongressens knä och är beredd att avstå om kongressen säger nej?

Inför den fortsatta händelseutvecklingen tornar två knäckfrågor upp sig. 1.) Kommer kongressen att säga ja till Obamas anfallsplaner? 2.) Om kongressen säger nej, kommer då Obama att genomföra en militär attack i alla fall?

Det råder stor oklarhet om hur kongressen kommer att ställa sig. En del tror att Obama vänder sig till kongressen i hopp om att den skall säga nej och att USA därför inte skall behöva genomföra ett militärt anfall. Så tror inte jag. Min bedömning är att Obama är övertygad om att han kommer att få kongressen med sig. Ett nej från kongressen skulle nämligen sätta Obama i en mycket svår situation. Antingen väljer han att följa kongressens vilja och avstår från ett militärt anfall. Då tappar han prestige och framstår som en svag ledare, i det att han förespråkat ett anfall, betonat nödvändigheten av ett anfall, men ändå avstår eftersom han inte lyckats få de folkvalda med sig. Eller så väljer Obama att ändå genomföra ett militärt anfall. Då sätter han sig över folkviljan, vilket skapar ett svagt politiskt mandat för insatsen och riskerar att urholka Obamas inrikespolitiska ställning. Damned if he does, and damned if he doesn't.

Fördelen med Obamas agerande är att frågan nu vinner politisk tid. Ingen tror att en militär insats i Syrien skulle lösa konflikten eller på allvar påverka maktbalansen mellan Assad-regimen och den väpnade oppositionen. Bombningar av Syrien blir mer en symbolhandling, riktad minst lika mycket mot Iran som mot Assad. Under de kommande veckorna finns möjlighet att lägga grunden till nya förhandlingar med Ryssland och Kina - och med Iran - om hur en vapenvila i Syrien skulle kunna uppnås och ett militärt anfall bli onödigt.

Genom att explicit betona att ett militärt anfall inte brådskar visar Obama också att det nu inte finns några legitima skäll till att föregripa FN-inspektörernas rapport. Det är bra.

Hela Obamas anförande kan läsas här.

Syna Sveriges nej till deltagande i FN-insatsen på Golan!

I dag blev det klart att Sverige svarar nej på FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moons förfrågan om att delta i den FN-styrka (Undof) som övervakar Golanhöjderna vid Syrien. Sverige motiverar sitt nej till deltagande med att situationen i området är "flytande, oförutsägbar och farlig" samt att Undofs mandat innehåller begränsningar vad gäller FN-styrkans beväpning vilket innebär att personalens säkerhet inte kan ges tillräckliga garantier.

Sveriges nej till deltagande i FN-insatsen är olyckligt. Undof utplacerades vid Golanhöjderna 1974, i syfte att övervaka den buffertzon som upprättades i samband med en vapenvila  mellan Israel och Syrien. Undof består av 900 soldater. Ban Ki-Moon vill förstärka FN-styrkan och dess mandat, inklusive dess förmåga att försvara sig. Inbördeskriget i Syrien har försämrat säkerhetsläget i området och flera av de deltagande staterna vill dra tillbaka sina styrkor.

Undof har genom sin närvaro i Golan starkt bidragit till stabiliteten i området. Om Undof skulle avvecklas marginaliseras FN ytterligare i området och spänningarna mellan Israel och Syrien riskerar att växa ytterligare.Så har till exempel Syrien hotat med att upprätta en ny front på Golan mot Israel, med stöd av ryska robotar.

Jag kan förstå att regeringen inte vill skicka svenska soldater på internationellt uppdrag om säkerhetsförutsättningarna inte är tillräckliga. Men då måste också regeringen öppet och tydligt redovisa för svenska folket vilka krav man ställt på mandatet och på beväpningen och som man anser sig inte ha fått gehör för. I annat fall riskerar Sveriges nej till FN-insatsen i Golan att endast uppfattas som ytterligare ett steg på vägen i regeringens alltmer passiva och ointresserade FN-politik.

Faktum är att Sverige aldrig har haft så få personer  i FN-ledda militära insatser som under den den borgerliga alliansregeringen.. Sverige kom på sista plats bland de stater som nyligen kandideratde till en plats i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Alliansregeringen har också tonat ned - eller kanske till och med avskrivit - sina ambitioner att Sverige skall kandidera till en plats i FN:s säkerhetsråd.

Det är en trist utveckling. Jag vill ha en tydlig redogörelse för hur Sverige agerat i FN för att förbättra Undof:s mandat och säkerhet. Carl Bildts inledande uttalanden i frågan gav bilden av att Sverige helst av allt bara skulle vilja slippa.

Carl Bildt: Kommer Sverige att erkänna Palestina?

Uppdaterat 2 september. Noterar att Ove Bring, Sveriges mest ansedde professor i internationell rätt och med en oomtvistad integritet, på DN Debatt idag också argumenterar för att Sverige nu måste erkänna Palestina. Artikeln kan läsas här.

*

I dag skriver jag på SvD Brännpunkt om varför det är dags för Sverige att erkänna Palestina nu. Ett utdrag ur artikeln kan läsas nedan. Hela artikeln kan läsas här.

Inom några dagar förväntas den palestinska myndigheten utropa Palestina som en självständig stat. Utspelet kombineras med en ansökan om medlemskap i FN för staten Palestina. Nu på fredag möts EU:s utrikesministrar som är djupt splittrade i frågan om huruvida man skall erkänna den palestinska staten. Sveriges utrikesminister Carl Bildt har hittills duckat i frågan.

Utropandet av den palestinska staten har föregåtts av ett långvarigt dödläge i fredsprocessen mellan israeler och palestinier. I protest mot att Israel vägrat stoppa utbyggnaden av illegala bosättningar på de ockuperade områdena Västbanken och östra Jerusalem har palestinierna bojkottat alla formella fredsförhandlingar. Samtidigt har de två största palestinska organisationerna, Fatah och Hamas, enats om att upprätta en interimistisk palestinsk samlingsregering med uppgift att genom föra fria val i hela Palestina. Tidigare i år har den internationella valutafonden (IMF) efter en granskning klargjort att den palestinska myndigheten nu är fullt kapabel att hantera ekonomin hos en oberoende palestinsk stat.

EU kommer sannolikt inte att lyckas enas i frågan om ett erkännande. På samma sätt som vid erkännandet av Kosovo kommer de enskilda medlemsstaterna att gå sina egna vägar. Socialdemokraterna har en lång tradition av att bejaka såväl det judiska som det palestinska folkets rätt till självbestämmande och en egen statsbildning. Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin har vid flera tillfällen sagt att Sverige bör gå i täten för ett erkännande, när den palestinska staten väl utropas. Det finns skäl att tro att Miljöpartiet och Vänsterpartiet kommer att gå i samma riktning.

Men utrikesminister Carl Bildt (M) har hittills valt att inte på något sätt klargöra den svenska ståndpunkten i frågan. Det är dags för Carl Bildt att bryta tystnaden och svara på frågan: Kommer Sverige att i FN stödja palestiniernas ansökan om medlemskap och erkännande av den palestinska staten?

Varför Libyen inte behöver bli ett nytt Irak

I skrivande stund tycks det som att de libyska rebellerna är på god väg att att kontrollen över Tripoli och att Muammar Gadaffi aldrig kommer att kunna återta makten över landet. Rebellernas framgångar har i stor utsträckning möjliggjorts genom Nato:s omfattande flyginsatser, med över 20 000 fullgjorda flyguppdrag under våren och sommaren.

Finns det då skäl att tro att Gadaffis fall i Libyen kommer att följas av våld och kaos, på samma sätt som i Irak när den USA-ledda koalitionen störtade Saddam Hussein? Visst finns det en risk att Libyen faller sönder eller delas som en konsekvens av maktvacuum och inbördeskrig. Men jag tycker det finns tillräckligt stora skillnader mellan Nato-insatsen i Libyen och den USA-ledda koalitionens ingripande i Irak för att jag skall våga vara optimist.

För det första grundades Nato-insatsen i Libyen på ett FN-mandat, vilket var ett uttryck för en mycket stark enighet bland världens stater om att ett internationellt ingripande var nödvändigt. Visst har Nato tänjt på FN-mandatets gränser, eller kanske till och med gått utanför mandatet. Men allt annat lika vilar Nato-insatsen i Libyen på en helt annan folkrättslig grund än den direkt folkrättsstridiga interventionen i Irak. FN-mandatet ger också omvärlden en helt annan legitimitet att även fortsättningsvis spela en roll i försöken att bygga demokrati och stabilitet i Libyen än vad omvärlden hade i Irak.

För det andra kom Nato-insatsen till i ett skede där det redan pågick något som höll på att utvecklas till ett inbördeskrig i Libyen. Här fanns en spretig men temporärt enad opposition som med vapen i hand var beredd att utmana Gadaffi och ta över makten. I Irak valde USA och dess allierade att utan folkrättsligt stöd och med falska påståenden om al Qaida-samarbete och förekmst av massförstörelsevapen gå in och avlägsna Saddam Hussein från makten utan att det fanns en enad opposition att luta sig emot.

Om vi nu får se en positiv utveckling i Libyen kommer det att underlätta utarbetandet av nya FN-mandat för internationell intervention i konflikter snarlika den i Libyen. Men om vi i stället får se en negativ utveckling i Libyen kommer det att bli svårare att i framtiden nå enighet inom FN-systemet om internationella interventioner. Många kommer att betvivla nyttan av sådana interventioner och många inte kommer att lita på att de ingripande staterna håller sig inom FN-mandatets ramar.

Läs gärna folkrättsjuristerna Pål Wranges och Mark Klambergs tankar om Nato-insatsen i Libyen ur ett folkrättsligt perspektiv.