Ja, Israels bosättningar bryter mot folkrätten. Oavsett vad Trump tycker

USA har deklarerat att man inte längre anser att Israels bosättningar på den ockuperade Västbanken är ett brott mot internationell lag. 

USA:s nya ställningstagande förändrar ingenting i sakfrågan. Israels bosättningar på den ockuperade Västbanken är ett brott mot internationell rätt. Fjärde Genèvekonventionen - som ratificerats av samtliga FN:s medlemsstater (inklusive USA och Israel) är mycket tydlig på den punkten. En ockupationsmakt får inte föra över delar av sin egen befolkning till det ockuperade området: an occupying power shall not deport or transfer parts of its own civilian population into the territory it occupies.

Det är enligt folkrätten tillåtet för en stat att ockupera ett territorium under ett krig. Men ockupationen ska vara tillfällig, i väntan på en framförhandlad fred. Därför får en ockupationsmakt inte vidta några åtgärder som försvårar ett återlämnande av terrritoriet i samband med en fredsuppgörelse. Att föra över delar av sin befolkning till det ockuperade området, på det sätt som Israel har gjort, försvårar onekligen ett återlämnande av territoriet och innebär ett brott mot internationell rätt.

De kanske främsta uttolkarna av gällande internationell rätt, FN:s säkerhetsråd och Internationella domstolen i Haag, har också slagit fast att Israels bosättningspolitik bryter mot folkrätten. Det finns ju ingen folkrättslig grund för det politiska beslutet. Och USA har för närvarande under Trumpregimen inget intresse för det folkrättsliga normsystemet, säger välrenommerade professorn i folkrätt Ove Bring.

För oss som argumenterar för att folkrätten måste ligga till grund en fred mellan israeler och palestinier gäller det att inte tappa fokus. Fortsätt ställ folkrätten i fokus, och utvärdera parternas agerande (både på den palestinska och den israeliska sidan) på hur de förhåller sig till mänskliga rättigheter och internationell rätt. Det är bästa sättet att värna den enskilda människan och lägga grunden till en varaktig fred.

Margot Wallströms besök i Palestina och svensk debatt om den israelisk-palestinska konflikten

I morgon torsdag reser utrikesminister Margot Wallström till Palestina. Det är bra. Palestina behöver Sverige som en vänskapligt sinnad stat som bistår i det diplomatiska och politiska arbetet med att uppnå den nödvändiga tvåstatslösningen. Men Sverige behöver också bistå Palestina i byggandet av en vital demokrati och i kampen mot korruption, brott mot mänskliga rättigheter och ett stelnat ledarskap. Jag är glad att Sverige och Margot Wallström vill spela en aktiv roll i dessa viktiga frågor.

Däremot är Margot Wallström inte välkommen till Israel. Det var inte heller Carl Bildt, under sin tid som utrikesminister. Den israeliska regeringens ovilja att ha kontakt med politiker som är kritiska till Israels agerande är olycklig, och ett uttryck för dess destruktiva inställning till försöken att åstadkomma en tvåstatslösning.

Jag har svårt att förstå är att så många liberala politiker väljer att sällan eller aldrig kritisera Israels agerande i konflikten, trots att Israel styrs av en högerregering med extrema inslag. Jag har på skoj googlat "Jan Björklund" och "Israel". Sökningen får 48 800 träffar och nej, jag har inte gått igenom samtliga. Men man behöver inte vara någon Einstein för att notera att det överväldigande antalet träffar handlar om att Jan Björklund vill ställa hårdare krav på palestinierna och att han är missnöjd med den rödgröna regeringens politik i frågan då han anser att den är för kritisk mot Israel.

Jag har däremot inte hittat ett enda uttalande från de senaste åren där Jan Björklund kritiserar någon del av den israeliska regeringens agerande i konflikten. (Jag är väl medveten om att jag kan ha missat något, kanske i samband med hans besök i Israel/Palestina för snart fem år sedan. Men proportionaliteten förblir även i så fall talande.)

Varför i fridens dar gör han och andra självutnämnda "Israelvänner" på det här sättet? Det råder internationell enighet om att den israeliska bosättningspolitiken bryter mot folkrätten och utgör ett allvarligt hinder för fredsprocessen. Israel styrs av en högerregering med extremistinslag. Inne i Israel finns det gott om krafter som bekämpar bosättningspolitiken - till exempel människorättsorganisationen B'Tselem eller Breaking the Silence, som bildats av israeliska soldater i protest mot Israels agerande på de ockuperade områdena. Den totala uppslutningen bakom den israeliska regeringens agerande, vilken politik den än för, blir ett svek mot de krafter i Israel som vill ha en annan politik, och som kämpar för värnandet av internationell rätt och mänskliga rättigheter.

Jag förundras också av att Jan Björklund och andra liberala politiker som vägrar kritisera Israel, aldrig får frågor av svenska journalister om varför de inte stödjer till exempel B'Tselem och Breaking the Silence i stället för högerregeringens politik. Själv tvekar jag aldrig att kritisera till exempel Hamas för dess agerande i konflikten. Jag är också kritisk till flera delar av den palestinska myndighetens agerande. Men Jan Björklund är i princip aldrig öppet kritisk till någon del av den israeliska regeringens agerande.

Nästa år är det 50 år sedan Israel ockuperade Västbanken och Gaza. Jag hoppas året kan fyllas med partiöverskridande manifestationer till stöd för folkrätt och mänskliga rättigheter i Israel/Palestina. Jag hoppas att även Jan Björklund och framträdande företrädare för Liberalerna är explicita i sin kritik mot samtliga parter i konflikten som bryter mot folkrätten och de mänskliga rättigheterna.

Parti som vill annektera Västbanken tar plats i Israels regering

I dag blev det klart att Benjamin Netanyahus Likud-ledda högerdominerade koalitionsregering i Israel även kommer att inbegripa det bosättarvänliga partiet Habayit Hayehudi (Judiskt hem). Beskedet kom inte oväntat, men innebär ändå dåliga nyheter för alla dem som innerst inne hoppats på ett återupptagande av fredsförhandlingarna mellan Israel och Palestina.

Partiledaren för Judiskt hem Naftali Bennet förespråkar en annektering av större delen av Västbanken och därmed i praktiken också ett omöjliggörande av upprättandet av en palestinsk statsbildning. Eftersom Israels fortsatta byggande av illegala bosättningar på Västbanken är den avgörande orsaken till att det inte pågår några fredsförhandlingar är det mycket svårt att se några möjligheter att återuppta fredsprocessen under den närmaste tiden.

Benjamin Netanyahus regering är mycket svag - den kontrollerar 61 av det israeliska parlamentet Knessets 120 mandat. Det är möjligt att Netanyahu försöker övertala de israeliska Socialdemokraterna att ansluta sig, för att på så sätt upprätta en bredare samlingsregering. Socialdemokraternas partiledare Isaac Herzog har emellertid hittills entydigt avvisat tanken på regeringsmedverkan.

Mot bakgrund av Israels fragmentiserade partisystem är det möjligt att den regering som nu konstitueras inte blir särskilt långlivad. Den tanken är nog dessvärre det enda ljuset i tunneln just nu.

Israels nya bosättningar hotar fredsprocessen

I dag meddelade Israel att man avser att bygga ytterligare 1 200 bostäder på ockuperad palestinsk mark. Beskedet kommer bara tre dagar innan de så känsliga fredsförhandlingarna mellan Israel och palestinierna efter flera års dödläge skulle återupptas.

Beskedet kom inte oväntat. Men det innebär en allvarlig provokation mot den palestinska motparten, mot USA och resten av världssamfundet, och inte minst mot fredsprocessen själv.

I sak betyder de 1 200 bostäderna inte så mycket. Skulle de israelisk-palestinska förhandlingarna gå enligt plan så skall en överenskommelse som innebär upprättandet av en palestinsk stat föreligga om nio månader, i maj 2014. I så fall spelar ytterligare 1 200 olagliga israeliska bostäder på palestinsk mark ingen större roll.

Men symbolvärdet av det israeliska beslutet är stort. Genom sitt agerande urholkar Israel möjligheterna för det palestinska ledarskapet att få intern legitimitet för de eftergifter i förhandlingarna som måste göras, särskilt i flyktingfrågan. Beslutet kan mycket väl provocera fram palestinska motaktioner som i sin tur försvårar för det israeliska ledarskapet att göra sina nödvändiga eftergifter, särskilt i frågan om Jerusalem.

Det är viktigt att omvärlden nu aktivt stöttar den palestinska sidan att gå vidare i fredsprocessen, trots det israeliska beslutet. Sverige kan aktivt bidra genom att till exempel fullt ut erkänna Palestina och öppna en svensk ambassad i östra Jerusalem. Eller vad säger Carl Bildt?

Israels bosättningspolitik riskerar att leda till mer våld

Den israeliska regeringens vägran att förlänga byggstoppet på Västbanken utgör ett allvarligt hot mot den fortsatta fredsprocessen i Mellanöstern. Bosättningarna - som på ledarplats i obundet liberala Expressen i dag betecknas som "illegala kolonier på palestinsk mark" - är ett brott mot internationell rätt. Bosättningarna styckar också upp den tänkta palestinska statens territorium på ett sätt som urholkar trovärdigheten i möjligheten av att upprätta en självständig och livskraftig palestinsk stat överhuvudtaget.

Palestinierna och president Mahmoud Abbas har tydligt deklarerat att de tänker lämna förhandlingarna om byggstoppet inte förlängs. Nu har Abbas givit president Barack Obama och Israel några dagars andrum genom att uppskjuta beslutet om att lämna förhandlingarna tills efter det att han hunnit samråda med Arabförbundets ledare en vecka in i oktober.

För president Obama är situationen synnerligen prekär. Obama har investerat mycket politisk prestige i de pågående förhandlingarna och vid upprepade tillfällen vädjat till Benjamin Netanyahu och till Israel att förlänga byggstoppet. I denna vädjan har Obama haft starkt stöd av FN och av EU. Obama måste nu hitta en formel för att få palestinierna att fortsätta förhandla samtidigt som Israels byggande på Västbanken inte återupptas (eller snarare utvidgas - även under det formella byggstoppet så har byggnationen fortsatt). Det är en uppgift som ställer stora krav på kreativitet och diplomatisk uppfinningsförmåga.

Ett misslyckande i fredsförhandlingarna skulle med stor sannolikhet innebära en upptrappning av våldet i området. När palestinierna ser att det inte finns några utsikter för en förhandlingslösning sänks tröskeln till att deras motstånd mot ockupationsmakten blir våldsamt i stället för politiskt.

Det är lätt att instämma i Expressens vädjan till EU att höja tonen mot Israel: Unionen har ett stort potentiellt inflytande över Israel, som är extremt beroende av europeiska marknader för sin exportinriktade ekonomi, men vi använder det alldeles för sällan. (...) För att öka bosättningspolitikens kostnader, och samtidigt signalera var problemet ligger, bör EU dessutom snarast vidta skarpa åtgärder mot produkter från de illegala bosättningarna.

Från allt fler håll hörs nu också röster om nödvändigheten att införa sanktioner mot Israel. . Jag rekommenderar gärna den just utgivna boken Bojkott Desinvestering Sanktioner av Johanna Wallin och Jonatan Stanczak för läsning. Som läsaren av denna blogg väl känner till så är jag skeptisk till en bojkott av Israel. Men riktade sanktioner mot framförallt bosättarprodukter kan vara ett viktigt verktyg i arbetet med att övertyga Israel om nödvändigheten av att stoppa utbyggnaden av bosättningarna och i stället aktivt bidra till upprättandet av en palestinsk stat.

I stället för bojkott - ersätta israeliska bosättarvaror med palestinska varor

I kväll deltog jag i ett samtal med Hitham Kayali från den palestinska myndighetens näringsministerium angående ett projekt som syftar till att ersätta israeliska bosättarvaror på Västbanken med palestinska varor. Tanken är god. Projektet - som har stöd i palestinsk lagstiftning -mobiliserar det palestinska folket för en gemensam sak. Samtidigt blir ersättandet en politisk protest mot ockupationsmakten och de olagliga bosättningarna.

Läsaren av denna blogg vet att jag inte är en anhängare av en bojkott mot Israel. En sådan bojkott skulle inte nå tillräcklig uppslutning för att bli verksam, och den skulle snarast stärka de fundamentalistiska krafterna till höger i den israeliska politiken. Men kampanjen för att ersätta bosättarvarorna med palestinska varor är en konstruktiv, smart sanktion. Jag har förståelse för att det kan vara svårt för svenska konsumenter att hålla sig orienterade om vilka israeliska varor som kommer från bosättningar och vilka som inte gör det. Men kampanjen utgör en inspirationskälla i en debatt som bör bli mer nyanserad än "för eller emot" en bojkott av Israel.

Mötet genomfördes på det mycket stiliga The American Colony Hotel i östra Jerusalem. Hotellet har en svenskprägel genom att det var i denna byggnad som de svenska Jerusalemfararna slog sig ner i slutet av 1800-talet. Tre svenska namn pryder också hotellets tavla med namnkunniga gäster: Selma Lagerlöf, Ingrid Bergman och Carl Bildt.